med anledning av motion om ersättningen för behandlingsskador inom sjukvården (Betänkande 1977/78:LU19 Lagutskottet)

LU 1977/78:19

Lagutskottets betänkande
1977/78:19

med anledning av motion om ersättningen för behandlingsskador
inom sjukvården

Motionsyrkande

I motionen 1977/78:1005 av Hans Nyhage m. fl. (m, s,c, fp, vpk) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär lämpliga åtgärder, syftande till att öka
möjligheterna till ersättning för behandlingsskador i sjukvården, vilka
inträffat någon tid före den 1 januari 1975 i enlighet med vad i motionen
anförts.

Gällande ordning

Skadestånd

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i
övrigt inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för
bl. a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det
kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma” fel.
Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och en av
flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet, som inte
för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Försäkringar

Vid personskada till följd av sjukvårdsbehandling gäller liksom vid andra
skadefall att den skadelidande kan fä ersättning genom socialförsäkringen.

1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 19

LU 1977/78:19

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt arbetsskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid sjukdom och
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för
inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård, tandvård och
sjukhusvård samt mediciner etc. Utgifter för tandvård till den som inte fyllt
20 årersätts dock inte eftersom sådan person kan få avgiftsfri tandvård inom
folktandvården. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension
eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada -livränta från arbetsskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter
nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 96, livränta nedsättning med
minst en femtondel. Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna
försäkringen och - vid yrkesskada - efterlevande!ivränta från arbetsskadeförsäkringen.
Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan kompletteras
med vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen
och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall
försäkringsersättningen reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt -gruppförsäkringar - eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Personförsäkringar inom denna kategori är för det
mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett visst
på förhand överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska
poster)då skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu harangetts räknas normalt inte
av på skadestånd som utgår samtidigt.

Sedan den 1 januari 1975 finns ett särskilt försäkringssystem för sjukvården,
kallat Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen meddelas av
ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och landstingskommuner
har avtal om sådan försäkring. Även huvuddelen av de
privatpraktiserande tandläkarna samt alla privatpraktiserande läkare har
försäkringar med i allt väsentligt samma villkor. F. n. pågår överläggningar
om en anslutning till försäkringen av de privatpraktiserande sjukgymnasterna.
När det gäller skador på grund av läkemedel kan en försäkring liknande
patientförsäkringen förväntas komma till stånd år 1978.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den

LU 1977/78:19

gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten. I enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda
skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats vid
undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan är en
naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats vid
olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård
bedrivs eller i samband med sjuktransport.

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats
av läkemedel, tekniskt hjälpmedel eller sjukvårdsmateriel som använts enligt
gällande anvisningar, eller orsakats av smitta eller infektion som överförts
utan direkt samband med ingrepp eller annan behandling.

Ersättning utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård, sveda och
värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall ersätts begravningskostnader
samt förlust av underhåll.

Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så sätt
att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner, som
kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp, har
bildats med uppgift att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelsema.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Nämnden har att
pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande, försäkringstagare eller
försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden.
Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att patienter som skadats före patientförsäkringens
tillkomst har ytterst små möjligheter att få ersättning för sina behandlingsskador.
Motionärerna anser att det förefaller något stötande att kompensation
för äldre behandlingsskador inte kan utgå när det gäller skador som är
likartade med dem på vilka patientförsäkringen tillämpas och vid vilka
således utgången för patienterna blir gynnsammare. Avsaknaden av ersättningsmöjligheter
har enligt motionärerna uppmärksammats särskilt när det
gäller fall av s. k. sjukhussjuka.

