med anledning av motion om ersättning åt yrkesfiskare vid katastrofer i samband med oljeborrning (Betänkande 1977/78:LU17 Lagutskottet)

LU 1977/78:17

Lagutskottets betänkande
1977/78:17

med anledning av motion om ersättning åt yrkesfiskare vid katastrofer
i samband med oijeborrning

Motionen

I motionen 1977/78:258 av Rune Johnsson i Mölndal (c) och Märta
Fredrikson (c) yrkas att riksdagen anhåller hos regeringen att frågan om
ersättning till yrkesfiskare även vid indirekt inkomstbortfall förorsakat av
oljeutvinningsföretag snarast upptages till behandling på internationell
nivå.

Motionärerna hänvisar inledningsvis till den s. k. Bravokatastrofen i
Nordsjön år 1977 och erinrar om att man vid den olyckan kom förhållandevis
lyckligt undan när det gäller oljeskador. Med hänsyn till den stora aktivitet,
som råder inom oljeprospektering och oljeutvinning i Nordsjön, kan man
enligt motionärerna dock vara ganska övertygad om att denna olycka inte
kommer att vara den sista i sitt slag.

I motionen framhålls att yrkesfisket är en näring som särskilt hårt och
omedelbart drabbas av oljekatastrofer till havs. De företag som utvinner olja
från havsbottnen ersätter endast direkta kostnader för oljebekämpning och i
viss mån även skador på fiskeredskap under förutsättning att man kan påvisa
att skadan åstadkommits genom åtgärder från företagens sida. Efter Bravokatastrofen
var man enligt motionärerna från såväl havsforskningens som
fiskets sida oroad över hur det skulle gå med fiskyngel och plankton i det
berörda området. Eftersom oljeläckan kunde tätas efter ganska kort tid
inträffade som tur var ingen massdöd bland fiskyngel vid detta tillfälle. Om
en ny olycka av liknande slag skulle inträffa kan dock väderleksförhållanden
och andra för en snabb tätning av läckan nödvändiga förutsättningar vara
mindre gynnsamma än vid Bravokatastrofen. Stora havsområden kan då
komma att beläggas med olja, och skulle detta inträffa vid en årstid, när
plankton och fiskyngel driver i vattenytan, kan enligt motionärerna såväl
yngel som yngelplatser förstöras med åtföljande felslaget fiske under flera år
framåt som följd.

Oljeutvinning på havsbottnen

Redan under 1900-talets första år började man att borra efter olja utanför
Kaliforniens kuster. På 1930-talet påbörjades sådan borrning i vattnen
utanför den amerikanska delstaten Louisiana. Men det är först under 1960-talet som oijeborrning på havsbottnen har nått någon betydande omfattning.
Världens oljeproduktion år 1974 uppskattades till ca 3 miljarder ton, varav ca
800 miljoner ton utvanns från havsbottnen. År 1980 beräknas världens
1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 17

LU 1977/78:17

oljeproduktion uppgå till ca 3,7 miljarder ton, varav ca 1,9 miljarder ton
utvunna från havsbottnen. Samma år beräknas världens produktion av gas
utvunnen från havsbottnen uppgå till ca 450 miljarder m3.

Bland de viktigaste områden där prospektering till havs f. n. äger rum i
större skala kan nämnas Australien, Indonesien, nordamerikanska Antarktis
och Nordsjön. De yttre förhållandena i Nordsjön skiljer sig från vad som har
varit vanligt vid tidigare oljeborrning i framför allt nordamerikanska vatten.
Bl. a. uppkommer i Nordsjön svårigheter till följd av stora vattendjup,
kraftiga undervattensströmmar och höga vågor samt besvärligt klimat med
storm och kyla. Därtill kommer en rad speciella och svårarbetade geologiska
förhållanden.

Nordsjön beräknas innehålla ca 2 % av världens totala oljereserver (ca 75
miljarder ton), vilket motsvarar 13 % av samtliga världens oljereserver i
havsbottnen. Av världens totala gasreserver beräknas Nordsjöns andel till
omkring 3 %. Hittills har i Nordsjön borrats inemot 1 000 hål.

