Med anledning av motion om ändrad sammansättning av marknadsdomstolen (Betänkande 1978/79:NU6 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1978/79:6

med anledning av motion om ändrad sammansättning av marknadsdomstolen Ärendet I

motionen 1977/78:304 av Hans Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen
uttalar sig för en förstärkning av konsument- och löntagarintressena i
marknadsdomstolen.

Motionen

Marknadsdomstolens uppgift att ta till vara konsumenternas intressen är
svår, säger motionärerna. Många marknadsföringsmetoder som länge har
betraktats som legala och viktiga för företagarna drabbar ekonomiskt och
utbildningsmässigt svaga konsumentgrupper hårt. Välutbildade, ekonomiskt
starka grupper har oftast större motståndskraft. Eftersom konsumenterna i
många avseenden är svaga på marknaden jämfört med producenterna borde
marknadsdomstolen ha en sammansättning som medför att konsumentintresset
verkligen kan göra sig gällande.

Motionärerna hänvisar till marknadsdomstolens avgörande år 1977 i ett
ärende rörande märkesdifferentiering (se s. 7). De gör den kommentaren att
effekterna av en dom som inte utgår från konsumentintresset utan från
företagsintresset kan bli mycket negativa särskilt för de svaga konsumenterna,
om domen blir prejudicerande. Mot denna bakgrund uttalar sig
motionärerna för att man skall se över hur konsumentintressena bättre kan
tillvaratas i marknadsdomstolen. Representationen för konsument- och
löntagarintressena skulle, menar de, med oförändrat ledamotsantal kunna
förstärkas genom att den icke-partsrepresenterande ledamot som skall ha
särskild insikt i konsumentfrågor byts ut mot en representant för en
organisation med starka konsumentintressen, t. ex. Pensionärernas riksorganisation.
Ett annat alternativ är att kretsen av ledamöter i marknadsdomstolen
utökas med en sådan representant.

Marknadsdomstolens uppgifter

Marknadsdomstolen handlägger som slutinstans ärenden enligt lagen
(1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet (konkurrensbegränsningslagen), enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen). Förfarandet regleras genom dessa lagar och genom

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 6

NU 1978/79:6

lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

I konkurrensbegränsningslagen stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa
arter av konkurrensbegränsning, dels att det skall ankomma på marknadsdomstolen
att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av annan
konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning.

Förbuden, som är straffsanktionerade, avser bruttoprissättning (2 §) och
anbudskarteller (3 §). Mål rörande överträdelser prövas av allmän domstol.
Under vissa betingelser - såsom att konkurrensbegränsningen kan antas
medföra kostnadsbesparingar för konsumenterna - får marknadsdomstolen
lämna dispens från förbuden.

Med skadlig verkan förstås enligt en generalklausul (5 §) att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller
hindrar annans näringsutövning. För fall då förhandling avslutas utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning har kunnat undanröjas finns
följande regler. Om ärendet avser vägran av företagare att sälja förnödenhet
till företagare i senare försäljningsled på villkor som motsvarar vad han
erbjuder andra företagare, får marknadsdomstolen meddela leveransföreläggande
vid vite. I andra fall då förhandling misslyckas skall domstolen, om
saken bedöms vara av större vikt, göra anmälan till regeringen.

Framställning om förhandling görs av näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Om denne beslutar att inte agera i ett visst fall får förhandling begäras
också av företagare som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen eller
av konsument- eller löntagarsammanslutning.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas
intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster
och andra nyttigheteroch att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Centrala bestämmelser i lagen är tre
generalklausuler.

Enligt den första av dessa (2 §) kan marknadsdomstolen meddela förbud
mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som
genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Denna generalklausul ingick tidigare i
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (även benämnd marknadsföringslagen),
som den 1 juli 1975 avlöstes av den nuvarande, utvidgade
marknadsföringslagen.

Den andra generalklausulen (3 §)avser information. Om näringsidkare vid
marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan
marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information.

Den tredje generalklausulen (4 §) avser produktsäkerhet m. m. Saluhåller
näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina
egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan

NU 1978/79:6

marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller
om varan är uppenbart otjänlig för sitt ursprungliga ändamål.

Sådant förbud eller åläggande som här nämnts skall i regel förenas med
vite.

Det allmännas talan inför marknadsdomstolen förs av konsumentombudsmannen
(KO). Om denne i ett visst fall beslutar att inte göra ansökan om
förbud eller åläggande får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter,
löntagare eller näringsidkare. Gäller frågan förbud enligt den första av
generalklausulerna får ansökan i sådant fall också göras av näringsidkare som
berörs av handlingen. KO får utfärda förbuds- resp. informationsföreläggande
i fall som ej är av större vikt.

