med anledning av motion om auktorisation av advokater (Betänkande 1976/77:JuU8 Justitieutskottet)

JuU 1976/77:8

Justitieutskottets betänkande
1976/77:8

med anledning av motion om auktorisation av advokater
Motionen

I motionen 1975/76:713 av herr Ekinge (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning och förslag beträffande överförande av
auktorisationen av advokater till lämplig statlig myndighet.

Som motivering för yrkandet anför motionären huvudsakligen att all
auktorisation, legitimation och motsvarande prövning blivit överförd till
statlig myndighet med undantag för auktorisation av advokater samt
att det med nuvarande ordning finns risk för att kollegiala förvecklingar
och liknande kan medföra att opartiskhet och objektivitet kommer i kläm
vid behandlingen av medlemsärenden. Ett överförande till statlig myndighet
skulle enligt motionären skapa garantier för offentlig insyn i och offentligt
inflytande överauktorisationsregleringen. Motionären gör bl. a. en jämförelse
med 1973 års lagstiftning om auktorisation av revisorer, varigenom kompetensprövningen
beträffande denna yrkesgrupp överflyttades från handelskamrarna
till kommerskollegium.

Nuvarande ordning

De grundläggande bestämmelserna om det svenska advokatväsendet ges
i 8 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt 1 § skall det finnas ett allmänt advokatsamfund
med stadgar som fastställs av regeringen. Benämningen advokat
får användas endast av den som är ledamot av samfundet.

Till ledamot av advokatsamfundet får enligt 2 § antas endast den som
är svensk medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugofem år
samt avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov
(juris kandidatexamen) och förvärvat sådan praktisk utbildning, som föreskrivs
i samfundets stadgar. Stadgarna innebär i detta hänseende att
den sökande efter examen skall under minst fem år på tillfredsställande
sätt ha utövat praktisk juridisk verksamhet, varvid han under minst tre
år skall ha ägnat sig åt att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten antingen
som biträde hos advokat eller på rättshjälpsanstalt eller för egen räkning.
Enligt 2 § krävs vidare att den sökande har gjort sig känd för redbarhet
och även i övrigt befinns lämplig att utöva advokatverksamhet. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd får inte antas till ledamot. Lagfaren
domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman får ej antas till ledamot. Samma antagningshinder
gäller den som eljest är anställd i statens eller kommuns
tjänst eller hos annan enskild än advokat, om inte samfundets styrelse
medger undantag. Vad nu sagts gäller dock inte befattningshavare vid

1 Riksdagen 1976 1 77. 7 sami. Nr 8

Juli 1976/77:8

allmän advokatbyrå. Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas
enligt 3 § av samfundets styrelse.

I 4 § ges bestämmelser om advokatyrkets utövning. Enligt paragrafen
skall advokat vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra
de uppdrag som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed.
Lagrummet föreskriver vidare bl. a. skyldighet för advokat att hålla penningmedel
och andra tillgångar, som tillhör hans huvudmän, skilda från
vad som tillhör honom.

Enligt 6 § utövas tillsyn över advokatväsendet av advokatsamfundets
styrelse. Styrelsen har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan
inför domstol som i sin övriga verksamhet fyller de plikter som åvilar
honom. Justitiekanslern (JK) äger att hos styrelsen eller annat samfundets
organ (samfundets disciplinnämnd) påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

I 7 § regleras olika former av disciplinärt ingripande mot advokat. Om
advokat i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller om han eljest förfar
oredligt skall han uteslutas ur samfundet. Är omständigheterna mildrande,
kan han i stället tilldelas varning. Åsidosätter advokat eljest de
plikter som advokat som åvilar honom, kan han meddelas varning eller
erinran. Om omständigheterna i fall som sist angetts är synnerligen försvårande
kan han uteslutas.

Fråga om påföljd för indisciplinärt förfarande av advokat prövas enligt
lagrummet av samfundets styrelse eller annat samfundets organ (disciplinnämnden).

