med anledning av motion om fastställande av faderskap i vissa fall (Betänkande 1978/79:LU4 Lagutskottet)

LU 1978/79:4

Lagutskottets betänkande
1978/79:4

med anledning av motion om fastställande av faderskap i vissa
fall

Ärendet

I motionen 1977/78:527 av Evert Svensson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om utredning av de internationellt privat- och
processrättsliga reglerna för talan om hävande av den legala faderskapspresumtionen.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från socialstyrelsen och
Svea hovrätt. På begäran av utskottet har remissyttranden vidare lämnats av
Stockholms sociala centralnämnd. Sveriges advokatsamfund och Sveriges
domareförbund.

Gällande rätt

Svensk nationell lagstiftning om faderskap

De grundläggande civilrättsliga reglerna i svensk rätt rörande faderskapet
till barn återfinns i 1 kap. föräldrabalken(FB). I samband med av riksdagen år
1976 beslutade ändringar i FB:s regler om bl. a. vårdnad och faderskap till
barn fick bestämmelserna om faderskap till barn delvis nytt innehåll (SFS
1976:612; prop. 1975/76:170, LU 1975/76:33, rskr 397). Förut gällande
bördsregler var utformade för att ge barn i äktenskap en i rättsligt hänseende
mer gynnad ställning än andra barn. Genom 1976 års ändringar utjämnades
vissa av de dittills rådande olikheterna. Termerna äktenskaplig börd, barn i
äktenskap och barn utom äktenskap utmönstrades ur lagstiftningen. De
civilrättsliga bestämmelserna om fastställande av faderskap sammanfördes i
ett kapitel.

FB:s faderskapsregler skall tillämpas av svenska domstolar och andra
myndigheter såväl när tvisten endast inbegriper svenska medborgare som när
tvisten har flerstatlig anknytning och den svenska internationella privat- och
processrätten anvisar svensk lag som tillämpning.

1 kap. 1 § FB ger uttryck för den s. k. faderskapspresumtionen. Denna
innebär, att om modern är gift vid ett barns födelse skall mannen i
äktenskapet anses som barnets fader. Detsamma gäller om modern är änka
och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat
dessförinnan. Är modern å andra sidan ogift eller har hon skilt sig före barnets
födelse ställer lagen inte upp någon presumtion. I sådana fall skall faderskapet
alltid fastställas genom erkännande eller dom.

Faderskapspresumtionen kan brytas av rätten, som i vissa i lagen angivna

1 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 4

LU 1978/79:4

fall kan förklara att mannen i äktenskapet ej skall anses vara fader till barnet.
Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern haft samlag med annan
än maken under barnets konceptionstid och det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre. Enligt
bestämmelser i 3 kap. FB får talan i sådana mål väckas såväl av mannen i
äktenskapet mot barnet som av barnet mot mannen. Talan väcks vid rätten i
den ort där barnet har sitt hemvist. Målet upptages av Stockholms tingsrätt
om ej annan behörig domstol finns.

Presumtionen kan numera hävas även genom att annan man skriftligen
erkänner faderskapet till barnet. Erkännandet skall för att få rättslig verkan
godkännas av både modern och mannen i äktenskapet samt av barnavårdsnämnden.

Är situationen sådan att faderskapspresumtionen antingen inte gäller eller
har brutits skall faderskapet fastställas genom erkännande eller dom.
Fastställs faderskapet genom dom, skall rätten på talan av barnet förklara en
man vara fader till barnet om det är utrett att han har haft samlag med barnets
moder under barnets konceptionstid och det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom.

2 kap. FB innehåller vissa bestämmelser om barnavårdsnämnds
medverkan vid fastställande av faderskap. Härföreskrivs bl. a. att om enligt 1
kap. 1 § viss man anses som barnets fader skall barnavårdsnämnden utreda
huruvida annan man kan vara fader till barnet om detta begärs av
vårdnadshavaren eller den äkta mannen och en sådan utredning finnes
lämplig, allt under förutsättning att vårdnadshavaren antingen är kyrkobokförd
i Sverige eller vistas här eller också att barnet är svensk medborgare.
Under samma förutsättningar åligger det barnavårdsnämnden att, om viss
man enligt 1 kap. 1 § inte anses som barnets fader, försöka utreda vem som är
fader till barnet och sörja för att faderskapet fastställs. Uppgiften åvilar i båda
dessa fall barnavårdsnämnden i den kommun där vårdnadshavaren är
kyrkobokförd eller, om vårdnadshavaren inte är skriven i Sverige, i den
kommun där vårdnadshavaren vistas. Om hemvist saknas i Sverige åvilar
skyldigheten barnavårdsnämnden i Stockholm. Om nämnden efter sin
utredning anser sig kunna bedöma faderskapsfrågan med tillräcklig säkerhet
skall den bereda den presumtive fadern tillfälle att erkänna faderskapet.
Nämnden lår lägga ned en påbörjad utredning bl. a. om det visar sig omöjligt
att fl fram erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan och
om det beträffande barn som fötts utom äktenskapet framstår som utsiktslöst
att få faderskapet fastställt av domstol.