Enligt avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare
att använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenten. Lagen gäller i
fråga om villkor som används vid erbjudande av vara, tjänst eller annan
nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Begreppet ”annan
nyttighet” infördes vid en utvidgning av tillämpningsområdet år 1977;
dessförinnan var giltigheten i detta hänseende begränsad till villkor ”i
samband med uthyrning av lösöre”. Om vite, om KO:s funktioner och om
sekundär talerätt för vissa sammanslutningar innehåller avtalsvillkorslagen
samma slags bestämmelser som marknadsföringslagen.

Marknadsdomstolens sammansättning, m. m.

Gällande bestämmelser och praxis

Lagen om marknadsdomstol m. m. innehåller i huvudsak följande bestämmelser
om domstolens sammansättning.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta
andra ledamöter. Alla utses för viss tid av regeringen. För varje ledamot utom
ordföranden skall finnas en eller flera ersättare.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Två av de övriga ledamöterna är särskilda ledamöter, en för
ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring
och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. Den förre skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden, den senare i konsumentfrågor. Av övriga ledamöter
skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland
företrädare för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden, vice ordföranden
och de särskilda ledamöterna får däremot inte utses bland personer
som kan anses företräda sådana intressen.

Marknadsdomstolen är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall delta lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen, dvs. en, två eller
tre av vardera kategorin. Av de särskilda ledamöterna deltar endast den som
utsetts för sådant ärende som det är fråga om. Antalet ledamöter som deltar i

NU 1978/79:6

ett beslut kan sålunda variera från nio till fem. Som marknadsdomstolens
beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig; vid lika
röstetal har ordföranden utslagsröst.

Om marknadsdomstolens aktuella sammansättning kan följande noteras.
De särskilda ledamöterna är professorer i företagsekonomi resp. i nationalekonomi.
Av de övriga ledamöterna är en - liksom den ersättare som har
utsetts för honom - tjänsteman hos Landsorganisationen i Sverige (LO), en -liksom ersättaren - tjänsteman hos Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och en - liksom två ersättare - tjänsteman hos Kooperativa förbundet
(KF). 1 det sistnämnda fallet har som tredje ersättare utsetts en tjänsteman
hos Centralorganisationen SACO/SR. De ledamöter som har utsetts bland
företrädare för företagarintressen är tjänstemän-alla med juridisk utbildning
-hos resp. Sveriges industriförbund, ett medlemsförbund i Sveriges grossistförbund
och ett medlemsförbund i Sveriges köpmannaförbund. Bland
ersättarna för dessa ledamöter finns representanter även för andra grenar av
näringslivet, såsom jordbruket - som företräds av en tjänsteman hos
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) - och reklambranschen.

Bakgrund

Marknadsdomstolen tillkom den 1 januari 1971, då lagen om otillbörlig
marknadsföring trädde i kraft. Till utgången av år 1972 benämndes den
marknadsrådet.

Marknadsdomstolens uppgifter enligt konkurrensbegränsningslagen ålåg
t. o. m. år 1970 näringsfrihetsrådet, som hade inrättats enligt beslut år 1953
och var sammansatt enligt ungefär samma principer som marknadsdomstolen.

Enligt den proposition som låg till grund för inrättandet av näringsfrihetsrådet
var det av vikt att såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk
sakkunskap skulle finnas företrädd i rådet (prop. 1953:103 s. 261). För att rådet
skulle få nödig förankring i de kretsar som närmast berördes av dess
verksamhet borde inom rådet vidare finnas företrädare för såväl näringslivet
som konsumenterna. Föredragande statsrådet underströk att näringslivets
representanter i rådet väsentligen skulle ha till uppgift ”att hävda de
synpunkter och uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i
allmänhet”. De borde däremot icke uppfattas såsom representanter för de
olika näringsgrenarnas särintressen. Föredraganden ansåg det dock sannolikt
att de personer som kom i fråga hade anknytning till någon huvudgrupp inom
näringslivet; i första hand borde då utses personer med anknytning till
industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen. Som suppleanter borde även
fackmän med intressen inom grosshandeln och hantverket förordnas. Om
det var angeläget att någon suppleants sakkunskap kom rådet till godo vid
handläggningen av ett visst ärende, fanns möjligheten att någon av de
ordinarie ledamöterna avstod från att deltaga, så att suppleanten i fråga fick

NU 1978/79:6

träda in.

