med anledning av motion om erkännande av Demokratiska sahariska arabrepubliken m. m. (Betänkande 1979/80:UU6 Utrikesutskottet)

UU 1979/80:6

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:6

med anledning av motion om erkännande av Demokratiska sahariska
arabrepubliken m. m.

Motionen

I motionen 1978/79:248 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller

a. att Sverige fördömer Marockos och Mauretaniens angreppskrig och
deras brott mot de mänskliga rättigheterna,

b. att Sverige erkänner Demokratiska sahariska arabrepubliken,

c. att Sverige i FN verkar för organisationens erkännande av Demokratiska
sahariska arabrepubliken.

Ett andra yrkande i samma motion om humanitärt bistånd åt Demokratiska
sahariska arabrepubliken och Frente POLISARIO behandlades under
föregående riksmöte i samband med övriga biståndsfrågor (UU 1978/
79:27).

Bakgrund

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden av motsvarande innebörd
(UU 1977/78:2 och UU 1978/79:14), vilka avslagits av riksdagen. I
utskottets betänkanden har lämnats en utförlig redogörelse för det spanska
tillbakadragandet från Västra Sahara i början av år 1976 och områdets
omedelbara annektering av Marocko resp. Mauretanien, den västsahariska
befrielserörelsen Frente POLISARIO:s gerillakrig och proklamering av
områdets självständighet under namnet Demokratiska sahariska arabrepubliken,
Förenta nationernas och den afrikanska enhetsorganisationen OAU:s
fleråriga behandling av frågan om Västra Saharas avkolonisering liksom för
den svenska hållningen till denna fråga m. m.

Sverige har i FN hävdat det västsahariska folkets rätt till självbestämmande
och verkat för en fredlig förhandlingslösning av frågan. Sverige har också
lämnat omfattande humanitärt bistånd till de västsahariska flyktingarna i
Algeriet via olika internationella hjälporganisationer.

Sedan frågan senast behandlades i riksdagen har några händelser inträffat,
som kan få betydelse för den fortsatta utvecklingen av konflikten. Den
viktigaste är att Mauretanien i somras gav upp kampen och ingick ett
fredsfördrag med POLISARIO, i vilket man avstod från alla anspråk på
Västra Sahara. Så snart de mauretanska styrkorna evakuerat södra delen av
området ryckte emellertid marockanska trupper in. Marocko har dock inte
någon fullständig kontroll över området, men behärskar städerna längs

1 Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 6

UU 1979/80:6

kusten och några militärbaser inne i landet. Västra Saharas exilregering och
den till denna knutna folkrepresentationen befinner sig, liksom ett stort antal
västsahariska flyktingar, fortfarande i Algeriet. Vidare har POLISARIO haft
vissa internationella framgångar, dels vid ett möte med OAU i somras, dels
vid de alliansfria staternas möte i Havanna i september. Under det senaste
året har antalet stater som erkänt Demokratiska sahariska arabrepubliken
fördubblats från 17 till 34, av vilka huvuddelen är afrikanska och arabiska
länder.

Ett allvarligt inslag i bilden, som inte är ägnat bidra till vikande stridsvilja
på någondera sidan och därmed inte heller till en snar politisk lösning, utgör
de krigsmaterielleveranser som utifrån äger rum till de båda parterna. Den
amerikanske presidentens beslut, som dock ännu inte godkänts av kongressen,
att leverera viss flygutrustning till Marocko är ett exempel på denna
politik.

Utskottet har tidigare uttalat att det anser, att den västsahariska krisen
innebär en allvarlig risk för freden i hela området. Alla ansträngningar måste
därför inriktas på att få till stånd en fredlig förhandlingslösning. Vid sådana
förhandlingar som rör det västsahariska folkets rättigheter och framtid bör
alla berörda parter, däribland POLISARIO, delta.

I uttalande i riksdagen den 25 oktober 1977 har dåvarande utrikesministern
Karin Söder understrukit att Marocko och Mauretanien bar ett utomordentligt
tungt ansvar och att det vilade på dessa länder att medverka till att
saharierna får självbestämmanderätt och möjligheter till fria val (riksdagens
protokoll 1977/78:14, UU 1977/78:2). Den svenska ståndpunkten klargjordes
också vid samtal med företrädare för den marockanska regeringen.

Dåvarande utrikesministern Hans Blix välkomnade i ett uttalande den 29
augusti 1979 Mauretaniens fredsavtal med POLISARIO och deklarerade att
Marockos handlande stod i vägen för en fredlig lösning och det sahariska
folkets möjligheter att fritt få utöva sin självbestämmanderätt.