F. n. bedrivs den mest betydande verksamheten i de brittiska och norska
sektorerna av Nordsjön, medan verksamheterna i de nederländska, danska
och västtyska sektorerna är av mindre omfattning. Inom den brittiska sektorn
söder om 62:a breddgraden beräknas oljeproduktionen uppgå till 100-150
miljoner ton per år under 1980-talet och gasproduktionen till ca 54 miljarder
m3 per år i slutet av 1970-talet. För Norges del beräknas oljeproduktionen till
ca 27 miljoner ton per år i slutet av 1970-talet och gasproduktionen till ca 10
miljarder m3 per år under 1980-talet. Nederländerna har i sin sektor 10 % av
Nordsjöns gasreserver, medan oljereserverna inom denna sektor är obetydliga.
Inom de danska och västtyska sektorerna pågår prospekteringsverksamhet,
men några större fynd har hittills inte påträffats. År 1980 beräknas den
sammanlagda oljeproduktionen i Nordsjöområdet uppgå till ca 175 miljoner
ton och den sammanlagda gasproduktionen till ca 100 miljarder m3.

Vid borrning i havsbottnen efter olja, gas och andra naturtillgångar
används särskilda plattformar eller specialutrustade fartyg, som är försedda
med borrutrustning i form av borrtorn. Undersökningsborrning, som utförs
efter vissa inledande geologiska och geofysiska utforskningar, sker alltid från
en mobil plattform eller ett fartyg. Borrtiden varierar från ett par veckor upp
till ett halvt år. Geren sådan borrning vid handen att det finns utvinningsbara
mängder av t. ex. olja eller gas, ersätts den mobila plattformen eller fartyget i
allmänhet med en fast plattform (produktionsplattform) från vilken produktionsborrning
utförs och utvinning sker. På stora djup måste produktionsborrning
och utvinning dock ske från flytande (mobila) plattformar eller
fartyg.

En flyttbar borrplattform kostar f. n. mellan 120 och 160 miljoner kr.
Ungefär hälften av denna kostnad består av utgifter för utrustning av olika
slag. Kostnaden att utnyttja en borrplattform ligger f. n. på ca 250 000 kr. per
dag. Borrkostnaden för ett undersökningshål i Nordsjön har hittills i de flesta
fall legat mellan 16 och 24 miljoner kr.

LU 1977/78:17

För att få upp den funna oljan till havsbottnen eller vattenytan tillämpas tre
olika metoder, naturligt flöde, gaslyftning och pumpning. Vid produktionen
utnyttjas oftast stationära produktionsplattformar. Produktionsplattformarna,
som vanligen är avsevärt kraftigare än borrplattformarna, används -förutom till själva borrningen av utvinningshål - som bas för pumpning,
lagring, underhåll av borrplattformar och inkvartering av personal. Kostnaden
för en produktionsplattform ligger normalt mellan 600 och 800
miljoner kr.

Från det hål som producerar olja eller gas leds oljan resp. gasen i
rörledningar (pipelines) antingen direkt upp till produktionsplattformens
lagringstan kar eller till fristående lagringstankar. Lagringstan karna kan vara
flytande eller stå direkt på havsbottnen. Oljan resp. gasen kan därefter föras i
land antingen med fartyg eller i rörledning.

I de flesta länder krävs tillstånd (koncession) för att utforska och utvinna
naturtillgångar i havsbottnen. Tillstånd meddelas ofta flera juridiska personer
gemensamt. 1 så fall regleras i regel det inbördes förhållandet mellan dessa
personer genom ett s. k. joint-venture-avtal, i vilket fördelning av kostnader
och intäkter anges. Den eller de som har fått sådant tillstånd, koncessionshavaren,
har i allmänhet inte egen utrustning för att bedriva verksamheten
utan anlitar en plattformsägare. Denne ställer genom avtal plattform med
bemanning till koncessionshavarens förfogande på viss tid eller för visst antal
borrhål. Plattformsägaren behåller vanligtvis det avgörande inflytandet över
plattformens drift och utser en högste ansvarig chef för arbetet och säkerheten
ombord. Denne, som regelmässigt har nautisk utbildning, har motsvarande
ställning som befälhavaren på fartyg. Även själva borrarbetet utförs vanligtvis
av plattformsägarens anställda under ledning av en av denne engagerad
s. k. tool-pusher, som också svarar för säkerheten i samband med borrningen.
Var och hur djupt borrning skall ske bestäms dock av koncessionshavaren.
Sistnämnda del av den omedelbara ledningen av undersöknings- och
utvinningsverksamheten överlåts emellertid ofta på en s. k. operator. Detta
gäller särskilt om undersöknings- och utvinningsrätten är gemensam för
flera. Att en operatör har utsetts innebär emellertid inte, att koncessionshavaren
till någon del befrias från ansvar för verksamheten. Till skillnad från
plattformsägaren håller koncessionshavaren som regel endast några fl
anställda ombord, vars uppgifter närmast är att representera honom. För
verksamheten anlitas även olika självständiga uppdragstagare huvudsakligen
av koncessionshavaren (eventuellt av operatören) men även av plattformsägaren.