Svensk domstols behörighet i faderskapsmäl med internationell anknytning

Väcks talan vid svensk domstol om hävande av faderskapspresumtionen
eller om fastställande av faderskapet och är målet av internationell natur

LU 1978/79:4

uppkommer av naturliga skäl först frågan huruvida domstolen över huvud
taget är behörig att ta upp talan. Spörsmålet är inte reglerat i lag och diskuteras
inte i förarbetena till de aktuella bestämmelserna i FB. Rättspraxis synes i
allmänhet ha tillåtit att talan får upptas i Sverige om barnet haft hemvist i
landet (jfr NJA 1956 s. 410, 1957 s. 430, 1964 s. 398, 1969 s. 308 och 1976 s.
539). Behörighet torde emellertid kunna föreligga även i vissa andra fall (jfr.
NJA 1957, s. 135). I rättsfallet NJA 1967 s. 300 ansågs svensk domstol inte
behörig att ta upp talan om avsaknad av äktenskaplig börd. Talan hade väckts
av barnet, som i likhet med modern och fadern var utländsk medborgare. Det
förelåg delade meningarom barnet hade hemvist i Sverige. Högsta domstolen
(HD) uttalade dock att även om barnet kunde anses ha hemvist i Sverige
tillräcklig anledning ej förelåg att uppta barnets talan till prövning vid svensk
domstol.

Tillämplig lag i mål om hävande av faderskapspresumtionen

Frågan om vilket lands lag en svensk domstol har att lägga till grund, när
den i tvist med flerstatlig anknytning skall avgöra mål om hävande av
faderskapspresumtionen, är inte löst i svensk lagstiftning men har flera
gånger prövats av HD (jfr NJA 1953 s. 4, 1962 s. 123, 1964 s. 1, 1969 s. 247,
1970 s. 274, 1973 s. 151 och 1976 s. 539). Den ståndpunkt svensk
domstolspraxis intagit kan sägas vara följande. Ett internationellt spörsmål
rörande vad som tidigare kallades äktenskaplig börd, alltså närmast huruvida
ett barn, som fötts av hustrun även är mannens, bedöms enligt den lag som är
familjens personalstatut vid - i allmänhet - barnets födelse (”familjens lag”).
Personalstatutet, som i svensk rätt principiellt bestäms av nationaliteten, ej
av hemvisten (domiciliet), blir normerande beträffande samtliga de ämnen
som omtalas i lagstiftningen om faderskapet till barn, alltså även de där
reglerade presumtionsfrågorna och frågan om barnets talerätt. Är mannen
och hustrun vid tiden för barnets födelse medborgare i samma stat, är lagen i
den staten att anse som familjens lag. Är mannen och hustrun av olika
nationalitet är läget oklart. I allmänhet synes mannens nationella lag vid
tidpunkten för barnets födelse ha ansetts som familjens lag. Ett visst avsteg
från denna regel gjorde HD i avgörandet NJA 1964 s. 1. Ett svenskt barn
väckte talan mot en fransk man med yrkande att det måtte förklaras sakna
äktenskaplig börd i äktenskapet mellan fransmannen och barnets svenska
moder. Såväl fransmannen som modern och barnet bodde i Sverige.
Anknytningarna till Sverige var alltså starka. Frågan var om svensk eller
fransk rätt skulle tillämpas i målet. Enligt fransk liksom många andra länders
lag får bara mannen men inte barnet föra ifrågavarande slag av talan. En
enhällig HD (avgörande in pleno) fann att svensk lag skulle tillämpas. I
domslutet anfördes bl. a.: ”När sådan bördstalan väckes av ett här i riket
stadigvarande bosatt barn, vars moder vid tiden för barnets födelse var svensk
medborgare och hade hemvist i Sverige, bör, i allt fall om tillämpning av

1* Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 4

LU 1978/79:4

barnets nationella lag skulle medföra att barnet förvägrades talerätt, svensk
lag tillämpas å bamets talan.”