I paragrafen behandlas vidare bl. a. verkan av att advokat inte längre
fyller de formella behörighetsvillkor som uppställs i 2 §. Inträder sådant
förhållande, förlorar t. ex. advokat sitt svenska medborgarskap eller blir
han förklarad omyndig, är advokaten skyldig att genast utträda ur samfundet.
Gör han inte det skall samfundets styrelse förordna om hans
uteslutning.

Den som vägrats inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet äger
enligt 8 § föra talan mot beslutet genom besvär till högsta domstolen.
Paragrafen tillerkänner också JK rätt att föra talan till högsta domstolen.
Han äger sålunda klaga över beslut av disciplinnämnden i fråga som
avses i 7 §, och detta oavsett huruvida nämnden funnit påtalat förfarande
böra leda till disciplinär åtgärd eller ej och oavsett huruvida frågan väckts
av JK eller den av samfundets organ upptagits självmant eller på anmälan
av enskild. Han äger också klagorätt över styrelsens beslut i ärende som
gäller fråga om advokat inte längre fyller de formella behörighetsvillkoren.

Uttalanden under förarbetena till RB

Processkommissionen behandlade i sitt betänkande (SOU 1926:31) Rättegångsväsendets
ombildning olika frågor om advokatväsendets organi -

JuU 1976/77:8

sation. ! frågan om till vilket organ man borde förlägga prövningen av
ansökan om inträde i advokatsamfundet förordade kommissionen den
ordning som upptagits i gällande rätt (s. 219). Kommissionen uttalade
härom bl. a. följande.

Då de flesta kompetensvillkoren äro av rent formell natur, kan det
synas tämligen likgiltigt, vem som utövar prövningsrätten. Till domstol
bör den emellertid av principiella skäl ej förläggas. Därigenom skulle
ett avsteg ske från grundsatsen om advokaternas oberoende ställning
i förhållande till domstolarna. Den enklaste och bästa lösningen synes
vara, att advokatföreningens styrelse får handhava prövningen. Om avgörandet
överlämnas åt offentlig myndighet, måste denna i allt fall inhämta
yttrande från advokatföreningens styrelse. Föreningens styrelse
har med ledning av inhämtade upplysningar från avdelningsstyrelserna
de bästa förutsättningarna för bedömandet av sökandens redbarhet. Då
den, som antages till advokat, därmed också blir medlem av advokatföreningen,
är det billigt, att beslutanderätten tillkommer föreningens
styrelse. Någon fara för att prövningsrätten ej kommer att utövas opartiskt
torde ej föreligga. Kompetensvillkorens övervägande formella natur lämnar
ej större spelrum för godtycke, och ytterligare garanti vinnes om,
på sätt processkommissionen ämnar förorda, möjlighet att hos domstol
överklaga styrelsens beslut beredes den, vilkens ansökan avslagits.

Processkommissionen föreslog också att den disciplinära kontrollen
skulle uppdras åt advokaterna själva och anförde härom bl. a. följande
(s. 215 och 216).

Om man uppdrager den disciplinära myndigheten åt advokaterna själva,
kan det förväntas, att kontrollen blir både verksammare och smidigare
än med något annat system. Advokaterna hava mera än någon utomstående
myndighet ett levande och omedelbart intresse av att ståndets
anseende upprätthålles och hava säkerligen också bättre kännedom om
missförhållandena inom yrket, än som kan påräknas hos myndigheterna.
Advokaternas uppgift i detta hänseende underlättas väsentligen genom
det muntliga och offentliga rättegångsförfarandet, vilket i sig självt är
ägnat att verka uppfostrande på dem, som föra talan inför rätta. Den
disciplinära bestraffningsrätten, överlämnad åt den av framstående medlemmar
av ståndet sammansatta styrelsen för advokaternas egen organisation,
kommer att utövas av personer, som i erfarenhet om advokatyrkets
olika förhållanden stå framom varje annat organ och därför
äga särskilda förutsättningar att rätt utöva sin myndighet.

Processlagberedningen förordade i sitt betänkande (SOU 1938:44) Förslag
till rättegångsbalk en ordning rörande tillsynen över advokatväsendet
som i sina huvuddrag överensstämmer med den som nu gäller. Beredningen
uttalade i detta hänseende bl. a. följande (s. 20).