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande
slag och skulle till följd härav kunna tänkas representerad på företagarsidan,
sade föredraganden. Man kunde emellertid, tilläde han, inte bortse från att
kooperationen utgör en sammanslutning av konsumenter och att rörelsen ser
som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset. Rörelsens representant
hade därför enligt hans mening sin naturliga plats på konsumentsidan. De
övriga företrädarna för de allmänna konsument- och löntagarintressena
borde vara personer med förankring i de stora löntagarorganisationerna.

Marknadsrådets - numera marknadsdomstolens - sammansättning
behandlades i den proposition (prop. 1970:57) som innehöll förslag till
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Den enda principiella nyheten vid
jämförelse med näringsfrihetsrådet varatt en särskild ledamot med inriktning
på konsumentfrågor tillkom. Föredragande statsrådet uttalade bl. a. (s. 164)
att den inriktning på etiska normer som skulle prägla bedömningen av
marknadsföringsärendena gjorde det angeläget att vid handläggningen av
dem ha ett starkt inslag av representanter för konsumenternas och näringslivets
intressen. Det förslag som förelåg om att en ledamot skulle ha särskild
insikt i konsumentfrågor ansåg han från samma synpunkt vara välbetänkt.

Beträffande näringsidkarrepresentantemas funktion i marknadsrådet
anförde föredraganden bl. a. följande. Han ville inte i första hand se dem som
företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift var snarare att
tillföra rådet kännedom om de värderingar som rådde inom näringslivet i
allmänhet. Det var genom dessa ledamöter som näringslivet skulle lå
inflytande på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas
ställning i rådet ansåg han inte att det i lagen om
marknadsråd m. m. borde föreskrivas att företrädare för en viss bransch
skulle delta i behandlingen av en viss typ av ärenden. Om företrädarna för
konsument- och löntagarintressen gjorde föredraganden inget särskilt uttalande.
Vad beslutförhetsreglerna beträffar anförde han bl. a. att han utgick
från att både vice ordföranden och den ledamot som skulle ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor i praktiken regelmässigt
skulle komma att delta i marknadsrådets avgöranden, åtminstone i ärenden
av större vikt.

Jämförelse med andra domstolar m. m.

1 statliga organ såsom specialdomstolar, verksstyrelser och nämnder ingår i
stor utsträckning ledamöter som faktiskt och ibland även formellt representerar
intresseorganisationer inom verksamhetsområdet. Statsmakternas
motiv för denna representation har varit skiftande. I vissa fall har man
uttryckligen velat bereda inflytande för partsintressen. I andra fall har man
särskilt betonat behovet av att få tillgång till sakkunskap och synpunkter från

NU 1978/79:6

de berörda organisationerna. Deltagande av intresserepresentanter har också
ansetts stärka statliga organs auktoritet genom att skapa förtroende bland
dem som blir föremål för deras åtgärder.

Särskilt i specialdomstolar och liknande organ har en paritetisk partsrepresentation
införts. Härmed avses att två motstående intressegrupper, såsom
arbetsgivare och arbetstagare eller fastighetsägare och hyresgäster, är företrädda
med lika många ledamöter vardera.

En särskilt uppmärksammad instans av detta slag är arbetsdomstolen, som
började sin verksamhet år 1929. Vid handläggning av mål inom arbetsdomstolen
deltar - enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister liksom
enligt tidigare bestämmelser-ordförande samt högst sex och lägst fyra andra
ledamöter. Av de senare skall högst fyra och lägst två tillhöra en grupp av
ledamöter som har utsetts efter förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
(eller att representera staten som arbetsgivare). Lika många - två
elleren-skall kommafrån vardera sidan. Återstående ledamöter skall liksom
ordföranden vara utsedda bland personer som ej kan anses företräda
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Likartade bestämmelser finns i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol.
Denna domstol är domför med sju eller i vissa fall med fyra ledamöter. Av
dessa skall tre resp. två vara lagfarna ledamöter och fyra resp. två intresseledamöter.
Intresseledamot skall ha särskild sakkunskap om förhållandena
på bostadsmarknaden och utses efter förslag av ”sådan riksorganisation av
fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, hyresgäster, bostadsrättshavare eller
näringsidkare som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga
omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga
om”. Av intresseledamöterna skall vid handläggningen av ett visst mål lika
många komma från fastighetsägarnas sida och från hyresgästernas och
bostadsrättshavarnas sida.

Arbetsdomstolens verksamhet under de första 25 åren har varit föremål för
vetenskapligt studium (Lennart Geijer och Folke Schmidt, Arbetsgivare och
fackföreningsledare i domarsäte; Lund 1958). Sammanfattningsvis har
konstaterats att i början av perioden ståndpunkterna i olika frågor stod hårt
och oförmedlat mot varandra men att senare antalet kontroversiella frågor
minskade och gemenskapen ökade. ”Den enhällighet som i dag [1958] råder
inom AD mellan ämbetsmän, arbetsgivar- och arbetstagarledamöter är ett
utslag av det faktum, att den gemensamma värdebasen blivit bredare” (a.a. s.
382).

