med anledning av motion om förhållandena på Cypern (Betänkande 1979/80:UU7 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:7

med anledning av motion om förhållandena på Cypern
Motionen

I motionen 1978/79: 586 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk) föreslås
att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna

1. att kravet på att FN-resolutionerna om Cypern genomförs i praktiken
kraftfullt bör stödjas i FN så att det cypriotiska folkets kamp för oberoende,
suveränitet, territoriell integritet, alliansfrihet och demilitarisering leder
till framgång,

2. att åtgärder bör vidtas i Europarådet för att kommissionsrapporten
om ockupationsmaktens fruktansvärda kränkningar av de mänskliga rättigheterna
offentliggörs,

3. att Sverige verksamt bör bidra till att klarhet skapas om de tvåtusen
försvunna cyprioternas öde,

4. att Sverige - till skillnad från år 1978 - bör rösta för att FN:s
sanktionssystem utan dröjsmål träder i funktion enligt FN-stadgan, om
Turkiets regering fortsätter att vägra genomföra FN-resolutionerna,

5. att Sverige inte bör godkänna pass eller andra handlingar iftfärdade
av marionettjuntans ”Turkish Federated State of Cyprus”.

Bakgrund

Utskottet har för ett år sedan behandlat motionsyrkanden av liknande
innehåll (UU 1978/79: 11). Riksdagen beslöt att dessa skulle anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Sedan Cypernfrågan senast behandlades i riksdagen har några avgörande
förändringar i läget inte inträffat. Ingen påtaglig utveckling mot en
lösning av problemen kring den rådande faktiska uppdelningen av ön i en
grekcypriotisk och en turkcypriotisk del har ägt rum, vare sig i de direkta
förhandlingarna mellan de båda befolkningsgruppernas ledare eller genom
FN-behandlingen av frågan.

Målsättningen för de förhandlingar som med upprepade avbrott sedan
fem år förs mellan de båda sidorna är att söka skapa ett oberoende,
alliansfritt, bikommunalt och federalt Cypern.

I april 1978 blev det ett avbrott i samtalen, då turkcyprioterna lade fram
ett förslag som grekcyprioterna avvisade eftersom de ansåg att det skulle
leda till en effektiv delning av ön. FN:s generalsekreterare Waldheim
lyckades efter ett års ansträngningar åter sammanföra parterna och i maj
1979 enades den cypriotiske presidenten Kyprianou och turkcypriotemas
ledare Denktash om en deklaration, som skulle ligga till grund för återupptagna
förhandlingar om alla territoriella och konstitutionella aspekter. Det1
Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 7

UU 1979/80:7

ta hälsades med stor tillfredsställelse. Det dröjde emellertid bara en vecka
innan samtalen på nytt bröt samman och sedan dess är läget oförändrat.

Förhållandena på Cypern har alltsedan sommaren 1974, då turkiska
trupper invaderade och ockuperade öns norra tredjedel, vid upprepade
tillfällen diskuterats av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd. Redan
hösten 1974 uppmanade generalförsamlingen alla stater att respektera Cyperns
suveränitet, oberoende, territoriella integritet och alliansfrihet. Vidare
begärdes ett skyndsamt tillbakadragande av alla utländska väpnade
styrkor och upphörande av all utländsk inblandning i Cyperns angelägenheter.
Liknande uppmaningar har återkommit i generalförsamlingens resolutioner
i Cypernfrågan under åren därefter, senast hösten 1978. Också
uppmaningar till de båda befolkningsgrupperna att förhandla för att uppnå
en politisk lösning har ingått som ett centralt element i samtliga FNresolutioner
i denna fråga. Resolutionerna har antagits med stora majoriteter
och med svenskt stöd, men bl. a. ett antal inflytelserika västländer har
valt att avstå. En viss skärpning i formuleringarna ägde rum i den resolution
som antogs av generalförsamlingen den 9 november 1978. Bl. a. fick då
det stycke i vilket säkerhetsrådet traditionellt ombeds att vidta åtgärder för
att främja genomförandet av generalförsamlingens resolutioner en starkare
skrivning. Generalförsamlingen rekommenderade att säkerhetsrådet skulle
undersöka frågan om genomförandet av dess relevanta resolutioner inom
en tidsram och därefter, om så var nödvändigt, anta alla lämpliga och
praktiska åtgärder enligt FN:s stadga för att garantera genomförandet av
FN:s resolutioner om Cypern. Sverige nedlade sin röst vid säromröstning
om detta stycke, men stödde därefter resolutionen i sin helhet. Den nedlagda
svenska rösten motiverades av vår principiella inställning till sanktioner.
Enligt en allmän uppfattning i FN är det orealistiskt att räkna med
sanktioner mot Turkiet. Svenska regeringen delar denna bedömning.

