med anledning av motion om förbättrade förhållanden för vissa handelsagenter m. fl. (Betänkande 1977/78:LU4 Lagutskottet)

LU 1977/78: 4

Lagutskottets betänkande
1977/78: 4

med anledning av motion om förbättrade förhållanden för vissa handelsagenter
m. fl.

Ärendet

I betänkandet behandlas motionen 1976/77:660 av Joakim Ollén (m) och
Rolf Clarkson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning
och förslag om en utbyggd efterprovision alternativt ett införande av avgångsvederlag
enligt kontinentalt mönster för uppdragstagare enligt kommissionslagen.

Yttranden över motionen har avgivits av Svenska handelskammarförbundet,
Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges grossistförbund och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Motionen

I motionen framhålls till en början att, även om 1974 års ändringar i
kommissionslagen har inneburit betydande förbättringar, vissa brister alltjämt
kvarstår. Bl. a. gäller detta då en självständig säljare eller agent sägs
upp av huvudmannen. I sådana fall tillerkänner visserligen lagen mellanmannen
rätt till efterprovision men reglerna härom har enligt motionärerna
i praktiken visat sig fungera mindre bra. Det är sålunda svårt att visa vem
som har initierat de order som inkommer efter det att kommissionsavtalet
upphört. Huvudmannen kan anse att det är han eller annan säljare som
har gjort detta, medan den som framställer krav på efterprovision påstår
att det är han. Det händer också att huvudmannen vägrar att tillämpa den
i lagen nämnda schablonregeln. Motionärerna framhåller vidare att det ibland
inträffar, att en provisionsresande får arbeta upp en kundkrets från grunden,
varefter huvudmannen, sedan företaget fått ett bra kundkartotek, säger upp
resanden och själv tar över försäljningen. Uppsägningstiden för denna kategori
(handelsagenter och självständiga provisionsresande) är högst tre månader.
Jämfört med fast anställda säljare är deras ekonomiska rättsskydd
ihåligt, eftersom de fast anställda numera har sex månaders uppsägningstid.
Det skulle enligt motionärerna bl. a. med hänsyn härtill vara berättigat att
låta efterprovision utgå med belopp som motsvarar sex månaders provision.

Motionärerna hänvisar vidare till att flera europeiska länder infört bestämmelser
som ger uppdragstagare rätt att vid uppdragets slut erhålla särskilt
avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning. Denna ersättning utgör kompensation
för förluster av den kundkrets som uppdragstagaren upparbetat
och som huvudmannen efter uppdragets upphörande kunnat utnyttja. En
motsvarande ordning borde enligt motionärerna införas även i Sverige.

1 Riksdagen 1977178. 8 sami. Nr 4

LU 1977/78:4

Gällande rätt

Lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
(Kommissionslagen) reglerar utförligt kom missionärers, handelsagenters och
handelsresandes verksamhet. Lagen kom till i nordiskt samarbete.

Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som har åtagit
sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper
eller annan lös egendom. Verksamheten kan men behöver inte vara av
yrkesmässig natur. Med handelsagent avses den som har åtagit sig att för
annans (huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att
ta upp köpeanbud (order) till huvudmannen eller genom att i huvudmannens
namn sluta försälj ni ngsavtal. Handelsagentens verksamhet avser således inte
inköp. Agenten handlar i huvudmannens namn men är en självständig
yrkesutövare. Hans verksamhet skall vara förlagd till viss ort, där han skall
ha kontor eller egen lokal för rörelsen.

Utmärkande för handelsresanden är att han reser mellan olika orter och
därvid verkar för avsättning av huvudmannens varor genom att ta upp
order eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal. Är
handelsresandens verksamhet inskränkt till den ort där huvudmannen driver
sin rörelse kallas han för platsförsäljare. Handelsresande kan vara anställd
i huvudmannens tjänst eller vara självständig företagare. Förde självständiga
handelsresandena gäller i fråga om deras rättigheter och skyldigheter i förhållande
till huvudmannen samma regler som för handelsagenterna.

Den 1 juli 1974 trädde vissa ändringar i kommissionslagen i kraft. Även
dessa har kommit till i nordiskt samarbete. Ändringarna innebar att de
mellanmän som omfattas av lagen fick ett ökat rättsskydd vid uppdragets
upphörande. Bl. a. infördes regler om viss minsta uppsägningstid och om
rätt till ersättning för investeringskostnad. Rätten till provision utvidgades
på så sätt, att provision numera utgår även på avtal som ingås efter uppdragstidens
slut under förutsättning att avtalet kan anses ha kommit till stånd
genom mellanmannens medverkan under uppdragstiden (27 jj andra stycket,
68 § och 87 ii). Sådan provision, s. k. efterprovision, kan enligt 68 ii tredje
stycket beräknas efter en schablonregel. Denna blir tillämplig om utredning
inte förebringas om efterprovisionens storlek och uppdraget har varat längre
än ett år. Efterprovisionen utgår i sådant fall med belopp som motsvarar
tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionema
under uppdragets sista år. Har uppsägningen skett med minst sex
månaders uppsägningstid är schablonregeln dock inte tillämplig.

Bestämmelserna om efterprovision är tvingande på det sättet att uppdragstagaren
inte före uppdragets slut kan med bindande verkan avsäga
sig sin rätt till efterprovision.

