med anledning av motion om ändring av bestämmelserna i bokföringslagen om räkenskåpsår (Betänkande 1979/80:LU15 Lagutskottet)

LU 1979/80:15

Lagutskottets betänkande
1979/80:15

med anledning av motion om ändring av bestämmelserna i bokföringslagen
om räkenskapsår

Ärendet

I motionen 1978/79:859 av Bengt Sjönell (c) yrkas att riksdagen ändrar 12 §
bokföringslagen så att brutet räkenskapsår även kan omfatta tiden 1
november-31 oktober.

Skatteutskottet har avgivit yttrande i ärendet. Yttrandet (SkU 1979/
80:2 y) har fogats till detta betänkande som bilaga 1.

Remissyttranden över motionen har vidare inhämtats från bokföringsnämnden,
riksskatteverket, Svensk spannmålshandel, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF) samt Svenska foderämnes- och spannmålsimportörers
förening. Därjämte har i ärendet inkommit en skrivelse från två enskilda
företag. En sammanställning av remissyttrandena och skrivelsen finns på s.
6-9.

Företrädare för justitiedepartementet och riksskatteverket har inför
utskottet lämnat en redogörelse för och synpunkter på dispensgivningen
enligt 12 § första stycket bokföringslagen.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om räkenskapsår finns intagna i 12 § bokföringslagen.
Huvudregeln är att räkenskapsåret skall omfatta tolv månader och överensstämma
med kalenderåret. Annat räkenskapsår än kalenderår (brutet
räkenskapsår) får användas men skall då omfatta antingen tiden den 1
maj-den 30 april, den 1 juli-den 30 juni eller den 1 september-den 31
augusti. Föreligger synnerliga skäl, kan regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer, medge att annan period av tolv månader skall utgöra
räkenskapsår (12 § första stycket). Regeringen har delegerat denna dispensgivning
till riksskatteverket.

Bokföringsskyldig, som vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1977
tillämpade annat brutet räkenskapsår än de ovan medgivna, har enligt
övergångsbestämmelserna (p. 5) haft skyldighet att genom avkortning eller
förlängning av det brutna räkenskapsår som började närmast efter den 1
januari 1977 anpassa därefter följande räkenskapsår till de nya bestämmelserna
om vilka tidsperioder som kan utgöra räkenskapsår. Bokföringslagen
innehåller inga bestämmelser om påföljd för underlåtenhet att följa
övergångsbestämmelserna.

För annan omläggning av räkenskapsåret än nu sagts krävs som regel
tillstånd. Om brutet räkenskapsår tillämpas, får dock enligt 12 5 tredje

I Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 15

LU 1979/80:15

stycket omläggning av räkenskapsåret till kalenderår alltid ske. Skall i ett
sådant fall omläggning däremot ske till annat brutet räkenskapsår eller vill
rörelseidkare, som har kalenderår som räkenskapsår, övergå till brutet
räkenskapsår krävs särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd får ej
avse bokslut vid andra tidpunkter än den 31 april, den 30 juni eller den 31
augusti. Vidare skall den som är bokföringsskyldig i fråga om flera rörelser
använda samma räkenskapsår för dessa, om ej synnerliga skäl föranleder
annat.

Från nu angivna regler gäller vissa undantag. Sålunda får omläggning av
räkenskapsår ske utan särskilt tillstånd i syfte att få samma räkenskapsår för
flera rörelser eller inom en koncern. Vidare kan räkenskapsåret förlängas
eller förkortas i vissa situationer, t. ex. när en rörelse övergår till annan
innehavare eller upphör.

Motionen

I motionen anförs att det inom spannmålshandeln av ålder har brukats ett
räkenskapsår som slutat per den 30 september eller den 31 oktober.
Anledningen härtill har varit att skörden vid denna tidpunkt är bärgad och
uppköp skett från odlarna. De företag som handlar med spannmål har då
maximalt lager och kan göra maximal lagernedskrivning vid beskattningen.
Om företagen måste ha kalenderåret som räkenskapsår, skulle de bli
obenägna att teckna avtal med regleringsorganet Svensk spannmålshandel
om leverans av spannmål för export under hösten, närde högsta priserna kan
erhållas på världsmarknaden, eftersom detta skulle medföra upplösning av
den lagerreserv som byggts upp under tidigare år. Företagen skulle då enligt
motionären gå miste om de s. k. prestations- och terminstillägg som utgår
utöver inlösenpriserna. Motionären anför vidare att spannmålshandlarna i
Skåne på grund av att skördearbetet där är färdigt tidigare än i landet i övrigt
kan använda 31 augusti som bokslutsdag och därigenom kan tillgodogöra sig
såväl maximal lagernedskrivning som prestations- och terminstillägg.

Motionären upplyser vidare att dispens har sökts från bestämmelserna om
brutet räkenskapsår av ett antal företag inom branschen men att dispensansökningarna
avslagits. Om inte branschen medges rätt att ha det räkenskapsår
som motionären förordar blir resultatet sannolikt att regleringsorganet
måste ta i anspråk mer regleringsmedel för att bibehålla vinstmarginalen
på nuvarande nivå hos spannmålshandlarna. För att undvika en sådan
ordning och för att vinna likställighet mellan handlare i Skåne och övriga
landet förordar motionären att brutet räkenskapsår medges alla för perioden
den 1 november-den 31 oktober.

LU 1979/80:15

Vissa uttalanden under förarbetena till bokföringslagen

Frågan om räkenskapsårets förläggning i tiden var föremål för ingående
överväganden under riksdagsbehandlingen av propositionen (1975:104) med
förslag till ny bokföringslag. I propositionens förslag hade 12 § samma
lydelse som den av riksdagen antagna bestämmelsen med undantaget att
enligt propositionens förslag skulle rörelser som startades efter lagens
ikraftträdande vara skyldiga att som räkenskapsår alltid ha kalenderår. I
propositionens förslag saknades vidare dispensbestämmelsen.

