med anledning av motion om godtrosförvärv av stöldgods (Betänkande 1976/77:LU16 Lagutskottet)

LU 1976/77:16

Lagutskottets betänkande
1976/77:16

med anledning av motion om godtrosförvärv av stöldgods
Motionen

I motionen 1976/77:649 av herr Bergqvist i Göteborg (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av reglerna för godtrosförvärv av stöldgods.

I motionen erinras om att regeln att den rätte ägaren av stöldgods inte
har någon självklar rätt mot den som i god tro köpt det stulna sedan länge
tillämpats i vårt land. Enligt motionären avviker denna regel från vad sorn
gäller i andra nordiska länder. Vidare framhålls att efter framställning från
Nordiska rådet visst utredningsarbete ägt rum i syfte att en enhetlig nordisk
lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre skulle komma till stånd men att
arbetet inte lett till lagstiftning. Motionären ifrågasätter om nuvarande regel
utgör en rimlig och rättvis avvägning mellan de motstridiga intressen som
gör sig gällande vid godtrosförvärv. En viss justering av de svenska reglerna
i riktning mot vad som gäller i övriga nordiska länder kan enligt motionären
inte anses orimlig.

Gällande rätt

Det i motionen berörda spörsmålet om köp av stöldgods har dels en
civilrättsligt dels en straffrättslig aspekt. I det följande lämnas förs; en redogörelse
för reglerna om godtrosförvärv i gällande svensk rätt. Därefter
behandlas kriminaliseringen av häleri och liknande brott enligt brottsbalkens
bestämmelser.

Godtrosförvärv

Äganderätt till lösöre kan enligt svensk rätt i vissa fall förvärvas genom
rättshandling med en föregiven ägare som är i besittning av föremålet. Även
om besittaren varken är ägare eller ägarens representant, blir han genom
besittningen, som ger honom skenet av äganderätt, ”legitimerad” att förfoga
över saken. I omsättningens intresse blir förvärvet från en sålunda legitimerad
besittare gällande gentemot rätte ägaren, under förutsättning dock
bl. a. att förvärvaren inte haft kännedom om besittarens bristande befogenhet
eller haft anledning hysa misstanke härom.

Det är här fråga om de s. k. exstinktiva fången. Såsom exstinktiva fång
betecknas förvärv av äganderätt från annan än rätte ägaren på sådant sätt
att den senares rätt därigenom ”utsläcks”. Ett sådant fång medför med
andra ord förlust av rätte ägarens vindikationsrätt, dvs. den ägaren normalt

1 Riksdagen 1976/77. 8 sami. Nr 16

LU 1976/77:16

tillkommande rätten att återkräva egendom från annan, i vars besittning
egendomen med orätt befinner sig.

Den svenska rätten går längre än flertalet rättssystem i fråga om utsträckning
av godtrosförvärvens område eller, vilket blir samma sak, inskränkning
av principen om ägares vindikationsrätt till lösa saker. Särskilt påfallande
är, vid jämförelse med främmande rätt, den hos oss gällande regeln att
även stulet gods är föremål för godtrosförvärv och sålunda ej kan vindiceras
av rätte ägaren.

Den i svensk rätt erkända principen om förvärv av lös egendom på grund
av god tro kan i huvudsak sägas utgöra resultatet av en praxis, som vuxit
fram på grundval av vissa bestämmelser i 1734 års lag bl. a. de alltjämt
gällande lagrummen 11 kap. 4$ och 12 kap. 4 ii handelsbalken. Regler om
godtrosförvärv återfinns numera på många ställen inom lagstiftningen, se
t. ex. 54 och 55 ij§ kommissionslagen (1914:45), 35 § avtalslagen (1915:218)
samt 14, 15 och 19 sjsj skuldebrevslagen (1936:81).

