med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning (Betänkande 1979/80:KU50 Konstitutionsutskottet)

KU 1979/80:50

Konstitutionsutskottets betänkande
1979/80:50

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Enligt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1979. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de
handlingar som hör till ärendena.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
omfattning och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat
upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett
antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

Efter riksdagsvalen i september förra året avgick den tidigare folkpartiregeringen
och ersattes av en borgerlig trepartiregering med Thorbjörn
Fälldin som statsminister. Utskottet lämnar i betänkandet en redogörelse för
proceduren i samband med regeringsskiftet. I anslutning härtill lämnas
uppgifter om vissa organisations- och personfrågor inom regeringskansliet.

Regeringens utövning av normgivningsmakten har varit föremål för en
särskild undersökning. Denna har i första hand avsett regeringsförordningar
som under åren 1978 och 1979 utfärdats inom bostads- och kommunikationsdepartementens
verksamhetsområden.

I likhet med tidigare år har granskningen även i år avsett olika frågor
rörande regeringsärendenas beredning. Som aviserades i förra årets granskningsbetänkande
har utskottet fullföljt en tidigare påbörjad undersökning av
regeringens handläggning av besvärsärenden. I ett särskilt avsnitt av
betänkandet tas upp vissa frågor om handläggningen av utlänningsärenden i
arbetsmarknadsdepartementet.

På sedvanligt sätt har utskottet följt utvecklingen beträffande lagrådsgranskningen
och propositionsavlämnandet till riksdagen. Utskottets
granskning har som tidigare år avsett författningarnas utgivning liksom
behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. I sistnämnda hänseende
har utskottet ägnat särskild uppmärksamhet åt regeringens åtgärder inom
arbetsmarknads- och industridepartementens verksamhetsområden. Utskottet
har i årets granskning tagit upp vissa frågor om tillämpningen av de

1 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

grunder för förhandling och information som förutsätts enligt den nya
medbestämmandelagen i samband med att regeringen utser innehavare av
vissa högre ämbeten. Vidare har en granskning gjorts av tidsutdräkten
beträffande statsrådens besvarande av interpellationer och frågor.

Under rubriken övriga frågor redovisar utskottet en rad granskningsärenden.
Ett av dessa gäller regeringens befattning med en fråga om utbildning av
libyska medborgare vid ett statligt företag. Dessutom har utskottet tagit upp
vissa frågor rörande svenskt stöd till befrielserörelser m. m. i ZimbabweRhodesia.
Vidare har utskottet granskat ett uppmärksammat s. k. ”utflaggningsärende”
som avgjorts av regeringen. Andra granskade frågor gäller
regeringens handläggning av tillsättning av skoldirektörstjänst i Lomma,
fråga om remittering av visst utredningsbetänkande, kontroll från regeringens
sida av SÄPO:s verksamhet och vissa frågor om medicinska forskartjänster
i samband med Serafimerlasarettets nedläggning. Slutligen har utskottet
tagit upp frågor om verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
m. m., regeringens handläggning av visst ärende om ändring i
studiestödsförordningen, ett regeringsbeslut rörande taxitrafiken i Lerums
kommun samt regeringens handläggning av fråga om etableringsrätt för
läkare.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

På sedvanligt sätt lämnas i bilaga 1 till årets granskningsbetänkande en
redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under åren
1978 och 1979 och fördelningen av dessa ärenden på olika departement. Som
utskottet tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda
antalet regeringsärenden under de senaste 15 åren inneburit först en
successiv minskning från närmare 32 000 ärenden år 1966 till omkring 25 000
ärenden under åren 1969 och 1970 och därefter åter en viss ökning till drygt
28 000 ärenden under åren 1973-1975. De senaste fyra åren har det skett en
påtaglig stabilisering till mellan 27 000 och 28 000 ärenden.

I tabellen i bilaga 1 har regeringsärendena fördelats dels på departement,
dels på tio olika ärendegrupper. Beträffande antalet ärenden i de olika
grupperna kan konstateras att besvärsärendena i år är den största gruppen
med ca 9 000 ärenden (32 % av samtliga ärenden). Utvecklingen av antalet
besvärsärenden och andra frågor som har samband med besvärsärendenas
handläggning behandlas utförligt senare i detta granskningsbetänkande. Den
näst största ärendegruppen är dispens- och övriga partsärenden som dock
minskat från ca 8 000 (29 %) till 7 300 (27 %). Minskningen är främst
hänförlig till nådeärendena inom justitiedepartementet och till budgetdepartementets
dispens- och övriga partsärenden. Andra större ärendegrupper är
tjänsteärendena (ca 5 000) och ärenden som gäller regleringsbrev samt
anslags- och statsbidragsärenden (ca 3 500). Även dessa ärendegrupper har
minskat något under föregående år jämfört med år 1978.

KU 1979/80:50

I övrigt skall här nämnas att särskilda protokoll förs vid konselj då enligt 5
kap. 1 § information lämnas till statschefen. Under år 1979 hölls fyra
konseljer. Lika många konseljer förekom under åren 1977 och 1978.

Utskottets granskning

1. Proceduren i samband med regeringsskiftet

I 1977 och 1979 års granskningsbetänkanden redogjorde utskottet för
regeringsskiftena 1976 och 1978 (KU 1976/77:44 s. 4-8, KU 1978/79:30
s. 3-5). Redogörelserna omfattade reglerna för förfarandet vid ett regeringsskifte
och den faktiska proceduren vid det aktuella regeringsskiftet. Med
anledning av granskningen av regeringsskiftet år 1976 konstaterade utskottet
att de nya grundlagsreglerna för regeringsbildningen hade fungerat på ett
tillfredsställande sätt. Utskottet framhöll att regeringsbildningen kunde
genomföras på kortast möjliga tid enligt de regler som gäller för handläggningen
av sådana frågor i riksdagen. Redogörelsen för 1978 års regeringsskifte
föranledde ingen kommentar från utskottets sida.

Utskottet har funnit det lämpligt att i årets granskningsbetänkande lämna
en redovisning för händelseförloppet i samband med regeringsskiftet hösten
1979. Beträffande reglerna för förfarandet hänvisas till 1977 och 1979 års
granskningsbetänkanden.

Från kammarkansliet har utskottet erhållit en av kammarsekreteraren
upprättad promemoria med vissa uppgifter om regeringsskiftet i oktober
1979 (bilaga 2). Av denna promemoria framgår bl. a. följande.

Torsdagen den 20 september, fyra dagar efter valet, begärde statsminister
Ola Ullsten vid personligt besök hos dåvarande talmannen Henry Allard sitt
entledigande. Talmannen entledigade statsministern och övriga statsråd och
överlämnade en skrivelse i vilken regeringens ledamöter erinrades om sin
skyldighet enligt regeringsformen att uppehålla sina befattningar till dess ny
regering har tillträtt. Talman Allard anmodade vidare Ola Ullsten att ta
kontakt med Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin för överläggningar om
regeringsbildningen. Talmannen framhöll att dessa överläggningar borde
bedrivas med sådan skyndsamhet att den talman som skulle väljas måndagen
den 1 oktober redan dagen därpå kunde avge förslag om ny statsminister.
Senare samma dag samrådde också talmannen med de övriga partiledarna.

Onsdagen den 26 september sammanträffade talmannen med partiledarna
för folkpartiet, moderata samlingspartiet och centerpartiet för att efterhöra
resultatet av deras överläggningar. Han framhöll på nytt angelägenheten av
att den nyvalde talmannen redan den 2 oktober kunde avge förslag om ny
statsminister. Talmannen hade nya sammanträffanden med dessa partiledare
på förmiddagen måndagen den 1 oktober. På eftermiddagen samma dag
informerade Allard den nyvalde talmannen Ingemund Bengtsson om de

KU 1979/80:50

kontakter han haft med partiledarna och om det aktuella förhandlingsläget.

Under tiden den 2-9 oktober sammanträffade talmannen vid upprepade
tillfällen med partiledarna och vice talmännen. Vid sammanträde i kammaren
på eftermiddagen tisdagen den 9 oktober föreslog talmannen riksdagen
”att till ny statsminister utse Thorbjörn Fälldin, som avser att bilda en
regering i vilken kommer att ingå företrädare för centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet”. Förslaget bordlädes.

Efter ytterligare en bordläggning togs förslaget upp till prövning vid
kammarens sammanträde på eftermiddagen den 11 oktober. I anföranden
inför omröstningen förklarade ledarna för det socialdemokratiska partiet och
vänsterpartiet kommunisterna, att de båda partiernas riksdagsgrupper avsåg
att rösta nej till förslaget. Vid den följande omröstningen avgavs 170 röster
för förslaget, 174 mot. En ledamot avstod. Eftersom antalet nej-röstande
icke uppgick till mer än hälften av riksdagens ledamöter, hade riksdagen
godkänt talmannens förslag att till ny statsminister utse Thorbjörn Fälldin.
Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern.

Vid kammarens sammanträde följande dag anmälde statsministern för
riksdagen de statsråd som skulle ingå i regeringen. I anslutning till denna
anmälan avgav statsministern en regeringsförklaring. Regeringsskifteskonselj
ägde rum samma dag inför statschefen i närvaro av talmannen.

Utskottet vill erinra om att den kommitté för utredning av vissa
grundlagsfrågor som nyligen tillsatts bl. a. har i uppgift att behandla
formerna för regeringsbildningen i belysning av erfarenheterna från regeringsbildningarna
1976, 1978 och 1979. Den redogörelse som ovan lämnats
för proceduren i samband med regeringsskiftet i oktober 1979 föranleder
inget uttalande från utskottets sida.

2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar inom
regeringskansliet

Statsminister Fälldin tillsatte den 12 oktober 19 statsråd. Ytterligare ett
statsråd förordnades genom beslut av statsministern den 6 november.
Regeringen kom därmed att bestå av 21 personer. Som jämförelse kan
nämnas att den första regeringen Fälldin hade 20 ledamöter och regeringen
Ullsten 19.

Mellan de tre partier som samverkar i den nya regeringen fördelades 20 av
de 21 statsrådsposterna. Centerpartiet fick statsministerposten och sex andra
statsrådsposter, folkpartiet fem och moderata samlingspartiet åtta. Till
statsråd och föredragande i vissa justitieärenden samt energifrågor utsågs
kammarrättspresidenten Carl-Axel Petri. I den första trepartiregeringen var
partifördelningen: centerpartiet åtta (inklusive statsministerposten), folkpartiet
fem och moderata samlingspartiet sex.

KU 1979/80:50

Enligt 7 kap. 8 § RF kan statsministern bland de övriga statsråden utse en
ställföreträdare som vid förfall för statsministern fullgör hans uppgifter. Om
statsministern inte utsett någon ställföreträdare eller har också denne förfall
övertas statsministerns uppgifter i stället av det statsråd som har varit statsråd
längst tid. Om två eller flera personer har varit statsråd lika länge, har den
äldste av dem företräde.

Någon ställföreträdare för statsministern har inte utsetts i den nya
regeringen. Den kompletterande regeln i 7 kap. 8 § innebär att vid förfall för
statsminister Fälldin fullgörs statsministerns uppgifter av statsrådet Mundebo.

I enlighet med 7 kap. 5 § RF har statsministern förordnat att vissa grupper
av ärenden som hör till visst departement skall föredragas av annat statsråd
än departementschefen. I bilaga 3 A finns en sammanställning av dessa
förordnanden, som f. n. uppgår till elva. Flertalet av dessa avser statsråd som
inte är departementschef. I några fall har också meddelats sådana
förordnanden för departementschef.

Den andra trepartiregeringen har i organisatoriskt avseende stora likheter
med den första men skiljer sig från denna i ett par avseenden. Den viktigaste
skillnaden är att ett särskilt statsråd med ansvar för frågor som rör personal i
allmän tjänst tillsatts inom budgetdepartementet. Vidare ligger biståndsfrågorna
kvar hos utrikesministern till skillnad mot vad som var fallet i den
första regeringen Fälldin, då dessa frågor föredrogs av ett annat statsråd. En
annan skillnad är att i den andra trepartiregeringen föredras jämställdhetsfrågorna
av ett särskilt statsråd inom arbetsmarknadsdepartementet som
också har ansvar för invandrarfrågorna. Slutligen kan påpekas att de två
statsråden inom bostadsdepartementet växlat funktioner. I regeringen
Fälldin I var departementschefen ansvarig för planfrågorna, i den nuvarande
regeringen ansvarar departementschefen för bostadsfrågorna.

I förhållande till folkpartiregeringen skiljer sig den nuvarande regeringen
bl. a. genom att ekonomi- och budgetdepartementen liksom underden första
trepartiregeringen har skilda chefer. En annan skillnad är att de regionalpolitiska
frågorna föredras av chefen för industridepartementet, dit frågorna
numera hör, i stället för arbetsmarknadsministern. Även i detta hänseende är
den nuvarande trepartiregeringen organiserad på samma sätt som den
första.

På samma sätt som under den första trepartiregeringen har vart och ett av
partierna en samordningsenhet inom regeringskansliet. Centerpartiets enhet
utgörs av statsministerns kansli inom statsrådsberedningen. För folkpartiets
och moderata samlingspartiets del har särskilda samordningskanslier inrättats
inom arbetsmarknads- resp. ekonomidepartementet. Arbetet inom
samordningsenheterna står under ledning av en statssekreterare. Personalen
vid varje enhet består vidare av 4—5 handläggare.

Vad gäller personalförändringarna inom regeringskansliet i anslutning till
regeringsskiftet skall först erinras om den överenskommelse som träffades i

KU 1979/80:50

samband med att den socialdemokratiska regeringen i oktober 1976 avlöstes
av den första trepartiregeringen. Enligt denna överenskommelse förutsattes
tjänstemän med politiska uppgifter, dvs. statssekreterarna och informationssekreterarna,
lämna sina uppgifter i regeringskansliet. Den nya regeringen
skulle enligt överenskommelsen erbjuda alla statssekreterare som så
önskade annat, likvärdigt arbete inom statsförvaltningen. Vid regeringsskiftet
i oktober 1978 träffades en överenskommelse med likalydande innehåll.

I juni 1979 träffades kollektivavtal (se bilaga3 B) om de anställningsvillkor
förinformationssekreterarna och övriga politiska sakkunniga i regeringskansliet
(utom riksdagsledamöter). Avtalet innebär i korthet att dessa tjänstemän
får sin anställning kopplad till vederbörande statsråds tjänstetid. Om
statsrådet avgår skall således de politiskt sakkunniga som arbetar åt
statsrådet samtidigt lämna sin tjänst. I gengäld innehåller avtalet en regel om
ekonomisk gottgörelse som sträcker sig utöver de vanliga ersättningsreglerna
i lagstiftningen om anställningstrygghet. Avtalsinnehållet stämmer i sak
överens med den praxis som vuxit fram vid regeringsskiftena 1976 och 1978.
Avtalet tillämpades för första gången vid regeringsskiftet i oktober 1979.
Avtalet omfattar alltså inte statssekreterarna. För dessa träffades vid det
senaste regeringsskiftet samma överenskommelse som tidigare.

Inom utskottets kansli har i likhet med tidigare företagits en undersökning
av personalförändringarna under perioden från regeringsskiftet den 12
oktober 1979 t. o. m. mitten av februari månad 1980 när det gäller
statssekreterare, informationssekreterare och sakkunniga med huvudsakligen
politiska uppgifter. Undersökningen fogas som bilaga 3 C till detta
betänkande. Av undersökningen framgår bl. a. att i samband med regeringsskiftet
lämnade elva statssekreterare regeringskansliet. Fyra personer bytte
statssekreterarbefattning och tre blev kvar på samma befattning som under
folkpartiregeringen. Efter regeringsskiftet har 14 nya statssekreterare
anställts. Nettoökningen med tre beror på att bostadsdepartementet har fått
ytterligare en statssekreterare samt att, som tidigare nämnts, cheferna för de
nyinrättade samordningskanslierna inom ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen
har ställning som statssekreterare.

I den avgångna regeringen hade samtliga 19 statsråd utom energiministern
en informationssekreterare. Informationssekreterarna hos de fem statsråd
från folkpartiet som också ingick i den nya regeringen stannade kvar, medan
de övriga lämnade sina befattningar i enlighet med det ovannämnda avtalet.
Efter regeringsskiftet har nya informationssekreterare anställts hos samtliga
nya statsråd utom statsrådet Johansson. F. n. finns alltså 20 informationssekreterare
i regeringskansliet.

Vid regeringsskiftet fanns 28 sakkunniga med huvudsakligen politiska
uppgifter. I samband med regeringsskiftet lämnade 18 av dessa sina uppdrag.
T. o. m. mitten av februari 1980 har 27 nya sakkunniga anställts. Av de alltså
sammanlagt 37 personer som vid denna tidpunkt var anställda som politiskt

KU 1979/80:50

sakkunniga arbetade 13 inom de tre samordningsenheterna.

Den nu lämnade redovisningen har inte gett utskottet anledning till något
uttalande.

3. Remisser till lagrådet

Liksom tidigare år har regeringens remittering av lagförslag till lagrådet
granskats av utskottet. I en granskningspromemoria, som fogas som bilaga 4
till detta betänkande, lämnas en redogörelse för bl. a. gällande regler på
området och lagrådsgranskningens omfattning i fråga om de under år 1979 till
riksdagen lämnade propositionerna. I dessa hänseenden hänvisas till
promemorian.

Granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande från utskottets
sida.

Från och med den 1 januari 1980 gäller såsom framgår av promemorian nya
regler i fråga om inhämtande av yttrande från lagrådet. Utskottet avser att
med uppmärksamhet följa tillämpningen av dessa regler.

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Under senare år har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet.
Detta har varit naturligt mot bakgrund av den centrala roll för riksdagsarbetet
som propositionsavlämnandet spelar. Vid denna granskning är det två
frågor som har stått i förgrunden. Den ena gäller spridningen i propositionsavlämnandet.
En rad olägenheter uppstår nämligen i riksdagsarbetet om
avlämnandet av propositioner koncentreras till vissa kortare tidsperioder.
Det gäller bl. a. ledamöternas möjligheter att få tillräcklig tid för inläsning av
regeringsförslagen och att hinna utarbeta motioner med anledning av
förslagen. Vidare inverkar en sådan koncentration menligt på utskottens
beredningsarbete och även på kammarbehandlingen. Även massmediernas
möjligheter att ge en tillfredsställande redovisning av riksdagsarbetet
försämras.

Den andra frågan gäller förhållandet mellan de planer som görs upp inom
regeringskansliet för propositionsavlämnandet och det faktiska avlämnandet
av propositionerna. En god överensstämmelse mellan dessa planer och de
faktiska förhållandena är en förutsättning för att riksdagen skall kunna
arbeta på ett effektivt sätt. Om däremot aviserade propositioner i stor
utsträckning lämnas senare än planerat eller om det avlämnas en rad
propositioner som ej angivits i planerna, försvåras i hög grad riksdagens
arbete.

I båda dessa hänseenden har utskottet under senare år kunnat konstatera
påtagliga brister. Vid förra årets granskning som avsåg såväl 1978 som första
kvartalet 1979 (KU 1978/79:30 s. 10) framhöll utskottet bl. a. att de
förhållanden som rådde beträffande propositionsavlämnandet måste beteck -

KU 1979/80:50

nas som synnerligen otillfredsställande. Utskottet konstaterade vidare att
koncentrationen i avlämnandet under våren till vissa korta tidsperioder och
avvikelserna från de planer som inges till riksdagen fått en sådan omfattning
att riksdagens arbete med propositionerna allvarligt försvårades. Särskilt
oroande var att problemen, trots upprepade påpekanden från riksdagens
sida, snarast accentuerats under senare år. Utskottet ansåg att kraftfulla
ansträngningar måste göras från regeringens sida för att få till stånd en
ordning för propositionsavlämnandet som möjliggör en utjämning och en
bättre planering av riksdagens arbete, främst under vårarna.

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material för
propositionsavlämnandet under år 1979 av samma slag som skett tidigare år
(se bilaga 5 till betänkandet).

När det gäller spridningen i propositionsavlämnandet kan konstateras att
våren 1979 kännetecknats av en mycket stark koncentration av propositionsavlämnandet
till sista veckan av resp. propositionstider. Drygt hälften av de
143 under våren avlämnade propositionerna avlämnades under sista veckan
vilket är anmärkningsvärt. Detta tal är det högsta som noterats under
1970-talet.

Av de förteckningar som statsrådsberedningen lämnar till riksdagen vid
början av varje vår och höst framgår vilka propositioner som regeringen
avser att lämna och den beräknade tidpunkten för avlämnandet. Det bör
anmärkas att ibland anges endast en ungefärlig tidpunkt för avlämnandet,
t. ex. mars eller mars/april. Beträffande 1979 angavs ca en tredjedel för
avlämnande viss eller vissa månader. Detta innebär ytterligare en svårighet
vid planeringen av utskottens arbete. Det är angeläget att tidsangivelserna
görs mer exakta. Det är vidare önskvärt att departementen i fortsättningen i
större utsträckning aviserar utskotten i god tid om förseningar som kan
komma att uppstå.

Utskottet vill avslutningsvis understryka de allvarliga erinringar som vid
ett flertal tillfällen framförts beträffande propositionsavlämnandet. De
förhållanden som råder beträffande propositionsavlämnandet måste betecknas
som synnerligen otillfredsställande.

5. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Granskningen avser SFS 1979 och tar i huvudsak
sikte på förhållandet mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten
då de utkommit från trycket.

Bestämmelser om kungörande av lagar och vissa andra författningar finns
bl. a. i 8 kap. 19 § regeringsformen (RF), i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra författningar och i författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1977:952).

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan

KU 1979/80:50

dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall
kungöras så snart det kan ske, om inte annat föreskrivs i lag.

Lagen om kungörande av lagar och andra författningar är tillämplig på
författning som beslutats av riksdagen, regeringen eller myndighet under
riksdgen eller regeringen. Enligt 3 § skall för kungörande av författningar
finnas SFS, Riksdagens författningssamling, författningssamlingar för centrala
myndigheter och en författningssamling för varje län. Författning som
utfärdas av regeringen skall enligt 4 § i princip kungöras i SFS. Om det blir
lättare att överblicka författningsmaterialet eller andra särskilda skäl
föreligger, får regeringen bestämma att en viss regeringsförfattning skall
kungöras i någon annan angiven författningssamling. Enligt 13 § skall av
författning framgå när den träder i kraft.

Närmare bestämmelser om kungörande i SFS och andra författningssamlingar
finns i författningssamlingsförordningen. Enligt 4 § förordningen
utkommer SFS varje vecka, om inte särskilda skäl föranleder annat. Om
regeringen har utnyttjat sin möjlighet att kungöra författning i annan
författningssamling än SFS, skall enligt 5 § en notis om detta införas i SFS så
snart det lämpligen kan ske.

Utredningen om författningspublicering föreslog i sitt betänkande (SOU
1970:48) Svensk Författningssamling att i lagen om kungörande av lagar och
andra författningar skulle tas in en bestämmelse av innebörd att författning,
om inte annat framgick av den, skulle träda i kraft två veckor efter det att den
getts ut från trycket. Departementschefen (prop. 1975/76:112) framhöll
emellertid, att det i författningar som tas in i SFS regelmässigt på något sätt
angavs när författningen trädde i kraft. Den fyraveckorsregel som gällde då
inget annat angavs hade enligt departementschefen spelat ut sin roll och
borde därför upphävas. I stället borde med avseende på alla författningar
föreskrivas i lag att det skall framgå av författningen när den träder i kraft. En
sådan ordning var enligt departementschefen väl motiverad från rättssäkerhetssynpunkt.

Vid riksdagsbehandlingen underströks i flera motioner vikten av att en
författning kan nå sina adressater i god tid före ikraftträdandet. Med
anledning härav uttalade konstitutionsutskottet (KU 1975/76:51 s. 8) följande: Utskottet

kan instämma med motionärerna när det gäller vikten av att
planeringen av författningsutgivningen sker med beaktande av informationsfrågorna.
Som allmän riktlinje bör härvid gälla att en författning skall träda i
kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens
innehåll m. m. Utskottet förordar att planeringen av arbetet med nya lagar
och andra författningar sker med utgångspunkt från att om möjligt minst fyra
veckor bör förflyta mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
Är detta ogörligt bör helst åtminstone två veckor skilja kungörandet och
ikraftträdandet. Kortare tid än en vecka bör endast kunna komma i fråga i
undantagsfall. Till de absoluta minimikraven hör att en författning skall
kungöras på ett sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av

KU 1979/80:50

författningen att ta del av författningens innehålls innan den träder i
kraft.

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna (rskr
1975/76:362).

Statsrådsberedningen har i en den 6 september 1976 dagtecknad promemoria
om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m. m.
beträffande ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den allmänna
minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från
trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt understrukit
att denna ”tvåveckorsfrist” skall anses som en minimitid. Om möjligt
borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikrafträdandet sättas till en
bestämd dag.

1 1976/77 års granskningsbetänkande (KU 1976/77:44) framhöll utskottet
att behovet av information om en författning självfallet varierade beroende
på ämnet för författningen. Så t. ex. pekade utskottet på att s. k.
beredskapslagar, t. ex. förordnande om prisstopp, för att vara effektiva
måste ges omedelbar verkan och att detsamma ibland kunde vara förhållandet
med skattelagstiftning. I vissa fall var vidare informationsfaktorn mindre
betydelsefull. Detta var t. ex. fallet med ändringar i verksinstruktioner och
liknande förordningar. Utskottet underströk slutligen vikten av att en så
obestämd ikraftträdandebestämmelse som att frågan överlämnas till regeringens
avgörande inte kom till användning annat än i undantagsfall och när
det av alldeles speciella skäl var motiverat.

I 1977/78 års granskningsbetänkande (KU 1977/78:35) konstaterade
utskottet bl. a. att den av statsrådsberedningen rekommenderade tvåveckorsfristen
mellan utgivning och ikraftträdande hade iakttagits för merparten
av författningarna. Drygt 20 % av författningarna hade dock utkommit
kortare tid än en vecka före ikraftträdandet. Detta föranledde utskottet att
understryka vikten av att informationskravet tillgodosågs genom att erforderlig
tid fick förflyta mellan utgivningen och ikraftträdandet.

I 1978/79 års granskningsbetänkande (KU 1978/79:30) noterade utskottet
att nästan en fjärdedel av författningarna utkommit från trycket så sent som
sju dagar eller kortare tid före ikraftträdandet. Detta kunde enligt utskottet
inte anses tillfredsställande. Utskottet förutsatte att man inom regeringskansliet
skulle öka ansträngningarna att följa de rekommendationer som år
1976 utfärdats av statsrådsberedningen, nämligen att en tidsrymd av två
veckor mellan utkomstdagen och ikraftträdandet i princip skall betraktas
som en minimitid.

Riksdagen har nyligen beslutat om viss ändring i 4 § lagen om kungörande
av lagar och andra författningar (prop. 1979/80:120, KU 1979/80:47, rskr
1979/80:271). Ändringen, som är avsedd att träda i kraft två veckor efter den
dag då den utkommit från trycket i SFS. innebär att regeringen om synnerliga
skäl föreligger får bestämma att en regeringsförfattning skall kungöras i
annan publikation än författningssamling. Utskottet underströk i sitt

KU 1979/80:50

betänkande vikten av att en sådan möjlighet tillämpas synnerligen restriktivt.
Såsom vidare framhölls i betänkandet avser utskottet att vid sin granskning
av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning följa
regeringens tillämpning av bestämmelserna om författningars kungörande.

Under år 1979 publicerades 1 212 författningar i SFS. I bilaga 6 till detta
betänkande redovisas i tabellform antalet författningar som utkommit senare
än två veckor före ikraftträdandet. Bilagan upptar 405 författningar.
Omkring 280 av dessa författningar, alltså närmare en fjärdedel av det totala
antalet, utkom sju dagar eller kortare tid före ikraftträdandet eller efter
denna tidpunkt. En författning (1979:54) utkom så sent som 118 dagar efter
ikraftträdandet. Från statsrådsberedningen har uppgetts att förseningar i
författningsutgivningen som inträffat under år 1979 till viss del beror på en
under vissa perioder onormalt hög belastning vid de tryckerier som
anlitats.

Vid genomgången av de författningar som publicerats under år 1979 har
noterats några fall där det inte framgår när författningen träder i kraft. Det
gäller förordningen (1979:764) om tillämpning av en överenskommelse
mellan Sverige och Norge om reglering av vissa pensionsfrågor, förordningen
(1979:765) om normaltal för full arbetstid för år 1979 samt förordningen
(1979:856) om preliminär arbetsgivaravgift för år 1980.

I några fall har ikraftträdandet satts till den dag som regeringen
bestämmer. Liksom föregående år synes dock ikraftträdandet i flertalet av
dessa fall ha varit beroende av internationella överenskommelser.

Regeringen har i ett antal fall utnyttjat sig av möjligheten att kungöra
regeringsförfattningar i annan författningssamling än SFS. Enligt de notiser
som införts i SFS har under år 1979 115 författningar kungjorts på sådant
sätt.

Utskottet måste konstatera att någon förbättring inte skett i förhållande till
föregående år när det gäller antalet författningar som utkommit från trycket
senare än sju dagar före ikraftträdandet. Utskottet vill därför ånyo kraftigt
understryka vikten av att i princip minst två veckor får förflyta mellan en
författnings publicering och dess ikraftträdande. Vad som framkommit vid
granskningen ger vidare utskottet anledning att framhålla det angelägna i att
beträffande samtliga författningar iakttas bestämmelsen om att det skall
framgå av en författning när den träder i kraft.

6. Regeringens utövning av normgivningsmakten

1974 års regeringsform (RF) medförde stora förändringar i fråga om
normgivningssystemet. Trots detta var avsikten inte att den fördelning av
normgivningsmakten mellan riksdag och regering, som i praxis vuxit fram på
grundval av 1809 års regeringsform, skulle förändras på något mera
genomgripande sätt. De tekniska lösningarna skiljer sig emellertid i hög grad

KU 1979/80:50

från den äldre regeringsformens. En grundläggande strävan var att ersätta
den tidigare praxisregleringen med skrivna bestämmelser.

Regleringen i RF bygger på följande huvudprinciper. Lagstiftningsmakten
skall ligga hos riksdagen ensam. Riksdagen skall vara suverän inom hela
normgivningsområdet. Regleringen skall garantera att de viktigaste normbesluten
fattas av riksdagen.

RF:s regler om normgivningsmaktens fördelning finns huvudsakligen i 8
kap. Dessutom finns det i andra kapitel ett stort antal spridda bestämmelser.
Det förutsätts i RF att detaljregleringen av normgivningskompetensens
fördelning i betydande utsträckning skall ske i vanlig lag. En närmare
redogörelse för systemet lämnas i en till detta betänkande fogad kanslipromemoria
i ämnet (bilaga 7).

Normgivningssystemet i 1974 års RF började tillämpas den 1 januari 1975.
Genom olika beslut därefter har antagits en relativt omfattande följdlagstiftning.
Genom denna har normgivningskompetensens fördelning mellan
riksdag, regering, förvaltningsmyndigheter och kommuner detaljutformats.

Efter fem års tillämpning av det nya normgivningssystemet har tiden synts
vara mogen att börja utvärdera detta.

Konstitutionsutskottet har i sin granskning tidigare år inte närmare tagit
upp frågan om regeringens utövning av sin normgivningsmakt enligt nya RF
och enligt riksdagens med stöd av RF fattade beslut om delegering av
normgivningsbefogenheter. Vid årets granskning har gjorts en början i detta
hänseende. En undersökning av stickprovskaraktär har genomförts av
utskottets kansli. Den har enligt utskottets beslut omfattat två slumpvis
utvalda departement - kommunikations- och bostadsdepartementen - och
avsett åren 1978 och 1979. Kansligranskningen redovisas i sina detaljer i den
kanslipromemoria som är intagen i bilaga 7.

Under förarbetena till RF framkom från olika håll farhågor för att
normgivningssystemet i RF inte skulle komma att fungera tillfredsställande i
praktisk tillämpning.

Den verkställda undersökningen har varit i hög grad begränsad till sin
omfattning. Så långt den sträcker sig har normgivningssystemet enligt 1974
års RF visat sig fungera tillfredsställande. Såvitt undersökningen utvisar
synes systemet sålunda i stort sett svara mot de förväntningar och önskemål
som uppställdes i förarbetena till RF.

Vid granskningen har uppmärksammats (se bilaga 7 s.104) att regeringen i
ett fall har i förordning meddelat en föreskrift som innebär intrång i det skydd
som enligt 2 kap. 6 § RF lämnas mot husrannsakan och liknande intrång.
Begränsning av detta skydd får emellertid enligt 2 kap. 12 § RF endast göras
genom lag.

Ett väsentligt led i kompetensregleringen för normgivningsområdet är -som närmare framgår av bilaga 7 - riksdagens beslut att delegera

KU 1979/80:50

normgivningsbefogenheter. Ett relativt stort antal delegeringsbeslut har
redan vid olika tillfällen fattats av riksdagen. Någon samlad redovisning av de
beslut som riksdagen fattat i denna del finns f. n. inte.

För att underlätta möjligheterna till kontroll och överblick på detta
område för både riksdag och regering är det enligt utskoaets mening
önskvärt att samtliga bemyndiganden i normgivningshänseende som riksdagen
hittills lämnat och i fortsättningen kommer att lämna samlas, systematiseras
och hålles tillgängliga på lämpligt sätt. Med hänsyn till statsrådsberedningens
övergripande uppgifter inom regeringskansliet - bl. a. med gransknings-
och anvisningsverksamhet - är detta organ uppenbarligen väl ägnat att
svara för en sådan uppgift.

Det är utskottets avsikt att även fortsättningsvis i samband med sin
granskning ägna uppmärksamhet åt frågor i anslutning till regeringens
normgivning.

7. Interpellationer och frågor

Interpellationer och frågor är ett viktigt instrument för riksdagsledamöterna
när det gäller att erhålla information från statsråden i olika aktuella
frågor. För att frågeinstitutet skall fungera på avsett sätt måste interpellationerna
och frågorna besvaras så snabbt att informationen inte har förlorat
sin aktualitet när svaren lämnas. I syfte att förhindra tidsutdräkt har i
riksdagsordningen (RO 6 kap. 1-2 §§) intagits bestämmelser om besvarandet
av interpellationer och frågor. Enligt dessa bestämmelser skall statsråd, som
inte besvarar en interpellation inom fyra veckor från det att riksdagen
medgav att interpellation fick ställas, före utgången av fyraveckorsperioden
muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår. Frågor bör
enligt reglerna besvaras vid den frågestund som infaller närmast efter sex
dagar från det att frågan lämnades till kammarkansliet.

I årets granskningsarbete har tidsutdräkten vid besvarandet av interpellationer
och frågor tagits upp till behandling. Samma fråga togs upp i 1977/78
års granskningsbetänkande (KU 1977/78:35 s. 16-18). I en bilaga (bilaga 8)
till betänkandet redovisas vissa statistiska uppgifter om förseningen i
besvarandet under år 1979 jämfört med vissa tidigare år. Av dessa uppgifter
framgår bl. a. att antalet meddelanden om anledning till att interpellation
inte kunnat besvaras inom fyra veckor minskat från 50 år 1977 till 27 under år
1979. Antalet interpellationer har också minskat från 186 till 166. Beträffande
frågesvaren visar den tillgängliga statistiken att andelen frågor som
besvarades inom en vecka var hösten 1975 och våren 1976 omkring 60 %.
Motsvarande andel låg under hösten 1977 samt under år 1979 mellan 40 och
45 %. Samtidigt skall noteras att antalet frågor ökat mellan hösten 1975 och
höstarna 1977 samt 1979 med drygt 40 % och mellan våren 1976 och våren
1979 med drygt 50 %.

Som utskottet uttalade vid behandlingen av samma fråga våren 1978 är det

KU 1979/80:50

självfallet omöjligt att helt undvika vissa tidsöverdrag när det gäller
besvarandet av interpellationer och frågor. Ibland kan förseningen bero på
förhållanden som det svarande statsrådet inte råder över, t. ex. att
frågeställaren inte har möjlighet att närvara vid den tidigaste tidpunkt då
statsrådet kan lämna svaret. Hänsyn måste också tas till de svårigheter som
det stora antalet interpellationer och frågor under senare år inneburit för
planeringen av både statsrådens och kammarens arbete. I sammanhanget vill
utskottet framhålla att det givetvis är önskvärt att frågor och interpellationer
i angränsande ämnen, som väcks ungefärligen samtidigt, besvaras gemensamt.

Utskottet vill liksom tidigare framhålla angelägenheten av att tidsöverdrag
i möjligaste mån undviks. Inte minst ur allmänhetens synpunkt är det av stor
vikt att en fråga inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras.

8. Regeringens handläggning av besvärsärenden

Sedan granskningsarbetet lades om i mitten av 1960-talet har handläggningen
av förvaltningsärenden, särskilt besvärsärenden, i regeringskansliet
varit en återkommande granskningsuppgift för utskottet. De uttalanden som
utskottet gjort har lett till att handläggningen av dessa ärenden har
förbättrats och blivit mer enhetlig. I samma riktning har verkat att viktigare
regler i förvaltningslagen sedan 1972 har varit i faktisk om än inte formell
tillämpning i regeringskansliet. De anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagen
hos regeringen som då kom ut har under 1979 omarbetats och
givits ut i ny upplaga.

Den senaste större besvärsundersökningen av utskottet företogs våren
1976 och pulicerades i 1975/76 års granskningsbetänkande (KU 1975/76:50
s. 5-13, 74-211). Utskottet konstaterade där inledningsvis att tillströmningen
av besvär till regeringen hade ökat starkt och oavbrutet under perioden
1966-1975. Ökningen hade enligt utskottet otvivelaktigt inneburit en ökad
belastning på departementen. Utskottet såg häri en risk för längre
handläggningstider och mindre ingående behandling av ärendena. Enligt vad
utskottet hade inhämtat hade utvecklingen uppmärksammats inom regeringskansliet.
Utskottet fann därför inte anledning till annat uttalande än att
den vidare utvecklingen på detta område skulle följas med uppmärksamhet.

I fortsättningen tog utskottet upp olika problem som rörde för sent ingivna
besvär. Utskottet framhöll vikten av att besvärstidsreglerna klart framgick av
besvärshänvisningarna. Utskottet uppmanade regeringen att verka för att
enhetliga och entydiga formuleringar används i detta hänseende. Remissbehandling
av besvär som kommit in för sent borde enligt utskottet i princip inte
förekomma. Detta uttalande som hade gjorts vid ett flertal tidigare tillfällen
fann utskottet skäl att på nytt göra. Av den undersökning som hade företagits
framgick nämligen att ett mycket stort antal för sent ingivna besvär hade

KU 1979/80:50

blivit föremål för remissbehandling. En varierande praxis mellan departementen
konstaterades i detta hänseende.

När det gällde frågan om en prövning i sak av besvär som kommit in för
sent underströk utskottet vikten av att tidigare av utskottet och statsrådsberedningen
angivna principer följdes. Enligt dessa får sakprövning endast
förekomma i de fall då det gäller tillämpning aven författning som regeringen
eller någon underordnad myndighet beslutat och under förutsättning dels att
något tredjemansintresse inte berörs, dels att ett avvisande av besvären
skulle leda till att klaganden går miste om en förmån.

Frågor om remissbehandling och handläggningstider blev också utförligt
belysta i 1976 års undersökning. Bl. a. uppmärksammades att i de grupper av
ärenden där remiss hade skett av alla, eller så gott sorn alla, ärenden hade
remissen gått ut omedelbart efter det att besvärsinlagan kommit in till
departementet. Utskottet menade att det i sådana fall var uppenbart att
remissen hade karaktären av en ren rutinåtgärd som knappast hade föregåtts
av den noggranna prövning av behovet av åtgärder som förordas i
förvaltningslagen och statsrådsberedningens anvisningar. Utskottet iakttog
vidare att det mycket ofta förekom att remisstid inte sattes ut. Enligt
utskottet syntes detta förfaringssätt, som inte stämmer överens med
statsrådsberedningens anvisningar, rent av vara det normalt tillämpade.

Olika studier av handläggningstider redovisades av utskottet. Bl. a.
lämnades en redogörelse för ett antal brådskande ärenden där trots detta
handläggningstiden blivit så lång att besluten förlorat sin aktualitet då
regeringen tog upp besvären till avgörande. Sammanfattningsvis framhöll
utskottet vikten av att regeringens prövning inte fördröjs genom onödigt eller
onödigt utdraget remissförfarande. Utskottet betonade också att det
självfallet var angeläget att ärendena efter avslutad remissbehandling togs
upp till avgörande av regeringen så snart som möjligt.

När det gällde frågor om remittering och handläggningstider kunde alltså
utskottet i allmänhet inte iaktta några förbättringar jämfört med tidigare
förhållanden. På en annan punkt - motivering av regeringsbesluten i
besvärsärenden - ansåg sig utskottet däremot kunna konstatera att en
utveckling skett i den riktning som tidigare förordats. Enligt utskottet
förekom motiveringar allmänt sett oftare och var i större utsträckning än
tidigare informativa både från den klagandes och från berörda myndigheters
synpunkter.

Utskottets uttalanden redovisades i skrivelse den 6 september 1976 frf n
rättschefen i statsrådsberedningen till statssekreterarna, expeditionscheferna
och rättscheferna. I skrivelsen anmodades departementen "att - i den mån
avvikelser föreligger - anpassa sina handläggningsrutiner i besvärsärenden
till dem som riksdagen uttalat sig för". Utskottets påpekande beträffande
ärendeutvecklingen föranledde statsrådsberedningen att i en skrivelse till
expeditionscheferna i april 1977 förorda en "ordentlig genomgång av
möjligheterna att i större omfattning än som gäller f. n. befria regeringen

KU 1979/80:50

från handläggningen av vissa besvärsärenden”.

I samband med förra årets granskningsarbete påbörjades en undersökning
som syftade till att i begränsad skala följa upp vad som hänt med anledning av
utskottets uttalanden år 1976. Uppgifter inhämtades från departementen om
ärendeutvecklingen och balanserna. Dessutom fick expeditionscheferna i
anslutning härtill svara på några frågor som gällde deras syn på vissa
handläggningsrutiner. Undersökningen som intagits som bilaga 9 till
betänkandet visar bl. a. följande.

Den starka ökningen av antalet avgjorda ärenden under 1970-talets första
hälft följdes av två år, som kännetecknades av en viss stagnation. Under år
1976 minskade för första gången under 1970-talet antalet avgjorda besvärsärenden
och under år 1977 skedde en återgång till 1975 års nivå, dvs. drygt
7 000 ärenden. För år 1978 kan på nytt noteras en uppgång som fortsatt under
år 1979. Ökningen mellan 1977 och 1979 uppgår till ca 1 500 ärenden (21 %).
Av hela antalet avgjorda regeringsärenden under år 1979 utgjorde andelen
besvärsärenden 32 %.

Den statistik över ärendebalanserna som utskottet förfogar över avser
årsskiftena 1973/74 t. o. m. 1978/79. Den visar på en fortlöpande ökning av
den totala balansen av besvärsärenden. Vid årsskiftet 1978/79 var den mer än
dubbelt så stor som fem år tidigare. Särskilt stora är ökningarna mellan
årsskiftena 1974/75 och 1975/76 samt mellan årsskiftena 1977/78 och
1978/79.

