Med anledning av motion om avgångsvederlag vid upphörande av kommissionsuppdrag (Betänkande 1975/76:LU18 Lagutskottet)

LU 1975/76:18

Lagutskottets betänkande
1975/76:18

med anledning av motion om avgångsvederlag vid upphörande av
kommissionsuppdrag

Motionen

I motionen 1975/76:1099 av herr Andersson i Örebro (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av kommissionslagen
att avgångsvederlag efter kontinentalt mönster införs i Sverige.

Till stöd för yrkandet anför motionären att, även om 1974 års ändringar
i kommissionslagen har inneburit betydande förbättringar, vissa brister alltjämt
kvarstår. Bl. a. gäller detta då en självständig säljare eller agent sägs
upp av huvudmannen. 1 sådana fall tillerkänner visserligen lagen mellanmannen
rätt till efterprovision men reglerna härom har enligt motionären
i praktiken visat sig fungera mindre bra. Det är sålunda svårt att visa vem
som har initierat de order som inkommer efter det kommissionsavtalet upphört.
Huvudmannen kan anse att det är han eller annan säljare som har
gjort detta, medan den som framställer krav på efterprovision påstår att
det är han. Det händer också att huvudmannen vägrar att tillämpa den
i lagen nämnda schablonregeln. Motionären framhåller vidare att det ibland
inträffar, att en provisionsresande får arbeta upp en kundkrets från grunden,
varefter huvudmannen, sedan företaget fått ett bra kundkartotek, säger upp
resanden och själv tar över försäljningen. Uppsägningstiden för denna kategori
(handelsagenter och självständiga provisionsresande) är högst tre månader.
Jämfört med en fast anställd säljare är deras ekonomiska rättsskydd
således ihåligt.

Motionären hänvisar vidare till att flera europeiska länder infört bestämmelser
som ger uppdragstagare rätt att vid uppdragets slut erhålla särskilt
avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning. Denna ersättning utgör kompensation
för förluster av den kundkrets som uppdragstagaren upparbetat och
som huvudmannen efter uppdragets upphörande kunnat utnyttja. En motsvarande
ordning borde enligt motionären införas även i Sverige.

Gällande rätt

Lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
(Kommissionslagen) reglerar utförligt kommissionärers, handelsagenters och
handelsresandes verksamhet. Lagen kom till i nordiskt samarbete.

Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som har åtagit
sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper
eller annan lös egendom. Verksamheten kan men behöver inte vara av
yrkesmässig natur. Med handelsagent avses den som har åtagit sig att för

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 18

LU 1975/76:18

annans (huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att
ta upp köpeanbud (order) till huvudmannen eller genom att i huvudmannens
namn sluta försäljningsavtal. Handelsagentens verksamhet avsersåledes inte
inköp. Agenten handlar i huvudmannens namn men är en självständig
yrkesutövare. Hans verksamhet skall vara förlagd till viss ort, där han skall
ha kontor eller egen lokal för rörelsen.

Utmärkande för handelsresanden är att han reser mellan olika orter och
därvid verkar för avsättning av huvudmannens varor genom att ta upp
order eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal. Är
handelsresandens verksamhet inskränkt till den ort där huvudmannen driver
sin rörelse kallas han för platsförsäljare. Handelsresande kan vara anställd
i huvudmannens tjänst eller vara självständig företagare. Förde självständiga
handelsresandena gäller i fråga om deras rättigheter och skyldigheter i förhållande
till huvudmannen samma regler som för handelsagenterna.