Motionärerna anser att det måste skapas möjligheter till ersättning för
behandlingsskador som inträffat före 1975, i varje fall i den utsträckning som
kan finnas skälig med hänsyn till skadornas följder och där sambandet med
behandlingen är klart påvisbart. En möjlighet att komma till rätta med
problemet, påpekar motionärerna, är att ett för sjukvårdshuvudmännen
centralt organ inrättas med uppgift att skönsmässigt pröva ersättningsfrågorna
vid äldre behandlingsskador. Motionärerna framhåller vidare att det

LU 1977/78:19

bör sättas någon gräns för retroaktiva ersättningar och anser att preskriptionstiden
för skadestånd, 10 år, bör kunna vara vägledande. Tidsgränsen bör
räknas från det att ett fall aktualiserats enligt den i motionen förordade
ordningen. Avslutningsvis uttalar motionärerna att det är angeläget att
samma övergångsregler kommer till stånd vid en eventuell försäkring mot
läkemedelsskador.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ersättning till personer som skadats i samband med sjukvård har
behandlats av riksdagen ettvart av åren 1972-1977 med anledning av
motioner (LU 1972:10, LU 1973:9, LU 1974:10, LU 1975:12, LU 1975/76:17
och LU 1976/77:21). Åren 1975 och 1976 framställdes i de då aktuella
motionerna bl. a. yrkanden om ersättning för behandlingsskador som
inträffat före patientförsäkringens tillkomst. I sina av riksdagen godkända
betänkanden avstyrkte utskottet bifall till förslagen om en retroaktiv
ersättning. Som skäl för ställningstagandet 1976 anförde utskottet bl. a. att
utmärkande för försäkringen som avtalsform är att någon som vill skydda sig
på förhand mot viss risk betingar sig ersättning om skada uppkommer. 1
gengäld betalar han ett bidrag även om skaderisken ej skulle realiseras. En
händelse, som redan inträffat, kunde enligt utskottet ej täckas genom
försäkring. Vid bedömningen av motionsyrkandena beaktade utskottet
vidare att ersättningsskyldighet för patientskador i vidare mån än vad som
följer av skadeståndslagen kunde åläggas sjukvårdshuvudmännen endast
genom en särskild lag. Att vid sidan av patientförsäkringen införa en
ersättningsskyldighet för äldre behandlingsskador skulle enligt utskottets
mening medföra mycket stora kostnader för sjukvårdshuvudmännen och
därigenom negativt påverka resurserna för sjuk- och hälsovård.

Utskottet fortsatte.

På anförda skäl kan utskottet lika litet nu som år 1975, då utskottet
behandlade ett likartat motionsyrkande, ansluta sig till motionärernas
tankegångar om att man bör överväga att tillämpa systemet med patientförsäkringen
retroaktivt. Ställningstagandet innebär självfallet inte att utskottet
saknar förståelse för syftet med motionerna. Tvärtom anser utskottet det
angeläget att patienter som behandlingsskadats före patientförsäkringen kan
få någon kompensation för sina skador. Enligt vad utskottet inhämtat har
regeringen i ett antal ömmande fall ex gratia utgivit ersättning till patienter
som skadats före den 1 januari 1975. Utskottet har vidare erfarit att flertalet
landsting intagit en välvillig inställning till skadeståndsanspråk på grund av
äldre behandlingsskador. Enligt utskottets mening är det viktigt att regeringen
och landstingen även i fortsättningen ställer sig välvilliga till
uppkommande skadeståndsanspråk. Även andra ekonomiska förbättringar
för ifrågavarande patientgrupp kan övervägas exempelvis att de som drabbats
av behandlingsskada får helt kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens
synpunkt torde - som utskottet framhöll förra året - särskilt behandlings -

LU 1977/78:19

skador i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande fall, där det kan
anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former av vårdkostnader.

Utskottet

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att skadeståndsfrågorna
inom sjukvårdens område skall bedömas enligt bestämmelserna
i skadeståndslagen (1972:207). Ersättning för behandlingsskador utgår
således i allmänhet endast om den skadevållande visar att skadan orsakats
genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida. Kravet att patienten
skall styrka vållande är i de flesta fall svårt att uppfylla, och ersättning uteblir
därför ofta.

I syfte att bättre tillgodose behovet av ersättning vid olycksfall inom
sjukvården har skapats ett särskilt försäkringssystem, Patientförsäkring vid
behandlingsskador. Försäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag.
Staten, samtliga kommuner och landstingskommuner har avtal om
sådan försäkring. Även huvuddelen av de privatpraktiserande tandläkarna
samt alla privatpraktiserande läkare har försäkringar med i allt väsentligt
samma villkor. Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter
den 1 januari 1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa
att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har
vållats genom fel eller försummelse. Från försäkringen ersätts oförutsedda
skador som har direkt samband med hälso- och sjukvård och som orsakats
vid undersökning, medicinering, behandling eller olycksfall. Patient, som
drabbas av skada, eller efterlevande till sådan patient skall ha rätt till
ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer. Detta innebär att
ersättning utgår för såväl kostnader som förlorad arbetsförtjänst och ideell
skada. Patientförsäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada
på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till de
andra utgående förmånerna.