I ett par senare avgöranden har HD dock upprätthållit huvudprincipen att
mannens nationella lag skall tillämpas i bördsmål, bl. a. i rättsfallet NJA 1973
s. 151. Ett barn, fött i äktenskap mellan turkiska föräldrar, väckte talan mot
den turkiske mannen med yrkande att det skulle förklaras sakna äktenskaplig
börd i äktenskapet mellan makarna. Modern och barnet-som fötts i Sverigehade
vid tiden för talans väckande blivit svenska medborgare. Enligt turkisk
rätt om bördstalan ägde endast fadern talerätt. HD konstaterade att med
hänsyn till att vid tiden för barnets födelse såväl modem och hennes
dåvarande make som barnet var turkiska medborgare skulle - utan avseende
på att modern sedermera blivit svensk medborgare - barnets talan bedömas
enligt turkisk lag och följaktligen avvisas.

Tillämplig lag i mål om fastställande av faderskap

Än mer oklar synes frågan om val av tillämplig lag vara när det gäller mål
om fastställande av faderskap. Svensk lag innehåller inga bestämmelser
härom.

Om barnet och föräldrarna är av samma nationalitet torde, åtminstone
enligt uttalanden i doktrinen, deras gemensamma, nationella lag i princip
vara avgörande (Hult: Föräldrar och barn enligt svensk internationell
privaträtt, 1943; Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och
processrätt, 1974, s. 127). Exempel på motsatsen finns dock. I avgörandet
NJA 1946 s. 310 tillämpade HD svensk lag i mål mot norsk man rörande
faderskap och underhåll till ett i Sverige av norsk kvinna fött barn.
Avgörandet har dock utsatts för kritik i doktrinen (Walin, Kommentar till
föräldrabalken, 1971, s. 455; Karlgren a.a. s. 128). 1 det av Walin likaledes
kritiserade avgörandet NJA 1969 s. 301 fördes faderskapstalan mot finsk man
med hemvist i Finland. Barnet, som var fött i Sverige av finsk kvinna, hade
alltsedan födelsen haft stadigvarande hemvist i Sverige med modern. Det
kunde antas komma att växa upp här. Detta utgjorde enligt HD ett starkt skäl
för att tillämpa svensk lag. Härtill kom att finsk lag ej medgav fastställande av
faderskap i ett fall som detta. Domstolen tillämpade därför svensk lag(Walins
kritik, se a.a. s. 457).

En inom den i internationella privaträtten mycket omtvistad fråga är vilken
lag som skall väljas för att reglera rättsförhållandet mellan barnet och fadern
när barnet, som ofta händer, är av annan nationalitet än fadern. Man har i
utländsk doktrin rekommenderat än faderns nationella lag, än barnets lag, än
moderns lag, än lagen på orten för lägersmålet (Karlgren a.a. s. 127). I flera fall
har HD valt att tillämpa barnets nationella lag (NJA 1963 s. 489, 1973 s. 57).
Av störst intresse är måhända 1963 års avgörande, i vilket HD bl. a. fastslog
att det vid val av tillämplig lag borde i rättssäkerhetens namn eftersträvas att
avgörandet låter sig inpassas i ett lämpligt regelsystem, ”det bör således

LU 1978/79:4

undvikas, att valet träffas enligt fri bedömning från fall till fall alltefter sakens
starkare eller svagare anknytning till visst land”. Domstolen erinrade om att
svensk internationell privaträtt på familjerättens område i princip bygger på
nationalitetsprincipen och att det därför låg nära till hands att tillämpa lagen i
det land som barnet på grund av sin nationalitet tillhörde vid födelsen, i vart
fall när barnet hade hemvist i det landet och av allt att döma skulle komma att
växa upp där. I 1973 års fall förklarade HD enhälligt, i mål mot svensk man
om faderskap och underhållsbidrag till tyskt barn, tysk lag vara tillämplig i
enlighet med den rättsgrundsats som antagits i avgörandet år 1963.