Den 1 juli 1974 trädde vissa ändringar i kommissionslagen i kraft. Även
dessa har kommit till i nordiskt samarbete. Ändringarna innebar att de
mellanmän som omfattas av lagen fick ett ökat rättsskydd vid avtalets upphörande.
Bl. a. infördes regler om viss minsta uppsägningstid och om rätt
till ersättning för investeringskostnad. Rätten till provision utvidgades på
så sätt, att provision numera utgår även på avtal som ingås efter uppdragstidens
slut under förutsättning att avtalet kan anses ha kommit till stånd
genom mellanmannens medverkan under uppdragstiden (27 $ andra stycket,
68 S och 87 $). Sådan provision, s. k. efterprovision, kan enligt 68 $ tredje stycket
beräknas efteren schablonregel. Denna blir tillämplig om utredning inte
förebringas om efterprovisionens storlek och uppdraget har varat längre än
ett år. Efterprovisionen utgår i sådant fall med belopp sorn motsvarar tre
månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna
under uppdragets sista år. Har uppsägningen skett med minst sex månaders
uppsägningstid är schablonregeln dock inte tillämplig.

Bestämmelserna om efterprovision är tvingande på det sättet att uppdragstagaren
inte före uppdragets slut kan med bindande verkan avsäga
sig sin rätt till efterprovision.

Utländsk rätt

Flera länder har bestämmelser som vid uppdragets upphörande ger agenten
rätt till ett särskilt avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning eller
ersättning för kundkretsen. I Västtyskland har agenten sålunda rätt att fä
sådant vederlag under förutsättning, dels att de affärsförbindelser med nya
kunder som han har anskaffat eller den utvidgning av förbindelserna med
förutvarande kunder som han har gjort kommer att tillföra huvudmannen
betydande fördelar även efter agenturavtalets upphörande, dels att agenten
till följd av uppdragets Upphörande förlorar anspråk på provision som han
eljest skulle ha haft på grund av affärer med dessa kunder och dels att

LU 1975/76:18

det med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter är skäligt att ersättning
utgår. Ersättningen är maximerad till ett belopp som motsvarar
högst en årsprovision, beräknad på ett genomsnitt av de senaste fem årens
provisioner, eller, om uppdraget varat kortare tid än fem år, genomsnittet
av provisionerna under avtalstiden. Ersättning utgår inte om huvudmannen
har sagt upp avtalet på grund av agentens försumlighet och inte heller om
agenten själv har sagt upp avtalet utan att ha haft skäl härtill i någon omständighet
hänförlig till huvudmannen. Agenten kan inte på förhand avstå
från sin rätt till ersättning.

Enligt österrikisk lag fordras för att agenten skall ha rätt till avgångsvederlag
bl. a. att huvudmannen efter uppdragets slut har nytta av den kundkrets
som agenten har arbetat upp och att agenten gör en förlust till följd av
att uppdraget upphör. En förutsättning är vidare att det är huvudmannen
som har återkallat uppdraget och att detta inte har sin grund i agentens
försummelse. Ersättningen är maximerad i lagen. Enligt schweizisk rätt är
det ett villkor för agentens rätt till ersättning att huvudmannen sedan avtalet
har upphört kommer att få betydande fördelar av agentens utvidgning av
kundkretsen. Gottgörelse utgår endast om det prövas skäligt och får inte
överstiga en årsprovision. Denna beräknas på samma sätt som enligt västtysk
rätt. Ersättning utgår inte om agenten själv har sagt upp avtalet eller detta
har upphört till följd av agentens död eller omyndigförklaring och inte heller
om avtalet har upphört på grund av någon omständighet för vilken agenten
har att svara.

