Med anledning av motion om åtgärder för att skydda den svenska herptilfaunan (Betänkande 1976/77:JoU8 Jordbruksutskottet)

JoU 1976/77: 8

Jordbruksutskottets betänkande
1976/77:8

med anledning av motion om åtgärder för att skydda den svenska
herptilfaunan

Motionen

I motionen 1975/76:1682 av herr Johansson i Växjö m. fl. (c,m,fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att naturvårdsverket får i uppdrag
att skyndsamt pröva frågan om hur den svenska herptilfaunan skall skyddas.

Motionärerna konstaterar att intresset för bevarande och skyddande av
växter och djur är olika starkt beroende på var i "skalan" man tycker sig
kunna placera vederbörande art. För att ta ett exempel: skydd för rovfåglar
och orkidéer går ganska lätt att bilda opinion för. Men intresset är inte
lika stort om det handlar om de kallblodiga fyrfota djuren. En ödla eller
groda är inte lika populär. Det framhålls i motionen att de tre djurgrupper
som innefattas i begreppet herptiler- kräldjur, groddjur och salamanderdjur
- säkert inte hör till de mest omtyckta varelserna. Motionärerna ifrågasätter
om inte någon av de totalt sjutton arter som den svenska herptilfaunan
omfattar är i sådan fara att omedelbara åtgärder måste vidtas för att skydda
dem. Användningen av biocider, exploateringen av landskapet och den direkta
förföljelsen från människorna har sammantaget medverkat till att flera
av dessa arter faktiskt är på gränsen till utplåning. Flera vetenskapliga avhandlingar
har under sista tiden utkommit som bekräftar detta. Många vanliga
arter tycks vara stadda i minskning i sitt svenska utbredningsområde,
och vidare finns några arter kvar endast inom så begränsad yta att störningar
just där kan bli ödesdigra.

Hur man skall kunna skydda herptiierna från utrotning har på senare
tid diskuterats. Enligt motionärerna är det främst naturvårdsorganisationer,
fältbiologer och Sveriges herpetologiska riksförening som tagit upp debatten.
Meningarna om de lämpligaste åtgärderna verkar gå isär. En del anser att
fridlysning är nödvändig, medan andra som vill ha ett bättre skydd för
herptiierna förordar reservat. Det kan vara svårt att ha en bestämd uppfattning
om hur man bäst kan rädda denna fauna för framtiden. Motionärerna
anser dock att alla borde finna det högst angeläget att skyndsamt pröva
framkomliga vägar till ett bättre skydd för herptiierna.

Bakgrund

Den svenska herptilfaunan omfattar sex arter kräldjur: huggorm, snok,
hasselsnok (slätsnok), sandödla, skogsödla och kopparödla (ormslå), nio arter
groddjur: åkergroda, långbensgroda, ätlig groda, vanlig groda, lövgroda, lök 1

Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr X

JoU 1976/77:8

groda, vanlig padda, stinkpadda och grönfläckig padda samt två arter salamanderdjur:
stor och liten vattenödla. Fridlysta är i dag sandödlan och
hasselsnoken. Den tidigare förekommande klockgrodan hade sin sista svenska
lokal vid Mölle i Skåne, där den dog ut för ca 15 år sedan.

Kräldjuren och groddjuren tillhör den ursprungliga faunan i Sverige. Kräldjuren
dödas inte så sällan av människor på grund av motvilja och rädsla,
vilken dock sällan är sakligt motiverad. Groddjuren är inte utsatta för dödande
(genom ihjälslagning o. s. v.) på samma sätt som kräldjur är. Däremot
sker en viss insamling av rom och yngel.

Kräl- och groddjurs förekomst i Sverige är i flera fall begränsad till enstaka
små lokaler. Herptilerna är mycket känsliga för förändringar i sin livsmiljö.
Groddjur och salamanderdjur är för sin existens beroende av våtmarker.
Herptilerna ingår som delar i skilda ekosystem. För djur med kraftigt varierande
populationer (t. ex. sorkar) fungerar herptiler ofta som viktiga reglerande
mekanismer. Den snabba landskapsomvandlingen påverkar flera
av herptilarterna negativt, särskilt i södra Sverige.

Uppgiften att verka för åtgärder till skydd för landets herptilfauna ingår
redan nu inom naturvårdsverkets allmänna ansvarsområde. Vissa åtgärder
har också vidtagits, främst i form av kartläggning av situationen. Bl. a. har
verket anslagit pengar till en inventering av groddjur i södra Sverige. Denna
inventering har administrerats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Även till
en inventering av kräldjur, som utförts genom naturhistoriska riksmuseets
försorg, har naturvårdsverket anslagit medel. I detta sammanhang kan också
nämnas det pågående arbetet i Nordiska rådets regi avseende åtgärder till
skydd för hotade djur- och växtarter i Norden. Verksamheten, som bedrivs
inom en arbetsgrupp under ledning av naturvårdsverket, gäller också herptilfaunan.

