med anledning av motion om avveckling av dödsbo (Betänkande 1979/80:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1979/80: 22

med anledning av motion om avveckling av dödsbo
Motionen

1 motionen 1979/80:806 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om dödsboavveckling.

Motionärerna erinrar om att det enligt gällande rätt inte finns något
hinder mot att dödsbon förblir oskiftade under längre tid trots att utgångspunkten
för ärvdabalkens regler om dödsbon är att dödsbon skall bestå
endast under en övergångstid. Enligt motionärernas mening bör sådana
bestämmelser utformas som på ett effektivare sätt leder till att dödsbon
avvecklas snabbare.

Gällande rätt

Ärvdabalkens (ÄB:s) regler om boutredning och arvskifte är avfattade
med tanke på boets upplösning och egendomens fördelning mellan delägarna.
Några tvingande regler om att dödsboet skall avvecklas inom viss tid
finns dock inte. Varje delägare är i princip berättigad att påfordra skifte.
Mot annan delägares bestridande får skifte emellertid ej företas innan
bouppteckning skett och alla kända skulder betalats eller delägaren fritagits
från ansvar för skulderna. För att lösa de svårigheter som uppkommer
om någon delägare obefogat sätter sig mot skifte eller om delägarna inte
kan enas om sättet för skiftet ger ÄB möjlighet att anlita en särskild
skiftesman att skifta boet.

Även om dödsbogemenskapen, såsom ovan nämnts, normalt präglas av
avvecklingssyftet, kan boet komma att bevaras under mycket lång tid.
Ibland förblir boet oskiftat endast därför att ingen delägare påfordrar skifte
medan i andra fall delägarna sluter särskilt avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo.

För att förhindra att dödsbon förblir oskiftade bara av skattetekniska
skäl har med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 införts särskilda beskattningsregler
för större dödsbon. I fråga om sådana dödsbon skall bestämmelserna
om handelsbolag tillämpas från och med det taxeringsår som
följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter dödsfallsåret. Detta innebär
att dödsboet inte längre taxeras utan att dess inkomst och förmögenhet
i stället påförs delägarna med de belopp som motsvarar varje delägares
andel i boet. Dessa särskilda skatteregler gäller dödsbon med en skattepliktig
förmögenhet överstigande 100000 kr. eller en till statlig inkomstskatt
högre taxerad inkomst än 10000 kr. Som delägares andel i boet skall
anses vad enligt lag och testamente belöper på honom av boets inkomst
I Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 22

LU 1979/80: 22

och förmögenhet. Riksskatteverket kan i särskilda fall medge dispens från
bestämmelserna. Antalet dispensärenden per år har varit rätt konstant. År

1977 uppgick antalet dispensärenden till 30. Praxis i ärendena är med
hänsyn till förarbetena restriktiv.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om avveckling av dödsbon behandlades av riksdagen hösten

1978 med anledning av en motion (1977/78:1000) med ett yrkande liknande
det nu föreliggande.

Lagutskottet konstaterade i sitt betänkande LU 1978/79:2 att syftet med
1968 års beskattningsregler hade uppnåtts. Genom att gränsbeloppen inte
hade höjts sedan lagstiftningens ikraftträdande för tio år sedan hade reglerna
på grund av penningvärdeförändringen också kommit att omfatta allt
fler dödsbon. Skattemässiga skäl kunde därför inte åberopas som motiv för
att införa regler om tvångsupplösning av dödsbon. De av utskottet inhämtade
remissyttrandena gav inte heller i övrigt belägg för att det skulle, utom
i fråga om dödsbon som besitter jordbruks- och skogsbruksfastigheter,
finnas något behov av att tvångvis avveckla dödsbon.

När det gällde jordbruks- och skogsbruksfastigheter konstaterade utskottet
att dödsboägandet förde med sig betydande problem. Bl. a. försvårades
rationaliseringsverksamheten. Vidare minskades möjligheterna för
myndigheterna att ingripa i naturvårdande och skogsvårdande syfte. Det
hinder dödsboägandet utgjorde sammanhängde främst med att delägarna i
dödsboet i princip måste vara eniga om varje förvaltningsåtgärd och att
skriftliga överenskommelser fordrades i många fall vid förrättningar och
andra mellanhavanden med myndigheterna.