Propositionen föranledde flera motionsyrkanden som syftade till att i
större utsträckning göra det möjligt för de bokföringsskyldiga att använda
brutet räkenskapsår. Olika förslag till lösning av frågan anvisades. 1 en
motion föreslogs att också nystartade företag borde få använda brutet
räkenskapsår efter tillstånd av länsstyrelse på samma villkor som föreslogs
gälla beträffande existerande företag. I två andra motioner hemställdes att
såväl existerande som nystartade företag utan tillståndsprövning skulle få
använda brutet räkenskapsår med vissa i lag fixerade bokslutstidpunkter. I
den ena motionen godtogs därvid propositionens förslag om att brutet
räkenskapsår endast skulle få avslutas i samband med halvårsskifte eller
tertialskifte. I den andra motionen föreslogs i stället att brutet räkenskapsår
måste anknyta till utgången av de tvåmånadersperioder som gäller för
mervärdeskatteredovisningen (dvs. börja med ojämn och sluta med jämn
kalendermånad). I ytterligare två motioner framfördes mera generellt
utformade krav på valfrihet i fråga om redovisningsperiod för såväl
existerande som nystartade företag.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1975/76:15) uttalade
utskottet - efter att ha inhämtat yttrande från skatteutskottet - att frågan om
räkenskapsårets förläggning borde avgöras med utgångspunkt i följande
överväganden.

Som framhållits av de remissinstanser som företräder skatteintressen samt
av skatteutskottets majoritet är den nuvarande möjligheten att fritt
bestämma redovisningsperiod inte godtagbar med hänsyn till de problem
som uppkommer vid beskattningen. En bristande överensstämmelse mellan
bolagens och delägarnas beskattningsår försvårar i hög grad taxeringskontrollen.
I de fall då rörelsens räkenskapsår tid efter annan växlas, ökar
givetvis dessa kontrollsvårigheter. Även beträffande enskild näringsidkare
uppkommer härvidlag kontrollproblem. Genom att utnyttja möjligheten att
förlänga räkenskapsåret kan vidare beskattningen av rörelseinkomst skjutas
upp ett helt kalenderår. Förfarandet kan efter en tid upprepas och medför
förutom kontrollsvårigheter en inte avsedd skattekredit. Den nuvarande
valfriheten medför också svårigheter för skatteadministrationen, främst då
det gäller samordningen av inkomsttaxeringen och redovisningen av
mervärdeskatt.

Som föredragande statsrådet understrukit kan inte de skattemässiga
hänsynen få vara ensamt avgörande när det gäller att ta ställning till frågan
om brutna räkenskapsår skall tillåtas. Utskottet delar statsrådets uppfattning

1* Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 15

LU 1979/80:15

att det med hänsyn till bokföringsbyråernas och revisorernas arbetsbelastning
f. n. inte finns praktiska förutsättningar för att samtliga bokföringsskyldiga
skulle kunna ha kalenderåret som bokföringsår. Utskottet hänvisar
också till statsrådets uttalanden om att det för en del bokföringsskyldiga kan
vara lämpligt att låta räkenskapsåret sluta vid den tidpunkt på året när den
ekonomiska aktiviteten är låg, liksom att det ibland kan vara särskilt
motiverat att varje räkenskapsår får omfatta en obruten säsong i rörelsen.

Utskottet medger likväl att de skattemässiga synpunkterna har en sådan
tyngd att det är nödvändigt att den nuvarande valfriheten i fråga om
räkenskapsperiod begränsas. Ett villkor för att brutet räkenskapsår över
huvud skall få användas måste således vara att redovisningsperioden
anknyter till vissa i lag fixerade bokslutstidpunkter, vilka är lämpliga med
hänsyn till samhällets skattekontroll. Vidare måste rätten till omläggning av
räkenskapsåret inskränkas till fall då ett godtagbart sakligt skäl kan påvisas
för omläggningen.

Den reglering av hithörande frågor som föreslås i propositionen beträffande
existerande företag utgör enligt utskottets mening en skälig avvägning
mellan de olika synpunkter som härvidlag gör sig gällande. Utskottet
tillstyrker därför lagförslaget i denna del.

Däremot kan utskottet inte biträda den ordning som föreslås beträffande
nystartade rörelser. Enligt propositionen skall sådan rörelse i princip sakna
rätt att använda brutet räkenskapsår. Utskottet delar motionärernas
bedömning att det är olämpligt att i detta avseende göra skillnad mellan
existerande och nystartade företag. Även nystartade rörelser kan ju vara
utpräglat säsongbetonade och därför ha behov av att få tillämpa annat
räkenskapsår än kalenderåret. Efter hand som nya företag startas och äldre
företag läggs ned leder vidare propositionens förslag till att bokföringsbyråer
och företagsrevisorer får en orimligt betungande arbetsanhopning under
våren. Utskottet anser i likhet med motionärerna att följden av en sådan
utveckling för den enskilde näringsidkarens del torde bli en försämrad och
fördyrad service från bokföringsbyråernas och redovisningskonsulternas
sida. Likaså kommer en säsongsvis uppskruvad efterfrågan på kvalificerade
revisorer att leda till att många företag ej kan få den revisor som de anser
lämplig för uppdraget.

Som framgår av vad utskottet ovan anfört, utgör enligt utskottets åsikt de
regler som föreslås gälla för de existerande företagen en skälig avvägning
mellan samhällets krav på ordning och reda i bokföringsväsendet och det
ekonomiska livets intresse av flexibilitet i fråga om valet av redovisningsperiod.
Dessa regler får anses tillgodose högt ställda krav från taxeringssynpunkt
och bör därför enligt utskottets mening utan olägenhet kunna
tillämpas generellt, dvs. även på nytillkommande rörelser. Utskottet
förordar därför att riksdagen med anledning av motionerna 1975:2169
(yrkandet 1), 1975:2171, 1975:2174 (yrkandet 3), 1975:2176 och 1975:2178
beslutar om sådana ändringar i 12 § förslaget till bokföringslag att även
rörelse som startas efter lagstiftningens ikraftträdande skall få rätt att
använda brutet räkenskapsår under samma förutsättningar som föreslås gälla
beträffande existerande företag.