Frågan har nyligen ånyo behandlats i FN:s generalförsamling, där dess
fjärde utskott (för kolonialfrågor) antagit en resolution i ärendet. I resolutionen,
som antogs med röstsiffrorna 88-5-48, betonas det västsahariska folkets
rätt till självbestämmande och hänvisas till bl. a. OAU:s resolution i juli i år
om en förhandlingslösning. Fredsfördraget mellan Mauretanien och
POLISARIO välkomnas. Man beklagar djupt den försämring som skett av
läget genom Marockos ockupation av Västra Sahara. Marocko uppmanas
avbryta sin ockupation och delta i fredsprocessen. För resolutionen röstade
bl. a. Sverige, Finland, Österrike, öststaterna samt flertalet afrikanska,
asiatiska och latinamerikanska länder; övriga nordiska länder och bl. a.
EG-länderna, några arabiska stater samt USA och Canada avstod vid
omröstningen.

I en svensk röstförklaring framhölls, i likhet med många andra länder,
vissa reservationer mot delar av resolutionen, framför allt på grund av att den
inte tillräckligt betonade de förhandlingsansträngningar som görs inom

UU 1979/80:6

OAU:s ram. Sverige upprepade också sin ståndpunkt att Västra Saharas folk
borde få rätten att fritt välja sin framtid, dvs. i en folkomröstning.

Utskottet

Enligt utskottets uppfattning måste alla ansträngningar även fortsättningsvis
inriktas på att få till stånd en fredlig förhandlingslösning. Utskottet
vidhåller sin uppfattning att ett avgörande om Västra Saharas framtid måste
bygga på verkliga konsultationer av områdets befolkning och överensstämma
med dess fritt uttalade önskemål. Det är, liksom tidigare, utskottets
förhoppning att frågan skall bringas till sin lösning antingen inom OAU:s eller
inom FN:s ram på ett sätt som tillgodoser både självbestämmanderätten och
intresset av fred och stabilitet i Nordvästafrika.

Som framgår av bakgrundsredogörelsen har den svenska regeringen
genom sitt agerande och sina uttalanden gjort klart, att den anser Marockos
och Mauretaniens annektering av Västra Sahara som förkastlig och att FN
måste fullfölja sitt hävdande av det västsahariska folkets rätt att självt avgöra
sin framtid. Utskottet erinrar vidare om det omfattande humanitära bistånd
som Sverige lämnar till förmån förde västsahariska flyktingarna genom olika
internationella hjälporganisationer.

Därmed finner utskottet det aktuella motionsyrkandets första del tillgodosedd.

Med anledning av yrkandets andra del, vari förespråkas ett svenskt
erkännande av Demokratiska sahariska arabrepubliken, vill utskottet erinra
om sina tidigare ställningstaganden till yrkanden av motsvarande art och om
de principer som enligt internationell rätt och svensk praxis tillämpas när det
gäller erkännande av stater och upprättande av diplomatiska förbindelser
med dessa. Till de kriterier som därvid bör vara uppfyllda hör främst att den
regering som avses skall utöva en effektiv kontroll över staten i fråga och ha
uppnått ett rimligt mått av självständighet utåt samt stabilitet inåt. Utskottet
anser alltjämt att dessa villkor inte är uppfyllda vad beträffar Västra Sahara
och dess exilregering och avstyrker därför motionens yrkande i detta
avseende.

Även vad beträffar det tredje delyrkandet i motionen vill utskottet upprepa
sin tidigare uttalade uppfattning, att det har anledning utgå från att Sverige i
FN också i fortsättningen verkar för att det västsahariska folket skall få sin fria
självbestämmanderätt tillgodosedd i enlighet med FN:s principer för avkolonisering.

Utskottet hemställer med hänvisning till det anförda

att riksdagen avslår yrkandet 1 i motionen 1978/79:248.

Stockholm den 20 november 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

UU 1979/80:6

Närvarande vid ärendets slutbehandling,: Allan Hernelius (m), Gertrud Sigurdsen
(s), Anders Ljunggren (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle
Göransson (s). Ingrid Sundberg (m), Mats Hellström (s), Gunnel Jonäng (c),
Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s), Björn Molin (fp), Axel
Andersson (s) och Elisabeth Fleetwood (m).

GOTAB 62996 Stockholm 1979