Utskottet framhöll för sin del att flera av de olägenheter som dödsboägandet
medför kunde antas försvinna som ett resultat av de förslag som
utredningen om ställföreträdare för dödsbon väntades komma att lägga
fram. Vissa nackdelar kunde dock inte undanröjas genom förordnande av
ställföreträdare. Bl. a. motverkade ett fortsatt dödsboägande det allmänna
intresset av att jordbruksmark innehas av aktiva brukare. Utskottet kunde
därför ansluta sig till motionärernas ståndpunkt att frågan om en begränsning
av dödsbos innehav av sådan mark borde närmare utredas. Utskottet
ville emellertid stryka under att skäl kunde anföras för att även behålla
jordbruksmark oskiftad under en inte alltför begränsad tid. Sålunda kunde
det vara nödvändigt att behålla dödsbo oskiftat för att ge minderåriga barn
till den avlidne möjlighet att ta över verksamheten. Förhållandena i boet
kunde också vara sådana att dödsbogemenskapen var en förutsättning för
att en släktgård skulle kunna behållas inom familjen.

Utskottet hänvisade vidare till att i en lagrådsremiss med förslag till ny
jordförvärv slag aviserats att frågan om dödsbons rätt att under obegränsad
tid behålla jordbruksfastigheter skulle bli föremål för utredning. Utskottet

LU 1979/80: 22

framhöll med anledning härav att om dödsbon upplöses och ersätts av
samägande mellan de tidigare dödsbodelägarna uppnås inte någon förbättring.
Utredningen borde därför även pröva möjligheten att begränsa sådant
samägande av jordbruksmark. Slutligen ville utskottet stryka under att en
prövning av frågan om under vilka förutsättningar en tvångsmässig avveckling
av dödsbon skulle kunna tillåtas förde med sig från olika synpunkter
känsliga avvägningsproblem. Utskottet ansåg det därför angeläget
att utredningen fick en parlamentarisk sammansättning.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

Utredningen (Ju 1977: 07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall

Med hänsyn till de olägenheter som kan uppkomma när fastigheter ägs
av dödsbon eller med samäganderätt tillkallades år 1977 en särskild utredare
som fick i uppdrag att utreda frågor om ställföreträdare för dödsbo i
vissa fall, m. m. (Dir. 1977:13). Uppdraget går främst ut på att komplettera
de nuvarande reglerna om boutredningsman med regler om ställföreträdare
i fall då ett dödsbo äger fastighet. Härvid skall enligt direktiven övervägas
om företrädare alltid bör utses i dessa fall eller om begränsning bör ske till
sådana situationer då jordbruk eller skogsbruk bedrivs på fastigheten.
Sådan fastighet kallas här i det följande jordbruksfastighet.

Utredningen har den 8 februari 1979 genom tilläggsdirektiv (Dir.
1979:11) fått i uppdrag att även utreda frågan om inskränkningar i rätten att
genom testamente fritt förvärva jordbruksfastighet samt problemen med
avveckling av dödsbos fastighetsinnehav och upplösning av samägande. 1
direktiven uttalas bl. a. följande.

Frågorna om avveckling av dödsbos innehav av jordbruksfastighet och
upplösning av samägande av sådan fastighet har ett nära samband med de
frågor om ställföreträdare för dödsbo som redan övervägs av en särskild
utredare. Det är därför ändamålsenligt att dessa utredningsuppgifter förs
samman. Utredningsuppdraget bör lämpligen också omfatta frågan om
begränsning av rätten att genom testamente fritt förvärva jordbruksfastighet.
Denna fråga har samband med de tidigare nämnda bl. a. på det
sättet att en begränsning av rätten till testamentariska förvärv skulle kunna
öka benägenheten att låta jordbruksfastigheter bli kvar i dödsbons ägo
under en längre tid.