I samband med utskottets behandling av lagförslaget har fråga uppkommit
om det finns skäl att öppna möjlighet till dispens från reglerna om vilka
tidsperioder som kan utgöra räkenskapsår. Som exempel på situationer där
dispens borde kunna komma i fråga vill utskottet peka på de särskilda

LU 1979/80:15

förutsättningar som gäller för verksamheten i Scandinavian Airlines System
(SAS). Konsortialavtal^ beträffande SAS är godkänt av de tre skandinaviska
parlamenten och regeringarna och föreskriver perioden den 1 oktober-den
30 september som räkenskapsår. Under åberopande härav har SAS
svenska moderbolag AB Aerotransport (ABA) i skrivelse till utskottet
framställt önskemål om att få behålla detta räkenskapsår. I skrivelsen
framhålls att det i vårt land torde finnas andra företag som i här berört
avseende befinner sig i en situation jämförlig med den som råder för ABA
och SAS och med dem associerade företag. Även Industriförbundet har inför
utskottet understrukit betydelsen av att förutsättningarna för internationella
samarbetsavtal inte rubbas av den nya svenska bokföringslagstiftningen.

Skatteutskottet har tillstyrkt att man genom särskilda dispensregler
öppnar möjlighet att tillgodose sådana mera extraordinära behov av brutet
räkenskapsår varom här är fråga.

Utskottet anser mot bakgrund av den ovannämnda framställningen att det
är nödvändigt att det i bokföringslagen intas bestämmelser som gör det
möjligt att efter prövning i det särskilda fallet medge undantag från reglerna
om vilka tidsperioder som kan utgöra räkenskapsår. Inom ramen för den
kontroll som en dispensmyndighet kan utöva finns det då möjlighet att ta
hänsyn till särskilda omständigheter av sådan art som anförts i skrivelsen från
ABA och som undantagsvis kan motivera ett avsteg från reglerna om
räkenskapsårets tidsmässiga förläggning. Med hänsyn till de förutsättningar
som bör gälla för dylika medgivanden och till att antalet dispensärenden
torde bli begränsat bör dispensprövningen ankomma på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.

Utskottet förordar att en dispensregel av denna innebörd införs i 12 8
första stycket förslaget till bokföringslag. Utskottet vill understryka att
avsikten är att dispensbestämmelsen bör tillämpas mycket restriktivt. Detta
markeras i lagtexten genom att synnerliga skäl måste föreligga för att dispens
skall kunna ges.

Remissvaren

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörers förening, Lantbrukarnas
riksförbund och Svensk spannmålshandel tillstyrker motionsförslaget. Bokföringsnämnden
avstyrker en ökning av antalet tillåtna perioder för
räkenskapsår men ifrågasätter en eventuell ändring av dispensreglerna.
Riksskatteverket avstyrker bifall till motionen.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörers förening vill till alla delar
bekräfta riktigheten av motionens redogörelse för innebörden av de nya
reglerna om bokslutsdatum för spannmålshandeln. Enligt föreningen har
flertalet av företagen i branschen av ålder haft bokslut per den 30 september
eller den 31 oktober. Detta har tett sig naturligt eftersom årets skördar varit
bärgade och inlevererade till spannmålshandeln vid angivna tidpunkter.
Lagerhållningen inom företagen har vid angivna tidpunkter haft sin största
omfattning, och möjligheten till lagernedskrivning har sålunda varit maximal.
Denna lagernedskrivning har varit fullt lojal från skattesynpunkt, och
från myndigheternas sida har densamma alltid godtagits. Föreningen vill i
detta sammanhang särskilt understryka att lagerfunktionen varit den för

LU 1979/80:15

branschen centrala, i vilken betydande kapital bundits. I den mån annat
datum för bokslut skulle bli nödvändigt, skulle detta komma att engångsvis
leda till framtagning till beskattning av varulagerreserv med åtföljande
menliga konsekvenser för företagens konsolidering. Föreningen tillstyrker
därför motionsförslaget.

Svensk spannmålshandel (SSH) som är en ekonomisk förening lämnar i sitt
remissvar följande redogörelse för spannmålsbranschen.

SSH har enligt beslut av riksdagen och efter närmare direktiv av statens
jordbruksnämnd att bl. a. inlösa och med bästa utbyte avyttra på export den
spannmål som inte åtgår för den inhemska försörjningen. Föreningen räknar
bland sina medlemmar samtliga privata och producentkooperativa spannmålsföretag
av betydenhet inom landet.

Produktionen av spannmål har sedan mitten av 1960-talet ökat kraftigt
medan konsumtionen endast stigit marginellt. De årliga överskotten har
därför vuxit väsentligt och exporten har under den senaste 5-årsperioden i
genomsnitt överstigit 1,2 miljoner ton spannmål per år.

En framgångsrik avyttring av kvantiteter i denna storleksordning förutsätter
en noggrann planering, vad gäller såväl den fysiska hanteringen som
försäljningsverksamheten. Världsmarknadspriserna för spannmål har under
1970-talet fluktuerat starkt under inflytande av ändringar i tillgångs- och
efterfrågesituationen. För att kunna planera försäljningen och utnyttja
marknadsläget måste föreningen vid varje tillfälle ha, icke blott kännedom
om överskottens storlek, utan även möjlighet att disponera varan. Under
årets sista kvartal är handeln på världsmarknaden som intensivast, exportpriserna
i regel fördelaktigast och Svensk Spannmålshandels kostnader som
lägst.

I princip bör spannmålsöverskotten lastas ut under perioden september-juni,
men till följd av isförhållandena under första kvartalet blir
skeppningssäsongen oftast kortare. Den tid som står till förfogande måste
utnyttjas effektivt med beaktande av hamnresurser och fartygstillgång. Varje
förlängning av skeppningssäsongen betyder väsentligt ökade kostnader för
föreningen med hänsyn till de ersättningar för lagring och räntekostnader
föreningen har att betala. Successiva leveranser under skeppningsperioden
är vidare ofta ett krav som framförs från de utländska köparna. Det har
särskilt betonats i långsiktiga leveransavtal, som slutits med närliggande, ur
föreningens synpunkt angelägna marknader, vilka är av stor betydelse för
avsättningen av svensk spannmål.

Enligt gällande riksdagsbeslut sker hembud av överskottsspannmål den 1
april. Att disponera överskotten först vid denna tidpunkt vore praktiskt
omöjligt - ur försäljningssynpunkt, ur lagrings- och skeppningssynpunkt och
med hänsyn till de stora ekonomiska konsekvenserna för föreningen. I detta
sammanhang må erinras om det ökade ansvar för kostnaderna i samband
med avyttring av överskottsproduktionen av spannmål, som samhället i och
med riksdagsbeslutet 1977 påtagit sig.