Skador orsakade av oljeutsläpp till sjöss

Endast ett fåtal större oljeutsläpp har förekommit i samband med
oljeutvinning till havs. Ett större utsläpp i Stilla havet inträffade år 1969 vid

1* Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 17

LU 1977/78:17

Santa Barbara utanför Kaliforniens västkust. Skadorna till följd av detta
utsläpp har uppskattats till ca 16 miljoner dollar (ca 85 milj. kr.). Inom
Nordsjöområdet har hittills inträffat ett större utsläpp, nämligen det av
motionärerna åberopade som uppkom till följd av en olycka i det norska
ekofiskfältet den 22 april 1977 (den s. k. Bravoolyckan). Den direkta orsaken
till olyckan var att en säkringsventil i produktionsrören 50 m under
havsbottnen inte hade blivit fastlåst på föreskrivet sätt. Detta ledde till en
utblåsning ("blow-out”). Olyckan medförde att olja strömmade ut ur
borrhålet under åtta dagar. Mängden utsläppt olja har uppskattats till mellan
15 000 och 20 000 ton. Härav togs ungefär 2 000 ton upp på mekanisk väg.
Ungefär hälften av oljan avdunstade. Någon mindre del av oljan kan ha
sjunkit medan resten har upplösts i vattnet. Några skador på stränder
uppkom såvitt bekant inte. Det är okänt i vilken omfattning utsläppet ledde
till skada på den marina miljön i allmänhet.

Ett stort antal större utsläpp av olja har däremot ägt rum från fartyg, och i
många fall har mycket stora skador orsakats. Ett av de mest kända utsläppen
är det som inträffade i samband med tankfartyget Torrey Canyons grundstötning
den 18 mars 1967 utanför Englands sydvästkust. De sammanlagda
skadorna till följd av oljeutsläpp vid denna olycka har uppskattats till ca 12
miljoner dollar (ca 65 milj. kr.). Ett till sin omfattning ännu större oljeutsläpp
skedde i samband med att den liberianska supertankern Amaco Cadiz den 17
mars 1978 förliste utanför Bretagne. Oljeutsläppet omfattade hela lasten ca
230 000 ton. Skadorna är ännu inte kända men har uppskattats komma att
väsentligt överstiga dem som blev följden av Torrey Canyons grundstötning.

Även i svenska farvatten har inträffat åtskilliga utsläpp av allvarlig karaktär
från fartyg. En sammanställning över sådana olyckor fram t. o. m. november
1973 finns fogad till utskottets betänkande LU 1973:40. Även därefter har
flera större utsläpp ägt rum i svenska farvatten. Ett utsläpp vid Skånes
sydkust i december 1973 (norska tankfartyget Jawachta) orsakade kostnader
för bekämpning av olja till sjöss på ca 2,5 miljoner kr. Ett utsläpp av ca 200 ton
eldningsolja vid Mörkö söderom Södertälje i mars 1977 (Tärntank) medförde
bekämpningskostnader för tullverket på ca 800 000 kr. och saneringskostnader
för berörda kommuner på ca 1,5 miljoner kr. Vid en grundstötning i
Södertäljeleden i oktober samma år (ryska tankfartyget Tsesis) läckte ca 600
ton olja ut från fartyget.

Gällande rätt

I Sverige finns f. n. inte någon särskild lagstiftning om ansvarighet för
skada som uppkommer i samband med oljeutvinning från havsbottnen.
Ansvarigheten för sådana skador bestäms därför enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler.

Den grundläggande ansvarighetsregeln finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen

LU 1977/78:17

(1972:207). Detta lagrum innehåller den i Sverige sedan länge gällande
culparegeln, som innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen
innehåller också regler om arbetsgivares principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är
arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare genom fel
eller försummelse i tjänsten. Arbetstagaren är ansvarig för sådan skada
endast i den mån synnerliga skäl föreligger (4 kap. 1 8).