Såvitt gäller begränsningen av dödsbos innehav av jordbruksfastighet
bör utgångspunkten vara att delägarna i boet skall ha en inte alltför snävt
utmätt frist till sitt förfogande för att upplösa dödsboet eller i varje fall
avveckla fastighetsinnehavet. I vissa fall bör emellertid ett dödsbo kunna
bestå oskiftat och ha kvar fastigheten även under en längre tid. Som
lagutskottet har påpekat kan det sålunda vara nödvändigt att behålla ett
dödsbo oskiftat för att ge minderåriga barn till den avlidne möjlighet att ta
över verksamheten. Förhållandena i dödsboet kan enligt utskottet också
vara sådana att dödsbogemenskapen är en förutsättning för att en släktgård
skall kunna bevaras inom familjen. Även andra skäl kan åberopas för att en

LU 1979/80: 22

jordbruksfastighet behålls av ett dödsbo under en inte alltför begränsad tid.
Bl. a. kan det ha betydelse om fastigheten är utarrenderad när dödsfallet
ägde rum.

Med hänsyn till det sagda kan det vara lämpligt att ställa upp en huvudregel
om att en jordbruksfastighet som innehas av ett dödsbo bör skiftas
eller överlåtas när en viss bestämd avvecklingsfrist har gått ut. men öppna
möjlighet att låta innehavet bestå för en längre tid när särskilda skäl
föreligger. Det är emellertid tänkbart att man kan nöja sig med att införa en
befogenhet för en företrädare för det allmänna att påkalla att fastighetsinnehavet
avvecklas i fall då det föreligger särskilda olägenheter. Det är
angeläget att regleringen utformas så att den ger så god ledning som möjligt
för tillämpningen. De situationer då dödsbon vid lagstiftningens ikraftträdande
innehar jordbruksmark bör uppmärksammas särskilt.

En överlåtelse eller ett skifte av fastigheten måste givetvis stå i överensstämmelse
med jordförvärvslagstiftningen och annan lagstiftning om fastighetsförvärv
för att kunna godtas. Till frågan om hur man lämpligen
hindrar att dödsbogemenskapen i fråga om fastigheter ersätts av samäganderätt
återkommer jag längre fram.

Kan inte dödsbodelägarna förmås att godvilligt avhända dödsboet äganderätten
till fastigheten när en avveckling av fastighetsinnehavet är påkallad.
måste en tvångsmässig avveckling kunna komma till stånd. Olika
möjligheter står härvid till buds. En lösning kan vara att vid vite ålägga
dödsboet att överföra fastigheten på godtagbar ägare. I sista hand kan
tvångsförsäljning behöva tillgripas.

En lagstiftning som begränsar rätten för dödsbo att inneha jordbruksfastighet
kan medföra ett behov från det allmännas sida av en samlad överblick
över de jordbruksfastigheter som ägs av dödsbon. Det bör undersökas
hur en sådan överblick kan erhållas på ett så enkelt sätt som möjligt.
Också i övrigt bör förslag lämnas om administrationen av den reglering
som föreslås. De kostnader som kan följa med förslaget bör uppskattas och
redovisas.

Utredningen bör vidare pröva om man bör införa ett krav på tillstånd
enligt jordförvärvslagstiftningen för att förvärv genom arvskifte skall bli
giltigt till den del två eller flera personer gemensamt tillskiftas en jordbruksfastighet.
På så sätt kan man hindra att dödsbogemenskapen i fråga
om en jordbruksfastighet ersätts av en samäganderätt. Också andra förfaranden
varigenom man kringgår ett förbud för dödsbo att under längre tid
inneha en fastighet bör uppmärksammas, t. ex. försäljning av fastigheten
från dödsboet till flera delägare. Att tillståndskrav införs betyder givetvis
inte att samägande inte skulle få förekomma.

Genom ett krav på tillstånd för vissa förvärv genom arvskifte kan man
inte komma till rätta med redan existerande fall där tidigare dödsbodelägare
tillsammans äger en jordbruksfastighet. För dessa fall får därför
övervägas andra åtgärder, i den mån det påkallas av uppkomna olägenheter.
Till undvikande av missförstånd vill jag tillägga att samägande av
jordbruksfastigheter som inte har samband med den tidigare ägarens dödsfall
bör falla utanför det nu aktuella utredningsuppdraget.