Enligt fransk rätt anses agenten ha en ”rätt till kundkretsen”. Återkallar
huvudmannen uppdraget utan att detta beror på misskötsel från agentens
sida, har denne rätt till ersättning för den förlust som åsamkas honom till
följd av återkallelsen. Ersättningen är inte maximerad i lag. Även i Nederländerna
har agenten rätt till särskilt avgångsvederlag. Ersättning kan
utgå i samtliga fall då ett agentavtal upphör. Om det befinnes skäligt kan
ersättningen emellertid jämkas eller helt bortfalla. En förutsättning för rätt
till vederlag är att agenten har utvidgat kundkretsen och därmed tillfört
huvudmannen betydande fördelar. Ersättningen är maximerad på motsvarande
sätt som i den västtyska lagen. 1 Italien har avgångsvederlaget givits
en pensionsliknande form. Huvudmannen är skyldig att ge ut ersättning
utom i fall då agenten kan lastas för att avtalet har upphört. Rätt till ersättning
föreligger även vid agentens invaliditet eller frånfälle. Ersättningen bestäms
skönsmässigt i förhållande till den under avtalstiden intjänade provisionen.
Detaljerade föreskrifter härom ges i kollektivavtal.

Det bör framhållas att de flesta länder saknar lagregler som ger agenten
rätt till avgångsvederlag. Så är fallet bl. a. med huvuddelen av det
angloamerikanska rättsområdet.

Frågan om agenten har rätt till provision på försäljningsavtal som har
slutits först efter det att uppdraget har upphört, s. k. efterprovision
, regleras inte alls i fransk lag. I Västtyskland och Österrike har

LU 1975/76:18

agenten rätt till provision på alla avtal som har kommit till stånd huvudsakligen
genom hans medverkan. I Västtyskland gäller dessutom att affären
skall ha avslutats inom rimlig tid efter det att uppdraget upphörde. I Schweiz
utgår provision endast i de fall då ordern har kommit in under uppdragstiden.
I Nederländerna har agenten rätt till skälig ersättning för alla affärer som
har inletts av honom även om de har avslutats först sedan uppdraget har
upphört. I Italien har agenten enligt huvudregeln rätt till provision endast
på de affärer som har avslutats under uppdragstiden.

Förarbetena till 1974 irs ändringar i kommissionslagen

Kommissionslagstiftningssakkunniga

År 1962 hemställde Nordiska rådet till de nordiska ländernas regeringar
att gemensamt ta upp frågan om en revision av kommissionslagstiftnigen.
Med anledning härav tillkallades i de olika länderna särskilda sakkunniga.
De svenska sakkunniga avgav 1970 betänkandet (SOU 1970:69) Ändringar
i kommissionslagen med förslag bl. a. till nya regler om efterprovision.

Under utredningsarbetet hade de sakkunniga övervägt om regler om avgångsvederlag
liknande de som enligt redogörelsen ovan införts i vissa kontinentala
länder borde införas även i den svenska lagstiftningen. Ett system
med avgångsvederlag skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening leda
mycket långt och i viss mån strida mot rättsgrundsatser som annars tillämpas
i vårt land. De uppdragstagare som omfattas av kommissionslagen skulle
med ett sådant system fä en särställning i förhållande till andra jämförliga
uppdragstagare. Som exempel nämnde de sakkunniga reklam- eller konsultbyråer,
som inte utöver det avtalade vederlaget kan kräva särskild ersättning
för att byråns arbete även i framtiden kommer uppdragsgivaren
till godo. De sakkunniga påpekade också att en rätt till ersättning vid uppdragets
slut på annan grund än de ifrågavarande försäljnings- resp. inköpsavtalen
skulle innebära en principiell utvidgning av ersättningsgrundvalen
i förhållande till vad som gäller så länge uppdraget består.

På grund av det sagda avvisade de sakkunniga tanken på att i kommissionslagen
införa regler om avgångsvederlag. I stället föreslogs att uppdragstagaren
skulle fl en rätt till efterprovision, dvs. rätt till provision på
alla avtal som kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan
under uppdragstiden, oavsett om avtalen har slutits först efter denna tids
utgång.