Tillsyn över advokatväsendet bör i första hand utövas av samfundets
styrelse. Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet redbart
och nitiskt fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.
Åsidosätter advokat sina plikter, bör det åligga styrelsen att ingripa
mot den felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare

1 *Riksdaf’en 1976177. 7 sami Nr 8

JuU 1976/77:8

fall genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som
äro förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de böra
äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift synes lämpligen
böra förenas med de åligganden, som redan nu tillkomma justitiekanslern
i fråga om tillsyn över domstolsväsendet. Beredningen föreslår
därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat,
som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må av justitiekanslern
överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om inträde avslagits
eller som uteslutits ur samfundet, bör ock kunna i högsta domstolen föra
talan mot beslutet.

I den närmare motiveringen till beredningens förslag till 8 kap. 8 §,
vilket oförändrat intogs i RB1, anförde beredningen (s. 133) bl. a. följande.

Med hänsyn till såväl allmänna intressen som den enskildes rättssäkerhet
torde rätt böra finnas att draga vissa beslut av advokatsamfundets
styrelse under domstols prövning. Ur allmän synpunkt är av
betydelse, att envar, som fyller de i lagen angivna kompetenskraven,
kan vinna inträde i samfundet; eljest skulle den faran föreligga, att de
redan intagna ledamöterna till förfång för den rättssökande allmänheten
i eget intresse komme att obehörigt begränsa ledamotsantalet. Av lika
stor vikt är, att ledamot, som visat sig olämplig som advokat, ej längre
tillätes att kvarstå i samfundet. Även ur den enskildes synpunkt är angeläget,
att säkerhet vinnes, att ej obehöriga hänsyn göra sig gällande
vid avgörande av fråga om hans antagande till ledamot eller uteslutning.

Beträffande valet av domstol, som skall äga upptaga klagomål mot
styrelsens beslut, torde endast hovrätt och högsta domstolen kunna ifrågakomma.
Med hänsyn till prövningens övervägande rättsliga natur och
betydelsen av de rättigheter, varom vore fråga, förordade processkommissionen
högsta domstolen; även enligt beredningens uppfattning tala
övervägande skäl härför.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen 1942:5 med förslag till
rättegångsbalk godtogs den föreslagna regleringen i fråga om advokatväsendet.
I samband med att första särskilda utskottet i sitt utlåtande
1942:2 uttalade sin anslutning till förslaget, anförde utskottet bl. a. följande.

De bestämmelser, som upptagits i 8 kap., avse icke att tillgodose något
speciellt advokatintresse. Visserligen få ledamöterna i det föreslagna advokatsamfundet
ensamrätt till advokatnamnet, något som dock väsentligen
torde utgöra endast ett lagfästande av vad som redan nu på många
håll särskilt i domstolarna tillämpas, men genom den kontroll som advokaterna
underkastas torde förslaget snarare kunna sägas innebära en
inskränkning i deras fria yrkesutövning. Huvudsyftet med regleringen
av advokatväsendet är att i möjligaste mån säkerställa den rättssökande
allmänhetens intresse. Det är, såsom processlagberedningen framhållit,
av stor vikt att de rättssökande i sina rättsliga angelägenheter kunna
söka råd och hjälp hos personer, om vilka de kunna äga visshet att de
besitta härför nödiga kvalifikationer. Detta syfte torde kunna vinnas där 1

År 1963 har i lagrummet vidtagits vissa jämkningar betingade av disciplinnämndens
inrättande (prop. 1963:156, 1LU 27, rskr 258).

JuU 1976/77:8

igenom att advokatkåren erhåller en offentligrättslig organisation och
underkastas nödig kontroll.

Vissa senare riksdagsuttalanden

I anledning av en år 1968 väckt motion om en fast organisation av
statsanställda offentliga försvarare framhöll forsta lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (1LU 1968:24) att det från psykologisk
synpunkt måste vara värdefullt att den tilltalade i enlighet med gällande
ordning kan anförtro sig åt en offentlig försvarare med oberoende ställning
i förhållande till myndigheterna.