I enlighet med riksdagens önskemål (se under rubriken Tidigare riksdagsbehandling)
har utredningen ombildats till en kommitté med parlamentariskt
inslag.

LU 1979/80:22

Utskottet

Ärvdabalkens regler om boutredning och arvskifte är avfattade med
tanke på dödsboets upplösning och egendomens fördelning mellan delägarna.
Några tvingande regler om att dödsboet skall avvecklas inom viss tid
finns dock inte. Dödsbon kan därför komma att bestå under mycket lång
tid. Ibland förblir boet oskiftat endast på grund av att ingen delägare begär
skifte, medan i andra fall delägarna sluter ett särskilt avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo.

I syfte att förhindra att dödsbon förblir oskiftade bara av skattetekniska
skäl infördes med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 särskilda beskattningsregler
för större dödsbon. I fråga om sådana dödsbon skall bestämmelserna
om handelsbolag tillämpas från och med det taxeringsår som
följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter dödsfallsåret. Detta innebär
att dödsboet inte längre taxeras utan att dess inkomst och förmögenhet
i stället påförs delägarna med de belopp som motsvarar varje delägares
andel i boet. Dessa särskilda skatteregler gäller dödsbon med en högre
skattepliktig förmögenhet än 100000 kr. eller med en till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst överstigande 10000 kr.

1 motionen framhålls att regler bör utformas som på ett effektivare sätt
än de nuvarande leder till att dödsbon avvecklas och skiftas. Motionären
yrkar att riksdagen skall som sin mening ge regeringen detta till känna.

Frågan om avveckling av dödsbon behandlades av riksdagen hösten
1978 med anledning av en motion med liknande yrkande som i den nu
aktuella motionen. Utskottet konstaterade därvid att syftet med 1968 års
beskattningsregler hade uppnåtts. Genom att gränsbeloppen inte hade
höjts sedan lagstiftningens ikraftträdande hade reglerna på grund av penningvärdeförändringen
också kommit att omfatta allt fler dödsbon. Skattemässiga
skäl kunde därför inte åberopas som motiv för att införa regler om
tvångsupplösning av dödsbon. De av utskottet i ärendet inhämtade remissyttrandena
gav inte heller i övrigt belägg för att det skulle, utom i fråga om
dödsbon som besitter jordbruks- och skogsbruksfastigheter, finnas något
behov av att tvångsvis avveckla dödsbon.

När det gällde jordbruks- och skogsbruksfastigheter konstaterade utskottet
att dödsboägandet förde med sig betydande problem. Bl. a. försvårades
rationaliseringsverksamheten. Vidare minskades möjligheterna för
myndigheterna att ingripa i naturvårdande och skogsvårdande syfte. Frågan
om dödsbons rätt att under obegränsad tid behålla jordbruksfastigheter
borde därför bli föremål för utredning. Enligt utskottets mening borde
utredningen även pröva möjligheten att begränsa sådant samägande av
jordbruksmark som uppkommer genom att delägarna i dödsboet tillskiftas
andelar i marken. Utskottet ansåg det angeläget att utredningen fick en
parlamentarisk sammansättning. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

LU 1979/80:22

Utredningen om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall har genom tillläggsdirektiv
fått i uppdrag att verkställa den av rikdagen begärda översynen.
I samband med utfärdande av tilläggsdirektiven har utredningen i
enlighet med riksdagens önskemål ombildats till en kommitté med parlamentariskt
inslag.

Motionärernas önskemål om en reglering som leder till snabbare avveckling
av dödsbon får således anses i huvudsak redan tillgodosett när det
gäller dödsbon, som äger jordbruksfastigheter. Beträffande frågan om en
tvångsmässig avveckling av dödsbon i andra fall kan utskottet inte finna att
det sedan frågan senast behandlades förekommit något som bör föranleda
ett ändrat ställningstagande av riksdagen.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 806.

Stockholm den 11 mars 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp). Inger Lindquist
(m)*. Stig Olsson (s). Elvy Nilsson (s). Arne Andersson i Gamleby (s)*,
Martin Olsson (c). Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m)*, Owe Andréasson
(s). Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margareta
Gard (m). Stina Andersson (c) och Olle Grahn (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980