med anledning av motion om ändrade lagbestämmelser rörande narkotikabrott (Betänkande 1978/79:JuU4 Justitieutskottet)

JuU 1978/79:4

Justitieutskottets betänkande
1978/79:4

med anledning av motion om ändrade lagbestämmelser rörande
narkotikabrott

Motionen

I motionen 1977/78:1465 av Blenda Littmarck (m)och Yvonne Hedvall (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade lagbestämmelser
beträffande narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionärerna framhåller att 1971 års ändring av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § forsta stycket 1 rättegångsbalken (RB) och den
fortlöpande förändringen av detta lagrums tillämpning hotar att få förödande
konsekvenser för bekämpningen av narkotikamissbruket. Enligt motionärerna
synes lagstiftaren vid införandet av 1968 års narkotikastrafflag närmast
ha tänkt sig att lagrummet skulle användas för att underlåta åtal mot
vårdbehövande missbrukare som ändock skulle komma i åtnjutande av en
meningsfull vård. Riksåklagaren har emellertid i cirkulär uttalat att även om
vårdbehov inte föreligger det kan finnas skäl att underlåta åtal om fråga är om
begränsade mängder narkotika för eget bruk eller överlåtelse av narkotika till
en obetydlig kvantitet i samband med konsumtion av narkotikan. En alltmer
liberal tolkning kan enligt motionärerna också skönjas i praxis. 1 vissa delar av
landet väcks enligt motionärerna ej åtal för innehav av narkotika som redan
förbrukats av den misstänkte själv, och innehav för eget bruk av upp till 15
gram cannabisharts, 30 gram marihuana, 15 påsar centralstimulerande
narkotika, 100 tabletter av bustaidtyp eller enstaka dos av morfin eller heroin
kan föranleda åtalsunderlåtelse. Vårdbehovet varken utreds eller beaktas i
allmänhet.

Motionärerna påtalar också den enskilde polismannens möjlighet att
meddela rapporteftergift och anser det vara alarmerande att rapporteftergift
meddelas i samband med konstaterade små innehav. Flera stora narkotikautredningar
har nämligen enligt motionärerna börjat med att man kunnat
konstatera innehav av små mängder narkotika.

Under rubriken Motåtgärder anför motionärerna avslutningsvis:

För att bidra till att komma till rätta med narkotikaproblemet är en lösning
av nämnda problematik mycket angelägen. Flera vägar är tänkbara. En
lösning som kan förefalla drastisk men som är den kanske enklaste är att höja
straffminimum för narkotikabrottslighet till fängelse och därvid inkludera
innehav för eget bruk.

Då domstolarna genom att besluta om personundersökning kan få
vederbörandes personliga förhållanden utredda, kommer goda möjligheter
att finnas att skilja de vårdbehövande från de övriga. För de dokumenterat

1 Riksdagen 1978/79. 7 sami Nr 4

JuU 1978/79:4

vårdbehövande kan fängelse då utbytas mot lämplig vård enligt samma
mönster som då villkorlig dom och skyddstillsyn nu kan få ersätta ett
fängelsestraff.

För dem som är under 18 år finns dessutom möjlighet att via sociala
centralnämnden få såväl utredning som åtgärd till stånd, varvid åtal kan
underlåtas jämlikt annat stadgande.

Det blir också möjligt att få klarlagt de problem som föranleder en
narkotikamissbrukare att nyttja drogen. Detta gör det i sin tur möjligt att sätta
in hjälp- eller stödåtgärder som eliminerar behovet av narkotika, innan
vederbörande blivit beroende av drogen.

Såväl rapporteftergift som åtalsunderlåtelse jämlikt RB 20:7 1 st. 1 p.
omöjliggörs genom nämnda straff, vilket kan få en icke ringa avhållande
effekt på dem som ännu inte börjat använda narkotika.

Det skulle därmed vara sörjt för vård åt vårdbehövande, en noggrann
utredning av förhållandena och straff för langarna.

Återstår endast de fåtaliga fall där det är uppenbart att vederbörande endast
vid något enstaka tillfälle innehaft en ringa mängd för eget bruk och inte kan
förväntas använda narkotika igen. För dessa fall skulle åtalsunderlåtelse
kunna beslutas genom en särskild, snävt skriven bestämmelse.