Den sålunda i praxis utbildade grundsatsen om exstinktiva godtrosförvärv
har i huvudsak följande innehåll. Den som genom överlåtelse förvärvat
lösöre av någon, som innehar egendomen och utger sig för dess ägare,
blir under förutsättning av god tro skyddad i sitt förvärv gentemot rätte
ägaren, dock med den inskränkningen att rätte ägaren får lösa till sig saken.
Härav följer vidare att den som förvärvat egendomen från en person vilken
kunnat göra gällande godtrosförvärv skyddas i sitt förvärv även om den
senaste innehavaren känt til! bristen i fångeskedjan. Och om förste förvärvaren
var i ond tro men överlåtit egendomen på nytt till en förvärvare
i god tro, är denne sistnämnde skyddad i sitt förvärv. Förlusten av vindi
kationsrätten är icke endast förlust av den förste ägarens möjlighet att
föra talan om att egendomen utan ersättning skall återställas till honom
utan betyder äganderättens förlust. Att egendomen åter kommit i ”rätte
ägarens” besittning medför sålunda ej ett återupplivande av hans äganderätt,
eftersom denna en gång för alla är utsläckt.

Beträffande de närmare förutsättningarna för att ett godtrosförvärv skall
föreligga gäller bl. a. följande. Först och främst fordras naturligtvis att förvärvaren
verkligen var i god tro. Han skall varken ha vetat eller ha bort
inse, att saken tillhörde en annan person än säljaren. Omständigheterna
måste med andra ord ha varit sådana, att köparen ej haft skälig anledning
att misstänka oredlighet. Domstolarna ställer vanligen höga krav vid bedömningen
av huruvida god tro förelegat vid förvärvet (SOU 1965:14 s.36
fi, 95 ff.). Bland förutsättningarna ingår vidare att föremålet för godtrosförvärv
vid tidpunkten för förvärvet regelmässigt skall ha befunnit sig i
överlåtarens besittning. Det är, som tidigare berörts, innehavet av saken
som legitimerar överlåtaren. Vidare krävs att förvärvaren skall kunna stödja
sig på ett laga fång, varigenom på ett i formellt avseende behörigt sätt äganderätten
överlåtits till honom från den förment berättigade innehavaren.
Ett ytterligare villkor är kravet på tradition av den förvärvade saken från

LU 1976/77:16

överlåtaren till Förvärvaren. Endast den förvärvare, som erhållit egendomen
i sin besittning, är skyddad mot vindikation.

Sedan ett giltigt godtrosförvärv ägt rum har ”rätte” ägaren gentemot förvärvaren
kvar en lösningsrätt, med stöd av vilken han således kan återförvärva
egendomen. Lösningsrätten gäller dock inte när objektet för godtrosförvärvet
är värdepapper eller pengar. I sådana fall föreligger vad som
brukar kallas kvalificerade godtrosförvärv.

Reglerna om godtrosförvärv är tillämpliga i många olika typer av situationer,
t. ex. vid tvesalu, vid olovligt förfogande över avbetalningsgods, vid
disponerande över egendom som åtkommits genom ett civilrättsligt ogiltigt
fång samt vid det i motionen berörda fallet där godset frånhänts ägaren
genom stöld.

Häleri och häleriförseelse

Enligt 9 kap. 6 § första stycket första punkten brottsbalken (BrB) straffas
för häleri bl. a. den som köper något som är frånhänt annan genom brott
eller tillgodogör sig det eller eljest därmed tar befattning ägnad att försvåra
dess återställande. Straffet är i normalfall fängelse i högst två år, i ringa
fall böter eller fängelse i högst sex månader samt i grova fall fängelse från
sex månader till fyra år.

För att ansvar skall kunna ådömas förutsätts att gärningsmannen känt
till förbrottet, dvs. det häleriet föregångna brottet. De närmare omständigheterna
beträffande detta behöver emellertid naturligtvis inte vara kända
för hälaren. Också s. k. eventuellt uppsåt kan föranleda ansvar, varför straff
kan ådömas även den som inte kan övertygas om att ha vetat att han
köpte stulen sak men som misstänkt att saken var stulen och måste antas
ha köpt saken, även om han haft vetskap om säljarens oärliga åtkomst.
Uppsåtet skall föreligga vid själva häierigärningen, men det är å andra sidan
tillräckligt, att gärningsmannen då har uppsåt att begå häleri. Att han tidigare
varit i god tro kan emellertid frita honom från ansvar, om därigenom godtrosförvärv
eller liknande rättsfaktum kommit emellan, som gör honom
berättigad att förfoga över objektet (jämför ovan s. 2 f.). Har en person i
god tro inköpt tjuvgods och därigenom bragt den bestulnes äganderätt att
upphöra, kan han sålunda icke fällas till ansvar därför att han därefter säljer
det. En annan konsekvens av ett mellankommande godtrosförvärv är att
häleriansvar är uteslutet om en person i ett senare led av överlåtelsekedjan
i ond tro mottar brottsligen åtkommet gods och den föregående innehavaren
gjort ett exstinktivt förvärv av egendomen. Om åter någon vid sitt förvärv
hade anledning misstänka olovlig åtkomst och därför ej gjorde något godtrosförvärv,
kan häleriansvar drabba honom för åtgärder, vidtagna efter det
han sedermera fått full vetskap om rätta förhållandet.