Några studier av handläggningstider för olika ärendegrupper har inte
kunnat företas denna gång. Genom att beräkna kvoten mellan antalet
balanserade ärenden vid årets slut och antalet ärenden som kommit in under
året kan man emellertid få en uppfattning om hur långa handläggningstiderna
i genomsnitt har varit.

1974 1975 1976 1977 1978

Månader per ärende 5,4 6,2 7,7 7,8 8,3

Den genomsnittliga handläggningstiden för ett besvärsärende har alltså
ökat år från år. 1974 var den knappt ett halvår, 1978 drygt 8 månader. En
ökning på mer än en månad kan noteras mellan 1975 och 1976. Det bör
betonas att dessa tal är mycket grova och bygger på antagandet att inkomna
och avgjorda ärenden är jämnt fördelade över året.

I sammanhanget skall nämnas att statsrådsberedningen nyligen gjort vissa
begränsade undersökningar av handläggningstider för besvärsärenden, som
kom in under första kvartalet 1978. Det visade sig härvid bl. a. att
beträffande bostadsdepartementet 20 % och beträffande jordbruksdepartementet
8 % av ärendena var oavgjorda ännu omkring 15 månader efter
inkomstdatum. Av de ärenden som avgjorts inom 15 månadersperioden hade
i bostadsdepartementet 24 % och i jordbruksdepartementet 16 % av

KU 1979/80:50

ärendena haft en handläggningstid av 10 månader elier längre.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen framhållit att det självfallet är
viktigt att handläggningstiderna inte förlängs genom onödigt eller onödigt
utdraget remissförfarande. I enkäten till expeditionscheferna ställdes därför
flera frågor beträffande remittering av besvär. Den första av dessa frågor
gällde hur man borde undvika att besvärsärenden av visst slag rutinmässigt
remitterades till beslutsmyndigheten. Svaren, som med något undantag
utgick från vad som var praxis inom den svarandes departement, delar sig i
stort sett lika på två grupper. Enligt den ena gruppen fastställs först om
besvären anförts i rätt tid. Finner man att detta ej är fallet, avgörs ärendet
utan föregående remiss. I motsatt fall är huvudregeln att ärendet remitteras
till beslutsmyndigheten. Den andra gruppen av svar går ut på att en
bedömning av remissbehovet görs från fall till fall, sedan akten i ärendet
infordrats från beslutsmyndigheten. Remittering företas i de fall där
besvärsskrivelsen innehåller nya omständigheter som är av det slaget att de
kan påverka utgången. Även andra omständigheter kan föranleda remiss.

I argumentationen för den förstnämnda modellen framhålls på olika sätt
att den ger det bästa och mest mångsidiga beslutsunderlaget. Några
departement som förespråkar denna ordning menar att den som regel medför
den rationellaste handläggningsordningen för både departementet och
vederbörande myndigheter.

Huvudargumentet för anhängarna av det andra förfaringssättet är att
remissbeslutet bör fattas på grundval av ett så fullständigt underlag som
möjligt. Därmed undviks onödig remittering och det skapas förutsättningar
för en snabbare handläggning.

Beträffande de besvärsärenden som kommit in för sent råder det bland de
svarande stor enighet att de i princip inte bör remitteras annat än då
sakprövning är tänkbar. Andra metoder än remiss får användas för att ta reda
på om besvärstiden överskridits. Trots denna enhetliga uppfattning förekommer
det i viss utsträckning att för sent ingivna besvär remitteras. En
undersökning av de besvär, som kom in för sent under år 1978, visar att av
dessa remitterades, utan förbehåll om att remissen endast avsåg remisstiden,
26 %. Liknande resultat noterades i 1976 års undersökning.

Frågor ställdes också beträffande lämpligheten av att ange remisstid och
rutinerna vid bevakning av att remissvaren kommer in i tid. De flesta
departementen anser att det i regel är lämpligt att ange remisstid. Några
departement menar dock att remisstid endast skall anges om ärendet
brådskar. Vad angår bevakningen av remissvar anförs i de flesta svaren att
den får ordnas olika beroende på om det är många eller få yttranden som en
enhet inom ett departement har att bevaka.

På grundval av den företagna undersökningen kan enligt utskottet följande
huvudsakliga konstateranden göras.

1. Tillströmningen av besvärsärenden till regeringen fortgår i ökad takt.
Under år 1979 var närmare vart tredje avgjort regeringsärende ett

2 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

besvärsärende mot vart fjärde för endast fyra år sedan. Totala antalet
regeringsärenden är sedan åtskilliga år tämligen konstant (omkring 27 000
ärenden per år) varför ökningen av besvärsärendena således kompenseras av
en fortgående minskning av antalet övriga regeringsärenden. Jämfört med
mitten av 1960-talet har antalet förstaintansärenden minskat med mellan
14 000 och 15 000 ärenden. Denna minskning är framför allt resultatet av det
mångåriga arbete som bedrivits i regeringskansliet med att förlägga
beslutanderätten i förstainstansärenden till underlydande myndigheter.

2. De farhågor som utskottet uttalade 1976 för att ärendeutvecklingen på
besvärssidan skulle medföra längre handläggningstider synes ha varit starkt
befogade. Föreliggande uppgifter tyder på att de genomsnittliga handläggningstiderna
för besvärsärenden ökat med flera månader under senare år.

3. De uttalanden som utskottet gjorde år 1976 om handläggningsrutinerna
i besvärsärenden och som bl. a. syftade till att hålla nere handläggningstiderna
har i stor utsträckning inte beaktats inom departementen trots
statsrådsberedningens anmodan. Fortfarande tillämpas på flera håll inom
regeringskansliet en slentrianmässig remittering som i vissa fall t. o. m.
innebär att ärenden som kommit in för sent till departementet och därför inte
skall prövas i sak ändå utsätts för en onödig remissomgång. Vidare har
departementen inte någon gemensam syn på behovet av att remittera besvär
till beslutsmyndigheten. Den olikartade praxis som måste bli följden härav
leder till skillnader i beredningen som inte har sin grund i ärendenas sakliga
karaktär.

När man inom statsrådsberedningen analyserat orsakerna till utvecklingen
mot allt fler besvärsärenden i regeringen har man först pekat på faktorer
av mer generellt slag. Bl. a. anser man att en bättre utbildning bland
medborgarna har medfört att de blivit mer medvetna om sina rättigheter och
lärt sig att utnyttja dem. Även samhällsförvaltningens allmänt växande
omfattning bidrar till en ökning av denna typ av ärenden. Konkreta politiska
beslut som enligt statsrådsberedningen medverkat till utvecklingen är
införandet av förvaltningslagen år 1972 med dess bestämmelse om i princip
obligatorisk besvärshänvisning. Också rättshjälpslagen från 1972 har fått
konsekvenser för antalet besvär. Enligt lagen skall rättshjälp i princip kunna
lämnas var och en i alla rättsliga angelägenheter där behov av bistånd
föreligger oberoende av om den rättsliga angelägenheten behandlas vid
allmän domstol, förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller av skiljemän.
Slutligen har man från statsrådsberedningen också framhållit att den
omfattande utflyttning av beslutanderätt från regeringen som ägt rum under
de senaste 10 till 15 åren inneburit att vissa av de delegerade ärendena
återkommit till regeringen som besvärsärenden. Uppskattningsvis har
åtminstone 1 000 av ökningen på drygt 5 000 besvärsärenden om året hos
regeringen under tidsperioden 1966-1976 hängt samman med decentraliseringar.

Enligt utskottets bedömning är självfallet den främsta anledningen till de

KU 1979/80:50

ökade handläggningstiderna att besvärsärendena blivit så många flera. Det
finns skäl att framhålla att möjligheterna att på kort sikt förhindra längre
handläggningstider som en följd av ett ökat antal ärenden torde vara mindre i
regeringen än i många andra myndighetsorganisationer. Vissa av de åtgärder
i effektivitetsbefrämjande syfte som kan företas i andra myndigheter är inte
möjliga i regeringen. Det är t. ex. inte konstitutionellt möjligt att formellt
delegera beslutanderätten från regeringen till tjänstemän i regeringskansliet.
Att i ökad utsträckning låta tjänstemännen genom s. k. faktisk delegation
fatta besluten i besvärsärendena skulle innebära att det viktigaste syftet med
att tillåta besvär ända upp i regeringen går förlorat, nämligen att ett politiskt
ansvarigt organ i sista hand får styra normtillämpningen inom vissa
förvaltningsområden.

Enligt utskottet finns det flera vägar att gå för att minska handläggningstiderna
i besvärsärenden. Det självklart mest direkta sättet är att minska
ärendebelastningen genom att i ökad utsträckning begränsa rätten att anföra
besvär hos regeringen. I ej oväsentlig omfattning finns redan nu regler som
skär av besvärsrätten under regeringsnivån. Det är delvis resultatet av
initiativ till författningsändringar som statsrådsberedningen tagit under
senare år. Det har härvid framför allt varit fråga om allmänt sett mindre
betydelsefulla grupper av partsärenden, där sökanden enligt gällande regler
har möjlighet att genom fullföljd av talan få sin sak prövad hos, förutom
regeringen, såväl en regional instans som en central förvaltningsmyndighet.

Enligt utskottet är det alltså i första hand behovet av att söka nedbringa
handläggningstiderna i besvärsärenden som talar för en begränsning av
besvärsrätten. En begränsning kan också ses som en decentraliseringsåtgärd
som syftar till att bereda större utrymme i regeringskansliets arbete för frågor
av mer övergripande natur. Det viktigaste skälet mot en begränsning av
besvärsrätten är som utskottet ovan framhållit att regeringen i sista hand bör
styra normtillämpningen på vissa förvaltningsområden. Rättssäkerhetssynpunkter
kan också enligt utskottet i många fall tala mot att besvärsrätten
begränsas. Med beaktande av dessa synpunkter bör enligt utskottet
regeringen även i fortsättningen undersöka om det går att ytterligare rensa ut
bland besvärsärendena samt i det löpande författningsarbetet uppmärksamma
möjligheten av en begränsning av besvärsrätten till regeringen.

En annan åtgärd i syfte att minska handläggningstiderna är att ytterligare
förbättra de administrativa rutinerna i besvärsärenden. Vad man framför allt
måste komma till rätta med är det slentrianmässiga remissförfarande som
fortfarande tillämpas på många håll inom regeringskansliet. Metoderna för
att hålla nere remisstiderna kan också i åtskilliga fall förbättras. Remisstiden
i brådskande ärenden får givetvis inte bli så lång att besluten förlorat sin
aktualitet då besvären avgörs av regeringen. Men det finns också anledning
att se över hur departementen internt organiserar sin handläggning av
besvärsärenden. Här torde många uppslag till effektivare handläggning vara

KU 1979/80:50

att hämta från de departement som särskilt drabbats av den ökade
tillströmningen av besvär. Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ till
en översyn av handläggningsrutinerna i besvärsärenden inom regeringskansliet.

Utskottet kommer även i fortsättningen att följa utvecklingen när det
gäller handläggningen av besvärsärenden med stor uppmärksamhet.

9. Regeringens handläggning av utlänningsärenden

Utskottet har under årets granskning tagit upp regeringens handläggning
av utlänningsärenden och då närmast handläggningsordningen av sådana
ärenden inom arbetsmarknadsdepartemetet. Något närmare studium av
regeringens praxis har sålunda inte genomförts bl. a. av det skälet att vissa
reformer av utlänningslagstiftningen f. n. pågår. Utskottet har dock tagit del
av besluten i några förpassningsärenden m. m. Vidare har utskottet granskat
vissa frågor rörande den nordiska passkkontrollöverenskomelsen som kom
till 1957 och i vilken vissa ändringar vidtogs förra året.

Till en början skall erinras om att synen på utlänningars ställning och
rättigheter under årens lopp har kommit att mer och mer förskjutas i riktning
mot att jämställa dem med svenska medborgare. Reformer i sådant syfte har
fortlöpande genomförts. Det bör erinras om att den svenska rättsordningen
tillerkänner även utlänningar flertalet av de fri- och rättigheter som
tillkommer svenska medborgare. I regeringsformen har som känt nyligen
införts nya regler härom.

På utlänningslagstiftningens område har utredningsarbete bedrivits både i
vårt land och i nordiskt sammanhang. Det nordiska samarbetet har lett till att
medborgarna i annat nordiskt land i särskild grad jämställs med svenska
medborgare. Sålunda har år 1954 genomförts gemensam nordisk arbetsmarknad.
För att underlätta samfärdseln mellan de nordiska länderna
träffades som nämnts år 1957 en överenskommelse om gemensamt nordiskt
passkontrollområde. Arbetet inom Norden har fortsatt i syfte att nå
ytterligare harmonisering av de nordiska ländernas utlänningspolitik och
utlänningsfrågor.

I det följande lämnas först en redogörelse för de bestämmelser som gäller
utlänningars rätt att resa in och vistas här i landet samt de regler som avser
avlägsnande av utlänning. Därefter redovisas visst material rörande handläggningen
av utlänningsärenden inom regeringskansliet och slutligen tas
upp den nordiska passkontrollöverenskommelsen.

Vissa ändringar i utlänningslagstiftningen är som nämnts aktuella under
detta riksmöte. Nu gällande utlänningslag (1954:193) liksom förslaget till ny
sådan lag (prop. 1979/80:96) utgår från den internationellt erkända
grundsatsen att endast det egna landets medborgare har en ovillkorlig rätt att
vistas och verka i landet. Vid lagens tillkomst betonades emellertid också att
den hade till syfte bl. a. att ge utlänningar rättsliga garantier mot godtycklig

KU 1979/80:50

behandling och att ge dem en så tryggad ställning som möjligt.

Om förutsättningarna för en utlänning för att få vistas i landet inte är
uppfyllda får han avlägsnas. Avvisning är en form för detta och sker i
allmänhet redan vid gränsen, när vederbörande saknar pass och tillstånd att
resa in i landet eller pengar för sin försörjning och hemresa. Avvisning
beslutas i regel av polisen. Förpassning beslutas av statens invandrarverk och
används när en utlänning befinner sig i landet och saknar pass eller
nödvändigt tillstånd. Förvisning är en annan typ av avlägsnande som kan
komma i fråga när utlänning dömts för brott. Förvisning beslutas av domstol.
Utvisning kan användas vid asocialitet och beslutas då av länsrätt. Utvisning
kan även förekomma av hänsyn till rikets säkerhet och beslutas då av
regeringen. I sammanhanget bör nämnas att i förslaget till ny utlänningslag
används endast begreppen avvisning och utvisning.

Vad gäller regeringens befattning med utlänningsärenden skall nämnas att
regeringen beslutar i ett fåtal ärenden som första och enda instans t. ex. i
fråga om utvisning med hänsyn till rikets säkerhet. I övrigt kan ett
utlänningsärende komma under regeringens prövning genom besvär, underställning
eller ansökan om återbrytning av lagakraftvunnet beslut. Beslut om
förvisning kan dessutom bli föremål för nåd om nådeansökan avser både den
ådömda brottspåföljden och förvisningen.

När 1954 års utlänningslag kom till anförde departementschefen bl. a. att
lagen måste kunna tillgodose två syften. Den skulle å ena sidan fylla behovet
av ett varaktigt system för att avlägsna personer, som på grund av sina
individuella egenskaper ej var önskvärda, den s. k. individuella utlänningskontrollen.
I detta avseendet var i lagen noga angivet när avlägsnande genom
avvisning eller utvisning fick ske av kriminella eller asociala utlänningar.
Men lagen skulle också ge möjlighet att kontrollera och avväga tillströmningen
av utlänningar till landet från mera allmänna synpunkter, den s. k.
generella utlänningskontrollen. För att upprätthålla den generella utlänningskontrollen
används förpassningsinstitutet. De materiella förutsättningarna
för att få tillstånd att vistas i landet var emellertid inte reglerade i lagen
utan beroende av regeringens utlänningspolitik. Departementschefen fann
det vara omöjligt att i lagen reglera den materiella innebörden av den
aktuella utlänningspolitiken. Följaktligen kunde han inte heller i lagen ange
de materiella förutsättningarna för förpassning.

Enligt departementschefen var det angeläget att stärka rättsskyddet för
utlänningar, som kunde anses vara i särskilt behov av skydd. Sålunda skulle
politisk flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i riket när han var i
behov därav. För att ge utlänningar som på allvar slagit sig ner i landet en
starkare ställning infördes ett uppehållstillstånd utan tidsbegränsning,
nämligen bosättningstillstånd.

År 1964 genomfördes den ändringen att avvisning av utlänning kunde
tillgripas inte endast vid gränsen eller omedelbart därefter utan även inom tre
månader efter ankomsten. Ändringen genomfördes för att uppnå överens -

KU 1979/80:50

stämmelse med den övriga nordiska utlänningslagstiftningen i fråga om
möjligheten att avlägsna utlänningar under uppehållstillståndsfri tid.

För att åstadkomma en reglerad invandring av utländsk arbetskraft
bestämdes - med verkan från den 1 januari 1966 - att arbetstillstånd i princip
skulle sökas före inresa i landet. På så sätt skulle utlänningar förhindras att
söka sig till Sverige utan arbetserbjudande och utan ekonomiska möjligheter
att klara sig här.

År 1976 trädde viktiga ändringar i utlänningslagen i kraft. Full besvärsrätt
infördes i avvisnings- och förpassningsärenden samt i de verkställighetsärenden,
som underställdes invandrarverket på grund av att utlänningen anfört
politiska skäl mot att ett avlägsnandebeslut verkställs. Vidare lagfästes
tidigare praxis som innebar att krigsvägrare och utlänning som - utan att vara
politisk flykting - åberopar politiska skäl mot att återvända till hemlandet i
princip skulle få fristad här i landet. Bosättningstillstånd. som gavs efter två
års bosättning, ersattes med permanent uppehållstillstånd, som i regel kunde
erhållas efter ett års legal vistelse i landet. Förutsättningarna för att ta
utlänning i förvar skärptes. Bestämmelserna i den s. k. terroristlagen
inarbetades i delvis ändrat skick i utlänningslagen. Vissa ändringar i
utlänningslagstiftningen genomfördes den 1 juli 1978. Ändringarna avsåg
främst handläggningen av förpassningsärenden och innebar att beslut om
förpassning skulle ske i omedelbar anslutning till att uppehålls- och
arbetstillstånd vägrades.

Det nu aktuella förslaget till ny utlänningslag (förenämnda prop.
1979/80:96) har i korthet följande innehåll. I fortsättningen uppställs krav på
att en utlänning som avser att bosätta sig i Sverige skall ha sitt uppehållstillstånd
ordnat före inresan. Undantag görs för bl. a. flyktingar och vissa
andra skyddsbehövande samt för att en asylsökande som får stanna här,
därför att han är flykting, skall få ett dokument som utvisar hans
flyktingstatsus. Över invandrarverkets beslut att vägra flyktingförklaring
skall finnas besvärsrätt till regeringen.

Polismyndigheterna får även i fortsättningen rätt att avvisa den som
åberopar förföljelse, om påståendet är uppenbart oriktigt. Ett sådant beslut
skall emellertid anmälas till invandrarverket, som har att omgående ta
ställning till om bedömningen är riktig. Särskild jourverksamhet inrättas vid
verket för dessa ärenden.

De nuvarande bestämmelserna som medger att en utlänning i betydande
utsträckning kan få ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut upphävt av
regeringen begränsas avsevärt. Omprövning av invandrarverket och regeringen
blir enligt förslaget möjlig, endast om det visar sig föreligga hinder av
politisk art mot verkställigheten eller om annat allvarligt verkställighetshinder
uppkommer.

Den nya utlänningslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Utskottet har tagit del av en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad
uppställning efter uppgifter från invandrarverket över antalet utomnord -

KU 1979/80:50

iska medborgare som erhållit tillstånd att få stanna i Sverige av olika skäl åren

1978 och 1979. Uppställningen, som fogas som bilaga 10 A till detta
betänkande, visar bl. a. att den utomnordiska invandringen, drygt 12 000
personer, barnen ej inräknade, båda åren domineras av personer som
kommit hit vid sidan av den reglerade invandringen och fått stanna här på
grund av personanknytning eller annat särskilt skäl. t. ex. politiska eller
humanitära skäl. Den reguljära arbetskraftsinvandringen inom ramen för
den reglerade invandringen har under senare år varit obetydlig.

Inom regeringen har ansvaret för utlänningsärendena under senare år
legat på ett särskilt statsråd och handlagts inom arbetsmarknadsdepartementet.
Som bilaga 10 B till detta betänkande fogas en förteckning över de
statsråd som sedan 1973 berett utlänningsärenden. Vad gäller utvecklingen
av antalet utlänningsärenden inom arbetsmarknadsdepartementet visar en
uppställning - bilaga 10 C- stigande tendens åren 1977-1979. Utskottet har i
det sammanhanget tagit del av vissa uppgifter om balansläget m. m. som
lämnats av departementet - bilaga 10 D - till detta betänkande. Härav
framgår bl. a., att balansen inom den s. k. IM-enheten - den 31 december

1979 uppgick till närmare 1 200 ärenden. Av dessa var omkring 800
besvärsärenden. Under år 1979 inkom 1 640 besvärsärenden och avgjordes
1 740. Den helt övervägande delen ärenden utgörs av besvär över beslut av
invandrarverket om avlägsnande av utlänning från Sverige. En stor grupp
ärenden vid sidan av besvärsärenden utgörs av ansökningar om s. k.
återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut. Denna möjlighet att
återkomma sedan besvär avslagits utnyttjas i stor utsträckning. Vid en
räkning som gjordes för utlänningslagkommittén framkom att under första
t. o. m. tredje kvartalet 1978 ansökan om återbrytning en eller flera gånger
gjordes i ca 45 % av de fall där regeringen hade beslutat att utlänningen
skulle lämna Sverige. En kartläggning av återbrytningsinstitutets tillämpning
under tiden 1 januari 1977-28 september 1978, visade att av totalt 270
undersökta ärenden - motsvarande 193 personer - hade 41 personer ansökt
om återbrytning två gånger, 10 personer hade ansökt tre gånger, fem fyra
gånger och i ett fall hade sex ansökningar inlämnats. I 68 ärenden hade
ansökningarna bifallits, vilket motsvarar 35 % av antalet berörda personer. I
57 av de 193 fallen hade återbrytning begärts mer än en gång. Återbrytningsärendena
uppgick 1979 till 23 % av enhetens totala antal ärenden.

Under 1979 har förstärkningar skett i enhetens personaluppsättning som
f. n. uppgår till ca 15 handläggande tjänstemän. Den stora arbetsbelstningen
på enheten har föranlett att särskilda åtgärder vidtagits. Sedan några år
tillbaka är enhetsledningen dubblerad vad gäller handläggningen av ärenden
enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. Förenklingen av administrativa
rutiner i syfte att förkorta handläggningstiderna har genomförts.

Utskottet har låtit utföra en undersökning av handläggningstiderna
beträffande ärenden som inkom till regeringen under tiden januari-februari

KU 1979/80:50

1979. Undersökningen som redovisas i ett diagram - bilaga 10 E till detta
betänkande - utvisar att av totalt 465 ärenden avgjordes knappt en fjärdedel
inom tre veckor, medan drygt en tredjedel av ärendena avgjordes först efter
sju månader eller längre tid. De långa handläggningstiderna har sin grund i
bl. a. remissförfarandet. I den delen har inom enheten införts en särskild
ordning för remissbedömning. Huruvida ett besvärsärende skall remitteras
eller ej avgörs efter föredragning för enhetschefen. När en besvärsskrivelse
inkommer till departementet tas de prövade handlingarna in från invandrarverket.
Om det därvid visar sig att besvärsskrivelsen inte innehåller
någonting nytt remitteras ärendet vanligtvis endast om utgången framstår
som tveksam. När nya skäl framkommer i besvärsskrivelsen och dessa
bedöms som helt irrelevanta och inte kan påverka utgången eller om det är
uppenbart att de nya omständigheterna skall föranleda en annan bedömning
än underinstansens remitteras inte ärendet. Den nya utlänningslagen
beräknas medföra förändringar i fråga om antalet utlänningsärenden.
Genom att rätten att återbryta i princip läggs på invandrarverket kommer
sannolikt ärendemängden att avsevärt minska. Å andra sidan kan besvär i
flyktingförklaringsärenden komma att tillföra departementet ett antal nya
ärenden.

Det skall slutligen nämnas att vissa beräkningar som gjorts av utlänningslagkommittén
beträffande ändringsfrekvensen hos regeringen av invandrarverkets
beslut visar att denna år 1977 låg på ca 30 % och att ca 85 % av
invandrarverkets förpassningsbeslut överklagades till regeringen. Enligt
arbetsmarknadsdepartementet har bifallsprocenten efter 1977 ökat ganska
kraftigt.

Enligt utskottet är det viktigt att arbetsmarknadsdepartementet har
tillräckliga personella resurser för handläggning av utlänningsärendena.
Utskottets granskning har visat att man inom regeringskansliet har sin
uppmärksamhet inriktad på detta problem. Över huvud taget är det av
största betydelse att handläggningen av utlänningsärenden över hela fältet
inte tar för lång tid i anspråk, samtidigt som självfallet mycket högt ställda
rättssäkerhetskrav måste uppfyllas i dessa ofta mycket känsliga ärenden. Ur
de enskilda berörda människornas synpunkt är detta särskilt angeläget.

Utskottet avser att återkomma till granskning av utlänningsärendenas
handläggning i regeringen sedan erfarenheter vunnits av den nya utlänningslagstiftningen.

För granskning har anmälts tre konkreta ärenden. Granskningen har
begärts av vänsterpartiet kommunisterna. Inom utskottets kansli har gjorts
redogörelser för dessa ärenden - bilaga 10 Etill betänkandet. Granskningen
har inte föranlett något uttalande från utskottets sida.

Utskottet övergår härefter till de förut nämnda ändringarna i den nordiska
passkontrollöverenskommelsen. Denna har sedan sin tillkomst år 1957 gett
möjlighet till stickprovsvis passkontroll vid gränsen till ett annat nordiskt
land. Från svensk sida har det också förekommit viss sådan kontroll. Mot
•^bakgrund av en omfattande illegal invandring till Sverige av assyrier från

KU 1979/80:50

Turkiet införde Sverige i början av år 1976 viseringstvång för turkiska
medborgare. Sverige införde i november 1976 en intensifierad stickprovskontroll
vid gränsen mot Danmark och delvis även vid den svensk-norska
gränsen.

Mot bakgrund av den ökade invandringen 1977 och 1978 föreslogs från
svensk sida under våren 1979 att det skulle öppnas möjlighet för ett nordiskt
land att i exceptionella situationer och för begränsad tid införa reguljär
passkontroll vid gränsen till ett annat nordiskt land.

Frågan avhandlades på det nordiska planet först vid överläggningar mellan
de danska och svenska statsministrarna den 7-9 maj 1979 och därefter vid ett
möte mellan företrädare för de nordiska regeringarnas utrikes- och
fackdepartement den 18 maj 1979. De övriga nordiska ländernas regeringar
medverkade till de av den svenska regeringen föreslagna ändringarna.
Överenskommelse om ändring av passkontrollöverenskommelsen undertecknades
den 27 juli 1979. Ändringarna, som därefter trädde i kraft den 26
augusti 1979, innebär möjlighet för ett nordiskt land att tillfälligt införa
reguljär passkontroll om detta är nödvändigt för att förhindra ett omfattande
illegalt inresande, som beror på att de berörda länderna har olika
viseringskrav. Beslut om en sådan kontroll gäller för varje gång högst sex
månader. Övriga länder skall underrättas i förväg.

Passkontrollöverenskommelsens nya utformning föregicks inte av informationer
till eller konsultationer med Nordiska rådet och dess organ. Frågan
behandlades sedermera vid Nordiska rådets 28 session i Reykjavik i början
av mars innevarande år. Som bilaga 10 G fogas betänkande av Nordiska
rådets juridiska utvalg i ämnet. Vidare har i bilaga 10 H intagits en
sammanställning av rapporter om utförd stickprovskontroll vid internordisk
resandetrafik.

Anledningen till att frågan om ändringarna i passkontrollöverenskommlsen
inte behandlades i Nordiska rådet var att berörda regeringar ansåg att
frågan var så brådskande att en diskussion inom rådet inte kunde avvaktas.
Utskottet har inte funnit anledning att ifrågasätta regeringarnas bedömning
på denna punkt och vill endast tillägga att någon skyldighet att i förväg
underställa rådet en fråga av förevarande karaktär inte föreligger.

10. MBL vid regeringens tillsättning av vissa högre tjänster m. m.

I förra årets granskningsbetänkande lämnade utskottet en ganska utförlig
redogörelse för tillämpningen av den nya medbestämmandelagen (MBL) i
samband med beredningen av regeringsärenden (KU 1978/79:30 s. 13 ff.).
Utskottet har i samband med årets granskning tagit upp vissa frågor om
tillämpningen av de grunder för förhandling och information som förutsätts
enligt MBL i samband med att regeringen utser innehavare till vissa högre
ämbeten.

Till en början skall något beröras ordningen för den förhandlingsskyldig -

KU 1979/80:50

het som föreligger för statens förhandlingsråd (FHR) innan regeringen
tillsätter vissa tjänster. Det kan erinras om att i mars 1978 ingicks för det
statliga området ett avtal om förhandlingsordning vid tjänstetillsättning
mellan staten och de statsanställdas huvudorganisationer benämnt Avtal om
förhandlingsordning i frågor om tillsättning av vissa tjänster hos staten, ATS.
Avtalet, som inom sitt tillämpningsområde ersätter MBL:s regler om
informations- och förhandlingsskyldighet, omfattar i princip alla tjänster hos
staten, dock med undantag för bl. a. tjänster på undervisningsområdet
(TFU-tjänster) och på kyrkans område (TFK-tjänster).

För sådana tjänster inom avtalets tillämpningsområde som tillsätts av
regeringen innebär ATS att FHR, innan regeringen avgör ett tillsättningsärende,
informerar de statsanställdas huvudorganisationer om det tilltänkta
beslutet. Inom fem dagar därefter kan organisationerna påkalla förhandling
med FHR i ärendet.

Från tillämpningen av reglerna om informations- och förhandlingsskyldighet
enligt såväl ATS som MBL har parterna enligt avtalet undantagit bl. a.
”tillsättning av ämbete, som lyder direkt under regeringen”. I sådana fall
gäller i stället enligt ATS att arbetsgivaren, varmed avses berört departement,
i så god tid som möjligt före beslutsdagen skall informera de centrala
arbetstagarorganisationerna om vem som avses bli utnämnd. Denna ordning
tillämpas alltså gentemot de arbetstagarorganisationer, som är parter i
avtalet, dvs. SACO/SR, SF och TCO-S. Finns inom en statlig myndighets
område annan kollektivavtalsbunden organisation än de tre nämnda, skall
MBL:s regler om informations- och förhandlingsskyldighet tillämpas gentemot
denna.

Genom en dom i oktober 1979 har arbetsdomstolen uttalat att fråga om
tillsättning av chefsbefattning omfattas av den primära förhandlingsskyldigheten
enligt 11 § MBL. Härav följer att staten vid tillsättning av chef för
myndighet, som omfattas av kollektivavtal med annan arbetstagarorganisation
än SACO/SR, SF och TCO-S, anses förhandlingsskyldig enligt 11 §
MBL vad gäller denna organisation. Förhandlingen förs på arbetsgivarsidan
av FHR.

Förhandlingsskyldighet enligt MBL föreligger gentemot samtliga berörda
kollektivavtalsbundna organisationer vid tillsättning av sådana chefstjänster,
som enligt vad nyss sagts är undantagna från ATS:s tillämpningsområde, dvs.
bl. a. chefstjänster inom undervisningsväsendet och kyrkan. Innan regeringen
utnämner t. ex. en biskop har FHR på så sätt att påkalla förhandling enligt
11 § MBL med fem å sex arbetstagarorganisationer.

Enligt sin instruktion skall FHR inte förhandla om beslut som enbart rör
arbetstagare inom regeringskansliet, varav följer att vid beslut om tillsättning
av t. ex. en ambassadör eller generalkonsul fullgörs förhandlingsskyldigheten
inom regeringskansliet.

Som bilaga 11 till detta betänkande fogas dels förteckning (A) över förhandlingar
enligt 11 § MBL som förekommit efter den nämnda arbetsdom -

KU 1979/80:50

stolsdomen i oktober 1979, dels förteckning (B) över tillsättningar av
biskopar, generaldirektörer och landshövdingar under 1979. Utskottet har
tagit del av förhandlingsprotokoll avseende vissa tillsättningsärenden.

Utskottet har vidare tagit del av vissa uppgifter och skrivelser om
tillsättning av och avgång från tjänster inom utrikesförvaltningen. Vissa av
dessa uppgifter har upptagits i bilaga 11 C.

Den av utskottet företagna granskningen har inte föranlett något särskilt
uttalande från utskottets sida.

11. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser

Genom riksdagens skrivelser underrättas regeringen formellt om de beslut
av riksdagen vari påkallas åtgärder från regeringens sida. En skrivelse avlåts
för varje ärende där det finns sådana beslut. Skrivelserna innehåller en
hänvisning till utskottsbetänkandet i ärendet samt en anmälan om hur
riksdagen ställt sig till utskottets hemställan.

Utskottet har i årets granskningsarbete på olika sätt uppmärksammat
regeringens behandling av riksdagens skrivelser. Utskottet tar först upp vissa
formfrågor, som rör redovisningen av regeringens åtgärder med anledning av
riksdagens skrivelser i regeringsprotokollen och i den särskilda skrivelse som
årligen avlåts till riksdagen. Därefter redovisar utskottet resultatet av dels
den sedvanliga översiktliga granskningen av regeringens behandling av
riksdagens skrivelser under föregående år, dels en mer ingående granskning
av behandlingen av skrivelser under 1978/79 års riksmöte på de arbetsmarknads-
och industripolitiska områdena. Till sist behandlas en riksdagsskrivelse
inom justitiedepartementets område som gäller en utredning av invandrares
valbarhet till vissa statliga organ.

Utskottet vill först fastslå att det är en lämplig princip att alla punkter i en
riksdagsskrivelse i vilka påkallas åtgärder från regeringens sida leder till ett
regeringsbeslut. Även i de fall regeringen kommer till slutsatsen att en punkt
i en riksdagsskrivelse inte bör eller behöver föranleda någon åtgärd av
regeringen ligger det i klarhetens intresse att ett regeringsbeslut fattas.
Beslutet kan då t. ex. innebära att skrivelsen i denna punkt läggs till
handlingarna. Detta formella påpekande är föranlett av att utskottet i ett par
fall har iakttagit att skrivelser har uppgetts vara slutbehandlade utan att alla
punkter har formaliserats i ett regeringsbeslut.

Regeringsbesluten med anledning av riksdagsskrivelserna redovisas i en
skrivelse som regeringen årligen lämnar till riksdagen samtidigt med
budgetpropositionen. Skrivelsen, som ej utskottsbehandlas, läggs regelmässigt
till handlingarna samma dag som den anmäls i riksdagen. Redovisningen
i skrivelsen avser regeringsbeslut fattade under perioden 1 december näst
föregående år-30 november föregående år. Från statsrådsberedningen har
erfarits att en omläggning av redovisningsperioden planeras. Enligt dessa
planer skulle skrivelsen omfatta regeringens beslut under tiden fr. o. m. ett

KU 1979/80:50

riksmötes början till nästa riksmötes början och överlämnas till riksdagen i
månadsskiftet oktober/november. I bilaga 12 A finns visst bakgrundsmaterial
bl. a. en sammanfattning av en historik över skrivelsen som utarbetats av
riksdagens upplysningstjänst.

Utskottet har inget att erinra mot den planerade omläggningen. Den bör
enligt utskottets mening kombineras med en förbättring av skrivelsens
uppläggning och innehåll. En överskådligare uppläggning bör eftersträvas.
Vidare bör de uppgifter som lämnas om regeringsbesluten i vissa hänseenden
göras mer informativa. Slutligen är det i åtskilliga fall angeläget att bättre
upplysningar lämnas om anledningen till att äldre riksdagsskrivelser inte
slutbehandlats.

Årets skrivelse (1979/80:102), som avser tiden 1 december 1978-30
november 1979, har i sedvanlig ordning blivit föremål för en översiktlig
genomgång inom utskottets kansli vilken redovisas i ovan nämnda bilaga. Av
bilagan framgår bl. a. att antalet skrivelser som ej slutbehandlats t. o. m.den
30 november 1979 uppgick till 150, varav 79 kom in till regeringen 1978 eller
tidigare. Båda dessa siffror har varit ungefärligen desamma under senare
år.

En mera ingående granskning har, som nämnts, företagits av regeringens
åtgärder med anledning av riksdagens beslut under 1978/79 års riksmöte på
de arbetsmarknads- och industripolitiska områdena. Utskottets granskning
har avsett dels om regeringen har dröjt för länge med att fatta besluten med
anledning av riksdagsskrivelserna, dels om dessa beslut i tillräcklig utsträckning
beaktat riksdagens ställningstagande. Underlag för granskningen har
varit ett omfattande material, som redovisas som bilaga 12 B till betäkandet.

Utskottet har iakttagit att av de sammanlagt 51 skrivelser som riksdagen
avlät till regeringen på nämnda områden under föregående riksmöte hade 39
slutbehandlats av regeringen vid mittena av februari 1980. 12 skrivelser stod
således öppna i ett eller flera avseenden. Utskottet har tagit del av innehållet i
flera av dessa ej slutbehandlade skrivelser och de åtgärder som regeringen
hittills vidtagit. Mot bakgrund av denna granskning kan utskottet inte finna
att den tid som förflutit i de aktuella fallen är för lång. Allmänt sett, vill
utskottet betona att vad som kan anses vara en lång behandlingstid för en
riksdagsskrivelse varierar beroende på olika omständigheter såsom skrivelsens
innehåll, dess samband med vidtagna och planerade åtgärder från
regeringens sida m. m. Enligt utskottet är det självfallet angeläget att
riksdagsskrivelser handläggs så skyndsamt som dessa omständigheter ger
anledning till.

Inom utskottet har vidare gjorts gällande att regeringen inte tagit tillräcklig
hänsyn till riksdagens beslut. Beträffande två av dessa fall - riksdagens
begäran att frågan om tillfälle för organisationer att yttra sig i bl. a. mål om
könsdiskriminering borde övervägas (AU 1978/79:39 mom. 13) och riksdagens
uttalande om inrättande av nationella utvecklingsbolag (NU 1978/79:59

KU 1979/80:50

mom. 32) - har utskottet noterat att regeringen kommit till en annan slutsats
än riksdagen. Regeringen har förelagt riksdagen sin uppfattning i en
proposition (prop. 1979/80:129 s. 15 f. resp. prop. 1979/80:100 bilaga 17
s. 259) och på så sätt erbjudit riksdagen tillfälle att ta upp frågan på nytt.
Beträffande övriga fall, där bristande överensstämmelse mellan riksdagens
och regeringens beslut påståtts föreligga, kan utskottet inte finna annat än att
riksdagens beslut blivit i tillräcklig utsträckning beaktat.

I detta granskningsärende har också aktualiserats frågan om förhållandet
mellan regeringen och de statliga bolagen mot bakgrund av att åtskilliga av de
uttalanden som riksdagen gjort i de granskade ärendena tar sikte på den
statliga företagsamheten. I en kanslipromemoria, bilaga 12 C, redovisas
rättsläget beträffande regeringens möjligheter att styra verksamheten inom
statliga bolag.

Utskottet vill först framhålla att riksdagens möjligheter att påverka
förhållandena inom de statliga bolagen inte är begränsade till uttalanden
riktade till regeringen i samband med behandlingen av propositions- och
motionsärenden. Riksdagen kan även genom lagstiftning eller i samband
med medelsanvisning bestämma under vilka former verksamheten vid
enskilda statliga bolag skall bedrivas. Vidare skall erinras om att riksdagen
varje år utser 18 riksdagsledamöter som får närvara och ställa frågor vid
Statsföretags bolagsstämmor. Statsföretags årsredovisning blir också förmål
för riksdagsbehandling. Motsvarande gäller för Svenska Varvs årsredovisning.
En statlig utredning, den s. k. redovisningsutredningen, vars betänkande
(SOU 1978:63) efter avslutad remissbehandling f. n. bereds inom
industridepartementet, har föreslagit att regeringen varje år skall överlämna
en mer fullständig redogörelse till riksdagen över det statliga företagsägandet.
Med några års mellanrum, t. ex. en gång per valperiod, bör rapporten
enligt utredningen göras mer omfattande och då innefatta en principdeklaration
från regeringens sida om det statliga företagandets mål och riktlinjer.
Regeringen bör i ett sådant sammanhang redogöra för hur de statliga
företagen levt upp till riksdagens näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
viljeyttringar. Enligt förslaget skall redogörelsen föranleda motionsrätt
och utskottsbehandling.

Vad sedan beträffar regeringens styrning av de statliga bolagen utövas
denna i formellt avseende vid bolagens stämmor. Genom bl. a. valet av
styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser
om exempelvis bolagets målsättning kan regeringens representanter på
bolagsstämman påverka inriktningen av bolagets verksamhet. Utskottet kan
inte finna annat än att regeringen handlat på ett korrekt sätt då den - såsom
skett i de granskade fallen - beslutat bringa riksdagens uttalanden till resp.
bolags kännedom. Utskottet vill tillägga att det inte är utskottets uppgift att
granska bolagens åtgärder med anledning av dessa uttalanden från riksdagens
sida.

Utskottet skall till sist ta upp regeringens åtgärder med anledning av

KU 1979/80:50

riksdagens skrivelse rörande invandrares valbarhet. Med anledning av en
motion uttalade sig riksdagen den 28 maj 1978 för en översyn av
valbarhetsbestämmelserna för statliga organ i vilka kommun och landstingskommun
helt eller delvis utser ledamöterna. Översynen skulle syfta till att
pröva i vilka av dessa organ valbarhet för utländska medborgare kan komma
ifråga. Regeringen uppdrog den 27 mars 1980 åt kommunaldemokratiska
kommittén att göra den utredning som riksdagen har begärt.

Utskottet konstaterar att inte mindre än 22 månader förflutit mellan
riksdags- och regeringsbeslut. Från justitiedepartementet har uppgetts att
skälet till att regeringen har väntat med att fatta något beslut har varit att
frågan ansetts ha ett naturligt samband med frågan om utlänningars rösträtt
vid riksdagsval. Denna fråga skulle möjligen komma att omfattas av
direktiven till den utredning om vissa grundlagsfrågor som man på ett tidigt
stadium förutsåg skulle tillsättas. Så blev emellertid inte fallet.

Utskottet har förståelse för den synpunkt som framförts från justitiedepartementet.
Denna tämligen begränsade utredningsfråga borde dock ha
handlagts med större skyndsamhet.

12. Övriga frågor

a) Utbildning av libyska medborgare vid Telub AB

Inom utskottet har tagits upp fråga om viss teknisk utbildning av ett antal
libyska medborgare vid det helstatliga Telub AB i Växjö. Utbildningen
påbörjades i mars 1980 och avses pågå fyra år. Frågan har gällt regeringens
och enskilt statsråds befattning med ärendet. Utskottet har bl. a. mottagit en
promemoria angående utbildningen i fråga, som upprättats inom krigsmaterielexportkommitténs
sekretariat.

Av nämnda promemoria, som fogas som bilaga 13 A till detta betänkande,
framgår bl. a. följande.