Remissvaren

Förslaget om efterprovision kommenterades utförligt av flera remissinstanser.
Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare framhöll betydelsen av att man strävade efter en harmonisering
av lagstiftningen på området med de regler som gäller hos våra

LU 1975/76:18

viktigaste handelsförbindelser på kontinenten. Trots att de sakkunniga hade
valt en annan lösning för att reglera ersättningsrätten fann handelskamrarna
likväl denna lösning lämplig. Handelskamrarna i Göteborg, Bords och Karlstad
ansåg att det i förstone mången gång kunde te sig rimligt att en agent
som för en större utländsk företagare introducerat och upparbetat en givande
försäljning på den svenska marknaden erhåller ersättning för förlust av kundunderlaget
då uppdragsgivaren säger upp agentavtalet för att själv överta
försäljningen. Handelskamrarna fann dock de skäl som de sakkunniga har
anfört mot att ge agenten sådan ersättning så väsentliga att de anslöt sig
till de sakkunnigas ståndpunkt i frågan. De framhöll också att införandet
av klara uppsägningstider, rätt till ersättning för förlust på genom uppsägning
onyttiga investeringar och rätt till provision så snart avtalet fullgjorts eller
bort fullgöras av huvudmannen innebär en viss motvikt till den uteblivna
ersättningen för goodwill. Skånes handelskammare fann de föreslagna bestämmelserna
om efterprovision skäliga. Enligt Grossistförbundet talade övervägande
skäl för den lösning som de sakkunniga hade valt. TCO såg den
föreslagna, förstärkta rätten till efterprovision som en glädjande förbättring
av uppdragstagarens ställning.

Andra remissinstanser var kritiska mot de sakkunnigas förslag. Advokatsamfundet
fann inte de skäl som de sakkunniga anfört mot en lösning
efter kontinentala normer övertygande. Med hänsyn till den starkt växande
internationella handeln är det synnerligen angeläget med en anpassning
av de svenska reglerna till vad som gäller i de stora industri- och handelsländerna.
Samfundet förordade därför att frågan gjordes till föremål för
förnyat övervägande. Inte heller Handelsagenternas förbund fann de sakkunnigas
skäl mot en regel om goodwillersättning övertygande utan ansåg
att åtskilliga vägande argument talade för en sådan regel. Uppfattningen
att försäljningsframgången kan bero på varans kvalitet och andra förtjänster
hänförliga till huvudmannen och att det i sådana fall inte skulle vara rimligt
att ge agenten ersättning ansåg förbundet vittna om viss obekantskap med
de praktiska förhållandena. Det torde nämligen knappast i något fall förekomma
att en vara säljer sig själv. Någon form av inarbetning måste
alltid till och den utförs av agenten. Goodwillersättning utgår f. ö. endast
med skäligt belopp enligt de lagar som innehåller regler för sådan ersättning.
Förbundet kunde inte dela de sakkunnigas uppfattning att en regel om
goodwillersättning strider mot annars tillämpade rättsgrundsatser och att
agenten genom en sådan regel skulle tillförsäkras en särställning i förhållande
till andra jämförliga uppdragstagare. Till skillnad från exempelvis konsulter
och reklammän bearbetar handelsagenten inte en obestämd krets tilltänkta
kunder utan tar direkt kontakt med varje kund och följer upp kontakten
till dess att ett affärsavslut sker. Det torde vara sällsynt att den första
affären med en kund ger agenten rimlig ersättning för allt det arbete som
han har lagt ned på att genomföra den. Detta kan bli fallet först när kontakten
har lett till flera affärer. Förbundet hade vidare svårt att förstå tankegången