Regler om efterprovision motsvarande de ovan nämnda har införlivats
med norsk rätt år 1973 och med finsk rätt år 1976. Danmark däremot har
inte fullföljt det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet. 1974 års reform

LU 1977/78:4

har därför ingen motsvarighet i dansk lagstiftning. Orsaken härtill är anslutningen
till EG.

Utländsk rätt

Flera länder har bestämmelser som vid uppdragets upphörande ger agenten
rätt till ett särskilt avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning eller
ersättning för kundkretsen. I Västtyskland har agenten sålunda rätt att fä
sådant vederlag under förutsättning, dels att de affärsförbindelser med nya
kunder som han har anskaffat eller den utvidgning av förbindelserna med
förutvarande kunder som han har gjort kommer att tillföra huvudmannen
betydande fördelar även efter agenturavtalets upphörande, dels att agenten
till följd av uppdragets upphörande förlorar anspråk på provision som han
eljest skulle ha haft på grund av affärer med dessa kunder och dels att det
med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter är skäligt att ersättning
utgår. Ersättningen är maximerad till ett belopp som motsvarar högst en
årsprovision, beräknad på ett genomsnitt av de senaste fem årens provisioner,
eller, om uppdraget varat kortare tid än fem år, genomsnittet av provisionerna
under avtalstiden. Ersättning utgår inte om huvudmannen har sagt upp
avtalet på grund av agentens försumlighet och inte heller om agenten själv
har sagt upp avtalet utan att ha haft skäl härtill i någon omständighet hänförlig
till huvudmannen. Agenten kan inte på förhand avstå från sin rätt
till ersättning.

Enligt österrikisk lag fordras för att agenten skall ha rätt till avgångsvederlag
bl. a. att huvudmannen efter uppdragets slut har nytta av den kundkrets
som agenten har arbetat upp och att ggenten gör en förlust till följd av
att uppdraget upphör. En förutsättning är vidare att det är huvudmannen
som har återkallat uppdraget och att detta inte har sin grund i agentens
försummelse. Ersättningen är maximerad i lagen. Enligt schweizisk rätt är
det ett villkor för agentens rätt till ersättning att huvudmannen sedan avtalet
har upphört kommer att få betydande fördelar av agentens utvidgning av
kundkretsen. Gottgörelse utgår endast om det prövas skäligt och får inte
överstiga en årsprovision. Denna beräknas på samma sätt som enligt västtysk
rätt. Ersättning utgår inte om agenten själv har sagt upp avtalet eller detta
har upphört till följd av agentens död eller omyndigförklaring och inte heller
om avtalet har upphört på grund av någon omständighet för vilken agenten
har att svara.

Enligt fransk rätt anses agenten ha en ”rätt till kundkretsen”. Återkallar
huvudmannen uppdraget utan att detta beror på m isskötsel från agentens
sida, har denne rätt till ersättning för den förlust som åsamkas honom lill
följd av återkallelsen. Ersättningen är inte maximerad i lag. Även i Nederländerna
har agenten rätt till särskilt avgångsvederlag. Ersättning kan
utgå i samtliga fall då ett agentavtal upphör. Om det befinnes skäligt kan
ersättningen emellertid jämkas eller helt bortfalla. En förutsättning för rätt

LU 1977/78:4

till vederlag är att agenten har utvidgat kundkretsen och därmed tillfört
huvudmannen betydande fördelar. Ersättningen är maximerad på motsvarande
sätt som i den västtyska lagen. I Italien har avgångsvederlaget givits
en pensionsliknande form. Huvudmannen är skyldig att ge ut ersättning
utom i fall då agenten kan lastas för att avtalet har upphört. Rätt till ersättning
föreligger även vid agentens invaliditet eller frånfälle. Ersättningen bestäms
skönsmässigt i förhållande till den under avtalstiden intjänade provisionen.
Detaljerade föreskrifter härom ges i kollektivavtal.

Det bör framhållas att de flesta länder saknar lagregler som ger agenten
rätt till avgångsvederlag. Så är fallet bl. a. med huvuddelen av det angloamerikanska
rättsområdet.

Frågan om agenten har rätt till provision på försäljningsavtal som har
slutits först efter det att uppdraget har upphört, s. k. efterprovision,
regleras inte alls i fransk lag. I Västtyskland och Österrike har agenten
rätt till provision på alla avtal som har kommit till stånd huvudsakligen
genom hans medverkan. I Västtyskland gäller dessutom att affären skall
ha avslutats inom rimlig tid efter det att uppdraget upphörde. I Schweiz
utgår provision endast i de fall då ordern har kommit in under uppdragstiden.

I Nederländerna har agenten rätt till skälig ersättning för alla affärer som
har inletts av honom även om de har avslutats först sedan uppdraget har
upphört. I Italien har agenten enligt huvudregeln rätt till provision endast
på de affärer som har avslutats under uppdragstiden.

Förarbetena till 1974 års ändringar i kommissionslagen

År 1962 hade Nordiska rådet hemställt till de nordiska ländernas regeringar
att gemensamt ta upp frågan om en revision av kommissionslagstiftningen.
Med anledning härav hade i de olika länderna tillkallats särskilda sakkunniga.
De svenska sakkunniga avgav 1970 betänkandet (SOU 1970:69) Ändringar
i kommissionslagen med förslag bl. a. till nya regler om efterprovision.