Telub AB eller Telub-koncernen, med säte i Växjö men med verksamhet
också på en rad andra håll i landet, är ett av det statliga Förenade
Fabriksverken (FFV-koncernen) helägt dotterföretag. Bolaget är i hög grad
inriktat på det svenska försvaret. Bl. a. sysslar man med radioutrustning,
optisk materiel, radar och robotsystem för försvarets räkning. Vidare
genomförs kvalificerade tekniska utredningar och utbildningsprogram inom
sådana områden som telekommunikation, datateknik och allmän elektronik.
Denna verksamhet är i första hand inriktad på försvaret, men en
marknadsbreddning mot den civila sektorn har inletts. Ett område gäller
allmän teknikinformation som avser både den militära och den civila sektorn
och ett annat regionalt materielunderhåll med inriktning på kvalificerad
elektronik, såsom dataterminaler och minidatorer.

Telub är aktieägare i det halvstatliga SWEDEC Interntional AB, som
förmedlar svenska utbildningsinsatser och annat svenskt kunnande till

KU 1979/80:50

u-länder. Den aktuella utbildningen av libysk personal vid Telub har angetts
ligga i linje med denna verksamhet. Telub ingick i mars 1979 ett avtal med
libyska staten om att under fyra år utbilda en kontingent om ca 80 libyska
ungdomar i 18-20-årsåldern i tekniska ämnen till en nivå närmast motsvarande
svensk gymnasieutbildning.

Utbildningen i fråga bedrivs i Växjö vid företagets teknikskola. Utbildningen
omfattar - utöver undervisning i engelska som är undervisningsspråk
-grundläggande tekniska ämnen, såsom matematik, fysik, elektricitetslära
och elektronik under minst två år. Under denna period ingår ett stort mått av
praktisk verksamhet, såsom laborationer, enklare apparatbyggen, övningar i
mätteknik, felsökningar och reparationer på konventionell materiel. Efter
hand som elevernas färdigheter och kunskapsnivå medger lämnas undervisning
i tillämpad teknik omfattande radar och telekommunikation, dator- och
reglerteknik m. m.

Utbildningsverksamheten är avsedd att hållas helt åtskild från Telubs
verksamhet för det svenska försvaret. Ingen utrustning som används i
utbildningen utgörs av krigsmateriel eller är underkastad sekretessbestämmelser.
I Telubs åtagande ingår inga leveranser av materiel till Libyen.
Sverige säljer inte - och har i varje fall under de senaste tjugo åren inte sålt -någon krigsmateriel till Libyen på grund av de spända förhållanden som rått
och råder i Mellanöstern.

Inför utskottet har utfrågningar ägt rum med förutvarande utrikesministern
Karin Söder, förutvarande handelsministern Hadar Cars och Telubs
verkställande direktör Benkt Dahlberg. Utskottet har vidare mottagit en
promemoria i ämnet, som upprättats av expeditionschefen i handelsdepartementet.
Promemorian fogas som bilaga 13 B till detta betänkande. Härvid
har bl. a. framkommit följande.

Telubaffären har inte lett till något formellt ärende eller beslut av
regeringen. Hösten 1977 tog Dahlberg kontakt med utrikesdepartementet i
saken. Ärendet föredrogs för utrikesminister Karin Söder den 20 december
samma år. Någon erinran mot projektet i fråga framställdes inte från
utrikesministerns sida med hänsyn till att det rörde sig om utbildning och inte
krigsmaterielexport. Frågan fördes inte vidare till regeringen i dess
helhet.

I oktober 1978, sedan folkpartiregeringen tillträtt, meddelade Dahlberg
handelsdepartementet att Telub förde förhandlingar om utbildning av
libyska tekniker i Sverige med sikte på kompetens för inträde på teknisk
högskola inom vissa teknikområden. Studierna skulle inte vara inriktade på
krigsmateriel. Vid besök i Libyen hade Dahlberg sammanträffat med landets
försvarsminister som därvid uttryckte intresse för kontakter om köp i Sverige
av vissa slag av defensiv försvarsmateriel.

Dahlberg önskade besked om krigsmaterielinspektörens och handelsministerns
inställning till de nämnda utbildningsplanerna och vissa andra
projekt. Något sammanträffande med handelsministen skedde inte hösten

KU 1979/80:50

1978. Krigsmaterielinspektören meddelade Dahlberg den 2 november 1978
att all försäljning av krigsmateriel till Libyen var utesluten.

I bilaga 13 C till detta betänkande redovisas de uppgifter Cars lämnade vid
utfrågningen inför utskottet.

Cars’ första kontakt med Telubaffären skedde den 9 februari 1979 i
samband med en överläggning på utrikesdepartementet vid vilken statssekreteraren
i försvarsdepartementet tog upp frågan. Med anledning härav
begärde Cars en orientering i saken, vilken ägde rum den 14 februari. Vid
dessa överläggningar, i vilka förutom Dahlberg bl. a. krigsmaterielinspektören
deltog, framhöll Cars att han ansåg att projektet var olyckligt och att
han avsåg att ta upp frågan till diskussion inom regeringen. Någon tid
därefter anmälde Cars saken för statsminister Ola Ullsten samt utrikesminister
Hans Blix, industriminister Erik Huss och samordningsminister Carl
Tham. Det framgick enligt Cars därvid att ingen av dessa statsråd tidigare
hade varit orienterad i saken. Samtliga delade i sak Cars’ uppfattning
angående projektet i fråga. Vid fortsatta överväganden ansågs det emellertid
att konstitutionella möjligheter för regeringen att inskrida saknades. Enligt
Dahlberg gav industriministern, sedan han av Telubs styrelseordförande,
generaldirektör Eric Malmberg, fått en orientering angående utbildningen,
uttryck för den uppfattning man kommit fram till och att projektet sålunda
kunde fullföljas. Dahlberg lämnade den 6 december 1979 en redogörelse för
utbildningen till försvarsminister Eric Kronmark som underströk betydelsen
av att sekretess i fråga om svenska försvarshemligheter iakttogs.

I enlighet med riksdagens hemställan vid 1978/79 års riksmöte (UU
1978/79:25, rskr 226) tillkallades den 19 juli 1979 en parlamentarisk
utredning för översyn av riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport. I
direktiven till utredningen anges bl. a. att utredningen bör ta upp frågan i vad
mån det är befogat att betrakta övnings- och utbildningsanordningar som
krigsmateriel.

I ett frågesvar i riksdagen den 22 januari 1980 förklarade nuvarande
handelsministern Staffan Burenstam Linder att regeringen inte avser vidta
några åtgärder för att förhindra ifrågavarande utbildningsprojekt. I samma
svar framhölls att den reglering som gäller för svensk export av krigsmateriel
inte omfattar utbildning. Handelsministern hänvisade till att krigsmaterielexportkommittén
kommer att studera i vad mån riktlinjerna för svensk
krigsmaterielexport behöver utvidgas.

Den verkställda granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

b) Regeringens beslut i visst ”utflaggningsärende”

Som närmare framgår av den kanslipromemoria som fogats till detta
betänkande som bilaga 14 har utskottet granskat regeringens beslut i ett
ärende om tillstånd till överlåtelse av fartyg. Det gäller ett beslut från den 20
oktober 1978 enligt vilket regeringen avslog en ansökan om överlåtelse av

KU 1979/80:50

fartygen m/s Bellman och m/s Taube till ett liberianskt bolag för registrering i
Singapore. För att få en bild av hur regeringens beslut i detta ärende förhåller
sig till tidigare och senare praxis har en genomgång gjorts av samtliga
regeringsbeslut från det lagen om tillstånd till överlåtelse av fartyg trädde i
kraft den 28 juni 1977 och fram till 1979 års utgång.

Enligt lagen (1977:494) om tillstånd till överlåtelse av fartyg får svenskt
registreringspliktigt skepp eller andel däri inte överlåtas utan tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om skeppet genom
överlåtelsen upphör att vara svenskt. Vid prövningen av en fråga om tillstånd
till överlåtelse skall särskilt beaktas hur denna påverkar effektivitet och
sysselsättning inom sjöfartsnäringen och de ombordanställdas förhållanden.
Tillstånd skall inte lämnas, om det strider mot väsentligt allmänt intresse att
skeppet upphör att vara svenskt.

I förarbetena till lagen (prop. 1976/77:146, TU 1976/77:26, rskr 1976/
77:344) sägs bl. a. att överföring till bekvämlighetsflagg normalt får anses
strida mot väsentligt allmänt intresse. Det förutsattes emellertid att även här
skulle finnas möjligheter till olika lösningar i det konkreta fallet.

Av den genomgång av regeringsbeslut om tillstånd till överlåtelse av fartyg
som gjorts framgår att regeringen i samtliga fall utom det angående fartygen
m/s Bellman och m/s Taube beviljat ansökt tillstånd. Ärendena har varit av
skiftande karaktär. Tillstånd har dock inte i något fall getts till överlåtelse
som innebär överföring till bekvämlighetsflagg med bevarat svenskt driftsinflytande.

Ansökningen beträffande fartygen m/s Bellman och m/s Taube innebar att
överlåtelse skulle ske till ett liberianskt bolag tillhörigt ett av de japanska
byggnadsvarv som byggt fartygen. Fartygen avsågs bli registrerade i
Singapore. De skulle således komma att segla under bekvämlighetsflagg.
Förutsättningen var vidare att fartygen skulle tidsbefraktas av samma franska
befraktare som före överlåtelsen. Detta franska bolag ägdes till 30 % av den
svenska överlåtaren. Sedan Svenska sjöfolksförbundets representant motsatt
sig bifall underställdes ärendet regeringen. Kommerskollegium anförde i
sitt yttrande till regeringen att en principiell bedömning av tillståndsfrågan
ledde till slutsatsen att överlåtelse inte borde få äga rum. Mot bakgrund av de
speciella omständigheter som förelåg i detta fall, nämligen de ekonomiska
svårigheter som rederiet sannolikt skulle råka i om inte tillstånd gavs, ansåg
sig kollegiet emellertid böra tillstyrka framställningen. Regeringen avslog
framställningen med hänvisning till att överlåtelsen inte kunde anses
medföra sådant gagn för svensk sjöfart som åsyftas i förarbetena till
lagen.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit annat än att regeringens beslut
angående fartygen m/s Bellman och m/s Taube står i överensstämmelse med
de intentioner som ligger till grund för lagen om tillstånd till överlåtelse av
fartyg.

3 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

c) Fråga om bidrag till vissa befrielserörelser i Zimbabwe-Rhodesia

Inom utskottet har tagits upp fråga om svenskt stöd till vissa befrielserörelser
i Zimbabwe-Rhodesia, som lämnades enligt regeringsbeslut den 3
januari 1980 till bl. a. den Patriotiska Frontens grenar ZAPU och ZANU.
Utskottet har från utrikesdepartementet mottagit en promemoria i ärendet
vilken fogas som bilaga 15 till detta betänkande. Utskottet har även tagit del
av vissa andra handlingar som bl. a. utvisar att man från svensk sida i oktober
1978 avböjde en biståndsansökan från biskop Muzorewas parti UANC.
Utskottets granskning har inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

d) Fråga om remiss av den s. k. KS-utredningen

Inom utskottet har väckts fråga om varför inte remittering företogs av
betänkandet Ds S 1979:6 av KS-utredningen om betingelser för överförande
av huvudmannaskapet för Karolinska sjukhuset till Stockholms läns landstingskommun.
Betänkandet överlämnades våren 1979 till dåvarande sjukvårdsministern
Hedda Lindahl. Genom beslut den 5 juli 1979 förordnade
regeringen att utredningsbetänkandet jämte skrivelser från Statsanställdas
förbund, socialdemokratiska landstingsgruppen i Stockholms län, TCOis
statstjänstemannasektion samt representanter för vissa av sjukhusets personalorganisationer
skulle överlämnas till statens förhandlingsnämnd. Någon
remissbehandling av utredningsbetänkandet hade inte företagits. Statens
förhandlingsnämnd har bl. a. till uppgift att efter uppdrag av regeringen eller
vederbörande departementschef föra förhandlingar med kommun, landstingskommun
eller annan icke statlig huvudman främst om villkor för
samverkan mellan staten och huvudmannen inom sjukvård, utbildning eller
forskning.

Från socialdepartementet har utskottet mottagit en promemoria i ämnet,
som jämte bilagor fogas till detta betänkande (bilaga 16 A). Vidare har
utskottet tagit del av en skrivelse från Statsanställdas förbund angående
handläggningen av frågan. Skrivelsen jämte viss bilaga fogas till detta
betänkande (bilaga 16 B).

Utskottet har efter granskning av ärendet och därvid särskilt mot bakgrund
av den uttryckliga begäran om remissbehandling av utredningsbetänkandet
som framställts från partsorganisationernas sida funnit att remissbehandling
lämpligen borde ha ägt rum. I övrigt har granskningen inte gett anledning till
något särskilt uttalande från utskottets sida.

e) Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet

Liksom förra året (KU 1978/79:30 s. 33) har utskottet granskat regeringens
kontroll av säkerhetspolisens verksamhet. Av granskningspromemorian

KU 1979/80:50

(bilaga 17) framgår bl. a. vilka rutiner justitieministern följer för denna
kontroll.

Granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande från utskottets
sida.

f) Regeringens handläggning av tillsättning av skoldirektörstjänst i Lomma

Utskottets granskning har omfattat regeringens beslut om tillsättning av
skoldirektörstjänsten i Lomma kommun. De närmare omständigheterna i
ärendet liksom de bestämmelser som gäller redovisas i en kanslipromemoria
som fogas till detta betänkande som bilaga 18. Regeringens beslut innebar att
tjänsten tillsattes med en annan sökande än den skolstyrelsen förordat.

Vad som förevarit ger inte anledning till något särskilt uttalande från
utskottets sida.

g) Frågor om medicinska forskartjänster mot bakgrund av Serafimerlasarettets
nedläggning

Utskottet har granskat regeringens handläggning av vissa frågor om
medicinska forskartjänster som föranletts av nedläggningen av Serafimerlasarettet
i Stockholm. De närmare omständigheterna framgår av en inom
utskottets kansli upprättad promemoria, vilken fogas som bilaga 19 till detta
betänkande.

Riksdagens beslut i april 1979 innebar godkännande av riktlinjer för
överflyttning av den läkarutbildning och forskning som berörs av nedläggningen
av Serafimerlasarettet. Enligt dessa riktlinjer skulle forskningsresurserna
knytas till Huddinge sjukhus. Tre av de fem professurerna som
berördes skulle med anledning av att de blivit lediga omprövas i enlighet med
bestämmelserna i 19 kap. 22 § högskoleförordningen. Beträffande de två
andra professurerna uttalade riksdagen att det var lämpligt att de nuvarande
innehavarna bereddes tillfälle att tjänstgöra som överläkare vid Karolinska
sjukhuset samt att det ankom på regeringen att vidta de åtgärder som krävdes
för en sådan övergångsvis anordning.

Regeringens uppdrag den 19 juli 1979 till Karolinska institutet innebar
bl. a. att institutet skulle redovisa en plan för den omprövning av
forskartjänsterna som skulle äga rum. Härvid skulle bl. a. gälla att vidden till
Huddinge sjukhus förlagda forskningsorganisationen även framgent skulle
finnas de ytterligare fem tjänster som professor vilka tillkommer genom
omplacering från Serafimerlasarettet. Utskottet har granskat regeringens
uppdrag mot bakgrund av bestämmelserna om omprövning av tjänst i 19 kap.
22-27 §§ högskoleförordningen. I sammanhanget bör erinras om att
regeringen genom propositionen 1979/80:136 underställt riksdagen frågorna
om omprövning enligt dessa lagrum. Vad som förekommit ger inte anledning
till något särskilt uttalande från utskottets sida.

KU 1979/80:50

Beträffande de två professurer som inte varit föremål för omprövning
enligt högskoleförordningen görs vissa uttalanden i ett brev till de båda
professorerna som enligt uppdrag undertecknats av en tjänsteman i
utbildningsdepartementet. Bl. a. sägs i brevet att erbjudandet att tjänstgöra
som överläkare vid Karolinska sjukhuset inte kan ges innebörden att även
forskningen och forskarutbildningen skall vara förlagd dit. Utskottet har
granskat de uttalanden som görs i brevet i förhållande till vad riksdagen gett
regeringen till känna i fråga om de båda professurerna. Granskningen
föranleder inte något särskilt uttalande från utskottets sida.

h) Regeringens fastställande av verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes
utredningsnämnd, m. m.

Efter skriftlig framställning av riksdagsledamoten Gunnel Jonäng (c) har
utskottet granskat regeringens handläggning av frågan om fastställande av
verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd ävensom förre
kyrkominister Bertil Hanssons (fp) deltagande i denna egenskap i förhandlingarna
vid kyrkomötet. En redogörelse för gällande bestämmelser på
området m. m. lämnas i granskningspromemorian bilaga 20. Beträffande nu
angivna frågor har utskottet inte funnit anledning att göra något särskilt
uttalande.

i) Regeringens handläggning av ärende om ändring i studiestödsförordningen
såvitt avser Nordiskt musikkonservatorium

Som framgår av den kanslipromemoria som fogats som bilaga 21 till detta
betänkande har utskottet granskat regeringens handläggning av ett ärende
om ändring i studiestödsförordningen. Genom ändringen, som utfärdades
den 31 maj 1979, upptogs bl. a. det privatägda Nordiskt musikkonservatorium
i den bilaga till studiestödsförordningen som enligt sin rubrik innehåller
en förteckning över läroanstalter och utbildningslinjer vid vilka utgår
studiehjälp, studiemedel och särskilt vuxenstudiestöd. Enligt 1 kap. 1 §
förordningen gäller dock att sådant studiestöd utgår endast under förutsättning
att läroanstalten eller utbildningslinjen är statlig, statsunderstödd eller
ställd under statlig tillsyn. Något statligt ekonomiskt stöd har inte utgått till
Nordiskt musikkonservatorium. Vid tidpunkten för regeringens beslut om
ändring i studiestödsförordningen stod konservatoriet inte under statlig
tillsyn. Först genom beslut den 21 februari 1980, alltså närmare nio månader
senare, föreskrev regeringen att konservatoriet skall stå under tillsyn av
skolöverstyrelsen. Enligt utskottets mening borde beslutet om tillsyn ha
fattats samtidigt som eller åtminstone i nära anslutning till beslutet att ta in
skolan i förteckningen. Utöver detta påpekande har granskningen av ärendet
inte gett anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida.

KU 1979/80:50

j) Regeringens beslut den I november 1979 rörande taxitrafiken i Lerum

Utskottet har granskat regeringens beslut den 1 november 1979 rörande
taxitrafiken i Lerum. Besluten och deras bakgrund m. m. redovisas i en
kanslipromemoria som fogas till detta betänkande som bilaga 22.

Den företagna granskningen har inte gett anledning till något särskilt
uttalande från utskottets sida.

k) Regeringens handläggning av ett besvärsärende angående etableringsrätt
för läkare

Utskottet har granskat regeringens beslut den 6 september 1979, vari
besvär av två läkare i Arvika över beslut av socialstyrelsen bifallits. Läkarna
har därigenom medgivits att vid etablering som privatpraktiserande läkare få
tillämpa sådana särskilda arvoden som det finns möjlighet till enligt
övergångsbestämmelserna till läkarvårdstaxan (1974:699). I granskningspromemorian,
bilaga 23, lämnas redogörelse för gällande regler på området
och de uttalanden som regering och riksdag gjort i frågan.

Den verkställda granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Den granskning som sålunda slutförts samt resultatet därav får utskottet
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 29 april 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Härvarande: Bertil Fiskesjö (c). Hilding Johansson (s). Anders Björck (m).
Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s),
Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist (s). Gunnar Biörck i Värmdö
(m). Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp),
Kerstin Nilsson (s) och Sture Thun (s),

Vid avsnitt 9 och 11 har Lahja Exner (s) ersatt Sture Thun (s) och vid
avsnitten 4, 5 och 12 a) har Britta Hammarbacken (c) ersatt Sven-Erik
Nordin (c).

KU 1979/80:50

Reservationer

1. Beträffande avsnittet 9. Regeringens handläggning av utlänningsärenden,
såvitt avser prövningen av sådana ärenden inom regeringen, av Hilding
Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove
Johansson, Kerstin Nilsson och Lahja Exner (alla s) vilka anser att det avsnitt
på s. 24 som börjar ”Enligt utskottet” och slutar ”särskilt angeläget” bort ha
följande lydelse:

Viktiga uppgifter för invandrarpolitiken är att säkerställa en inflyttning
som svarar mot Sveriges förmåga att på ett tillfredsställande sätt ta emot de
invandrade, dels att verka för en fortsatt generös flyktingpolitik. Endast
genom en smidig men likafullt handfast tillämpning av uppställda regler kan
invandrarpolitiken vinna stadga och insatserna för invandrades anpassning
till svenska förhållanden ge önskade resultat. Vid genomförande av denna
politik blir det alltid sist och slutligen fråga om beslut som rör enskilda
människor, vilka med rätta upplever dessa som påfrestande därför att de
griper så djupt in i de berördas liv och välfärd. Därmed växer enligt utskottet
kraven på insikt, erfarenhet och kompetens hos de ytterst ansvariga.

För tiden efter september 1976 har ansvaret för invandrarpolitiken kommit
att anförtros inte mindre än fem olika statsråd. Detta förhållande vittnar
enligt utskottet inte om att de borgerliga regeringarna försökt lösa de ofta
svåra problemen inom invandrarpolitiken med det allvar och ansvar som de
motiverar. De snabba växlingarna har gjort att ingen ansvarig fått den tid
som krävs för att vinna den kunskap och erfarenhet som ett förtroendeingivande
handhavande av dessa politiskt och tekniskt svåra frågor förutsätter.
Konsekvenserna härav kan enligt utskottet avläsas i växande ärendebalanser
i arbetsmarknadsdepartementet och, vilket är än allvarligare, en vacklande
hållning inom de borgerliga regeringarna till invandrarpolitikens regler.
Detta har bl. a. fått menliga följder i fråga om assyriernas/syrianernas
invandring och anpassning.

Sammanfattningsvis måste utskottet konstatera att handläggningen av
utlänningsärenden inom regeringen präglas av osäkerhet och oklarhet.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

2. Beträffande avsnittet 9. Regeringens handläggning av utlänningsärenden,
såvitt avser formerna för ändring av den nordiska passkontrollöverenskommelsen,
av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne
Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Lahja Exner (alla s)
vilka anser att det avsnitt på s. 25 som börjar ”Anledningen till” och slutar
”inte föreligger” bort ha följande lydelse:

Enligt artikel 28 i det s. k. Helsingforsavtalet skall de fördragsslutande
parterna söka bevara och ytterligare utveckla det samarbete som lett till att

KU 1979/80:50

deras territorier utgör ett passkontrollområde. Kontrollen av resande som
passerar gräns mellan nordiska länder skall även i övrigt förenklas och
samordnas. I artikel 68 sägs att Nordiska rådet skall beredas tillfälle att yttra
sig innan länderna överenskommer om ändring i avtalet. Det förutsätts även i
artikel 46 att rådet skall höras i frågor av förevarande karaktär.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen tillkom ändringarna i den
nordiska passkontrollöverenskommelsen på initiativ av den svenska regeringen.
Ändringarna genomfördes utan hörande av Nordiska rådet och dess
organ. Enligt utskottet är det i detta avseende befogat att rikta kritik mot
handläggningen av frågan.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

3. Beträffande avsnittet 11. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser,
såvitt avser skrivelser på de arbetsmarknads- och industripolitiska
områdena, av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne
Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Lahja Exner (alla s)
vilka anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar ”En mera”
och på s. 29 slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först erinra om de parlamentariska förutsättningar som
gällde under 1978/79 års riksmöte. Efter den första trepartiregeringens
avgång i oktober 1978 kunde riksdagens borgerliga majoritet inte enas om ett
regeringsalternativ. Den folkpartiregering som bildades stöddes endast av 39
av riksdagens ledamöter. Det förutsattes därför att nödvändiga majoriteter i
riksdagen fick skapas från fall till fall.

Det utmärkande för en parlamentarisk demokrati är under normala
förhållanden att politisk samstämmighet råder mellan en majoritet i
parlamentet och regeringen. Denna grundläggande förutsättning var som
nyss framgått inte uppfylld under folkpartiregeringens tid. Därmed kunde
inte heller regringen göra anspråk på att spela den ledande roll som en
regering normalt innehar i en parlamentarisk demokrati. I stället gick denna
roll över till riksdagen. Regeringens uppgift borde i detta läge enbart ha blivit
att lojalt verkställa de beslut som riksdagen fattat och som i många fall också
hade initierats där. Även den borgerliga trepartiregering som tillkom efter
valet 1979 borde ha respekterat de av riksdagen fattade besluten.

Utskottets granskning har syftat till att på ett centralt politiskt avsnitt -arbetsmarknads- och industripolitiken - undersöka hur regeringen följt
riksdagens beslut. Granskningen har inneburit att viktigare riksdagsbeslut på
dessa områden har jämförts med regeringens åtgärder med anledning av
dessa beslut. Underlaget för granskningen har varit ett omfattande material,
som redovisas som bilaga 12 B till betänkandet.

Den företagna granskningen visar enligt utskottet, för det första, att i
åtskilliga fall har regeringen ännu inte verkställt riksdagsbesluten. Av de
sammanlagt 51 skrivelser som riksdagen avlät till regeringen under 1978/79
års riksmöte på dessa områden stod 12 skrivelser vid mitten av februari

KU 1979/80:50

månad 1980 öppna i ett eller flera avseenden. Bland de beslut som inte har
verkställts är riksdagens begäran hösten 1978 om en lösning av frågan om
anställningsskyddet för vissa långtidssjuka. Frågan borde enligt riksdagen
lösas skyndsamt (AU 1978/79:3). Inte heller har regeringen uppfyllt
riksdagens begäran samma höst att en plan för skogsnäringen snarast skulle
utarbetas. I avvaktan på att denna plan färdigställdes borde enligt
riksdagsbeslutet nedläggningar vid ASSI:s anläggningar i Piteå inte ske (NU
1978/79:16 mom. 9.1). Utskottet har inhämtat att på grund av regeringens
overksamhet har några klara besked beträffande dessa anläggningar inte
kunnat lämnas.

Ytterligare ett annat exemepl kan nämnas där regeringen ännu inte har
efterkommit riksdagens beslut. Det gäller de s. k. nationella utvecklingsbolag
som enligt riksdagen borde inrättas inom i första hand områdena energi,
miljövård och transportsystem. I beslutet anvisades också medel för detta
ändamål (NU 1978/79:59 mom. 32). I budgetpropositionen 1980 förklarar
industriministern att några nationella utvecklingsbolag inte bör inrättas
nu.

För det andra har regeringen enligt utskottets uppfattning i flera fall inte
handlat i överensstämmelse med riksdagens beslut. Utskottet skall belysa
detta med ett par exempel från olika fält. I varvspropositionen hösten 1978
föreslogs bl. a. dels ökade resurser till de regionala utvecklingsfonderna i de
berörda länen, dels bildande av särskilda investmentbolag för vardera
Göteborgsregionen, Uddevallaregionen och Malmö-Landskronaregionen.
De ökade resurserna borde enligt propositionen/hnrat (kurs. här) användas i
de kommuner där särskilt regionalpolitisk! stöd kan lämnas enligt regeringens
beslut. Riksdagen ansåg emellertid att resultatet av de resurser som sätts
in blir bäst om de regionala utvecklingsfonderna, som har kännedom om de
lokala förhållandena, självständigt får avgöra hur medlen skall användas.
Riksdagen beslöt därför, med ändring av propositionen, att samtliga medel
skulle kanaliseras via utvecklingsfonderna (NU 1978/79:17 s. 45). I regleringsbrevet
har på ett sätt som inte överensstämmer med riksdagsbeslutet
handlingsfriheten för utvecklingsfonderna begränsats genom föreskriften att
om regionala investmentbolag bildas får deras verksamhet endast (kurs. här)
avse de kommuner som regeringen har angett i viss förordning.

Riksdagens beslut i fråga om textilindustrin (NU 1978/79:48) har inte
fullföljts. Så har exempelvis frågan om tekonäringens kulturella värden inte
beaktats, försörjningsberedskapsstödet försvagats och utredningen om
ursprungsmärkning kommit till stånd först i december 1979 trots beslut vid
1977/78 års riksmöte och består endast av en person. Vidare har regeringen
först efter påstötning från riksdagens sida föranstaltat om utredning av skinnoch
lädervaruindustrin. Uppdraget har trots riksdagens begäran dock inte
gått till en parlamentarisk utredning utan till tekodelegationen.

Regeringens sätt att verkställa riksdagsbeslutet i maj 1979 om lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män (AU 1978/79:39) är ytterligare ett

KU 1979/80:50

exempel på handlande som strider mot riksdagens beslut. Genom att inte
nödvändiga följdändringar i arbetstvistlagen utarbetades och heller inte den
aviserade informationskampanjen om den nya lagstiftningen kom i gång
under hösten kunde lagstiftningen inte sättas i kraft den 1 januari 1980 som
planerat var. Riksdagen har sedermera beslutat om en ändrad jämställdhetslagstiftning,
men denna skall inte träda i kraft förrän den 1 juli 1980.

Vidare visar granskningen enligt utskottet att regeringen i många fall inte
fullföljt riksdagens beslut när det gäller de statsägda bolagen.

Utskottet vill i detta sammanhang mera allmänt beröra frågan om
förhållandet mellan statsmakterna och de statliga bolagen. I en kanslipromemoria,
bilaga 12 C, redovisas rättsläget beträffande regeringens möjligheter
att styra verksamheten inom statliga bolag.

Utskottet vill först framhålla att riksdagens möjligheter att påverka
förhållandena inom de statliga bolagen inte är begränsade till uttalanden
riktade till regeringen i samband med behandlingen av propositions- och
motionsärenden. Riksdagen kan även genom lagstiftning eller i samband
med medelsanvisning bestämma under vilka former verksamheten vid
enskilda statliga bolag skall bedrivas. Vidare skall erinras om att riksdagen
varje år utser 18 riksdagsledamöter som får närvara och ställa frågor vid
Statsföretags bolagsstämmor. Statsföretags årsredovisning blir också föremål
för riksdagsbehandling. Motsvarande gäller för Svenska Varvs årsredovisning.
En statlig utredning, den s. k. redovisningsutredningen, vars
betänkande (SOU 1978:63) efter avslutad remissbehandling f. n. bereds
inom industridepartementet, har föreslagit att regeringen varje år skall
överlämna en mer fullständig redogörelse till riksdagen över det statliga
företagsägandet. Med några års mellanrum, t. ex. en gång per valperiod, bör
rapporten enligt utredningen göras mer omfattande och då innefatta en
principdeklaration från regeringens sida om det statliga företagandets mål
och riktlinjer. Regeringen bör i ett sådant sammanhang redogöra för hur de
statliga företagen levt upp till riksdagens näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
viljeyttringar. Enligt förslaget skall redogörelsen föranleda
motionsrätt och utskottsbehandling.

Utskottet är väl medvetet om de begränsningar som föreligger i fråga om
regeringens formella möjligheter att styra de statliga bolagen. Utskottet vill
emellertid erinra om att riksdagen i samband med tillkomsten av Statsföretag
år 1969 uttalade att regeringen fortfarande skulle ha huvudansvaret för
skötseln av den statliga företagssektorn. Den föreslagna ansvarsuppdelningen
mellan regeringen och förvaltningsbolaget såg riksdagen som ett
nödvändigt led i en rationell ledning av de statliga företagen (prop. 1969:121,
SU 168).

I flera av de granskade fallen har enligt utskottet regeringen undandragit
sig detta huvudansvar genom att endast passivt vidarebefordra riksdagens
uttalanden till bolagen. Ett exempel på detta är regeringens behandling av
riksdagens uttalanden om verksamheten vid SSAB. Regeringen har här nöjt

KU 1979/80:50

sig med att skicka över riksdagens beslut för kännedom till SS AB. Någon
annan åtgärd har icke vidtagits när det gäller riksdagens begäran om en
utvecklingsplan för SS AB, om en utredning med uppgift att skyndsamt
granska den mellansvenska gruvindustrins läge och föreslå lämpliga åtgärder
m. m. (NU 1978/79:43). På grund av denna passivitet från regeringens sida
har t. ex. SSAB-ledningen kunnat inleda MBL-förhandlingar om avveckling
av den malmbaserade metallurgin i Domnarvet redan i mars 1981, trots
riksdagens beslut att bibehålla denna verksamhet ytterligare ca ett år, längst
till utgången av år 1982.

Andra exempel på att regeringen inte förmått hindra företag att handla i
strid mot riksdagens beslut kan hämtas från varvs- och bryggeriområdena.
Sålunda pågick i praktiken en avveckling av Lödöse varv trots att riksdagen
uttalat att i avvaktan på utredningsarbetet om de mindre och medelstora
varven borde inga åtgärder vidtas som kunde vara av avgörande betydelse för
de olika varvens framtid (NU 1978/79:17 s. 34). På bryggeriområdet har
nyligen en strukturplan utarbetats utan att, såsom förutsattes i riksdagsbeslutet,
hänsyn tagits till regionalpolitiska synpunkter och sysselsättningsaspekter
(NU 1978/79:9 s. 6).

Utskottet måste sammanfattningsvis konstatera att i många fall har
regeringen inte följt riksdagens beslut på de närings- och arbetsmarknadspolitiska
områdena. I stället för att lojalt och så snabbt som möjligt verkställa
dessa beslut har regeringen på viktiga punkter antingen dröjt med sina
åtgärder eller handlat i strid mot riksdagsbeslutet eller inte tillräckligt
energiskt fullföljt riksdagens intentioner.

Utskottet vill peka på två allvarliga konsekvenser av regeringens
försumlighet. Den ena konsekvensen är de svårigheter för olika bygder och
branscher som bristen på följsamhet mot riksdagens beslut fört med sig. Den
mer sysselsättningsfrämjande näringspolitik som riksdagen beslöt under
1978/79 års riksmöte har på viktiga punkter inte omsatts i verkligheten. Den
andra allvarliga konsekvensen är att riksdagens ställning som den främsta
statsmakten riskerar att försvagas. Riksdagen måste i enlighet med
parlamentarismens princip kunna lita på att regeringen lojalt verkställer
riksdagens beslut. Den mest allvarliga konsekvensen är givetvis risken för att
medborgarnas förtroende för de parlamentariska institutionerna urholkas.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

4. Beträffande avsnittet 11. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser,
såvitt avser invandrares valbarhet, av Torkel Lindahl och Daniel Tarschys
(båda fp) vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar
”Regeringen uppdrog” och slutar ”större skyndsamhet” bort ha följande
lydelse:

En större grundlagsöversyn har länge diskuterats. Vid en överläggning
med partiledarna i början av 1979 aktualiserade statsminister Ola Ullsten

KU 1979/80:50

frågan om en sådan översyn, men mötte då inte något intresse hos de övriga
partiledarna. Vid en förnyad partiledaröverläggning i slutet av 1979 enades
dock partiledarna om en grundlagsöversyn, som sedermera kom till stånd
genom de direktiv som regeringen utfärdade den 21 februari 1980.

Inom justitiedepartementet gjordes på ett tidigt stadium den bedömningen,
att frågan om rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare
eventuellt kunde komma att behandlas i den större grundlagsöversynen. Om
så skulle bli fallet ansågs det lämpligt att i detta sammanhang också utreda
frågan om utländska medborgares och statslösas valbarhet till vissa statliga
uppdrag. Sedan det genom riksdagens besked blivit klart att frågan om
invandrarnas rösträtt inte skulle behandlas av grundlagskommittén har
regeringen den 27 mars 1980 uppdragit åt kommunaldemokratiska kommittén
att gör den utredning som riksdagen har begärt.

Utskottets granskning av denna fråga föranleder ingen erinran.

5. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor a) Utbildning i Sverige av libyska
medborgare vid Telub AB av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve
Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och
Sture Thun (alla s) vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar ”Den verkställda” och slutar ”utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser sig böra framföra följande kritiska synpunkter på
handläggningen av denna fråga.

Ett mycket stort antal statsråd i tre regeringar har deltagit i överläggningar
om ifrågavarande utbildnings lämplighet från utrikespolitiska, försvarspolitiska,
handelspolitiska och näringspolitiska utgångspunkter. Däremot har
ingen samlad bedömning gjorts av resp. regering i dess helhet. Detta har
skapat en ofta motsägelsefylld bild av de olika regeringarnas inställning.
Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att handläggningen av frågan
präglats av stor förvirring och oklara besked. Det har varit ägnat att skapa
osäkerhet hos dem, som har sökt råd och anvisningar från medlemmar av
regeringen.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

6. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor b) Regeringens beslut i visst
”utflaggningsärende” av Anders Björck, Per Unckel och Gunnar Biörck i
Värmdö (alla m) vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 33 som
börjar ”Utskottet har” och slutar ”av fartyg” bort ha följande lydelse:

Regeringens beslut om fartygen m/s Bellman och m/s Taube har lett till att
ett tidigare framgångsrikt rederiföretag tvingats till avveckling. Dessutom
har statliga kreditgarantimedel om 16 milj. kr. riskerats. Utskottet måste för
sin del konstatera att något hinder enligt gällande lagstiftning inte förelåg för

KU 1979/80:50

regeringen att bifalla ansökningen. Det är vidare uppenbart att ett
bifallsbeslut i detta fall hade varit lämpligt. Även med hänsyn till tidigare
praxis, som måste anses som mycket liberal, hade ett sådant beslut varit klart
försvarbart. Detta gäller inte desto mindre som kommerskollegium och
flertalet övriga remissinstanser hade tillstyrkt att tillstånd gavs. Om så hade
skett, skulle de mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser som nu blivit
följden av regeringsbeslutet ha kunnat undvikas.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

7. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor c) Fråga om bidrag till vissa
befrielserörelser i Zimbabwe-Rhodesia av Anders Björck, Per Unckel och
Gunnar Biörck i Värmdö (alla m) vilka anser att den del av utskottets
yttrande på s. 34 som börjar ”Utskottets granskning” och slutar ”utskottets
sida” bort ha följande lydelse:

Utskottets granskning har gett vid handen att regeringens beslut om
ekonomiskt bistånd till patriotiska frontens båda grenar kort före de
allmänna valen i landet 1980 kunnat missuppfattas såsom ett politiskt
ställningstagande emedan andra grenar ställts åt sidan. Enligt utskottet är det
viktigt att svenska biståndsinsatser i berörda mottagarländer inte kan
missuppfattas på detta sätt. Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

8. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor d) Fråga om remiss av den s. k.
KS-utredningen av Torkel Lindahl och Daniel Tarschys (båda fp) vilka anser
att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar ”Utskottet har” och
slutar ”utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Av redovisningen framgår att KS-utredningen varit ett led i förberedelserna
för de förhandlingar som regeringen 1975 gav Statens förhandlingsnämnd
i uppdrag att föra. Personalorganisationerna har varit företrädda i
utredningen genom sakkunniga, som kunnat foga särskilda yttranden till dess
betänkande. Utskottet noterar att regeringen utan eget ställningstagande
överlämnat betänkandet jämte det material som tillförts ärendet av
personalorganisationerna till Statens förhandlingsnämnd.

Utskottets granskning har inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

9. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor f) Regeringens handläggning av
tillsättning av skoldirektörstjänst i Lomma av Hilding Johansson, Olle
Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson,
Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka anser att den del av utskottets
yttrande på s. 35 som börjar ”Vad som” och slutar ”utskottets sida” bort ha
följande lydelse:

Regeringen har i ärendet bl. a. haft att beakta ett riksdagsuttalande från år

KU 1979/80:50

1957 om att vid tillsättning av skolledarbefattning stor vikt bör tillmätas
skolstyrelsens förord. Vad som förevarit ger utskottet anledning att
understryka vikten av att skolstyrelsens förord såsom riksdagen förutsatt
tillmäts avgörande betydelse vid tillsättning av skolledartjänster. Det är
självfallet den kommunala skolstyrelsen som har bäst förutsättningar att med
hänsyn till de lokala förhållandena bedöma de sökandes lämplighet för en
viss skolledartjänst. Vad särskilt gäller jämställdhetsaspekten vid tillsättning
av skolledartjänster finns ett uttalande av visst intresse i propositionen
1975/76:39 om skolans inre arbete m. m. Där anför föredragande statsrådet
bl. a. som sin mening att det är angeläget att vid tillsättning av skolledare en
jämnare fördelning mellan könen eftersträvas. Utskottet delar denna
uppfattning. Uppgiften att fullfölja strävan att öka antalet kvinnor på
skolledande befattningar bör dock i första hand ligga på skolstyrelsen.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

10. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor j) Regeringens beslut den 1
november 1979 rörande taxitrafiken i Lerum av Hilding Johansson, Olle
Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson,
Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka anser att den del av utskottets
yttrande på s. 37 som börjar ”Den företagna” och slutar "utskottets sida”
bort ha följande lydelse:

Enligt gällande bestämmelser om yrkesmässig trafik kan tillståndsgivande
myndighet föreskriva skyldighet för innehavare av tillstånd till taxitrafik att
ansluta sig till en av myndigheten godkänd förening, som har till syfte att
hålla beställningskontor eller ha hand om uppgifter i övrigt för trafiken. I den
proposition om vissa taxifrågor (prop. 1979/80:142) som regeringen nyligen
framlagt för riksdagen föreslås att tillståndshavarna regelmässigt skall vara
anslutna till en gemensam beställningscentral. I sammanhanget uttalas i
propositionen att det i allmänhet inte finns något utrymme för flera
beställningscentraler inom samma trafikområde.

Huvudfrågan i det granskade ärendet har varit om den sedan 1976 gällande
skyldigheten för taxiägarna i Lerums kommun att ansluta sig till en av
tillståndsgivaren godkänd förening för gemensamma trafikändamål skall
bestå eller inte. Regeringen har genom sitt beslut i frågan den 1 november
1979 förklarat att anslutning till föreningen i fortsättningen inte längre skall
vara obligatorisk. Enligt beslutet bör ”åtminstone tills vidare” andra
åtgärder än anslutningsskyldighet prövas för att åstadkomma en för alla
berörda tillfredsställande ordning. I beslutet uppdrar regeringen samtidigt åt
vederbörande länsstyrelse att fortlöpande följa utvecklingen och vidta de
åtgärder som kan finnas påkallade i syfte att nå ett ändamålsenligt
anordnande av taxitrafiken i Lerum.

Genom sitt beslut har regeringen visserligen formellt avgjort den i ärendet
tvistiga frågan. Med hänsyn till beslutets utformning och innehåll i övrigt har
avgörandet emellertid i realiteten överlämnats till en underordnad myndig -

KU 1979/80:50

het, nämligen länsstyrelsen. En sådan lösning är enligt utskottets mening inte
förenlig med det ansvar som regeringen har att som högsta besvärsmyndighet
på området vägleda underordnade myndigheter och ge klara besked i tvistiga
frågor.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

11. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor k) Regeringens handläggning av
ett besvärsärende angående etableringsrätt för läkare av Hilding Johansson,
Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson,
Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka anser att den del av utskottets
yttrande på s. 37 som börjar ”Den verkställda” och slutar "utskottets sida”
bort ha följande lydelse:

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 23, gav
regeringen genom beslut den 6 september 1979 två läkare i Arvika tillstånd
att vid etablering som privatpraktiker få tillämpa arvoden som med 20 %
översteg läkarvårdstaxans (1974:699) belopp. Detta skedde trots att såväl
Värmlands läns landsting som socialstyrelsen vid vartdera två tillfällen tagit
ställning mot att ett sådant tillstånd meddelades de båda läkarna.