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller vissa skadeståndsbestämmelser.
Enligt 30 8 miljöskyddslagen är den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet i princip skyldig att utge ersättning oberoende av vållande. Har
olägenheten inte förorsakats genom försumlighet, skall ersättning dock utgå
endast om olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna
förekomst under jämförliga förhållanden. Oljeutvinning till havs måste
betraktas som miljöfarlig verksamhet. Skada som uppkommer till följd av
sådan verksamhet omfattas därför i princip av miljöskyddslagens skadeståndsbestämmelser.
Miljöskyddslagen torde dock vara tillämplig endast på
verksamhet som bedrivs inom svenskt område. Lagens skadeståndsbestämmelser
synes därför inte kunna göras gällande i fråga om verksamhet utanför
svenskt territorialvatten. Viss skadeståndsrättslig reglering finns i 1974 års
miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt
konventionen får den som tillskyndas skada orsakad av miljöskadlig
verksamhet i annat nordiskt land föra talan om ersättning vid domstol i det
land där verksamheten bedrivs. Fråga om ersättning får då inte bedömas efter
regler som är oförmånligare för den skadelidande än verksamhetslandets
ersättningsregler. Konventionens bestämmelser har införlivats med svensk
rätt genom lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den
19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (jfr prop.
1974:59). Motsvarande lagstiftning har genomförts i de övriga nordiska
länderna.

Av intresse i detta sammanhang är också den lagstiftning som gäller
beträffande ansvarighet för oljeutsläpp från fartyg. Bestämmelser härom
finns i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tillsjöss. Enligt denna lag
är ägare av fartyg som för last av beständig olja skyldig att ersätta skada
genom förorening, som orsakas av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av
om det å fartygets sida har begåtts något fel eller någon försummelse (s. k.
objektivt ansvar). Ansvarigheten omfattar enligt uttrycklig föreskrift även
kostnader för sådana åtgärder för att förhindra eller begränsa skada genom
förorening som vidtas efter det att en olycka inträffat, t. ex. åtgärder för att
bekämpa olja som läckt ut från ett fartyg. Fartygsägarens ansvarighet
begränsas till vissa i lagen närmare angivna belopp. 1 fråga om fartyg som
befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha
försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget
gällande begränsningsbeloppet. Oljeansvarighetslagen bygger på 1969 års

LU 1977/78:17

konvention om ansvarighet för oljeskada till sjöss. När det gäller skada
genom förorening orsakad av oljeutsläpp från fartyg har vidare genom en
särskild konvention tillskapats en internationell ersättningsfond, 1971 åts
konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av oljeskada
till sjöss. Fonden skall bereda ersättning i vissa fall när 1969 års konvention
inte är tillämplig eller bereder de skadelidande ett otillräckligt skydd. Vidare
skall fonden stå som garant för fartygsägarens och försäkringsgivarens
solvens. Fondens ersättningsskyldighet är begränsad så att de totala ersättningsbelopp
som kan utgå i anledning av en och samma händelse maximeras
till ett belopp motsvarande drygt 150 miljoner kr. Beloppet kan dock genom
beslut av fondens högsta organ höjas till det dubbla. Ersättningarna från
fonden skall finansieras genom avgifter från dem som tar emot sjötransporterad
olja i de fördragsslutande staterna. Sverige har tillträtt 1971 års
konvention. Den förväntas träda i kraft inom en nära framtid.

Utskottet vill i detta sammanhang även redovisa att de företag som
bedriver verksamhet på kontinentalsockeln i Nordsjön genom frivillig
överenskommelse upprättat ett särskilt system för ersättning av skador
orsakade av förorening genom olja till följd av utvinning från havsbottnen,
the Offshore Pollution Liability Agreement (OPOL). Överenskommelsen
innebär att de företag som har anslutit sig till denna åtar sig att ersätta skador
till följd av oljeutsläpp i samband med oljeutvinning på havsbottnen samt
kostnader som det allmänna åsamkas för bekämpning av olja som härrör från
sådana utsläpp. Ansvarigheten enligt avtalet är i princip objektiv, dvs.
oberoende av vållande. Ansvarigheten är begränsad till 16 miljoner dollar (ca
85 miljoner kr.) per olycka. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 maj 1975.
Sexton större oljebolag som utövar verksamhet på kontinentalsockeln inom
Nordsjöområdet omfattas av överenskommelsen.

1976 års konvention om ansvarighet för skada till följd av oljeutvinning från
havsbottnen

Frågan om utarbetandet av en regional konvention för Nordsjöområdet om
skadestånd för oljeskada, som uppkommer till följd av oljeborrning på
havsbottnen togs upp vid en konferens i London år 1973. Vid konferensen
tillsattes en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett utkast till en sådan
konvention. Arbetsgruppen slutförde sitt arbete under år 1974. Det av
arbetsgruppen utarbetade konventionsutkastet behandlades slutligt vid en
diplomatisk konferens i London den 13-17 december 1976. Vid konferensen
antogs en konvention om ansvarighet för skada orsakad av sådan förorening
genom olja som uppkommer till följd av utforskning på havsbottnen eller
utvinning av mineraltillgångar från denna (Convention on Civil Liability for
Oil Pollution Damage resulting from Exploration for and Exploitation of
Seabed Mineral Resources). Konventionen, som öppnades för underteck -

LU 1977/78:17

nantie den 1 maj 1977, har hittills undertecknats av Nederländerna, Norge,
Storbritannien och Sverige. Den har inte tillträtts av någon stat.