I doktrinen har man dock varit mera benägen att rekommendera svensk lag
som tillämplig i egenskap av lex fori. Walin (a.a. s. 459) menar att svensk rätt
bör kunna tillämpas av svensk domstol oavsett målets internationella
aspekter. Lind (Faderskap och vårdnad, 1975) anser att svensk rätt bör
tillämpas om barnet är svensk medborgare eller om barnet, oavsett nationalitet,
vistas i Sverige. Karlgren (a.a. s. 127) anför bl. a. att med hänsyn till de
svenska lagbestämmelsernas utpräglade karaktär av ”skyddslagstiftning” till
förmån för barnet bör svensk rätt tillämpas i viktiga fall. Å andra sidan bör
enligt samme författare ett mera fullständigt undanskjutande av intressenternas
personalstatut möta betänkligheter, åtminstone om svenska intressen
inte är starkt engagerade.

Motionsmotivering

Med utgångspunkt bl. a. i det ovan refererade rättsfallet NJA 1973 s. 151
anför motionärerna att det förhållandet att svensk domstol i vissa fall måste
pröva frågor om äktenskaplig börd enligt främmande lands lag får mycket
olyckliga konsekvenser i de fall då hustruns make eller f. d. make är
ointresserad av att få frågan om faderskapet utredd eller har försuttit
eventuella tidsfrister enligt sitt lands lag för att påkalla prövning av
faderskapet. Hans ointresse kan bero på att han bor utomlands och att inga
anspråk på underhållsbidrag riktas mot honom. Motionärerna framhåller att
det också kan förhålla sig så att han över huvud taget inte känner till att han
anses som fader till ett i Sverige fött barn. För detta barn gäller inte reglerna för
svenska barn, och detta trots att kanske både modern och barnet numera är
svenska medborgare. En effekt kan bli att barnet inte får arvsrätt efter sin
biologiske fader, en annan att de sociala myndigheterna inte kan avkräva
denne bidragsförskott som utbetalats till modern. Det väsentliga är emellertid
enligt motionärernas mening att barnet saknar möjlighet att efter de grunder
som i allmänhet gäller för barn i det svenska samhället vinna klarhet om vem
som är dess fader. Roten till det onda ligger enligt motionärerna i att
domstolarna med tillämpning av nationalitetsprincipen låter mannens
hemlands lag vara avgörande för bedömningen av faderskapsfrågan, åtminstone
om såväl barnet som modern och den presumerade fadern är utländska
medborgare. Motionärerna anser att en ändring av denna praxis genom

LU 1978/79:4

lagstiftning är väl motiverad. De menar att ett tänkbart tillvägagångssätt är att
överlämna frågan till utredningen om barnets rätt.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser delar motionärernas mening att det är otillfredsställande
att de svenska internationellt privaträttsliga reglerna gör det
omöjligt att få den legala faderskapspresumtionen hävd av domstol här i
landet i sådana fall som avses i motionen.

Socialstyrelsen anser att målsättningen bör vara att för barn bosatta i Sverige
faderskapet alltid skall kunna hävas och fastställas med tillämpning av
reglerna i FB. Styrelsen anser därför i likhet med motionärerna att frågan bör
utredas. Enligt styrelsens mening bör dock utredningsuppdraget avse även
andra familjerättsliga frågor. I remissvaret exemplifieras några sådana frågor,
alla avseende barnavårdsnämnds medverkan i faderskapsmål.

Styrelsen erinrar om att det numera beträffande barn fött av gift mor är
möjligt att häva faderskapet genom erkännande, om erkännandet godkänts
av den äkta mannen, modern och barnavårdsnämnden. Fråga uppkommer då
om barnavårdsnämnd kan medverka till ett sådant erkännande i de fall en
eller flera av parterna är utländska medborgare. Det kan enligt styrelsens
mening med skäl göras gällande att denna möjlighet inte bör stå öppen i de fall
utländsk lag skulle ha tillämpats om ärendet behandlats i domstol, särskilt om
domstolen - såsom i fallet NJA 1973 s. 151 - skulle ha avvisat talan om
hävande av den äktenskapliga börden. Enligt styrelsens uppfattning vore det
emellertid olyckligt om barnavårdsnämnd i ett enskilt ärende skulle behöva
pröva om annan än svensk lag är tillämplig. Det kan, anförs det i yttrandet,
göras gällande att regeln i 1 kap. 2 § andra stycket FB är tillämplig så snart
vårdnadshavaren för barnet är ky rkobokförd i riket eller vistas här eller barnet
är svensk medborgare. I sådana fall är nämnden behörig att på begäran av
vårdnadshavaren eller maken utreda om annan man kan vara far till barnet.
Barnavårdsnämnds behörighet att agera skulle då, framhåller styrelsen, i
vissa fall sträcka sig längre än domstols möjlighet att tillämpa svensk lag,
något som enligt styrelsen i och för sig kan synas egendomligt men som i varje
fall inte strider mot barnets intresse så som det är definierat i svensk rätt.
Dock kan osäkerheten om erkännandets rättsverkan utanför Sverige innebära
en otrygghet för barnet och dess föräldrar. Med hänsyn till det osäkra
rättsläget är det f. n. inte möjligt för styrelsen att gå ut med någon form av
anvisningar till de centrala nämnderna hur de bör förfara i sådana fall. Enligt
styrelsens uppfattning vore det därför värdefullt om detta problem kunde tas
upp av den föreslagna utredningen.