I propositionen med förslag till lag om bostadsdomstol m. m. (prop.

1974:151) uttalade föredraganden, statsrådet Lidbom: ”Man måste hålla

i minnet att intresseledamöterna inte är och inte skall uppfattas som
intresserepresentanter i egentlig mening, dvs. som företrädare för endera
partens intressen. De är meddomare som har att företa en objektiv
bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och
erfarenheter.”

NU 1978/79:6

1 motionen åberopat rättsfall, m. m.

I motionen hänvisas till ett ärende i marknadsdomstolen år 1977, i vilket
domstolen har fattat ett beslut som enligt motionärernas mening ”uppenbart
måste anses strida mot konsumenternas intressen”. Ärendet gällde märkesdifferentiering
vid marknadsföring av fernissa. Det finns utförligt refererat i
näringsutskottets betänkande NU 1977/78:28.

1 korthet var ärendets innebörd följande. Ett företag hade under en period
sålt en och samma fernissa dels som ”trälack”, dels - till högre pris - som
”båtfernissa”. KO yrkade förbud för företaget i första hand att vid marknadsföring
av en och samma produkt använda olika benämningar på
produkten, i andra hand att vid marknadsföring av fernissa under den ena
benämningen underlåta att upplysa om att bolaget marknadsförde samma
fernissa även under den andra benämningen.

Marknadsdomstolen fann att bolagets marknadsföring inte var otillbörlig
enligt 2 § marknadsföringslagen och lämnade således - med utförlig motivering
- KO:s talan utan bifall. Inom domstolen anmäldes avvikande mening
av ordföranden och de tre ledamöter som utsetts bland företrädare för
konsument- och löntagarintressen. Dessa fyra ville bifalla KO:s andrahandsyrkande.

I sitt nyss angivna betänkande, med anledning av en motion om åtgärder
mot märkesdifferentiering, uttalade näringsutskottet att man inte av det
refererade fallet borde dra slutsatsen att marknadsföringslagen är verkningslös
i samband med märkesdifferentiering. Utskottet anförde:

Omständigheterna i det berörda fallet var delvis speciella. Räckvidden av

2 § kan komma att prövas i nya ärenden rörande märkesdifferentiering.
Därtill kommer att bestämmelsen i 3 § - om åläggande för näringsidkare att
lämna information som har särskild betydelse för konsumenterna - inte
kunde åberopas i detta fall, eftersom den är av yngre datum än den påtalade
åtgärden. KO har, bl. a. i intervjuer, förklarat att han avser att i en nära
framtid bringa ett nytt fall under marknadsdomstolens prövning och då lägga
även 3 § till grund för sin talan.

Såsom har nämnts i ett senare betänkande (NU 1977/78:64 s. 12,15) har KO
i mars 1978 bragt ett annat fall av märkesdifferentiering under marknadsdomstolens
prövning. Enligt KO:s ansökan skulle marknadsdomstolen
ålägga ett företag att vid marknadsföring av köksspis av viss typ tydligt
upplysa om de varunamn under vilka spisen förekommer på marknaden. KO
har senare anhängiggjort ytterligare ett ärende av samma innebörd. I dessa
fall grundar KO sin talan på 3 § marknadsföringslagen, om åläggande att
lämna information.

NU 1978/79:6

Reservationer i marknadsdomstolen

Inledning

Förekomsten och innebörden av skiljaktiga meningar inom marknadsdomstolen
belyses av följande tabeller med kommentarer. Redovisningen,
uppdelad på de tre olika lagar som domstolen har att tillämpa, omfattar
domstolens slutliga beslut under perioden den 1 januari 1971 - den 30 juni
1978. Beslut som innefattar skiljaktighet beträffande både utgången och
motiveringen upptas endast i kolumnen för skiljaktighet beträffande
utgången. I tabellerna 3 och 5 betecknas med ”K” ledamot (ledamöter) som
representerar konsument- och löntagarintressen (i texten: ”konsumentrepresentant”)
och med ”0” ledamot utan intresseförankring (ordföranden, vice
ordförande, särskild ledamot). Ledamot som representerar företagarintressen
betecknas i texten som ”företagarrepresentant”.

Marknadsdomstolens beslut under åren 1971-1977 finns utgivna i tryck i
tre volymer med titeln Marknadsdomstolens avgöranden (1971-1973,
1974-1975,1976-1977). Enhällighet och reservationer i marknadsdomstolen
vid beslut enligt marknadsföringslagen under tiden januari 1971—juni 1977
har behandlats av Maj-Britt Remstam i en uppsats i civilrätt vid Stockholms
universitet 1976, Marknadsdomstolen - organisation och praxis.