Enligt konventionen är innehavare av ”anläggning” (borrhål eller annan
fast eller rörlig anordning) som används för att leta efter råolja på havsbottnen
eller för utvinning, behandling eller transport av råolja från havsbottnen,
skyldig att ersätta skada genom förorening orsakad av olja som härrör från
anläggningen (oljeskada). Begreppet anläggning innefattar även rörledningar
(pipelines) för transport av olja från ett oljefält till kusten. Anläggningsinnehavarens
ansvarighet omfattar också kostnader för s. k. förebyggande
åtgärder (preventive measures), dvs. åtgärder som vidtas i samband med en
viss skadevållande händelse för att förhindra eller begränsa oljeskada.

Konventionens geografiska tillämpningsområde är begränsat. Den är
sålunda tillämplig endast på olyckor som inträffar vid anläggning som ligger
under konventionsstats jurisdiktion, dvs. inom fördragsslutande stats territorialvatten,
på dess kontinentalsockel eller inom dess ekonomiska zon.
Beträffande sådana olyckor gäller vidare den begränsningen att konventionen
är tillämplig endast på skada genom förorening som uppkommer på en
fördragsslutande stats territorium eller inom ett område över vilket en
fördragsslutande stat enligt internationell rätt har suveräna rättigheter över
naturtillgångar.

Anläggningsinnehavarens ansvar är objektivt, dvs. oberoende av om
vållande föreligger på hans sida. Har den skadelidande uppsåtligen eller av
vårdslöshet medverkat till skadan, kan jämkning av skadeståndet äga rum.
Anläggningsinnehavaren svarar även för skada som avsiktligen har orsakats
av tredje man, dvs. genom sabotagehandlingar. Däremot är innehavaren
befriad från ansvarighet för skada orsakad av krigshandlingar eller naturkatastrofer.

Ansvarigheten för sådana anläggningar som inte används längre regleras
särskilt. Om en anläggning har övergivits av innehavaren efter det att denne
har vidtagit alla de säkerhetsåtgärder som krävs av den stat inom vars
jurisdiktion anläggningen är belägen, omfattar innehavarens ansvarighet
endast skada till följd av händelse som inträffar inom fem år från övergivandet.

Innehavarens ansvarighet är i princip begränsad för varje anläggning och
varje skadevållande olycka till 30 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 170
miljoner kr.) t. o. m. den 30 april 1982 och till 40 miljoner särskilda
dragningsrätter (ca 225 miljoner kr.) därefter. För att få begränsa sin
ansvarighet måste anläggningsinnehavaren avsätta ett belopp motsvarande
ansvarsbegränsningen till en särskild begränsningsfond. Ansvarigheten
enligt konventionen skall i princip vara täckt av obligatorisk
ansvarsförsäkring. Försäkringsbeloppet har satts något lägre än lägsta tillåtna
ansvarsbelopp. Sålunda får försäkringsbeloppet inte understiga 22 miljoner
särskilda dragningsrätter (ca 125 miljoner kr.) t. o. m. den 30 april 1982 resp.
35 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 200 miljoner kr.) därefter. Dessa

LU 1977/78:17

belopp fastställdes med hänsyn till den internationella försäkringsmarknadens
kapacitet att täcka ansvarighet för skador av det slag som nu avses. Med
hänsyn till att det i vart fall f. n. är svårt alt få försäkringstäckning för skador
till följd av sabotage, harden stat inom vars jurisdiktion anläggningen ligger
givits rätt att befria innehavaren helt eller delvis från skyldigheten att ha
försäkring som täcker sådan skada som helt orsakas av sabotage eller
terroristhandling. Rätt till ersättning preskriberas, om den som kräver
ersättning inte skriftligen har underrättat anläggningsinnehavaren om sitt
krav eller väckt talan om ersättning för skadan inom tolv månader från den
dag då den skadelidande kände till eller skäligen borde ha känt till skadan.
Preskription inträder dock alltid, om inte talan har väckts senast fyra år från
dagen för den olycka som orsakade skadan.

Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den tillträtts av fyra
stater.