En annan fråga som enligt socialstyrelsens förmenande bör tas upp vid en
översyn av den internationella familjerätten är hur utländska faderskapserkännanden
och domar avseende faderskapsfastställelser samt anteckningar i
övrigt rörande faderskap utomlands bör betraktas av svensk barnavårds -

LU 1978/79:4

nämnd. F. n. råder enligt styrelsen stor osäkerhet om när nämnden behöver
fastställa faderskap beträffande inflyttade barn till ogifta mödrar. I vissa
länder antecknas faderskapet efter ett betydligt enklare förfarande än i
Sverige. I dessa fall kanske faderskapet behöver fastställas av barnavårdsnämnden
medan i andra fall, där det utländska fastställelseförfarandet ger
ungefär samma säkerhet som förfarandet i Sverige, detta kanske inte är
nödvändigt. Socialstyrelsen anser det viktigt att få klarlagt i vilka fall
barnavårdsnämnd behöver fastställa faderskap för barn som flyttar in i riket
och i vilka fall detta inte är erforderligt.

Ett liknande, av socialstyrelsen aktualiserat problem föreligger i det fall
faderskapet utomlands anses fastställt genom en presumtion som inte
överensstämmer med svensk rätt. Styrelsen erinrar om att det enligt de nya
reglerna i FB inte längre föreligger någon faderskapspresumtion beträffande
barn som föds efter ett äktenskaps upplösning genom äktenskapsskillnad
men inom sådan tid därefter att det kan vara avlat i äktenskapet. För sådant
barn måste numera faderskapet alltid fastställas medelst erkännande eller
dom. Utomlands gäller emellertid i stor utsträckning vad som tidigare gällde i
Sverige, nämligen att den f. d. mannen i dessa fall presumeras vara barnets
far. I styrelsens yttrande framhålls att, i den mån faderskapspresumtion enligt
utländsk rätt kan erkännas här i landet, skyldighet inte skulle föreligga för
barnavårdsnämnden att fastställa faderskapet när barnet bosätter sig i
Sverige. Om i överensstämmelse med svensk rätt någon faderskapspresumtion
emellertid inte anses föreligga skulle nämnden däremot vara skyldig att
fastställa faderskapet. Det är enligt styrelsen i högsta grad osäkert hur
nämnderna bör förfara i dylika fall och om det därvidlag är någon skillnad
mellan svenska och utländska medborgare. Vissa skäl talar enligt styrelsens
mening för att utländsk faderskapspresumtion i fall som här avses inte bör
gälla barn till svenska kvinnor medan däremot barn till kvinnor med
utländskt medborgarskap bör kunna omfattas av sådan presumtion. Man
skall dessutom ha klart för sig att barnets medborgarskap och namn kan vara
avhängigt av om man skall tillämpa den utländska rätten och betrakta barnet
som fött i äktenskap eller tillämpa svensk rätt och anse barnet som fött av
ogift mor.

Med hänsyn till att den internationella familjerätten innehåller fler olösta
problem än det motionärerna aktualiserat anser socialstyrelsen en särskild
utredning böra tillsättas för att undersöka behovet av konventioner och
kompletterande lagstiftning. 1 utredningen bör enligt denna remissinstans
ingå representanter för bl. a. socialstyrelsen och riksskatteverket.

Svea hovrätt finner det klart att behov föreligger av en internationellt
rättslig reglering i fråga om bördstalan. Hovrätten konstaterar att det i
faderskapsmål förekommit rättsfall som kan antyda en glidning mot
domicilprincipen i fråga om svensk domstols behörighet att upptaga sådana
mål till prövning. 1 sitt remissvar erinrar hovrätten vidare om de pågående
överläggningarna mellan de nordiska länderna om ömsesidigt erkännande av

LU 1978/79:4

faderskapsavgöranden och om det internationella konventionsarbete som
pågår inom närliggande rättsområden. Med hänsyn härtill finner hovrätten
att den av motionärerna väckta frågan inte bör göras till föremål för en
särskild svensk utredning. Den bör i stället tas upp i ett större sammanhang,
t. ex. vid en Haagkonferens eller i Europarådet. Hovrätten finner att ett
initiativ i denna riktning bör åtminstone förberedas av de nordiska länderna
gemensamt.