LU 1975/76:18

att en regel om goodwillersättning skulle konservera företagsekonomiskt
olämpliga agenturförhållanden. Om huvudmannen av företagsekonomiska
skäl skulle vilja frigöra sig från ett agenturförhållande synes det knappast
troligt att han skulle avstå härifrån på grund av att han var skyldig att
utge skälig ersättning förden kundkrets som agenten har skapat. Förbundet
påpekade vidare att agenten ofta ställs i en mycket besvärlig situation vid
uppsägning. Att bygga upp en ny agentur kräver ekonomiska resurser som
han oftast saknar, om han inte får ersättning för den kundkrets som han
lämnar ifrån sig. Att agenten inte får ersättning för den kundkretsen är
särskilt oskäligt när han har lagt ner en stor arbetsinsats och betydande
kostnader på agenturen men inte har gjort några eller endast ett fåtal försäljningar.
Det är i många fall omöjligt för agenten att gardera sig mot
en sådan situation genom att träffa avtal om lång uppdragstid. Förbundet
påpekade också att Sverige, om tanken på goodwillersättning avvisas, fjärmar
sig från de länder med vilka vi har det livligaste handelsutbytet. Detta
ansåg förbundet olyckligt eftersom agentverksamheten i stor utsträckning
är av internationell karaktär. Avslutningsvis anförde förbundet att det trots
allt vore opraktiskt och tidsödande att nu återgå till tanken på goodwillersättning.
Förbundet ville därför inte förorda detta. I stället föreslog förbundet
vissa ändringar i de sakkunnigas förslag varigenom agentens skyddsbehov
blev behörigen tillgodosett.

Propositionen 1974:29

I propositionen 1974:29 med förslag till ändringar i kommissionslagen
anförde föredragande statsrådet Carl Lidbom, såvitt nu är i fråga, bl. a. följande.

För min del vill jag först framhålla att provisionssystemet onekligen medför
vissa risker för att uppdragstagaren inte alltid får det vederlag för sitt
arbete som han rätteligen bör ha anspråk på. I många fall kan inarbetandet
av en produkt på marknaden ta ganska lång tid i anspråk. Om huvudmannen
i sådana fall säger upp avtalet på ett tidigt stadium, kan detta medföra
att uppdragstagaren inte får betalt för det arbete som han har lagt ned i
enlighet med avtalet. Även om uppdragstagaren i viss utsträckning genom
avtal kan skydda sig mot uppsägningar som leder till att hans vederlagskrav
inte blir skäligen tillgodosedda, är det tydligt att hans möjligheter i detta
avseende är begränsade. Det finns därför behov av en laglig reglering av
hithörande problem.

Onekligen talar vissa skäl för att man löser problemet genom att införa
ett system med avgångsvederlag eller goodwillersättning, bl. a. skulle man
på det sättet få en överensstämelse med den ordning som gäller i utomnordiska
länder. Som de sakkunniga har framhållit skulle emellertid ett
sådant system innebära att uppdragstagaren får en särskild ersättning även
i sådana fall då det inte är motiverat med hänsyn till det arbete som han
har utfört. En rätt till avgångsvederlag skulle därmed strida mot det system
som tillämpas under uppdragsavtalets bestånd och som innebär att upp -

LU 1975/76:18

dragstagaren får ersättning endast i den mån försäljnings- resp. inköpsavtal
har kommit till stånd genom hans verksamhet.

På grund av det sagda anser jag att man i stället bör lösa problemet
genom att bygga ut uppdragstagarens rätt till provision. Som de sakkunniga
har föreslagit bör uppdragstagaren vara tillförsäkrad rätt till provision även
på sådana avtal som sluts efter det att uppdraget har upphört, under förutsättning
att uppdragstagarens insatser har medverkat till avtalsslutet. På
detta sätt får uppdragstagaren i allt väsentligt den trygghet som han behöver
i de fall då han under uppdragstiden har lagt ned arbete som ger resultat
först på längre sikt. Systemet med efterprovision torde också i många fall
leda till samma praktiska resultat som en ordning med avgångsvederlag
eller goodwillersättning.

När det gällde urformningen av bestämmelserna om efterprovision följde
propositionen de sakkunnigas förslag.

R iksdagsbehandlingen

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen tog lagutskottet i sitt betänkande
(LU 1974:13) med anledning av ett motionsyrkande upp till prövning
utformningen av den ovannämnda schablonberäkningen av efterprovision.
Frågan om införande av särskilt avgångsvederlag berördes däremot inte.