Det förekommer att personer som köper tjuvgods väl misstänker att säljaren
stulit egendomen men med flit underlåter att höra efter hur han åt -

LU 1976/77:16

kommit den. De hoppas nämligen därmed undgå att göra sig skyldiga till
uppsåtlig befattning med tjuvgods. Som det i åtskilliga fall ej kan tas för
visst att de skulle ha köpt egendomen om de vetat att den var stulen,
brister ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott. En straffbestämmelse
för oaktsamma förfaranden, svarande mot det i 6 § behandlade
uppsåtliga brottet häleri, har därför ansetts erforderlig. Enligt 9 kap. 7§
första stycket BrB föreligger häleriförseelse, om gärningsmannen i fall som
avses i 6 S inte insåg men hade skälig anledning anta att brott förelåg.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

För att ansvar för häleriförseelse skall inträda fordras, såvitt fråga är om
köp av stulet gods, att köparen hade skälig anledning anta att godset tillgripits.
Anledningen kan ligga i situationen som sådan, i något som kan
iakttas i godset eller hos säljaren eller i annan omständighet, allt bedömt
med hänsyn till köparens yrkesverksamhet och ställning i övrigt. Däremot
är det inte tillräckligt för straffbarhet, att köparen i annat avseende förfarit
oaktsamt. Köparen kan sålunda inte på grund av straffbudet anses skyldig
att, utan att särskild anledning förekommit, företa viss undersökning eller
kontroll eller iaktta visst försiktighetsmått, t. ex. att kräva legitimation eller
överlämnande av vissa handlingar. De krav som i tvist rörande giltigheten
av köpet uppställs för att köparen skall anses vara i god tro beträffande
säljarens rätt att förfoga över godset kan ej utan vidare tillämpas, när fråga
är om ansvar för häleriförseelse. Detta innebär att det således i och för
sig inte är tillräckligt för straffbarhet att köparen saknar sådan god tro som
skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv.

Ett nedlagt lagstiftningsprojekt angående godtrosförvärv

I fråga om godtrosförvärv gäller för närvarande olika regler i de skilda
nordiska länderna. Svensk och finsk rätt bygger på exstinktionsprincipen,
dvs. den godtroende förvärvaren ges företräde framför den ursprunglige
ägaren och får alltså behålla egendomen. Beträffande egendom, som frånhänts
rätte ägaren genom stöld eller liknande brott, skiljer sig emellertid
svensk och finsk rätt åt. Gällande rätt i Finland gör nämligen undantag
från exstinktionsprincipen för sådana fall. I Danmark och Norge å andra
sidan erkänns principen om godtrosförvärv i fråga om lösöre blott i några
undantagsfall, medan man där i övrigt har regeln om obegränsad vindikationsrätt.

I en skrivelse till de nordiska ländernas regeringar den 17 februari 1959
hemställde Nordiska rådet att dessa skulle inleda gemensamt utredningsarbete
i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande
verkan av god tro vid exstinktiva förvärv av lös egendom i de
fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i Dan -