Under utredningsarbetet hade de sakkunniga övervägt om regler om avgångsvederlag
liknande dem som enligt redogörelsen ovan införts i vissa
kontinentala länder borde införas även i den svenska lagstiftningen. Ett
system med avgångsvederlag skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening
leda mycket långt och i viss mån strida mot rättsgrundsatser som annars
tillämpas i vårt land. De sakkunniga avvisade därför tanken på att i kommissionslagen
införa regler om avgångsvederlag. I stället föreslogs att uppdragstagaren
skulle fö en rätt till efterprovision, dvs. rätt till provision på
alla avtal som kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan
under uppdragstiden, oavsett om avtalen har slutits först efter denna tids
utgång.

I propositionen 1974:29 med förslag till ändringar i kommissionslagen
anförde föredragande statsrådet, såvitt nu är i fråga, bl. a. följande.

För min del vill jag först framhålla att provisionssystemet onekligen medför
vissa risker för att uppdragstagaren inte alltid för det vederlag för sitt

LU 1977/78:4

arbete som han rätteligen bör ha anspråk på. I många fall kan inarbetandet
av en produkt på marknaden ta ganska lång tid i anspråk. Om huvudmannen
i sådana fall säger upp avtalet på ett tidigt stadium, kan detta medföra
att uppdragstagaren inte får betalt för det arbete som han har lagt ned i
enlighet med avtalet. Även om uppdragstagaren i viss utsträckning genom
avtal kan skydda sig mot uppsägningar som leder till att hans vederlagskrav
inte blir skäligen tillgodosedda, är det tydligt att hans möjligheter i detta
avseende är begränsade. Det finns därför behov av en laglig reglering av
hithörande problem.

Onekligen talar vissa skäl för att man löser problemet genom att införa
ett system med avgångsvederlag eller goodwillersättning, bl. a. skulle man
på det sättet få en överensstämmelse med den ordning som gäller i utomnordiska
länder. Som de sakkunniga har framhållit skulle emellertid ett
sådant system innebära att uppdragstagaren får en särskild ersättning även
i sådana fall då det inte är motiverat med hänsyn till det arbete som han
har utfört. En rätt till avgångsvederlag skulle därmed strida mot det system
som tillämpas under uppdragsavtalets bestånd och som innebär att uppdragstagaren
får ersättning endast i den mån försäljnings- resp. inköpsavtal
har kommit till stånd genom hans verksamhet.

På grund av det sagda anser jag att man i stället bör lösa problemet
genom att bygga ut uppdragstagarens rätt till provision. Som de sakkunniga
har föreslagit bör uppdragstagaren vara tillförsäkrad rätt till provision även
på sådana avtal som sluts efter det att uppdraget har upphört, under förutsättning
att uppdragstagarens insatser har medverkat till avtalsslutet. På
detta sätt får uppdragstagaren i allt väsentligt den trygghet som han behöver
i de fall då han under uppdragstiden har lagt ned arbete som ger resultat
först på längre sikt. Systemet med efterprovision torde också i många fall
leda till samma praktiska resultat som en ordning med avgångsvederlag
eller goodwillersättning.

När det gällde utformningen av bestämmelserna om efterprovision följde
propositionen de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga diskuterade också möjligheten att utvidga kommissionslagens
tillämpningsområde till ytterligare kategorier av mellanmän, t. ex. återförsäljare
med ensamrätt. Med sådan återförsäljare avses den som köper
en produkt i fast räkning och därefter med ensamrätt för ett visst geografiskt
område säljer den vidare. Medan handelsagenten avlönas med provision
erhåller alltså ensamåterförsäljaren sin vinst genom att tillgodogöra sig marginalen
mellan inköps- och försäljningspris. De sakkunniga konstaterade
att det otvivelaktigt fanns stora likheter mellan de verksamheter som bedrivs
av handelsagenterna å ena sidan samt ensamåterförsäljarna å den andra.
Gränserna mellan de olika grupperna tenderade också att suddas ut. De
sakkunniga fann dock inte anledning att i detta sammanhang framlägga
förslag om utökning av kretsen mellanmän i kommissionslagen. Man betonade
emellertid att det måste finnas ett betydande utrymme för analog
tillämpning av kommissionslagens regler i fråga om andra mellanmän än
dem som uttryckligen omfattades av lagen.

Föredragande statsrådet anförde (s. 45) i denna fråga bl. a. följande.

LU 1977/78:4

Uppenbarligen finns det stora likheter mellan den verksamhet som bedrivs
å ena sidan av handelsagenterna och å andra sidan av återförsäljare med
ensamrätt och andra mellanmän som inte omfattas av kommissionslagen.
Som tidigare nämnts är det heller inte ovanligt att en handelsagent också
kan vara ensamåterförsäljare genom att vid sidan av agenturverksamheten
sälja huvudmannens varor i fast räkning. Det sagda talar i viss mån för
att man vidgar kommissionslagens tillämpningsområde genom att föra in
regler om nya grupper av mellanmän. Enligt min mening finns det dock
inte underlag för att nu genomföra en sådan utvidgning. Däremot kan naturligtvis
kommissionslagen i viss utsträckning tillämpas analogt.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen aktualiserades inte frågorna
om lagens tillämpningsområde och om införandet av särskilt avgångsvederlag.
Däremot tog lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1974:13) med anledning av ett motionsyrkande upp till prövning utformningen
av den ovannämnda schablonregeln för beräkning av efterprovision.
I motionen (1974:1617) yrkades dels att de båda begränsningar som
uppställts i fråga om schablonregelns tillämpningsområde skulle utgå, dels
att schablonregeln skulle kompletteras med en särbestämmelse för de långvariga
uppdragen. Om uppdraget varat fem år borde enligt motionären efterprovision
utgå med ett belopp som motsvarade sex månaders provision.
Utskottet fann dock inte skäl föreligga att frångå propositionens förslag.