Enligt vad utskottet inhämtat är frågan om Sverige skall tillträda konventionen
f. n. föremål för överväganden inom regeringens kansli.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av propositionen 1973:140 med förslag till lag
om ansvarighet för oljeskador till sjöss konstaterade lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande(LU 1973:40s. 19 )att ansvarighetslagen inte
var tillämplig på fasta oljeborrtorn eller på förankrade mobila borrplattformar.
Med hänsyn till den kraftiga utbyggnaden av oljeborrningsverksamheten
framför allt i Nordsjön var det enligt utskottets uppfattning angeläget att en
enhetlig reglering av frågan om ansvarighet för skador vid sådan verksamhet
snarast kom till stånd. Utskottet hänvisade till att ett internationellt
samarbete påbörjats i syfte att skapa en regional konvention för Nordsjöområdet
om ansvarighet för föroreningsskador vid oljeborrning, och utskottet
underströk vikten av att arbetet på en konvention intensifierades. Enligt
utskottets mening var det vidare med hänsyn till att provborrningar hade
påbörjats i Östersjön angeläget att de risker och problem som sammanhänger
med oljeborrning beaktades av Östersjöns strandstater.

Utskottet behandlade med anledning av ett motionsyrkande även frågan
om ersättning till fiskare för ekologiska skador som drabbar fisket. Utskottet
konstaterade att, när det gäller skador som drabbar den marina miljön i
allmänhet, var möjligheterna att fä ersättning så gott som obefintliga. I dylika
fall torde nämligen någon enskild skadelidande endast undantagsvis kunna
påträffas. Utskottet fann det därför inte vara möjligt att med skadeståndsrättslig
lagstiftning komma till rätta med frågan om ersättning för de
ekologiska skadorna. Utskottet underströk emellertid att det, när
ansvarighetslagen inte kunde göras tillämplig på ifrågavarande skador, var
angeläget att ersättningsfrågan löstes på annat sätt. Enligt utskottets mening
kunde ett lämpligt sätt vara att, såsom föredragande statsrådet förordat.

LU 1977/78:17

överväga någon form av internationell fondbildning för rehabilitering av
skadade miljöer. Med hänsyn till statsrådets uttalande utgick utskottet från
att man från svensk sida skulle verka för att frågan skulle tas upp i det
internationella samarbetet.

Frågan om ersättning till yrkesfiskare för oljeskador prövades av riksdagen
även år 1975 med anledning av en motion (1975:891) som syftade till att
möjliggöra för fiskare att få ersättning för sådana skador på fångst, fartyg eller
redskap som orsakats av oljeutsläpp, oljebekämpning eller dylikt. Lagutskottet
konstaterade i sitt betänkande (LU 1975:10) att fiskare som får
oljeskador på redskap och båtar hade möjlighet att - när ansvarighetslagen
och oljeskadefondslagen trätt i kraft - få ersättning härför under förutsättning
att oljeutsläppet skett från fartyg, att skadevållaren var känd och att skadan
inträffat inom Sverige eller annat fördragsslutande lands territorium.
Utskottet räknade vidare med att åtminstone ansvarighetslagen skulle sättas i
kraft under 1975. Vidare konstaterade utskottet att i den mån ersättning inte
kunde erhållas enligt ansvarighetslagen var möjligheterna att få skadestånd
mycket begränsade. Inte heller täckte enligt vad utskottet inhämtat då
gällande former av fartygsförsäkring skador på grund av oljeutsläpp.
Utskottet anförde vidare följande.

Utskottet finner mot bakgrund av det anförda att det är viktigt att
yrkesfiskarnas möjligheter att erhålla ersättning för oljeskador förbättras.
Enligt utskottets mening bör detta i första hand ske genom internationella
överenskommelser. Utskottet anser det därför vara en angelägen uppgift för
regeringen att i det fortsatta internationella samarbetet i fråga om oljeskydd
verka för att det träffas överenskommelser som ger skadelidande rätt till
ersättning även för skador som inträffar på internationellt vatten. Utskottet är
emellertid medvetet om de svårigheter som kan föreligga för en enstaka
nation att utöva ett bestämmande inflytande på innehållet i internationella
konventioner. I den mån det nu åsyftade problemet ej kan lösas inom ramen
för det internationella samarbetet bör enligt utskottets mening andra
möjligheter att förbättra fiskarnas ersättningsskydd övervägas. Härvid kan
flera olika lösningar tänkas. Utskottet vill här endast peka på möjligheten att
inrätta en nationell ersättningsfond som t. ex. finansieras genom avgifter,
knutna till den sjötransporterade oljan. Såsom framgår av detovan anförda (s.
5) har en sådan oljeskyddsfond inrättats i Finland den 1 januari i år.