Regeringens beslut inger betänkligheter mot bakgrund av de uttalanden av
regering och riksdag som föregick en ändring i läkarvårdstaxan varigenom
individuell s. k. taxebindning infördes i viss begränsad omfattning (prop.
1977/78:23, SfU 1977/78:12, SFS 1977:1189). Utskottet vill härvid särskilt
peka på uttalandet i nyssnämnda proposition om angelägenheten av att en
eventuell privatpraktikeretablering samordnas med de offentliga sjukvårdshuvudmännens
läkarvårdsresurser. För att säkerställa en sådan samordning
skulle försäkringskassan på orten få medge en särskild taxenivå för en
nyetablerad privatpraktiker endast efter tillstyrkan av socialstyrelsen, som i
sin tur borde tillstyrka endast i de fall berörd sjukvårdshuvudman lämnat sitt
samtycke till etableringen.

Majoriteten i socialförsäkringsutskottet fäste stort avseende vid den
ingående prövningen som måste föregå ett beslut om individuell taxebindning
vid nyetableringar. Denna innebar enligt socialförsäkringsutskottet en
tillfredsställande garanti för att propositionens syfte skulle tillgodoses. Dessa
uttalanden ställde sig riksdagen bakom.

Genom det aktuella regeringsbeslutet har regeringen åsidosatt de riktlinjer
som riksdagen antagit i frågan. Detta är beklagligt inte minst mot
bakgrund av att den offentliga vården fortfarande lider stor brist på läkare,
vilket bl, a. lett till att ett stort antal nya moderna vårdcentraler inte kunnat
utnyttjas till fullo. Det var som framgår av det föregående i första hand
sådana hänsyn som var anledningen till den noggranna prövning som skulle
föregå ett etableringstillstånd med individuell taxebindning.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

KU 1979/80:50

.47

Särskilda yttranden

1. Beträffande avsnittet 2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa
förändringar inom regeringskansliet av Hilding Johansson, Olle Svensson,
Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin
Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka anför följande:

Vi är medvetna om regeringens rätt att inom grundlagens regelsystem
organisera sin verksamhet. Liksom tidigare vill vi dock ge uttryck åt vår kritik
mot ordningen med tre samordningskanslier. Enligt vår mening innebär det
också betydande olägenheter att de regionalpolitiska ärendena på nytt skiljs
från arbetsmarknadsärendena.

2. Beträffande avsnittet 12. Övriga frågor g) Frågor om medicinska
forskartjänster mot bakgrund av Serafimerlasarettets nedläggning av Anders
Björck, Per Unckel och Gunnar Biörck i Värmdö (alla m) vilka anför
följande:

Till följd av överenskommelsen om nedläggning av Serfimerlasarettet
uppkom frågan, vilken sjukhusplacering som skulle ges åt över/ä/carbefattningarna
för de professurer, som dittills haft sin verksamhet förlagd till
Serafimerlasarettet. Överenskommelsen hade förutsatt att de fem ifrågavarande
professurernas överläkarbefattningar skulle överflyttas till Huddinge
sjukhus, men denna överenskommelse var försedd med tre villkorliga
undantag. Sålunda skulle professorn i klinisk bakteriologi ”övergångsvis"
placeras på Roslagstulls sjukhus, och därjämte skulle professurerna i klinisk
fysiologi och klinisk kemi efter förnyade förhandlingar mellan parterna
kunna förenas med överläkarbefattningar vid andra (icke namngivna)
kommunala sjukhus. Regeringen föreslog därutöver att professorn i medicin
skulle få en personlig professur föenad med överläkarbefattning vid
Karolinska sjukhuset. Utbildningsutskottet kommenterade för sin del
situationen ytterligare med upplysningen att tre av tjänsterna (professurerna
i medicin, klinisk bakteriologi och klinisk fysiologi) vid ifrågavarande
tidpunkt var föremål för s. k. 19:22-prövning vid Karolinska institutet, med
anledning varav vare sig de avtalsslutande parterna eller utskottet kunde
veta, vilka ämnen dessa professurer framdeles skulle omfatta.

Då det vid utskottsbehandlingen blev känt att professorerna i kirurgi och
klinisk kemi sannolikt skulle föredra att flytta till Karolinska sjukhuset
gjorde utskottet det tillägget att utskottet ansåg ”det lämpligt” att des-a
befattningshavare ”vid lasarettets nedläggning bereds tillfälle att tjänstgöra
som överläkare vid Karolinska sjukhuset". Utskottet tillfogade att "det
ankommer på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för en sådan
övergångsvis anordning.” Det är uppenbart att utskottet avsåg att bereda
dessa båda professorer - om de så önskade - samma förmån som regeringen
redan föreslagit för professorn i medicin. Det är likaledes uppenbart att
utskottet med uttrycket ”övergångsvis” för dessa befattningshavare, liksom

KU 1979/80:50

för professorn i klinisk bakteriologi, avsåg att bereda de ”nuvarande
innehavarna” av dessa professurer en faktisk verksamhet vid Karolinska
sjukhuset, även om deras överläkarbefattningar sedermera, när de lämnat
sina professurer, skulle kunna placeras på Huddinge sjukhus.

De åtgärder, som riksdagen uppdrog åt regeringen att verkställa, kom
emellertid icke att motsvara utbildningsutskottets - och därmed riksdagens -avsikter. De båda professorerna erbjöds endast att förena från faktiska
resurser helt avskalade överläkarbefattningar vid Karolinska sjukhuset med
verksamhet som ansvariga för forskning och undervisning vid Huddinge
sjukhus - en självklart omöjlig situation i klinisk verksamhet. Oviljan och
kallsinnigheten lyser igenom i den passus i ett brev från en tjänsteman inom
departementet till de båda professorerna, som innebär att han särskilt vill
framhålla ”att regeringen avser att verkställa riksdagens beslut helt i
överensstämmelse med ordalydelsen i utskottsbetänkandet. I den mån
utskottet haft avsikter som inte tolkningsvis går att förena med ordalydelsen,
kan regeringen inte beakta detta.”

När det gällde den pågående 19:22-prövningen av professuren i medicin
föreskrevs vidare att denna skulle vara förenad med överläkarbefattning på
Huddinge sjukhus - vilket innebar en inskränkning av Karolinska institutets
författningsenliga rätt och skyldighet att göra en fri prövning av den lediga
professuren i enlighet med högskoleförordningens föreskrifter - onekligen
en anmärkningsvärd åtgärd som även UHÄ funnit skäl att kommentera.

Ett av de väsentligaste motiven för nedläggningen av Serafimerlasarettet
torde ha varit ett intresse från de för Huddinge sjukhus ansvariga att tillägna
sig Serafimerlasarettets forskningsresurser. I ljuset härav ter sig de redovisade
förhållandena förklarliga. De utgör exempel på administrativ förvrängning
av riksdagsbeslut och synes böra bringas till riksdagens kännedom.

KU 1979/80:50

Bilagedel

4 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

Bilaga 1

Regeringsärenden år 1978

Ärendegrupp Ju UD Fö S K E B U Jo H A Bo I Kn S:a

1 Proposi-tioner	25	3	10	7	14	7	31	15	15	12	12	5	21	5
2 Lagrådsre-misser	20		1	1		2	2	1	1	1	1		_	1
3 Utfärdade författningar (SFS)1	186	4	50	72	121	19	203	199	52	58	28	47	46	23
4 Kommitté-och utred-ningsdi-rektiv	11	2	8	5	11	2	9	15	8	3	8	6	14	4
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	291	99	186	268	136	40	323	528	357	93	121	418	718	345
6 Tjänste-ärenden	471	205	634	322	189	69	1 263	740	208	122	128	101	225	576
7 Besvärs-ärenden	271	12	236	295	889	12	710	1 383	742	94	1 550	1 259	133	158
8 Dispens- och övriga parts-ärenden	2 4722	23	223	530	359	69	1 435	290	213	230	1 199	431	258	215
9 B-protokoll-ärenden3	21	39	83	3	26	8	97	18	12	144	18	6	21	6
10 Övriga ärenden	61	27	28	60	54	22	76	89	37	42	27	10	43	24

187

23 1 lOf

lOf

3 922

so:

6(M

Totalt 3 829 414 1 459 1 563 1 799 250 4 149 3 278 1 645 799 3 092 2 283 1 479 1 357 27 39<

1 Inkl. 122 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 2 234 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1979/80:50

Regeringsärenden år 1979

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	37	3	4	18	9	10	39	16	11	10	11	4	24	8	204
2 Lagrådsre-misser	13						1		3	1	1	1		1	21
3 Utfärdade författningar (SFS)1	272	8	41	121	100	40	223	182	77	75	47	44	46	45	1 321
4 Kommitté-och utred-ningsdi-rektiv	15	1	4	11	11	4	16	22	12	9	7	8	20	11	151
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	149	120	241	229	136	27	352	587	237	82	134	179	784	249	3 506
6 Tjänste-ärenden	685	243	499	325	158	69	1 101	701	199	147	148	76	288	522	5 161
7 Besvärs-ärenden	293	8	501	205	980	15	637	1456	672	90	1 965	1615	145	212	8 794
8 Dispens-och övriga partsärenden	2 1432	21	253	575	317	43	1 037	358	235	300	1 243	201	294	280	7 300
9 B-protokoll-ärenden3	10	32	74	2	8		20		5	148	3	1	10	2	315
•10 Övriga ärenden	49	26	38	42	46	29	82	80	68	45	32	13	97	23	670
Totalt	3 666	462	1 655	1 528	1 765	237	3 508	3 402 1 519	907	3 591	2 142	1 708	1 353	27 443

1 Inkl. 124 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 1945 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1979/80:50

Bilaga 2

Regeringsskiftet i oktober 1979

Torsdagen den 20 september 1979 kl. 10.00 inlämnade statsminister Ola
Ullsten sin ansökan om entledigande (underbilaga 1) till dåvarande
talmannen Henry Allard på dennes tjänsterum. Talman Allard entledigade
omedelbart statsministern och övriga statsråd och anmodade Ullsten att ta
kontakt med Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin för överläggningar om
regeringsbildningen. Talman Allard framhöll angelägenheten av att dessa
överläggningar bedrevs med sådan skyndsamhet att den nyvalde talmannen
redan tisdagen den 2 oktober kunde avge förslag om ny statsminister för
riksdagens godkännande. Exemplar av bifogade skrivelse (underbilaga 2)
överlämnades till statsministern och översändes till övriga statsråd.

Ytterligare samtal mellan talman Allard och partiledare ägde under
torsdagen rum enligt följande tidsschema:

kl. 10.30 Olof Palme (s)

kl. 11.00 Gösta Bohman (m)

kl. 11.30 Thorbjörn Fälldin (c)

kl. 12.00 Lars Werner (vpk)

Onsdagen den 26 september sammanträffade talman Allard med Ullsten
kl. 13.30, Bohman kl. 14.00 och Fälldin kl. 14.30 för att efterhöra resultatet
av deras överläggningar. Talman Allard framhöll på nytt angelägenheten av
att den nyvalde talmannen redan den 2 oktober kunde avge förslag om ny
statsminister.

Före kammarens sammanträde måndagen den 1 oktober kl. 11.00 hade
talman Allard korta sammanträffanden med Ullsten. Bohman och Fälldin
och fick därvid en redogörelse för förhandlingsläget.

Måndagen den 1 oktober kl. 16.00 informerade Allard den nyvalde
talmannen Ingemund Bengtsson om de kontakter han haft med partiledarna
och om det aktuella förhandlingsläget.

Under tiden den 2-9 oktober sammanträffade talman Ingemund Bengtsson
med partiledarna och vice talmännen vid följande tidpunkter:

Tisdagen den 2 oktober

kl. 11.30 Ola Ullsten

kl. 14.00 Gösta Bohman

kl. 14.30 Thorbjörn Fälldin

KU 1979/80:50

Onsdagen den 3 oktober
kl. 11.45 Ola Ullsten

Torsdagen den 4 oktober
kl. 15.45 Ola Ullsten

Fredagen den 5 oktober
kl. 10.00 Ola Ullsten

kl. 11.00 Gösta Bohman

kl. 11.30 Thorbjörn Fälldin

kl. 13.00 Vice talmännen

Söndagen den 7 och måndagen den 8 oktober
Telefonkontakter med Ola Ullsten

Tisdagen den 9 oktober
kl. 10.30 Ola Ullsten, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin

kl. 10.45 Vice talmännen

kl. 14.00 Olof Palme och Lars Werner

Kammarens sammanträde tisdagen den 9 oktober började kl. 11.00 och
ajournerades kl. 13.31 till kl. 16.00 för att valberedningen skulle få tillfälle att
sammanträda.

Då kammarens förhandlingar återupptogs tisdagen den 9 oktober kl. 16.00
föreslog talmannen i ett anförande riksdagen ”att till ny statsminister utse
Thorbjörn Fälldin, som avser att bilda en regering i vilken kommer att ingå
företrädare för centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet.”
Detta förslag bordlädes.

I enlighet med stadgandet i 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlädes
förslaget åter onsdagen den 10 oktober kl. 14.00.

Vid kammarens sammanträde torsdagen den 11 oktober kl. 16.00 erinrade
talmannen om att förslaget om ny statsminister bordlagts två gånger och att
riksdagens prövning av förslaget kunde ske antingen vid detta sammanträde
eller vid ett följande sammanträde, dock senast lördagen den 13 oktober.

Kammaren beslöt pröva förslaget om ny statsminister vid sammanträdet
den 11 oktober. Därvid avgavs röstförklaringar av Olof Palme (s) och Lars
Werner (vpk).

Sedan talmannen erinrat om att förslag till ny statsminister skulle prövas av
riksdagen genom omröstning upplästes och godkändes följande voteringsproposition: -

KU 1979/80:50

Den som godkänner talmannens förslag att till ny statsminister utses
Thorbjörn Fälldin röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter nej har riksdagen förkastat
förslaget.

Vid omröstning genom uppresning förklarades mindre än hälften av
kammarens ledamöter ha röstat för nej-propositionen. Under överläggningen
hade emellertid begärts rösträkning, varför votering verkställdes med
omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 170
Nej - 174
Avstår - 1

Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag och utsett Thorbjörn
Fälldin till ny statsminister.

Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern (underbilaga 3).

Fredagen den 12 oktober kl. 09.00 anmälde statsminister Thorbjörn Fälldin
för riksdagen de statsråd som han utsett att tillsammans med honom ingå i
regeringen. I omedelbar anslutning till denna anmälan avgav statsministern
en regeringsförklaring.

Statsministerns anmälan lades till handlingarna.

Fredagen den 12 oktober kl. 10.00 höll Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman
och Ola Ullsten en presskonferens i stora partilokalen i riksdagshuset.

Regeringsskifteskonselj hölls samma dag kl. 11.15. För förfarandet vid
denna konselj hade rättschefen i statsrådsberedningen upprättat bifogade
promemoria (underbilaga 4).

Vid konseljen lämnade talmannen bilagda redogörelse (underbilaga 5).

De statsråd som inte deltagit i presskonferensen kl. 10.00 mötte
massmedia i talmansmatsalen i riksdagshuset kl. 13.30.

Vid kammarens sammanträde måndagen den 15 oktober kl. 14.00 anmälde
talmannen de förändringar som skett i kammarens sammansättning på grund
av regeringsskiftet.

KU 1979/80:50

Underbilaga 1

1979-09-20

Till

Riksdagens talman

Jag begär härmed att bli entledigad från befattningen som statsminister.

Ola Ullsten

Underbilaga 2

Till

Statsministern och övriga statsråd

Statsministern har i dag till mig överlämnat en skrivelse med begäran om
entledigande. I anledning därav och med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 6
och 7 §§ regeringsformen entledigar jag statsministern och övriga statsråd.
Jag erinrar om stadgandet i 8 § i samma kapitel: Har regeringens samtliga
ledamöter entledigats, uppehåller de sina befattningar till dess ny regering
har tillträtt.

Stockholm den 20 september 1979

Henry Allard
Talman

KU 1979/80:50

Underbilaga J

Förordnande för statsministern

Sedan riksdagen denna dag godkänt mitt förslag om ny statsminister
förordnar jag enligt 6 kap. 4 § regeringsformen riksdagsledamoten Thorbjörn
Fälldin att vara statsminister.

Stockholm den 11 oktober 1979

Ingemund Bengtsson
Talman

KU 1979/80:50

Underbilaga 4

STATSRÅDSBEREDNINGEN
Rättschefen
1979-10-10

Förfarande vid konseljen den 12 oktober 1979 kl. 11.15 (regeringsskifteskonseljen) I

BAKGRUND

1. Hans Majit Konungen är ordförande vid konseljen (5 kap. 1 §

regeringsformen).

2. De avgående statsråden deltar inte i konseljen.

3. Vid konseljen förs protokoll enligt vanliga regler [se förordningen
(1975:1) om protokoll och expeditioner i regeringsärenden m. m.].

4. Konseljens inledande del är offentlig. Under denna del (avsnitt II p.
1-7) står konseljsalens dörrar öppna.

II KONSELJEN

1. Talmannen och statsråden samlas i konseljsalen. Statsråden ställer sig

vid sina platser vid konseljbordet (namnskyltar finns vid platserna) - se
vidare punkten 4 där principerna för placeringen anges.

2. Hans Majit Konungen kommer in i konseljsalen och hälsar på

talmannen och statsministern.

3. Hans Majit Konungen går runt bordet och hälsar på statsråden som
därvid presenteras av statsministern.

4. Hans Majit Konungen, talmannen och statsråden sätter sig vid
konseljbordet.

Hans Majit Konungen sätter sig vid bordets, från dörren sett, övre
kortända.

Talmannen sätter sig t i 11 höger om Hans Majit Konungen.
Statsministern sätter sig t i 11 vänster om Hans Majit Konungen.
Avgörande för placeringen av övriga statsråd är i första hand vem som
har varit statsråd längst tid. Härvid tas hänsyn också till tiden som
statsråd i tidigare regeringar. Bland dem som har varit statsråd lika
länge har den till levnadsåren äldste företräde. Skulle två eller flera
statsråd vara födda samma år avgörs placeringen av födelsetiden det
året. Det statsråd som med tillämpning av dessa principer är främst
sätter sig till höger om talmannen, det statsråd som kommer därnäst

KU 1979/80:50

sätter sig till vänster om statsministern osv. (7 kap. 8 § regeringsformen).
1

5. Hans Majit Konungen öppnar konseljen och hälsar de närvarande
välkomna.

6. Talmannen redogör för den i regeringsformen 6 kap. 2-4 §§ fastlagda
proceduren vid utseende av statsminister och för det förslag som han har
lagt fram samt riksdagens beslut med anledning av detta.

7. Hans Majit Konungen konstaterar att regeringsskifte enligt 6 kap. 4 §
regeringsformen nu har skett.

Med Hans Majit Konungens konstaterande är den ”öppna” delen av
konseljen avslutad. Talmannen samt ev. närvarande allmänhet avlägsnar sig.
Dörrarna till konseljsalen stängs.

8. Statsministern redogör för innehållet i den regeringsdeklaration som
han tidigare under dagen har lämnat i riksdagen.

9. Hans Majit Konungen förklarar konseljen avslutad.

1 Det förutsätts att samma placeringsprincip skall gälla såväl vid följande konseljer
som vid regeringssammanträdena.

KU 1979/80:50

Underbilaga 5

1979-10-12

Talman Bengtssons redogörelse vid regeringsskifteskonselj
Eders Majestät!

Sedan statsminister Ola Ullsten den 20 september begärt att bli entledigad
från sin befattning beviljade dåvarande talmannen Henry Allard samma dag
honom och övriga statsråd entledigande.

Efter samråd med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen och
överläggning med vice talmännen föreslog jag den 9 oktober riksdagen att till
ny statsminister utse Thorbjörn Fälldin. Detta förslag godkändes av
riksdagen den 11 oktober och jag har på riksdagens vägnar utfärdat
förordnande för den nye statsministern, som i dag anmält de av honom
utsedda statsråden för riksdagen.

KU 1979/80:50

Förordnanden enligt 7 kap. 5 § RF

Föredragande statsråd Fr. o. m.

Britt Mogård (m) 79-10-12

Olof Johansson (c) 79-10-12

ändrat
80-03-07

Elisabet Holm (m) 79-10-12

Karin Andersson (c) 79-10-12

Georg Danell (m) 79-10-12

79-10-12

Karin Söder (c) 79-10-12

Staffan Burenstam- 79-10-12

Linder (m)

Bilaga 3A

Ärendegrupp Dep.

1. Ungdomsorganisationers verksamhet och därmed sam- U
manhängande frågor,

2. skolväsendet,

3. lärarutbildningen

1. Förvaltningsärenden som rör arbets-och anställningsvill- B
kor i offentlig tjänst, personaladministrativ planering,
personalhälsovård och personalsocial verksamhet inom det
statligt reglerade förvaltningsområdet, olika former av
samverkan mellan staten och dess arbetstagare, medbestämmandefrågor
som rör offentlig anställning, jämställdhet
mellan kvinnor och män såvitt rör offentlig anställning
samt utbildning av statens arbetstagare,

2. Författningsärenden rörande arbetstagare i allmän
tjänst.

1. Allmän hälsovård, sjukvårdsväsendet, läkar-och tandlä- S
karyrkenas utövning, folktandvård, läkemedel och apoteksväsendet,

2. omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, handikappfrågor
och rehabiliteringsverksamhet,

3. det rättsmedicinska undersökningsväsendet och det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet

1. utlänningar och flyktingar, A

2. medborgarskap,

3. jämställdhet mellan män och kvinnor

1. planläggning av markanvändning och beoyggelse, Bo

2. expropriation enligt 2 kap. 1 och 11 §§ expropriationslagen
eller expropriation enligt 2 kap. 4 § samma lag, om
expropriation sker för att bereda utrymme åt verksamhet
vars lokalisering prövas enligt 136 a § byggnadslagen,

3. tillstånd till förköp enligt 9 § förköpslagen,

4. tillämpning av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
i den mån sådana ärenden inte ankommer på
något annat departement,

5. tillämpning av lagen om äganderättsutredning och legalisering,

6. lantmäteriväsendet; kartväsendet

lagstiftningsärenden som rör Ju

1. expropriation och förköp av fast egendom,

2. fastighetsbildning, inbegripet äganderättsutredning och
legalisering.

3. gemensamhetsanläggningar, samfälligheter och ledningsrätt,

4. allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

5. tomträtt

som ansvarig för samordningen av nordiska samarbetsfrågor H
föredragande i de ärenden som omfattas av de i handelsdepartementets
regleringsbrev upptagna anslagen A 5 Kostnader
för nordiskt samarbete och A 6 Nordiska ministerrådets
allmänna budget

utrikeshandeln med undantag av samfärdselfrågor UD

KU 1979/80:50

Birgit Friggebo (fp)
Carl Axel Petri

79-10-12 lagstiftningsärenden som rör Ju

1. hyra,

2. förvärv och förvaltning av hyresfastighet,

3. bostadsrätt

79-11-06 Energipolitiken I

79-11-09 1. förvaltningsärenden rörande nåd i brottmål, Ju

2. författningsärenden rörande

a) andra konstitutionella ämnen än sådana' som angår
grundlag eller riksdagsordningen,

b) allmänt förvaltningsrättsliga ämnen,

c) statligt partistöd

KU 1979/80:50

Bilaga 3 B

REGERINGSKANSLIETS AVTAL

FÖRHANDLINGSDELEGATION 1979-05-15

Avtal om informationssekreterare och politiskt sakkunniga inom regeringskansliet 1

Detta avtal som sluts mellan regeringskansliets förhandlingsdelegation och
undertecknade centrala arbetstagarorganisationer inom det statliga avtalsområdet
omfattar statsrådens informationssekreterare och i övrigt de
politiskt sakkunniga tjänstemän som är anställda inom regeringskansliet.
Tjänsteman som är riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.

Avtalet gäller endast tjänsteman med arvodestjänst.

2 §

Med arbetsgivaren avses i detta avtal regeringskansliets förhandlingsdelegation.

3 §

Utan hinder av lagen om anställningsskydd (LAS) 5 § 2 st. får tjänsteman
som omfattas av detta avtal tillsättas med förordnande tills vidare dock längst
till dess vederbörande statsråd lämnar sitt ämbete. Parterna är överens om
att företrädesrätt till ny anställning enligt LAS §§ 25-28 inte gäller.

4 §

Till informationssekreterare utgår arvode motsvarande månadslönen i
löneintervallet F 15-F 23. Om synnerliga skäl föreligger kan inplacering
utanför detta löneintervall förekomma. Arbetsgivaren fastställer det arvode
som skall gälla efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer.

5 §

Till politiskt sakkunniga utgår arvode som fastställs av arbetsgivaren efter
samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer.

6 §

Utöver arvode enligt §§ 4-5 skall tjänstemannen tillförsäkras sociala
förmåner enligt bestämmelserna i 2 (dock ej § 9. uppsägningstidens längd)
och 3 samt 6-14 kap. AST med tillhörande specialbestämmelser. Arbetsgivaren
fastställer efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer
vilken lönegrad de sociala förmånerna skall knytas till.

KU 1979/80:50

7 §

Vid uppsägning gäller inger, uppsägningstid.

8 §

Upphör anställningen utan att tjänstemannen själv begärt detta utgår
månadsvis avgångsvederlag enligt följande:

Har tjänstemannen varit anställd kortare tid än sex månader utgår
avgångsvederlag motsvarande månadsarvodet under tre månader, i annat
fall under sex månader.

PROTOKOLLSANTECKNING

Parterna är ense om att avgångsvederlag enligt andra grunder skall kunna
fastställas om synnerliga skäl härför föreligger. Med synnerliga skäl avses
t. ex. faktorer som tjänstgöringstidens längd, havandeskap.

9 §

För tjänsteman som efter avgången från sin tjänst som informationssekreterare
eller politiskt sakkunnig återgår till anställning från vilken han varit
tjänstledig gäller att arbetsgivaren äger avräkna från avgångsvederlaget den
lön tjänstemannen uppbär i den anställning han återgått till. Avräkningen får
börja från och med den dag tjänstemannen återinträtt i sin tidigare
anställning.

Uppbär tjänsteman lön som avses i första stycket är han skyldig att
underrätta arbetsgivaren härom.

10 §

Detta avtal gäller tills vidare med tolv månaders ömsesidig uppsägningstid.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSE

Avtalet gäller även tjänsteman som är anställd vid avtalets ikraftträdande
om överenskommelse härom nås mellan arbetsgivaren och tjänstemannen.

Regeringskansliets
förhandlingsdelegation
Thomas Hedin

TCO:s statstjänstemannasektion
Tor Nitzelius

Statsanställdas Förbund
Alf Karlsson

KU 1979/80:50

Bilaga 3 C

PM angående personförändringar i regeringskansliet i samband med
regeringsskiftet hösten 1979

I det följande skall lämnas en redogörelse för de personskiften som ägt rum
i fråga om statssekreterare, informationssekreterare och politiskt sakkunniga
i samband med regeringsskiftet. En motsvarande redogörelse lämnades av
KU för regeringsskiftet 1978. Redogörelsen föranledde inga kommentarer
från utskottets sida. (Se KU 1978/79:30 s. 5-7 samt bilaga 3, jfr även KU
1976/77:44 s. B 163.)

Statssekreterare. I samband med regeringsskiftet entledigades 13 statssekreterare.
Fyra av dessa bytte emellertid endast arbetsuppgift. Av de båda
statssekreterarna i budgetdepartementet flyttade således den ene över till
motsvarande befattning i ekonomidepartementet och den andre till arbetsmarknadsdepartementet.
Industridepartementets statssekreterare gick in på
den ena av de båda ledigblivna statssekreterartjänsterna i budgetdepartementet.
Statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet blev chef för
folkpartiets samordningskansli. Två statssekreterare - statssekreterarna i
justitie- och kommundepartementen - hade före regeringsskiftet utnämnts
till andra befattningar men vakanserna fylldes först efter regeringsskiftet.

Tre statssekreterare stannade kvar på samma befattning. Det var UD:s
kabinettssekreterare, den ene av statssekreterarna i utbildningsdepartementet
samt statssekreteraren i bostadsdepartementet.

Efter regeringsskiftet har 12 nya statssekreterare utnämnts för att ersätta
avgångna eller förflyttade statssekreterare. Dessutom har bostadsdepartementet
fått ytterligare en statssekreterare. Som nämnts ovan har också
cheferna för de nyinrättade samordningskanslierna inom ekonomi- och
arbetsmarknadsdepartementen ställning som statssekreterare.

Antalet statssekreterare uppgår alltså f. n. till 21. Härtill kommer två
statssekreterare inom utrikes- resp. utbildningsdepartementen med särskilda
uppgifter, nämligen nedrustningsfrågor resp. framtidsstudiefrågor. Dessa 23
statssekreterare fördelar sig mellan departementen på följande sätt: SB 1,
Ju 1, UD 3, Fö 1, S 1, K 1, E 1, B 2, U 3, Jo 1, H 1, A 1, Bo 2, 11, Kn 1,
samordningskanslierna 2.

Antalet statssekreterare, som lämnade sina tjänster i samband med
regeringsskiftet och inte heller gick över till någon annan statssekreterartjänst,
uppgick som framgått ovan till nio. Av dessa nio har två fått
befattningar inom regeringskansliet och tre som chefer för statlig myndighet
eller offentlig stiftelse. Två har återgått till riksdagsmannauppdrag resp.
länsstyrelsetjänst. Två har särskilda utredningsuppdrag inom de departement
där de tjänstgjorde.

Tre av de 13 nya statssekreterarna hade samma befattning under den förra

KU 1979/80:50

trepartiregeringen. Tre andra tjänstgjorde under samma regering som
politiskt sakkunniga. Av de återstående var en tidigare tjänsteman i
riksdagen, tre tjänstemän i regeringskansliet, en landstingsråd samt två
anställda inom olika organisationer.

Informationssekreterare. I den avgångna regeringen hade samtliga statsråd
utom statsrådet Tham en informationssekreterare. Kvar i samband med
regeringsskiftet blev statsråden Mundebos, Wirténs och Friggebos informationssekreterare.
Pressekreteraren i statsrådsberedningen flyttade över till
UD. Övriga 14 informationssekreterare entledigades. Statsrådet Wikström
bytte alltså också informationssekreterare vid denna tidpunkt, men detta
hade inte något samband med regeringsskiftet.

Efter regeringsskiftet har nya informationssekreterare anställts hos
samtliga nytillträdande statsråd utom statsrådet Johansson. F. n. finns alltså
20 informationssekreterare.

Politiskt sakkunniga. Vid regeringsskiftet fanns inom regeringskansliet 28
sakkunniga med huvudsakligen politiska uppgifter. I samband med regeringsskiftet
lämnade 18 sina uppdrag. T. o. m. mitten av februari 1980 har 27
nya sakkunniga anställts.

Departementsfördelningen framgår av följande tabell.

Dep.	Entle- digade	För- ordnade	Kvar	Anmärkning
SB	8	5	-	3 av de entledigade över-flyttade till A
UD	-	2	-
Fö	-	-	-
S	1	2	-
K	1	1	-
E	-	4	—	Samtliga knutna till M:s samordningskansli
B	-	-	1
U	-	4	6
Jo	2	2	-
H	2	-	-
A	1	5	2	4 av de 7 knutna till Fp:s samordningskansli
Bo	-	-	1
I	2	2	-
Kn	1	-	-
Summa	18	27	10

Av de 37 personer som den 15 februari 1980 var anställda som politiskt
sakkunniga arbetade 13 med samordningsfrågor inom statsrådsberedningen,
ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen.

Bland de politiskt sakkunniga finns flera riksdagsledamöter. Vid rege 5

Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

ringsskiftet uppgick antalet riksdagsledamöter till sju, fem avgick i samband
med regeringsskiftet och tre har förordnats efter regeringsskiftet. F. n. är
alltså fem riksdagsledamöter knutna som sakkunniga till olika departement.
Tre representerar folkpartiet i riksdagen, en centerpartiet och en moderata
samlingspartiet.

KU 1979/80:50

Bilaga 4

PM angående remisser till lagrådet

De grundläggande reglerna om lagrådet finns i 8 kap. 18 § regeringsformen
(RF). Reglerna har ändrats under 1979 (prop. 1978/79:195, KU
1978/79:39, rskr 1978/79:359, KU 1979/80:1, rskr 1979/80:2, SFS 1979:933).
De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1980. Utskottets
granskning avser dock endast propositioner som avlämnats under år 1979.
Äldre bestämmelser har alltså gällt under den tid som granskningen
avser.

8 kap. 18 § RF hade före den 1 januari 1980 följande lydelse:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd,
vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott
får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Denna bestämmelse i RF innebär att regeringen fritt har kunnat avgöra om
yttrande från lagrådet skolat inhämtas. Beslut om denna ordning fattades av
1970och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Maj:ts skyldighet
att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet. Denna s. k.
obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civil- och kriminallag
samt lag om svenkt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag,
vallag, sekretesslag och skattelag.

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det
framstod för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme
härför med hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom
andra områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än
granskningen av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av
lagrådsgranskningen (KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde
utskottets majoritet, som under hänvisning till utskottets utta'ande i
samband med obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att
lagrådsgranskningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare
obligatoriska området. Reservanterna i utskottet (c, fp, m) förordade å sin
sida i princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll
därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för
rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i
rättssystemet.

KU 1979/80:50

Lagrådsgranskningen har därefter vid flera tillfällen behandlats av
riksdagen dels i samband med utskottets dechargegranskning, dels med
anledning av motioner (KU 1974:22 och 57, 1975:12, 1975/76:50 och 56,
1976/77:44, 1977/78:35 samt 1978/79:30).

1 1978/79 års granskningsbetänkande (KU 1978/79:30 s. 7-8) tog utskottet
upp en fråga om förfarandet vid lagrådsgranskningen. Bakgrunden var att
det blivit vanligt förekommande att lagrådsgranskningen påbörjats innan
lagrådsremissen slutligt färdigställts. Utskottet sade sig ha förståelse för att
detta kan ha vissa praktiska fördelar och såg heller inget hinder i att
lagrådsföredragningen påbörjas innan lagrådsremissen hunnit tryckas. Det
ligger, anförde utskottet, också i sakens natur att man i detta skede kan göra
formella ändringar, som i och för sig inte kräver några särskilda kommentarer
från lagrådets sida. Däremot borde det enligt utskottets mening inte
komma i fråga att väsentliga ändringar görs på detta sätt. Utskottet framhöll
att lagrådet enligt regeringsformen är ett i förhållande till regeringen
självständigt granskningsorgan. Avsikten är således inte att det skall tas i
anspråk för uppgifter som bör fullgöras på beredningsstadiet i departementet.
Vidare ansåg utskottet det viktigt både för riksdagens och allmänhetens
kontroll av regeringsarbetet att lagrådets yttrande ger en riktig bild av vad
som förekommit. För ärendets allsidiga belysning är det, anförde utskottet,
heller inte utan intresse för riksdagen att få del av de överväganden som låg
till grund för regeringens ursprungliga förslag.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. reglerades
före den 1 januari 1980 i lagen (1965:186) om lagrådet (ändrad senast
1974:578). Enligt lagen skulle lagrådet utgöras av en ordinarie och högst två
extra avdelningar, varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd
och ett regeringsråd. Det stadgades vidare, att extra avdelning skulle träda i
tjänst endast när regeringen förordnat därom och att sådant förordnande fick
meddelas när arbetsbördan i lagrådet kunde antas bli särskilt betungande.
Beträffande rekryteringen till lagrådet har enligt lagen högsta domstolen haft
att utse justitieråden och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen har
kunnat förordna ledamot som inte är justitieråd eller regeringsråd att
tjänstgöra i lagrådet.

Inriktningen av lagrådets granskningsverksamhet har inte varit reglerad
vare sig i RF eller i lagen om lagrådet. Vid skilda tillfällen har det emellertid
gjorts uttalanden av statsmakterna om vilken inriktning verksamheten bör ha
(se SOU 1978:34 s. 113 ff.). Enighet torde råda om att lagrådets granskning
skall avse bara lagförslagens juridiska sida och inte deras allmänna politiska
grunder.

Lagrådet har under hela år 1979 arbetat på tre avdelningar.

En förteckning över de under år 1979 till riksdagen avlämnade propositioner
som har granskats av lagrådet fogas som underbilaga 1 till denna PM.
Som framgår av förteckningen uppgår det totala antalet propositioner där
lagförslagen granskats av lagrådet till 23. Som jämförelse kan nämnas att

KU 1979/80:50

motsvarande antal under år 1972 var 15, 1973 13, 1974 10, 1975 20,
1976 11, 1977 26 och 1978 21. Hela antalet propositioner som innehöll
lagförslag var under år 1979 ca 125.

Här skall slutligen som en jämförelse med den ordning för lagrådsgranskningen
som redovisats i det föregående lämnas en redogörelse för de nya
regler som gäller fr. o. m. den 1 januari 1980. Enligt 8 kap. 18 § RF i dess nya
lydelse bör yttrande av lagrådet inhämtas innan riksdagen beslutar lag som
tillhör någon av ett antal uppräknade kategorier. Dessa är 1. grundlag om
tryckfriheten, 2. lag om begränsning av rätten att få ta del av allmänna
handlingar, 3. annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande
fri- och rättigheterna, 4. lag om kommunal beskattning, 5. lag om
svenskt medborgarskap och civilrättslig lag, 6. offentligrättslig lag som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden samt 7. lag om rättegången, lag om offentligrättsliga
tjänstemäns rättsställning och annan lag som avses i 11 kap. RF. Denna
grundlagsregel om remiss till lagrådet är tillämplig, om lagen är viktig för
enskilda eller från allmän synpunkt. I några undantagsfall behövs inte
lagrådets yttrande. Dessa fall är att lagrådets hörande skulle sakna betydelse
på grund av frågans beskaffenhet eller att det skulle fördröja lagstiftningsfrågans
behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Effekten av
huvudregeln om remiss till lagrådet förstärks genom att regeringen är skyldig
att redovisa sina motiv till att den lägger fram förslag till lag av någon av de
uppräknade kategorierna utan att ha hört lagrådet. I grundlagstexten
understryks att det förhållandet att lagrådet inte har hörts över ett lagförslag
aldrig utgör hinder mot lagens tillämpning. Vidare har en uttrycklig
grundlagsregel om inriktningen av lagrådets granskning införts. Regeln
innebär att lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag förhåller sig till
grundlagarna och till rättsordningen i övrigt samt hur förslagets föreskrifter
förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav. Lagrådet skall vidare
överväga om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna
syften och i övrigt söka belysa problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Liksom hittills gäller att i lagrådet skall ingå domare i högsta domstolen och
regeringsrätten, att yttrande från lagrådet inhämtas av regeringen eller -enligt vad som närmare anges i riksdagsordningen - av riksdagsutskott samt
att närmare bestämmelser om lagrådets sammansättning och tjänstgöring
meddelas i lag.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
(KU 1978/79:39 s. 15-16) med anledning av bl. a. förslaget till de nya
grundlagsreglerna om lagrådsgranskningen (prop. 1978/79:195 s. 43-49 och
64) att förslaget borde prövas mot bakgrund av vissa utgångspunkter om
vilka i stort sett allmän enighet råder. En väsentlig sådan utgångspunkt är,
anförde utskottet, att lagrådets verksamhet upplevs som ett värdefullt led i
arbetet på att få fram fullgoda lagförslag. Granskningen i lagrådet har enligt
utskottet setts som en garanti för att rättssäkerhetsintresset och kravet på

KU 1979/80:50

enhetlighet, konsekvens och klarhet iakttas. Som en annan utgångspunkt
angavs att granskningen uteslutande borde ägnas åt lagförslagens juridiska
sida och sålunda aldrig omfatta deras allmänna politiska grunder. På
omfattningen av lagrådsgranskningen måste enligt utskottet inverka, att man
inte gärna kan låta lagrådsgranskningen få ta i anspråk flera ledamöter i de
högsta domstolarna än ungefär det antal som då förekom. Slutligen är man,
anförde utskottet, ense om att det inte kan komma i fråga att skapa regler
som innebär att en lag i efterhand sätts åt sidan enligt gällande principer om
lagprövning på den grunden att lagrådets yttrande inte har inhämtats.
Utifrån de angivna utgångspunkterna fann utskottet att förslaget på ett
lämpligt sätt tillgodosåg de krav som måste kunna ställas i sammanhanget.

Utskottet erinrade i betänkandet om att det nya systemet för lagrådsgranskning
inte innebär en obligatorisk granskning. Enligt utskottet kan det
snarare karaktäriseras som ett mellanting mellan ett obligatoriskt system och
ett system som det hittillsvarande med en helt fakultativ granskning.
Härigenom undviks enligt utskottet helt risken för att ett uteblivet hörande
av lagrådet över ett förslag till en lag skall kunna leda till att lagen i efterhand
genom lagprövning kan sättas åt sidan i rättstillämpningen. Utskottet
underströk härvid att det således alltid i sista hand ankommer på riksdagen
att avgöra om lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte. Enligt
utskottet borde det nya systemet leda till att lagrådet inom ramen för sin
kapacitet får granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men
inga andra.

I anslutning till de nya grundlagsreglerna om lagrådsgranskningen har en
ny lag (1979:368) om lagrådet antagits. Den nya lagen, som trädde i kraft den
1 januari 1980, ersätter den tidigare nämnda lagen från 1965. De viktigaste
nyheterna är att varje lagrådsavdelning normalt skall bestå av tre i stället för
som tidigare av fyra ledamöter samt att antalet justitieråd och regeringsråd
på varje avdelning inte fastställs i lagen utan kan variera inom den ram som
bestäms av att såväl justitieråd som regeringsråd skall ingå i varje avdelning.
Lagrådet kan enligt den nya lagen bestå av högst fyra avdelningar.

Med anledning av de nya bestämmelserna om inhämtande av yttrande från
lagrådet har rättschefen i statsrådsberedningen i en promemoria den 29
januari 1980 lämnat vissa anvisningar om samordning av regeringskansliets
kontakter med lagrådet. I promemorian framhålls bl. a. att s. k. underhandsföredragningar
skall undvikas i görligaste mån. Lagrådsremisen bör således
vara slutjusterad när föredragningen påbörjas. Den behöver däremot inte
vara tryckt. En underhandsföredragning får enligt promemorian aldrig
medföra några väsentliga ändringar i regeringsförslaget. Promemorian fogas
härtill som underbilaga 2.

