med anledning av motion om erkännande av Demokratiska sahariska arabrepubliken m. m.
Betänkande 1977/78:UU2
UU 1977/78:2
Utrikesutskottets betänkande
1977/78:2
med anledning av motion om erkännande av Demokratiska sahariska
arabrepubliken m. m.
Motionen
I motionen 1976/77:674 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas bl. a.
1. att riksdagen hos regeringen anhåller
a. att Sverige fördömer Marockos och Mauretaniens angreppskrig och
deras brott mot de mänskliga rättigheterna,
b. att Sverige erkänner Demokratiska sahariska arabrepubliken,
c. att Sverige i FN verkar för organisationens erkännande av Demokratiska
sahariska arabrepubliken.
Ett andra yrkande i samma motion om humanitärt bistånd till Demokratiska
sahariska arabrepubliken och Frente POLISARIO behandlades under
föregående riksmöte i samband med övriga biståndsfrågor (jfr UU 1976/
77:17).
Bakgrund
Västra Sahara eller f. d. Spanska Sahara, som i slutet av februari 1976
upphörde att vara ett spanskt territorium, är sedan dess delat och annekterat
av Marocko respektive Mauretanien. Omedelbart innan Spanien drog sig
tillbaka hade den västsahariska befrielserörelsen Frente POLISARIO, som
grundades år 1973 på mauretansk mark, utropat Västra Saharas självständighet
under namnet Demokratiska sahariska arabrepubliken. Till följd av
områdets uppdelning mellan Marocko och Mauretanien kom självständighetsproklamationen
att bilda upptakten till en intensifierad gerillakrigföring,
nu riktad mot de nya utländska makthavarna. Bas för denna krigföring torde i
första hand vara området kring Tindouf i västra Algeriet, dit flera tiotusental
västsahariska flyktingar sökt sig. Gerillakriget synes på sistone ha trappats
upp och medfört ett skärpt spänningsförhållande även mellan Marocko och
Algeriet. Motsvarande gäller relationerna mellan Algeriet och Frankrike
sedan ett antal franska medborgare, verksamma i Mauretanien, tagits som
gisslan av POLISARIO. Befrielserörelsen uppges ha vissa baser också inom
det västsahariska territoriet och där i betydande utsträckning kunna
obehindrat förflytta sig. Däremot håller rörelsen av allt att döma inga städer
eller större befolkningscentra.
Det var som en följd av den tilltagande internationella kritiken och
påtryckningar från FN:s sida som Spanien år 1973 började vidta vissa åtgärder
1 Riksdagen 1977/78. 9 sami. Nr 2
UU 1977/78:2
2
beträffande sin västsahariska provins med sikte på en avkolonisering,
däribland en folkomröstning rörande områdets framtida status som skulle ha
ägt rum år 1975.
Redan tidigare hade dock Marocko rest anspråk på Västra Sahara och
därvid begagnat sig av historiska, etniska och andra argument. Efter hand
kom motsvarande anspråk att framföras även från Mauretaniens sida.
På begäran av FN:s generalförsamling avgav Internationella domstolen i
oktober 1975 ett rådgivande yttrande beträffande bl. a. områdets status vid
tiden innan den spanska koloniseringen under 1800-talet kom till stånd.
Domstolen fann att vissa stammar i Västra Sahara då hade stått i ett visst
lydnadsförhållande till Marockos sultan och att nyttjanderätten till viss mark
hade skapat en del legala band med Mauretanien men att varken Marocko
eller Mauretanien utövat suveränitet över området. De band som funnits var
inte av den arten att de kunde påverka tillämpningen av principen om
självbestämmanderätt.
På uppmaning av kung Hassan II tågade tre veckor senare en obeväpnad
marockansk marschkolonn på hundratusentals personer in i området för att
manifestera Marockos anspråk och samhörighet med Västra Sahara. FN:s
säkerhetsråd, som samma dag sammankallats på spansk begäran, uppmanade
Marocko att omedelbart dra tillbaka marschdeltagarna (vilket också
skedde) samt att samarbeta med FN i fråga om områdets framtida status.
Kort därefter återupptogs tidigare inledda trepartsförhandlingar mellan
Spanien, Marocko och Mauretanien. Dessa ledde till en principdeklaration
som undertecknades i Madrid i mitten av november, enligt vilken Spanien
utfaste sig att avkolonisera Sahara och att överlåta sina skyldigheter och
befogenheter på en övergångsadministration. I denna skulle förutom Spanien
även Marocko och Mauretanien delta och den skulle samarbeta med Saharas
(icke folkvalda) nationalförsamling (Djemaa). Den spanska närvaron i Sahara
skulle vara avvecklad senast den 28 februari 1976, och Saharabefolkningens
åsikter, uttryckta genom Djemaa, skulle respekteras.