Sverige deltar i FN:s fredsbevarande styrka på Cypern (United Nations
Force in Cyprus, UNFICYP). Denna upprättades redan i mars 1964 och
har sedan dess förlängts varje halvår. Styrkan består numera av 2 500 man,
varav Sverige bidrar med en bataljon om 425 man. Sverige har även
bidragit med personal till en internationell civilpolisstyrka på Cypern
(UNCIVPOL).

UNFICYP finansieras med frivilliga bidrag från ett begränsat antal medlemsstater.
Bidragen förslår emellertid inte till full täckning av kostnaderna.
FN:s underskott för detta ändamål ökar därför kontinuerligt. Sveriges
fordran på FN i detta sammanhang uppgår vid september månads
utgång till 95,6 milj. kr.

Sverige har också lämnat finansiella bidrag till den internationella flyktinghjälpen
på Cypern.

I det svenska inlägget i FN:s generalförsamlings Cyperndebatt i november
1978 betonades bl. a. att den fortsatta närvaron på Cypern av FN:s
fredsbevarande styrkor inte får tjäna som en ursäkt för overksamhet i

UU 1979/80:7

sökandet efter en politisk lösning. En förlängning av UNFICYP:s mandat
utgör inget självändamål, utan det rådrum som därigenom skapas måste
utnyttjas för meningsfulla förhandlingar mellan de båda befolkningsgrupperna.
Sådana förhandlingar utgör nyckeln till en slutlig lösning av Cypemproblemet,
en lösning som måste bygga på båda parters rättigheter och
skyldigheter och accepteras av båda. I det svenska anförandet framhölls
också att UNFICYP utgör en tung ekonomisk börda för FN. Allteftersom
budgetunderskottet för UNFICYP fortsätter att öka har de länder som
bidrar med FN-trupp nödgats ta på sig en alltmer oproportionerlig andel av
kostnaderna. UNFICYP bör inte vara en uppgift för ett litet antal länder
utan ett ansvar för det internationella samfundet som helhet.

Vid det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik i slutet av augusti
1979 underströk ministrarna på nytt, att FN:s medlemsstater har ett kollektivt
ansvar för FN:s fredsbevarande verksamhet och för dess finansiering,
och att alla medlemsstater därför måste bidra till att lösa problemen i
samband med operationernas finansiering.

I ett svenskt inlägg den 16 november 1979, under det nu pågående mötet
med FN:s generalförsamling, vädjades till parterna att återuppta sina avbrutna
förhandlingar med sikte på en lösning baserad på principerna i 1974
års resolution. Det underströks kraftigt ånyo att den frist som vinns genom
de återkommande förlängningarna av UNFICYP:s mandat måste användas
av parterna till meningsfulla förhandlingar med sikte på en politisk
lösning av Cypemproblemet. Slutligen upprepades kravet att kostnaderna
för UNFICYP måste bäras av alla FN:s medlemsstater.

Utskottet

Som utskottet konstaterade i sitt betänkande för ett år sedan (UU 1978/
79:11) har Sverige stött FN:s olika strävanden att få till stånd en fredlig
och bestående lösning av Cypernkonflikten, så att Cyperns suveränitet,
oberoende, territoriella integritet och alliansfrihet tryggas och den utländska
inblandningen i republikens angelägenheter upphör. Utskottet uttalade
vidare i betänkandet:

Särskilt under sin tid som medlem av FN:s säkerhetsråd, åren 1975 —
1976, har Sverige haft tillfälle att aktivt driva dessa ståndpunkter. Genom
sin långvariga medverkan i och finansiella stöd till FN:s fredsbevarande
styrkor på Cypern och andra biståndsinsatser har vårt land också lämnat
betydande konkreta bidrag till ansträngningarna att få till stånd en lösning
av Cypemproblemet. Från svensk sida har det i FN flera gånger inskärpts
att UNFICYP:s närvaro på Cypern inte utgör något självändamål och inte
får tjäna som en förevändning för att ytterligare förhala en politisk lösning.
En dylik måste, om freden och Cyperns enhet skall bevaras, grundas på en
direktuppgörelse mellan de båda befolkningsgrupperna. Inga tillfällen får
försittas i strävandena att bryta det dödläge i förhandlingarna dem emellan
som f. n. råder. Utskottet utgår ifrån att regeringen också fortsättningsvis

UU 1979/80:7

tillvaratar de möjligheter som erbjuder sig att inom FN:s ram befrämja en
samförståndslösning på Cypern.