Utskottet anser det inte f. n. erforderligt att riksdagen, såsom motionären
yrkar, begär att en särskild utredning tillsätts. Utskottet förutsätter att
regeringen noga följer utvecklingen på området och vidtar nödiga åtgärder för
att förbättra möjligheterna för yrkesfisket att få ersättning för skador som
vållats av oljeutsläpp.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad
utskottet sålunda hade anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

LU 1977/78:17

Utskottet

Efter andra världskriget har föroreningen av havet tilltagit kraftigt. Bland
olika föroreningskällor har oljeutsläpp tilldragit sig särskilt intresse med
hänsyn till de svåra skador som utsläppen kan förorsaka. Det mest kända
utsläppet före 1978 torde vara det som inträffade i samband med tankfartyget
Torrey Canyons grundstötning 1967 utanför Englands sydvästkust. De
sammanlagda skadorna till följd av detta oljeutsläpp har uppskattats till ca 65
milj. kr. Ett till sin omfattning ännu större oljeutsläpp skedde i samband med
att den liberianska supertankern Amaco Cadiz den 17 mars 1978 förliste
utanför Bretagne. Oljeutsläppet omfattade hela lasten, ca 230 000 ton.
Skadorna är självfallet ännu inte kända men har uppskattats komma att
väsentligt överstiga dem som blev följden av Torrey Canyons grundstötning.
Även i svenska farvatten har det förekommit oljeutsläpp om än av betydligt
mindre omfattning (s. 4).

Endast ett fåtal oljeutsläpp har förekommit i samband med oljeutvinning
till havs. Ett större utsläpp i Stilla havet inträffade 1969 vid Santa Barbara
utanför Kaliforniens västkust. Skadorna till följd av detta utsläpp har
uppskattats till ca 85 milj. kr., dvs. mer än vid Torrey Canyon-olyckan. Inom
Nordsjöområdet har hittills förekommit ett större utsläpp, nämligen det som
inträffade den 22 april 1977 i det norska ekofiskfältet (den s. k. Bravoolyckan).
Mängden utsläppt olja har uppskattats till mellan 15 000 och 20 000 ton. De
direkta skadorna till följd av utsläppet var relativt obetydliga. Det är dock
ännu inte klarlagt i vilken omfattning utsläppet ledde till skador på den
marina miljön i allmänhet.

I motionen framhålls under hänvisning till Bravoolyckan att yrkesfisket är
en näring som särskilt hårt drabbas av oljekatastrofer till havs. Bravoolyckan
medförde visserligen inte någon massdöd bland fiskyngel, eftersom oljeläckan
kunde tätas på ganska kort tid och väderleksförhållandena var
gynnsamma. Om en ny liknande olycka inträffar kan emellertid, menar
motionärerna, förhållandena bli sådana att oljan kommer att förstöra eller
allvarligt skada yngel och yngelplatser. Enligt motionärerna ersätter oljeutvinningsföretagen
endast direkta kostnaderföroljebekämpning och styrkta
skador på fiskeredskap. Motionärerna yrkar därför att riksdagen hos regeringen
begär att frågan om ersättning till yrkesfiskare även vid indirekt
inkomstbortfall förorsakat av oljeutvinningsföretag snarast tas upp till
behandling på internationell nivå.

Utskottet vill till en början erinra om att riksdagen år 1973 dels godkände
1966 års konvention om ansvarighet för skada genom förorening av olja och
1971 års konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning
av skada orsakad av oljeförorening, dels antog lagar om ansvarighet för
oljeskada till sjöss och om ersättning från den internationella oljeskadefonden
(se s. 5). Ansvarighetskonventionen har trätt i kraft och fondkonventionen
kan förväntas göra detta inom en nära framtid. Den som drabbats av

LU 1977/78:17

skada till följd av oljeutsläpp från fartyg har således möjlighet att fl ersättning
härför under förutsättning att den skadevållande är känd och skadan inträffar
inom Sveriges eller annat fördragsslutande lands sjöterritorium.