Konkurrensbegränsningslagen

Tabell 1. Beslut enligt 2 eller 3 § konkurrensbegränsningslagen (dispensärenden) -

År	Antal beslut	Därav med reservation betr. utgången
1971	_
1972	-
1973	-
1974	1	-
1975	2	-
1976	6	la
1977	1	-
1978 (-juni)	1	-
Summa	11	1

a) 1976:25. Marknadsdomstolen lämnade en tidsbegränsad dispens från
anbudskartellförbudet. Den ende närvarande konsumentrepresentanten
motsatte sig detta.

NU 1978/79:6

Tabell2. Beslut enligt 5 § konkurrensbegränsningslagen (om förhandling för
undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning)

Ar		Antal beslut	Därav med reservation betr. utgången motiveringen
1971		1	_	_
1972		1	1	-
1973		3	1	-
1974		1	1	-
1975		1	-	-
1976		4	2	-
1977		6	1	1
1978 (-	juni)	2	-	-
	Summa	19	6	1

Tabell3. Fördelning av i tabell 2 angivna reservationer beträffande utgången
(beteckningar i tabellen: se s. 8)

År	Antal ären-den med reservation	Ej K	K (alla) + 0	K (ej alla)	K (ej alla) + 0
1972	1	1
1973	1				lc
1974	1		la
1976	2	2
1977	1			1»
Summa	6	3	1	1	1

a) 1974:4. De tre konsumentrepresentanterna och den särskilde ledamoten
ansåg till skillnad från majoriteten att vägran av tidningen Land att införa
viss annons (om gödselmedel) innefattade konkurrensbegränsning med
skadlig verkan.

b) 1977:29. En konsumentrepresentant ansåg till skillnad från majoriteten
(sex ledamöter, varav en konsumentrepresentant) att viss leveransvägran
medförde skadlig verkan.

c) 1973:16. Vice ordföranden och en konsumentrepresentant ansåg till
skillnad från majoriteten (fem ledamöter, varav en konsumentrepresentant)
att Scandinavian Airlines System (SAS) i visst fall genom sin
prispolitik åstadkommit konkurrensbegränsning med skadlig verkan.

NU 1978/79:6 10

Marknadsföringslagen

Tabell 4. Beslut enligt marknadsföringslagen

År		Antal beslut	Därav med reservation betr. utgången motiveringen
1971		8	1	2
1972		15	4	1
1973		23	3	4
1974		18	3	-
1975		29	5	-
1976		19	3	-
1977		19	4	1
1978 (-	juni)	11	1	-
	Summa	142	24	8

Tabell5. Fördelning av i tabell 4 angivna reservationer beträffande utgången (beteckningar i tabellen: se s. 8)
År	Antal ären-den med reservation betr. ut-gången	Ej K	K (alla) + 0	K (ej alla)	K (ej alla) Annan + 0 konstel-lation
1971	1	1
1972	4	2	2a.b
1973	3	2		lr
1974	3	1	lc			lm
1975	5	2		28-h		1"
1976	3	1			lk	1°
1977	4		2<U	1'	1'
1978 (-juni)	1			1J
Summa	24	9	5	5	2	3

I nio av de 24 fallen med skiljaktiga meningar beträffande ärendets utgång
var ingen konsumentrepresentant bland reservanterna. De som reserverade
sig var en eller två företagarrepresentanter, i tre fall tillsammans med den
särskilde ledamoten; en återstående företagarrepresentant ingick i majoriteten.

I följande fem fall har alla närvarande konsumentrepresentanter reserverat
sig, i samtliga fall jämte en av ledamöterna utan intresseförankring:

a) 1972:3,om rabattmärkeserbjudande vid marknadsföring av cigarettmärke.
Majoriteten förbjöd - enligt KO:s tredjehandsyrkande - sådan reklam för
erbjudandet som inte klart angav villkoren för detta. Reservationer dels av
ordföranden och två konsumentrepresentanter, dels av den tredje konsumentrepresentanten.
Båda reservationerna gick ut på bifall till KO:s

NU 1978/79:6

förstahandsyrkande om förbud mot själva rabattmärkeserbjudandet.

b) 1972:15, om kombinationserbjudande (smyckestenar som tilläggsförmån
vid bensinköp). De tre konsumentrepresentanterna och den särskilde
ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

c) 1974:16, om ev. vilseledande verkan av sakligt riktiga uppgifter i
margarinannons. De två konsumentrepresentantema och den särskilde
ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

d) 1977:1. Majoriteten (fyra ledamöter) förbjöd Konsum i Stockholm att i sin
marknadsföring hävda att VIVO- och Favörkedjorna ingick i DAGABblocket
och att de behärskades av redarkapitalet. Reservationer dels av de
två konsumentrepresentanterna, som inte fann påståendena otillbörliga,
dels av vice ordföranden, som fann blott det senare påståendet otillbörligt.

e) 1977:22. Det i motionen åberopade ärendet (se s. 7).