Vissa bestämmelser

Narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller bestämmelser om straff för den
som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill tillverkar, saluhåller,
överlåter eller innehar narkotika. Brotten är indelade i tre grader: narkotikaförseelse
(2 §), narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan
omfattar för narkotikaförseelser endast böter, för narkotikabrott böter eller
fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett och
högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 3 § särskilt beaktas
om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.

Regler om åtalsunderlåtelse finns i 20 kap. 7 § RB. Av särskilt intresse är
här stadgandet i första stycket punkt 1 som föreskriver, att åklagare må
besluta att icke tala å brott om det kan antagas att i händelse av lagföring
annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes
lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt. I punkt 2 ges åklagaren rätt
att underlåta åtal om brottet har förövats innan den misstänkte har dömts för
annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd
för sådant brott och det är uppenbart att det nya eller nyupptäckta brottet i
jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till
påföljden. Enligt punkt 3 - som får tillämpas endast av RÅ (de s. k. RÅ-fallen)
- får åtal underlåtas, om det i annat fall än som avses i punkterna 1 och 2 av
särskilda skäl är uppenbart, att påföljd inte erfordras för att avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna
inte heller eljest är påkallat att åtal väcks. I punkt 4 föreskrivs

Juli 1978/79:4

möjlighet till åtalsunderlåtelse mot bl. a. vårdbehövande narkotikamissbrukare.
En förutsättning är att vården kommer till stånd utan lagföring.

För ungdomar i åldern 15-18 år ges särskilda regler i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen ger åklagare möjlighet
att - utöver vad som foijer av 20 kap. 7 § RB - underlåta åtal för brott som
begåtts av den som fyllt 15 men inte 18 år. Sådan befogenhet har åklagaren i
två fall.

Det första är att den underårige utan lagföring blir föremål för sådan åtgärd
som med skäl kan antas vara lämpligast för hans tillrättaförande. I lagen
nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen (1960:97), omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § samma lag eller annan därmed jämförlig åtgärd.
Enligt bestämmelsen kan åtalsunderlåtelse ske även utan egentliga vårdåtgärder,
nämligen om den underårige blir föremål för annan hjälp- och
stödåtgärd.

Det andra fallet där befogenhet att underlåta åtal föreligger enligt 1964 års
lag är det, att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Lagen innehåller inte någon begränsning i fråga om kretsen av brott vid
vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Enligt sista stycket i 1 § skall åtal emellertid
ske, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns också i 69 § barnavårdslagen,
57 § nykterhetsvårdslagen och 21 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocial itet.

Enligt 12 § första stycket polisinstruktionen (1972:511) skall polisman som
får kännedom om brott som hör under allmänt åtal rapportera saken till
vederbörande förman så snart det kan ske. I andra stycket ges det undantaget
från rapporteringsskyldigheten att polisman får underlåta att avge rapport
eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott för vilket inte
stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter, om brottet
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

Förarbeten

I prop. 1968:7 med förslag till narkotikastrafflag m. m. anförde dåvarande
chefen för socialdepartementet bl. a. följande.

En fråga som ägnats stor uppmärksamhet såväl av kommittén som i
remissyttrandena är frågan om innehav av narkotika bör vara
straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remissinstanserna
ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall vara
straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,
som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av
narkotika skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera
varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av
konventionen. Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande
innehav av sådana medel.

JuU 1978/79:4

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av
innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen
framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta
narkotikabrottsligheten, de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden
mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara
straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig
gränsdragning mellan tillåtet - ringa - innehav och otillåtet innehav talar för
att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraffutredningen
särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk bör
bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan få
icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka vård
och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger
innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav kan
få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan anföras
mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att strafflagstiftningen
inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare
tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening att de
rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom ramen
för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala för brott
se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet av påföljd
bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft medlen för eget
bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet att samma person
kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att överlåta den till andra,
främst för att därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt missbruk. I sådana
fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna att med beaktande
av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt fall lämpligaste
påföljden.

Liknande synpunkter anfördes i andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande över propositionen (2LU 1968:1 s. 44 f).