1 en till betänkandet fogad reservation yrkade herr Winberg och fru Lindquist
(båda m) bifall till motionen.

Frågans behandling vid 1975/76 års riksmöte

I en motion vid 1975/76 års riksmöte väcktes frågan om införande av
avgångsvederlag för handelsagenter och självständiga säljare efter kontinentalt
mönster i Sverige.

Lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1975/76:18) bl. a. följande.

Reglerna om efterprovision har varit i kraft i endast knappt två år. Någon
större erfarenhet av deras tillämpning har följaktligen ännu inte kunnat
vinnas. Enligt utskottets mening saknas f. n. anledning att ånyo pröva frågan
om avgångsvederlag. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen. Med
hänsyn till den betydelse ifrågavarande regler har för mellanmännens trygghet
utgår utskottet emellertid ifrån att regeringen följer utvecklingen på
området och, om det skulle visa sig att svårigheter eller nackdelar uppkommer
vid tillämpningen av bestämmelserna, vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga.

I särskilt yttrande av herrar Lidgård (m), Sjöholm (fp) och Winberg (m)
anfördes bl. a. att en utbyggd efterprovision vöre att föredra framför ett
införande av ett system med avgångsvederlag.

LU 1977/78:4

Remissvaren

Samtliga remissinstanser tillstyrker att förevarande fråga blir föremål för
utredning.

Svenska handelskammarförbundet framhåller att det, även om erfarenheterna
av kommissionslagens bestämmelser måste anses begränsade, dock
kan konstateras att bestämmelserna i vissa fall inte visat sig ge ett tillräckligt
skydd för agenten vid uppdragets upphörande. Särskilt gäller detta vid mera
långvariga uppdrag. Enligt förbundets mening utgör emellertid detta förhållande
i sig inget avgörande skäl för att redan tre år efter bestämmelsernas
ikraftträdande påbörja en ny översyn. Förbundet vill i det sammanhanget
även peka på att ytterligare reglering på detta område inte enbart är av
godo. Det kan medföra en stelhet i relationerna mellan agenten och huvudmannen
som i vissa fall kan vara till nackdel för båda parter.

Som viktigare för förbundets ställningstagande till de i motionen framställda
kraven än nämnda förhållanden framstår emellertid de internationella
aspekterna. Ifrågavarande affärsrelationer är nämligen ofta av internationell
karaktär. Av stor betydelse är därvid självfallet den rättslikhet på området
som gäller i de nordiska länderna. Det torde emellertid inte räcka med
att anlägga ett nordiskt perspektiv på agentens rättsliga ställning utan frågan
bör ses i ett mera internationellt sammanhang. Förbundet vill därvid särskilt
peka på utvecklingen inom EG. Även om i vissa fall betydande skiljaktigheter
förekommer i de olika medlemsländernas lagar på området har man
numera kommit relativt långt i arbetet på att harmoniera förevarande regler.
Agenterna i dessa länder torde därvid komma att få ett väsentligt bättre
rättsskydd än motsvarande kategori i Sverige. Det bör även noteras att flera
av EG-länderna redan nu har ett starkare skydd för agenten.

Den bristande överensstämmelsen mellan reglerna i dessa länder och Sverige,
som således snart kan bli ytterligare accentuerad, kan enligt förbundet
komma att leda till olägenheter för företag och agenter med hemvist i Sverige
men med verksamhet knuten till EG-länderna. Ett företag i Sverige med
en agent i exempelvis Tyskland kan således komma att ekonomiskt bindas
ganska hårt till denne om uppdragsförhållandet dem emellan skulle upphöra,
medan omvänt ett tyskt företag med agent här i landet skulle kunna lösgöras
från förhållandet med relativt liten ekonomisk uppoffring. I många fall torde
diskrepansen leda till att agentavtal utformas på mindre ändamålsenliga
sätt. Och i de fall då dessa frågor ej regleras i avtal, vilket torde vara mycket
vanligt, innebär olikheten i regleringen att de svenska agenterna får en sämre
rättslig ställning än agenterna i de större europeiska länderna. Förbundet
vill därför starkt framhålla betydelsen av att man strävar efter att på sikt
söka uppnå en harmonisering av lagstiftningen beträffande agenter med
de kontinentala reglerna på området. Utifrån dessa skäl anser förbundet
att det kan finnas anledning att se över ifrågavarande regler. Förbundet
vill därvid framhålla vikten av att denna översyn sker i samarbete med
övriga nordiska länder.

LU 1977/78:4

Sveriges handelsagenters förbund erinrar om att förbundet i sitt remissvar
över kommissionslagstiftningssakkunnigas betänkande framhöll att åtskillig
kritik kunde riktas mot de sakkunnigas förslag bland annat när det gällde
reglerna om efterprovision. Förbundet hyste den uppfattningen att det varit
bättre med regler om goodwillersättning enligt det kontinentala systemet
än regler om efterprovision avsedda att fylla samma funktion. Förbundet
ville emellertid ej motsätta sig en lagstiftning av i huvudsak föreslaget innehåll,
då det ansågs bättre med en sådan än inget resultat alls av det
långvariga internordiska kommittéarbetet.