I följande fem fall har en eller två konsumentrepresentanter reserverat sig,
men inte hela gruppen:

0 1973:7, om kombinationserbjudande (bilder ur samlarserie som tilläggsförmån
vid bensinköp). En av de två konsumentrepresentanterna ville
bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.
g,h) 1975:10 och 11, om vederhäftighet i reklamuppgifter om odörhämmande
verkan av vissa tvålar. En av de två konsumentrepresentanterna
ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten,
i) 1977:2, om annonsering rörande sällskapsresor till starkt rabatterat pris.
Domstolen förbjöd annonsering om inte vissa villkor i fråga om tillgång på
platser var uppfyllda vid annonsens beställande. En av de två konsumentrepresentanterna
ville i stället knyta villkoren till tidpunkten då annonseringen
skedde.

j) 1978:8, om produktsäkerhet (cykelbelysning som ej godkänts av statens
trafiksäkerhetsverk). Två konsumentrepresentanter ville bifalla KO:s
förbudstalan, som ogillades av majoriteten (inkl. den tredje konsumentrepresentanten,
föreslagen av KF).

I följande två fall har av konsumentrepresentanterna en eller två reserverat
sig tillsammans med den särskilde ledamoten, medan återstående har tillhört
majoriteten:

k) 1976:8, om könsdiskriminering av kvinnor i reklamsammanhang (annons
för smörjmedel). Två konsumentrepresentanter och den särskilde ledamoten
ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten (inkl.
den tredje konsumentrepresentanten, föreslagen av KF). Jfr NU 1975/
76:61 (med referat av ärendet), 1976/77:52.

1) 1977:6, om kombinationserbjudande (jordglob till förmånspris vid köp av
uppslagsverk). En av tre konsumentrepresentanter och den särskilde
ledamoten ville bifalla KO:s förbudstalan, vilken ogillades av majoriteten.

NU 1978/79:6

Slutligen finns tre fall med andra reservantkonstellationer:

m) 1974:25, om annons för figurformande metod. Majoriteten (inkl. en
konsumentrepresentant, föreslagen av KF) ogillade KO:s förbudstalan.
Reservationer dels av en konsumentrepresentant, en företagarrepresentant
och den särskilde ledamoten, vilka ville bifalla KO:s talan, dels av en
konsumentrepresentant, som ville bifalla denna talan i viss del.

n) 1975:22, om vilseledande uppgifter rörande innehållet i veckotidning.
Domstolens beslut att förbjuda vilseledande genom annonser och
löpsedlar dikterades av tre ledamöter. Reservationer dels av ordföranden,
två konsumentrepresentanter och den särskilde ledamoten, vilka ville att
förbudet skulle omfatta även tidningens omslag, dels av en konsumentrepresentant
och en företagarrepresentant, vilka ville att det skulle omfatta
endast annonser.

o) 1976:1, om hemförsäljning av böcker (fråga om förlaget vidtagit tillräckliga
åtgärder för att hindra försäljarna att förfara felaktigt). En konsumentrepresentant
och en företagarrepresentant ville bifalla KO:s förbudstalan
(dock utan vitesföreläggande), vilken ogillades av majoriteten (inkl. den
andre konsumentrepresentanten, föreslagen av KF).

A vtalsvillkorslagen

Tabell 6. Beslut enligt avtalsvillkorslagen

Ar	Antal beslut	Därav med reservation betr. utgången
1972	2	_
1973	6	-
1974	5	1
1975	3	-
1976	4	-
1977	3	-
1978 (-juni)	3	-
Summa	26	1

När det gäller bedömningen av de avtalsvillkor som prövats har marknadsdomstolen
varit helt enig. I det enda fallet av skiljaktighet ansåg
representanten för företagarsidan att förbud ej behövde kombineras med
vitesföreläggande.

Sammanfattande iakttagelser

Marknadsdomstolen har från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet
1978 avgjort 198 ärenden. Av dessa avgöranden har 157 varit helt enhälliga.

I nio fall har reservation förekommit beträffande motiveringen, medan
domstolen har varit enig om utgången. De nio ärendena redovisas inte

NU 1978/79:6

närmare här. Det kan emellertid nämnas att av reservationerna i dessa fall
bara två (1973:6, 1973:26) härrörde från konsumentrepresentanterna, ena
gången med undantag av den som föreslagits av KF. Båda gav uttryck för en
strängare bedömning än majoritetens.