Vid rättshjälpsreformens antagande år 1972 prövade justitieutskottet
i en motion yppade farhågor för att advokatkårens självständighet skulle
kunna äventyras genom rättshjälpsreformen. Härvidlag framhöll utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1972:12) att en självständig
advokatkår utgör en institution av mycket stor betydelse för vår
rättsordning. Utskottet uttalade vidare att reformen självfallet inte fick
innebära någon rubbning av principen att advokaterna skall stå fria och
oberoende i förhållande till det allmänna.

I samband med behandlingen vid föregående riksmöte av en motion
med förslag till ett system med fast anställda offentliga försvarare i brottmål
vidhöll utskottet riksdagens ställningstaganden från 1968 och 1972
och avstyrkte bifall till motionen (JuU 1975/76:24). Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Svar på fråga vid 1975/76 års riksmöte

I frågan 1975/76:6 begärde herr Ekinge svar av justitieministern om
det enligt statsrådets mening fanns anledning överväga att överföra auktorisation
av advokater från Sveriges advokatsamfund till domstolsverket
eller annan lämplig myndighet.

Efter en redovisning av gällande regler om antagande av ledamot i
samfundet och om vidtagande av disciplinär åtgärd mot sådan ledamot
uttalade justitieministern att det genom den beskrivna ordningen är väl
sörjt för att den för den enskilde viktiga frågan om medlemskap i advokatsamfundet
prövas omsorgsfullt och opartiskt. Justitieministern ansåg
det inte finnas anledning att ändra på nuvarande ordning. (Se riksdagens
protokoll 1975/76:8 s. 21-24.)

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från högsta domstolen,
justitiekansler^ riksåklagaren. Sveriges advokatsamfund och Sveriges
domareförbund.

Juli 1976/77:8

Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionen.

Högsta domstolen erinrar om att advokatsamfundet inte är någon enskild
sammanslutning utan ett samfund av offentligrättslig karaktär. I
yttrandet heter det vidare bl. a.

Den som har vägrats inträde i advokatsamfundet eller uteslutits därur
äger genom besvär över samfundets beslut få frågan prövad av högsta
domstolen. I fall då samfundets styrelse har beslutat att väckt fråga om
disciplinärt ingripande mot ledamot ej skall hänskjutas till samfundets
disciplinnämnd kan justitiekanslern hos nämnden påkalla åtgärd mot
ledamoten. Och mot alla beslut av disciplinnämnden som rör fråga om
disciplinärt ingripande får justitiekanslern föra talan i högsta domstolen.

Enligt högsta domstolens erfarenhet fungerar den nuvarande ordningen
väl. Den tillgodoser enligt domstolens mening såväl den enskildes rättssäkerhet
som allmänna intressen.

JK påpekar till en början att motionsspörsmålet - frågan om auktorisation
av advokater - hör intimt ihop med frågan om tillsynen över
advokatväsendet. Efter en redogörelse för processkommissionens uttalanden
i tillsynsfrågan uttalar JK att hans erfarenheter, inte minst genom
hans egen tillsyn, av den praktiska tillämpningen av gällande ordning
har bekräftat riktigheten av kommissionens bedömning. JK finner det
inte föreligga någon anledning att ändra på den rådande ordningen i
denna del.

Också när det gäller frågan om vem som skall handha själva prövningsförfarandet
i samband med inträde i samfundet hänvisar JK till
processkommissionens överväganden. De skäl som kommissionen anförde
för att samfundets styrelse borde anförtros prövningen av ansökningar
om medlemskap anser han alltjämt vara aktuella. Några bärande
skäl för att flytta över enbart auktorisationen på en statlig myndighet
kan JK inte finna. Han anser att tillräckliga garantier för offentlig insyn
redan föreligger. Därest ytterligare insyn skulle anses nödvändig, bör
enligt JK:s mening i första hand undersökas om inte kravet kan tillgodoses
inom ramen för nuvarande ordning.

Riksåklagaren (RÅ) utgår i sitt yttrande från den jämförelse med 1973
års lagstiftning om auktorisation av revisorer som motionären gör. RÅ
anför härom följande.

