Med anledning av motion om ändring av bestämmelserna för vapenfri tjänst (Betänkande 1975/76:FöU25 Försvarsutskottet)

FöU 1975/76:25

Försvarsutskottets betänkande
1975/76:25

med anledning av motion om ändring av bestämmelserna för vapenfri
tjänst

I motionen 1975/76:1163 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar sig för ändring av lagen om vapenfri tjänst (SFS 1966:413),
kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga samt instruktionen
för vapenfrinämnden innebärande:

a) att den nuvarande formuleringen i 1 § vapenfrilagen ”djup samvetsnöd”
slopas,

b) att de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter, angivna i lagen 2 §, utökas
och kompletteras enligt synpunkterna i motionen,

c) att påföljden fängelse för brott mot lagen slopas,

d) att sammansättningen av vapenfrinämnden ändras eller nämnden utökas
så att även företrädare för icke-religiösa vägrare får plats i den,

e) att tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga bestäms bli lika lång
som för vanliga värnpliktiga.

Utskottet

Motionärerna lämnar synpunkter på lagen om vapenfri tjänst och dess
tillämpning samt föreslår att riksdagen skall uttala sig för vissa ändringar
av gällande regler rörande vapenfri tjänst.

Frågan om en översyn av vapenfrilagen behandlades av 1973 års riksdag
med anledning av motioner i ämnet. I sitt betänkande (FöU 1973:7) redovisade
försvarsutskottet gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling
och statistiska uppgifter. Utskottet ansåg det vara lämpligt med en
granskning av erfarenheterna av vapenfrilagen och dess tillämpning. Riksdagen
följde utskottet (rskr 1973:37).

Chefen för försvarsdepartementet tillkallade i september 1973 sex sakkunniga
för att se över lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran
att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Till grund för 1973
års vapenfriutredning ligger bl. a. beslut av 1973 års riksdag (FöU 1973:7,
rskr 1973:37 och JuU 1973:16, rskr 1973:120).

I direktiven för 1973 års vapenfriutredning (se 1974 års riksdagsberättelse
Fö 14) anförde dåvarande försvarsministern bl. a. följande:

Såsom framgår av mitt uttalande till statsrådsprotokollet den 11 mars
1966 (prop. 1966:107 s. 46) är en av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen
att på ett för både samhället och den enskilda medborgaren
tillfredsställande sätt ge uttryck åt de krav som måste uppfyllas för tillstånd
till vapenfri tjänst. Jag anser inte att det finns anledning att ompröva de

1 Riksdagen 1975/76. 10 sami. Nr 25

FöU1975/76:25

nu gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. Däremot
bör de sakkunniga mot bakgrund av erfarenheterna av vapenfrilagens tilllämpning
undersöka om det är lämpligt och möjligt att ytterligare precisera
de formuleringar av förutsättningarna för vapenfri tjänst som finns i 1 §
vapenfrilagen.

De sakkunniga bör vidare överväga frågor som avser de vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöringsområden. Man bör därvid utgå från hittillsvarande
principer men undersöka möjligheterna att finna flera eller andra tjänstgöringsalternativ
inom sådan samhällsnyttig verksamhet som kan anses höra
till totalförsvaret i allmän mening. Översynen bör också avse de förhållanden
som bestämmer arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att på ett lämpligt
sätt placera de vapenfria till tjänstgöring.

Erfarenheterna av tillämpningen av gällande föreskrifter om prövningsförfarandet
i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst har i stort sett varit
goda. Enligt min mening finns likväl anledning att undersöka möjligheterna
att ytterligare förbättra utrednings- och prövningsförfarandet hos vapenfrinämnden.
Det är sålunda önskvärt att så långt det är möjligt förkorta
handläggningstiden och därmed minska risken för missbruk av vapenfrilagstiftningen.
Det är också självklart att man bör eftersträva en ordning
som medger jämnhet i tillämpningen samt största möjliga rättvisa och noggrannhet
vid den svåra och grannlaga bedömningen av vapenfriärendena.
De sakkunniga bör i detta sammanhang beakta förhållandena såväl i fred
som vid beredskap och krig.

När det slutligen gäller översynen av sanktionerna vid vägran att fullgöra
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vill jag erinra om att frågan om
behandlingen av totalvägrare diskuterades ingående vid tillkomsten av 1966
års vapenfrilag. Diskussionerna kom främst att kretsa kring de totalvägrare
som medlemmar av Jehovas vittnen utgör. Beslutet beträffande dem blev
att man skulle tillämpa den alltjämt bestående ordningen med beslut i varje
särskilt fall att vederbörande inte vidare skall kallas in till tjänstgöring.

Det erbjuder obestridliga svårigheter att finna en lämplig form för samhällsreaktionen
vid totalvägran. Svårigheterna är i princip desamma som
vid tidigare diskussioner även om det numera är andra grupper av totalvägrare
som erbjuder problem. Det är å ena sidan nödvändigt att kunna
upprätthålla kravet på den medborgerliga skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst. Det kan därför inte komma i fråga
att helt slopa påföljden för totalvägran eller att endast tillämpa lindriga påföljder
i form av t. ex. bötesstraff. Å andra sidan kan, såsom anförts i justitieutskottets
betänkande i frågan detta år (JuU 1973:16 s. 6), ifrågasättas
om fängelsestraff utgör en lämplig reaktionsform mot gärningar som är
betingade av djupt religiösa eller moraliska betänkligheter.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör de sakkunniga överväga sanktionerna
vid fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst.

Jag har i det föregående berört vissa centrala frågor som bör beaktas vid
utredningsarbetet. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att ta
upp också andra problem inom den ram för utredningsarbetet som jag har
angett.

Vapenfrilagen och därtill anknutna författningar är alltså under utredning.
Alla de punkter som motionärerna särskilt nämner (a-e) kan komma att
beröras av utredningens förslag. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete

F5U1975/76:25

under år 1976. Mot denna bakgrund bör riksdagen inte bifalla motionen
1163.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1163.

Stockholm den 24 februari 1976

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustafsson i Stenkyrka (c),
Gustavsson i Ängelholm (s), Glimnér (c), fru Sundström (s), herrar Karl
Bengtsson i Varberg (fp), Brännström (s), Olsson i Asarum (s), Gernandt
(c), Hedberg (s), Björk i Gävle (c). Konradsson (s), Svartberg (s), fru Ekelund
(c) och herr Danell (m).

GOTAB 51360 Stockholm 1976