med anledning av motion om Cypernproblemet

Betänkande 1978/79:UU11

UU 1978/79:11

Utrikesutskottets betänkande
1978/79:11

med anledning av motion om Cypernproblemet
Motionen

I motionen 1977/78:1017 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk) hemställs
att riksdagen beslutar anmoda regeringen

1. att i Förenta nationerna kraftfullt stödja kraven på att FN-resolutionerna
om Cypern genomfors i praktiken och att det cypriotiska folkets kamp
för oberoende, suveränitet, territoriell integritet, alliansfrihet och demilitarisering
av Cypern leder till framgång,

2. att i Europarådet och andra internationella organ vidta åtgärder för att
stoppa den turkiska regeringens flagranta kränkningar av de mänskliga
rättigheterna på Republiken Cyperns område,

3. att stödja kravet på sammankallandet av en internationell konferens om
Cypern, ev. inom ramen för Förenta nationerna,

4. att verksamt bidra till att skapa klarhet om de 2 000 saknade personernas
öde,

5. att - tillsammans med andra staters delegationer - kräva att FN:s
sanktionssystem utan dröjsmål träder i funktion enligt FN-stadgan, om
Turkiets regering fortsätter att vägra att genomföra FN-resolutionerna,

6. att Sverige inte godkänner pass eller andra handlingar utfärdade av den
så kallade ”Turkish Federated State of Cyprus” och verkar för att alla FNstater
förfar på samma sätt.

Bakgrund

Efter starkt skiftande historiska öden och utländsk överhöghet, senast 300
år under turkiskt välde och ett 80-tal år under brittiskt, blev Cypern år 1960 en
självständig republik. Dess befolkning som uppgår till ca 650 000 invånare är
till över 80 procent grekisktalande kristna, medan återstoden utgörs av
turkisktalande muslimer.

Mellan grekcyprioter och turkcyprioter har sedan århundraden rått
motsättningar. Starka krafter inom den förra befolkningsgruppen har tidvis
öppet verkat för en förening (enosis) med Grekland. Den turkiska minoritetens
intressen har förut ofta blivit eftersatta.

Republikens författning från år 1960 försågs med en rad bestämmelser
avsedda att minska motsättningarna mellan de båda folkgrupperna och att
trygga ett likvärdigt inflytande för båda. De blodiga sammanstötningar
mellan grek- och turkcyprioter, som utbröt i slutet av år 1963, ledde bl. a. till
att turkcyprioterna alltsedan dess inte deltar i vare sig regerings- eller

1 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 11

UU 1978/79:11

2

parlamentsarbetet. I början av år 1975 utropade turkcyprioterna en egen
statsbildning på Cypern, som dock inte tillvunnit sig internationellt erkännande.

Inbördesstriderna ledde också till att FN:s säkerhetsråd i mars 1964 beslöt
upprätta en fredsbevarande styrka på ön (United Nations Force in Cyprus,
UNFICYP), i vilken bl. a. Sverige hela tiden deltagit med trupper. Säkerhetsrådet
förlängde senast i juli i år UNFlCYP:s mandat för ytterligare en
sexmånadersperiod. Styrkan uppgår f. n. till sammanlagt ca 2 500 man. FN:s
närvaro markeras ytterligare av att dess generalsekreterare har en särskild
representant placerad på Cypern.

Läget på Cypern undergick en dramatisk förändring sommaren 1974, då
turkiska trupper invaderade och ockuperade öns norra tredjedel. Krigshandlingarna
ledde till stora lidanden för civilbefolkningen och till att omkring en
tredjedel av grekcyprioterna fördrevs eller flydde från sina hem. Landets
ekonomi led mycket svåra bakslag. Utlösande faktor för den turkiska
invasionen var en mot dåvarande presidenten Makarios riktad statskupp,
som sannolikt hade stöd av den dåtida juntaregimen i Grekland. Kuppens
syften omintetgjordes efter kort tid, vilket dock inte hindrade den turkiska
ockupationen av öns norra del från att fullföljas och befästas. Turkiets
militära närvaro består alltjämt.