I prop. 1971:100 föreslogs en vidgning av åklagares möjligheter att
underlåta åtal vid mindre allvarliga brott. Lagtekniskt innebar förslaget att
dåvarande begränsning i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, att det skulle vara
uppenbart att annan påföljd än böter skulle komma att utdömas, skulle utgå. I
stället skulle åklagare få rätt att underlåta åtal, om det kunde antas att
påföljden icke skulle bli annat än böter. Såvitt gällde 1964 års lag med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innebar förslaget att åtal
skulle kunna underlåtas även om något formellt beslut om ingripande enligt
barnavårdslagen inte meddelades, förutsatt att den unge rent faktiskt hade
blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämnds sida och det
med skäl kunde antas att härigenom vidtogs vad som var lämpligast för hans
tillrättaförande.

Till stöd för förslaget anförde chefen för justitiedepartementet bl. a.
följande.

Den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB innebär inte
något frångående av principen att en kriminaliserad gärning regelmässigt
skall följas av en påföljd. Den yttre ramen för åtalsunderlåtelse vidgas

JuU 1978/79:4

emellertid något genom att åklagaren får rätt att underlåta åtal, även om
straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Finns det någon tvekan om att
annat straff än böter skulle ådömas, finns däremot inte utrymme för
åtalsunderlåtelse.

En fråga som har uppmärksammats under remissbehandlingen är den
begränsning av institutet åtalsunderlåtelse som ligger däri att åtal inte får
underlåtas, om lagföring är påkallad ur allmän synpunkt. Som har framhållits
i promemorian är det inte möjligt att generellt ange vilka omständigheter som
bör föranleda att åtal kan underlåtas. Med hänsyn till att frågan om allmänna
förutsättningar för åtalsunderlåtelse är föremål för utredning anser jag inte
heller, att det finns anledning att lagstiftningsvägen nu precisera när åtal är
påkallat ur allmän synpunkt. Det får ankomma på RÅ att genom anvisningar
och vid inspektioner verka för att enhetlighet upprätthålls i tillämpningen i
detta avseende.

En typ av brottslighet som särskilt uppmärksammats i promemorian och
under remissbehandlingen är narkotikabrottsligheten. Vid sådan brottslighet
förekommer redan nu åtalsunderlåtelse i betydande omfattning. Detta
hänger samman med att det straffbara området har gjorts mycket vidsträckt
på grund av att det ansetts vara av stor betydelse för att kunna utreda den
allvarligare brottsligheten att även i och för sig bagatellartade förfaranden
omfattas av straffbudet. Som jag har framhållit tidigare bör inte i detta
sammanhang ske någon omprövning av den straffrättsliga lagstiftningen.
Från denna utgångspunkt bör det enligt min mening finnas ökat utrymme för
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Det är sålunda angeläget att inte
genom ingripande med åtal spoliera möjligheterna att ge narkotikamissbrukare
nödvändig vård. Eftersom åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet
bör begränsas till rena bagatellfallen är det enligt min mening lämpligare att
utnyttja möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1
RB än att införa bestämmelser om särskild åtalsprövning i narkotikastrafflagen.
När det gäller ungdomar kan åtalsunderlåtelse för narkotikabrott
dessutom komma i fråga även enligt 1964 års lag.

Som framgår av det anförda bör åtal underlåtas endast vid mindre allvarliga
narkotikabrott, t. ex. innehav av mindre mängd narkotika för egen förbrukning
eller överlåtelse av mindre mängd i samband med konsumtion. Det
missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att
sälja narkotika i små portioner bör normalt inte komma i åtnjutande av
åtalsunderlåtelse. Tillämpningen får ske med beaktande av den allmänna
inställningen att överlåtelse av narkotika är att bedöma som en mycket
allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen
anförde justitieutskottet (JuU 1971:11) bl. a. följande.

Utskottet vill till en början understryka att ifrågavarande lagrum, 20 kap. 7
§ första stycket 1 rättegångsbalken, endast har avseende på brott som kan
antagas föranleda bötesstraff. Finns det någon tvekan om att annan påföljd än
böter skulle ådömas, saknas utrymme för åtalsunderlåtelse enligt stadgandet.
Vid narkotikabrottslighet förekommer redan nu åtalsunderlåtelse enligt
lagrummet i betydande omfattning; statistiska uppgifter visar t. ex. att under
andra halvåret 1969 antalet sådana beslut översteg antalet bötesdomar
gällande sådan brottslighet. Utrymmet för en vidgad användning av
åtalsunderlåtelse enligt lagrummet i fråga om narkotikabrottslighet måste
därför bli mycket begränsat.