Enligt förbundet har, som man kunde befara, svårigheter uppkommit
vid tillämpningen av reglerna om efterprovision. Huvudmännen hävdar ofta
att ett faktiskt konstaterande av samband mellan agentens arbete och ordern
skall göras, innan efterprovision betalas. Med en sådan tillämpning, som
icke.överensstämmer med motivuttalandena, får agenten - ehuru han har
en viss fördel i det lägre beviskravet uttryckt genom "kan antagas" - svårigheter
att få en skälig ersättning. Resultatet av det sagda har blivit att
en tendens visat sig att schablonmässigt hänvisa till bevisregeln i 68 S
tredje stycket kommissionslagen, innebärande en ofta felaktig ersättning
till agenten. För en sådan utveckling varnade Den Nordiska Agentfederationen
i ett uttalande den 25 maj 1971, som tillställdes justitieministrarna
i de nordiska länderna. Den slentrianmässiga tillämpningen av 68 § tredje
stycket kommissionslagen har också lett till att huvudmän hävdar att efterprovision
över huvud ej skall utgå, när förutsättningarna för lagrummets
tillämpning saknas, sålunda när agenturförhållandet ej varat ett år eller uppsägningstiden
är sex månader eller mera.

Förbundet hyser den uppfattningen att lagändringarna 1974 i den praktiska
tillämpningen ej givit det resultat som åsyftades, nämligen skälig gottgörelse
till agenten. Såvitt förbundet känner till föreligger inte några domstolsavgöranden
som gjort lagstiftningen mera verkningsfull. Redan av nu anförda
skäl finns enligt förbundets åsikt anledning att revidera lagstiftningen, när
det gäller agentens rätt till efterprovision. Till det sagda kommer också
vad som håller på att hända inom EG. Där har nyligen framlagts ett förslag
till direktiv innebärande krav på mycket långtgående skydd för agenten,
bl. a. i det hänseendet att han utöver efterprovision (i inskränkt bemärkelse)
skall ha rätt till goodwillersättning. Bl. a. av det skälet att ett nordiskt land.
Danmark, tillhör EG är det nödvändigt att övriga Norden tar hänsyn till
vad som sker inom EG.

Förbundet vill alltså starkt tillstyrka motionärernas förslag om utredning
och vill därvid förorda att utredningsuppdraget ej begränsas till en utbyggnad
av efterprovisionen utan ges sådan omfattning att den svenska lagstiftningen
kan få ett innehåll som bättre överensstämmer med jämförliga länders,
främst länderna inom EG. Förbundet förutsätter att det, om en utredning
tillsätts, liksom under förarbetena till 1974 års lagändringar, blir fråga om
ett nordiskt samarbete. Slutligen vill förbundet framhålla nödvändigheten

LU 1977/78:4

av att den svenska agentkåren får tillfälle att under utredningsarbetet ge
sådana praktiska synpunkter som enligt förbundets mening till skada för
utredningen icke fick tillräckligt utrymme i det svenska kommittéarbetet
före 1974 års lagstiftning.

TCO framhåller att kommissionslagens efterprovisionsregler har inom
TCO:s område i första hand betydelse för försäljare av prefabricerade hus.
Försäljarna är som regel organiserade i Svenska Industritjänstemannaförbundet.
Från detta förbund har anmälts att följande problem har förmärkts
beträffande efterprovisioner.

1. Risk för långdragna undersökningar om vem som fått kunden att sluta
avtal. Avgående eller tillträdande försäljare? Huvudmannen?

2. Regeln i 86 a ^ tredje stycket att provision till handelsresande skall utgå
oberoende av om avtalet fullgöres av köparen eller ej är dispositiv och
avtalas regelmässigt bort. Detta ger arbetsgivaren rätt att utan grund
häva ett avtal som försäljaren fått till stånd. Försäljaren saknar då provisionsrätt.
Risk finns även för att avtal annulleras pro forma för att
arbetsgivaren skall slippa betala provision.

3. Husförsäljare har ofta provisionen uppdelad i försäljnings- och leveransprovision.
Träffar försäljaren avtal med en kund i slutet av anställningen
ger de vanligen förekommande avtalen honom endast rätt till halv provision
om leverans sker efter anställningens upphörande. I vissa fall försvinner
provisionsrätten helt. Arbetsdomstolen har i dom nr 15/1977
fastslagit att efterprovision skall utgå med fullt belopp. Denna regel är
tvingande. Försäljaren har alltså ett sämre lagskydd för order som tecknas
av honom i slutet av anställningen än för order som genom hans medverkan
tillkommit efter anställningens upphörande.

4. Schablonregeln i 68 § tredje stycket gäller ej försäljare med uppsägningstid
om 6 månader eller mer.

5. Efterprovisionsreglerna omfattar ej platsförsäljare.

Enligt TCO tar motionärerna fasta på ett problem som endast utgör en
del av ett problemkomplex. Det av motionärerna angivna problemet anser
TCO emellertid väl värt belysa med en utredning.

Sveriges grossistförbund understryker att rättsförhållandena rörande mellanmän
är komplicerade inte minst på grund av den rikt fasetterade flora
av olika former av mellanled som tillkommit i och med handelns utveckling
särskilt på det internationella planet. Enligt förbundets uppfattning utgör
kommissionslagens princip om avtalsfrihet en från allmänna synpunkter
nödvändig förutsättning för en effektiv handel framför allt med hänsyn
till den fortgående utveckling och strukturomvandling som kännetecknar
denna näringsgren. Samtidigt anser förbundet dock - i likhet med motionärerna-
att behov och motiv föreligger att förbättra agenters rättsskydd.
Förbundet anser det vidare värdefullt om de svenska lagreglerna har en

LU 1977/78:4

utformning så långt möjligt likartad med motsvarande regler i de länder,
med vilka vi haren betydande handel, främst de nordiska och västeuropeiska
länderna.