Det nya läge på Cypern som åstadkoms genom den turkiska invasionen har
sedan dess vid upprepade tillfällen dryftats av FN:s generalförsamling och
säkerhetsråd. Hösten 1974 uppmanade generalförsamlingen alla stater att
respektera Cyperns suveränitet, oberoende, territoriella integritet och alliansfrihet.
Vidare uppfordrades till ett skyndsamt tillbakadragande av alla
utländska väpnade styrkor och till upphörande av all utländsk inblandning i
Cyperns angelägenheter. Liknande uppmaningar har återkommit i generalförsamlingens
resolutioner i Cypernfrågan under åren därefter, senast nu i
höst. Också uppmaningar till de båda befolkningsgrupperna att förhandla för
att uppnå en politisk lösning har ingått som ett centralt element i samtliga
FN-resolutioner i denna fråga. En viss skärpning i formuleringarna kan
noteras i den resolution i Cypernfrågan som antogs av generalförsamlingen
den 9 november i år. Resolutionerna har antagits med stora majoriteter och
med svenskt stöd, men bl. a. ett antal inflytelserika västländer har valt att
avstå.

Också Europarådet har alltsedan sommaren 1974 ägnat Cypernfrågan en
betydande uppmärksamhet. Det har på olika sätt sökt att underlätta en
samförståndslösning mellan grek- och turkcyprioter, stödja FN:s fredsbevarande
och medlande roll på Cypern och utjämna de motsättningar mellan
Grekland och Turkiet som föranletts av Cypernkonflikten. Både Grekland
och Turkiet är i likhet med Cypern medlemmar av Europarådet. Rådet har
även ställt sig bakom humanitära och andra biståndsinsatser på Cypern, som
bl. a. syftat till att underlätta de många flyktingarnas och tvångsförflyttades

UU 1978/79:11

3

belägenhet.

Ett särskilt problem har utgjort svårigheterna att få till stånd effektiva
eftersökningar och fastställa vad som hänt ett par tusen personer som alltjämt
rapporteras som saknade efter händelserna år 1974. Trots en principöverenskommelse
i februari 1977 mellan parterna om en undersökningskommission
härför under medverkan av Internationella röda korset och trots ett
generalförsamlingsbeslut härom i fjol har enighet ännu ej kunnat nås om
denna kommissions mandat.

Under år 1975 och i början av år 1976 ägde fem förhandlingsomgångar rum
i Wien mellan grek- och turkcyprioternas ledare. I de centrala tvistefrågorna,
som avser den territoriella uppdelningen mellan befolkningsgrupperna samt
befogenheterna för en centralregering, uppnåddes dock inga resultat. Samtidigt
ägde en viss ytterligare folkomflyttning mm, så att numera i stort sett
inga turkcyprioter finns kvar söder om demarkationslinjen och endast ett par
tusen grekcyprioter i norr.

Som något av ett genombrott betecknades de möten som i början av år 1977
ägde rum mellan dåvarande presidenten Makarios och turkcyprioternas
ledare Denktash och som ledde till att vissa gemensamma riktlinjer för en
lösning drogs upp. De därpå följande förhandlingarna i Wien slutade dock
utan att parterna kunde enas. 1 april 1978 överlämnade den turkcypriotiska
sidan till FN:s generalsekreterare ett skriftligt förslag till uppgörelse, som
skulle innebära vissa mindre territoriella justeringar och en författning enligt
vilken centralregeringen skulle få mycket begränsade befogenheter. Förslaget
har avvisats av den grekcypriotiska sidan som helt oantagbart ens som grund
för förhandlingar. FN:s generalsekreterare har konstaterat att avståndet
mellan de båda sidornas förhandlingspositioner är alltför stort för att
meningsfulla förhandlingar skall kunna föras. Han har vidare pekat på att inte
enbart innehållet i de båda sidornas förslag utan också utvecklingen "på annat
håll”, som kan påverka Cypernproblemets lösning, gjort att enighet om att
inleda reella förhandlingar inte förelegat.

Det står klart att Cypern också blivit en bricka i spelet mellan Förenta
staterna å ena sidan och Grekland och Turkiet å den andra om vapenleveranser
och annat militärt bistånd. Också territorialvattensfrågorna i Egeiska
havet utgör ett tvisteämne mellan Grekland och Turkiet. Mellan den nya
turkiska regeringen och den grekiska upptogs i februari i år samtal, som
förväntades kunna skapa förutsättningar för framsteg också i Cypernfrågan,
men de vidare utsikterna härför ter sig för dagen ovissa.