JuU 1978/79:4

Åtalsunderlåtelse på narkotikaområdet enligt förevarande lagrum bör som
departementschefen framhåller begränsas till de mindre allvarliga brotten,
t. ex. innehav av smärre mängd narkotika för egen förbrukning eller
överlåtelse av sådan mängd i samband med konsumtion. Det missbrukarklientel
som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att sälja
narkotika bör, i den mån bötesstraff över huvud taget kommer i fråga, endast i
undantagsfall komma i åtnjutande av förmånen av åtalsunderlåtelse. Samtidigt
får emellertid beaktas angelägenheten av att samhällets ingripanden i
görligaste mån anpassas så att de inte motverkar utan understöder ansträngningarna
att ge narkotikamissbrukare erforderlig vård - en synpunkt som
också understrukits i förarbetena till narkotikastrafflagstiftningen (prop.
1968:7 s. 107,112,118,2LU 1968:1 s. 44). Utrymmet för åtalsunderlåtelse bör
därför vara något mindre begränsat om åtgärden bedömes kunna bidra till att
narkotikamissbrukare beredes nödvändig vård. Detsamma synes i viss
utsträckning kunna gälla då lagföring av någon, som redan underkastat sig
vård för sitt missbruk, kan antagas få negativa effekter på vederbörandes
inställning till vården. Tillämpningen måste dock alltid ske - och det bör
enligt utskottets mening kraftigt understrykas - med beaktande av de
allvarliga, inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten kan
medföra.

Härutöver bör tilläggas att när det gäller ungdomar under 18 år ytterligare
möjligheter till åtalsunderlåtelse föreligger enligt 1964 års lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Som ovan nämnts innebär förevarande
proposition att förutsättningarna för beslut att underlåta åtal enligt den
lagen på visst sätt vidgas.

Riksåklagarens cirkulär

Riksåklagaren har åren 1968, 1969, 1971 och 1972 utfärdat cirkulär
angående tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse såvitt
gäller narkotikabrott (C 43, C 56, C 67 och C 74).

I cirkuläret frän är 1968 uttalas bl. a. följande.

Huvudsyftet med de nya straffbestämmelserna har varit att möjliggöra
effektivare ingripanden i fråga om personer som yrkesmässigt sysslar med
illegal narkotikahantering. Samtidigt har betonats att straffskärpningarna inte
får minska möjligheterna för den illegala hanteringens offer att erhålla
erforderlig vård. Vid den praktiska tillämpningen bör därför tillses att man
inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård
åt vårdbehövande missbrukare. Denna synpunkt får särskilt beaktas vid valet
av påföljd men bör också föranleda åklagaren att tillvarataga möjligheterna att
underlåta åtal. När det gäller missbrukare i åldern under 18 år kan åtal i stor
utsträckning underlåtas med stöd av 1964 års lag med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. I fråga om äldre missbrukare, som blir föremål för
sluten psykiatrisk vård, kan utrymme stundom finnas för tillämpning av
bestämmelserna i RB 20:7 första stycket 4.

Även om vårdbehov inte föreligger, kan det finnas skäl att underlåta åtal
beträffande personer vilkas brottslighet inskränker sig till att de innehaft en
ringa mängd narkotika för eget bruk. Särskilt gäller detta i fråga om
förhållandevis unga personer. Åtal kan i dessa fall underlåtas med stöd av RB
20:7 första stycket 1. Brottslighetens art är nämligen inte sådan att åtal
generellt kan anses påkallat från allmän synpunkt.

JuU 1978/79:4

I cirkuläret från år 1969 erinras om uttalandet i föregående cirkulär att,
även om vårdbehov inte föreligger, det kan finnas skäl att underlåta åtal med
stöd av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB beträffande personer vilkas brottslighet
inskränker sig till att de innehaft en ringa mängd narkotika för eget bruk. I
anslutning härtill anförs följande.

Vid flera åklagarmyndigheter anses förutsättningar för sådan åtalsunderlåtelse
som regel föreligga när det gäller 2-3 gram cannabis eller högst 100
tabletter eller motsvarande kvantitet av fenmetralin, amfetamin eller metylfenidat.
Som tidigare i annat sammanhang uttalats från riksåklagarens sida
förordas att åtalsunderlåtelse meddelas för innehav för eget bruk av nyss
angiven mängd narkotika såvida inte de särskilda omständigheterna i det
enskilda fallet talar häremot. Åtal bör kunna underlåtas även för överlåtelse
av narkotika, om det gällt en obetydlig kvantitet och skett i samband med
konsumtion av narkotikan.