Erfarenheterna visar enligt grossist förbundet att kommissionslagen även
efter 1974 års ändringar i vissa avseenden kan betraktas som bristfällig.
Härmed avses i första hand agenters rättsskydd, när uppdraget upphör, samt
lagens tillämpningsområde.

Vad först angår agentens rättsskydd framhåller förbundet att gällande
rätt ger agenten under det första året av ett agenturförhållande endast skydd
för förlust, som tillskyndas honom genom återkallelse som bringar uppdraget
att upphöra tidigare än med utgången av en kalendermånad efter den månad
återkallelsen gjordes. Sedan uppdraget varat ett år är motsvarande skydd
tre månader. Enligt förbundet är det inte minst under den första tiden som
agenten har ett berättigat krav på skydd mot uppsägning. Det är då han
i allmänhet gör större insatser i form av marknadsföringsåtgärder m. m.,
som normalt senare ger återbäring. Naturligtvis är omfattningen av åtgärderna
mycket varierande från bransch till bransch och från fall till fall, men
det är enligt förbundets mening motiverat att uppdragstagares rättsskydd
i denna del byggs ut.

När det gäller frågan om avgångsvederlag kontra goodwillersättning
framhåller förbundet att det från allmänna synpunkter är önskvärt med
så långt möjligt enhetliga regler på detta område. Förbundet pekar i detta
sammanhang på de harmoniseringssträvanden som inom EG tagit sig konkret
uttryck i ett av EG-kommissionen avgivet direktivförslag till lagstiftning
om handelsagenter. Eftersom den värdefulla nordiska rättsgemenskapen på
detta område härigenom kan komma att brytas är en anpassning av den
svenska lagstiftningen till eventuella minimiregler inom EG av största betydelse.

Förbundet kritiserar också att schablonregeln inte gäller när minst sex
månaders uppsägningstid iakttagits. Skälet för denna inskränkning har angetts
vara att förhållandena, när uppsägning om minst sex månader iakttagits,
ofta är sådana att agentens arbete under ifrågavarande övergångstid undan
för undan minskats genom att hans efterträdare i uppdraget tillika varit
verksam för huvudmannen, varför utrymme saknas för en helt schematisk
ersättningsregel. Enligt förbundets mening är det obilligt att en agent inte
vid längre uppsägningar tillförsäkras någon form av provision. Det bör också
anmärkas att det i praktiken visat sig svårt att tillämpa den regel som ger
agentersättning för den förlust han kan göra genom att investering blir onyttig
på grund av uppsägning av avtalet.

När det slutligen gäller kommissionslagens tillämpningsområde hävdar
förbundet att lagen ger ett föråldrat intryck främst genom att avtal om
försäljning med ensamrätt ej omfattas av lagen. Vid lagstiftningen 1974
ansågs bl. a. att resultatet av de nordiska överläggningarna i denna fråga
ej motiverade en så vittgående omarbetning av lagen som skulle krävas

LU 1977/78:4

för att föra in återförsäljare med ensamrätt under lagstiftningen. Förbundet
vill kraftigt understryka att det för dessa återförsäljare oftast föreligger samma
legitima behov som för agent att få i lag reglerat uppsägningstider och rätt
till ersättning när avtalet upphör. Enligt förbundets mening kan man ifrågasätta
det praktiska värdet av uttalandet i förarbetena om att den rättsliga
regleringen ger betydande utrymme för analog tillämpning på rättsförhållanden
rörande återförsäljare med ensamrätt. Risken för en fortsatt rättsosäkerhet
i olika avseenden får anses stor. Förbundet anmärker att man
i Belgien har reglerat dessa frågor genom särskild lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som på kontinenten gäller för agenter. För att
i någon mån komma till rätta med gällande rättsosäkerhet har förbundet
initierat framtagandet av standardvillkor för ensamförsäljning. Villkoren har
utarbetats under medverkan av företagsrepresentanter från olika branscher
och är avsedda att praktiskt och enkelt lösa förekommande problem.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker förbundet motionärens hemställan
att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om införande av
avgångsvederlag enligt kontinentalt mönster för uppdragstagare enligt kommissionslagen.
Härvid bör enligt förbundets mening harmoniseringssträvandena
inom EG beaktas liksom behovet av reglering av ensam försäljare.
Vidare anser förbundet det vara angeläget att en utredning får en allsidig
sammansättning så att även praktiska erfarenheter av problemen vid uppsägning
etc. blir belysta.

Skrivelse till Nordiska rådet

Nordiska Handelsagenters Federation, som är en sammanslutning av handelsagentförbunden
i Danmark, Finland, Norge och Sverige, beslöt på sitt
årsmöte den 6 juni 1977 att göra en framställan till Nordiska rådet om
att rådet på sin dagordning skulle ta upp frågan om en ny revision av handelsagentlagstiftningen
och därvid rekommendera de nordiska regeringarna
att tillsätta en gemensam nordisk kommitté för att utreda saken.