Spanien ansåg sig genom Madriddeklarationen ha fullgjort sin dubbla
skyldighet att bidra till en fredlig lösning av Saharafrågan och att iaktta
principen om självbestämmanderätt för befolkningen. Enligt Spaniens
mening ankom det nu på FN att se till att denna princip tillämpades antingen
genom folkomröstning eller i någon annan lämplig form.
Fyra veckor senare (den 10 december 1975) antog FN:s generalförsamling
två konkurrerande resolutioner i den västsahariska frågan. I den ena
resolutionen (3458 A), för vilken Sverige och övriga nordiska länder röstade,
underströks bl. a. det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och
betonades Spaniens och FN:s ansvar för territoriets avkolonisering och dess
invånares rätt att fullständigt fritt uttrycka sin vilja och besluta om sin
framtid. FN skulle övervaka de arrangemang som Spanien, i samråd med alla
berörda parter, förväntades vidta för att trygga folkets självbestämmanderätt.
- Den andra resolutionen (3458 B), i vilken FN:s och Spaniens ansvar inte på
samma sätt betonas, tog fasta på den i Madrid träffade trepartsöverenskom
-
UU 1977/78:2
3
melsén och bekräftade alla i Västra Sahara hemmahörande folkgruppers
självbestämmanderätt. Vidare uppmanades de tre staterna att vidta erforderliga
åtgärder för att låta befolkningen utöva sin självbestämmanderätt, genom
fria konsultationer och med bistånd av en FN-representant. - Röstningsmönstret
var i det förra fallet 88-0-41 och i det senare 56-42-43.
Sveriges dåvarande FN-ambassadör fick i slutet av januari 1976 uppdraget
att som FN:s generalsekreterares representant och i kontakter med Spanien
samt olika företrädare för befolkningen i Västra Sahara utröna förutsättningarna
för att genomföra de konsultationer rörande befolkningens önskemål
som åsyftas i de båda nyssnämnda resolutionerna. Dessutom skulle denne
undersöka vilken form FN:s närvaro och medverkan borde ta. Efter en resa i
början av februari till Madrid och Västra Sahara kunde FN-ambassadören
mot slutet av månaden till generalsekreteraren överlämna en interimsrapport,
vars innehåll dock icke gjorts känt.
Som inledningsvis redan antytts, skedde vid samma tid och slag i slag
P0LlSAR10:s utropande av Västra Saharas självständighet (den 27 februari
1976), Spaniens definitiva tillbakadragande (den 28 februari) liksom områdets
formella annektering och uppdelning mellan Marocko och Mauretanien.
Under tiden mars-april gjordes från den särskilde FN-representantens sida
ett nytt försök att föra uppdraget i hamn och att då även komma till tals med
de marockanska och mauretanska regeringarna. Dessa undanbad sig dock
besök, varpå uppdraget förpuppades utan att därefter bli återupptaget.
I slutet av februari behandlades Saharafrågan också av den afrikanska
enhetsorganisationens (OAU) ministerråd. Från början gällde spörsmålet där
huruvida POLISARIO skulle erkännas av OAU som Västra Saharas legitima
befrielserörelse. Sedan POLISARIO utropat Västra Sahara som självständig
stat beslöt ministerrådet att inte ta någon ställning till erkännandefrågan utan
överlämna avgörandet till de enskilda medlemsstaterna.
Frågan kom på nytt upp vid ett möte i juli 1976 med OAU-staternas
utrikesministrar, varvid en resolution antogs (med röstsiffrorna 29-2-10) i
vilken bl. a. krävdes att de utländska ockupationsstyrkorna omedelbart
skulle dras tillbaka från Västra Sahara och landets integritet och suveränitet
respekteras.
Vid ett därpå följande statschefsmöte ersattes dock denna resolution med
en annan, enligt vilken frågan om Västra Saharas framtid skulle göras till
föremål för ett särskilt OAU-toppmöte.
Under hänvisning till det aviserade toppmötet uppsköts behandlingen av
Saharafrågan vid 1976 års generalförsamling inom FN. Något dylikt toppmöte
har alltjämt inte kommit till stånd. Vid den nu pågående generalförsamlingen
i FN har ärendet på nytt tagits upp och den 28 november antogs
enhälligt ett resolutionsförslag i vilket ånyo görs en hänvisning till OAUbeslutet
om ett särskilt toppmöte ägnat åt Västra Saharafrågan. Vidare uttalas
förhoppningen att en rättvis och varaktig lösning snabbt skall kunna nås vid
ett sådant möte inom kort. I resolutionsförslaget bekräftas också principen
UU 1977/78:2
4
om folkens självbestämmanderätt i enlighet med FN:s tidigare s. k. kolonialdeklaration
och uppmanas OAU:s generalsekreterare att hålla FN underrättat
om OAU:s vidare åtgärder i frågan.