I motionen framhålls att det är mindre tillfredsställande att kompensation
för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens tillkomst inte
kan utgå när det gäller skador likartade med dem som numera ersätts från
patientförsäkringen. Avsaknaden av ersättningsmöjligheter har enligt motionärerna
särskilt uppmärksammats vid fall av sjukhussjuka. Motionärerna
anser att ersättning för äldre behandlingsskador bör kunna utgå i skälig
utsträckning och att ett centralt organ för sjukvårdshuvudmännen bör
inrättas med uppgift att skönsmässigt pröva ersättningsfrågorna. För anspråk
om ersättning på grund av äldre behandlingsskador bör gälla en preskriptionstid
av 10 år. Motionärerna yrkaratt riksdagen hos regeringen skall begära
åtgärder som syftar till att öka ersättningsmöjligheterna vid äldre behandlingsskador
i enlighet med det anförda.

LU 1977/78:19

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienter som
drabbats av behandlingsskador före patientförsäkringens tillkomst kan få
någon kompensation för sina skador. Från allmänhetens synpunkt torde -som utskottet framhöll 1976 vid prövningen av likartade motionsyrkandensärskilt
behandlingsskador i form av sjukhussjuka te sig som speciellt
ömmande fall. Utskottet kan emellertid lika litet nu som då frågan tidigare
varit aktuell ställa sig bakom förslaget att införa ett särskilt ersättningssystem
för äldre behandlingsskador. Ersättningsskyldighet för skador i vidare mån
än vad som följer av skadeståndslagen kan åläggas sjukvårdshuvudmännen
endast genom särskild lag. En sådan lagstiftning kan enligt utskottets mening
medföra svårigheter för sjukvårdshuvudmännen och därigenom påverka de
redan nu hårt ansträngda resurserna för sjuk- och hälsovård. Utskottet vill
också erinra om att - som framhållits då frågan tidigare prövats i riksdagen -patientförsäkringen inte kan tillämpas retroaktivt. Enligt utskottets mening
bör det liksom hittills varit fallet ankomma på sjukvårdshuvudmännen att
själva bedöma om och i vad mån ersättning för äldre behandlingsskador skall
utgå i sådana fall som avses med motionen. Utskottet hade 1976 inhämtat att
regeringen i ett antal fall ex gratia utgivit ersättning till patienter som skadats
före den 1 januari 1975. Även flertalet landsting hade intagit en välvillig
inställning till skadeståndsanspråk på grund av äldre behandlingsskador.
Utskottet anförde att det var viktigt att regeringen och landstingen också i
fortsättningen ställde sig välvilliga till uppkommande skadeståndsanspråk.
Regeringen har också under åren 1976 och 1977 i åtskilliga fall betalat ut
ersättning ex gratia till patienter som skadats vid behandling på sjukvårdsinrättningar
under statens huvudmannaskap.

Utskottet vill ånyo framhålla angelägenheten av att uppkommande
ersättningsanspråk för behandlingsskador som inte täcks av patientförsäkringen
också framdeles behandlas välvilligt av regeringen. Enligt utskottets
mening är det önskvärt att även landstingen intar en motsvarande attityd.
Som utskottet tidigare framhållit kan även andra ekonomiska förbättringar
för ifrågavarande patientgrupp övervägas, exempelvis att de drabbade får helt
kostnadsfri vård för skadan. Att samhället svarar för alla former av
vårdkostnader ter sig särskilt angeläget när det gäller dem som drabbats av
sjukhussjuka.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1005.

Stockholm den 4 april 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1977/78:19

Närvarande:\\an Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s)*, Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Sonja Fredgardh (c)*, Åke
Gillström (s), Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson
(s), Stina Andersson (c), Joakim Ollén (m), Birgitta Johansson (s) och
Margot Håkanssson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Stockholm 1978