1 sin skrivelse till Nordiska rådet framhåller federationen att praxis (särskilt
i Norge) har visat att den nuvarande lagstiftningen är svår att tillämpa.
Framför allt gäller detta reglerna om efterprovision. En annan nackdel med
gällande rätt är att den saknar bestämmelser om ensamförsäljare. Vidare
framhålls att EG-kommissionen i Bryssel lagt fram förslag till direktiv för
medlemsländerna angående lagstiftning om handelsagenter. Förslaget innehåller
bestämmelser som går i annan riktning än de bestämmelser som
finns i nordisk lagstiftning. Om ministerrådet antar förslaget blir Danmark
tvunget att ändra sin lagstiftning i enlighet härmed, vilket skulle leda till
en nordisk splittring under förutsättning att de nuvarande bestämmelserna
behålls i övriga nordiska länder. Federationen framhåller också att de nordiska
handelsagenterna har huvuddelen av sin verksamhet inriktad på Europa
och att det därför är naturligt att man eftersträvar en harmonisering av

LU 1977/78:4

lagstiftningen på handelsagentområdet. Huvudman och handelsagent bosatta
i två skilda europeiska länder bör på förhand kunna vara säkra på
att samma huvudprinciper gäller i de båda länderna oavsett tillämplig lag
och gällande forum. Federationen understryker också att för agenturliknande
förhållanden, t. ex. för ensamförsäljare, bör gälia likartade eller helst samma
bestämmelser som för handelsagenter.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om ändringar i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen).

Kommissionslagen reglerar kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes
rättsliga ställning i förhållande till huvudmannen och de personer
med vilka avtal ingås för huvudmannens räkning. Lagens bestämmelser
är i huvudsak dispositiva. Den 1 juli 1974 trädde vissa ändringar
i kommissionslagen i kraft. Ändringarna innebar att de mellanmän som
omfattas av lagen fick ett ökat rättsskydd vid uppdragsavtalets upphörande.
Bl. a. infördes regler om viss minsta uppsägningstid och om rätt till ersättning
för investeringskostnad. Rätten till provision utvidgades på så sätt, att provision
numera utgår även på avtal som ingås efter uppdragstidens slut under
förutsättning att avtalet kan anses ha kommit till stånd genom mellanmannens
medverkan under uppdragstiden (27 $ andra stycket, 68 i? och 87 !;).
Sådan provision, s. k. efterprovision, kan enligt 68 S tredje stycket beräknas
efter en schablonregel. Denna blir tillämplig om utredning inte förebringas
om efterprovisionens storlek och uppdraget har varat längre än ett år. Efterprovisionen
utgår i sådant fall med belopp som motsvarar tre månaders
provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets
sista år. Har uppsägningen skett med minst sex månaders uppsägningstid
är schablonregeln dock inte tillämplig. Utskottet vill stryka under
att schablonregeln är en hjälpregel i bevishänseende. 1 de fall då förutsättningarna
inte föreligger för regelns tillämpning får således partema på vanligt
sätt föra bevisning om efterprovisionens storlek. Detsamma gäller om schablonregeln
i och för sig är tillämplig men någon av parterna anser att den
ger felaktigt resultat. Bestämmelserna om efterprovision är tvingande på
det sättet att uppdragstagaren inte före uppdragets slut kan med bindande
verkan avsäga sig sin rätt till efterprovision.

I motionen framhålls att reglerna om efterprovision fungerat mindre bra
i den praktiska tillämpningen. Det har sålunda visat sig svårt för mellanmannen
att styrka att han har initierat de order som inkommer efter det
att kommissionsavtalet upphört. Enligt motionärerna händer det också att
huvudmannen vägrar att tillämpa den ovannämnda schablonregeln. Motionärerna
framhåller vidare att det ibland inträffar att en mellanman får
arbeta upp en kundkrets från grunden, varefter huvudmannen, sedan fö -

LU 1977/78:4

retaget fått ett bra kundkartotek, säger upp mellanmannen och själv tar
hand om försäljningen. 1 sådana fall ger gällande regler om efterprovision
mellanmännen för låg ersättning. Motionärerna hänvisar vidare till att flera
europeiska länder infört bestämmelser som ger mellanmannen rätt att vid
uppdragets slut erhålla särskilt avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning.
Denna ersättning utgör kompensation för förlusten av den kundkrets som
mellanmannen upparbetat och som huvudmannen efter uppdragets upphörande
kan utnyttja. En motsvarande ordning borde enligt motionärerna
införas även i Sverige.

Med stöd av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen skall hos regeringen
begära utredning och förslag om antingen en utbyggd efterprovision
eller också införandet av goodwillersättning enligt kontinentalt mönster.

Utskottet vill till en början erinra om att huvudsyftet med 1974 års reform
var att ge de mellanmän som omfattas av kommissionslagen ett ökat rättsskydd
vid uppdragets upphörande. I lagstiftningsärendet prövades ingående
om ett system med avgångsvederlag eller goodwillersättning efter kontinentalt
mönster borde införas även i Sverige. Man fann emellertid att ett
sådant system skulle leda mycket långt och i viss mån strida mot rättsgrundsatser
som annars tillämpades. Bl. a. skulle systemet innebära att uppdragstagaren
kunde få en särskild ersättning även i sådana fall då detta
inte var motiverat med hänsyn till det arbete som har utförts. Mot denna
bakgrund valde man i stället att bygga ut uppdragstagarens rätt till efterprovision
på det sätt som ovan redovisats. Under riksdagsbehandlingen av
propositionen (1974:29) väcktes fråga om en ytterligare utbyggnad av rätten
till efterprovision. I en motion yrkades sålunda dels att begränsningarna
i fråga om schablonregelns tillämpningsområde skulle slopas, dels att schablonregeln
skulle kompletteras med en särbestämmelse för långvariga uppdrag.
Utskottet fann dock inte skäl föreligga att frångå propositionens förslag.