SSH anför vidare att föreningen sökt på frivillighetens väg komma överens
med handeln om leveranser före årsskiftet av vissa delar av det preliminärt
beräknade överskottet, varvid ekonomisk stimulans utgått. Handeln har
ställt sig förstående, men har understrukit de problem som uppkommit med
hänsyn till de stora investeringar man under senare år nödgats göra för att

LU 1979/80:15

omhändertaga de ökade spannmålsvolymerna samt de negativa konsekvenserna
av en minskning av bokslutslagren. Mot denna bakgrund har det för
föreningen varit synnerligen tillfredsställande att den samlade lantmännenorganisationen
stått i begrepp att ändra räkenskapsåret till 1 november-3!
oktober. Flertalet privata spann målsföretag har av tradition haft bokslutsdag
den 31 oktober, vilket väsentligt underlättat för föreningen att fullfölja sina
leveransåtaganden före årsskiftet. Enligt föreningen gördén nya bokföringslagen
det emellertid omöjligt att använda sig av detta bokslutsdatum. SSH
vill därför varmt tillstyrka att 12 § i bokföringslagen (1976:125) ändras, så att
brutet räkenskapsår även kan omfatta tiden 1 november-31 oktober.
Därigenom skulle föreningen ges möjlighet att avsätta överskotten med så
begränsad belastning för det allmänna som möjligt. Förutsättningarna för att
utnyttja de internationella marknadsförhållandena, att träffa avtal om
successiva långsiktiga leveranser utan långtgående ekonomiska stimulansåtgärder
till handeln och att hålla nere de stora kostnaderna för lagring och
ränteersättningar under våren och sommaren skulle väsentligt förbättras.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) hänvisar till att förbundet vid den
hearing som lagutskottet hade vid bokföringslagens antagande framhöll de
problem som de begränsade möjligheterna att använda brutet räkenskapsår
skulle medföra för framför allt bokföringsbyråer och liknande. Även
branschspecifika argument för brutet räkenskapsår framfördes vid hearingen.
Räkenskapsår borde enligt förbundet få avslutas i anslutning till utgången
av de tvåmånadersperioder som gäller för mervärdeskatten. LRF upplyser
vidare att Svenska lantmännens riksförbund nyligen har begagnat sig av den
möjlighet som lagen ger att hos riksskatteverket söka dispens från
lagstadgade bokslutstidpunkter. Sedermera har dock regeringen avslagit
dispensansökan.

De motiv för dispens som framfördes var att ingen av de tillåtna perioderna
passar särskilt bra med hänsyn till årsrytmen i jordbruket och möjligheterna
att få en allmän uppslutning kring distriktsmöten och andra medlemsaktiviteter.
Ett bokföringsår som sammanfaller med kalenderåret för t. ex. med sig
att ifrågavarande medlemsaktiviteter kolliderar med det arbetsintensiva
vårbruket inom de flesta lantmännenföreningarna. Till detta kan fogas att
den medlemsdemokratiska uppbyggnaden inom lantbrukskooperationen
allmänt förutsätter ett aktivt deltagande från medlemmarna i såväl den
fackliga som ekonomiska föreningsrörelsens olika beslutsorgan. Det är ett
starkt önskemål att en spridning av de lantbrukskooperativa företagens
räkenskapsår kan ske i syfte att få en effektivt fungerande medlemsdemokrati.

Mot den här angivna bakgrunden vill därför LRF tillstyrka att ytterligare
en bokslutstidpunkt införs. Ur fiskal kontrollsynpunkt torde det enligt LRF
inte heller ha någon avgörande betydelse om antalet bokslutstidpunkter
utökas från fyra till fem. Däremot skulle väsentliga praktiska fördelar uppstå
för såväl bokföringsbyråer som de enskilda företagen.

LII 1979/80:15

Bokföringsnämnden (BFN) finner i sitt remissvar inte anledning att på i
motionen angivna grunder tillstyrka förslaget om ändring av 12 § bokföringslagen
så att brutet räkenskapsår även kan omfatta tiden 1 november-31
oktober. Enligt BFN:s uppfattning pekar argumentationen i motionen på att
ärendet närmast är att betrakta som en företagsskattepolitisk fråga som bör
bedömas från denna utgångspunkt.

Bokföringslagen har enligt BFN:s erfarenhet fungerat i huvudsak väl, och
dispensmöjligheterna har visat sig vara ett lämpligt instrument för att
tillgodose vissa särförhållanden. Tillämpningen av dispensinstitutet har
emellertid gett vid handen att i vissa fall den i förarbetena till lagstiftningen
uppdragna ramen för dispensgivningen skulle kunna innebära en onödigt
hård låsning. Om en mer flexibel attityd i fråga om räkenskapsår skall
övervägas, finns emellertid enligt BFN inte skäl att mot bakgrund av de motiv
som en gång getts för en begränsning av antalet tillåtna balansdagar medge
flexibilitet genom en ökning av antalet tillåtna perioder (räkenskapsår).
Eventuella förändringar bör i stället åstadkommas inom dispensområdet.

Riksskatteverket (RSV) bekräftar att ett antal företag verksamma inom
spannmålshandeln ansökte om dispens enligt 12 § 1 st. BFL för att få behålla
brutna räkenskapsår avslutade per den 31 oktober. RSV medgav inte
dispens, och regeringen biföll inte de besvär som anfördes över RSV:s beslut.
I dispensansökningarna framfördes samma argument som i motionen, RSV
fann inte att kravet ”synnerliga skäl” som anges i lagen var uppfyllt.
Dispensansökningar från företag i andra branscher som åberopat liknande
skäl som spannmålshandeln har RSV inte heller bifallit. RSV:s motivering
för denna ståndpunkt är att lagstiftaren beaktat problemen med säsongsmässiga
förhållanden i verksamheten genom att redan i lagstiftningen tillåta
bokslutsdagar vid fyra olika tidpunkter.