Sverige har vid flera tillfällen klargjort sin principiella inställning i
Cypernfrågan. Sverige anser att en lösning av konflikten på Cypern måste
baseras på de resolutioner som FN:s generalförsamling och säkerhetsråd
antagit och stöder följaktligen generalsekreteraren i dennes ansträngningar
att få till stånd förhandlingar mellan de båda befolkningsgrupperna. Särskilt
under sin tid som medlem av FN:s säkerhetsråd åren 1975-1976 hade Sverige
möjlighet att aktivt driva dessa ståndpunkter. Genom sitt deltagande i FN -

UU 1978/79:11

4

styrkan på Cypern alltsedan den upprättades år 1974 och på andra sätt har
Sverige också lämnat betydande konkreta bidrag till FN-ansträngningarna att
på fredligt sätt åstadkomma en lösning av Cypernkonflikten.

I det svenska inlägget den 9 november i år i FN:s generalförsamlings
Cyperndebatt betonades bl. a. att den fortsatta närvaron på Cypern av FN:s
fredsbevarande styrkor inte får tjäna som en ursäkt för overksamhet i
sökandet efter en politisk lösning. En förlängning av UNFlCYP:s mandat
utgör inget självändamål, utan det rådrum som därigenom skapas måste
utnyttjas för meningsfulla förhandlingar mellan de båda befolkningsgrupperna.
I anförandet vädjades till parterna att bryta det rådande dödläget och
inta en mer konstruktiv hållning. Sverige stöder helhjärtat de ansträngningar
som görs av FN och välkomnar också andra initiativ som syftar till att få
parterna till direkta samtal och nå en stabil och rättvis lösning. Sådana direkta
förhandlingar mellan de båda befolkningsgrupperna utgör nyckeln till en
slutlig lösning av Cypernproblemet, en lösning som måste bygga på båda
parters rättigheter och skyldigheter och accepteras av båda. I det svenska
anförandet framhölls också att UNF1CYP utgör en tung ekonomisk börda för
FN. Allteftersom budgetunderskottet för UNFICYP fortsätter att öka har de
länder som bidrar med FN-trupp nödgats ta på sig en alltmer oproportionerlig
andel av kostnaderna. UNFICYP bör inte vara en uppgift för ett litet antal
länder utan ett ansvar för det internationella samfundet som helhet. I det
svenska inlägget underströks också de allvarliga humanitära och sociala
problem som konflikten fört med sig och som kvarstår på grund av frånvaron
av en politisk lösning. Tusentals personer har förlorat sina hem, och omkring
2 000 personer anges som saknade.

Förutom sitt deltagande i UNFICYP har Sverige även bidragit med
personal till en internationell civilpolisstyrka på Cypern (UNCIVPOL).

UNFICYP finansieras med frivilliga bidrag från ett begränsat antal
medlemsstater. Bidragen förslår emellertid inte till att fullt täcka kostnaderna.
FN:s underskott för detta ändamål ökar därför kontinuerligt och
beräknades i augusti till sammanlagt ca 53 milj. dollar. Den del av FN:s
årskostnader som faller på den svenska truppinsatsen beräknas f. n. till ca 50
milj. kr. (omkring 4,2 milj. kr. per månad), en kostnad som förskotteras med
medel från fjärde huvudtiteln. Över tredje huvudtiteln tillskjuts ett årsbidrag
till FN för UNFICYP-operationerna om ca 2,2 milj. kr. Sveriges fordran på
FN i detta sammanhang uppgick vid september månads utgång till 68,5 milj.
kr.

Sverige har också lämnat finansiella bidrag till den internationella flyktinghjälpen
på Cypern.

Vid det nordiska utrikesministermötet i Stockholm kring månadsskiftet
augusti-september i år betonade ministrarna medlemsstaternas gemensamma
ansvar för FN:s fredsbevarande verksamhet och dennas finansiering
och fäste därvid särskild uppmärksamhet vid det allvarliga finansieringsläget
för FN-trupperna på Cypern.