När det gäller utgången har marknadsdomstolen alltså varit enig i 166 av de
198 ärendena. De 32 ärendena med reservation utgör ungefär en sjättedel av
samtliga. I dispensärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och i
ärenden enligt avtalsvillkorslagen har enigheten varit nästan fullständig.
Avgöranden enligt generalklausulen i konkurrensbegränsningslagen har
föranlett reservation i sex fall av 19 och avgöranden enligt marknadsföringslagen
i 24 fall av 142.

Det går knappast att urskilja något bestämt mönster i reservationerna. I den

uppsats som nämns i inledningen till detta avsnitt sägs: ”Det finns

inget som direkt tyder på att MD:s ledamöter är 'partsintressenter’ i den
meningen att de har röstat för en utgång i ärendet som har varit gynnsammare
för deras respektive sida”. Detta omdöme bekräftas av den något mera
omfattande inventering som har redovisats här. Särskilt kan noteras att det är
fler reservationer som härrör från en del av konsumentrepresentanterna vid
tillfället i fråga än som härrör från hela gruppen konsumentrepresentanter.
(Motsvarande gäller än mer utpräglat beträffande företagarrepresentanterna.)
Det sagda står i god överensstämmelse med vad marknadsdomstolens
ordförande, justitierådet Peter Westerlind, har anfört i uppsatser om
domstolen (här citerat från Svensk juristtidning 1976, s. 423):

Det förhållandet att vissa ledamöter är utsedda bland företrädare för
företagarintressen och vissa bland företrädare för konsument- och löntagarintressen
bör inte uppfattas som att dessa ledamöter skulle så att säga utgöra
partsrepresentanter för respektive intressekategorier, varvid den ena partssidan
kanske skulle framstå som mindre positiv till konsumentskyddet än
den andra. Ingen av ledamöterna är partsrepresentant i den meningen. Alla är
i stället ansvarsbelastade domare, uppfordrade att opartiskt tillämpa den
lagstiftning till bl. a. konsumentens skydd vilken är. rättesnöret för marknadsdomstolens
avgöranden.

1 de 32 fallen med skiljaktiga meningar beträffande utgången har majoriteten
haft en röstövervikt över minoriteten av i ett fall sju röster, i tretton fall
fem röster, i sju fall tre röster, i ett fall två röster och i nio fall en röst. Därtill
kommer ett fall (se not n till tabell 5) då domstolens beslut dikterades av en
minoritet. Av de nio fallen med en rösts övervikt gällde tre tillämpning av 5 §
konkurrensbegränsningslagen och sex tillämpning av marknadsföringslagen.
Man kan - utifrån motionärernas intentioner - göra tankeexperimentet att i
dessa nio fall addera ytterligare en röst till ”konsumentsidan”. Vare sig man
samtidigt eliminerar den särskilde ledamotens röst eller inte blir resultatet
följande. I ett av ärendena, nämligen det som åberopas i motionen, skulle
marknadsdomstolen ha bifallit KO:s förbudstalan i stället för att ogilla den. 1
ett annat ärende (se not a till tabell 5) skulle domstolen sannolikt ha utfärdat

NU 1978/79:6

ett längre gående förbud än som skedde. 1 de övriga 30 ärendena med
reservation blir utgången oförändrad.

Utskottet

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
(1953:603), marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen
(1971:112). Antalet ärenden av olika kategorier som har avgjorts under
perioden januari 1971—juni 1978 framgår av redogörelsen idet föregående (s. 8
f.). I en dominerande andel av fallen har domstolens prövning grundats på
marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring. Talan
har då i regel förts av konsumentombudsmannen (KO).

Efter mönster av arbetsdomstolen - som inom kort har funnits i 50 år - är
marknadsdomstolen sammansatt av dels ämbetsmän, dels ledamöter
utsedda bland företrädare för motstående intressen som berörs av domstolens
verksamhet. Den består av ordförande och vice ordförande, som skall vara
jurister med domarerfarenhet, två särskilda ledamöter - den ene för ärenden
om konkurrensbegränsning och den andre för övriga ärenden - samt
ytterligare sex ledamöter. Av de senare skall tre utses bland företrädare för
företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.
I praktiken får dels organisationer inom näringslivet, dels de stora
löntagarorganisationerna och Kooperativa förbundet (KF) föreslå ledamöter
och ersättare för dessa. De särskilda ledamöterna, f. n. två professorer, och
deras ersättare skall tillföra domstolen sakkunskap om näringslivets förhållanden
resp. i konsumentfrågor. I beslut skall ordföranden och minst fyra
andra ledamöter delta, därvid alltid lika många - tre, två eller en - från
företagarsidan och från konsumentsidan.