När det gäller revisorer och granskningsmän fanns flera skäl som talade
för att staten skulle övertaga huvudansvaret för auktorisationen. Föreskrifter
om villkoren för auktorisation och godkännande fanns i handelskamrarnas
stadgor angående auktoriserade revisorer och godkända
granskningsmän. Dessa stadgor antogs av respektive handelskammare
utan någon medverkan eller insyn från statens sida. Mot handelskamrarnas
beslut kunde talan ej föras. Beträffande relationen mellan antalet
meddelade godkännanden av granskningsmän och antalet vägrade sådana
godkännanden förelåg en betydande ojämnhet mellan de olika handelskamrarna,
vilket tyder på att bedömningarna inte alltid skedde efter

JuU 1976/77:8

enhetliga principer. Eftersom staten i en del lagar uppställt krav på att
auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman skall deltaga i revision
av vissa företag, framstod det som naturligt att staten övertar huvudansvaret
för auktorisationsregleringen. Detta ligger också i linje med strävandena
att öka den nordiska rättsenheten på aktiebolagslagstiftningens
område. Dessutom förelåg sedan en tid tillbaka en intressekonflikt mellan
handelskamrarna samt kommunerna och vissa riksorganisationer inom
näringslivet angående handelskamrarnas tillämpning av reglerna om dispens
från förbudet att inneha anställning hos annan än auktoriserad revisor,
vilken konflikt knappast kunde lösas på annat sätt än genom statlig
reglering.

Beträffande advokatväsendet är läget helt annorlunda. Sålunda finns
bestämmelser om antagande och uteslutning av advokat i lag. Prövningsförfarandet
sker hos ett enda organ, Sveriges advokatsamfund, vars stadgar
fastställs av regeringen. Fortlöpande tillsyn sker - förutom av samfundets
styrelse - av justitiekanslern, som har rätt att hos samfundet
påkalla åtgärd mot advokat som åsidosätter sin plikt eller ej längre är

behörig att vara advokat. Mot samfundets beslut kan talan föras

i högsta domstolen, en ordning som garanterar att medlemsärendena
behandlas med objektivitet och partiskhet.

Enligt RÅ:s mening har staten redan nu betydande inflytande och
insyn när det gäller auktorisation av advokater. Befogad anmärkning torde
enligt RÅ inte kunna riktas mot samfundets sätt att sköta sina åligganden
med avseende på advokatantagningen, och sakliga skäl för motionsförslaget
kan enligt RÅ inte anses föreligga.

Advokatsamfundet lämnar i sitt yttrande en redogörelse för gällande
ordning och förarbetena till den. Rörande det närmare förfarandet vid
handläggning av inträdesansökan upplyser samfundet följande.

En ansökan om inträde i samfundet blir föremål för ingående utredning.
Den remitteras till den avdelning av samfundet inom vilken sökanden
är verksam. Avdelningens styrelse låter inhämta yttranden från tingsrätter
och hovrätter, inför vilka sökanden uppträtt, samt från samfundsledamöter,
vilka haft kontakt med sökanden i dennes yrkesutövning.
Om anledning därtill finns på grund av framkomna negativa uppgifter
om sökanden, bereds denne tillfälle att yttra sig över den företagna utredningen.
Efter det att avdelningens styrelse avgett yttrande i anledning
av ansökan, prövas ansökan av samfundets styrelse, som därvid fullgör
myndighetsutövning.

Samfundet uttalar vidare bl. a. att de motiv som låg till grund för
1942 års reform enligt samfundets mening alltjämt äger giltighet samt
att erfarenheterna sedan dess har bekräftat ändamålsenligheten av den
då beslutade ordningen. Samfundet påpekar att en omfattande praxis
har utvecklats rörande grunderna för antagande av ledamot av samfundet
och för uteslutning. Samfundet upplyser att högsta domstolen sedan år
1948 i sju fall av 36 lämnat bifall till besvär i anledning av förvägrat
inträde samt att av dessa sju fall tre hänför sig till år 1948, ett till år
1965, ett till år 1967, ett till år 1969 och ett till år 1975. I sammanhanget

Juli 1976/77:8

vill samfundet fästa uppmärksamheten på att antalet ledamöter den 1
januari 1948 uppgick till 790 och i dag uppgår till 1 460.