KU 1979/80:50

Underbilaga 1

Under år 1979 till riksdagen avlämnade propositioner som har granskats av
lagrådet

Prop. 1978/79:80 om godkännande av tilläggsprotokoll till den

europeiska utlämningskonventionen och den
europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i
brottmål, m. m. (justitiedepartementet)
om myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden,
m. m. (budgetdepartementet)
med förslag till jordförvärvslag, m. m. (jordbruksdepartementet) om

försöksverksamhet med användning av telefon
vid rättegång (justitiedepartementet)
med förslag till ändring i rättshjälpslagen
(1972:429), m. m. (justitiedepartementet)
med förslag till ändring i konkurslagen
(1921:225), m. m. (justitiedepartementet)
om riktlinjer för skogspolitiken, m. m. (jordbruksdepartementet) med

förslag till lag om skötsel av jordbruksmark
(jordbruksdepartementet)
med förslag till lag om finansbolag, m. m. (ekonomidepartementet) med

förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet, m. m. (arbetsmarknadsdepartementet) om

ändring i tryckfrihetsförordningen m. m. (justitiedepartementet) om

försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av
narkotikamissbrukare som har begått brott (justitiedepartementet) om

ändring i arrendelagstiftningen (justitedepartementet) med

förslag till lag om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia (handelsdepartementet)
om ändring i brottsbalken, m. m. (justitiedepartementet) med

förslag till lagstiftning om gränsövervakning
(justitiedepartementet)
om socialtjänsten (socialdepartementet)
med förslag till sekretesslag m. m. (justitiedepartementet) -

Prop. 1978/79:84
Prop. 1978/79:85
Prop. 1978/79:88
Prop. 1978/79:90
Prop. 1978/79:105
Prop. 1978/79:110
Prop. 1978/79:163
Prop. 1978/79:170
Prop. 1978/79:175

Prop. 1978/79:179
Prop. 1978/79:182

Prop. 1978/79:183

Prop. 1978/79:196

Prop. 1978/79:212

Prop. 1978/79:215

Prop. 1979/80:1
Prop. 1979/80:2

KU 1979/80:50

Prop. 1979/80:5
Prop. 1979/80:9
Prop. 1979/80:17
Prop. 1979/80:66
Prop. 1979/80:72

om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
(justitiedepartementet)
om konsumentförsäkringslag, m. m. (justitiedepartementet) om

ordningshållning vid offentliga tillställningar
m. m. (kommundepartementet)
med förslag till lag om ändring i brottsbalken
(häleri m. m.) (justitiedepartementet)
om bostadsanvisningslag, m. m. (bostadsdepartementet) -

KU 1979/80:50

Underbilaga 2

Statsrådsberedningen

Rättschefen

PM 1980:1
1980-01-29

Rättscheferna

Samordning av regeringskansliets kontakter med lagrådet

Inledning

Vid årsskiftet trädde nya bestämmelser om inhämtande av yttrande från
lagrådet i kraft (8 kap. 18 § regeringsformen). Sannolikt kommer därmed
antalet lagrådsremisser att öka betydligt. Detta ställer ökade krav på
samordningen mellan arbetet i regeringskansliet och lagrådets granskningsverksamhet.
Man får bl. a. räkna med att det blir vanligare att flera ärenden
konkurrerar med varandra om granskningstid. Det är därför nödvändigt att
statsrådsberedningen (SB) i ökad utsträckning hålls informerad om arbetsläget
i departementen och lagrådet.

Periodiskt återkommande rapportering till SB

SB kommer i fortsättningen - liksom tidigare - att i slutet av varje höst och
vår gå ut till departementen med en förfrågan om vilka lagrådsremisser som
planeras det följande halvåret, om tidpunkten för avlämnande av remisserna
samt om den tid som beräknas för föredragningen. SB gör därefter dels en
sammanställning av dessa uppgifter, dels en uppställning över hur de
anmälda remisserna skulle kunna fördelas mellan lagrådsavdelningar. Dessa
planer distribueras till lagrådet och de berörda departementen. SB kommer
sedan att efter kontakt med de olika departementen framställa reviderade
versioner en gång per månad.

Löpande rapportering till SB

Departementen skall fortlöpande informera SB om förändringar i
planeringen.

Vidare skall departementen rapportera till SB

1. när en lagrådsremiss avlämnas

2. när föredragningen påbörjas

3. när föredragningen avslutas

KU 1979/80:50

Rapportering till lagrådet

SB sänder över de särskilt upprättade planerna till lagrådet. SB
underrättar också lagrådet under hand om förändringar i planerna.
Departementen skall däremot själva ta kontakt med lagrådet och komma
överens om vilken dag en planerad föredragning skall börja. Denna kontakt
bör tas av rättschefen och äga rum någon tid innan det enligt planen är tid för
föredragning. Om man med säkerhet vet vilken avdelning som skall behandla
ärendet bör man vända sig till ordföranden på den avdelningen. I övriga fall
tas kontakten lämpligast med första avdelningens ordförande.

Överlämnande av remiss

S. k. underhandsföredragningar skall undvikas i görligaste mån. Lagrådsremissen
bör vara slutjusterad när föredragningen påbörjas; den behöver
däremot inte vara tryckt. En underhandsföredragning får aldrig medföra
några väsentliga ändringar i regeringsförslaget (se vidare KU 1978/79:30 s. 7
och 8).

Det formella överlämnandet av remissen sker genom att ett vederbörligen
underskrivet och kontrasignera! exemplar överlämnas till lagrådet. I
fortsättningen bör gälla att endast de lagrådsremisser som är av större
allmänt intresse skall tryckas. Normalt bör upplagan framställas i stencil eller
genom offset.

Normalupplagan av en lagrådsremiss är antingen 70 eller 500 exemplar.
Den mindre upplagan är till fyllest i de fall där man räknar med att
propositionen snart kommer att vara klar. Då en remiss framställs i stencil
eller genom offset torde det i det övervägande antalet fall räcka med den
mindre upplagan. Oavsett hur en remiss framställs skall i varje särskilt fall
kontakt tas med riksdagens tryckeriexpedition (Arne Bjernevik, ankn. 1128)
för bestämmande av hur stor upplaga som skall gå till riksdagen. I de fall
remisserna framställs i stencil eller genom offset ombesörjer SOU-förrådet
denna expediering.

Övrigt

För att de nu nämnda åtgärderna skall fylla sin funktion och motivera den
arbetsinsats de kommer att kräva är det angeläget att rapportsystemet
fungerar. Planerna måste vara aktuella när de kommer ut. Det är därför
nödvändigt att departementen verkligen lämnar uppgifterna vid den
tidpunkt som har bestämts. Det är ett tidsödande arbete för SB att ringa runt
och fordra in uppgifter som inte anlänt i tid. Det är vidare angeläget att
departementen omedelbart anmäler alla förändringar i planen till SB.

KU 1979/80:50

Uppgifterna lämnas till Marianne Eliason, ankn. 1285 eller Eva Dybeck,
ankn. 1277. Om det i något departement är någon annan än rättschefen som
ansvarar för kontakterna med SB bör det anmälas till SB vem denne är.

Claes Eklundh

KU 1979/80:50

Bilaga 5

PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen

Nuvarande regler

De nuvarande reglerna för propositionsavlämnandet finns i 3 kap.
riksdagsordningen. Enligt 2 § skall regeringen senast den 10 januari eller, om
hinder möter till föjd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna budgetproposition för det närmast följande budgetåret.
Kompletteringsproposition skall, om hinder inte möter, avlämnas före
utgången av april månad. Annan proposition angående anslag för det
närmast följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars, såvida
regeringen inte finner att propositionens behandling kan uppskjutas till
följande riksmöte. Enligt 3 § skall annan proposition än sådan som avses i 2 §
avlämnas senast den 31 mars om regeringen anser att propositionen bör
behandlas under pågående riksmöte. De nu nämnda bestämmelserna gäller
inte om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den 10
januari, eller i fråga om proposition varigenom regeringen enligt lag för
prövning underställer riksdagen en utfärdad förordning, eller om regeringen
finner synnerliga skäl föreligga att avlämna propositionen senare (4 §).
Enligt 5 § bör regeringen avlämna sina propositioner på sådana tider att
anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall
samråda med talmannen därom. Proposition kan avlämnas även när
riksmöte inte pågår. Enligt tilläggsbestämmelse 3.1.1 avlämnas proposition
genom att den ges in till kammarkansliet. Den anmäls av talmannen vid
sammanträde med kammaren efter det att den har delats ut till riksdagens
ledamöter.

Tidigare granskning av propositionsavlämnandet

Sedan år 1975 har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet till
riksdagen. Särskilda undersökningar har gjorts av spridning i avlämnandet av
propositioner i helårsperspektiv men framför allt av spridningen under
vårarna. Dessutom har studerats hur regeringens planering av propositionsavlämnandet
har fallit ut, liksom omfattningen av försenade propositioner
och hur stora förseningarna har varit.

Vid granskningen av förhållandena under 1977 konstaterade utskottet att
de otillfredsställande förhållanden rörande propositionsavlämnandet som
utskottet under flera tidigare år påpekat fortfarande kvarstod. Utskottet
anförde (KU 1977/78:35 s. 11) därefter följande:

Även om det skett förbättringar i vissa avseenden avlämnas fortfarande
alltför många propositioner under vissa, korta tidsperioder under våren, och
ett inte obetydligt antal propositioner avlämnas efter att propositionstiderna
gått ut. Vidare har utskottet kunnat konstatera att det skett en kraftig ökning

KU 1979/80:50

av antalet aviserade men ej avlämnade propositioner under år 1977. Ett icke
obetydligt antal propositioner avlämnades också utan avisering i de
propositionsförteckningar som lämnats av statsrådsberedningen. Det är för
utskottet angeläget att framhålla att propositionsförteckningarna blir så
realistiska som möjligt, eftersom de i stor utsträckning kommer att styra
riksdagsarbetets planering.

Vid förra årets granskning undersökte utskottet främst avlämnandet under
1978 men tog även upp avlämnandet under första kvartalet 1979. Utskottet
redovisade följande jämförelse mellan 1978 och 1979:

	Upptagna	i propositionsförteckning		Ej upptagna i prop. förteckning
Avi. före eller vid angiven tidpunkt	Avi. efter angiven tidpunkt	Ej avläm-nade	Totalt	Avlämnade
Våren 1978	ant. 47	32	37	116	32
	% 41	28	32	101
Hösten 1978	ant. 21	32	28	81	16
	% 26	40	35	101
Esta kv. 1979	ant. 38	42	47'	127	28
	% 40	30	37'	100

1 Ej avlämnade senast den 2 april 1979.

Utskottet anförde enhälligt med anledning av den företagna granskningen: De

propositioner, som avlämnats före eller vid den angivna tidpunkten,
uppgick våren 1978 till drygt 40 % av de aviserade propositionerna, till
omkring 30 % hösten 1978 och första kvartalet 1979. Andelen försenade
propositioner varierar mellan ca 26 % våren 1978 och 40 % hösten 1978,
medan andelen ej avlämnade har hållit sig kring 35 %. Antalet avlämnade
propositioner som ej aviserats i statsrådsberedningens förteckningar uppgick
under de tre perioderna till 32, 16resp. 28. Förvåren och hösten 1978innebär
det en ökning jämfört med motsvarande tid år 1977 med sex resp. fyra
propositioner.

Enligt utskottet måste de förhållanden som råder beträffande propositionsavlämnandet
betecknas som synnerligen otillfredsställande. Koncentrationen
i avlämnandet under våren till vissa korta tidsperioder och avvikelserna
från de planer som inges till riksdagen har fått en sådan omfattning att
riksdagens arbete med propositionerna allvarligt försvåras. Särskilt oroande
är enligt utskottet att problemen, trots upprepade påpekanden från
riksdagens sida, snarast accentuerats under senare år. Kraftfulla ansträngningar
måste nu göras från regeringens sida för att få till stånd en ordning för
propositionsavlämnandet som möjliggör en utjämning och en bättre
planering av riksdagens arbete, främst under vårarna.

KU 1979/80:50

Årets granskningsarbete

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material,
motsvarande vad som skett tidigare år. Vid bedömning av materialet måste
hänsyn tas till att regeringsskifte genomfördes under hösten 1979.

I tabell A redovisas antalet avlämnade propositioner samt spridningen i
propositionsavlämnandet under åren 1971-1979. Under 1979 avlämnades
sammanlagt 210 propositioner, ett antal som ligger en bra bit över
genomsnittet för åren 1971-1979.67 propositioner (32 %) avlämnades under
hösten. Av dessa hade 19 avlämnats under sommaren av den folkpartistiska
regeringen.

När det gäller spridningen i propositionsavlämnandet under våren kan
konstateras att förhållandena under 1979 innebar en återgång till den tidigare
starka koncentreringen till slutet av mars månad som är utmärkande för
förhållandena under 1970-talet med undantag för 1977 och 1978. Under
dessa två år avtog koncentrationen något till förmån dels för tidigare
avlämnade, dels också för ett ökat antal avlämnade efter mitten av april.

Särskilt iögonenfallande beträffande 1979 är att en synnerligen stor mängd
propositioner avlämnades sista veckan av resp. propositionstider. Av tabell
A framgår att 80 av vårens 143 propositioner (=56 %) avlämnades under
sista veckan. Däremot har andelen propositioner som avlämnats sista dagen
av resp. propositionstid minskat.

Under 1979 har andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidens
utgång uppgått till knappt 23 %. Därmed har denna andel för andra
gången sedan år 1971 minskat något. Till innevarande riksmöte uppskjöts
behandlingen av 18 propositioner. Under sommaruppehållet avlämnades 19
propositioner av vilka 11 aviserats i propositionsförteckningen.

Tabell B innehåller uppgifter om propositionsavlämnandet under våren
1979 i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1979-01-10. Tabellen
visar att 40 % av de aviserade propositionerna ej avlämnades, ca 32 %
avlämnades efter angiven tidpunkt. Andelen aviserade men ej avlämnade
propositioner för budgetdepartementets del är även i år särskilt hög. Ca
hälften av de på detta departements förteckning upptagna propositionerna
avlämnades ej.

Antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick till 24. en
minskning med 8 i förhållande till föregående år. För industridepartementets
del kan noteras att antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick
till 9 medan antalet avlämnade, aviserade propositioner, var 5.

Propositionsförteckningen för hösten 1979 lämnades först den 23 oktober.
I tabell C lämnas uppgifter om propositionsavlämnandet hösten 1979 av
motsvarande slag som i tabell B. Av tabellen framgår att ca 39 % av de
aviserade propositionerna ej avlämnades, 25 % avlämnades efter angiven
tidpunkt och resten, 36 %, avlämnades före eller vid angiven tidpunkt.
Antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick till 9, en
minskning med 7 från hösten 1978.

KU 1979/80:50

I tabell D belyses förseningen i propositionsavlämnandet under åren
1971-1979. Den genomsnittliga förseningstiden i förhållande till de
ursprungligen lämnade förteckningarna var under år 1979 (vår+höst) 12,9
dagar vilket innebär att avvikelsen ligger på för 1970-talet genomsnittlig nivå.
Vid bedömningen av genomsnittsavvikelser varom här är fråga bör man
emellertid vara medveten om att det under senare år i allt större utsträckning
blivit vanligare att propositionerna uppges skola avlämnas under viss månad
eller vissa angivna månader. Om de då avlämnas inom uppgiven tid
antecknas heller ingen avvikelse i de av kammarkansliet upprättade
förteckningarna. I den första propositionsförteckningen i januari 1979
angavs drygt en tredjedel av de 162 aviserade propositionerna på så vagt sätt
som februari eller februari/mars. I de fall angivits att avlämnandet planerats
till viss vecka eller slutet resp. början av viss månad har dessa inte inräknats i
ovannämnda tredjedel. I den reviderade förteckningen av den 13 mars 1979
angavs också ungefär en tredjedel av de aviserade 110 propositionerna för
avlämnande icke preciserad tid.

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1979

KU 1979/80:50

Tabell A

I»

O- c3

£ =S -

Q. "O >

7D O<
C.

“ gffl
a

Ti g<
C.

“ gffl
g.

f- a

■a cL
< c.

,3 d
CQ CL

C7- X T, IT, M rf

C' Ti Tl h

CtNT, riNocON

ir, ^ 't - x

m-NXr, XvCvC-t

—-r-Tt-ocor^fNvco

— <n m

i— t—■ r—
ON

tj- in \o oc os

i-^ t-- r~- r- r-~ r Os

Os Qs Os Os Os

r->

r av -

ca ; •
Np <N •

SS —

_ i/->
„ U *r

i— [>o r ^

^ I I - „

CA CA i

lis ■*

3 £

ca .i. CL

' CL
CL ca 3
3 CL ,

L. O -

3 3

V',

_ r~

.3 3 .5 3 2
_ ^ liT iT ^ >-S. a. g S. g'ra
^ & 3 §■ E

:Ö Ö -:0 E E «

<— CA CA c
CA

Ä *E ‘C ■*

. o r Q.

— CA

3? .2,

CA CA _^S
H Q_ Q_ CA

__i U 2

o
c

Cd ^ C5

.c -= x

03 C3

-c x

c c c

•2 .o ;«

(U GJ O <U <U ^

C g C C C fc c

.2 o o o =o

«* g.

" M «

o o O
CL c. c.

£ ? 2

s Is

Q. 3 :0

, Q- a. a. c--c £

CL g O

c O fe

fe ii a

o. n
<u c b t

5^,

> > >

s w s

ccceccce..

<uu<u<u<u<u<uiux

00 M Cfl ÖO 00 öl) oo 00^

E E .E .E .E .E .E .E •-

E5 t5 ^ ^ E5 ^ t5 :

c c c c c c c

A (3 (3 R (3 (3 R

X X X X X X X

O U li <U O D O

CQ CQ CQ CQ CQ CQ CQ i

CA C

c o

o ;e
EE ^

"ca O
O CL
CL O
£ Q.
CLr^

CL ..
cl a.
3 a.

ca ,*ZL
C CA
CL C

c 5-

> > C "C3
C vC
ö w ^

a •§ {c

CA £ —< — oc

C C

tu (U

ox) ox)

.E .E

£- T3 ^ ^

, o c c c

1 3 fl 3

X X
G> (U

CQ CQ

1 :0 Qi
Ll CC

Propositionsavlämnandet under våren 1979
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1979-01-10)

KU 1979/80:50

Tabell B

> <D
CQ T3
— 3

2 C
C B
< *2

Cl >

O 12

ca s

c ~ .2

cd o c

w>o -j
OX) C o.

.c iS ^

C °ca ^
V £ C

u -

D- W Q\

oj ca
■a c
ca c

E "O
O 5

u C J

1) OJ c
> §
u ox) Cl

. ^3
C '■£

w e .2

I > §

v2 OX) CL

<D T3

sisi

:ca :ca .£ 3

n c oj) a

3 83

> .S e j2
S « 5 c

:ca .b 3
T3 T3 OX) Cl

OCNkOCNT— OfNOOO

- - _ . Tf O <N O

in iri t H M r-i

' ' I

-o oo

V)HM(NhNNMOO -

'0-0 0 00'—iO(N(Nr^Or-H(N

tj-co t—

TtT-tr^O-^-mcNmiocNror^OO

a-^Moo-rtinvoMnomfCi-H

omaooNvohirihaoiriN

6 Riksdagen 1979/80. 4 sami Nr 50

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april”).

2 Vissa frågor som aviserats i icke avlämnade propositioner kan i några fall ha framlagts i annan avlämnad proposition.

Propositionsavlämnandet under hösten 1979
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1979-10-23)

KU 1979/80:50

Tabell C

j S

> 1) o '

TJ «

— cO .

co c Cl >

c E O M -

< I o. 'i? 2

fS £2
e ^ .5

oD 5 a
.£ = 3

C ° CO '*-*
u s: C

£ £
u- —

a) On

•o ^
2 c

fe "

£ t/7

> :0
CO -C

< 3

•O C ^

seg

u -co ^

a e -a

U. c

owe
Ä 3
o oo a

C *Ä
** C £

a u c

;p & 3

C *-*

3 C ^
C

3 > §

> oo a

t; u [2

3 u ■-

:C0 :C0 .25 3
•o c oo a

3 ^

~ G £ S

:C0 .i3 .25 3

13 -o oo a

CNr-HOOOOcNOOOCs)

l l l T l l l

I «-h rM I m

'-HT-Htr^OOOCNi—'OCN

OOOO-H’-»’—-0^-0000

»oooomtNOO^r^ooo

OOOOO^r^sCO’—■0400’—■

vooooofNis-tor^csori'

^8£trtiäuLia5D°I<oa».5

1 Inom parentes antalet propositioner för vilja ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”oktober”).

2 Under sommaruppehållet avlämnades 19 propositioner av vilka 8 inte hade aviserats i vårens propositionsförteckningar.

Försening i propositionsavlämnandet åren 1971-1979

KU 1979/80:50

Tabell D

I ° I

I > c

br ^ :ra ^

!g . ^ <U

Q. ^ u

OD O k :0

'■£ Q. c u"
*- *-*■ <u

•— ■ EA

Cl OIj

<U <a ra

s i2 -I 00 "3

C .£ =

*U “ k— n i

<L> :ct3 "
ca — C/D

= 00
.1 X .=

<U ca

£ ån

IL cc o o/j

a?Si

> u. = 7D

C0 M -1 ^

C CA ^

g- i! ä a gcL-3
^ | =

— ra
2 =
C E
< 2

C OJ

9- -c

2: ^
« -o
— ra
2 c
c E
< jSS

ro o ro

i/3 (N IO

I I I

fN OC

rf io

LO (N

\C ro

t/o »O O
n x —
o — —

Os o ro dD

<N OC — rf

—- io oc lo oc or^o

OC CM OC
I I I

ro — rf
I I I

LO LO
rf rf

I I

r-- rf \c r~- io o ro

U-’ O) sc r-r ro ro o

rf <N — Ol io lo

—■ ro oj r-' oc r-r

I OC OC I oc

rf O rf Ol O 0-1 Os 0-

C M X X (N c O (N

OC C M (N rf c C N fO *0

sC — (N ro rf <N r- O rf rf

ro sC rf O OC ■—‘Os LO rO 0C

a> M M
rf Os fN
LO 'O —1

'C LO — f"-

c ro o ^ ra- oc io

OC O' X h

(N M rf LO ro OC

rO f- O C-l sO 0C

o oo o\ <n ra- r -

r- r- r- r~- r—-

O O O' Os Os Os

ro ro ro
o- t-" oOs
Os Os

rf rf rf lo »O lo C vO \C (— 1^-- 00 00 00

r- r- r- r^-r^r^ o- u— o^ t— r^~ t—

Os Os Os Os Os Os O' O' Os Os Os Os Os Os

2 ‘ÉÄ Q> .2 ’(« u .2 " CA a> .2 'cÄ

ca ca i_

»ra :0 o

> x i

»ra :0
> —

w t) 0(3 (A u 0(3

<D r '

-O '

OJ *-l- •

»ra =o

tS 2
:0

X >XX >11 >XX >11 >11 > X X

Försening i propositionsavlämnandet åren 1971-1979 (forts.)

KU 1979/80:50

00	3 t-
c	.S2
'E	"C co
a>	>
U.	t-
:0	C0
U-	SI

C »-

co co
— OO
o co

E 3

jo .

g- a,

P « .

ig
oo CO

c c
e E

Q. OO

0) E/3 CO
“O

ö Sä“c

^ u

O s
CQ ° 2?

ra W)1*- oi)

£ = S .E

H c

: 3 i ^

iä Ö I
läll

C0 Op

o
H

> <u

CO T3
— CO
CO C Q.

c E O
< £ O.

”f

O» O'
r- t** r»

Os Os O-'

£ S -2

oco :0 <u

> X X

t—

tr> ov
O —

•A
r Os -

f Ed
ä ö a

w ~ 1

co u 55
jc. > -*

c 3 -

flj V)

B 45
= E ^

-s

C U- o

— <n m

KU 1979/80:50

Bilaga 6

Antalet författningar i SFS som utkommit från trycket senare än två
veckor före ikraftträdandet

Utkom från trycket	Antal föi
13	dagar före ikraftträdandet	28
12	dagar före ikraftträdandet	62
11	dagar före ikraftträdandet	27
10	dagar före ikraftträdandet	1
8	dagar före ikraftträdandet	5
7	dagar före ikraftträdandet	26
6	dagar före ikraftträdandet	33
5	dagar före ikraftträdandet	49
4	dagar före ikraftträdandet	59
3	dagar före ikraftträdandet	30
2	dagar före ikraftträdandet	20
1	dag före ikraftträdandet	39
1	dag efter ikraftträdandet	2
2	dagar efter ikraftträdandet	8
4	dagar efter ikraftträdandet	4
5	dagar efter ikraftträdandet	1
6	dagar efter ikraftträdandet	7
8	dagar efter ikraftträdandet	1
9	dagar efter ikraftträdandet	2
118 dagar efter ikraftträdandet	l1

1 Avser SFS 1979:54, lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja
tillkomst och utveckling av tillverkande för tillverkande företag i u-länder.

KU 1979/80:50

Bilaga 7

PM beträffande regeringens utövning av normgivningsmakten
Inledning

RF:s regler om normgivningsmaktens fördelning finns huvudsakligen i 8
kap. Dessutom finns det i andra kapitel ett stort antal spridda bestämmelser.
Det förutsätts i RF att detaljregleringen av normgivningskompetensens
fördelning i betydande utsträckning skall ske i vanlig lag. En närmare
redogörelse för systemet lämnas nedan i avsnittet RF:s regler om normgivningsmakten
samt i underbilaga 1.

Efter fem års tillämpning av det nya normgivningssystemet har tiden synts
vara mogen att börja utvärdera detta. Flar systemet motsvarat förväntningarna
och lett till önskade resultat? Eller har den kritik mot huvudprinciperna
i systemet, som bl. a. redovisades i flera remissyttranden över grundlagberedningens
förslag till författningsreform, visat sig vara berättigad?

Konstitutionsutskottet har hittills i sin i 12 kap. 1 § RF föreskrivna
granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
inte närmare tagit upp frågan om regeringens utövning av sin
normgivningsmakt enligt RF och enligt riksdagens delegeringsbeslut. Vid
årets granskning skall enligt utskottets beslut göras en början i detta
hänseende. Undersökningen skall vara av stickprovskaraktär. Den skall
begränsas till två departement - kommunikations- och bostadsdepartementen
- och avse åren 1978 och 1979. Departementen är slumpvis utvalda.
Undersökningens huvudsyfte bör enligt utskottets beslut vara att ge underlag
för en bedömning om fördjupade och vidgade undersökningar i ämnet är
påkallade.

KU 1979/80:50

Undersökningsområdet är i första hand de förordningar som har
publicerats i SFS under åren 1978 och 1979 och som har beslutats av
regeringen inom bostads- och kommunikationsdepartementen.

Genom denna promemoria redovisas kansliets granskning av ifrågavarande
regeringsförordningar.

RF:s regler om normgivningsmakten

I propositionen 1975:8 om följdlagstiftning med anledning av den nya
regeringsformens bestämmelser om normgivning lämnas i ett särskilt avsnitt
en sammanfattning av regelsystemet i RF om normgivningsmakten. Avsnittet
har följande lydelse.

Reglerna i 1974 års RF om fördelningen av normgivningskompetens
mellan olika organ, i första hand riksdagen och regeringen, skiljer sig i hög
grad från motsvarande regler i 1809 års RF. Avsikten då den nya RF
beslutades var emellertid att den kompetensfördelning som hittills har rått
och som har utvecklats i praxis skulle i huvudsak gälla också i framtiden
(prop. 1973:90 s. 207).

Enligt det centrala stadgandet i 87 § 1 mom. i 1809 års RF skulle bl. a.
allmän civil- och kriminallag stiftas av riksdagen gemensamt med konungen.
Ur bestämmelserna i 89 § gamla RF kunde utläsas att som ett moment i
konungens styrande makt ingick befogenhet att besluta författningar som
rörde rikets allmänna hushållning eller grunderna för allmänna inrättningar
av alla slag (den s. k. ekonomiska och administrativa lagstiftningen). Av 89 $
framgick vidare att Konungen kunde överlämna till riksdagen att gemensamt
med honom besluta författningar tillhörande dessa två kategorier.

Den gräns som i praxis kom att dras kring området för den samfällda
lagstiftningen kan endast högst ofullständigt härledas ur de regler i 1809 års
RF vilka angav de ämnen som måste regleras i denna form. Helt allmänt kan
sägas att den praxis, som med tiden stabiliserade sig, till den samfällda
lagstiftningens område hänförde bestämmelser som innebar väsentliga
ingrepp i medborgarnas frihet och egendom över huvud taget, vare sig dessa
bestämmelser var att anse som civil- eller kriminallag i gängse mening eller
ej. I fråga om straffrätten innebar detta bl. a. att föreskrifter om mera
långvariga frihetsstraff (normalt fängelse mer än sex månader) ansågs vara
förbehållna den samfällda lagstiftningen.

Den nya RF:s regler om normgivningsmakten finns samlade i 8 kap.
Grundlagsreformen innebär först och främst att den samfällda lagstiftningen
försvinner. De centrala delarna av normgivningen läggs hos riksdagen
ensam. Riksdagen beslutar föreskrifter i form av lag. Huvuddelen av
normgivningen i övrigt tillkommer regeringen antingen direkt på grund av
bestämmelser i RF eller på grund av delegationsbeslut fattade av riksdagen i
lag. Av regeringen beslutade författningar kallas i den nya RF för
förordningar.

Den nya RF innebär att riksdagen - i motsats till vad som gäller för
närvarande - kan besluta förskrifter inom regeringens hela normgivningsområde
utan föregående regeringsinitiativ (8 kap. 14 §). En fråga inom
regeringens område som riksdagen på detta sätt har lagt under sig kommer på
grund av den formella lagkraftens princip (8 kap. 17 §) att kunna regleras
endast av riksdagen så länge lagstiftningen består.

KU 1979/80:50

I den nya RF anges ett antal ämnen där normgivningskompetensen i första
hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning. De viktigaste av
de bestämmelser som beskriver detta primära lagområde finns i 8 kap. 2, 3
och 5 §§. Genom bestämmelserna i 2 § förs hela den civilrättsliga
normgivningen till det primära lagområdet. Bestämmelserna i 3 § innebär att
till detta område vidare skall räknas föreskrifter om förhållandet mellan
enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt
avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Till det
primära lagområdet hör med andra ord de för enskilda betungande delarna
av den offentliga rätten - bl. a. den statliga beskattningen och straffrätten.
Med ”ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden” förstås
sådana åtgärder från lagstiftarens sida som allmänt anses innebära inskränkningar
i enskildas dittillsvarande handlingsfrihet, möjligheter att förfoga
över egendom etc. Bestämmelserna i 3 § har utformats på sådant sätt att även
en förskrift, som t. ex. i något hänseende begränsar omfattningen av ett
redan föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas gå i
"berättigande” riktning, omfattas av kravet på lagform. I 5 § föreskrivs
lagform för viss normgivning som gäller kommunernas ställning. Enligt
denna paragraf skall grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner
samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och
för den kommunala beskattningen bestämmas i lag. I lag skall enligt samma
paragraf också meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt
och om deras åligganden.

Det är tydligt att det primära lagområdet är större än det område som f. n.
regleras genom samfälld lagstiftning. Denna utvidgning har skett framför allt
genom att viss ekonomisk och administrativ normgivning som hittills har
utövats av Kungl. Maj:t har förts över till det primära lagområdet. Detta har
åstadkommits bl. a. genom att alla strafföreskrifter har förts in under 3 §. Om
man, som förutsattes vid den nya RF:s tillkomst, skall kunna i huvudsak
bibehålla nuvarande kompetensfördelning mellan riksdag och regering, blir
det därför nödvändigt att återföra en del av vad som faller inom det primära
lagområdet till regeringen. En sådan möjlighet öppnas genom bestämmelser
om delegation av riksdagens primärkompetens till regeringen. De viktigaste
av dessa bestämmelser finns i 8 kap. 7 och 8 §§. Reglerna i 7 § avser
delegation på den offentliga rättens område. Denna delegationsmöjlighet
avser m. a. o. de normgivningsområden som beskrivs i 8 kap. 3 och 5 §§.
Inom dessa kan delegation äga rum beträffande följande ämnen: 1. skydd för
liv, personlig säkerhet och hälsa, 2. utlännings vistelse i riket, 3. in- och
utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning,
kommunikationer, kreditgivning och näringsverksamhet, 4. jakt. fiske samt
natur-och miljövård, 5. trafik och ordningen på allmän plats, 6. undervisning
och utbildning. Av 8 § framgår att riksdagen kan bemyndiga regeringen att
meddela föreskrifter om moratorium (anstånd med betalningar). Någon
annan delegation inom civilrättens område är inte möjlig.

De i 8 kap. 7 § angivna delegationsmöjligheterna är försedda med viktiga
begränsningar i två hänseenden. För det första får regeringen aldrig med stöd
av ett bemyndigande meddela föreskrifter som begränsar någon av de
svenska medborgare tillkommande fri- och rättigheter som beskrivs i 2 kap.
1-3 §§ RF. Undantag har emellertid gjorts för vissa förskrifter om
tystnadsplikt. För det andra får regeringen inte meddela föreskrifter om
annan rättsverkan av brott än böter. Riksdagen kan emellertid enligt 7 §
tredje stycket i en delegationslag föreskriva t. ex. frihetsstraff för överträ -

KU 1979/80:50

delse av föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av delegationen i
lagen (blankettstraffstadgande).

Föreskrifter som regeringen har beslutat med stöd av bemyndigande skall
enligt 8 kap. 12 § underställas riksdagen om riksdagen så bestämmer. Detta
gäller även i fråga om bemyndigande enligt andra bestämmelser i RF än de i 8
kap. intagna.

De delar av det primära lagområdet som inte kan öppnas för regeringen
genom delegation utgör det obligatoriska lagområdet. Hit hör, som redan har
nämnts, bl. a. föreskrifter som innebär begränsningar av de i 2 kap. angivna
fri- och rättigheterna (med undantag av vissa föreskrifter om tystnadsplikt)
samt föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Till det
obligatoriska lagområdet hör vidare föreskrifter som enligt bestämmelser i
grundlag på annat ställe än i 8 kap. 2, 3 och 5 §§ RF skall meddelas genom
lag.

Det normgivningsområde som ligger utanför det primära lagområdet kan
betecknas som regeringens primärområde. Inom detta har regeringen
nämligen en direkt på 8 kap. 13 § första stycket 2 grundad behörighet att
besluta föreskrifter. Till detta område hör i första hand huvuddelen av den
gamla administrativa lagstiftningen. Dit hör också för enskilda berättigande
eller i fråga om enskildas rättsställning "neutrala" föreskrifter inom den
offentliga rätten, t. ex. bestämmelser i statsbidragsförfattningar.

Regeringen har vidare på grund av 8 kap. 13 § första stycket 1 behörighet
att utan särskilt bemyndigande i lag meddela föreskrifter om verkställighet av
lag. Detta gäller även om lagen ligger inom det obligatoriska lagområdet och
verkställighetsföreskrifterna således rör ett ämne som i princip inte får
regleras annat än i lagform. Bestämmelsen om verkställighetsföreskrifter får
emellertid inte tillämpas på sådant sätt att RF:s övriga kompetensfördelningsregler
sätts ur kraft. Det är inte avsett att man skall förfara på så sätt att
riksdagen beslutar mycket allmänt hållna lagregler inom det obligatoriska
lagområdet som sedan fylls ut av regeringen med ”verkställighetsföreskrifter”.
Jag hänvisar i denna fråga till mina uttalanden i prop. 1973:90 s.
211.

Av 8 kap. 11 § framgår att riksdagen, samtidigt som den bemyndigar
regeringen att meddela föreskrifter i ett visst ämne. kan medge att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun (härmed avses i RF både
primärkommun och landstingskommun) att meddela bestämmelser i ämnet
(subdelegation). Riksdagen kan också uppdra direkt åt förvaltningsmyndighet
under riksdagen att meddela bestämmelser. Föreskrifterna i 11 § gör det
formellt möjligt för regeringen att - efter bemyndigande - delegera vidare
hela den normgivningskompetens som den har fått av riksdagen. Vid
stadgandets tillkomst förutsatte jag emellertid att subdelegation i allmänhet
skulle komma att omfatta endast en del av den normgivningskompetens som
regeringen har fått av riksdagen. Såvitt gällde vissa avgifter kunde det dock.
yttrade jag, vara ändamålsenligt att regeringen överlämnade beslutanderätten
i dess helhet till förvaltningsmyndighet eller kommun. Jag uttalade i
sammanhanget vidare att straffbestämmelser aldrig bör subdelegeras.

Jag har i det föregående nämnt att föreskrifter om skatt till staten genom
bestämmelserna i 8 kap. 3 § förs in under det primära lagområdet.
Delegationsreglerna i 8 kap. 7 § gäller inte i fråga om skatt. Riksdagen kan
däremot enligt 8 kap. 6 § i viss begränsad utsträckning bemyndiga finans- och
skatteutskotten att gemensamt besluta vissa föreskrifter om skatt. I fråga om
tullar finns en särskild delegationsmöjlighet enligt 8 kap. 9 §. Detta lagrum

KU 1979/80:50

innebär att regeringen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter om
tull på införsel av vara.

Sådana offentligrättsliga avgifter som innebär åligganden för enskilda eller
ingrepp i deras ekonomiska förhållanden faller på grund av bestämmelserna i
8 kap. 3 § inom det primära lagområdet. I fråga om sådana avgifter öppnas en
delegationsmöjlighet i 8 kap. 9 §. Enligt de där intagna bestämmelserna kan
regeringen eller kommun efter riksdagens bemyndigande - givet i lag eller
annan form - meddela sådana förskrifter om avgifter som på grund av 3 §
annars skall meddelas av riksdagen. Som jag redan har antytt öppnar
bestämmelserna i 8 kap. 11 § också på detta område möjlighet till
subdelegation. Föreskrifter om andra statliga avgifter än de nyss angivna hör
till regeringens i 8 kap. 13 § angivna kompetensområde.

De författningar som förelåg vid årsskiftet 1974/75 fortsätter självfallet att
gälla även efter denna tidpunkt. Detta framgår av p. 6 i övergångsbestämmelserna
till 1974 års RF. Enligt nämnda författningsrum äger äldre
författning eller föreskrift fortsatt giltighet utan hinder av att den inte har
tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av den nya
RF. Det föreskrivs vidare att ett bemyndigande, som har beslutats av
konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam, får utnyttjas
även efter det att den nya RF har trätt i tillämpning, tills riksdagen
bestämmer annorlunda.

I underbilaga 1 återges statsrådsberedningens sammanfattning av normgivningsmakten
enligt den nya RF. Redogörelsen ingår i statsrådsberedningens
anvisningar för författningsskrivning - den s. k. gröna boken. Den har
också intagits i statsrådsberedningens anvisningar för propositionsskrivning
- den s. k. röda boken. Det avsnitt i underbilaga 1 som avser skatter och
avgifter (s. 122-123) återfinns endast i sistnämnda anvisningar.

Det bör understrykas att sammanfattningen ovan och i underbilaga 1 inte
beaktar de ändringar som vidtagits i RF genom besluten om vidgat skydd för
fri- och rättigheter m. m. 1976 och 1979. 1979 års ändringar, som trädde i
kraft den 1 januari 1980, saknar relevans för denna undersökning, som ju är
begränsad till förordningar som beslutats dessförinnan.

Återgivandet av statsrådsberedningens sammanfattning har ansetts befogat
av två skäl. Sammanfattningen är relativt svåråtkomlig utanför departementen.
Den tjänar vidare till ledning för de handläggare som i departementen
sysslar med utarbetandet av förslag till regeringsförordningar och
styr därför i viss mån detta arbete. Någon anmärkning ur saklig synpunkt mot
innehållet i den i underbilaga 1 återgivna sammanfattningen synes inte
befogad. Den återger på ett korrekt sätt reglerna om normgivningsmakten
enligt RF.

KU 1979/80:50

Följdförfattningar och delegeringsbeslut

Frågan om följdlagstiftning till RF:s normgivningsregler och delegeringsbeslut
i samband därmed aktualiserades så snart RF trätt i kraft. Genom
prop. 1975:8 framlades en rad förslag i dessa hänseenden. Beträffande
arbetet på en anpassning till den nya RF:s regler om normgivningsmakten
anförde dåvarande justitieministern Lennart Geijer i propositionen följande
(s. 40-41):

Det framgår av den redogörelse som jag nyss har lämnat, å ena sidan, att
det normgivningsområde, inom vilket enligt nya RF primärt råder krav på
lagform, är vidsträcktare än området för samfälld lagstiftning enligt 1809 års
RF och, å andra sidan, att avsikten har varit att i huvudsak behålla
regeringens nuvarande handlingsmöjligheter. Vid tillkomsten av'den nya RF
förutsattes som jag har nämnt att de båda ståndpunkterna skulle förenas på
så sätt att riksdagen överlåter - delegerar - normgivningskompetens till
regeringen inom de ramar som RF anger. Det är i första hand delar av Kungl.
Maj:ts hittillsvarande s. k. ekonomiska lagstiftningsmakt som genom delegation
bör föras tillbaka till regeringens kompetens. Om regeringen inte
utrustas med tillräckliga bemyndiganden, kan effekten bli en olycklig
försvagning av regeringens styrande funktion, samtidigt som riksdagen
belastas med ett växande antal lagstiftningsärenden utan principiell vikt.
Lagstiftning om delegation - en principiell nyhet i 1974 års RF - framstår
därför som den f. n. angelägnaste uppgiften i arbetet på anpassning till den
nya RF:s bestämmelser om normgivningskompetensen. Sådan lagstiftning är
som nämnts också huvudföremålet för propositionsförslagen. Jag skall i det
avsnitt som följer närmare behandla problem som är förknippade med
delegationslagstiftningen.

Övergången till den nya RF:s system för normgivning föranleder också
andra åtgärder än beslut om delegering. Det är sålunda inte självklart att det
för alla fall, där det är möjligt, bör utverkas bemyndiganden som täcker
redan gällande regeringsföreskrifter. Vidare framgår av vad jag har sagt förut
att långt ifrån alla föreskrifter som primärt hör till riksdagens kompetensområde
är delegeringsbara. Jag kan erinra om att till det obligatoriska
lagområdet räknas bl. a. regler som begränsar någon av de i RF särskilt
angivna fri- och rättigheterna samt bestämmelser om annan rättsverkan av
brott än böter. Gällande författningar uppvisar emellertid talrika exempel på
föreskrifter av denna typ som har meddelats av regeringen. Skall regeringsförfattningar,
för vilka inte bör eller kan utverkas riksdagsbemyndigande.
ändras eller upphävas, krävs för framtiden lagbeslut (se dock i det följande
om verkan av äldre fullmaktsregler). I hittillsvarande lydelse behåller
emellertid de äldre föreskrifterna sin giltighet med stöd av övergångsbestämmelserna
till RF. Att i längden låta föreskrifterna stå kvar i författning på
lägre nivå än lag är å andra sidan enligt min mening knappast godtagbart. Det
skulle te sig förvirrande, om författningsbeståndet även efter en lång
övergångstid uppvisade inslag från två, principiellt skiljaktiga system för
normgivning.

Bland de förslag som jag lägger fram nu finns några som gäller
transformation till lag av föreskrifter i regeringsförfattning. Flertalet avser
bestämmelser om fängelse eller förverkande med anledning av »överträdelse
av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av ett bemyndigande.
Allmänt sett bör emellertid enligt min mening gälla, att frågor om

KU 1979/80:50

transformation eller upphävande av regeringsföreskrifter inom lagområdet,
vilka inte kommer att täckas av bemyndigande, ges ganska låg prioritet.
Arbetet med att inpassa det äldre författningsbeståndet i den nya RF:s
systematik är inom vissa områden komplicerat och ganska tidskrävande.
Några praktiska olägenheter med en viss tids anstånd föreligger inte. Arbetet
bör bedrivas kontinuerligt, men det bör inte få medföra att annat
lagstiftningsarbete eftersätts. Inte sällan kan det visa sig lämpligt att göra den
behövliga anpassningen i samband med att det regelkomplex i vilket den
berörda författningen ingår ses över av andra skäl.