Hittills har skyddet för herptilfaunan huvudsakligen tagit sig uttryck i
fridlysning av några få arter, vilket också nämns i motionen.

Det kan tilläggas att de fältbiologiska föreningarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige i år startar en undersökning i avsikt att kartlägga kräloch
groddjurens utbredning och ta reda på vilka arter och miljöer som är
hotade. Verksamheten beräknas pågå flera år.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
universitetskanslersämbetet (UKÄ)och Svenska naturskyddsföreningen.
UKÄ (fr. o. m. 1976-07-01 universitets- och högskoleämbetet. UHÄ)
har i ärendet inhämtat yttranden från rektorsämbetena vid universiteten
i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå.

Siarens naturvårdsverk anser att motionen tar upp en angelägen och i många
avseenden hittills förbisedd fråga. I jämförelse med de resurser, som satsats
på skydd och vård av högre djur - vilda däggdjur och fåglar - är det ut -

JoU 1976/77:8

omordentligt litet som kommit herptilerna till del. Först under senare år
har också denna del av faunan kommit att betraktas som skyddsvärd -i varje fall delvis. Alltjämt torde emellertid den allmänna opinionen anse
behovet av skydd av framför allt reptiler vara begränsat.

Herptilerna har emellertid inte bara sitt egenvärde som element i vår
fauna. De har också sin betydelse som föda åt högre stående djur. Utrotning
eller stark minskning av hela eller delar av herptilfaunan får därför konsekvenser
som många inte tänker på. Som exempel på detta kan nämnas
den vita storkens försvinnande från Sverige som en trolig följd av utdikning
och torrläggning av åtskilliga våtmarker och därmed avsevärt försämrade
livsbetingelser för bl. a. grodor av olika slag.

Det är därför viktigt att verksamheten inom naturvårdsområdet också
kommer att innefatta olika åtgärder till skydd för landets herptilfauna.

Åtgärder till skydd för den svenska herptilfaunan bör enligt verket främst
avse en kartläggning av situationen för olika arter. En sådan kartläggning
har också, som nämnts, i viss utsträckning redan påbörjats. Denna bör därefter
åtföljas av skyddsåtgärder avseende arternas miljö. Det är därvid viktigt
att dessa åtgärder inte bara kommer att gälla avsättande av reservat, eftersom
detta enbart kan beröra begränsade områden. Ännu viktigare är att hänsyn
också tas till skydd av lämpliga biotoper för herptilfaunan vid planeringen
och inom det dagliga arbetet inom jord- och skogsbruket. Naturvårdsverket
är som redan sagts givetvis berett att i sin verksamhet så långt möjligt
slå vakt också om denna djurgrupps intressen. Det kan här f. ö. nämnas
att aktiviteterna under det pågående europeiska våtmarksåret - där naturvårdsverket
spelar en ledande roll för svenskt vidkommande - väl faller
inom ramen för åtgärder till skydd för herptilfaunan, eftersom flertalet herptiler
är knutna till våtmarker. Verket arbetar för övrigt kontinuerligt av
olika anledningar sedan lång tid tillbaka på att bevara våtmarker.

Förutom biotopvården bör också ytterligare fridlysning av enskilda arter
kunna ifrågakomma. Hur långt man därvid skall sträcka sig är verket f. n.
ej berett gå in på närmare. Naturvårdsverket är emellertid berett att så långt
resurserna räcker vidga sina aktiviteter till att innefatta ytterligare åtgärder
till skydd för herptilfaunan. Resurserna är emellertid, framhåller verket,
såväl ekonomiskt som personellt, mycket begränsade inom faunavården.
Detta gäller även på regional nivå.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller att kräldjuren och groddjuren
tillhör den ursprungliga faunan i Sverige, och därför bör åtnjuta samma
skydd som våra svenska däggdjur och fåglar, vilka alla principiellt är fridlysta.
Föreningen anser därför att kräldjuren bör fridlysas. Vissa undantag bör
dock kunna gälla, t. ex. viss begränsad fångst i vetenskapligt syfte, rätt att
flytta huggorm som kommit in på tomt o. s. v. Det påpekas att det finns
exempel från utlandet på att alla ormar totalfredats inom ett land trots att
mycket giftigare arter än huggormen förekommer i dessa länder.

Hur pass omfattande insamlingen av groddjurens rom och yngel är och

JoU 1976/77:8

hur den påverkar våra bestånd av dessa djur är enligt föreningen svårt att
säga. För de mera sällsynta arterna kan den ha en viss betydelse.

Om en fridlysning av vissa av våra groddjur men inte av andra kommer
till stånd, möter man problemet att skilja de fridlysta och icke fridlysta
djurens rom och yngel från varandra, vilket kan vara mycket svårt.