Cirkuläret frän år 1970, som i motsats till övriga angivna cirkulär gäller
åtalsunderlåtelser över huvud taget, innehåller bl. a. följande såvitt gäller
narkotikamål.

Åtal bör underlåtas endast vid mindre allvarliga narkotikabrott, till
exempel innehav av en mindre mängd narkotika för egen förbrukning eller
överlåtelse av en mindre mängd i samband med konsumtion. Det missbrukarklientel
som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att sälja
narkotika i små portioner bör normalt inte komma i åtnjutande av
åtalsunderlåtelse. Samhällets ingripanden bör anpassas så att de inte
motverkar utan understöder ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare
erforderlig vård. Om en åtalsunderlåtelse bedöms kunna bidra härtill, bör
utrymmet för sådan underlåtelse vara något mindre begränsat än hittills.
Detsamma gäller i viss utsträckning när lagföring av någon, som redan
underkastat sig vård för sitt missbruk, kan antas få negativa effekter på hans
inställning till vården. Tillämpningen måste dock alltid ske med beaktande av
de allvarliga och inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten
kan medföra. Riksdagens justitieutskott, som understrukit sist anförda
synpunkt, har särskilt framhållit att den vidgade möjligheten till åtalsunderlåtelse
avser endast brott som kan antas föranleda bötesstraff. Enligt 1964 års
lag föreligger dock ytterligare möjligheter när det gäller ungdomar.

1 cirkuläret frän är 1972 framhålls inledningsvis att erfarenheterna från
rättstillämpningen och ny lagstiftning gör det motiverat att sammanfatta och
vidareföra tidigare uttalanden i ett nytt cirkulär. Under rubriken Åtalsunderlåtelse
anförs bl. a. följande.

I cirkulär C56 förekom, såvitt gäller avgränsningen av mindre allvarliga
narkotikabrott, en hänvisning till de mängder narkotika (2-3 gram cannabis
eller en kvantitet av vissa centralstimulantia svarande mot högst 100
tabletter) som flera åklagarmyndigheter - och riksåklagaren - bedömde
kunna föranleda åtalsunderlåtelse vid innehav. Gjorda erfarenheter talar för
att åtal bör kunna underlåtas även när det gäller något större mängder. Då det
gäller medel som innehafts för egen förbrukning har det i vissa mål
förekommit att åklagaren och domstolen gjort beräkningar på hur stora
mängder som gått åt under längre - ibland årslånga - missbruksperioder,

JuU 1978/79:4

varefter vederbörande åtalats och dömts för innehav av dessa kvantiteter. I de
fall innehavet avslutats genom egen förbrukning bör det i sådana fall vara
möjligt att underlåta åtal vid avsevärda mängder. I de fall medlen funnits i
behåll bör åklagaren, såvitt gäller hänsynstagandet till mängden medel,
kunna underlåta åtal vid en mängd som svarar mot någon veckas förbrukning.
Större försiktighet är dock motiverad vid prövningen av denna andra
situation. Särskilt gäller det i fråga om andra medel än cannabis.

Statistiska uppgifter

Antalet godkända strafförelägganden/domaroch meddelade åtalsunderlåtelser
åren 1970-1977 för brott mot narkotikastrafflagen (huvudbrott eller
bibrott) framgår av följande tabell.

	Strafföreläggan-	Åtalsunderlåtelse	Samtliga
	den/domar
År	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1970	1 995	59,5	1 358	40,5	3 353	100,0
1971	1 967	57,4	1 460	42,6	3 427	100,0
1972	2 327	60,3	1 531	39,7	3 858	100,0
1973	2 130	56,8	1 622	43,2	3 752	100,0
1974	2 192	59,2	1 513	40,8	3 705	100,0
1975	2 341	57,9	1 700	42,1	4 041	100,0
1976	2 395	58,1	1 724	41,9	4 119	100,0
1977	2 565	63,1	1 499	36,9	4 064	100,0

Antalet åtalsunderlåtelser åren 1970-1977 för brott mot narkotikastrafflagen
(huvudbrott eller bibrott) efter tillämpat lagrum framgår av följande
tabell.