Stockholms sociala centralnämnd har som svar på remissen överlämnat och
åberopat ett av socialförvaltningen avgivet utlåtande. 1 utlåtandet framhålls
inledningsvis att barn enligt i Sverige allmänt omfattad uppfattning bör ha
rätt att få sin rätta börd fastställd och att detta förhållande har bl. a.
betydelsefulla ekonomiska konsekvenser för barnet. Nämnden konstaterar
att det som regel är möjligt att få en oriktig börd hävd om modern och barnet
är och hela tiden har varit svenska eller nordiska medborgare men att det för
invandrare ofta har visat sig omöjligt att få de rätta förhållandena stadfästa. I
yttrandet erinras om att rättspraxis intagit en annan och liberalare inställning i
mål om fastställande av faderskap utan samband med hävande av äkta
börd.

Enligt sociala centralnämndens uppfattning talar starka skäl för att barn
med så fast anknytning till Sverige som beskrivs i motionen får möjlighet att
bli befriade från en materiellt oriktig börd för att de därefter skall kunna få det
rätta faderskapet fastställt. Nämnden framhåller att de nya reglerna om
hävande av äkta börd genom administrativt förfarande inneburit ett steg i
denna riktning men att reglernas effektivitet är beroende av parternas vilja att
medverka. En annan nackdel med detta förfarande är, påpekas det, att
resultatet sannolikt inte kommer att accepteras i mannens stat om denna
t. ex. saknar form för hävande av börd. En konsekvens kan bli att barnet får
dubbelt medborgarskap. Det ter sig enligt nämnden å andra sidan rimligt och
angeläget från barnets synpunkt att barnet åtminstone i förhållande til!
svenska myndigheter och inför svensk lag bereds jämställdhet med andra
barn med hemvist i riket.

Sociala centralnämnden tillstyrker avslutningsvis att en utredning i
enlighet med motionärernas intentioner kommer till stånd.

Sveriges domareförbund erinrar om att den s. k. nationalitetsprincipen
genombrutits på äktenskapsrättens område genom vittgående ändringar år
1973 av lagen(1904:26s. Dorn vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap i det att stort utrymme gavs åt tillämpning av
domicilprincipen. Förbundet framhåller att någon motsvarande nyreglering
inte skett på föräldrarättens område med undantag för en bestämmelse i 1904
års lag (3 kap. 6 §) om vårdnad och underhåll till barn i samband med
äktenskapsskillnad.

Det torde enligt Domareförbundet inte kunna förnekas att resultatet av en
strikt tillämpning av nationalitetsprincipen när det gäller barnets börd i
många fall kan te sig stötande mot bakgrund av de värderingar som

LU 1978/79:4

tillgodosetts genom de berörda ändringarna i 1904 års lag och det ändrade
synsätt som i viss mån kommit till uttryck i senare praxis när det gäller
statusförhållandet hos barn vilkas föräldrar ej är gifta. Domareförbundet
anser det därför motiverat att rådande ordning på detta område överses.
Emellertid är det enligt förbundets mening knappast lämpligt att begränsa en
lagstiftning till det av motionärerna berörda spörsmålet. En översyn av de
internationellt privaträttsliga reglerna på hela föräldrarättens område bör i
stället företas. Domstolarna ställs enligt förbundet ofta inför svårbemästrade
problem i dessa hänseenden. Även frågor om svensk domstols behörighet att
upptaga talan i faderskapsmål kommer därmed att uppmärksammas, avslutar
förbundet.

Även Sveriges advokatsamfund finner det motiverat att man försöker finna
en rimligare ordning vid bördstalan än vad fallet är f. n. i vissa situationer och
att således svenska rättsprinciper skall kunna användas när detta är till gagn
för barnet. Enligt samfundet bör man, för att möjliggöra en enhetlig
bedömning i de nordiska länderna, eftersträva en nordisk konvention på
området. Det finns enligt förbundet anledning att antaga att en sådan
konvention skall komma till stånd. Däremot anser förbundet att det inte
torde föreligga några sådana möjligheter f. n. i förhållande till andra länder
med en lagstiftning för bördstalan som väsentligt avviker från vårt lands
lagstiftning.