Mot bakgrund av vad som sagts i lagförarbetena och RSV:s erfarenheter av
dispensprövningen finner RSV det inte motiverat att införa ytterligare en
bokslutsdag för att tillgodose en viss branschs intressen. Även om RSV har
förståelse för de problem som kan uppstå vid en upplösning av lagerreserven,
ifrågasätter RSV om inte denna fråga överbetonats. I det fåtal fall
lagerreservens storlek framgår av ansökningshandlingarna, har inget av
företagen gjort maximal skattemässigt tillåten nedskrivning. Av ansökningshandlingarna
framgår även att många av företagen även lagerhåller andra
produkter. Vanligast är fröer, utsäde, gödning och foder, men även
byggnadsvaror m. m. förekommer. RSV vill även framhålla att företagen
genom att utnyttja reglerna i p. 1, 6 st. anv. 41 § kommunalskattelagen kan
undvika att en lagerminskning medför en omedelbar upplösning av
lagerreserven. RSV avstyrker därför bifall till motionen.

LU 1979/80:15

Skrivelse till utskottet

Guldfynd AB och Olof Pettersson AB har till utskottet överlämnat
handlingar i ett ärende angående avslagen dispensansökan och har i en
särskild skrivelse hemställt att den motion som nu föreligger skall leda till
sådan lagändring att begreppet ”synnerliga skäl” utbyts mot ”särskilda
skäl”.

Vissa uppgifter om dispensgivningen enligt 12 8 första stycket bokföringslagen Vid

utskottets hearing med företrädare för justitiedepartementet och
riksskatteverket (RSV) har följande uppgifter lämnats om dispensgivningen.

Ca 500 dispensansökningar har kommit in till RSV. Av ansökningarna har
409 prövats. I 332 fall (78,7 % av antalet prövade fall) har det varit fråga om
internationella förhållanden, dvs. en utländsk koncern med svenskt dotterbolag.
Ansökan har i dessa fall avsett att för det svenska dotterbolaget få ha
samma räkenskapsår som för koncernen i övrigt. RSV har medgivit dispens,
när dotterföretaget har varit av sådan storlek att skilda bokslutsdagar skulle
medföra praktiska svårigheter för koncernen. 1 praktiken har en gräns
dragits vid en omsättning på ca 2 milj. kr. Företag med en mindre omsättning
har i princip inte fått dispens. Antalet meddelade dispenser i denna grupp av
ärenden är 268 (eller 83,2 %). Besvär över RSV:s beslut om nekad dispens
har anförts i 17 fall. I ett fall har regeringen bifallit besvären. Ärendet avsåg
en utländsk koncern med två svenska dotterföretag. RSV hade gett dispens
åt det ena dotterföretaget men inte åt det andra. I detta fall gav regeringen
dispens även åt det andra dotterföretaget.

Övriga ärenden har avsett ansökningar från svenska företag. I några
ärenden har som skäl för ansökningarna åberopats säsongsvariationer. Hit
kan räknas ansökningar från bl. a. spannmålshandeln. Svenska lantmännens
riksförbund m. fl. Samtliga ansökningar i denna grupp har avslagits av RSV.
I ett fall har regeringen bifallit anförda besvär. Besvären gällde Storsjöfiskarnas
försäljningsförening. Som skäl för dispens åberopades i detta fall att
fiskarna var borta från Sverige under vissa längre perioder.

I resterande ärenden har åberopats olika omständigheter t. ex. dyrbara och
praktiskt svårgenomförbara omläggningar av bokföringen. I denna grupp
har RSV gett 14 dispenser. Flertalet har avsett s. k. marknadsbolag varmed
avses bolag vars aktier noteras på fondbörsen eller upptas på fondhandlarlistan.
I fyra fall har det varit fråga om flottningsföreningar. vilka föreningar
regleras av speciell lagstiftning. Återstående dispenser har avsett ett par
statliga företag. Även i denna grupp har regeringen meddelat en dispens.
Ärendet avsåg en intresseförening hos Esselte som begärde att fä ha samma
bokföringsår som Esseltekoncernen. Som skäl härför åberopades att
föreningen hade samma redovisningssystem som koncernen.

LU 1979/80:15

Utskottet

Bestämmelser om räkenskapsår finns intagna i 12 § bokföringslagen.
Huvudregeln är att räkenskapsåret skall omfatta tolv månader och överensstämma
med kalenderåret. Annat räkenskapsår än kalenderår (brutet
räkenskapsår) får användas men skall då omfatta antingen tiden den 1
maj-den 30 april, den 1 juli-den 30 juni eller den 1 september-den 31
augusti. Föreligger synnerliga skäl, kan regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer, medge att annan period av tolv månader skall utgöra
räkenskapsår. Regeringen har delegerat denna dispensgivning till riksskatteverket.

I motionen yrkas att riksdagen skall ändra 12 § bokföringslagen så att
brutet räkenskapsår även kan omfatta tiden 1 november-31 oktober. Till
stöd för yrkandet anför motionären att det inom spannmålshandeln av ålder
har brukats ett räkenskapsår som slutat per den 30 september eller den 31
oktober. Anledningen härtill har varit att skörden vid denna tidpunkt är
bärgad och uppköp skett från odlarna. De företag som handlar med
spannmål har då maximalt lager och kan göra maximal lagernedskrivning vid
beskattningen. För regleringsorganet Svensk spannmålshandel är det
angeläget att leverans av spannmål kan ske under hösten när världsmarknadspriserna
är som högst. Om företagen måste ha kalenderåret som
räkenskapsår, kommer de emellertid att bli obenägna att teckna avtal med
regleringsorganet om leverans av spannmål under hösten, eftersom detta
skulle medföra upplösning av den lagerreserv som byggts upp under tidigare
år. Företagen skulle då enligt motionären gå miste om de s. k. prestationsoch
terminstillägg som utgår utöver inlösenpriserna. Motionären anför
vidare att spannmålshandlarna i Skåne på grund av att skördearbetet där är
färdigt tidigare än i landet i övrigt kan använda 31 augusti som bokslutsdag
och därigenom kan tillgodogöra sig såväl maximal lagernedskrivning som
prestations- och terminstillägg. Om branschen inte ges rätt att ha det av
motionären föreslagna räkenskapsåret, blir enligt motionärens uppfattning
följden att regleringsorganet måste ta ytterligare regleringsmedel i anspråk
för att kompensera spannmålshandlarna.