År	punkt 1	RB 20:7 punkt 2	punkt 4	1964 års lag	BVL 69 §	NVL 57 §	Samtliga
1970	631	204	18	313	170	2	1 358
1971	694	226	29	341	162	2	1 460
1972	719	283	22	342	161	2	1 531
1973	939	303	21	222	155	2	1 622
1974	866	304	19	203	95	-	1 513
1975	927	498	21	155	98	-	1 700
1976	883	611	25	119	85	1	1 724
1977	787	576	13	74	49	-	1 499

Svar på interpellation och fråga

1 svar på fråga om ökat polisingripande mot innehav av narkotika och på
interpellation om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket anförde justitieministern,
statsrådet Romanus, den 13 mars 1978 bl. a. följande (prot.
1977/78:94, s. 117-129).

JuU 1978/79:4

I syfte att nå enhetlighet vid den praktiska tillämpningen (av gällande

bestämmelserom åtalsunderlåtelse) har riksåklagaren utfärdat cirkulär i

ämnet till landets åklagare. Det är också naturligt att man på skilda håll har
funnit nödvändigt att lokalt utarbeta vissa schabloner till ledning för
bedömningen av fall där inga särskilda omständigheter föreligger. Jag kan
nämna att åklagarmyndigheten i Stockholm den 19 december förra året, efter
samråd med rikskriminalen, har beslutat att skärpa sin praxis i vissa
hänseenden. Jag vill understryka att jag finner det riktigt och angeläget att de
ansvariga myndigheterna på detta sätt följer utvecklingen och fortlöpande
anpassar anvisningarna till situationen på narkotikaområdet.

Det bör framhållas att det är åklagaren och inte polisen som fattar beslut om
åtalsunderlåtelse. Innan ett sådant beslut fattas, måste polisen ha gjort en
utredning. Den misstänkte blir därvid underkastad förhör. Narkotikan tas i
beslag och blir senare förverkad. En åtalsunderlåtelse kan också i vissa fall
antecknas i polisens register till ledning för eventuella framtida bedömningar.
Att en åtalsunderlåtelse meddelas är alltså inte detsamma som att man över
huvud taget underlåter att vidta åtgärder i fallet.

Enligt min mening måste den praxis som har utbildat sig i fråga om
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott anses stå i överensstämmelse med de
bestämmelser som gäller och de uttalanden som har gjorts från statsmakternas
sida. En annan sak är att det naturligtvis alltid finns ett utrymme för
diskussion när det gäller bestämmelser av detta slag. Bestämmelserna vilar
dock på principer som otvivelaktigt är riktiga, nämligen att samhällets
ingripanden vid mera lindriga narkotikaförseelser inte bör motverka utan i
stället underlätta ansträngningarna att ge den vård som behövs och att
rättsväsendets resurser framför allt bör koncentreras på den svårare narkotikabrottsligheten.

Brottsförebyggande rådets narkotikagrupp

I enlighet med uttalanden av departementschefen i prop. 1977/78:105 om
åtgärder mot narkotikamissbruk har brottsförebyggande rådets (BRÅ) narkotikagrupp
fortsatt sitt arbete med att följa missbrukssituationen i landet och
initiera åtgärder. En sekreterare (med placering i socialdepartementet) har
knutits till gruppen. Nya direktiv för gruppen har meddelats av BRÅ i oktober
1978. Direktiven innehåller bl. a. följande:

I propositionen anges en rad åtgärder på narkotikaområdet som initierats
av ledningsgruppen för narkotikafrågor. Uppföljningen av dessa åtgärder
ankommer i första hand på varje berörd myndighet. Gruppen bör dock verka
för en samordning på området.

Liksom tidigare skall gruppen även i övrigt verka för samordning av
myndigheters insatser på narkotikaområdet och för samordningen av
myndigheters och organisationers insatser.

På grundval av de undersökningar som myndigheter och utredningar utför
samt av aktuella lägesrapporter skall gruppen fortlöpande analysera missbrukssituationen.

Det ankommer på gruppen att i enlighet med statsmakternas beslut ta
initiativ till fortsatta åtgärder inom narkotikaområdet.

Gruppen bör söka finna effektiva samarbetsformer med nämnden för
alkoholfrågor för att på längre sikt underlätta ett integrerat arbete med

Juli 1978/79:4

alkohol- och narkotikafrågor.

Gruppen skall vidare ta aktiv del i rådets övriga verksamhet och föreslå
rådet utvecklingsprojekt inom narkotikaområdet.

Pågående undersökning m. m.