LU1976/77:16

mark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att
kartlägga gällande regler samt åtminstone i princip föreslå de lagändringar
som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet
i de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland
och Sverige (SOU 1965:14). Det svenska lagförslaget överensstämmer
nära med motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna.
Det bygger på exstinktionsprincipen. Huvudregeln är att den som i god
tro förvärvar lösöre och får det i sin besittning får full äganderätt till egendomen.
Denna huvudregel kompletteras med särregler för två olika fall.
Det ena av dessa gäller egendom som har frånhänts den ursprunglige ägaren
genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skall komma till stånd i ett
sådant fall krävs att förvärvaren kan visa att han med skälig noggrannhet
har undersökt överlåtarens åtkomst. Den andra särregeln är tillämplig vid
förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll.
Godtrosförvärv av sådan egendom kan göras gällande bara om
förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat
sätt har försökt förvissa sig om att överlåtaren inte på grund av äganderättsförbehåll
saknade rätt att överlåta egendomen. Om förvärvet har skett
på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe
eller under därmed likartade förhållanden, är de bägge särreglerna inte tilllämpliga
annat än om särskild anledning till misstanke föreligger. Lagförslaget
upptar vidare regler om rätt för den ursprunglige ägaren att återlösa
egendom som varit föremål för godstrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig
kritik i de olika länderna. Karakteristiskt för kritiken var att remissinstanserna
i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätt vara tillfredsställande
och motsatte sig ändring samt fann de sakkunnigas förslag innebära en
olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de
svenska remissinstanserna, som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade
upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inte har någon möjlighet
att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen är av det slag som särregeln
är tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte acceptabelt
att gå ifrån vindikationsprincipen när det gäller stöldgods.

I detta läge anmäldes lagstiftningsfrågan i Nordiska rådet av danska regeringen,
som hemställde om rådets uttalande rörande principerna i föreliggande
lagförslag. Detta resulterade i en rekommendation (rek. 13/1967),
där Nordiska rådet hemställde till de nordiska ländernas regeringar att försöka
genomföra enhetlig nordisk lagstiftning om förvärv av lösöre i god
tro. Denna borde enligt rådet, bortsett från fall av stöld, rån och grovt tvån
bygga på en allmän exstinktionsregel. Om enhetliga regler inte kunde uppnås
för fall av nyssnämnda art, hemställde rådet att lagförslagen avfattades på
sådant sätt att man i rättstillämpningen i största möjliga utsträckning skulle
komma till samma resultat.

LU 1976/77:16

Senare har fortlöpande kontakter hållits mellan justitieministerierna i lagstiftningsärendet.
Detta har emellertid inte getts särskilt hög prioritet och
fick av olika skäl vila en tid. Under år 1972 aktualiserades emellertid frågan
på nytt, och i Danmark togs den upp vid överläggningar med representanter
för näringslivet och konsumentintressena. Härvid visade det sig att näringslivet
alltjämt motsatte sig ändring av gällande rätt, medan man på konsumenthåll
intog en neutral ståndpunkt. I detta läge beslöt man sig på danskt
håll för att inte lägga fram något förslag till lagstiftning. Detta anmäldes
till Nordiska rådet, som i februari 1973 beslöt att anse spörsmålet som slutbehandlat
för rådets del.

Sedan det sålunda visat sig att någon samnordisk lagstiftning på området
inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov av att
gå vidare med detta lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. Maj:t beslöt
därför den 21 september 1973 att avskriva frågan från vidare handläggning.

Tidigare riksdagsbehandling

Det i motionen upptagna spörsmålet om ändring av reglerna rörande godtrosförvärv
av stöldgods behandlades av utskottet år 1974 med anledning
av en motion om skärpning av förutsättningarna för sådana godtrosförvärv.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1974:3) avstyrkte utskottet
bifall till motionen. Enligt utskottets mening var det då inte aktuellt att
ta upp frågan till närmare överväganden med hänsyn till motståndet mot
lagändringar på förevarande område hos de svenska instanser som yttrat
sig över 1965 års betänkande och då godtroskraven under senare år i rättspraxis
genomgått en skärpning i sådan riktning som förordades i den då
förevarande motionen.

Utskottet

I motionen yrkas en översyn av reglerna om godtrosförvärv av stöldgods.
Enligt motionären kan det ifrågasättas om nuvarande ordning utgör en rimlig
och rättvis intresseavvägning. Motionären anser att en anpassning av de
svenska reglerna till vad som gäller i de övriga nordiska länderna inte är
orimlig.

Som närmare framgår av den ovan (s. 1-3) lämnade redogörelsen gäller
i svensk rätt sedan länge att den som i god tro förvärvar egendom av annan
än ägaren är skyddad mot anspråk från den "rätte ägaren" att återfå egendomen
såvida inte denne utger ersättning för egendomens värde. Ytterligare
förutsättningar för att godtrosförvärv skall kunna göras gällande är att överlåtaren
haft egendomen i sin besittning och att den överlämnats till förvärvaren.
Grunden för reglerna om godtrosförvärv torde vara att om en
person uppträder som ägare till en sak, som han har i sin besittning och
över vilken han disponerar, dessa yttre tecken för det allra mesta återspeglar

LU 1976/77:16

det verkliga forhållandet. Av hänsyn till den normala omsättningens intressen
anses besittningen legitimera innehavaren att förfoga över egendomen.