Skatteutskottet har i infordrat yttrande förordat att lagutskottet avstyrker
bifall till motionen.

Lagutskottet vill för sin del till en början erinra om att ett viktigt syfte med
införandet av bestämmelsen om en begränsning i rätten att använda brutet
räkenskapsår har varit att få till stånd en bättre skattekontroll. Den tidigare
möjligheten att fritt bestämma redovisningsperiod ledde ofta till en bristande
överensstämmelse mellan bolagens och delägarnas beskattningsår, något
som försvårade skattekontrollen. En bidragande svårighet var också
möjligheten att tid efter annan växla rörelsens räkenskapsår. Förutom
kontrollsvårigheter medförde dessa förfaranden ofta en inte avsedd skattekredit.

LU 1979/80:15

När förslaget till ny bokföringslag behandlades underströk utskottet (se
ovan s. 3) emellertid att de skattemässiga hänsynen inte kunde få vara
ensamt avgörande när det gällde att ta ställning till frågan om brutet
räkenskapsår skulle tillåtas. Bl. a. måste hänsyn tas till bokföringsbyråernas
och revisorernas arbetsbelastning. Vidare kunde det för en del bokföringsskyldiga
vara lämpligt att låta räkenskapsåret sluta vid den tidpunkt på året
när den ekonomiska aktiviteten var låg, liksom att det ibland kunde vara
särskilt motiverat att varje räkenskapsår fick omfatta en obruten säsong i
rörelsen. Utskottet ansåg att det dock var nödvändigt att den dåvarande
valfriheten i fråga om räkenskapsperiod begränsades. Den föreslagna
begränsningen till tertial och halvår utgjorde enligt utskottets mening en
skälig avvägning mellan samhällets krav på ordning och reda i bokföringsväsendet
och det ekonomiska livets intresse av flexibilitet i fråga om valet av
redovisningsperiod.

Mot bakgrund av de uttalanden som utskottet sålunda gjorde vid
bokföringslagens antagande och som utskottet anser alltjämt äga giltighet
finns det enligt utskottets mening inte någon anledning att i bokföringslagen
införa ytterligare en redovisningsperiod enbart för att tillgodose en viss
branschs intressen. Om man skulle vilja nå det resultatet att avskrivningar
alltid skall generellt få göras vid den tidpunkt då lagret är störst måste man,
såsom skatteutskottet framhållit, helt slopa begränsningarna i rätten att
använda brutet räkenskapsår, en åtgärd som inte bör komma i fråga.
Lagutskottet delar därför skatteutskottets uppfattning att motionsyrkandet
inte bör vinna bifall.

I ett över motionen avgivet remissyttrande har bokföringsnämnden tagit
upp frågan om förändringar bör göras inom dispensområdet. Även
skatteutskottet har berört denna fråga i sitt yttrande liksom också företrädare
för justitiedepartementet och riksskatteverket vid den hearing som utskottet
hållit i ärendet. Frågan har vidare behandlats i en till lagutskottet inkommen
skrivelse från två enskilda företag. Med hänsyn till det intresse som sålunda
visats dispensregeln vill lagutskottet något närmare granska denna.

Utskottet erinrar till en början om att dispensregeln inte fanns med i
propositionens förslag till ny bokföringslag utan tillkom först under
utskottsbehandlingen av förslaget. Bakgrunden till regeln var främst att
utskottet ville undvika att vissa internationella samarbetsavtal skulle rubbas
genom den svenska bokföringslagstiftningen. Utskottet underströk att
avsikten var att dispensbestämmelsen skulle tillämpas mycket restriktivt. I
lagtexten markerades detta genom att ”synnerliga skäl” måste föreligga för
att dispens skall kunna ges.

Som framgår av sammanställningen ovan (s. 9) över dispensärendena har
409 dispensärenden prövats sedan regeln trädde i kraft den 1 januari 1977.1
322 fall har det varit fråga om internationella förhållanden, dvs. en utländsk
koncern med svenskt dotterbolag. Ansökan har i dessa fall avsett att för det
svenska dotterbolaget få behålla samma räkenskapsår som för koncernen i

LU 1979/80:15

övrigt. Dispens har medgivits när dotterföretaget varit av sådan storlek att
skilda bokslutsdagar skulle medföra svårigheter för koncernen. Antalet
meddelade sådana dispenser uppgår till 268. I övriga dispensärenden har
åberopats skäl som säsongvariationer, lagerreserver, avsevärda omställningskostnader
m. m. I denna grupp har meddelats 16 dispenser varav en
avsett säsongvariationer (Storsjöfiskarnas försäljningsförening) medan det i
övriga fall rört sig om s. k. marknadsbolag, dvs. aktiebolag som noteras på
fondbörsen eller upptas på fondhandlarlistan, ett par statliga bolag samt
några flottningsföreningar, vilka berörs av speciell lagstiftning. Bland
avslagna dispensansökningar kan nämnas ansökningar från spannmålshandeln.
Sammanfattningsvis finner sig utskottet kunna konstatera att dispens
synes ha getts i något vidare omfattning än vad utskottet och riksdagen avsett
med dispensregeln.

Skatteutskottet tar i sitt yttrande bl. a. upp frågan om skillnaden mellan
uttrycken särskilda och synnerliga skäl. Skatteutskottet anför härvidlag att
dispensregler vanligen brukar utformas så att det - då en mera omfattande
dispensgivning förutsätts komma till stånd - skall föreligga särskilda skäl,
som närmare utvecklas i förarbetena. Vid en restriktiv dispensgivning, som
mera tar sikte på enskilda fall, brukar däremot anges att synnerliga skäl skall
föreligga för att dispens skall kunna medges. Förutsättningen för att man i
bokföringslagen skulle kunna ändra synnerliga skäl till särskilda skäl är enligt
skatteutskottets mening att man på ett effektivt sätt kan hindra att de
gällande reglerna om brutet räkenskapsår mer eller mindre sätts ur kraft
genom undantagsmedgivanden.