Regeringen tillsatte i mars 1977 en särskild ledningsgrupp för narkotikafrågor
med uppgift att föreslå och initiera ytterligare insatser mot narkotikamissbruket
samt att verka för samordning av insatserna på narkotikaområdet.
Gruppen lade i februari 1978 fram en slutrapport med ett niopunktsprogram
mot narkotikamissbruket (Ds S 1978:2). Rapporten låg till grund för
prop. 1977/78:105 om åtgärder mot narkotikamissbruk. Propositionen bifölls
av riksdagen i maj 1978 (SoU 1977/78:36).

Vid ett uppföljningssammanträde med ledningsgruppen den 5 september
1978 behandlades den i motionen upptagna frågan. Därvid upplystes att
rikspolischefen och riksåklagaren avsåg att undersöka behovet av kompletterande
upplysningar om tillämpningen av gällande anvisningar.

Riksåklagaren har därefter av landets länsåklagare utbett sig information
om handläggningen av narkotikamål i de olika åklagardistrikten. Länsåklagarnas
undersökningar skall särskilt inriktas på de frågor som upptagits i
nedanstående punkter.

1. Frekvensen av narkotikamål. Förekomsten av olika preparat. Utvecklingstendenser.

2. Behandlingen av fall rörande mindre mängd narkotika som någon
innehaft men som han redan förbrukat vid ingripandet.

3. Praxis för åtalsunderlåtelse enligt RB20:7 p. 1 (t.ex. kvantitetsgräns, slag
av preparat).

4. Kontakten med socialnämnden.

5. Användningen av strafföreläggande för narkotikaförseelse (frekvens,
synpunkter).

6. Förverkande av narkotika utan samband med åtal eller strafföreläggande
(frekvens, förverkandehandläggningens betydelse för frågan om åtal
eller åtalsunderlåtelse).

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion angående åtalsunderlåtelse m. m. vid
narkotikabrottslighet. Enligt motionärerna kan man i fråga om åtalsprövningen
vid narkotikaförseelser skönja en alltmer liberal tillämpning, vilken
hotar att få förödande konsekvenser för bekämpningen av narkotikamissbruket.
Innehav för eget bruk av sådana mängder narkotika som upp till 15
gram cannabisharts, 30 gram marihuana, 15 påsar centralstimulerande
narkotika liksom av en enstaka dos av morfin eller heroin kan enligt
motionärerna föranleda åtalsunderlåtelse, och vårdbehovet varken utreds

JuU 1978/79:4

eller beaktas i allmänhet. Åklagarnas bedömning har enligt motionärerna lett
till att den enskilde polismannen i många fall anser det meningslöst att ingripa
eller meddelar rapporteftergift. Motionärerna uttalar att flera vägar är
tänkbara när det gäller att lösa problemet. Den kanske enklaste lösningen
anser de vara att höja straffminimum för den lindrigaste graden av
narkotikabrottslighet till fängelse. Utrymmet för åtalsunderlåtelse vid
innehav av narkotika för eget bruk skulle härigenom kraftigt begränsas. För
de fåtaliga fall, beträffande vilka det är uppenbart att vederbörande endast vid
något enstaka tillfälle innehaft en ringa mängd för eget bruk och inte kan
förväntas använda narkotika igen, bör åtalsunderlåtelse möjliggöras genom
en ny åtalsbestämmelse. Motionsyrkandet går ut på att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till ändrade lagbestämmelser i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Den bestämmelse om åtalsunderlåtelse, 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken, som motionärernas kritik närmast avser, innebär att
åklagare får besluta att inte väcka åtal om det kan antas att annan påföljd än
böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte är
påkallad från allmän synpunkt. Med stöd av denna bestämmelse kan åtal
underlåtas vid vissa lindrigare former av narkotikabrottslighet.

Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning år 1971. Särskild uppmärksamhet
ägnades i lagstiftningsärendet åt bestämmelsens tillämpning vid
narkotikabrottslighet. Justitieutskottet framhöll liksom departementschefen
att åtalsunderlåtelse enligt lagrummet skulle få meddelas endast i fråga om de
mindre allvarliga brotten, t. ex. innehav av smärre mängd narkotika för egen
förbrukning eller överlåtelse av sådan mängd i samband med konsumtion.
Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget missbruk
genom att sälja narkotika borde enligt utskottets mening, i den mån
bötesstraff över huvud taget kom i fråga, endast i undantagsfall komma i
åtnjutande av förmånen av åtalsunderlåtelse; samtidigt fick emellertid
beaktas angelägenheten av att samhällets ingripanden i görligaste mån
anpassas så att de inte motverkar utan understöder ansträngningarna att ge
narkotikamissbrukare erforderlig vård. Utrymmet för åtalsunderlåtelse borde
därför enligt utskottet vara något mindre begränsat om åtgärden bedöms
kunna bidra till att narkotikamissbrukare bereds nödvändig vård. Samtidigt
underströks att tillämpningen alltid måste ske med beaktande av de
allvarliga, inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten kan
medföra.

För att största möjliga enhetlighet skall uppnås vid den praktiska
tillämpningen har riksåklagaren - i enlighet med vad som förutsatts vid
bestämmelsernas tillkomst - utfärdat cirkulär till landets åklagare om
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Inom skilda åklagarmyndigheter
har utarbetats schabloner till ledning för bedömningen av normalfallen. I
dessa anvisningar kan på sätt motionärerna nämner anges att åtalsunderlåtelse
kan förekomma vid innehav för eget bruk av vissa angivna kvantiteter
narkotika.

JuU 1978/79:4

Utskottet finner till en början angeläget att erinra om att, innan en åklagare
fattar beslut om åtalsunderlåtelse, en utredning har gjorts i ärendet. Den
misstänkte har förhörts och påträffad narkotika har tagits om hand. Vid
beslut om åtalsunderlåtelse tas narkotikan i beslag och blir sedermera
regelmässigt förverkad. Att en åtalsunderlåtelse meddelas är alltså inte
detsamma som att inga åtgärder över huvud taget blir vidtagna.

Tillgänglig statistik över antalet meddelade åtalsunderlåtelser ger inte stöd
för motionärernas påståenden om en utveckling mot en mer liberal tillämpning.
Samtidigt bör dock sägas att någon statistik inte föreligger över antalet
rapporteftergifter. Det är därför svårt att dra några säkra slutsatser om det
föreligger en ändrad inställning från polisens och åklagarnas sida när det
gäller beivrande av narkotikaförseelser.

Tydligt är emellertid enligt uppgifter från bl. a. polis- och åklagarhåll att
gatulangningen av narkotika i viss utsträckning ändrat karaktär. Många
langare bär numera regelmässigt på sig endast så små kvantiteter av varan att
de, om de ertappas, kan räkna med åtalsunderlåtelse enligt nuvarande praxis.
Utvecklingen har lett till att åklagarmyndigheten i Stockholm i december
1977 har beslutat att skärpa sin praxis, bl. a på det sätt att åtalsunderlåtelse på
grund av att brottsligheten är av lindrig beskaffenhet inte skall komma i fråga
vid överlåtelse eller innehav av narkotika som utgörs av heroin eller
kokain.

Motionsspörsmålet har också uppmärksammats på centralt håll inom
åklagar- och polisväsendet. Som framgår av redogörelsen ovan har rikspolischefen
och riksåklagaren nyligen beslutat att undersöka tillämpningen av
gällande anvisningar. Riksåklagaren har därefter av landets länsåklagare
begärt information om handläggningen av narkotikamål med avseende på
bl. a. praxis för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Den angelägna fråga som motionärerna tagit upp kommer således att bli
föremål för ingående kartläggning. När denna slutförts bör det vara möjligt att
med större säkerhet uttala sig om huruvida den praxis som har utbildat sig
står i överensstämmelse med de bestämmelser som gäller och de motivuttalanden
som har gjorts från statsmakternas sida till ledning för rättstillämpningen.
Om det skulle visa sig att så inte är fallet, kan enligt utskottets mening
förutsättas att riksåklagaren och rikspolischefen omprövar innehållet i
utfärdade cirkulär och anvisningar i ämnet eller, om lagstiftning skulle
bedömas erforderlig, tar initiativ härtill.

Under hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen ej bör

JuU 1978/79:4

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1465.

Stockholm den 7 november 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Åke Polstam (c), Arne Nygren (s), Lilly
Bergander (s), Gunde Raneskog (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl
Lidbom (s), Gunilla André (c), Joakim Ollén (m), Martin Segerstedt (s),
Margareta Andrén (fp) och Karl-Gustaf Mathsson (s).

GOTAB 58670 Stockholm 1978