Utskottet

I detta ärende behandlas en motion om fastställande av faderskap i mål och
ärenden med internationell anknytning. Motionärerna yrkar att riksdagen
hemställer om utredning av de internationellt privat- och processrättsliga
reglerna för talan om hävande av den legala faderskapspresumtionen.

Motionärernas yrkande avser således den typ av faderskapsmål som rör
förklaring att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet (tidigare kallade mål
angående avsaknad av äktenskaplig börd). Med hänsyn till det nära samband
som reglerna härom har med reglerna rörande mål om fastställande av
faderskap kommer utskottet i det följande att behandla båda slagen av
faderskapsmål.

Svensk lagstiftning saknar bestämmelser om svensk domstols behörighet
att pröva internationellt privaträttsliga tvister rörande faderskap. Frågan
diskuteras inte heller i förarbetena till FB. Rättspraxis synes i allmänhet ha
tillåtit att talan får upptas i Sverige om barnet har hemvist i landet. Behörighet
torde emellertid föreligga även i vissa andra fall.

Inte heller frågan om vilket lands materiella lag en svensk domstol skall
tillämpa i faderskapsmål med flerstatlig anknytning har reglerats i svensk lag
utan har fått lösas i rättspraxis. Den ståndpunkt svensk rätt intagit kan sägas
vara i huvudsak följande.

Lagvalsfrågan bedöms något olika, beroende på om målet rör hävande av

LU 1978/79:4

faderskapspresumtionen eller fastställande av faderskap. Rättspraxis har
dock i båda dessa fall traditionellt utgått från den s. k. nationalitetsprincipen.
Det avgörande anknytningsmomentet har sålunda ansetts vara parternas
nationalitet, ej deras hemvist.

När det först gäller presumtionsmålen kan olika fall urskiljas. Allmänt
gäller att den lag som är familjens personalstatut vid barnets födelse
(familjens lag) skall väljas. Är mannen och hustrun medborgare i samma stat
är den statens lag att anse som familjens lag. Är mannen och hustrun av olika
nationalitet är läget oklart. Av hävd har mannens nationella lag i denna
situation ansetts som familjens lag. HD har dock i ett fall från år 1964
tillämpat svensk lag, som var modems, men ej faderns, nationella lag. HD
hänvisade bl. a. till att en tillämpning av barnets nationella lag skulle ha
medfört att barnet förvägrades talerätt. Just denna omständighet har å andra
sidan inte tillagts avgörande betydelse i ett par senare avgöranden, bl. a. i ett
av motionärerna åberopat HD-fall från år 1973 (se ovan s. 4).

Även när det gäller tillämplig lag i mål om fastställande av faderskap måste
oiika fall urskiljas. Om barnet och föräldrarna är av samma nationalitet torde
deras gemensamma nationella lag i princip vara tillämplig. Exempel på
avgöranden till förmån för svensk rätt i egenskap av domstolslandets lag finns
dock. Är barnet av annan nationalitet än fadern torde barnets nationalitet i
allmänhet ha tillagts den avgörande betydelsen. På sina håll i den juridiska
doktrinen har man dock förespråkat att svensk lag i större utsträckning bör
tillämpas om barnet har hemvist i Sverige. Som skäl härför har bl. a. åberopats
de svenska lagbestämmelsernas utpräglade karaktär av skyddslagstiftning till
förmån för barnet.

I motionen framhålls under hänvisning bl. a. till det ovan angivna
rättsfallet från år 1973 att det kan vara mycket olyckligt för de i ett
faderskapsmål inblandade personerna att svensk domstol i vissa mål om
hävande av faderskapspresumtion måste tillämpa utländsk rätt, särskilt i fall
då hustruns make eller f. d. make är ointresserad av att få frågan om
faderskapet utredd. Motionärerna påpekar att mannens bristande intresse
kan bero på att han bor utomlands och att inga anspråk på underhållsbidrag
riktas mot honom eller att han inte känner till att han anses som fader till ett i
Sverige fött barn. En följd av att domstolarna med tillämpning av nationalitetsprincipen
låter mannens nationella lag vara avgörande för faderskapsfrågan
kan bli att barnet inte får arvsrätt efter sin biologiske fader. Värst är
emellertid enligt motionärerna att barnet kan berövas möjligheten att vinna
klarhet om vem som är dess fader efter samma grunder som andra barn i det
svenska samhället. Motionärerna anser att en lagstiftning av innebörd att
svensk lag skall tillämpas i nu angivna mål är väl motiverad.