Vid tillämpningen av reglerna om godtrosförvärv likställs stulet gods med
annan egendom som med eller mot ägarens vilja kommit i annans besittning.

1 Danmark, Finland och Norge gäller däremot att den som frånhänts egendom
genom stöld eller annat brott har rätt att utan ersättning återfå egendomen
från den som förvärvat den även om förvärvaren varit i god tro.

År 1959 inledde de nordiska länderna ett gemensamt utredningsarbete
i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande
godtrosförvärv av lösöre. Inom ramen för detta utredningsarbete nådde de
danska, finska och svenska utredningarna enighet om en specialregel för
det fall, att egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller rån. Regeln gick
ut på att i dylika fall något giltigt förvärv ej skett med mindre förvärvaren
kunde visa att han med efter omständigheterna skälig noggrannhet undersökt
sin fångesmans åtkomst.

Vid remissbehandlingen av den svenska utredningens betänkande visade
det sig att gällande rätt sådan den utvecklats i praxis allmänt bedömdes
som tillfredsställande och att man därför motsatte sig ett genomförande
av förslaget. Liknande var förhållandena i de andra nordiska länderna. Till
följd härav avskrevs lagstiftningsprojektet från vidare handläggning.

Som utskottet framhöll år 1974 vid behandlingen av ett motionsyrkande
om skärpning av kraven på godtrosförvärv av stöldgods, har i rättspraxis
kraven på den goda tron avsevärt skärpts under senare år när det gäller
förvärv av egendom som frånhänts annan genom brott. Det är sålunda
numera vanligt att domstolarna kräver en särskilt hög grad av aktsamhet
vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt "känslig”.

I vissa fall har praxis trots bristen på uttryckliga bestämmelser härom infört
en tämligen långtgående undersökningsplikt. Tendensen framträder med
särskild styrka i ett antal avgöranden av högsta domstolen beträffande förvärv
av begagnade bilar.

Mot bakgrund av den utveckling, som reglerna om godtrosförvärv under
senare år genomgått, torde förvärv på gator eller i offentliga lokaler av sådan
egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika platser, numera endast
undantagsvis kunna bedömas ha ägt rum i god tro. Åtminstone gäller
detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om egendomen dessutom
utbjuds till påfallande lågt pris, torde regelmässigt anledning till stor försiktighet
från köparens sida anses föreligga. I nu berörda fall synes ofta
förutsättningarna för inträdande av straffansvar för häleri eller häleriförseelse
vara uppfyllda.

Den skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv som sålunda ägt
rum innebär att den som frånhänts egendom genom brott har möjlighet
att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat
egendomen. Utvecklingen på området har härigenom i praktiken medfört

LU 1976/77:16

ett visst närmande till vad som gäller i övriga nordiska länder.

Vid en bedömning av motionsspörsmålet måste enligt ustkottets mening
hänsyn vidare tas till föreliggande försäkringsmöjligheter för den som berövas
egendom genom stöld och för den som förvärvar sådan egendom.
Den förstnämnde har regelmässigt möjlighet att försäkra sig mot egendomsbrott
och därigenom få ersättning för vad han förlorat. Den vanliga
hemförsäkringen vari ingår stöldförsäkring utgör ett exempel härpå. Någon
motsvarande möjlighet att skydda sig försäkringsvägen torde inte finnas
för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan blir tvungen att avstå
godset till dess rätte ägare.

Som framgår av det tidigare anförda prövade riksdagen år 1974 förevarande
fråga och fann då att det inte fanns något behov av att på nytt ta upp
den till närmare övervägande. Sedan dess har det inte förekommit något
som föranleder till ändring i riksdagens ställningstagande. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:649.

Stockholm den 1 mars 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå
(s), Börjesson i Falköping (c), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Andersson
i Gamleby (s), Olsson i Sundsvall (c), fru Lindquist (m)*, herr Konradsson
(s), fru Fredgardh (c), fru Karlsson (c)*, herrar Silfverstrand (s). Ollén (m),
fru Johansson i Tidaholm (s) och fru Håkansson (fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTA B 53074 Stockholm 1977