Utskottet

År 1974 genomfördes vissa ändringar i kommissionslagen, vilken reglerar
kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes verksamhet. Ändringarna
innebar att nämnda s. k. mellanmäns ställning stärktes gentemot
huvudmannen. Bl. a. infördes rätt till efterprovision, dvs. rätt till provision
även på avtal som ingås efter uppdragstidens slut under förutsättning att
avtalet kan anses ha kommit till stånd genom mellanmannens medverkan
under uppdragstiden.

I motionen framhålls att reglerna om efterprovision inte ger mellanmannen
ett tillräckligt skydd, då han sägs upp av huvudmannen. Bl. a. torde det
vara svårt för mellanmannen att visa att han har initierat de order som
inkommer efter det att kommissionsavtalet upphört. Motionären anser att
man i stället borde efter kontinentalt mönster införa bestämmelser som
ger mellanmannen rätt att vid uppdragets slut erhålla särskilt avgångsvederlag,
s. k. goodwillersättning. Sådan ersättning utgör kompensation för
förlust av den kundkrets som mellanmannen upparbetat och som huvudmannen
efter uppdragets upphörande kunnat utnyttja. Motionären yrkar
med stöd av det anförda att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i kommissionslagen som tillgodoser nämnda önskemål.

Utskottet erinrar om att huvudsyftet med de nya reglerna om efterprovision
var att ge de mellanmän, som omfattas av kommissionslagen, ett
ökat rättsskydd vid avtalets upphörande. Reformen kom till i nordiskt samarbete,
och flertalet av de nordiska länderna har infört liknande bestämmelser.

LU 1975/76:18

I lagstiftningsärendet prövades ingående om ett system med avgångsvederlag
eller goodwillersättning efter kontinentalt mönster borde införas även i Sverige.
Man fann emellertid att ett sådant system skulle leda mycket långt
och i viss mån strida mot rättsgrundsatser som annars tillämpas. Bl. a. skulle
systemet innebära att uppdragstagaren fåren särskild ersättning även i sådana
fall, då det inte är motiverat med hänsyn till det arbete, som han har utfört.

Reglerna om efterprovision har varit i kraft i endast knappt två år. Någon
större erfarenhet av deras tillämpning har följaktligen ännu inte kunnat vinnas.
Enligt utskottets mening saknas f. n. anledning att ånyo pröva frågan
om avgångsvederlag. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen. Med
hänsyn till den betydelse ifrågavarande regler har för mellanmännens trygghet
utgår utskottet emellertid ifrån att regeringen följer utvecklingen på
området och, om det skulle visa sig att svårigheter eller nackdelar uppkommer
vid tillämpningen av bestämmelserna, vidtar de åtgärder som kan anses
erforderliga.

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1099.

Stockholm den 30 mars 1976

På lagutskottets vägnar
SVEN HAMMARBERG

Närvarande: herrar Hammarberg (s), Lidgård (m), Börjesson i Falköping (c),
fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Olsson i
Timrå (s), Winberg (m)*, fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c), Israelsson (vpk), fru Tillander(c), herrar Gustafsson i Stockholm (s)*,
Eriksson i Ulfsbyn (c)* och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Lidgård (m), Sjöholm (fp) och Winberg (m) som anför:

I samband med lagutskottets behandling 1974 av de nya bestämmelserna
i kommissionslagen (LU 1974:13) framförde moderata samlingspartiets ledamöter
i reservation till utskottets betänkande krav på mer generösa regler
i vad gällde efterprovisionens beräkning enligt den s. k. schablonregeln. Den
nu förevarande motionen avser att i vissa fall ge mellanman större möjlighet
till ersättning. Enligt vår mening är dock en utbyggd efterprovision att föredra
framför ett införande av ett system med avgångsvederlag.

GOTAB 51448 Stockholm 1976