På en fråga i riksdagen i höst rörande den svenska inställningen till det
sahariska folkets rätt till självbestämmande och till den pågående ockupationen
av Västra Sahara svarade utrikesminister Karin Söder den 25 oktober
bl. a.:
Det är den svenska regeringens inställning att Västra Saharas befolkning
skall ges tillfälle att uttala sin mening om hur den önskar se områdets
politiska framtid reglerad. Endasten lösning som tar hänsyn till befolkningen
i Västra Sahara och dess rättigheter och önskemål i enlighet med FN:s
principer för avkolonisering är godtagbar. Sverige har i linje härmed i FN stött
den resolution som otvetydigt hävdat invånarnas rätt till självbestämmande.
Som medlem av säkerhetsrådet deltog Sverige aktivt i försöken att nå en
lösning på Västra Sahara-krisen och därigenom minska risken för en väpnad
konflikt mellan de berörda parterna. Svåra motsättningar existerar dock
fortfarande mellan dessa. Någon lösning av problemet förefaller ej vara i
sikte, och utvecklingen ger anledning till oro.
Utrikesministern erinrade vidare om de tiotusentals människor som
lämnat området och nu lever i läger i Algeriet under svåra omständigheter.
Sverige har bidragit med över 11 milj. kr. till humanitärt bistånd bland dessa
flyktingar och är därmed näst värdlandet Algeriet den största bidragsgivaren.
I ett följdsvar underströk utrikesministern att Marocko och Mauretanien
självfallet bär ett utomordentligt tungt ansvar och att det vilar på dessa länder
att medverka till att saharierna får självbestämmanderätt och möjligheter till
fria val. Den svenska ståndpunkten har nyligen ytterligare klargjorts vid
samtal med företrädare för den marockanska regeringen.
Utskottet
Som framgår av den föregående bakgrundsredogörelsen har den svenska
regeringen genom sitt agerande och sina uttalanden gjort klart att den anser
Marockos och Mauretaniens annektering av Västra Sahara som förkastlig och
att FN måste fullfölja sitt hävdande av det västsahariska folkets rätt att självt
avgöra sin framtid. Utskottet erinrar vidare om det omfattande humanitära
bistånd som Sverige lämnat till förmån för de västsahariska flyktingarna
genom olika internationella hjälporganisationer.
Utskottet anser att den västsahariska krisen innebär en allvarlig risk för
freden i hela området. Alla ansträngningar måste inriktas på att få till stånd en
fredlig förhandlingslösning. Vid sådana förhandlingar som rör det västsahariska
folkets rättigheter och framtid bör alla berörda parter, däribland
POLISARIO, delta.
UU 1977/78:2
5
Därmed finner utskottet det aktuella motionsyrkandets första del väsentligen
tillgodosett.
Med anledning av den del av yrkandet som förespråkar ett svenskt
erkännande av Demokratiska sahariska arabrepubliken vill utskottet erinra
om sina tidigare ställningstaganden till yrkanden av motsvarande art (bl. a. i
sitt betänkande UU 1974:10) och om de principer som enligt internationell
rätt och svensk praxis tillämpas när det gäller erkännande av stater och
upprättande av diplomatiska förbindelser med dessa. Till de kriterier som
därvid bör vara uppfyllda hör främst att den regering som avses skall utöva en
effektiv kontroll över staten i fråga och ha uppnått ett rimligt mått av
självständighet utåt samt stabilitet inåt. Då marockanska och mauretanska
trupper alltjämt torde kontrollera huvudstaden och alla viktigare orter i
Västra Sahara och då ledningen för POLISARIO liksom regeringen för den
proklamerade republiken och dess ”nationella råd” av allt att döma
uppehåller sig i Algeriet, saknas uppenbarligen de givna rekvisiten för ett
erkännande.
Vad beträffar det tredje delyrkandet i motionen har utskottet anledning
utgå från att Sverige i FN också fortsättningsvis verkar för att det
västsahariska folket skall få sin fria självbestämmanderätt tillgodosedd i
enlighet med FN:s egna principer för avkolonisering.
Utskottet hemställer med hänvisning till det anförda
att riksdagen avslår motionen 1976/77:674 i vad avser yrkandet
1.
Stockholm den 29 november 1977
På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s), förste vice talmannen Torsten Bengtson (c), Erik
Adamsson (s), Anna-Lisa Nilsson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle
Göransson (s). Gunnel Jonäng (c), Sture Korpås (c), David Wirmark (fp). Jan
Bergqvist (s), Carl Lidbom (s), Axel Andersson (s) och Birgitta Rydle (m).
■
GOTAB 57098 Stockholm 1977