Frågan om mellanmännens rättsskydd blev åter föremål för utskottets
behandling vid 1975/76 års riksmöte. Under påstående att reglerna om efterprovision
inte fungerade tillfredsställande yrkades i en motion (fp) sådan
ändring i kommissionslagen att avgångsvederlag efter kontinentalt mönster
infördes. Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1975/76:18) att någon större erfarenhet av 1974 års reform ännu inte
hade kunnat vinnas. Enligt utskottets mening saknades därför anledning
att vid dåvarande tidpunkt ånyo pröva frågan om avgångsvederlag. Med
hänsyn till den vikt reglerna om efterprovision hade för mellanmännens
trygghet utgick utskottet emellertid ifrån att regeringen följde utvecklingen
på området och, om det skulle visa att svårigheter eller nackdelar uppkom
vid tillämpningen av bestämmelserna, vidtog de åtgärder som kunde anses
erforderliga.

När frågan om tillämpningen av reglerna om efterprovision nu åter aktualiserats
har utskottet låtit inhämta yttranden över motionen. I remissvaren
framhålls att de nuvarande reglerna inte synes ge mellanmannen ett till -

LU 1977/78:4

räckligt rättsskydd vid uppdragets upphörande. Enligt Svenska handelskammarförbundet
gäller detta särskilt vid mera långvariga uppdrag. Remissvaren
bekräftar motionärernas påstående att det i praktiken ställt sig svårt för
mellanmannen att kunna påvisa ett samband mellan av honom nedlagt
arbete och en order som inkommit till huvudmannen efter kommissionsavtalets
upphörande. Enligt Sveriges handelsagenters förbund har det vidare
blivit alltmer så att huvudmannen, när krav på efterprovision framställs,
slentrianmässigt hänvisar till schablonregeln, något som kan leda till att
mellanmannen får en för låg ersättning. Denna tillämpning av lagen har
i sin tur medfört att huvudmännen ofta hävdar att efterprovision över huvud
taget inte skall utgå i fall som ligger utanför schablonregelns tillämpningsområde.
Även i andra hänseenden kritiseras gällande regler. Sveriges grossistförbund
framhåller sålunda att det visat sig svårt att tillämpa regeln
som ger mellanmannen rätt att få ersättning för investeringskostnad. Enligt
grossistförbundet är det vidare vid kortvariga uppdrag stor risk för att mellanmannen
inte får en skälig ersättning. Ofta har mellanmannen lagt ner
stort arbete på marknadsföring som först senare ger återbäring. I dessa fall
är det svårt att vid uppdragets upphörande bestämma en rättvisande efterprovision.

Remissvaren visar sålunda att det alltjämt finns brister i mellanmannens
rättsskydd vid uppdragsavtalets upphörande. En översyn av hithörande bestämmelser
ter sig därför motiverad. Samtliga remissinstanser tillstyrker också
motionärernas utredningskrav.

Vid avgörandet av frågan om en översyn av bestämmelserna i kommissionslagen
måste även hänsyn tas till att såväl den ursprungliga kommissionslagen
som 1974 års ändringar tillkommit i nordiskt samarbete. Motsvarande
bestämmelser om efterprovision har införts i norsk och finsk rätt.
I Danmark däremot avstod man från att införa de nya efterprovisionsreglerna.
Anledningen härtill var anslutningen till den gemensamma marknaden
(EG). Som framgår av det föregående (s. 11) har EG-kommissionen
nyligen lagt fram förslag till en harmonisering av medlemsländernas lagstiftning
om handelsagenter. Förslaget innebär i nu aktuellt hänseende att
mellanmannen vid uppdragets upphörande ges rätt till avgångsvederlag. Om
förslaget antas av ministerrådet kommer dansk rätt med all sannolikhet
att behöva ändras i enlighet härmed, vilket i sin tur kommer att leda till
att skillnaderna i nordisk rätt ökar. Även sett från nordisk lagstiftningssynpunkt
ter sig därför en översyn av gällande regler motiverad. Det bör
enligt utskottets mening också beaktas att en inte obetydlig del av vår utrikeshandel
sker genom mellanmäns förmedling.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att gällande regler om efterprovision
således behöver ses över. En sådan översyn bör emellertid ske
i nordiskt samarbete. Det får därför ankomma på regeringen att ta initiativ
för att få till stånd ett sådant samarbete. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att den nordiska agentfederationen hos Nordiska rådet hemställt

LU 1977/78:4

om initiativ för att få till stånd en gemensam nordisk översyn. Utskottet
utgår från att i remissvaren framförda synpunkter kommer att beaktas i
direktiven för en framtida utredning. Även problemet med ensamförsäljares
rättsskydd bör sålunda bli föremål för granskning. Utskottet vill också peka
på att kommissionslagen i flera stycken är föråldrad och tämligen svårtillgänglig.
Vid en blivande översyn av lagen bör därför eftersträvas en förenkling
av bestämmelserna och en modernisering i språkligt hänseende.
På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:660 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om en översyn av kommissionslagen.

Stockholm den 25 oktober 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s). Inger Lindquist
(m)*, Stig Olsson (s), Martin Olsson tc), Elvy Nilsson (s), Bo Siegbahn (m),
Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stina
Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Birgitta
Johansson (s) och Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOT AB 53166 Stockholm 1977