Yrkesfiskarnas möjligheter att fl ersättning vid oljeskada begränsas
emellertid av att de ofta drabbas av skador som inträffar på internationellt
vatten. År 1975 gav riksdagen regeringen till känna vad lagutskottet hade
anfört med anledning av en motion om ersättning till yrkesfiskare för oljeskador.
Som framgår av redogörelsen ovan (s. 9) för utskottets betänkande (LU
1975:891) anförde utskottet att det var viktigt att yrkesfiskarnas möjlighet att
erhålla ersättning för oljeskador förbättrades. Enligt utskottet borde detta i
första hand ske genom internationella överenskommelser. I den mån
yrkesfiskarnas ersättningsproblem inte kunde lösas inom ramen för det
internationella samarbetet borde enligt utskottets mening andra möjligheter
att förbättra fiskarnas ersättningsskydd övervägas. Utskottet pekade bl. a. på
möjligheten att inrätta en nationell ersättningsfond, finansierad genom
avgifter knutna till den sjötransporterade oljan. Utskottet förutsatte att
regeringen noga skulle följa utvecklingen på området och vidta nödiga
åtgärder för att förbättra möjligheterna för yrkesfisket att få ersättning för
skador som vållats av oljeutsläpp.

När det gäller skador som uppkommer till följd av oljeutsläpp i samband
med oljeutvinning från havsbottnen finns f. n. inte någon lagreglering
motsvarande den som gäller vid utsläpp från fartyg. Det bör emellertid
anmärkas att de företag som är sysselsatta med oljeutvinning på kontinentalsockeln
i Nordsjön genom frivillig överenskommelse upprättat ett särskilt
ersättningssystem för skador vid utvinning av olja från havsbottnen.
Ersättning utges till skadelidande oberoende av vållande från oljeföretagets
sida. Utskottet vill vidare erinra om att det i London år 1976 antogs en
regional konvention för Nordsjöområdet om ansvarighet för skada orsakad
av sådan förorening genom olja som uppkommer till följd av utforskning på
havsbottnen eller utvinning av mineraltillgångar från denna. Konventionen
har ännu inte tillträtts av någon stat. Enligt vad utskottet inhämtat är frågan
om Sveriges tillträde till konventionen f. n. föremål för närmare utredning
inom regeringens kansli. Utskottet förutsätter med hänvisning till frågans
vikt att detta utredningsarbete bedrives skyndsamt. Utskottet utgår även från
att regeringen följer utvecklingen inom Östersjöområdet, när det gäller
oljeutvinning, och tar de initiativ som kan bli erforderliga för att trygga
skadelidandes rätt till ersättning.

Yrkesfiskarnas möjligheter att få ersättning för sådana skador på båtar och
redskap som kan uppkomma till följd av oljeutsläpp i samband med
oljeborrning på havsbottnen måste med hänsyn till det anförda bedömas som
goda. Däremot är möjligheterna att få täckning för inkomstbortfall till följd av
skador på den marina miljön mycket små. Endast i enstaka fall torde
nämligen vid sådana skador någon enskild skadelidande kunna påvisas.
Härtill kommer svårigheterna att styrka sambandet mellan oljeutsläppet och
de skador som den marina miljön kan uppvisa.

LU 1977/78:17

Enligt utskottets mening torde det vara mycket svårt att med skadeståndsrättslig
lagstiftning komma till rätta med frågan om ersättning för skador på
den marina miljön. Ersättningsfrågan synes därför böra lösas på annat sätt. I
1973 års proposition med förslag till oljeansvarighetslag uttalade föredragande
statsrådet att det i fråga om de ekologiska skadorna fanns anledning att
överväga någon form av internationell fondbildning för rehabilitering av
skadade miljöer. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1973:40) att detta torde vara ett möjligt sätt på vilket ersättningsfrågorna
kunde få en godtagbar lösning. Utskottet pekade också på möjligheten att få
frågan prövad av den internationella havsrättskonferensen. Enligt vad
utskottet inhämtat har regeringen också verkat för att få frågan behandlad av
konferensen utan att hittills ha fått den upptagen på dagordningen. Havsrättskonferensens
arbete är ännu inte avslutat men det är osäkert om det kan
leda till att någon överenskommelse träffas på havsrättens område.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att man
genom ett fortsatt internationellt samarbete försöker lösa frågan om ett
internationellt ersättningssystem som kan ge kompensation till yrkesfisket
för skador som till följd av oljeutsläpp drabbar den marina miljö. Med hänsyn
till att regeringen redan verkar i sådant syfte och med beaktande av vad
riksdagen år 1975 uttalade om vikten av att yrkesfiskarnas ersättningsmöjligheter
förbättras anser utskottet det inte nu påkallat med någon särskild
framställning från riksdagens sida. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:258.

Stockholm den 4 april 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp)*, Arne
Andersson i Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Åke Gillström (s), Ingemar
Konradsson (s), Marianne Karlsson (c). Owe Andréasson (s), Stina Andersson
(c) och Joakim Ollén (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOT AB 57767 Stockholm 1978