I motionen 1977/78:304 begärs att riksdagen skall uttala sig för att
konsument- och löntagarintressena får förstärkt representation i marknadsdomstolen.
Motionärerna anger två möjligheter. Den icke partsbundne
ledamot som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor skulle kunna bytas ut
mot en representant för Pensionärernas riksorganisation eller någon annan
konsumentinriktad sammanslutning. Alternativt skulle ledamotskretsen
utökas med en sådan representant.

Utgångspunkten för motionärernas förslag är ett beslut av marknadsdomstolen
år 1977. Domstolens majoritet ogillade KO:s talan i ett ärende som
gällde märkesdifferentiering. En minoritet, bestående av ordföranden och de
tre ledamöter som utsetts bland företrädare för konsument- och löntagarintressen
ville däremot ingripa med ett förbud som innebar att marknadsföringen
inte fick fortsätta utan att kunderna informerades om att varan såldes
under olika benämningar. Utskottet har, som redovisats i det föregående (s.
7), kommenterat detta rättsfall i ett betänkande hösten 1977. Bl. a. noterades
då att rättsläget blivit ändrat genom den nya generalklausul i marknadsföringslagen
som möjliggör informationsåläggande i vissa fall. För sin talan i

NU 1978/79:6

nya, ännu inte avgjorda ärenden rörande märkesdifferentiering har KO
sålunda en annan grund än tidigare.

Motionärerna tycks förutsätta att det inte sällan förekommer att en
majoritet inom marknadsdomstolen med ringa röstövervikt och mot en
samlad front av konsumentrepresentanter fattar beslut som kan sägas gå
emot konsumentintressena, t. ex. genom att KO:s talan ogillas. Den
genomgång av reservationer i marknadsdomstolen som har redovisats i det
föregående (s. 8 f.) ger vid handen att detta icke alls är fallet. Marknadsdomstolen
har varit enig om utgången i fem sjättedelar av de ca 200 ärenden som
den har slutligt avgjort från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet 1978.
När skiljaktiga meningar har förelegat och - vilket gällt i tre femtedelar av
fallen - minoriteten har innefattat företrädare för konsumentsidan har konsumentrepresentanterna
varit oeniga inbördes mycket oftare än de har
reserverat sig samfällt. Bara i tiofall har majoriteten haft mindre övervikt över
minoriteten än tre röster. Och bara i ett av dessa fall - det som åberopas i
motionen - hade en sådan ändrad sammansättning av marknadsdomstolen
som motionärerna förordar kunnat medföra ett ingripande från domstolens
sida när i verkligheten ingen åtgärd kom till stånd.

Sammanfattningsvis tyder alltså genomgången av reservationerna dels på
att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet, dels
på att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella
bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter.
Utskottet vill betona att detta måste betraktas som tillfredsställande. Det får
nämligen anses stå i god överensstämmelse med förarbetena till lagen om
marknadsdomstol m. m. och med vedertagen uppfattning, om man på
marknadsdomstolen applicerar vad föredragande statsrådet i propositionen år
1974 om inrättande av bostadsdomstolen uttalade om ”intresseledamöterna”
i denna: De är inte och skall inte uppfattas som företrädare för endera partens
intressen. ”De är meddomare som har att företa en objektiv bedömning av
samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och erfarenheter.”
Marknadsdomstolens ordförande har också mot bakgrund av sina erfarenheter
gjort ett motsvarande konstaterande för marknadsdomstolens del (se s.
13).

Genom sin tillämpning av generalklausulerna i de tre förut nämnda lagarna
har marknadsdomstolen en väsentlig rättsbildande funktion på marknadsrättens
område. Denna funktion har dock sina givna gränser. Det kan hända
exempelvis att marknadsdomstolen finner att något som allmänt anses vara
ett missförhållande på marknadsföringsområdet inte kan angripas med stöd
av gällande lag. Utskottet vill hävda att det i ett sådant fall snarare är
lagstiftningsåtgärder än ändrad sammansättning av marknadsdomstolen
som man bör diskutera. Det kan erinras om att ett avgörande av marknadsdomstolen
som har berörts i detta betänkande har föranlett riksdagen att av
regeringen begära förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
(se not k till tabell 5).

NU 1978/79:6

Med hänvisning till vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:304.

Stockholm den 24 oktober 1978

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m).
Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c). Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i
Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s),
Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Rune Ångström (fp), Lennart
Pettersson (s) och Sven Eric Lorentzon (m).

GOTAB 58602 Stockholm 1978