Lagutskottet vill med anledning härav framhålla att det inte är ovanligt att
uttryck som särskilda skäl och synnerliga skäl ges en något varierande
innebörd beroende på i vilket rättsligt sammanhang de används. Inte minst
framträder sådana skillnader mellan skatterättslig och civilrättslig lagstiftning.
På det civilrättsliga området är man för tolkningen av nämnda uttryck r
huvudsak hänvisad till uttalandena i förarbetena. Helt allmänt kan dock
sägas att med uttrycket särskilda skäl ofta har avsetts att vissa särskilda
omständigheter skall föreligga medan uttrycket synnerliga skäl har använts
för situationer som knappast kan karakteriseras som särpräglade men där
man anser att omständigheterna i det särskilda fallet tillsammantagna
innefattar särskilt starka skäl. Under senare år har uttrycket synnerliga skäl
också kommit att alltmer användas när man över huvud taget velat ha en
mera restriktiv tillämpning. Den nu aktuella dispensregeln är ett exempel
härpå. Som framgår av det tidigare anförda avsågs här med användandet av
uttrycket synnerliga skäl att dispens skulle ges endast i mycket extraordinära
fall. I sådana fall där man vill ha en något liberalare tillämpning av t. ex. en
dispensbestämmelse väljer man ofta uttryck som särskilda skäl eller särskilda
omständigheter utan att man därför, såsom synes vara fallet på skatteområdet.
med det valda uttrycket avser att en mer omfattande dispensgivning skall
komma till stånd. Inte ovanligt är heller att man vid införandet av en ny

LU 1979/80:15

dispensregel väljer uttrycket synnerliga skäl för att senare, om behov uppstår
att något lätta på regeln, kunna byta ut uttrycket mot särskilda skäl. Som
exempel härpå kan nämnas låneförbudsreglerna i aktiebolagslagen. Dispens
från låneförbudet kunde ursprungligen ges endast om synnerliga skäl förelåg.
Hösten 1977 (prop. 1977/78:41, LU 1977/78:8) ändrades bestämmelsen sä att
dispens får ges även när det vid förvärv av aktier i bolaget eller annat bolag i
samma koncern är påkallat av särskilda omständigheter. I förarbetena
underströks att det endast var fråga om en liberalisering av tillståndsprövningen
i några av de fall som omfattades av dispensregeln. Vidare betonades
att det liksom dittills måste ske en noggrann prövning i varje enskilt fall med
särskilt beaktande av att lånemöjligheterna inte fick utnyttjas i skatteflyktssyfte
eller för en urholkning av borgenärsskyddet.

När det gäller frågan huruvida det nu finns något behov av att ändra den
aktuella dispensregeln anser skatteutskottet, från de synpunkter detta
utskott har att beakta, att det inte föreligger något sådant behov, medan
bokföringsnämnden menar att tillämpningen av dispensinstitutet gett vid
handen att den i förarbetena till lagstiftningen uppdragna ramen för
dispensgivningen i vissa fall kommit att innebära en onödig låsning. Vid den
hearing utskottet hållit i ärendet har den till bokföringsnämnden knutna
experten till förtydligande av remissvaret framhållit att medan dispensgivningen
i vissa fall fått en onödigt hård låsning har dispensmyndigheten i andra
fall funnit sig tvingad att göra en glidning från vad som i förarbetena ansågs
vara synnerliga skäl. Inom bokföringsnämnden har man den uppfattningen
att uttrycket synnerliga skäl borde kunna bytas ut mot särskilda skäl.
Justitiedepartementets företrädare har framhållit att det är framför allt i
fråga om dotterbolag till utländska koncerner som den nuvarande dispensregeln
lett till en del mindre tillfredsställande avgöranden. I dessa fall borde
det finnas större möjligheter att bevilja dispens. Även riksskatteverkets
företrädare har anfört att den nuvarande dispensregeln fört med sig vissa
problem och att det borde vara möjligt att lätta något på dispensregeln.

Utskottet konstaterar, att vissa problem för dispensmyndigheten tydligen
uppstått vid tillämpningen av dispensregeln. Bl. a. har RSV ansett sig tvingat
att ge dispens i vissa fall på vilka dispensregeln uppenbarligen inte varit
avsedd att tillämpas. När RSV t. ex. gett svenska s. k. marknadsbolag
dispens har man sålunda i viss mån gått ifrån den innebörd utskottet och
riksdagen gett åt uttrycket synnerliga skäl och snarare tillämpat dispensregeln
som om den endast avser särskilda skäl.

Med hänsyn till vad justitiedepartementets företrädare enligt ovan anfört
om dispensgivningen utgår utskottet från att, om så finnes erforderligt,
förslag till eventuella lagändringar kommer att föreläggas riksdagen. Något
initiativ från riksdagens sida är därför inte påkallat.

LU 1979/80:15

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:859.

Stockholm den 11 december 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s),
Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp),
Margareta Gard (m) och Ingrid Segerström (s).

Reservation

Inger Lindquist (m), Ivan Svanström (c), Martin Olsson (c), Olle Aulin
(m), Marianne Karlsson (c) och Margareta Gard (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”inte påkallat” bort ha följande lydelse.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet, att den nuvarande dispensregeln
med den mycket restriktiva tillämpning som förutsatts i förarbetena har
fört med sig problem för dispensmyndigheten. Bl. a. har RSV ansett sig
tvingat att ge dispens i vissa fall på vilka dispensregeln inte varit avsedd att
tillämpas. När RSV t. ex. gett svenska s. k. marknadsbolag dispens har man
sålunda i viss mån gått ifrån den innebörd utskottet och riksdagen gett åt
uttrycket synnerliga skäl och snarare tillämpat dispensregeln som om den
endast avser särskilda skäl. Det anförda visar att det finns ett behov av att
lätta på dispensregeln. Genom ett utbyte av uttrycket synnerliga skäl mot
t. ex. särskilda skäl uppnår man även fördelen att lagtexten skulle komma att
stå i bättre överensstämmelse med den praxis som utbildats vid dispensgivningen.
Som framgår av utskottets redogörelse ovan för den innebörd
uttrycket synnerliga och särskilda skäl har i civilrättsliga sammanhang kan en
sådan ändring av dispensregeln också göras utan att detta, såsom skatteutskottet
synes befara, kommer att leda till att de gällande reglerna om brutet
räkenskapsår mer eller mindre sätts ur kraft genom dispensregeln. Avgörande
för tillämpningen av dispensregeln kommer självfallet att bli vad som
utsägs i förarbetena till lagändringen.