Utskottet vill för sin del framhålla att avsaknaden av lagreglering på
ifrågavarande område har medfört betydande svårigheter för domstolarna.
Redogörelsen ovan för rättspraxis visar också att rättsläget på flera punkter är
oklart. Denna osäkerhet om gällande rätts ståndspunkt i fråga om tillämplig

LU 1978/79:4

lag har, såsom framhålls i socialstyrelsens remissvar, även inneburit avsevärda
svårigheter för barnavårdsnämnderna när det gäller erkännande av
faderskap. Socialstyrelsen har inte heller funnit sig kunna utfärda någon form
av anvisningar till nämnderna hur de bör förfara i dylika fall.

Osäkerheten om vad som är gällande rätt på området innebär självfallet
även betydande nackdelar för berörda barn. Härtill kommer att rättspraxis’
ståndpunkt i lagvalsfrågan i vissa fall fått ett från barnets synpunkt olyckligt
resultat. Utskottet tänker härvid främst på de mål rörande hävande av
faderskapspresumtion där domstolen avvisat talan på den grund att barnet
enligt tillämplig utländsk lag inte har talerätt i faderskapsmål. Att talan
avvisas kan som motionärerna framhåller få allvarliga ekonomiska och
sociala konsekvenser för barnet. Samtliga remissinstanser har också funnit
det otillfredsställande att de svenska internationellt privaträttsliga reglerna
gör det omöjligt att få den legala faderskapspresumtionen hävd i sådana fall
som avses i motionen. Fall kan också tänkas där en domstol prövar en
faderskapstalan enligt utländsk materiell rätt och där den utländska rättsordningen
visserligen tillerkänner barnet talerätt men där målets utgång ändå
innebär ett avsevärt sämre resultat för barnets vidkommande än om svensk
rätt varit tillämplig. För svenskt rättsmedvetande direkt stötande verkningar
av en tillämpning av utländsk rätt torde dock domstolarna kunna undvika
genom att åberopa att den utländska rättens ståndpunkt uppenbart strider
mot grunderna för svensk rättsordning (ordre public).

Vad utskottet nu anfört visar att reglerna om faderskapets internationella
anknytning behöver ses över. Utskottet vill också peka på att invandringen
till Sverige under senare år ökat från länder som har en helt annan syn i
familjerättsliga frågor än den svenska. Det är enligt utskottets mening
angeläget att svenska rättsprinciper i ökad utsträckning kan tillämpas även
för denna kategori när detta är till gagn för barnet. Utskottet vill emellertid
stryka under att frågan om tillämplig lag är komplicerad. En alltför ”svensk”
rättstillämpning på ifrågavarande område kan nämligen innebära en risk för
att svenska domstolsavgöranden kommer att lämnas utan avseende utomlands,
vilket i sin tur leder till uppkomsten av haltande rättsförhållanden.
Enligt utskottets mening är det därför viktigt att man från svensk sida arbetar
för att söka få till stånd internationella överenskommelser i hithörande
frågor.

På grund av det anförda förordar utskottet att en utredning kommer till
stånd rörande de internationellt privat- och processrättsliga reglerna på
faderskapsrättens område. Utskottet utgår från att i utredningsarbetet
kommer att beaktas de synpunkter som framförts av remissinstanserna.
Utskottet anser det vidare angeläget att utredningsarbetet bedrivs i nordiskt
samförstånd. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att det inom de
nordiska justitiedepartementen pågår ett arbete med att få till stånd
likalydande lagar om erkännande av faderskapsavgörande i annat nordiskt
land. Enligt vad som upplysts under utskottets beredning av detta ärende

LU 1978/79:4

planeras för svensk del en proposition härom under våren 1979.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen anfört om utredning av
gällande regler på faderskapsrättens område bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:527 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om utredning av frågan
om de svenska internationella privat- och processrättsliga
reglerna på faderskapsrättens område.

Stockholm den 26 oktober 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s)*, Inger Lindquist
(m), Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s)*, Sonja Fredgardh (c)*,
Åke Gillström (s), Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson (s), Stina
Andersson (c)*, Anne-Marie Gustafsson (c), Joakim Ollén (m), Birgitta
Johansson (s) och Margot Håkansson (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 58624 Stockholm 1978