Enligt samfundets mening uppfyller nuvarande ordning väl de krav
som kan ställas på en offentlig tillsyn över advokatväsendet.

Den parallell som i motionen görs mellan ledamotskap av samfundet
och auktorisation av revisorer betraktar samfundet som missledande och
anför vidare.

Före 1973 års förändringar rörande auktorisation av revisorer saknades
nämligen helt en offentlig reglering och tillsyn över revisorskåren. Bakgrunden
till att en utredning år 1970 tillsattes rörande auktorisation av
revisorer var vidare att en intressekonflikt uppstått mellan berörda organisationer
i en viktig fråga avseende auktorisationsreglerna och att bl. a.
Svenska revisorsamfundet begärt en utredning av formerna för auktorisation.
Inte heller i övrigt kan samfundet finna jämförelsen bärande.

Sammanfattningsvis uttalar samfundet att nuvarande ordning väl fyller
de krav som kan ställas på en offentlig tillsyn över advokat väsendet.

Även domareförbundet reser invändningar mot motionärens jämförelse
med reglerna om auktorisation av revisorer och anför i detta hänseende
följande.

Till skillnad från vad fallet var för de auktoriserade revisorerna och
godkända granskningsmännen (de senare numera kallade registrerade revisorer)
före 1973 års riksdagsbeslut är advokaterna inordnade i ett samfund
med delvis offentligrättslig karaktär med möjlighet för dem att
få bl. a. frågorna om antagande och uteslutning prövade av högsta domstolen
och med rätt för justitiekanslem att påkalla vissa åtgärder. Såsom
skäl för att icke föreslå en ordning för auktorisation liknande den för
advokater angav den s. k. auktorisationsutredningen i sitt betänkande
Formerna för auktorisation av revisorer m. m. (Ds H 1971:3 sid 110),
att beträffande revisorerna saknades tradition här i landet för en sådan
ordning som finns för advokaterna och att det var svårt att basera ett
auktorisationssystem på två yrkessammanslutningar - Föreningen Auktoriserade
revisorer och Svenska revisionssamfundet (väsentligen bestående
av granskningsmän). Ett annat alternativ till det slutligen genomförda
förslaget gick ut på att prövningen av revisorer skulle göras av
handelskamrarna enligt regler som staten fastställt. Alternativet avvisades
i propositionen (1973:26 sid 47) under hänvisning bl. a. dels till
starkt växlande praxis mellan olika handelskamrar och behovet för en
enhetlig bedömning av prövningsärendena att dessa samlas hos ett organ,
dels till de sekretessproblem som uppstår om länsstyrelserna, såsom var
förutsatt enligt detta alternativ, skulle avge yttranden till handelskamrarna
i revisorsärendena.

Domareförbundet konstaterar, mot bakgrund av vad ovan redovisats
och det förhållandet att auktorisationsutredningen, såsom framgår av dess
direktiv, tillsattes väsentligen för att lösa vissa uppkomna frågor om revisorernas
anställningsförhållanden, att det knappast är rimligt att med
utgångspunkt från den ordning som år 1973 genomförts för revisorer
draga någon slutsats om lämpligaste ordning för auktorisation av advokater.

JuU 1976/77:8

Vad angår den av motionären påtalade risken för att kollegiala förvecklingar
kan medföra minskad objektivitet vid behandlingen av medlemsärenden
uttalar förbundet, att det system som tillämpas av advokatsamfundet
vid prövning av inträdessökandes redbarhet och lämplighet
i förening med möjligheten att hos högsta domstolen besvära sig över avslag
på inträdesansökan synes utgöra en god garanti mot att någon orättvist
vägras medlemskap.

Avslutningsvis anförs i yttrandet att domareförbundet inte har sig bekant
något fall som aktualiserar farhågor av det slag som anges i motionen.