Utskottet anser således att en ändring av dispensregeln bör komma till
stånd. Förslag härom bör av regeringen föreläggas riksdagen. Härvid bör
beaktas att förslaget utformas så att det inte innebär att möjligheterna till

LU 1979/80:15

skattekontroll försvåras. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:859 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
ändring av dispensregeln i 12 § första stycket bokföringslagen.

LU 1979/80:15

Bilaga 1

Skatteutskottets yttrande
1979/80:2 y

över motionen 1978/79:859 av Bengt Sjönell om ändring av bestämmelserna
i bokföringslagen om räkenskapsår

Till lagutskottet

Sedan lagutskottet begärt yttrande från skatteutskottet över motionen
1978/79:859 får skatteutskottet anföra följande.

I motionen yrkas att brutet räkenskapsår även skall kunna omfatta tiden 1
november-31 oktober. Motionären motiverar sitt förslag främst med att det
skulle skapa gynnsammare möjligheter till lagernedskrivningar för spannmålshandeln.
Om denna tvingas över till kalenderårsbokslut skulle den -menar motionären - ha ett minskat intresse av att före årsskiftet leverera
spannmål till regleringsorganet, som normalt får ut de högsta exportpriserna
under hösten. Slutresultatet skulle då bli ökade kostnader för spannmålsregleringen.

I sitt yttrande (SkU 1975/76:2 y) till lagutskottet över propositionen med
förslag till nu gällande bokföringslag anförde skatteutskottet att räkenskapsårets
omfattning från skatteutskottets synpunkt var den centrala frågan när
det gällde bokföringslagens utformning. Skatteutskottet, som starkt underströk
de taxeringsmässiga olägenheterna av brutet räkenskapsår, ansåg det
vara ett framsteg att möjligheterna att använda sådant räkenskapsår begränsades
till tertial och halvår. Beträffande denna begränsning förelåg det enighet
inom skatteutskottet, som inte finner att utvecklingen därefter ger anledning
till något ändrat ståndpunktstagande i denna fråga.

Enligt skatteutskottets mening innebär de nu gällande perioderna för
brutet räkenskapsår att mycket få företag med säsongmässigt varierande lager
maximalt kan utnyttja möjligheterna till lagernedskrivningar. Om man vill
nå det resultatet att avskrivningarna alltid skall få göras vid den tidpunkt då
lagret är störst måste man helt slopa begränsningarna i rätten att använda
brutet räkenskapsår, en åtgärd som utskottet från beskattningssynpunkt på
det bestämdaste motsätter sig.

En annan lösning har antytts av bokföringsnämnden i yttrande över
motionen, nämligen att eventuella förändringar i stället bör åstadkommas
inom dispensområdet. Dispens från de i bokföringslagen angivna bestämmelserna
om brutet räkenskapsår får meddelas endast om synnerliga skäl
föreligger. Bakgrunden till denna regel, som infördes i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget om ny bokföringslag, var främst att man
ville undvika att rubba internationella samarbetsavtal inom bl. a. luftfarten
genom den svenska bokföringslagstiftningen. Av förarbetena framgår att
regeln skall tillämpas mycket restriktivt, vilket föranlett såväl riksskatte -

LU 1979/80:15

verket som sedermera regeringen att avslå dispensansökningar från bl. a.
spannmålshandeln.

Dispensregler brukar vanligen utformas så att det-då en mera omfattande
dispensgivning förutsätts komma till stånd - skall föreligga särskilda skäl,
som närmare utvecklas i förarbetena. Vid en restriktiv dispensgivning, som
mera tar sikte på enskilda fall, brukar däremot anges att synnerliga skäl skall
föreligga för att dispens skall kunna medges. Förutsättningen för att man i
bokföringslagen skulle kunna ändra synnerliga skäl till särskilda skäl är att
man på ett effektivt sätt kan hindra att de gällande reglerna om brutet
räkenskapsår mer eller mindre sätts ur kraft genom undantagsmedgivanden.
Såvitt skatteutskottet kan finna bör enbart säsongvariationer i lagerhållningen
inte vara dispensgrundande.

Behovet av en vidgad dispensgivning skulle därför främst gälla de fall då en
omläggning av räkenskapsåret blir särskilt kostnadskrävande. Eftersom
dispensgivningen i sådana fall varit generös, saknas skäl att på denna grund
ändra dispensreglerna.

Motionären har som motiv anfört att man genom hans förslag skulle skapa
likställighet mellan å ena sidan spannmålshandlare i Skåne, som på grund av
att skörden där bärgas tidigare kan utnyttja maximala nedskrivningsmöjligheter
vid ett räkenskapsår som börjar den 1 september, och å andra sidan
spannmålshandlarna i övriga delar av landet. Skatteutskottet får med
anledning härav konstatera att det i praktiken knappast är möjligt att i
samband med en bokföringslagstiftning beakta säsongmässiga, geografiska
eller klimatiska skillnader, som endast har begränsad betydelse i fråga om
nedskrivningsmöjligheterna. Bokföringslagens bestämmelser bör vara så
enkla och lättillämpade som möjligt. Regeln om att den som är bokföringsskyldig
i fråga om flera rörelser skall använda samma räkenskapsår för dessa
kan uppenbarligen medföra skilda räkenskapsår inom en och samma
bransch. Effekten av en ändring av dispensreglerna för att tillgodose
motionens syfte skulle därför sannolikt inte bli att man får ett enhetligt
bokföringsår inom spannmålshandeln utan att man bereder fåmansföretagen
i branschen vissa begränsade fördelar i nedskrivningshänseende som de
större lantbrukskooperativa företagen på grund av nyssnämnda regel inte kan
utnyttja. Enligt skatteutskottets mening kan därför i det aktuella fallet
strävandena efter konkurrensneutralitet åberopas mot en utvidgad dispensgivning.

Med hänvisning till det anförda förordar skatteutskottet att lagutskottet
avstyrker bifall till motionen 1978/79:859.

Stockholm den 20 november 1979

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

LU 1979/80:15

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m), Tage
Sundkvist (c). Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Curt Boström (s)*.
Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s)*, Wilhelm Gustafsson (fp), Anita
Johansson (s), Bo Södersten (s) och Olle Grahn (fp).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

GOTAB 64157