UU 1978/79:11

5

Utskottet

Såsom framgår av bakgrundsredogörelsen ovan har Sverige gett sitt stöd åt
FN:s olika strävanden att få till stånd en fredlig och bestående lösning av
Cypernkonflikten, så att Cyperns suveränitet, oberoende, territoriella integritet
och alliansfrihet tryggas och den utländska inblandningen i republikens
angelägenheter upphör. Särskilt under sin tid som medlem av FN:s
säkerhetsråd, åren 1975-1976, har Sverige haft tillfälle att aktivt driva dessa
ståndpunkter. Genom sin långvariga medverkan i och finansiella stöd till
FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern och andra biståndsinsatser har vårt
land också lämnat betydande konkreta bidrag till ansträngningarna att få till
stånd en lösning av Cypernproblemet. Från svensk sida har det i FN flera
gånger inskärpts att UNFICYP:s närvaro på Cypern inte utgör något
självändamål och inte får tjäna som en förevändning för att ytterligare förhala
en politisk lösning. En dylik måste, om freden och Cyperns enhet skall
bevaras, grundas på en direktuppgörelse mellan de båda befolkningsgrupperna.
Inga tillfällen får försittas i strävandena att bryta det dödläge i
förhandlingarna dem emellan som f. n. råder. Utskottet utgår ifrån att
regeringen också fortsättningsvis tillvaratar de möjligheter som erbjuder sig
att inom FN:s ram befrämja en samförståndslösning på Cypern. Därmed
torde motionens yrkande 1 om åtgärder inom FN:s ram få anses besvarat.

I motionens yrkande 2 påtalas turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter
på Cypern och begärs svenska åtgärder mot dessa i Europarådet och
andra internationella organ. - Cyperns regering anmälde hösten 1974
klagomål mot Turkiet hos Europarådet för kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i samband med den turkiska invasionen tidigare under året. Ett
andra klagomål över fortsatta kränkningar inlämnades i mars 1975. Klagomålen
hänsköts till Europarådets kommission förde mänskliga rättigheterna,
som upptog de båda anmälningarna till gemensam behandling. Kommissionens
slutsatser ställdes samman i en rapport, som antogs i juli 1976 men vars
närmare innehåll tills vidare hemligstämplades. Europarådets ministerkommitté
har på ställföreträdarnivå studerat rapporten och i oktober 1977 antagit
en resolution, som dels konstaterade att vissa händelser som inträffat på
Cypern utgör brott mot den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter, dels kräver att åtgärder vidtas för att göra slut på sådana
kränkningar och för att tillse att de inte upprepas. Ställföreträdarkommittén
framhöll vidare att ett varaktigt skydd för de mänskliga rättigheterna
förutsätter att fred och förtroende återupprättas mellan de båda befolkningsgrupperna
på Cypern. Kommittén riktade därför en stark vädjan till partema
att återuppta de s. k. interkommunala samtalen, dvs. de förhandlingar som
med många avbrott förts mellan de båda befolkningsgrupperna alltsedan
september 1974 men som nu legat nere sedan april månad 1977. Kommittén
förbehöll sig rätten att åter ta upp Cypernfrågan till behandling om
situationen så skulle kräva. Frågan torde i dagarna på nytt komma upp till

UU 1978/79:11

6

behandling inom ställföreträdarkommittén.

Utskottet utgår ifrån att regeringen i detta sammanhang beaktar såväl
intresset av att värna om respekten för Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna som intresset av att få till stånd en politisk och
övergripande lösning av Cypernkonflikten. Också det nu aktuella yrkandet
torde därmed få anses besvarat.

1 motionens yrkande 3 begärs regeringens stöd för kravet på sammankallandet
av en internationell konferens om Cypern, ev. inom ramen för FN. -Förslag om en dylik konferens framfördes första gången år 1974 av
Sovjetunionen och har i år återupprepats. Det har emellertid inte vunnit
bredare anklang och heller aldrig tagits upp i någon av FN-resolutionerna om
Cypern. 1 FN-resolutionerna läggs i stället tonvikten på de förhandlingar som
förts och bör föras - under FN:s överinseende - mellan de grek- och
turkcypriotiska befolkningsgrupperna på ön. Yrkandet i fråga torde därmed få
anses besvarat.