I åtskilliga lagar förekommer bemyndiganden eller andra fullmaktsliknande
bestämmelser som tillåter regeringen att besluta föreskrifter inom det
obligatoriska* lagområdet. Också dessa regler behåller med stöd av RF:s
övergångsbestämmelser sin giltighet tills vidare. Lika litet som regeringsföreskrifter
inom det obligatoriska lagområdet bör de emellertid bestå under
obestämd tid framöver. Vad jag nyss yttrade om arbetet med att se över
regeringsförfattningar, som kan tänkas inkräkta på lagområdet, men som
inte får stöd genom delegering, bör gälla också genomgången av äldre
bemyndiganderegler i lag och lagstiftningsåtgärder med anledning därav.

I propositionen utvecklades vissa allmänna synpunkter på frågan om
delegering av normgivningsbefogenhet. I dessa delar anförde föredragande
departementschefen följande: r

Jag har redan framhållit att de förslag till bemyndiganden som jag nu
lägger fram inte syftar till att ge regeringen några nya befogenheter. Vad
saken gäller är att på vissa områden och inom vissa ramar förse regeringen
med kompetens att ändra och att upphäva bestämmelser som f. n. är
upptagna i kungörelser eller andra regeringsförfattningar och att besluta nya
föreskrifter av samma art.

Det hade naturligtvis varit en fördel att över hela normområdet i ett
sammanhang kunna presentera förslag till de bemyndiganden som f. n.
förefaller påkallade. Av praktiska skäl har detta emellertid inte varit möjligt
eller lämpligt. De nu framlagda förslagen kommer alltså att följas av
andra.

En förklaring till att delegationsåtgärderna måste genomföras successivt är
att söka i att åskilliga regeringsförfattningar upptar både föreskrifter som är
delegeringsbara och sådana som faller inom det obligatoriska lagområdet.
De svårigheter som föranleds av detta tvingar i vissa fall fram en
genomgripande omfördelning av författningsstoffet mellan lag och regeringsförfattning.
För överväganden härom krävs ytterligar rådrum. På områden
där reformer planeras kan det f. ö. vara lämpligt att avvakta en översyn i
sakligt hänseende av hela regelkomplexet.

Den nya RF kräver i allmänhet att bemyndiganden för regeringen att
besluta föreskrifter skall tas upp i lag. Aldre bemyndiganden i lag behöver
givetvis inte förnyas. Något annorlunda ställer sig saken i fråga om äldre
bemyndiganden som riksdagen har meddelat på annat sätt än genom
författning. Sådana bemyndiganden behåller visserligen sin giltighet i kraft
av övergångsbestämmelserna till RF, men de bör efter hand överföras till lag.
För att lagstiftningsarbetet inte i onödan skall betungas, bör emellertid
uppgiften att lagfästa de ifrågavarande bemyndigandejia anstå till ett senare
skede av följdarbetet.

De förslag som jag avser att ta upp i detta sammanhang gäller i första hand

KU 1979/80:50

bemyndiganden inom olika ämnesområden med stöd av 8 kap. 7 § RF.
Sådana bemyndiganden kräver, bortsett från övergångssituationerna, alltid
lag. Jag kommer emellertid också att föreslå bemyndiganden med stöd av 8
kap. 9 § andra stycket RF att besluta föreskrifter om offentligrättsliga
avgifter. För sådan delegation är lagformen inte obligatorisk. Frågor om
avgiftsdelegation tar jag upp till särskild behandling (avsnitt 5).

Jag skall härefter diskutera vissa problem som är förknippade med
utformningen av delegationslagstiftning med stöd av 8 kap. 7 § RF.

En första fråga är vilken lagteknisk form som bör väljas för riksdagens
bemyndiganden. En möjlighet kunde vara att samla alla bemyndiganden i en
enda delegationslag, något som otvivelaktigt skulle öka överskådligheten på
rättsområdet. Jag vill emellertid här erinra om vissa uttalanden från min sida i
propositionen med förslag till ny regeringsform (1973:90 s. 209). Uttalandena
hade den innebörden att bemyndiganden, som var så allmänt hållna att
de inte mycket skilde sig från grundlagstextens beskrivningar av delegeringsbara
angelägenheter, inte borde förekomma och att, när fråga var om
föreskrifter, där mera väsentliga medborgarintressen kunde beröras, riksdagen
tämligen preciserat borde ange de ramar inom vilka regeringen fick röra
sig. - Enligt min bedömning skulle bemyndiganden som ingår i en längre
uppräkning i en gemensam delegationslag tendera att bli alltför allmänt
hållna och därigenom komma i strid med de återgivna motivuttalandena. Det
möter nämligen tydliga svårigheter att i en uppräkning av åsyftat slag nå den
önskvärda graden av precisering. Jag har bl. a. av nu angivna skäl avvisat
tanken på en gemensam delegationslag.

I stället anser jag att det ligger närmast till hands att, där så låter sig göra,
föra in bemyndigandena i sådana lagar som innehåller centrala materiella
föreskrifter inom ett ämnesområde. Gränsdragningen kring bemyndigandena
kan med denna metod lätt få den önskvärda fastheten genom att
anknyta till lagens bestämmelser och i den använda begrepp. Bemyndiganden
som inte osökt kan placeras i en lag med materiell reglering får föras in i
särskilda delegationslagar. Varje delegationslag bör omfatta ett naturligt
avgränsat ämnesområde eller flera närbesläktade ämnesområden. 1 allmänhet
bör man räkna med att en och samma delegationslag inte upptar
bemyndiganden i fråga om föreskrifter inom skilda departements ansvarsområden.
I vissa fall kan det dock visa sig ändamålsenligt att i en
bemyndigandelag reglera en normgivningsbefogenhet som är av betydelse
för flera eller t. o. m. för samtliga departement. Exempel härpå erbjuder de i
det följande föreslagna lagarna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer
och om bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av
varor.

Vilka handlingsramar som skall ges regeringen i bemyndigandena får
avgöras från fall till fall. Jag vill här i första hand hänvisa till mina i det
föregående omnämnda uttalanden i grundlagsärendet. Av avgörande
betydelse är självfallet i vilken grad och i vilken omfattning som föreskrifter,
meddelade med stöd av bemyndigandet, kan gripa in i intressen som framstår
som väsentliga från medborgarnas synpunkt. Vid utformningen av bemyndigandena
bör helt naturligt vägledning också kunna hämtas från innehållet i
de författningar som regeringen hittills har ansetts behörig att besluta.

I sammanhanget vill jag framhålla att systemet med bemyndiganden för
regeringen att besluta föreskrifter inom vissa områden inte bör leda till att
den ordningen slopas att regeringen i vissa fall inhämtar riksdagens yttrande
över förslag i fråga som avses bli reglerad i ny regeringsförfattning eller över
ifrågasatta ändringar i äldre regeringsförfattningar. Den nya RF hindrar inte

KU 1979/80:50

att detta i praxis utbildade förfarande alltjämt tillämpas (prop. 1973:90 s.
322). Regeringen bör enligt min mening i väsentligen samma omfattning som
f. n., och oavsett att den har stöd i ett bemyndigande, inhämta riksdagens
yttrande, innan den beslutar föreskrifter som innebär principiell avvikelse
från vad som tidigare har gällt eller som annars är av särskilt intresse.
Författningstexten behöver inte underställas riksdagen i sådana fall. Den
angivna metoden möjliggör en smidig och ändamålsenlig arbetsfördelning
mellan riksdag och regering. Jag vill också erinra om att många regeringsföreskrifter
under alla omständigheter så till vida är beroende av ställningstagande
från riksdagen som de grundar sig på riksdagens anslagsbeslut och de
villkor för anslagens utnyttjande som riksdagen därvid har ställt upp.

Tekniskt bör ämnesbemyndigandena utformas utan att de i 8 kap. 7 $
första stycket RF angivna punkterna eller de i punkterna använda
ämnesbeskrivningarna direkt åberopas i lagtexten. Under alla omständigheter
måste bemyndiganden i lag tolkas mot bakgrund av RF:s delegationsregler.

Skilda delegationsbestämmelser som anger regeringens normgivningsrätt
genom att beskriva visst eller vissa ämnen kan komma att få delvis samma
tillämpningsområden. I de flesta fall torde några tolkningssvårigheter inte
uppkomma. Jag vill emellertid framhålla att det av allmänna grundsatser
torde följa att exempelvis en delegationsföreskrift som kompletterar en
materiell lag i viss angelägenhet har företräde framför en mera allmän regel i
en fristående delegationslag. Den senare lagen kan alltså inte åberopas till
stöd för kompetens för regeringen att besluta föreskrifter som enligt
delegationsregeln i den materiella lagen får anses ha förbehållits riksdagens
beslutanderätt. Jag vill i tydlighetens intresse tillägga, att regeringen
naturligtvis inte kan utnyttja ett bemyndigande för beslut om föreskrifter
som kommer i strid med materiell reglering i lag. Detta följer av den formella
lagkraftens princip (8 kap. 17 § RF).

En för den praktiska tillämpningen betydelsefull fråga är vilka medel för
genomförandet av en reglering som ställs till förfogande genom ett
ämnesanknutet bemyndigande.

Av 8 kap. 7 § tredje stycket RF framgår att ett bemyndigande enligt
paragrafen inte medför rätt att, utom i fråga om tystnadsplikt för offentliga
funktionärer, meddela föreskrifter som innebär inskränkning i de fri- och
rättigheter som särskilt anges i RF. Inte heller får bemyndigande utnyttjas för
att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Dessa direkt
i grundlag uppställda begränsningar, som i jämförelse med gällande rätt inte
obetydligt inskränker regeringens normgivningsbefogenhet. behöver givetvis
inte upprepas i varje bemyndigande. Av regeringen beslutade författningar
innehåller f. n. ofta bestämmelser om fängelsepåföljd eller om
förverkande med anledning av straffbart åsidosättande av författningens
föreskrifter. Inte sällan föreligger ett behov att för framtiden dels behålla
redan gällande sanktioner, dels låta regeringen föreskriva de kanske mycket
detaljerade handlingsreglerna inom omådet. I sådana fall måste den i 8 kap.
7 § sista meningen RF anvisade utvägen med s. k. blankettstraffbud i lag
anlitas. Sådana straffbud har knutits till vissa av de i det följande föreslagna
bemyndigandena.

Om alltså regeringen inte själv kan föreskriva fängelse eller förverkande
med anledning av brott mot föreskrift som den meddelar i kraft av ett
bemyndigande, är den däremot oförhindrad att bestämma om böter som
påföljd. Regeringen bör också kunna förena föreskrifterna med annan

KU 1979/80:50

sanktion som inte kommer i konflikt med 8 kap. 7 § tredje stycket RF. t. ex.
vitespåföljd. Det står enligt min mening klart att nu nämnda befogenheter
tillkommer regeringen utan att de särskilt behöver omnämnas i riksdagens
bemyndigande.

Nära samband med den nu diskuterade frågan har spörsmålet huruvida ett
bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket att meddela föreskrifter inom
visst ämnesområde inbegriper rätt att - utan att det framgår särskilt - besluta
om tystnadsplikt för offentliga funktionärer med stöd av 8 kap. 7 § andra
stycket RF. Formuleringen av 8 kap. 7 § tredje stycket första meningen ger
närmast vid handen att frågan kunde besvaras jakande. Det är emellertid att
märka att tystnadsplikt innebär en inskränkning i en medborgerlig rättighet.
Det vore mindre tillfredsställande om åläggande härom kunde meddelas av
annan än riksdagen utan att beslutsbefogenheten är öppet angiven i
riksdagsbemyndigande. Jag härpå grund härav utformat delegationsreglerna
i den föreslagna lagen om offentliga funktionärers tystnadsplikt med tanke på
att de - bortsett från fall då uttryckligt bemyndigande ges i annan lag -uttömmande skall ange när regeringen kan besluta föreskrifter om tystnadsplikt.
Ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket RF att meddela
föreskrifter i visst ämne bör alltså i och för sig inte anses inkludera befogenhet
att ålägga tystnadsplikt.

Den genomgång av gällande författningar, som har föregått de förslag jag
nu för fram. har visat att det ganska regelmässigt föreligger ett behov av att
låta regeringen överlåta till underlydande förvaltningsmyndighet att besluta
närmare föreskrifter i hänseenden som omfattas av delegation till regeringen.
Det är endast undantagsvis möjligt att i bemyndigandet ange villkor för
sådan subdelegation eller att begränsa subdelegationsrätten till att gälla viss
bestämd myndighet. Det torde i regel få ankomma på regeringen att under
parlamentariskt ansvar avgöra vilken normgivningsrätt som bör anförtros
förvaltningsmyndighet. Förvaltningsmyndigheten bör i allmänhet få i
uppdrag endast att besluta föreskrifter som mera i detalj fyller ut vad
regeringen har föreskrivit. Som jag framhöll när jaglade fram förslaget till ny
RF (prop. 1973:90 s. 320) bör straffbestämmelser inte bli föremål för
subdelegation.

Lagbeslut om bemyndiganden att meddela föreskrifter har ansetts böra
anstå till 1975 års riksmöte. Det är nämligen högst tveksamt, om riksdagen
skulle ha varit konstitutionellt behörig att, på det sätt jag nu föreslår,
delegera normgivningsmakt under tid då 1809 års RF alltjämt var tillämplig.
Det är emellertid angeläget att de beslut om bemyndiganden som riksdagen
fattar med anledning av förslagen får träda i tillämpning snarast möjligt.

Beträffande bemyndiganden att besluta om avgifter anförde dåvarande
justitieministern följande:

Som jag har nämnt i det föregående innebär regleringen i 8 kap. RF att
föreskrifter om sådana öffentligrättsliga avgifter som medför åligganden för
enskilda eller ingrepp i deras ekonomiska förhållanden hör till det primära
lagområdet men att riksdagen genom lag eller i annan form kan överlåta
beslutanderätten till regeringen. Avgifter som inte har den angivna,
ingripande karaktären kan bestämmas av regeringen direkt med stöd av RF.
Angående gränsdragningen mellan de två kategorierna av avgifter samt
mellan skatt och avgift vill jag hänvisa till uttalandena i prop. 1973:90
s. 218 f.

KU 1979/80:50

Inom den offentliga sektorn utgår ett stort antal avgifter för vitt skilda
ändamål. Vid tillkomsten av den nya RF förutsatte jag att delegation inom
avgiftsområdet skulle komma till stånd i inte obetydlig omfattning och i enkla
former. I syfte att skaffa underlag för förslag till delegation i fråga om avgifter
har regeringen uppdragit åt riksrevisionsverket att inventera förekommande
avgifter.

Inventeringen visar att avgiftssättningen i vissa fall har reglerats direkt i lag
eller annan av riksdagen beslutad författning. Till denna kategori hör
överlastavgifter enligt lagen (1972:435) om överlastavgifter, skattetillägg och
förseningsavgifter enligt skatteförfattningar, restavgift enligt uppbördslagen
(1953:272) samt avgifter enligt lagen (1967:340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område och lagen (1974:226) om prisreglering
på fiskets område. Någon ändring av gällande ordning för beslut om
föreskrifter om nu åsyftade avgifter är självfallet inte aktuell.

Övervägande antalet föreskrifter om avgifter har emellertid bestämts av
regeringen eller underlydande myndighet. Genomgången har visat att
flertalet av dessa avgifter får anses falla under regeringens direktkompetens
enligt nya RF. Till denna kategori är att räkna - utöver vad jag nämnde i
prop. 1973:90, nämligen taxor förde affärsdrivande verken och avgifter som
erläggs för tjänster av s. k. uppdragsmyndigheter - exempelvis avgifter för
register- och statistikbearbetningar, för datamaskinbearbetningar och för
anslutning till datamaskin, inträdesavgifter vid muséer m. m., ersättningar
för polismyndighets kostnad för hittegods och ersättning för förfrågningsunderlag
vid upphandling i byggnadsärende. Genomgående rör det sig om
avgifter som utgör rimligt vederlag för en frivilligt ianspråktagen prestation.
Jag vill här erinra om att, enligt uttalande som jag gjorde i prop. 1973:90, vid
bedömningen av om vederlaget är rimligt avgiftssättningen inom ett
verksamhetsområde bör ses som en helhet.

I åtskilliga fall har visserligen regeringen eller annan myndighet beslutat
om avgift inom lagområdet, men beslutet har kunnat stödjas på ett
bemyndigande av riksdagen. Sålunda har, för att ta ett par exempel,
avgiftssättning enligt kungörelsen (1967:850) om bankaktiebolags bidrag till
bestridande av kostnader för bankinspektionens verksamhet stöd i lagen
(1955:183) om bankaktiebolag, avgiftsföreskrifterna i kungörelsen
(1959:482) om bidrag från försäkringsanstalter och understödsföreningar till
kostnaden för försäkringsinspektionen stöd i bl. a. lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse och lagen (1972:262) om understödsföreningar samt en
avgiftsregel i kungörelsen (1971:284) om arbeten av guld, silver eller platina
stöd i lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver eller
platina.

Av påträffade avgiftsbestämmelser som har beslutats av regeringen
återstår härefter ett förhållandevis begränsat antal som faller inom lagområdet
men som, såvitt framgår, saknar stöd i riksdagsbemyndigande. Några
av dessa föreskrifter kommer att täckas genom uttryckliga bestämmelser i
den lagstiftning om normgivningsrätt för regeringen i fråga om vissa ämnen
som jag föreslår i det följande med hänvisning till 8 kap. 7 § första stycket‘RF.
I enlighet med vad jag förut har uttalat om kompetensfördelningen på
avgiftsområdet bör emellertid regeringen behålla sin beslutsbefogenhet
också med avseende på övriga ifrågavarande föreskrifter.

En möjlighet skulle vara att i en särskild delegationslag ge övergripande
regler om när regeringen är berättigad att besluta om avgifter som hör till
lagområdet. De avgifter för vilka bemyndigande nu bör inhämtas är

KU 1979/80:50

emellertid av så disparat natur att de inte gärna låter sig föras in under en
gemensam beskrivning med anspråk på en hållfast och meningsfull avgränsning.
Jag är därför inte beredd att nu föreslå en allmänt hållen lagreglering av
regeringens beslutanderätt på avgiftsområdet. I stället förordar jag att
bemyndigande inhämtas från riksdagen beträffande de avgifter som berörs.
Dessa avgifter har, med uppgift om de författningar i vilka de f. n. är
reglerade, tagits upp i en förteckning, som torde få fogas som bilaga 1 till
detta protokoll.

Av administrativa skäl är det ofta nödvändigt att regeringen efter prövning
i varje särskilt fall överlåter beslutanderätt i fråga om avgifter till
förvaltningsmyndighet. Det nyss nämnda bemyndigandet bör därför kompletteras
med ett medgivande till subdelegation.

Jag vill slutligen anmäla att chefen för finansdepartementet kommer att
föreslå att regeringen uppdrar åt riksrevisionsverket att föra register över
förekommande offentligrättsliga avgifter. Registret skall innehålla uppgifter
om vilken instans som får besluta föreskrifter om avgiften och på vilken
grund det sker. Uppdrag bör vidare ges åt vederbörande myndigheter att
meddela riksrevisionsverket när ändring sker i detta avseende eller när
avgiftssättningen i övrigt inom myndighetens område ändras. Syftet med
dessa uppdrag är att få till stånd ett aktuellt register över förekommande
avgifter.

Riksdagen (KU 1975:10, rskr 62) avslog ett i propositionen framlagt
förslag till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt men godtog
propositionen i övrigt.

Nedan skall särskilt behandlas de väsentligaste av de delegeringsbeslut
m. m. som riksdagen fattat med avseende på verksamhetsområdena för de
båda departement som uppmärksammas i denna undersökning, nämligen
kommunikations- och bostadsdepartementen.

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Enligt departementsförordningen (1963:214) ankommer det på kommunikationsdepartementet
att handlägga följande lagstiftningsärenden:

Lagstiftning angående vägar, vägtrafik, sjöfart och luftfart med undantag
av lagstiftning av civillags natur i transporträttsliga frågor och av annan
lagstiftning om straff för vissa trafikbrott än som avser vårdslöshet i trafik,
hindrande av trafik och olovlig körning; lagstiftning angående arbetstid på
fartyg, säkerheten på fartyg och åtgärder mot vattenförorening från fartyg;
lagstiftning angående förbud mot rundradiosändning på öppna havet;

Ärenden angående förordningar skall handläggas av departementet inom
följande områden:

Ärenden rörande

järnvägar, spårvägar och tunnelbanor, postkommunikationer, postgiro
samt tele- och radiokommunikationer, i den mån sådana ärenden ej
ankomma på annat departement;

vägar, broar och färjor, vägtrafik dock ej vägtransport av farligt gods, samt
kommunikationsväsendet i övrigt till lands;

7 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

bidrag till kollektiv persontrafik;

fraktbidrag;

överlastavgift;

sjöfart, kanaler, farleder och hamnar, i den mån sådana ärenden ej
ankomma på annat departement; säkerheten på fartyg; åtgärder mot
vattenförorening från fartyg; befäl på handelsfartyg och fiskefartyg; anställning
och mönstring av sjömän, i den mån sådana ärenden ej ankomma på
annat departement; arbetstid på fartyg; skeppsmätning; sjökarteverksamhet;
lotsning; fyrar; sjöräddning; statens isbrytarverksamhet;
särskild undersökningskommission vid sjöolyckor;
luftfart;

transport- och trafikforskning, i den mån sådana ärenden ej ankomma på
annat departement;
geotekniska undersökningar;
meteorologiska och hydrologiska undersökningar;
radioväsendet, dock icke andra ärenden angående rundradioverksamhet
än sådana som avse distribution av radioprogram med undantag av anvisande
av medel för investeringar i rundradioanläggningar eller som avse föreskrifter
om användning av mottagare eller avse uppbörd och förvaltning av
avgifter för samt anmälningsskyldighet angående innehav av mottagare;

mark och byggnader för postverket, televerket, statens järnvägar, statens
vägverk, sjöfartsverket och luftfartsverket, i den mån sådana ärenden ej
ankomma på annat departement.

På kommunikationsdepartementets område har de flesta bemyndigandena
samlats i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om trafik, transporter och kommunikationer. Lagen har - efter ändringar år
1978 - följande lydelse:

1 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller

1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten.

2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses under
1,

3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,

4. postbefordran eller telekommunikationer.

5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt
fartyg,

6. trafikregler eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges
sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan och
svavare utanför Sveriges sjöterritorium,

7. skeppsmätning,

8. trafik på väg eller i terräng,

9. fordons beskaffenhet och utrustning,

10. registrering eller annan kontroll av fordon.

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för granskning
eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 3, 9 eller 10.
Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om fyravgifter och
farledsvaruavgifter samt om avgifter för skeppsmätning.

KU 1979/80:50

2 § Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter
som avses i 1 §. Regeringen får vidare överlåta åt kommun att meddela
föreskrifter som avses i 1 § första stycket 8.

Frågan om normgivningsbefogenheter inom det ämnesområde som gäller
trafik, transporter och kommunikationer behandlades relativt utförligt i
lagens motiv (prop. 1975:8 s. 73-75). Med hänsyn till frågans betydelse för
denna undersökning intas nedan dessa motiv i sin helhet:

Inom det ämnesområde som gäller trafik, transporter och kommunikationer
återfinns det nuvarande beståndet av offentligrättsliga föreskrifter till
ganska stor del i författningar som har beslutats av regeringen. I viss
utsträckning innebär föreskrifterna i dessa författningar åligganden för
enskilda eller avser i övrigt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. I samma mån faller de enligt nya RF inom det primära
lagområdet. Å andra sidan medger grundlagen i vid omfattning att
normgivningsrätt på området överlåts till regeringen. I 8 kap. 7 § första
stycket RF nämns sålunda som delegeringsbara ämnen både kommunikationer
(punkt 3) och trafik (punkt 5).

Bemyndiganden på kommunikationsväsendets område finns i en del fall i
lag men har också meddelats i annan form. Bemyndiganden av detta senare
slag behåller enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till RF sin giltighet
tills vidare. Som jag har framhållit förut (avsnitt 4), bör en överflyttning av
dessa bemyndiganden till lag anstå till senare tidpunkt.

I en del fall saknar emellertid regeringsförfattningar om trafik, kommunikationer
m. m., vilka hör till det primära lagområdet enligt nya RF, stöd av
ett riksdagsbemyndigande. Vissa av dessa författningar bör upphöjas till lag,
eftersom de helt eller till betydande del rör frågor som är att hänföra till det
obligatoriska lagområdet och som alltså inte är delegeringsbara. Av denna
anledning föreslår jag i det följande (se avsnitten 6.8 och 6.9) lagstiftning i två
fall. Andra regeringsföreskrifter bör erhålla stöd genom bemyndigande som
upptas i en redan befintlig lag, till vilken föreskrifterna i fråga har
anknytning. Jag föreslår i detta sammanhang att bemyndiganden införs i
lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg (avsnitt 6.6) och i lagen (1972:275)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (avsnitt 6.7). Härefter återstår
en grupp författningar som i princip alltjämt bör falla under regeringens
normgivningskompetens men beträffande vilka det erforderliga riksdagsbemyndigandet
inte naturligen kan placeras i någon existerande lag. Jag
förordar att vissa av dessa delegationsföreskrifter, som alltså har det
gemensamt att de gäller frågor om trafik, transporter och kommunikationer,
sammanförs till en särskild lag.

Den föreslagna delegationslagen upptar två paragrafer. 1 1 § anges de
frågor som kan bli föremål för delegering.

I första stycket punkterna 1, 2 och 4 avses bl. a. föreskrifter i fråga om
befordran med järnväg (i vissa fall bil), postbefordran och utnyttjande av
telekommunikationsnätet som finns i järnvägstrafikstadgan (1966:202),
allmänna poststadgan, telegrafreglementet (1959:582) och telefonreglementet
(1963:18) och som i vissa delar torde vara att hänföra till det primära
lagområdet. Vidare avses bemyndigandet omfatta bestämmelser om postmonopolet,
jämför kungörelsen (1947:175) angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.

KU 1979/80:50

100

Med bemyndigandet i p. 3 åsyftas bestämmelser av bl. a. det slag som finns
i kungörelsen (1967:604) om tillsyn över enskilda järnvägar, spårvägar och
tunnelbanor.

Bestämmelser som avses i p. 5 finns f. n. i förordningen den 10 november
1724 angående De Främmandes Fahrt på Sverige och Finland och i
förklaringen den 28 februari 1726 över denna förordning. Enligt kungörelsen
(1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg prövas
fråga om undantag i visst fall från det i nämnda författningar meddelade
förbudet mot sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg av sjöfartsverket.

I p. 6 avses bl. a. föreskrifter av det slag som återfinns i sjötrafikförordningen
(1962:150), sjötrafikkungörelsen (1962:267), lots- och fyrkungörelsen
(1970:698) och i de författningar som har utfärdats om trafiken på rikets
kanaler. Riksdagen har dock vid behandlingen av sjötrafikförordningen
förbehållit sig rätt att besluta i frågor om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik och
obehörigt avlägsnande från olycksplats (4 §) samt om utvidgning av
länsstyrelses befogenhet att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter (5 S). Eventuella
förslag till ändringar i dessa avseenden får därför underställas
riksdagen, utan att riksdagen för den skull torde behöva besluta om själva
författningstexten i nämnda paragrafer. Det kan tilläggas att både sjötrafikförordningen
och sjötrafikkungörelsen innehåller straffbestämmelser med
fängelse i straffskalan. Dessa straffbestämmelser bör. i den mån fängelsepåföljden
skall behållas, transformeras till lag. Det har emellertid inte varit
möjligt att i detta sammanhang lägga fram förslag härom. Frågorna övervägs
inom kommunikationsdepartementet. Bemyndigandet under p. 6 medför
givetvis inte rätt för regeringen att meddela föreskrift som ger ändrat innehåll
åt förordningens eller kungörelsens regler om fängelsestraff (8 kap. 7 § tredje
stycket RF).

Bestämmelser som avses i p. 7 finns f. n. i kungörelsen (1954:550)
angående skeppsmätning.

Enligt den nyss nämnda kungörelsen (1967:604) om tillsyn över enskilda
järnvägar, spårvägar och tunnelbanor kan ersättning utgå för granskning,
avsyning, besiktning eller kontroll som har föranletts av bestämmelse i
kungörelsen. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på de bestämmelser om
skyldighet att erlägga fyravgift som är upptagna i fyravgiftskungörelsen
(1970:702) och på de föreskrifter om avgifter för skeppsmätning som
återfinns i kungörelsen (1954:550) angående skeppsmätning. De nu nämnda
avgifterna, som får anses falla inom lagområdet, anknyter till fråga som har
angetts i första stycket under punkt 3. punkt 6 respektive punkt 7. Jag föreslår
att i paragrafens andra stycke upptas en bestämmelse, varigenom regeringen
bemyndigas att också i fortsättningen besluta om de ifrågavarande avgifterna.

I 2 § föreslås en föreskrift om subdelegation.

Lagen innehöll från början inte något bemyndigande att meddela
föreskrifter om vägtrafik. Regeringen hade här tidigare, inom ramen för den
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakten och med stöd av 1970 års
principbeslut om formerna för väglagstiftningen (prop. 1970:171. 3LU
1970:88. rskr 1970:398). i stor utsträckning beslutat utan att höra riksdagen.
Principbeslutet hade av regeringen uppfattats som ett bemyndigande enligt
p. 6 i övergångsbestämmelserna till RF (jfr prop. 1977/78:81. s. 60 och 62).

KU 1979/80:50

101

Kritik mot denna uppfattning har framförts bl. a. av H. Strömberg i
Förvaltningsrättslig Tidskrift 1976 s. 72. Uttryckligt bemyndigande genom
lag lämnades genom ändring i bemyndigandelagen 1978 (prop. 1977/78:81,
TU 1977/78:20, rskr 1977/78:226). Därvid tillkom bemyndigandena 8-10 i
1 §. Dessa avsåg normgivningsbefogenheter när föreskrifterna gäller trafik
på väg eller i terräng (8), fordons beskaffenhet och utrustning (9) samt
registrering eller annan kontroll av fordon (10). 1 motiven underströks att
riktlinjer för reformer av större principiell betydelse bör underställas
riksdagen, varvid riksdagen dock inte skall behöva ta ställning till den mera
detaljerade författningsutformningen (prop. s. 60, TU s. 17).

Beträffande luftfart och luftfartyg finns omfattande normgivningsbemyndiganden
för regeringen i luftfartslagen (1957:297). I åtskilliga fall medges
subdelegering till luftfartsverket. (Lagen är senast omtryckt i SFS
1979:643.)

Vidare har riksdagen bemyndigat regeringen att besluta föreskrifter om
nedan angivna avgifter inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
(prop. 1975:8, KU 1975:10, rskr 1975:62):

Bilregisternämnden

Avgifter enl. bilregisterkungörelsen (1972:599).

Statens trafiksäkerhetsverk

Avgifter enl. kungörelsen (1972:648) om taxa för statens trafiksäkerhetsverk.

Statens vägverk

Ersättning enligt kungörelsen (1952:793) angående statsbidrag till enskild
väghållning.

Avgifter för exportvagnsförteckning och exportvagnsskylt enl. kungörelsen
(1964:39) med vissa bestämmelser om personbil som för tillfälligt
brukande i riket här förvärvas av utomlands bosatt person (exportvagnskungörelse).

Avgifter för internationellt tillståndsbevis eller internationellt körkort enl.
kungörelsen (1930:371) med anledning av Sveriges tillträde till den i Paris
den 24 april 1926 undertecknade internationella konventionen rörande
automobiltrafik.

Avgifter för registreringsbevis för motorfordon eller för internationellt
körkort enl. kungörelsen (1952:520) med anledning av Sveriges tillträde till
den i Genéve den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande
vägtrafik.

År 1978 vidgades avgiftsbemyndigandena genom ändringen i lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter
och kommunikationer. Då tillkom en allmän rätt för regeringen att meddela
föreskrifter om avgifter för granskning eller kontroll enligt bestämmelser om
fordons beskaffenhet eller utrustning samt om registrering eller annan
kontroll av fordon. Regeringen bemyndigades också att besluta föreskrifter
om fyravgifter och farledsvaruavgifter samt om avgifter för skeppsmät -

KU 1979/80:50 102

ning.

Bemyndigandena medger att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet
att meddela bestämmelser om sådana avgifter som avses med bemyndigandena.

Bostadsdepartementets verksamhetsområde

Enligt departementsförordningen (1963:214) handläggs inom bostadsdepartementet
följande lagstiftningsärenden:

lagstiftning angående planläggning av markanvändning och bebyggelse;
lagstiftning angående byggnadsväsendet med undantag av expropriationslagstiftning;
lagstiftning angående kommunala åtgärder för att främja bostadsförsörjningen
samt angående bostadssanering;

På departementet ankommer vidare att handlägga ärenden angående
förordningar inom följande områden:

Ärenden rörande

bostadsväsendet, i den mån sådana ärenden ej ankomma på annat
departement;

bostadsbidrag för barnfamiljer m. m.;

byggnadsväsendet;

byggnadsforskning, i den mån sådana ärenden ej ankomma på annat
departement;

planläggning av markanvändning och bebyggelse;

allmänna samlingslokaler;

expropriation enligt 2 kap. 1 och 11 §§ expropriationslagen eller expropriation
enligt 2 kap. 4 § samma lag, om expropriationen sker för att bereda
utrymme åt verksamhet vars lokalisering prövas enligt 136 a § byggnadslagen; tillstånd

till förköp enligt 9 § förköpslagen;

tillämpning av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, i den
mån sådana ärenden ej ankomma på annat departement;

tillämpning av lagen om äganderättsutredning och legalisering;

lantmäteri väsendet; kartväsendet.

RF innehöll ursprungligen inte någon bestämmelse som gav riksdagen
möjlighet att delegera kompetens att meddela föreskrifter som rör markanvändning
och byggande. En sådan tillkom genom 1976 års ändringar i RF i
samband med utbyggnaden av skyddet i grundlag för fri- och rättigheter. 8
kap. 7 § första stycket 3 kompletterades då med normgivningsämnet
”utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö”.

Ändringen motiverades i prop. 1975/76:209 på följande sätt:

I byggnadsstadgan (1959:612) finns vid sidan av för den enskilde mycket
betydelsefulla regler angående planläggning, dispens och byggnadslov även
en rad föreskrifter om byggande av mera detaljbetonat slag. Dessa
kompletteras av föreskrifter som meddelas av statens planverk och fastställs

KU 1979/80:50

103

av regeringen och som finns intagna i Svensk byggnorm 1975 (SBN 1975).
Före 1974 års grundlagsreform meddelades visserligen bestämmelserna i
byggnadsstadgan i allmänhet efter riksdagens hörande vilket hade sin grund i
att stadgan innehåller sådana mera ingripande föreskrifter som jag nyss har
nämnt. För den mera detaljbetonade regleringen av byggandet torde
däremot något behov av riksdagens medverkan i allmänhet inte föreligga.
Det har heller inte förekommit att föreskrifterna i SBN har underställts
riksdagen.

Det kan i fråga om byggandet uppkomma behov av en så skyndsam och
detaljbetonad normgivning att ett undantagslöst krav på lagform framstår
som mindre ändamålsenligt. Visserligen kan behovet av delegation i viss
utsträckning beaktas inom ramen för en del av de i 7 § första stycket
uppräknade ämnena. Sålunda kan säkerhets- och hygienföreskrifter anses
röra skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, medan vissa andra
föreskrifter angående byggandet kan falla inom ramen för naturvård eller
miljövård. Som exempel på föreskrifter, som enligt gällande regler däremot
inte kan delegeras, kan nämnas sådana som rör hushållningen med energi
eller som tar sikte på trevnad eller bekvämlighet i byggnader eller ett vårdat
utseende hos bebyggelse. Det är också tveksamt om sådana föreskrifter som
avser att tillgodose kulturvårdssynpunkter faller inom det delegeringsbara
området.

Inom bostadsdepartementet pågår f. n. arbete med en ny byggnadslagstiftning.
Detta arbete avses utmynna i ett förslag till lag om markanvändning
och byggande. Avsikten är vidare att i möjligaste mån ta in byggnadsstadgans
mera detaljbetonade regler om byggande samt föreskrifterna i SBN 1975 i en
eller flera regeringsförfattningar. Det föreligger mot bakgrund härav ett stort
praktiskt behov av att öppna en möjlighet till delegering av kompetens att
meddela sådana föreskrifter till regeringen. Vad som bör vara delegeringsbart
är dels föreskrifter om de egenskaper som skall krävas hos byggnader
och andra sådana anläggningar, dels föreskrifter om utformningen av
byggnadernas och anläggningarnas omgivning, bebyggelsemiljön.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1975/76:56 s. 41) underströk
konstitutionsutskottet att riksdagen vid begagnande av denna delegationsmöjlighet
kan och bör närmare precisera de befogenheter som regeringen
skall erhålla på ifrågavarande område. Enligt utskottet var det självfallet inte
avsett att delegering skall omfatta annat än befogenheter att meddela
detaljbetonade föreskrifter.

Den nya delegationsmöjligheten har hittills aldrig utnyttjats.

I övrigt synes normgivningsbemyndiganden från riksdagen som direkt
avser bostadsdepartementets verksamhetsområde endast föreligga inom ett
snävt avgränsat område. De bemyndiganden som finns tar sikte på
föreskrifter om lyft- eller transportanordningar samt portar och liknande
anordningar.

Lagen (1977:484) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar
och andra lyft- eller transportanordningar avsåg att fylla en lucka i de
bemyndiganden regeringen erhållit av riksdagen på kontroll- och tillsynsområdena
(se prop. 1976/77:125 s. 83-84. NU 40. rskr 345). Lagen utbyggdes
senare med motsvarande bemyndiganden avseende jämväl portar och
liknande anordningar (prop. 1977/78:50 s. 124-126, CU 6, rskr 72).

KU 1979/80:50

104

Enligt lagen i dess nuvarande lydelse bemyndigas regeringen att i fråga om
dels hissar och andra lyft- eller transportanordningar, dels portar och
liknande anordningar meddela föreskrifter som gäller utförande, användande,
besiktning eller tillsyn eller som i övrigt är påkallade från säkerhetssynpunkt.
Vidare bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om avgifter
för kontrollverksamhet m. m. i detta sammanhang. Regeringen får i sin tur
ge motsvarande bemyndiganden till förvaltningsmyndighet. Vidare kan
regeringen överlåta åt kommuner att meddela föreskrifter om avgifter.

Bemyndigande att meddela föreskrifter medför inte rätt att genom
förordning begränsa det skydd i övrigt som enligt 2 kap. RF gäller för
grundläggande fri- och rättigheter m. m. (med undantag endast för
åläggande om tystnadsplikt enligt 8 kap. 7 § 7 och föreskrift att lag om
rättighetsbegränsning skall börja eller upphöra att tillämpas enligt 8 kap.
10 §). Regeringen kan därför inte med stöd av bemyndigande meddela
föreskrift som medger t. ex. husrannsakan eller ifknande intrång (2 kap.
6 8 RF).

Vid granskningen har konstaterats att regeringen trots det anförda i ett fall
har meddelat en föreskrift som innebär tillåtelse till intrång som får anses
falla inom det skydd som 2 kap. 6 8 RF ger.

Detta har skett i förordningen (1979:210) om maskindrivna portar m. m.
Förordningen går tillbaka på riksdagens bemyndigande i den nyssnämnda
lagen 1977:484. Enligt 10 § i förordningen har byggnadsnämnden rätt att få
tillträde till en fastighet, byggnad eller anläggning, om det behövs för tillsyn
av en maskindriven port. Genom denna tillträdesrätt för ett offentligt organ
begränsas det i 2 kap. 6 § RF stadgade skyddet mot husrannsakan och
liknande intrång. Sådan begränsning får emellertid enligt 2 kap. 12 § RF
endast göras genom lag.

Undersökningsområdet

Som redan angetts omfattar den nu företagna undersökningen endast en i
hög grad begränsad del av författningsmaterialet efter RF:s ikraftträdande.
Två departements verksamhetsområden har genomgåtts vad gäller normgivningen
under två år. Departementen - kommunikations- och bostadsdepartementen
- är som tidigare nämnts slumpvis utvalda. Åren 1978 och 1979 har
valts för att få en så aktuell bild som möjligt.

Granskningen har omfattat författningar som intagits i SFS något av åren
1978 och 1979 och som utfärdats inom kommunikations- och bostadsdepartementen.
I de fall då författningarna inneburit ändringar i tidigare beslutade
författningar har endast ändringarna granskats, alltså inte författningen i sin
helhet. Granskningens tyngdpunkt har legat på de av regeringen beslutade
författningarna, förordningarna. Dessa har granskats ur olika synpunkter.
Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan om otillåten normgivning har

KU 1979/80:50

105

förekommit från regeringens sida, t. ex. om i förordning har förekommit

- rättighetsinskränkande bestämmelse

- eljest odelegerbar normgivning (ex. inom riksdagens obligatoriska lagområde
såsom civilrättsliga föreskrifter eller föreskrifter om riksdagen och
dess myndigheter)

- normgivning utan att erforderligt delegeringsbeslut förelegat

- överskridande av delegeringsbeslut

- verkställighetsföreskrifter som går utöver vad som enligt grundlagsmotiven
får utgöra sådana föreskrifter.

Syftet med granskningen har allmänt sett varit att få en bild av
normgivningskompetens och normgivningspraxis och därmed en grund för
bedömning av hur normgivningssystemet i 1974 års RF fungerar i praktiken.

De undersökta författningarna är 300 till antalet. De redovisas med
angivande av rubrik och huvudsaklig omfattning i tinderbilagonw 2-5.

I redovisningen i underbilagorna ingår även notiserna. Dessa avser sådana
författningar som har kung jorts i annan författningssamling än SFS. 1 notisen
i SFS anges när författningen har utfärdats och var den har kungjorts. De
med notiserna avsedda förordningarna har inte granskats närmare.

Kommunikationsdepartementet

För 1978 är totala antalet författningar i SFS 116 (totalt i SFS 1978 1001
författningar). Av dessa är 14 lagar (4 nya, 1 fortsatt giltighet och 9
ändringar). Övriga 102 är förordningar (28 nya, 1 fortsatt giltighet. 2
upphävande av förordning och 71 ändringar). Fem av förordningarna avser
ikraftträdande av lagar. I åtta fall har omtryck skett av författning i samband
med ändring (därav i tre fall betr. lagar och i fem fall betr. förordningar).
Dessutom har fyra förordningar kungjorts i annan författningssamling än
SFS (notis därom har införts i SFS).

För 1979 är totala antalet författningar i SFS 95 (totalt i SFS 1979 1212
författningar). Av dessa är 15 lagar (5 nya. 1 fortsatt giltighet. 1 upphävande
av lag och 8 ändringar). Förordningarna är 80 till antalet (27 nya. 2 fortsatt
giltighet. 4 upphävande av förordning och 47 ändringar). I sex fall har ändrad
författning omtryckts i samband med ändringen (därav 2 lagar och 4
förordningar). Dessutom har fyra förordningar kungjorts i annan författningssamling
än SFS (notis därom har införts i SFS).