Utskottet vidhåller dessa synpunkter. Därmed torde motionens yrkande
1 om åtgärder inom FN:s ram få anses besvarat.

Utskottet vill tillägga att det av motionärerna nämnda målet om demilitarisering
förutskickades i majdeklarationen 1979 av de båda befolkningsgruppernas
ledare.

I motionens yrkande 2 begärs svenska åtgärder för att få till stånd ett
offentliggörande av den rapport som utarbetats av Europarådets kommission
för de mänskliga rättigheterna till följd av cypriotiska klagomål mot
Turkiet för kränkningar i samband med den turkiska invasionen sommaren
1974. Kommissionens slutsatser, som antogs i juli 1976, hemligstämplades
tills vidare. Europarådets ministerkommitté på ställföreträdarnivå har därefter
behandlat rapporten, varvid konstaterats att vissa händelser som
inträffat på Cypern utgör brott mot den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter. Kommittén riktade också en stark vädjan till parterna
att återuppta sina avbrutna förhandlingar, de s. k. interkommunala
samtalen.

Sverige har i Europarådet hela tiden verkat för ett offentliggörande av
rapporten. Denna har sedermera offentliggjorts i augusti 1979.

Yrkandet 2 får därmed anses besvarat.

I motionens yrkande 3 efterlyses åtgärder för att skapa klarhet om de ca
2000 försvunna cypriotemas öde.

FN:s generalförsamling antog hösten 1977 utan omröstning en resolution
om försvunna på Cypern, i vilken generalsekreteraren anmodades ställa till
parternas förfogande sina möjligheter att tillsätta ett undersökningsorgan i
samförstånd med de båda befolkningsgrupperna och med deltagande av
Internationella röda korset. Sverige uttalade sitt stöd för denna resolution.
Något undersökningsorgan har emellertid inte kommit till stånd, i avsaknad
av enighet mellan de båda parterna om organets sammansättning och
beslutsprocedur. Sverige uttalade därför hösten 1978 sitt beklagande över
att generalförsamlingens enhälliga beslut från 1977 inte hade kunnat genomföras.
Tillsammans med övriga nordiska länder förklarades också att
denna fråga följdes med allvarlig oro av de nordiska regeringarna; dessa
vädjade till parterna att underlätta en lösning av problemet genom att
tillhandahålla nödvändiga uppgifter om försvunna personer.

Utskottet utgår från att regeringen också i fortsättningen uppmärksammar
frågan om de försvunna cypriotema.

Yrkandet torde härmed få anses tillgodosett.

I motionens yrkande 4 framförs att Sverige - till skillnad från år 1978 -bör rösta för att FN:s sanktionssystem utan dröjsmål träder i funktion
enligt FN-stadgan, om Turkiet fortsätter att vägra genomföra FN-resolutionerna.

UU 1979/80:7

Sverige intar traditionellt en mycket återhållsam inställning till krav på
sanktioner av FN. Sanktionsvapnet kan endast komma i fråga efter beslut
av FN:s säkerhetsråd. Omständigheterna i detta fall är inte sådana att
Sverige bör ta initiativ till några FN-sanktioner mot Turkiet.

Yrkandet i denna del torde därmed få anses besvarat.

I motionens femte och sista yrkande föreslås att Sverige inte bör godkänna
pass eller andra handlingar utfärdade av den s. k. Turkish Federated
State of Cyprus. - Utskottet erinrar om att Sverige erkänner den av
president Kyprianou ledda regeringen som Cyperns lagliga regering. Sverige
stödde också den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i mars
1975, i vilken utropandet av en turkisk federal stat på Cypern beklagades.
Sverige godtar emellertid som resehandlingar de pass som utfärdas av den
turkcypriotiska sidan. Detta sker i enlighet med Sveriges traditionella
strävan efter största möjliga rörelsefrihet över gränserna. Ett godtagande
av vissa handlingar som resedokument innebär följaktligen inte nödvändigtvis
ett erkännande av den regim som utfärdat dem. Det viseringsfrihetsavtal
som finns med Cyperns lagliga regering gäller dock inte för
turkcypriotiska resehandlingar.

Även detta yrkande torde därmed få anses besvarat.

Utskottet hemställer

att riksdagen betraktar motion 1978/79: 586 som besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 20 november 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendeis slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Anders Ljunggren (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle
Göransson (s), Ingrid Sundberg (m), Mats Hellström (s), Gunnel Jonäng
(c), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s), Björn Molin (fp),
Axel Andersson (s) och Elisabeth Fleetwood (m).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979