1 motionens yrkande 4 efterlyses åtgärder för att skapa klarhet om de ca
2 000 saknade cyprioternas öde. - Hösten 1977 antog FN:s generalförsamling
utan omröstning en resolution om försvunna personer på Cypern. Däri
anmodades generalsekreteraren att genom sin särskilda representant på
Cypern erbjuda sina bona officia för att i samförstånd med de båda
befolkningsgrupperna åstadkomma ett undersökningsorgan, med deltagande
av Internationella röda korset, i syfte att utröna vad som hänt med de
försvunna. 1 en svensk röstförklaring gavs resolutionen i fråga uttryckligt
stöd. Tyvärr måste konstateras att det hittills inte varit möjligt att få till stånd
det av generalförsamlingen önskade undersökningsorganet. I det förut
nämnda svenska anförandet den 9 november i generalförsamlingens Cyperndebatt
betonades vikten av att de båda befolkningsgruperna ger FN:s
generalsekreterare fullt stöd och samarbetar med denne för att få fram
uppgifter om de saknade och beklagades att generalförsamlingens enhälliga
resolution i fjol om tillsättande av en undersökningskommission inte hade
kunnat genomföras. Utskottet utgår ifrån att frågan om de försvunna
cyprioterna också i fortsättningen uppmärksammas av regeringen. Det nu
aktuella yrkandet torde därmed få anses tillgodosett.

I motionens yrkande 5 begärs åtgärder för att få till stånd FN-sanktioner
mot Turkiet, om detta land fortsätter att vägra åtlyda FN-resolutionerna om
Cypern. - Enligt vad utskottet inhämtat, har några uttryckliga hänvisningar
till möjligheten att tillgripa sanktionsåtgärder mot Turkiet inte förekommit i
någon av de resolutioner som hittills antagits av FN:s säkerhetsråd eller
generalförsamling. Däremot har det förekommit uppmaningar till säkerhetsrådet
att tillse att FN-resolutionerna verkställs. Säkerhetsrådet har nyligen
sammanträtt för att dryfta denna fråga. Sanktionsvapnet kan endast komma i
fråga i fall då ingen av säkerhetsrådets permanenta medlemmar går emot en
sådan åtgärd. Det synes inte vara realistiskt att för närvarande räkna med
några FN-sanktioner mot Turkiet. Yrkandet i fråga torde därmed få anses

UU 1978/79:11

7

besvarat.

I motionens sjätte och sista yrkande begärs att Sverige inte skal! godkänna
pass eller andra handlingar utfärdade av den s. k. Turkish Federated State of
Cyprus och verka för att andra stater förfar likaledes. - Sverige erkänner
endast den av president Kyprianou ledda regeringen som Cyperns lagliga
regering. Sverige stödde den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i
mars 1975 och som beklagade det turk-cypriotiska beslutet att ensidigt utropa
en s. k. federerad turkisk stat på Cypern. Sverige godtar likväl som
resehandlingar de pass som utfärdas av den turkcypriotiska sidan. Detta sker i
enlighet med Sveriges traditionella strävan efter största möjliga rörelsefrihet
över gränserna. Samma politik har förut tillämpats, exempelvis beträffande
pass utfärdade av Tyska Demokratiska Republiken och Demokratiska
Folkrepubliken Korea under den tid då Sverige ännu inte erkände dessa
stater. Med Cyperns lagliga regering har Sverige ett viseringsfrihetsavtal, som
givetvis inte gäller de turkcypriotiska passen. Också det nu aktuella yrkandet
torde därmed få anses besvarat.

Utskottet hemställer

att riksdagen betraktar motionen 1977/78:1017 som besvarad med
vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 november 1978

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), förste vice
talmannen Torsten Bengtson (c), Erik Adamsson (s), Anna-Lisa Nilsson (c),
Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Ingrid Sundberg (m),
Sture Ericson (s), David Wirmark (fp), Karin Söder (c), Ulla Tillander (c) och
Axel Andersson (s).

GOTAB 58815 Stockholm 1978