Förordningarna kan schematiskt hänföras till huvudområden pfl sätt
framgår av nedanstående årsvisa sammanställningar. Det bör framhallas. att
raderna 1-5 tar sikte på förordningens huvudsakliga innehall oberoende av
ämnesområde. Raderna 6-12 tar däremot sikte just på ämnesområdet. De
omfattar endast de förordningar som inte redovisats i raderna 1-5.

KU 1979/80:50

106

Kommunikationsdepartementet 1978	Antal	Kompetensgrund*
1 Statsbidrag (S)	7	R
2 Instruktioner (I)	7	R
3 Taxor vid myndighetsutövning (Tm)	6	D
4 Taxor för affärsverk (Ta)	8	R
5 Enskilda taxor (tillstånd att höja etc.) (Te)	8	D
6 Farledsvaruavgift (F)**	9	D
7 Vägtrafik och motorfordon (V)	43	D. V
8 Järnvägstrafik (J)	-	-
9 Fartyg och sjöfart (Ft)	8	D, V
10 Flygplan och luftfart (Fl)	3	D
11 Post (P)	1	D
12 Radio- och telekommunikationer (R)	2	D
Summa	102
Kommunikationsdepartementet 1979
1 Statsbidrag (S)	9	R
2 Instruktioner (I)	16	R
3 Taxor vid myndighetsutövning (Tm)	2	D
4 Taxor för affärsverk (Ta)	6	R
5 Enskilda taxor (tillstånd att höja etc.) (Te)	6	D
6 Farledsvaruavgift (F)	1	D
7 Vägtrafik och motorfordon (V)	26	D. V
8 Järnvägstrafik (J)	2	D
9 Fartyg och sjöfart (Ft)	8	D, V
10 Flygplan och luftfart (Fl)	2	D
11 Post (P)	2	D
12 Radio- och telekommunikationer (R)	-	-
Summa	80

* R = regeringens restkompetens
D = riksdagens delegeringsbeslut
V = verkställighetsföreskrifter till lag
** Föreskrifterna i förordningen (1977:1119) om farledsvaruavgift har kritiskt
granskats i en artikel av Clas Nordström i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1978 (s. 187
ff.). Då förordningen tillkom 1977, och alltså ligger utanför den tidsperiod som denna
undersökning omfattar, har den inte särskilt behandlats i denna undersökning.

Se vidare underbilagorna 2-3.

Bostadsdepartementet

För 1978 är totala antalet författningar i SFS 46 (totalt i SFS 1978 1001
författningar). Av dessa är fyra lagar. Alla fyra innebär ändringar i tidigare
stiftade lagar. Övriga 42 författningar har beslutats av regeringen. En
författning bär beteckningen cirkulär (1978:227) medan övriga 41 är
förordningar. Cirkuläret och 14 förordningar är nya. 26 innebär ändringar
och en upphävande av förordning. Endast i två fall har ändrad förordning
omtryckts i SFS i samband med ändringen. Dessutom har en förordning

KU 1979/80:50

107

kungjorts i annan författningssamling än SFS (notis därom har införts i
SFS).

För 1979 är totala antalet författningar i SFS 43 (totalt i SFS 1979 1 212
författningar). Äv dessa är fem lagar, alla avseende ändringar i tidigare
stiftade lagar. Övriga 38 författningar-samtliga förordningar - har beslutats
av regeringen. 11 är nya, medan 27 utgör ändringar. 1 intet fall har ändrad
förordning omtryckts i SFS i samband med ändringen.

Ett stort antal ändringar i förordningar år 1978 har samband med
riksdagens antagande av propositionen 1977/78:93 om riktlin jer för ansvarsfördelning
inom bostadsförsörjningen m. m. (CU 1977/78:28, rskr 265).
Riksdagsbeslutet har antecknats i en not till den tryckta förordningen i
flertalet fall.

De år 1978 av regeringen beslutade författningarna kan hänföras till
följande huvudområden:

Bostadsdepartementet 1978 Antal Kompetensgrund

Statsbidrag (S)	31	R
Instruktioner för verk eller liknande (I)	8	R
Lantmäteritaxa (Lm)	1	D
Cirkulär (C)	1	R
Verkställighetsföreskrifter till lag (V)	1	V
Summa	42
Förordningarna år 1979 kan sammanföras på följande schematiska sätt:
Bostadsdepartementet 1979	Antal	Kompetensgrund
Statsbidrag (S)	26	R
Instruktioner eller liknande (I)	1	R
Lantmäteritaxa (Lm)	2	D
Efter delegeringsbeslut i övr. (D)	2	D
Verkställighetsföreskrifter till lag (V)	1	V
Summa	38

Se vidare underbilagorna 4-5.

Särskilda frågor

Samband med riksdagsbeslut

Enligt statsrådsberedningens anvisningar för författningsskrivning skall
ingressen till lag alltid förses med not. I denna skall normalt anges
proposition, utskottsbetänkande och riksdagsskrivelse. Om en förordning
rör en fråga som prövats av riksdagen i sak. t. ex. statsbidrag, skall ingressen
förses med not med upplysning om proposition, utskottsbetänkande och

KU 1979/80:50

108

riksdagsskrivelse. Noten inleds när det gäller förordningar med ordet
”jfr”.

Av de granskade förordningarna har följande antal varit försedda med not,
som anger att riksdagen sakprövat frågan:

Kommunikationsdep. 1978 6 (av totalt 102)

Kommunikationsdep. 1979 4 (av totalt 80)

Bostadsdep. 1978 18 (av totalt 42)

Bostadsdep. 1979 20 (av totalt 38)

Det helt övervägande flertalet förordningar, där not har medtagits
beträffande riksdagsbeslut, avser statsbidrag.

Vid granskningen har på grund av tidsbrist inte kunnat närmare
undersökas om förordningarna helt överensstämmer med riksdagens viljeyttringar.
Vid förfrågan hos de aktuella fackutskotten (trafik- och civilutskotten)
har inte framkommit att man där observerat något direkt fall av
avvikelse från riksdagens beslut.

Kompetensgrund

Riksdagen brukar inte ange vilken bestämmelse i RF den stöder sig på när
den beslutar lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter.
Inte heller brukar regeringen i en med stöd av ett bemyndigande beslutad
förordning ange bemyndigandet eller över huvud att förordningen grundar
sig på ett bemyndigande. Det är därför inte sällan förenat med svårigheter att
ta reda på den konstitutionella grunden för utfärdade författningar.
(Förhållandet har kritiserats av H. Strömberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift
1976 s. 76 f.) Förhållandet är inte tillfredsställande. Att uppställa ett generellt
krav på att kompetensgrunden skall anges i en förordning är emellertid
förenat med svårigheter.

Rådande praxis kan förklaras på följande sätt. Gränsen kan vara oklar
mellan ett bemyndigande med stöd av 8 kap. 7 § RF och en erinran om
regeringens rätt enligt 8 kap. 13 § 1 RF att meddela verkställighetsföreskrifter.
(En erinran av sistnämnda slag, som alltså i princip inte ger regeringen
någon vidgad kompetens, brukar kallas ”kvasidelegering”.) Det finns fall
när en och samma föreskrift fyller båda funktionerna. Vidare förhåller det sig
ofta så, att en av regeringen beslutad förordning har ett komplicerat
konstitutionellt underlag. Vissa bestämmelser i förordningen kan grunda sig
på ett bemyndigande enligt 8 kap 7 § RF. Andra utgör verkställighetsföreskrifter
som avses i 8 kap. 13 § 1 RF. Återstående bestämmelser i
förordningen grundar sig på bestämmelser i 8 kap. 13 § 2 RF om regeringens
”restkompetens”.

I den allmänna redovisningen ovan har - trots det anförda - försök gjorts

KU 1979/80:50

109

att ange kompetensgrunden för de granskade förordningarna. Åtskilliga
reservationer måste anföras mot redovisningen i denna del. Angiven
kompetensgrund är ofta inte den enda som är tillämplig. När en författning
redovisas som grundad på bemyndigande från riksdagen betyder detta
således inte mera än att åtminstone vissa bestämmelser i författningen går
tillbaka på ett bemyndigande.

I tveksamma fall kan ledning ges av vissa särskilda förhållanden. Det kan
t. ex. erinras om att straffbestämmelser eller föreskrifter i övrigt om
straffliknande påföljder alltid kräver delegering från riksdagen. Sådana
föreskrifter får nämligen inte meddelas enbart med stöd av regeringens
kompetens att meddela verkställighetsföreskrifter eller dess "restkompetens”.
Delegering av normgivningsbefogenheter till kommun fordrar vidare
alltid bemyndigande av riksdagen.

Av lämnade redovisningar framgår att en mycket stor del av kommunikationsdepartementets
förordningar (1978 80 av 102. 1979 49 av 80) grundar
sig på av riksdagen delegerad normgivningskompetens. Med hänsyn till
departementets verksamhetsområde och den stora räckvidden hos riksdagens
delegeringsbeslut är detta knappast förvånande.

Inom bostadsdepartementets verksamhetsområde finns det däremot
endast få förordningar som går tillbaka på delegeringsbeslut av riksdagen.
Delegering har också varit sällsynt och endast omfattat några särskilda
områden.

Vid undersökningen har inte framkommit att normgivning förekommit
utan stöd av delegeringsbeslut, där sådant varit erforderligt, eller gått utöver
vad som medgivits genom riksdagens delegeringsbeslut.

Verkställighetsföreskrifter

Av undersökningen att döma är kompetensgrunden verkställighetsföreskrifter
inte ofta förekommande inom förordningarna från kommunikationsoch
bostadsdepartementet. Förklaringen är väl för det förstnämnda departementets
vidkommande att riksdagens delegeringsbeslut har så stor
räckvidd att de täcker större delen av normgivningsbehovet. Förordningarna
inom det sistnämnda departementet avser till större delen olika stödformer.
Anslagsbesluten ankommer här på riksdagen medan regeringen direkt med
stöd av sin restkompetens kan besluta erforderliga författningar. Inte heller
här finns det därför något egentligt utrymme för kompetensgrunden
verkställighetsföreskrifter.

1 de fåtal fall där förordningar eller delar av förordningar är att hänföra till
kompetensgrunden verkställighetsföreskrifter synes föreskrifterna inte ga
utöver vad som enligt grundlagsmotiven får rymmas inom denna kompetensgrund.

Av det anförda torde framgå att en närmare undersökning av den
praktiska tillämpningen av kompetensgrunden verkställighetsföreskrifter

KU 1979/80:50

110

lämpligen bör göras mot bakgrund av författningsmaterial från andra
departement, där denna kompetensgrund oftare ligger till grund för
beslutade föreskrifter.

Normgivning som är förbehållen riksdagen

I det föregående har angetts att det vid undersökningen framkommit att
regeringen i ett fall (i SFS 1979:210) har meddelat en rättighetsbegränsande
föreskrift som enligt RF är förbehållen riksdagens lagstiftning. I övrigt har
undersökningen inte gett vid handen att regeringen genom de granskade
författningarna har beslutat föreskrifter som är förbehållna riksdagen.

Det kan tilläggas att gränsdragningen mellan föreskrifter enligt 8 kap. 2 §
RF (främst civilrättsliga föreskrifter) och enligt 8 kap. 3 § RF (betungande
offentligrättsliga föreskrifter) inte förefaller utgöra något problem inom de
båda granskade departementen. Förhållandet kan vara annorlunda inom
andra departement. (Jfr dock betr. farledsvaruavgiften Clas Nordströms
artikel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1978 s. 187 ff.)

Subdelegation

I det granskade författningsmaterialet förekommer ofta att regeringen i en
förordning bemyndigar förvaltningsmyndighet och/eller kommun att besluta
kompletterande föreskrifter. Delegation av normgivningsbefogenheter till
kommun är dock inte så vanlig som delegation till förvaltningsmyndighet.

Delegation från regeringen till kommun får bara ske om riksdagen medgett
sådan delegation i samband med bemyndigande för regeringen att besluta
föreskrifter inom riksdagens primärområde (8 kap. 11 § RF). Delegation
från regeringen till förvaltningsmyndighet kan förekomma efter motsvarande
riksdagsbeslut men också när det gäller föreskrifter som faller inom ramen
för regeringens befogenhet att meddela verkställighetsföreskrifter samt
föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen (restkompetensen).

I riksdagens normgivningsbemyndiganden till regeringen medges som
regel att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser
i ämnet (s. k. subdelegation). Mera sällan ger riksdagen motsvarande
bemyndigande när det gäller kommun. Se t. ex. 2 8 i den ovan intagna lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter
och kommunikationer. Bemyndigandet till subdelegation omfattar där hela
fältet när det gäller förvaltningsmyndighet men endast föreskrifter om trafik
på väg eller i terräng (punkten 8) när det gäller kommun.

Riksdagens bemyndiganden till subdelegation är som regel inte inskränkta
till viss begränsad del av det normgivningsområde som riksdagen samtidigt
öppnar för regeringen. Avsikten är i stället att regeringen i sina beslut om

KU 1979/80:50

lil

subdelegering skall införa erforderliga begränsningar beträffande förvaltningsmyndigheters
och kommuners normgivningskompetens. Av undersökningen
framgår att regeringen regelmässigt begränsar överlåten normgivningskompetens.
Begränsningen görs t. ex. genom att den överlåtna
kompetensen endast avser verkställighetsföreskrifter eller genom att den
uttryckligen begränsas till att avse föreskrifter i visst annat närmare angivet
hänseende.

Det framgår av det granskade författningsmaterialet att subdelegering av
normgivningsbefogenheter ofta utgör ett led i arbetet med att decentralisera
handläggningen av olika ärenden - från regeringen till centrala och regionala
organ samt från centrala och regionala organ till lokala.

Av den verkställda undersökningen framgår alltså att regeringen i rätt stor
utsträckning delegerar normgivningsbefogenheter till förvaltningsmyndigheter
och - ehuru mindre ofta - till kommuner. I vilken utsträckning
förvaltningsmyndigheterna och kommunerna utnyttjar regeringens bemvndiganden
har inte undersökts.

En särskild fråga i detta sammanhang som kan vara värd att ägna
uppmärksamhet är besvär till regeringen över normgivningsbeslut som
förvaltningsmyndigheterna har fattat. Vid utskottets fortsatta granskning
senare år av normgivningsfrågor kan denna fråga lämpligen tas upp. Därvid
bör belysas gällande besvärsregler. omfattningen av besvär över myndigheters
normgivningsbeslut. handläggningen hos regeringen av sådana ärenden,
frekvensen gillade resp. ogillade besvär, m. m.

Statsrådsberedningens granskning av förordningarna

Inom ramen för delningsförfarandet inom regeringskansliet har statsrådsberedningen
en viktig funktion som granskare av alla förslag till regeringsförordningar.

Delning är en form av gemensam beredning. Den innebär att förslag till
propositioner, lagrådsremisser, utredningsdirektiv, författningsförslag samt
svarpå frågor och interpellationer underställs olika befattningshavare, bl. a.
rättschefen i statsrådsberedningen. Den del av statsrådsberedningens
granskning som leds av rättschefen koncentreras på frågor om de framlagda
förslagen är korrekta ur konstitutionell synpunkt. Vidare görs en allmän
begriplighetsgranskning av de föreslagna texterna. Författningsförslagen
underkastas en lagteknisk granskning. Dessutom bevakas att statsrådsberedningens
anvisningar i formella frågor följs.

I underbilaga 6 lämnas närmare uppgifter om statsrådsberedningen och
dess arbete med granskning av författningsförslag m. m.

KU 1979/80:50

112

Slutsatser och förslag

Den genomgång som har företagits av regeringens utövning av sin
normgivningsbefogenhet inom två departements verksamhetsområden
under åren 1978 och 1979 har inte gett vid handen att normgivningssystemet
enligt 1974 års RF fungerar otillfredsställande. Det allmänna intrycket får i
stället anses vara det motsatta. Såvitt undersökningen utvisar synes systemet
i stort sett svara mot de förväntningar och önskemål som uppställdes i
förarbetena till RF.

Regeringsförordningarna är till antalet betydligt flera än lagarna inom de
undersökta områdena. Att så skulle bli fallet var förutsett och avsett. Det
tyngre och mera omständliga lagstiftningsförfarandet skulle enligt systemets
intentioner förbehållas de viktigare normbesluten, medan mera detaljbetonade
frågor - liksom tidigare - skulle lösas inom ramen för regeringens,
förvaltningsmyndigheternas och kommunernas normgivningskompetens.

Undersökningen har - med ett undantag som angetts på s. 104 - inte
påvisat att regeringen inom de ämnesområden som undersökningen omfattat
fattat normbeslut inom riksdagens obligatoriska lagområde. Det har inte
heller framkommit att gränsdragningen mellan detta område och normområdet
i övrigt är svår att tillämpa eller opraktisk. Flär - liksom där i övrigt
allmänna slutsatser dras av undersökningen - måste dock understrykas att
undersökningen varit i hög grad begränsad till sitt omfång. Att några
egentliga problem såvitt nu är i fråga inte visat sig föreligga inom
kommunikations- och bostadsdepartementens verksamhetsområden innebär
naturligtvis inte att förhållandet är detsamma också på andra områden.

RF:s normgivningsvstem bygger på och fordrar i praktiken en relativt
omfattande delegation från riksdagens sida. Beslut därom har också i olika
omgångar tagits av riksdagen. I de delar som undersökningen omfattat synes
- åtminstone i stort sett - delegeringsbesluten ha varit välavvägda och
tillräckliga. Det har inte framkommit att delegeringsbeslut utnyttjats utöver
vad som varit avsett.

Undersökningen visar att delegering till förvaltningsmyndigheter och
kommuner är ett ofta återkommande inslag i regeringens normgivning. Inte
minst det pågående och av riksdagen önskade arbetet med decentralisering
av olika beslutsfunktioner har varit en betydelsefull faktor därvidlag.
Utövningen av de befogenheter riksdagen gett regeringen att i sin tur
delegera normgivningsbefogenheter till förvaltningsmyndigheter och/eller
kommuner (s. k. subdelegering) synes ha begagnats med erforderlig
försiktighet i enlighet med vad motivuttalandena till RF har förutsatt.

Den verkställda undersökningen får anses ge vid handen att fortsatta
undersökningar av regeringens utövning av sina normgivningsbefogenheter
är meningsfulla och lämpliga.

KU 1979/80:50

113

Förslag

I det föregående har framhållits att det inte sällan kan vara besvärligt att
ange tilllämplig kompetensgrund för en regeringsförordning. De svårigheter
som föreligger i detta sammanhang leder till att krav inte rimligen bör
uppställas att regeringen i sina förordningar skall ange kompetensgrund.

Ett väsentligt led i kompetensregleringen är riksdagens beslut att delegera
normgivningsbefogenheter. Delegeringsbeslut har - som framgått av det
föregående - fattats bl. a. genom särskilda lagar på området, som har stor
räckvidd. I en hel del fall fattar riksdagen också beslut om delegering, som
ingår som en detalj i en lagstiftning som i övrigt främst är inriktad på olika
materiella frågor.

Det är få förunnat att äga kännedom om hela området för normgivning
som i vederbörlig ordning delegerats av riksdagen till regeringen. Någon
samlad redovisning av de beslut som riksdagen fattat i denna del finns t. ex.
inte.

Detta kan leda till svårigheter också för riksdagen och regeringen. Bl. a.
minskar riksdagens möjligheter till överblick och kontroll.

För att underlätta möjligheterna till kontroll och överblick bör samtliga
bemyndiganden i normgivningshänseende som riksdagen hittills lämnat och i
fortsättningen kommer att lämna samlas, systematiseras och hållas tillgängliga
på lämpligt sätt. Med hänsyn till statsrådsberedningens övergripande
uppgifter inom regeringskansliet - bl. a. med gransknings- och anvisningsverksamhet
- synes detta organ vara väl ägnat att svara härför.

Det föreslås att utskottet i samband med sin redovisning av den verkställda
undersökningen gör ett uttalande av angiven innebörd.

8 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

114

Underbilaga 1

Statsrådsberedningens anvisningar

1 NORMGIVNINGSM AKTEN ENLIGT DEN NYA REGERINGSFORMEN INLEDNING Riksdagen

och regeringen fullgör i betydande utsträckning sina uppgifter
genom att besluta föreskrifter som blir bestämmande för myndigheters och
enskildas handlande (normgivning). De centrala delarna av normgivningen,
bortsett från kyrkolag, läggs i den nya regeringsformen (RF) hos riksdagen
ensam.

Riksdagens föreskrifter meddelas i allmänhet i form av lag. Kännetecknande
för lagbegreppet är att detta kan omfatta endast rättsregler, dvs. regler
som i princip är bindande för myndigheter och enskilda. I begreppet
rättsregel ligger att vad som föreskrivs skall ha generell tillämpbarhet. Enligt
departementschefens uttalande i prop. 1973:90 (s. 204) får en lag anses
uppfylla kravet på generell tillämpbarhet om den exempelvis avser situationer
av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till
eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

Riksdagens möjlighet att genom lag besluta rättsregler i olika ämnen
begränsas materiellt i vissa hänseenden. Enligt 8 kap. 15-17 §§ RF kan
grundlag eller huvudbestämmelse i den nya riksdagsordningen (RO) stiftas,
ändras eller upphävas endast på ett mer kvalificerat sätt än annan lag. Av
detta följer att riksdagen inte genom vanlig lag kan meddela bestämmelser
som strider mot grundlag eller huvudbestämmelse i RO. 1 RF finns dessutom
uttryckliga förbud mot lagstiftning av visst slag (se t. ex. 8 kap. 1 S. 11 kap. 1
och 8 SS). Med dessa inskränkningar kan riksdagen i lagform meddela
rättsregler i vilket ämne som helst.

I RF anges ett antal ämnen i vilka det i första hand ankommer på riksdagen
att besluta. Dessa ämnen bildar det primära lagområdet. Inom del av detta
område kan riksdagen genom lag eller undantagsvis i annan form delegera
normgivningskompetens till regeringen. Riksdagen kan i ett bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter medge att regeringen överlåter åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet.
Den del av det primära lagområdet där delegering inte är möjlig bildar det
obligatoriska lagområdet. Inom detta område kan endast riksdagen ha
beslutanderätt.

I de ämnen som inte ingår i det primära lagområdet kan regeringen besluta
utan bemyndigande. Dessa ämnen bildar regeringens primärområde. Härutöver
har regeringen behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av
lag. Den normgivningskompetens som nu har nämnts tillkommer regeringen
direkt på grund av bestämmelser i RF. Regeringen kan överlåta åt

KU 1979/80:50

115

underordnad myndighet att meddela bestämmelser som faller inom området
för regeringens nu angivna normgivningskompetens. Sammanfattningsvis
innebär RF, såvitt det gäller regeringens normgivningskompetens, att
regeringen kan meddela föreskrifter om verkställighet av lag, föreskrifter
sorn inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen och föreskrifter som
riksdagen har bemyndigat regeringen att meddela. Regeringens föreskrifter
inom normgivningsområdet meddelas så gott som alltid genom förordning.

Någon motsvarighet till vad som tidigare benämndes ”samfälld lagstiftning”
finns alltså inte i RF, om man bortser från kyrkolag. Det är emellertid
förutsatt att regeringen som ett normalt led i lagstiftningsproceduren
utarbetar lagförslag och överlämnar dessa till riksdagen för prövning.

RF innehåller som nämnts bestämmelser om ett antal ämnen hos
riksdagen. Härutöver ger RF riksdagen möjlighet att genom lag meddela
föreskrifter i ämne där regeringen har behörighet att besluta föreskrifter (8
kap. 14 § RF). Detta innebär att riksdagen är oförhindrad att meddela
föreskrifter såväl inom regeringens primärområde som i fråga om sådana
ämnen inom riksdagens primärområde där riksdagen tidigare har delegerat
normgivningskompetensen till regeringen. En fråga som riksdagen på detta
sätt har lagt under sig kommer på grund av den formella lagkraftens princip
att kunna regleras endast av riksdagen så länge den av riksdagen beslutade
lagen består (8 kap. 17 § RF).

I det följande lämnas en översikt av kompetensfördelningen i fredstid
mellan riksdagen och regeringen i fråga om normgivningen. En närmare
redogörelse för normgivningskompetensen enligt den nya RF finns i
justitiedepartementets (L 6) promemoria i augusti 1973 i ämnet.

A RIKSDAGENS NORMGIVNINGSKOMPETENS
A.l Det primära lagområdet

I det följande förstås med uttrycket delegeringsbart att riksdagen kan
bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter i de avseenden som särskilt
nämns. I fråga om riksdagens möjlighet att delegera direkt till kommun eller
förvaltningsmyndighet under riksdagen samt om regeringens möjlighet till
s. k. subdelegation m. m.. se avsnittet A.1.4 nedan.

A.1.1 Den civilrättsliga och därmed likställda normgivningen Till

denna normgivning hör föreskrifter om enskildas personliga ställning
och om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2
§ RF).

Delegeringsbart: föreskrifter om anstånd att fullgöra förpliktelse (moratorium,
8 kap. 8 § RF).

KU 1979/80:50

116

A. 1.2 ''Betungande'' offentligrättslig normgivning

Till denna normgivning hör föreskrifter om förhållandet mellan enskilda
och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser
ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (8 kap. 3 §
RF).

Till dessa föreskrifter hör bl. a. sådana som begränsar de fri- och
rättigheter och det skydd i övrigt som enligt 2 kap. 1-3 §§ RF tillkommer
svensk medborgare, föreskrifter om brott och rättsverkan av brott,
föreskrifter om skatt till staten samt föreskrifter om rekvisition och annat
sådant förfogande.

Delegeringsbart:

1 föreskrifter om anstånd att fullgöra förpliktelse (moratorium. 8 kap. 8 S
RF),

2 föreskrifter om annat än skatt, om föreskriften avser

2.1 skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

2.2 utlännings vistelse i riket,

2.3 in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar,
tillverkning, kommunikationer, kreditgivning eller näringsverksamhet,

2.4 jakt, fiske eller natur- och miljövård.

2.5 trafik eller ordningen på allmän plats,

2.6 undervisning och utbildning (8 kap. 7 § första stycket RF).

3 föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän

tjänst eller under utövande av tjänsteplikt (tystnadsplikt, 8 kap. 7 5

andra stycket,

4 föreskrifter om tull på införsel av vara (8 kap. 9 $ första stycket
RF),

5 sådana föreskrifter om avgifter som på grund av 8 kap. 3 § RF annars
skall meddelas av riksdagen (8 kap. 9 § andra stycket RF).

6 föreskrifter att sådan föreskrift som har meddelats i lag och som rör
ämne som avses i punkterna 2,4 eller 5 ovan skall börja eller upphöra att
tillämpas (8 kap. 10 § RF).

Delegering i ämne som avses i punkt 2 innebär inte att regeringen får rätt
att meddela föreskrifter som begränsar de fri- och rättigheter eller det skydd i
övrigt som tillkommer svensk medborgare enligt 2 kap. 1-3 RF.
Delegering som avses i punkt 6 kan förekomma även om den föreskrift som
har meddelats i lagen begränsar ifrågavarande fri- och rättigheter eller skydd
(8 kap. 7 § tredje stycket och 8 kap. 10 8 RF).

Delegering som avses i punkt 2 eller 3 medför inte rätt att meddela
föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter (dvs. regeringen kan inte
föreskriva t. ex. frihetsstraff eller förverkande). Riksdagen kan i lag som

KU 1979/80:50

117

innehåller bemyndigande i ämne som avses i punkt 2 eller 3 föreskriva även
annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen
meddelar med stöd av bemyndigandet (s. k. blankettstraffstadgande - 8 kap.

7 § tredje stycket RF). Självfallet bör man dock sträva efter att i största
möjliga utsträckning i lag ange de gärningar som kan följas av viss angiven
rättsverkan.

A. 1.3 Vissa föreskrifter rörande kommuner
Föreskrifter om

1 grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner.

2 grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer.

3 grunderna för den kommunala beskattningen.

4 kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden (8 kap. 5 §

RF).

Delegeringsbart: sådana föreskrifter som aves i A. 1.2 punkterna 1, 2 och. i
tillämpliga delar, 6.

A.1.4 Närmare om delegering m. m.

Delegering som riksdagen beslutar skall ske genom lag. 1 fråga om
bemyndigande som avses i A. 1.2 punkt 5 (föreskrift om vissa avgifter) är
lagformen dock inte nödvändig (8 kap. 9 § andra stycket RF).

Som framgår av vad som tidigare har sagts kan riksdagen bemyndiga
regeringen att meddela sådana delegeringsbara föreskrifter som avses i A. 1.1
- A. 1.3. I fråga om delegeringsbar föreskrift som avses i A. 1.2 punkt 5 kan
riksdagen lämna bemyndigande även direkt till kommun. Hur detaljerade
bemyndigandena skall vara avgör riksdagen från fall till fall. Är det fråga om
föreskrifter som är mindre ingripande från medborgarnas synpunkt, bör
tämligen vidsträckta bemyndiganden kunna ges. När det gäller föreskrifter,
t. ex. på näringsrättens område, där mera väsentliga medborgarintressen kan
komma att beröras av regleringen, bör däremot i bemyndigandet mera
preciserat anges de ramar inom vilka regeringen skall få röra sig.

Bemyndigar riksdagen regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne.
kan riksdagen samtidigt medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet (8 kap. 11 § RF). 8
kap. 11 § innehåller dessutom en speciell delegeringsbestämmelse som tar
sikte på den kredit- och valutapolitiska lagstiftningen.

Riksdagen kan i delegeringsbeslut bestämma att regeringen skall underställa
riksdagen föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av
bemyndigande som avses i RF (8 kap. 12 5 RF). Riksdagen är naturligtvis
oförhindrad att i beslutet bestämma att föreskrift som regeringen meddelar
skall ha begränsad giltighetstid.

Regeringen kan medge undantag (dispens) från bestämmelse i lag endast

KU 1979/80:50

118

om bemyndigande därtill har lämnats i lagen eller annan lag. Under
förutsättning att riksdagen i sådant bemyndigande har medgett det får
regeringen överlåta åt underordnad myndighet att meddela dispens.
Riksdagen kan också i lag direkt uppdra åt viss myndighet att dispensera från
lagen eller bestämmelse i denna.

A. 1.5 Den formella lagkraftens princip

Enligt 8 kap. 17 § RF får lag inte ändras eller upphävas annat än genom lag.
Detta innebär bl. a. - som tidigare har sagts-att om riksdagen med stöd av 8
kap. 14 § RF genom lag har meddelat föreskrifter i en fråga inom regeringens
primärområde, frågan kan regleras endast av riksdagen så länge den
beslutade lagen består. Det har tidigare förekommit att riksdagen har
bemyndigat Kungl. Maj:t att i viss lag eller annan riksdagsbunden författning
vidta ändringar av endast formell eller teknisk art. Denna möjlighet till
bemyndigande kvarstår inte nu längre.

A.1.6 Övriga föreskrifter som grundlagsenlig! kan
meddelas endast i form av lag

I fråga om dessa föreskrifter kan - bortsett från regleringen i 13 kap. RF -ingen delegering ske. Föreskrifterna tillhör således i princip det obligatoriska
lagområdet.

1 Föreskrifter som avser val till riksdagen och utseende av ersättare för
riksdagsledamot (3 kap. 2 och 12 §§ RF; bestämmelser även i RO)

2 Föreskrifter om vilka regeringsärenden som får avgöras av chefen för
försvarsdepartementet, s. k. kommandomål (7 kap. 3 S RF)

3 Föreskrifter om grunderna för ersättning vid expropriation eller annat
sådant förfogande (8 kap. 1 § fjärde stycket RF)

4 Föreskrifter om rådgivande folkomröstning i hela riket (8 kap. 4 §
RF)

5 Närmare föreskrifter om lagrådet (8 kap. 18 § RF)

6 Föreskrifter om att någon statens tillgång skall vara avsatt till särskild
förvaltning (9 kap. 8 § RF)

7 Närmare föreskrifter om och för den myndighet under riksdagen som
skall ha till uppgift att ta upp och förvalta lån till staten (f. n.
riksgäldskontoret, 9 kap. 10 § RF)

8 Föreskrifter om val av riksbanksfullmäktige, om riksbankens ledning i
övrigt samt om riksbankens verksamhet (9 kap. 12 § RF)

9 Föreskrifter om penning- och betalningsväsendet (9 kap. 13 S RF)

10 Föreskrifter om förutsättningarna för att svensk väpnad styrka skall få
sättas in i strid eller sändas till annat land när fråga inte är om att möta
väpnat angrepp mot riket (10 kap. 9 § första stycket 2 RF)

11 Föreskrifter om begränsningar i rätten att få mål prövat av högsta
domstolen eller regeringsrätten (11 kap. 1 § första stycket RF)

KU 1979/80:50

119

12 Föreskrifter om inrättande av annan domstol än högsta domstolen eller
regeringsrätten (förbud gäller mot att inrätta domstol för redan
begången gärning, för viss tvist eller i övrigt för visst mål. 11 kap. 1 §
andra stycket RF)

13 Föreskrifter om undantag från kravet att i domstol skall finnas ordinarie
domare (får meddelas endast för domstol som inrättas för handläggning
aven viss bestämd grupp eller vissa bestämda grupper av mål, 11 kap. 1 §
tredje stycket RF)

14 Föreskrifter om att annan myndighet än domstol skall få avgöra
rättstvist mellan enskilda (11 kap. 3 8 första stycket RF)

15 Föreskrifter om sammansättningen av sådan nämnd som får pröva
beslut av annan myndighet än domstol att tvångsvis omhänderta svensk
medborgare av annan anledning än brott eller misstanke om brott (11
kap. 3 8 andra stycket RF)

16 Föreskrifter om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen
av deras organisation och om rättegången (11 kap. 4 8 RF)

17 Föreskrifter om skyldighet för ordinarie domare att avgå med pension
(11 kap. 5 8 första stycket 2 RF)

18 Föreskrifter om vilka förvaltningsmyndigheter som är myndigheter
under riksdagen (11 kap. 6 8 första stycket RF)

19 Föreskrifter om överlämnande av förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse (11
kap. 6 8 tredje stycket RF)

20 Föreskrifter om krav på eller förutsättningarna för krav på svenskt
medborgarskap för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag
hos staten eller kommun (11 kap. 9 8 tredje stycket RF)

21 Grundläggande föreskrifter om stafstjänstemännens rättsställning i
andra hänseenden än som berörs i RF (11 kap. 10 8 RF)

22 Närmare föreskrifter om resning och om återställande av försutten tid
(11 kap. 11 8 RF)

23 Föreskrifter om riksdagsrevisorernas rätt att infordra handlingar,
uppgifter och yttranden (12 kap. 7 8 andra stycket RF)

Utöver de angivna bestämmelserna i RF finns bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
(TF) som föreskriver lagform för vissa beslut.

A.2 Riksdagens kompetensområde i övrigt

I föregående avsnitt har nämnts att riksdagen genom lag kan besluta
föreskrifter också på sådana områden som faller inom regeringens kompetensområde
(8 kap. 14 8 RF). Som exempel på föreskrifter som riksdagen har
beslutat, fastän föreskrifterna enligt nya RF faller inom regeringens
kompetensområde, nämns i propositionen 1973:90 (s. 210) föreskrifterna om
allmänna barnbidrag och bestämmelserna om förvaltningsförfarandet som

KU 1979/80:50

120

f. n. har formen av lag. Det kan därför bli aktuellt med propositioner i vilka
regeringen föreslår riksdagen att anta lag i ett ämne som i och för sig tillhör
regeringens kompetensområde.

Regeringen kan inhämta riksdagens yttrande över förslag beträffande
vilka den formella beslutanderätten tillkommer regeringen ensam. Riksdagens
beslut får då politisk betydelse men saknar rättslig verkan (jfr prop.
1973:90 s. 322). I sådana fall torde det endast undantagsvis vara behövligt
eller lämpligt att förelägga riksdagen förslag till den författningstext som
förslaget kan föranleda. Skulle detta i något fall anses böra ske bör det klart
framgå att regeringen inte avser att avhända sig sin formella normgivningskompetens.

A.3 Övrigt om riksdagens normgivningskompetens

Riksdagen kan undr vissa förutsättningar överlåta viss beslutanderätt och
viss rättskipnings-eller förvaltningsuppgift till mellanfolklig organisation och
liknande (10 kap. 5 § RF).

B REGERINGENS NORMGIVNINGSKOMPETENS

B.l Regeringens direkt pä RF grundade normgivningskompetens

Regeringen har direkt på grund av RF rätt att besluta föreskrifter om
verkställighet av lag (8 kap. 13 § första stycket 1 RF). Med detta förstås i
första hand föreskrifter av rent administrativ karaktär. Med stöd av sin
behörighet att besluta verkställningsföreskrifter får emellertid regeringen
också i viss utsträckning i materiellt hänseende "fylla ut" en lag, även om
lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En
förutsättning för att regeringen skall få göra detta är dock att den
lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte
tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften.
Det bör beaktas att man inte får förfara så att riksdagen beslutar mycket
allmänt hållna lagregler som sedan fylls ut och får sitt reella innehåll genom
de ”verkställighetsföreskrifter" som regeringen beslutar (se prop. 1973:90 s.
211).

Direkt på grund av RF får regeringen vidare meddela föreskrifter som inte
enligt grundlag skall meddelas av riksdagen (den s. k. restkompetensen - 8
kap. 13 § första stycket 2 RF). Till detta område (regeringens primärområde)
hör i första hand den administrativa normgivningen. Dit hör också sådana
föreskrifter inom den offentliga rätten som är berättigande för enskilda eller
som är ”neutrala" i förhållande till enskildas rättsställning.

Bestämmelserna i 8 kap. 13 § första stycket RF ger inte regeringen
behörighet att besluta föreskrifter som avser riksdagen och dess myndigheter.
Utanför regeringens kompetens faller också sådana föreskrifter avseende
den kommunala beskattningen som inte har karaktär av föreskrift om
verkställighet av lag (8 kap. 13 § andra stycket RF).

KU 1979/80:50

121

Regeringen har enligt 8 kap. 13 § tred je stycket RF möjlighet att delegera
beslutanderätten till underordnad myndighet i fråga om föreskrift som faller
inom området för regeringens direkt på RF grundade normgivningskompetens.
Den kompetens som på detta sätt kan delegeras är enligt RF inte
formellt begränsad till närmare bestämmelser i ämnet utan avser bestämmelser
över huvud taget i detta. Det har emellertid förutsatts (prop. 1973:90
s. 321) att delegation i allmänhet kommer att omfatta endast en del av
regeringens normgivningskompetens. Beträffande föreskrifter om avgifter
som faller inom ramen för regeringens kompetens kan det dock vara
ändamålsenligt att rätten att besluta om avgifterna i sin helhet överlåts på
underordnad myndighet.

Av 11 kap. 6 8 RF följer att regeringen kan överlämna förvaltningsuppgift
som ej innefattar myndighetsutövning till bolag, förening eller annat
liknande privaträttsligt rättssubjekt.

Regeringen kan dispensera från föreskrift i förordning utan att särskilt
förbehåll har gjorts om det i författningen i fråga. En förutsättning för detta
är självfallet att regeringens dispensbeslut inte kommer i konflikt med vad
riksdagen har beslutat genom lag eller beslut om utgiftsanslag (11 kap. 12 8
RF). För att underordnad myndighet skall kunna meddela dispens från
bestämmelse i förordning krävs en särskild föreskrift härom.

B.2 Regeringens övriga kompetensområde

Som framgår av redogörelsen under 2.1 kan riksdagen delegera viss del av
sin normgivningskompetens till regeringen.

Tystnadsplikt som regeringen har föreskrivit med stöd av ett i lag givet
bemyndigande är inte att anse som föreskriven i lag i den mening som avses i 7
kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 8 första stycket TF. Detta gäller även om
straffbestämmelsen skulle finnas i lag.

Om riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i visst
ämne, kan riksdagen också medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. I fråga om
normgivningskompetens som på detta sätt kan delegeras vidare gäller
detsamma som ovan har sagts om delegation av föreskrift inom regeringens
primärområde. Befogenhet att meddela straffbestämmelse bör dock aldrig
subdelegeras.

B.3 Övrigt om regeringens normgivningsbefogenhet

Föreskrifter som regeringen meddelar ges genom förordning. Formen
förordning är dock inte obligatorisk när det gäller föreskrifter om avgifter
som meddelas på grund av bemyndigande. Anledning torde emellertid i regel
saknas att frångå formen förordning.

KL' 1979/80:50

122

B.4 Kyrkolag

Enligt punkt 9 av övergångsbestämmelserna till elen nya RF (se SFS
1974:152) gäller att kyrkolag stiftas, ändras eller upphävs av regeringen
gemensamt med riksdagen. Dessutom fordras allmänt kyrkomötes samtycke.
Flar av riksdagen antaget förslag angående kyrkolag inte utfärdats som
lag före närmast följande lagtima riksmötes början, är förslaget förfallet.

C FINANSMAKTEN
1 Skatter oell avgifter

Riksdagen beslutar i fråga om skatt till staten1 genom lag, 8 kap. 3 § RF (se
avdelning 1 avsnitt B 2.1.2). Av 8 kap. 9 och 10 §§ RF följer att riksdagen
genom lag kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om tull på
införsel av vara eller bestämma att föreskrift i en tullag skall börja eller
upphöra att tillämpas. I fråga om annan skatt än skatt på inkomst,
förmögenhet, arv eller gåva kan riksdagen i den aktuella skattelagen
bemyndiga finans- och skatteutskotten att gemensamt på förslag av
regeringen bestämma om skattesatsen eller besluta att skatt som avses i lagen
skall börja eller upphöra att utgå. För att de båda utskotten skall ha denna
behörighet fordras att riksmöte inte pågår när beslutet fattas (se vidare 8 kap.
6 § RF. särskilt om underställningsskyldighet).

I fråga om avgifter gäller de allmänna reglerna om fördelningen av
normgivningskompetensen mellan riksdagen och regeringen. Detta innebär
att föreskrifter om avgifter ligger inom riksdagens primära område, om
föreskrifterna gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i
enskilds ekonomiska förhållanden. Riksdagen har dock enligt 8 kap. 9 §
andra stycket RF möjlighet att delegera beslutanderätten till regeringen eller
direkt till kommun. Det föreligger inte något krav på att detta bemyndigande
skall ges i lag. Används inte lagformen måste föredragandens hemställan
innefatta begäran om bemyndigande.

1 den mån enskild förpliktas att erlägga en avgift för vilken någon direkt
motprestation från det allmänna inte utgår, krävs i princip riksdagsbeslut.
(Här föreligger ofta skatt i RF:s mening, se vidare i det följande.) I fråga om
avgift som skall erläggas i utbyte mot vara eller tjänst kan det ibland vara
svårt att bedöma om beslutanderätten primärt skall tillkomma riksdagen
eller regeringen. Avgörande vikt bör fästas vid om den enskilde befinner sig i
en sådan situation att han rättsligt eller faktiskt kan anses tvingad att erlägga
avgiften (prop. 1973:90 s. 218). Frågan får avgöras för varje särskilt fall efter

11 fråga om skatt till kommun gäller enligt 1 kap. 6 § andra stycket RF att kommun får
ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Härvid är dock kommunerna bundna bl. a. av
de föreskrifter riksdagen meddelar i lag i fråga om grunderna för beskattningen (8 kap.
5 5 RF).