I den mån en alltför liberal praxis kommit att tillämpas vid beviljande
av inträdesansökningar anser förbundet detta vara ett problem som bör
kunna rättas till inom ramen för nuvarande system. Förbundet är övertygat
om att hithörande frågor prövas på ett bättre sätt av advokatsamfundets
styrelse än genom ett auktorisationsförfarande hos offentlig myndighet.
1 styrelsen finns enligt förbundets mening en samlad erfarenhet
av vad som kan fordras av en god advokat, och sannolikt finns där också
personlig kännedom om vederbörande. Därigenom skapas enligt förbundet
större förutsättningar för en riktig bedömning.

Sammanfattningsvis uttalar förbundet att det saknas anledning att överföra
auktorisationen av advokater till offentlig myndighet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion rörande ordningen för
auktorisation av advokater.

Sveriges advokatsamfund, som tillkom år 1887, var fram till införandet
av rättegångsbalken (RB) år 1948 en frivillig advokatsammanslutning.
Genom regleringen av advokatverksamheten i 8 kap. RB gavs advokatsamfundet
en offentligrättslig karaktär samtidigt som principen om advokatverksamheten
som en fri yrkesutövning upprätthölls.

Enligt regleringen i RB skall för riket finnas ett allmänt advokatsamfund,
vars stadgar fastställs av regeringen. Ansökan om inträde i advokatsamfundet
prövas av samfundets styrelse, som därvid har att följa de kompetensvillkor
som anges i RB och samfundets stadgar. Tillsyn över advokatväsendet
utövas av samfundets styrelse och av justitiekanslern (JK).
Frågor om påföljd för indisciplinärt förfarande av advokat prövas enligt RB
och samfundets stadgar av samfundets styrelse eller disciplinnämnd. Påföljderna
är uteslutning, varning och erinran. Disciplinärende kan aktualiseras
genom samfundets egen tillsynsverksamhet, genom anmälan från
enskild eller genom framställning från JK.

Den som vägrats inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet får föra
talan mot beslutet genom besvär till högsta domstolen. Över beslut av disciplinnämnden
har också JK besvärsrätt.

I motionen 713 framförs önskemål om utredning och förslag beträffande

Juli 1976/77:8

överförande av auktorisationen av advokater till lämplig statlig myndighet.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet bör enligt utskottets mening
till en början beaktas att RB:s regler om antagande av ledamot i samfundet
och om vidtagande av disciplinär åtgärd mot ledamot innefattar betydande
inslag av sådan offentlig kontroll och insyn som motionären efterlyser. Enligt
utskottets mening erbjuder dessa regler goda garantier inte bara för intresset
av rättssäkerhet för den enskilde utan även för de viktiga allmänna intressen
som är förknippade med advokatyrkets utövande.

Som framgår av redogörelsen ovan är regleringen också ett resultat av
en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan önskemålet att tillgodose dessa
allmänna och enskilda intressen och å andra sidan önskemålet att upprätthålla
principen att advokatverksamheten utgör en fri yrkesutövning. En
reglering i enlighet med motionsförslaget synes svårligen kunna ske utan
att denna princip rubbas. Med hänsyn till angelägenheten av att så inte
sker, vilket också på senare tid bl. a. vid riksdagsbehandlingen av rättshjälpsreformen
år 1972 understrukits, fordras enligt utskottets mening skäl
av särskild styrka för att en ändring av nuvarande ordning skall övervägas.

Den av motionären antydda parallellen med ordningen för auktorisation
av revisorer är som några remissinstanser närmare utvecklat inte rättvisande
och utgör inte något bärkraftigt stöd för motionsyrkandet. Inte heller i övrigt
föreligger som framhållits av en enhällig remissopinion skäl som ger anledning
att överväga någon ändring av nuvarande ordning.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:713.

Stockholm den 23 november 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Jönsson i Malmö (s).
Johansson i Växjö (c). Nygren (s), Petersson i Röstånga (fp), fru Bergander
(s), herr Raneskog (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Winberg (m), Pettersson
i Helsingborg (s), fru Wiklund (c), fru André (c), herr Segerstedt
(s) och fru Mårtensson (s).