Eftersom groddjurens rom och yngel har ett pedagogiskt värde, framför
allt i skolundervisningen, förordar föreningen att groddjuren fridlyses men
med ett förbehåll, att en viss insamling av rom och yngel kan få ske. Insamling
av vuxna djur skall således kunna ske endast efter särskild ansökan.
Stora och lilla vattenödlan bör fridlysas utan någon inskränkning.

Bl. a. på grund av föroreningar, biocider, utdikning, igenfyllning, igenväxning
och annan exploatering av biotopen eller dess omgivning har många
för våra kräldjur och groddjur livsnödvändiga miljöer förändrats eller förstörts.
Detta har lett till att vissa arter nu är allvarligt utrotningshotade.
Flera arter kan lätt utrotas genom att endast ett fåtal lokaler utsätts för
exploatering. Ett skydd för dessa lokaler genom avsättande av naturreservat
anser föreningen vara nödvändigt. Bevarandet av biotoperna är enda möjligheten
för att trygga vissa kräl- och groddjursarters förekomst i landet.
Det torde främst gälla hasselsnok, sandödla, lövgroda, långbensgroda, lökgroda
och grönfläckig padda.

Föreningen framhåller vidare att lokalskydd är den enda effektiva metoden
att trygga vissa av kräl- och groddjurens överlevnad i landet. Det är dessutom
önskvärt med fortsatt inventering av kräldjurs- och groddjursfaunan.

Även universiteten stryker under det angelägna i att frågan om speciella
skyddsåtgärder för herptilfaunan uppmärksammas.

Vad gäller skyddsåtgärder för herptilfaunan är uppfattningen hos universiteten
den att en allmän fridlysning inte är nödvändig. Däremot understryks
vikten av att sådana miljöer som i dag hyser betryggande populationer
av arter bevaras. För vissa herptilarter som har en mycket begränsad
utbredning kan man tänka sig en generell fredning. Mot en allmän
fridlysning talar bl. a. det förhållandet att det finns ett behov av grodor
till forskning och undervisning.

I ett yttrande från zoologiska institutionen vid Uppsala universitet påpekas
att en uppföljning generellt - och för vissa fred ni ngsom råden mera
detaljerat - är önskvärd samt att naturhistoriska riksmuseet förefaller vara
en lämplig datalagrande och bearbetande instans.

Universiteten pekar också på behovet av en allmän information om herptilerna
- inte minst med tanke på allmänhetens mestadels negativa syn
på kräldjur och groddjur - som säkert skulle öka förståelsen för de berörda
djuren och bidra till deras skydd. I samband med fredningsåtgärder, speciellt
differentierade sådana, bör ordentlig upplysning om identifikation spridas.

JoU 1976/77:8

Utskottet

I föreliggande motion förordas att statens naturvårdsverk ges uppdrag
att skyndsamt pröva frågan om hur den svenska herptilfaunan - kräldjur,
groddjur och salamanderdjur - skall skyddas. Enligt motionärerna kan ifrågasättas
om inte någon av de totalt sjutton arter som den svenska faunan
i nu förevarande avseende omfattar är i sådan fara för utrotning att omedelbara
skyddsåtgärder erfordras.

Som i det föregående anförts ingår uppgiften att verka för åtgärder till
skydd för landets herptilfauna redan nu i naturvårdsverkets allmänna ansvarsområde.
Verket framhåller i sitt remissyttrande i ärendet att motionen
tar upp en angelägen och i många avseenden hittills förbidsedd fråga. I
jämförelse med de resurser, som satsats på skydd och vård av högre djur
- vilda däggdjur och fåglar - är det utomordentligt litet som kommit herptilerna
till del. Först under senare år har också denna del av faunan kommit
att betraktas som skyddsvärd - i varje fall delvis. Alltjämt torde emellertid
den allmänna opinionen anse behovet av skydd av framför allt reptiler vara
begränsat. Naturvårdsverket understryker att herptilerna inte bara har sitt
egenvärde som element i vår fauna. De har också sin betydelse som föda
åt högre stående djur. Utrotning eller stark minskning av hela eller delar
av herptilfaunan får därför konsekvenser även för dessa. Verket anser att
det därför är viktigt att verksamheten inom naturvårdsområdet också kommer
att innefatta olika åtgärder till skydd för landets herptilfauna.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att frågan om speciella
skyddsåtgärder för herptilfaunan uppmärksammas. Med hänsyn till vad naturvårdsverket
anfört synes emellertid finnas anledning anta att syftet med
den här behandlade motionen kommer att i allt väsentligt tillgodoses utan
att riksdagen nu gör något ytterligare uttalande i ämnet.

Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionen 1975/76:1682 besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 9 november 1976

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c). Lundkvist (s), fru Theorin (s), herr
Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp), Lindberg (s), Johansson
i Holmgården (c), Wictorsson (s)*. Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c),
herrar Strömberg i Vretstorp (s). Adolfsson (m), fru Andersson i Hultsfred
(m) och herr Bengtsson i Sölvesborg (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

]

nosans

GOTAB 52507 Stockholm 1976