KU 1979/80:50

123

en helhetsbedömning. Erläggs avgift inom ett visst verksamhetsområde
frivilligt som ersättning för vara eller prestation och avser avgiften att bidra
till eller helt täcka statens kostnader inom ifrågavarande verksamhetsområde
får regeringen själv besluta om avgiftssättningen. Bestämmelserna i 8 kap. 3
§ RF är nämligen då inte tillämpliga utan i stället gäller 8 kap. 13 ii RF. Syftar
avgiftssättningen däremot till intäkter som klart överstiger statens kostnader
bör avgiftssättningen anses falla inom det primära lagområdet. Detta
utesluter inte att viss avgift inom ett verksamhetsområde får innebära ett
överuttag och likväl anses tillhöra regeringens kompetensområde, om
nämligen andra avgifter inom samma verksamhetsområde lämnar motsvarande
underuttag. Avgiftssättningen inom ett verksamhetsområde bör
således betraktas som en helhet. Till avgifter som på denna grund faller inom
regeringens kompetensområde hör sålunda taxor för de affärsdrivande
verken och avgifter som erläggs för tjänster av s. k. uppdragsmyndigheter.

I vissa fall kan det vara tveksamt om en penningpålaga skall betecknas som
skatt eller avgift. Enligt uttalande i prop. 1973:90 (s. 219) harman i allmänhet
att göra med en avgift endast om ett specificerat vederlag utgår för de erlagda
pengarna. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga anses ha
karaktär av avgift, t. ex. när pengarna tas ut endast i näringsreglerande syfte
och i sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler (t. ex.
avgifter som utgår som led i prisreglering inom jordbrukets eller fiskets
område). Sådana avgifter hör självfallet till det primära området.

KU 1979/80:50

124

Till underbilagorna 2-5

I underbilagorna 2 och 3 förtecknas de författningar i SFS 1978 och 1979
som utfärdats av regeringen (kommunikationsdepartementet). De i förteckningarna
begagnade förkortningarna invid förordningarnas rubrik avser:

s	= Statsbidrag
I	= Instruktioner
Tm	= Taxor vid myndighetsutövning
Ta	= Taxor för affärsverk
Te	= Enskilda taxor (tillstånd att höja etc.)
F	= Farledsvaruavgift
V	= Vägtrafik och motorfordon
J	= Järnvägstrafik
Ft	= Fartyg och sjöfart
Fl	= Flygplan och luftfart
P	= Post
R	= Radio- och telekommunikationer

I underbilagorna 4 och 5 förtecknas de författningar i SFS 1978 och 1979
som utfärdats av regeringen (bostadsdepartementet). De i förteckningarna
begagnade förkortningarna invid förordningarnas rubrik avser:

S = Statsbidrag

I = Instruktioner för verk eller liknande

Lm = Lantmäteritaxa

C = Cirkulär

V = Verkställighetsföreskrifter till lag

D = Efter delegeringsbeslut i övrigt

KU 1979/80:50

125

Underbilaga 2

Förteckning över författningar i SFS 1978 sorn utfärdats av regeringen (kommunikationsdepartementet) -

4 Förordning om ändring i förordningen (1975-06-05) om taxor för statens järnvägar Ta

5 Förordning om taxor för vissa enskilda järnvägar
Te

6 Förordning om ändring i förordningen

(1975:1423) med taxor för Rederiaktiebolaget
Gotlands linjesjöfart pä Gotland

andr. 2. 4 SS Te

12 Förordning om ändring i förordningen

(1977:1119) om farledsvaruavgift

andr. 5 S, övergångsbest.; omtryck F

13 Förordning om farledsvaruavgift i vissa läll
F

17 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbvgdstrafik ändr.

2 S S

18 Förordning om upphävande av förordningen
(1976:13) med taxor för Aktiebolaget Sjölinjers
linjesjöfart på Gotland

upph. Te

25 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

ändr. 117 b. 148 SS V

26 Förordning om ändring i förordningen

(1975:43) om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

ändr. övergångsbest. till 1975:43 V

54 Förordning om förbud i vissa fall mot trafik
med tyngre lastfordon V

77 Förordning om ändring i förordningen

(1975:48) om upphävande av kungörelsen
(1940:440) om hänförande av vissa automobiler
till fordonstypen motorredskap

ändr. övergångsbest. till 1975:48 V

78 Förordning om ändring i förordningen

(1967:339) med instruktion för luftfartsver ket ändr.

3. 7. 8 a. 14. 15. 33 SS Fl

94 Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

ändr. 23 S

95 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 4. 8 SS V

104 Förordning om ändring i förordningen
(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall
ändr. F'

109 Lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten
på fartyg

nuvarande 1 kap 10-15 SS betecknas 1
kap 11-16 SS. 3 kap 8-11 SS betecknas
3 kap 9-12 SS, 9 kap 3-12 SS
betecknas 9 kap 4, 6, 13-20 SS. 10
kap 5-9 SS betecknas 10 kap
6-10 SS; ändr. 1 kap 3, 6, 7, 9 SS,
nya 3 kap 9-12 SS, 7 kap 1, 5, 15,

18 SS, 8 kap 1-3 SS, nya 9 kap 6,

18, 20 SS, 10 kap 4 S, nya 10 kap 7,

10 SS, rubr. till 8 kap; nya 1 kap
10 S. 3 kap 8 S, 8 kap 4, 5 SS, 9
kap 3, 5, 7-12 SS, 10 kap 5 S; omtryck 110

Förordning om ändring i körkortsförordningen
(1977:722)

ändr. 98 S V

139 Lag om ändring i kungörelsen (1974:748) om
internationell järnvägstransport
ny 3 S

148 Förordning om ändring i kungörelsen
(1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftningändr.

24 S V

178 Förordning om taxor för statens järnvägar
Ta

179 Förordning om ändring i förordningen
(1975:433) om taxor för postverkets busslinjetrafik ändr.

4. 5 SS Ta

180 Förordning om taxor för viss linjetrafik med
buss Te

205 Förordning om internationellt certifikat för
fritidsfartyg Ft

206 Förordning om ändring i sjöbefälskungörelsen
(1960:487)

ändr. 22 S Ft

232 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
upph. 1 i kap 9 S: ändr. 11 kap 8.

10-13 SS

KU 1979/80:50

126

233 Lagom ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer

andr. 1.2 SS; omtryck

234 Lag om trafiknämnd

237 Lag om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik

287 Förordning om ändring i förordningen
(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall

andr. F

288 Förordning om upphävande av kungörelsen
(1968:384) om navigeringsmottagare

upph. Ft

326 Förordning om ändring i fordonskungörelsen
(1972:595)

ändr. 3. 35. 36, 43. 44. 46-48, 51. 53. 55.

57-61. 65-67. 69. 71. 73. 74. 83 . 84. 88.

89. 115. 116 SS V

327 Förordning om ändring i bilavgaskungörelsen
(1972:596)

ändr. 7, 16 SS V

328 Förordning om ändring bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 4. 9. 34. 37. 40 SS V

329 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:766) om interimslicens för fordon

ändr. 3 S V

330 Förordning om ändring i turistvagnskungörelsen
(1972:601)

ändr. 3, 11 SS V

334 Förordning om ändring i förordningen

(1967:654) med instruktion för statens trafiksäkerhetsverk ändr.

3 S I

335 Förordning om ändring i kungörelsen

(1974:35) om internationell vägtransport av
farligt gods

ändr. 2 S V

336 Förordning om ändring i förordningen

(1975:430) om uppgifter i bilregistret angående
däckdimensioner m. m. i fråga om kilometerskattepliktiga
fordon

ändr. 2 S

337 Förordning om ändring i förordningen

(1972:648) med taxa för statens trafiksäkerhetsverk ändr.

1 §, bil.; omtryck Tm

338 Förordning om ändring i förordningen

(1977:54) om förrättningsavgifter för Aktiebolaget
Svensk Bilprovning

ändr. Tm

346 Förordning om ändring i kungörelsen
(1965:908) med tillämpningsföreskrifter till
lagen den 19 november 1965 (nr 719) om
säkerheten på fartyg

upph. 8 kap 1 S, 9 kap 7 S; nuvarande
1 kap 6-21 SS betecknas 1 kap
8-23 SS, nuvarande 9 kap 8-13 SS
betecknas 9 kap 10-15 SS; ändr. författningsrubr.
, 1 kap 1 §, nya 1 kap
8, 9, 14-17, 19, 20 SS, 3 kap 33 §, 7
kap 13 S, 9 kap 2, 6 §S, nya 9 kap
15 S, 10 kap 1, 2 §§, 11 kap 3, 4 SS,
rubr. till 10 kap; nya 1 kap 6, 7,

24 SS, 9 kap 7-9, 16 SS; omtryck Ft

347 Förordning om ändring i lots- och fyrkungörelsen
(1970:698)

ändr. 31 S Ft

348 Lag om fortsatt giltighet av lagen (1977:494)
om tillstånd till överlåtelse av fartyg

forts, giltighet

349 Förordning om fortsatt giltighet av förordningen
(1977:495) om tillstånd till överlåtelse
av fartyg

forts, giltighet Ft

350 Förordning om ändring i förordningen

(1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt
rederiföretag

ändr. 4 S S

351 Förordning om ändring i kungörelsen

(1970:664) om trafik på Södertälje kanal

ändr. 2. 14. 23. 24 SS Ft

418 Förordning om ändring i förordningen

(1969:320) med instruktion för sjöfartsverket ändr.

14 §; ny 36 S I

438 Lag om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik

440 Lag om kollektivtrafiknämnd

441 Förordning om kollektivtrafiknämnd V

442 Lag om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

ändr. 7 S 2 mom. 11, 12 SS, 19 S 2
mom; ny 5 a §

443 Förordning om statligt stöd till viss kollektiv
persontrafik S

444 Förordning om ändring i kungörelsen
(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik ändr.

1-3, 7, 13-20, 22, 23 SS; ny 20
a S; omtryck S

KU 1979/80:50

127

445 Förordning om ändring i förordningen

(1975:192) om statligt stöd till regional landsbygdstrafik ändr.

1, 6, 9, 13-15, 17 88; omtryck S

446 Förordning om statligt stöd till viss skärgårdstrafik
S

447 Förordning om statligt stöd till fjällflygtrafik
S

448 Förordning om ändring i instruktionen

(1973:641) för bussbidragsnämnden

ändr. 2, 6, 7 §§ I

449 Lag om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

upph. 16, 22 §§, 25 § 3 mom, 31 §,

34 § 4 mom, 36, 37, 40, 43, 46 88;
ändr. 2, 5 §§, 7 § 1,3 mom, 9 § 1
mom. 11-13, 15 88, 17 § 1, 2 mom.

18 § 1,2 mom, 19 § 1 mom, 25 §

2 mom, 26, 27 88, 32 § 1-4, 6 mom,

33 § 4 mom, 34 § 1-3, 5 mom, 39 8,

44 § 1, 2 mom, 45 §; ny 5 b 8;
omtryck

450 Lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning
av fordon i vissa fall

ändr. 1, 6 §§

451 Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ändr.

7 §

453 Förordning om ikraftträdande av lagen
(1978:450) om ändring i lagen (1967:420) om
flyttning av fordon i vissa fall

ikrafttr. av 1978:450 V

454 Förordning om ikraftträdande av lagen
(1978:451) om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift

ikrafttr. av 1978:451 V

456 Förordning om ändring i fordonskungörelsen
(1972:595)

ändr. 6, 105 88; ny 13 a § V

457 Förordning om ändring i bilavgaskungörelsen
(1972:596)

ändr. 14 § V

458 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 4, 7, 12, 52, 55, 83 88. bil. V

459 Förordning om ändring i förordningen
(1975:885) om utmärkning av buss i beställningstrafik ändr.

författningsrubr.. 1-3. 5, 7. 9 88:
omtryck V

460 Förordning om ändring i förordningen
(1965:842) med instruktion för televerket
ändr. 14, 15, 45 §8 I

551 Förordning om ändring i brevet (1962:111) till
generalpoststyrelsen angående vissa undantag
för postverket från gällande trafikförfattningar ändr.

1 p V

552 Förordning om ändring i brevet (1962:112)
till järnvägsstyrelsen angående vissa undantag
för statens järnvägar från gällande trafikförfattningar ändr.

1 p V

553 Förordning om ändring i luftfartskungörelsen
(1961:558)

upph. 130. 132 88; ändr. 122-124, 127-129, 131, 133, 134 88 Fl

555 Förordning med instruktion för statens haverikommission
I

556 Förordning om ändring i lotsavgiftskungörelsen
(1970:699)

ändr. 2 8 Tm

575 Förordning om ikraftträdande av lagen
(1978:237) om ändring i förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

ikrafttr. av 1978:237 V

576 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

upph. 159 a 8; ändr. 145, 148. 152,

154. 156, 159, 162, 165, 167, 169,

170 88; ny 148 a § V

577 Förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594)

ändr. 3, 6, 16, 20, 24, 26, 28, 30 a, 36,
57-60, 62, 65, 67, 68, 80-83 88; ny
58 a 8 V

581 Förordning om ikraftträdande av lagen
(1978:234) om trafiknämnd
ikrafttr. V

585 Förordning om upphävande av förordningen
(1977:753) om avvikelse från lagen (1964:731)
om trafiknämnder
upph. V

595 Förordning om ändring i militära vägtrafikkungörelsen
(1974:97)

ändr. 2, 4, 9. 18 88: ny 9 a 8 V

596 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1974:98) för civilförsvaret

ändr. 3, 6, 10 88 V

KU 1979/80:50

128

644 Förordning om ändring i förordningen

(1978:178) om taxor för statens järnvägar

ändr. 5, 7, 10, 14, 15 SS Ta

645 Förordning om ändring i förordningen

(1975:1423) med taxor för Rederiaktiebolaget
Gotlands linjesjöfart på Gotland

ändr. 2, 4 SS Te

646 Förordning om taxor för vissa enskilda järnvägar
Te

683 Förordning om ändring i förordningen

(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall

ändr. F

688 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 5, 28, 34, 35, 37, 95 §§ V

689 Förordning om ändring i exportvagnskungörelsen
(1964:39)

ändr. 1, 3, 5, 6 §§ V

690 Förordning om ekonomisk lämplighetsprövning
i vissa ärenden om yrkesmässig trafik
V

691 Förordning med bemyndigande för statens
trafiksäkerhetsverk att meddela föreskrifter
för prövning av yrkeskunnande i ärenden om
trafiktillstånd V

692 Förordning om ikraftträdande av lagen
(1978:449) om ändring i förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

ikrafttr. av 1978:449 V

701 Förordning om ändring i fordonskungörelsen
(1972:595)

ändr. 4, 35, 104 §§; ny 9 a § V

702 Förordning om dels fortsatt giltighet av postala
tidningskungörelsen (1968:489), dels
ändring i kungörelsen

forts, giltighet; ändr. bil. P

726 Förordning om ändring i sjötrafikkungörelsen
(1962:267)

ändr. 2 § 1, 2 mom Ft

752 Förordning om ändring i förordningen
(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall

ändr. F

754 Förordning om ändring i kungörelsen
(1976:446) om radiosändare

ändr. 4 § R

755 Förordning om ändring i telefonreglementet
(1963:18)

ändr. 7 § 1 mom R

783 Förordning om ändring i förordningen
(1972:648) med taxa för statens trafiksäkerhetsverk ändr.

bil. Tm

784 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 63-65. 67 SS V

785 Förordning om ändring i turistvagnskungörelsen
(1972:601)

ändr. 8 S V

786 Förordning om ändring i exportvagnskungörelsen
(1964:39)

ändr. 8 S V

787 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:690) för Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut

ändr. författningsrubr.. 9. 11, 13. 19.

28 SS I

788 Förordning om luftleder Fl

789 Förordning om ändring i instruktionen

(1967:659) för transportnämnden

ändr. författningsrubr., 6, 7, 9, 10,

18 §§ I

841 Förordning om ändring i förordningen

(1977:1119) om farledsvaruavgift

ändr. 5 S. bil. F

842 Förordning med bemyndigande för statens
vattenfallsverk att fastställa taxa för Trollhätte
kanal Ta

843 Förordning med bemyndigande för sjöfartsverket
att fastställa taxa för Södertälje kanal
Ta

844 Förordning om ändring i kungörelsen

(1954:550) angående skeppsmätning

upph. 22 a. 23 SS; ändr. 22 S Tm

845 Förordning om ändring i kungörelsen

(1954:555) angående mätbrev för fart genom
Suezkanalen

ändr. 4 S Ft

846 Förordning om ändring i kungörelsen

(1954:556) angående mätbrev för fart genom
Panamakanalen

ändr. 4 S Ft

847 Förordning med bemyndigande för sjöfartsverket
att fastställa vissa taxor Tm

981 Förordning om ändring i förordningen
(1975:433) om taxor för postverkets busslinjetrafik ändr.

4. 5 SS Ta

KU 1979/80:50

129

982 Förordning om ändring i förordningen
(1978:178) om taxor för statens järnvägar

ändr. 1. 5, 7, 10. 20. 21 SS Ta

983 Förordning om taxor för viss linjetrafik med
buss Te

984 Förordning om taxor för vissa enskilda järnvägar
Te

998 Förordning om ändring i kungörelsen
(1966:270) om vägmärken m. m.
ändr. 26 S V

999 Förordning om ändring i kungörelsen
(1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning ändr.

80 S V

1000 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

ändr. 2, 20, 23, 24, 72, 74, 147, 167 §§,
bil. 1; omtryck V

1001 Vägmärkesförordning

Notiser

N 1978:14 Förordning om flerårsplan och fördelningsplan
rörande väg- och gatuhållning Förordningen

har utfärdats den 23
februari 1978. Den har kungjorts i
Statens vägverks författningssamling
under nummer 1978:01.

N 1978:26 Förordning om ändring i förordningen
(1975-04-17) med luftfartstaxa
Förordningen har utfärdats den 25
maj 1978. Den har kungjorts i Luftfartsverkets
författningssamling under
nummer 1978:9.

N 1978:103 Förordning med referenstaxa för
lokal landsbygdstrafik
Förordningen har utfärdats den 28
september 1978. Den har kungjorts i
Statens vägverks författningssamling
under nummer 1978:09 B.

N 1978:104 Förordning om ändring i förordningen
(1975-04-17) med luftfartstaxa
Förordningen har utfärdats den 20
oktober 1978. Den har kungjorts i
Luftfartsverkets författningssamling
under nummer 1978:12.

9 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

130

Underbilaga 3

Förteckning över författningar i SFS 1979 som utfärdats av regeringen (kommunikationsdepartementet) -

32 Lag om upphävande av instruktionen
(1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget
Svensk Bilprovning

upph.

33 Tjänstebrevsförordning P

37 Lag om ändring i förordningen (1961:87) om
registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordningen) andr.

1, 4, 11. 15, 33, 37, 41, 43-49.

52-54 SS, rubr. närmast före 43 S;

omtryck

38 Förordning om läkarintyg för sjöfolk Ft

40 Förordning om ändring i kungörelsen
(1960:487) om befäl å svenska handelsfartyg
m. m. (sjöbefälskungörelsen)

andr. 6, 34 §§ Ft

41 Förordning om ändring i- förordningen

(1965:908) om säkerheten på fartyg

andr. 6 kap 1 § Ft

67 Förordning om förbud i vissa fall mot trafik
med tyngre lastfordon V

109 Förordning om försöksverksamhet rörande
beslut om hastighetsbegränsning V

110 Förordning om ändring i förordningen

(1977:495) om tillstånd till överlåtelse av
fartyg

andr. 2 S; omtryck Ft

118 Förordning om ändring i förordningen

(1967:654) med instruktion för statens trafiksäkerhetsverk upph.

24 §; ändr. författningsrubr., 1,

3 S§ I

257 Lag om fortsatt giltighet av lagen (1977:494)
om tillstånd till överlåtelse av fartyg

forts, giltighet

258 Förordning om fortsatt giltighet av förordningen
(1977:495) om tillstånd till överlåtelse
av fartyg

forts, giltighet Ft

259 Förordning om ändring i förordningen
(1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt
rederiföretag

ändr. 4 § S

260 Förordning om ändring i förordningen

(1977:496) om statsbidrag till sjöfolkets fria
resor

ändr. 1 § S

261 Förordning om ändring i förordningen

(1965:842) med instruktion för televerket

ändr. 15 § I

432 Förordning om ändring i förordningen

(1978:178) om taxor för statens järnvägar

upph. 15 S; ändr. 13. 14. 16. 17 SS:

ny 11 a S Ta

433 Förordning med godstaxa för Trafikaktiebolaget
Stockholm-Södra Lidingön Te

434 Förordning om godstransporter på olönsamma
järnvägslinjer J

460 Förordning om särskild hastighetsbegränsning
V

462 Lag om ändring i lagen (1972:275) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg

nya 14 a, 22 a SS

463 Lag om ändring i lagen (1976:6) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet upph.

16 S; ändr. 21 S

464 Förordning om ändring i kungörelsen
(1972:278) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg

ny 12 b S Ft

465 Förordning om ändring i förordningen

(1976:573) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg inom Östersjöområdet

upph. 21 S; ändr. 23 S Ft

508 Förordning om ändring i förordningen

(1975:192) om statligt stöd till regional landsbygdstrafik upph.

5 §; ändr. 9 § S

509 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik upph.

6 S; ändr. 12 § S

510 Förordning om ändring i förordningen

(1978:443) om statligt stöd till viss kollektiv
persontrafik

ändr. 7 S S

KU 1979/80:50

131

512 Förordning med instruktion för nämnden för
riksfärdtjänst I

513 Förordning om ändring i instruktionen
(1971:233) för statens väg- och trafikinstitut

ändr. författningsrubr., 7, 11, 12, 21,

23 §§ I

558 Lag om handikappanpassad kollektivtrafik

559 Yrkestrafiklag

560 Lag om transportförmedling

561 Lag om biluthyrning

562 Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift ändr.

13 §

563 Lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning
av fordon i vissa fall

ändr. 3, 10 §§

565 Förordning om ändring i sjötrafikkungörelsen
(1962:267)
ändr. 4 § Ft

622 Förordning om trafikövervakning på motorvägar
och motortrafikleder V

627 Förordning om statsbidrag för cykelleder S

640 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

upph. 77 §; ändr. 2, 4, 5, 10-17, 19, 21,
23, 28, 29, 32, 34-37, 39-41, 46, 53, 55,
57, 57 a, 62-65, 67, 70, 71, 73, 76, 78-86,
88 , 90, 94-96, 98 , 99 §§, rubr. närmast
före 85 §, bil. 1, 2; omtryck V

641 Förordning om ändring i fordonskungörelsen
(172:595)

upph. 40, 41, 44 §§; ändr. 3-5, 12-13 a,
30, 36-38, 42, 45, 47, 53, 56, 57, 60,

63, 67, 68, 70-73, 89, 96, 102-106,

109, 115, 117 §§, rubr. närmast före
102 §; omtryck V

642 Förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594)

ändr. 2-4, 18, 26-28, 58 a, 60, 65-67, 70,
71, 74 , 80, 82 §§; rubr. närmast före
64 §; omtryck V

643 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

ändr. 2 kap 2, 8 §§; omtryck

660 Lag om ändring i lagen (1961:300) om avgift
till sjöfolks pensionering
ändr. 2 §

745 Förordning om ändring i förordningen

(1979:460) om särskild hastighetsbegränsning ändr.

ikrafttr. best. V

756 Förordning om ändring i förordningen

(1978:692) om ikraftträdande av lagen
(1978:449) om ändring i förordningen

(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

ändr. 1978:692 V

757 Förordning om biltrafik valdagen den 16
september 1979 V

766 förordning om ändring i förordningen

(1976:1128) om felparkeringsavgift

ändr. 2-4, 6, 8-11 §§ V

767 Förordning om ändring i kungörelsen
(1967:421) angående tillämpningen av lagen
den 9 juni 1967 (nr 420) om flyttning av fordon
i vissa fall

ändr. författningsrubr., 13 § V

768 Förordning om ändring i kungörelsen
(1955:635) med närmare bestämmelser om
luftfartygsregistret m. m.

ändr. 8, 10 §§ Fl

769 Förordning med bemyndigande för statens
vägverk att pröva vissa frågor om enskilda
järnvägar J

783 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

ändr. 3, 65, 148, 148 a, 150, 152,

156-160, 162, 169 §§, rubr. närmast före

157 § V

784 Förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594)

ändr. 11 § V

785 Förordning om yrkestrafikregister V

786 Förordning om indelning av bussar i yrkesmässig
trafik V

787 Förordning om ändring i förordningen
(1975:885) om utmärkning av buss i yrkesmässig
trafik

ändr. 2, 3, 5, 7, 8, 11 §§ V

788 Förordning om statsbidrag till enskild väghållning
S

789 Förordning om ändring i förordningen
(1967:258) med instruktion för statens vägverk ändr.

8 § I

KU 1979/80:50

132

790 Förordning om ändring i förordningen
(1675:843) med instruktion för statens järnvägar andr.

5, 12 §§ I

813 Förordning om dels fortsatt giltighet av postala
tidningskungörelsen (1968:489), dels
ändring i kungörelsen

forts, giltighet; andr. bil. P

871 Yrkestrafikförordning V

872 Förordning om transportförmedling V

873 Förordning om biluthyrning V

874 Förordning om upphävande av förordningen
(1977:955) om kostnad för kungörande av
ärenden enligt förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.

upph. V

875 Förordning om upphävande av förordningen
(1978:691) med bemyndigande för statens
trafiksäkerhetsverk att meddela föreskrifter
för prövning av yrkeskunnande i ärenden om
trafiktillstånd

upph. V

876 Förordning om förrättningsavgifter för Aktiebolaget
Svensk Bilprovning Tm

889 Förordning om ändring i förordningen
(1978:178) om taxor för statens järnvägar

ändr. 5, 7, 10 §§ Ta

890 Förordning om taxor för vissa enskilda järnvägar
Te

891 Förordning med taxor för Rederiaktiebolaget
Gotlands linjesjöfart på Gotland Te

911 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik ändr.

12, 13, 15, 16, 18, 19, 22, 23 §§ S

912 Förordning om ändring i förordningen

(1975:192) om statligt stöd till regional landsbygdstrafik ändr.

9, 11-18 §§ S

969 Förordning om restriktioner för luftfart inom
vissa områden Fl

989 Förordning om ändring i förordningen

(1977:1119) om farledsvaruavgift

ändr. 5 § F

1008 Förordning om ändring i förordningen
(1972:648) med taxa för statens trafiksäkerhetsverk ändr.

författningsrubr., 1-6 §§, bil. Tm

1009 Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen
(1972:599)

ändr. 63-65, 67, 69 §§ V

1010 Förordning om ändring i turistvagnskungörelsen
(1972:601)

ändr. 8, 9, 11, 15 §§ V

1011 Förordning om ändring i exportvagnskungörelsen
(1964:39)

ändr. 8, 9, 14 §§ V

1012 Förordning med taxa för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut Ta

1035 Lag med bemyndigande om utjämning av
taxor för vissa lastbilstransporter

1036 Förordning om högsta pris för vissa lastbilstransporter
Te

1037 Förordning med instruktion för transportrådet
I

1038 Förordning om ändring i förordningen
(1967:659) med instruktion för transportnämnden upph.

1-16, 18 §§ I

1039 Förordning om upphävande av instruktionen
(1970:593) för fraktbidragsnämnden

upph. I

1040 Förordning om upphävande av instruktionen
(1973:641) för bussbidragsnämnden

upph. I

1041 Förordning om ändring i förordningen
(1965:843) med instruktion för statens järnvägar ändr.

3, 4 §§ I

1042 Förordning om ändring i förordningen

(1967:258) med instruktion för statens vägverk ändr.

2, 4 §§ I

1043 Förordning om ändring i förordningen

(1967:654) med instruktion för trafiksäkerhetsverket ändr.

2, 3, 21 §§ I

1044 Förordning om ändring i förordningen

(1969:320) med instruktion för sjöfartsverket ändr.

3, 9 §§ I

1045 Förordning om ändring i förordningen

(1967:339) med instruktion för luftfartsverket ändr.

7 §; ny 3 b § I

1082 Förordning om lokala trafikföreskrifter i
vissa fall V

1083 Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

ändr. 2, 108 §§ V

KU 1979/80:50

133

1106 Förordning om ändring i telefonreglementet
(1963:18)

andr. 7 § 1 mom, 10 § 2 mom Ta

1107 Lag om ändring i lagen (1965:719) om
säkerheten på fartyg

andr. 1 kap. 11, 16 §§,6 kap, 7 kap
18 §, 8 kap 1 §, 9 kap 15 §, 10
kap, 11 kap 3 §

1198 Förordning om ändring i förordningen
(1978:178) om taxor för statens järnvägar
ändr. 20, 21 §§ Ta

1199 Förordning om ändring i förordningen
(1975:433) om taxor för postverkets busslinjetrafik ändr.

4, 5 §§ Ta

1200 Förordning om taxor för viss linjetrafik med
buss Te

1201 Förordning om ändring i förordningen
(1979:891) med taxor för Rederiaktiebolaget
Gotlands linjesjöfart på Gotland

ändr. 5 § Te

Notiser

N 1979:26 Förordning om ändring i förordningen
(1975-04-17) med luftfartstaxa
Förordningen har utfärdats den 20
april 1979. Den har kungjorts i Luftfartsverkets
författningssamling under
nummer 1979:7.

N 1979:61 Förordning med instruktion för organisationskommittén
för transportrådet
Förordningen har utfärdats den 28
juni 1979. Den har kungjorts i Statens
vägverks författningssamling under
nummer 1979:07.

N 1979:102 Förordning om ändring i förordningen
(1975-04-17) med luftfartstaxa
Förordningen har utfärdats den 25
oktober 1979. Den har kungjorts i
Luftfartsverkets författningssamling
under nummer 1979:13.

N 1979:104 Förordning med referenstaxa för lokal
landsbygdstrafik
Förordningen har utfärdats den 25
oktober 1979. Den har kungjorts i
Statens vägverks författningssamling
under nummer 1979:09 B.

KU 1979/80:50

134

Underbilaga 4
1978 sorn utfärdats av regeringen (bostadsdepartemen

Förteckning över författningar i SFS

tet)

185 Förordning om ändring i kungörelsen
(1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokalerändr.

36, 39 §§ S

227 Cirkulär till samtliga statsmyndigheter med
erinran om riktlinjer för utnyttjande av obrutna
fjällområden i Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län C

310 Lag om ändring i bostadssaneringslagen
(1973:531)
ändr. 1 §

369 Lag om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612)
ändr. 44 a, 48 a, 50 §§

379 Lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande m. m.

ändr. 3 §; ny 6 §

380 Förordning om ändring i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946)

ändr. 2, 3, 6, 9, 10, 15, 17, 18, 26, 29,
38-41, 43, 53 §§, 8 p övergångsbest. S

381 Förordning om ändring i bostadslånekungörelsen
(1967:552)

ändr. 2, 8, 24, 31, 33 §§ S

382 Förordning om ändring i räntelånekungörelsen
(1967:553)

ändr. 14 § S

383 Förordning om ändring i förordningen
(1977:332) om statligt stöd till energibesparande
åtgärder i bostadshus m. m.

ändr. 17, 25 §§ S

384 Förordning om beräkning av låneunderlag
och pantvärde för bostadslån S

385 Förordning om tidskoefficient för juli 1978
S

386 Förordning om ändring i förordningen
(1976:257) om lån för förvärv av egnahemsfastighet
i vissa fall

ändr. 2 § S

387 Förordning om prövning av fråga om ersättning
av statsmedel för förlust vid förvaltning
av bostadshus i vissa fall S

388 Förordning om ändring i kungörelsen
(1973:327) om bostadsanpassningsbidrag

ändr. 2 § S

389 Förordning om ändring i förordningen

(1976:263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer ändr.

5, 7, 10 §§ S

390 Förordning om ändring i förordningen

(1976:262) om statskommunala bostadsbidrag
till barnfamiljer m. fl.

ändr. 8 § S

391 Förordning om ändring i förordningen

(1977:392) om statskommunala bostadsbidrag
till vissa folkpensionärer m. fl.

upph. 24 §; ändr. 5, 23 §§ S

392 Förordning om ändring i förordningen

(1975:129) om bidrag av statsmedel till förbättring
av boendemiljöer

ändr. 5-7, 9 §§ S

393 Förordning om ändring i kungörelsen

(1962:538) om förbättringslån

ändr. 1-3, 6-8, 11, 12 §§; ny 4 a § S

394 Förordning om ändring i förordningen

(1976:260) om hyresförlustlån

ändr. 2-4, 11-13, 18, 20-22 §§ S

395 Förordning om ändring i kungörelsen

(1974:255) om tilläggslån till kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse

ändr. 3, 6 §§ S

396 Förordning om ändrade bestämmelser om
uppsägning av vissa egnahemslån S

397 Förordning om kommunala bostadsförsörjningsprogram
V

398 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:669) för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna ändr.

3, 5 a, 9 a, 10, 32 §§; ny 7 a § I

399 Förordning med instruktion för bostadsstyrelsens
råd för belånings- och värderingsmetoder
I

542 Förordning om ändring i mstruktionen

(1965:672) för statens råd för byggnadsforskning ändr.

5 § I

KU 1979/80:50

135

634 Förordning om tidskoefficient för augusti
1978 S

656 Förordning om tidskoefficient för september
och oktober 1978 S

657 Förordning om ändring i förordningen

(1978:384) om beräkning av låneunderlag och
pantvärde för bostadslån

andr. 4, 11 §§ S

658 Förordning om ändring i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946)

ändr. 36, 42 §§; ny 36 a § S

678 Förordning om ändring i förordningen

(1975:129) om bidrag av statsmedel till förbättring
av boendemiljöer
upph. 8 §; ändr. 1, 3, 5, 7, 10 §§; omtryck
S

682 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:673) för statens institut för byggnadsforskningändr.

3, 7, 8 §§ I

713 Förordning om tidskoefficient för november
och december 1978 S

714 Förordning om ändring i instruktionen

(1967:329) för statens planverk

ändr. 3 § I

Notiser

N 1978:25 Förordning om upphävande av vissa
föreskrifter i fråga om förhandsbesked
om bostadslån
Förordningen har utfärdats den 25
maj 1978. Den har kungjorts i Bostadsstyrelsens
författningssamling under
nummer 1978:19.

902 Lag om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612)

ändr. 54 § 2 mom, 55 § 1,3 mom,

56 § 1 mom, 75 §; nytt 76 § 3
mom.

903 Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande
m. m.

ändr. 7 §

914 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:922) om rikets indelning i lantmäteridistriktändr.

1 § I

1019 Förordning om ändring i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946)

ändr. 24, 28, 32, 33, 36-38, 53 §§ S

1020 Förordning om ändring i förordningen

(1977:332) om statligt stöd till energibesparande
åtgärder i bostadshus m. m.

ändr. 17 § S

1021 Förordning om ändring i förordningen

(1978:384) om beräkning av låneunderlag

och pantvärde för bostadslån

ändr. 14, 20, 21 §§ S

1022 Förordning om ränta för år 1980 på statliga
bostadslån m. m. S

1070 Förordning om ändring i lantmäteritaxan
(1971:1101)
ändr. 7 §, bil.; nya 4 a, 7 a §§ Lm

KU 1979/80:50

136

Underbilaga 5

Förteckning över författningar i SFS 1979 sorn utfärdats av regeringen (bostadsdepartementet) -

30 Förordning om ändring i bostadsfinanseringsförordningen
(1974:946)

andr. 45, 56 §§ S

31 Förordning om ändring i förordningen
(1976:23) med instruktion för statens planverks
råd för energihushållning

andr. 2, 3 §§ I

49 Förordning om tidskoefficient för mars och
april 1979 S

126 Förordning om kriskoppling V

138 Förordning om ändring i förordningen
(1978:384) om beräkning av låneunderlagoch
pantvärde för bostadslån

ändr. 5 § S

147 Förordning om ändring i lantmäteritaxan
(1971:1101)

ändr. 12 § 7; ny 11 a § Lm

160 Förordning om tidskoefficient för maj och
juni 1979 S

210 Förordning om maskindrivna portar m. m.
D

211 Förordning om ändring i kungörelsen

(1939:783) angående anordnande och begagnande
samt tillsyn av vissa hissar

ändr. 6, 7, 9 §§ D

223 Förordning om ändring i bostadslånekungörelsen
(1967:552)

ändr. 36 § S

224 Förordning om ändring i förordningen

(1975:129) om bidrag av statsmedel till förbättring
av boendemiljöer

ändr. 2, 9 §§ S

225 Förordning om ändring i kungörelsen

(1962:538) om förbättringslån

ändr. 6-8, 17 §§ S

226 Förordning om ändring i förordningen

(1976:260) om hyresförlustlån

ändr. 3 § S

227 Förordning om ändring i förordningen

(1976:263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer ändr.

5, 10, 13 §§ S

228 Förordning om ändring i förordningen

(1976:262) om statskommunala bostadsbidrag
till barnfamiljer m. fl.

ändr. 4. 6, 8 §§ S

229 Förordning om ändring i förordningen

(1977:392) om statskommunala bostadsbidrag
till vissa folkpensionärer m. fl.

ändr. 5-7 §§ S

255 Förordning om ändring i kungörelsen

(1973:327) om bostadsanpassningsbidrag

ändr. 3, 4, 8 §§ S

256 Förordning om ändring i kungörelsen

(1968:227) om markförvärvslån till kommun

ändr. 7 § S

314 Lag om ändring i lagen (1972:175) med vissa
bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m.

ändr.

422 Förordning om ändring i förordningen

(1977:332) om statligt stöd till energibesparande
åtgärder i bostadshus m. m.

ändr. 1, 4, 12, 15, 17, 27 §§ S

423 Förordning om ändring i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946)

ändr. 18, 25, 33, 34, 36, 38, 44, 56 §§ S

556 Förordning om tidskoefficient för juli och
augusti 1979 S

557 Lag om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612)

ändr. 66, 82 a §§

619 Förordning om ändring i förordningen
(1978:384) om beräkning av låneunderlag och
pantvärde för bostadslån

ändr. 4 § S

620 Förordning om ändring i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946)

ändr. 9 a § S

656 Lag om ändring i lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift ändr.

2 §

669 Förordning om ändring i förordningen
(1967:329) med instruktion för statens planverk ändr.

8 § 1

KU 1979/80:50

137

670 Förordning med instruktion för statens planverks
råd för samhällsplanering I

747 Förordning om tidskoefficient för september
och oktober 1979 S

772 Förordning om ändring i kungörelsen
(1973:922) om rikets indelning i lantmäteridistriktändr.

1 § I

816 Förordning om statligt stöd till cnergibesparande
åtgärder i kommunala och landstingskommunala
byggnader m. m. S

817 Förordning om ändring i förordningen
(1978:399) med instruktion för bostadsstyrelsens
råd för belånings- och värderingsmetoder ändr.

2, 3 S§ I

840 Förordning om ändring i kungörelsen
(1971:1085) om ersättning till gode män vid
fastighetsbildningsförrättning m. m.
ändr. 2 § I

842 Förordning om tidskoefficient för november
och december 1979 S

881 Förordning om preliminär utbetalning av
vissa bostadsbidrag för januari 1980 S

KU 1979/80:50

138

Underbilaga 6

STATSRÅDSBEREDNINGEN

PROMEMORIA

1978-10-18

Statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter

Inledning

Enligt förordningen (1965:386) med instruktion för regeringskansliet
(omtryckt 1977:434) ingår departementen och statsrådsberedningen (SB) i
regeringskansliet (1 §). SB:s uppgift är enligt instruktionen att biträda
statsministern och statsråd utan departement. 1 administrativt hänseende hör
SB till justitiedepartementet (2 §). Chefstjänstemännen i SB åren statssekreterare
och en rättschef (4 §). Statssekreteraren är den som närmast under
statsministern leder arbetet i SB (9 §).

SB svarar för samordningsarbetet inom regeringskansliet. Detta arbete
leds av statssekreteraren (samordningsministern). SB bedriver vidare under
rättschefens ledning gransknings- och anvisningsverksamhet. I denna ingår
vissa decentraliseringsfrågor. Till verksamheten är vidare knutna två
språkexperter som sysslar med språkvård inom regeringskansliet. Till
rättschefens uppgifter hör också att ansvara för kanslisäkerhetstjänsten och
utgivningen av Svensk författningssamling.

Gransknings- och anvisningsverksamheten

Den gransknings- och anvisningsverksamhet i regeringskansliet som
tidigare låg hos de s. k. juristkonsulterna leds numera av rättschefen i SB.
Denne har till sin hjälp ett departementsråd med halvtidstjänstgöring och tre
hovrättsjurister.

Granskningsarbetet i regeringskansliet bygger på den form av gemensam
beredning som i dagligt tal kallas delning. Denna innebär att förslag till
propositioner, lagrådsremisser, utredningsdirektiv, författningsförslag samt
svar på frågor och interpellationer underställs olika befattningshavare, bl. a.
rättschefen i SB. SB:s granskning koncentreras på frågan om de framlagda
förslagen är korrekta ur konstitutionell synpunkt. Vidare görs en allmän
begriplighetsgranskning av de föreslagna texterna. Författningsförslagen
underkastas en lagteknisk granskning. Dessutom bevakas att SB :s anvisningar
i formella frågor följs.

SB svarar också på frågor som uppstår inom departementen vid
utarbetandet av de nyss nämnda förslagen. S. k. underhandsdelning
förekommer också, dvs. ett förslag underställs rättschefen i SB för
synpunkter på ett tidigare stadium i beredningsprocessen än delningen.

KU 1979/80:50

139

Detta gäller främst frågor av konstitutionell art.

Någon generell granskning av förvaltningsbesluten förekommer inte.
Ibland underställer dock departementen SB vissa frågor som har samband
med dessa beslut. SB:s anvisningsverksamhet tar i första hand sikte på
utformningen av författningsförslag och propositioner. Anvisningarna i
dessa ärenden är samlade i vad som populärt brukar kallas gröna resp. röda
boken. Dessa kompletteras efter hand med promemorior i särskilda frågor.
SB utfärdade t. ex. våren 1978 anvisningar om en förenklad utformning av
propositionerna.

SB ger vidare ut anvisningar och förebilder i speciella frågor.

SFS-verksamheten

Svensk författningssamling (SFS) är den viktigaste av de offentliga
publikationer där författningar kungörs. Alla författningar som regeringen
utfärdar skall kungöras i SFS om inte regeringen bestämmer att författningen
i stället skall kungöras i annan författningssamling. Rättschefen i statsrådsberedningen
är utgivare av SFS. I denna egenskap har han bl. a. att ge
tillstånd till tryckning av författning (s. k. trycklov).

Inom SB finns en avdelning. SFS-expeditionen, som handhar de arbetsuppgifter
som har samband med SFS. Denna verksamhet sysselsätter en
assistent i stort sett på heltid och en av hovrättsjuristerna. den senare endast i
mindre utsträckning.

Sedan ett antal år används modern ADB-teknik inom SFS-expeditionen
för att registrera SFS-författningar. Uppgifter om författningar förs in i ett
datasystem över bildskärmsterminaler. Två sådana terminaler finns hos
SFS-expeditionen.

Dataregistret innehåller uppgifter om i princip alla nu gällande författningar
och även uppgifter om sådana upphävda författningar som fortfarande
gällde år 1970. I dataregistret redovisas vissa formella uppgifter om
författningen som dess rubrik, departementstillhörighet och eventuella
förarbeten. Däremot återfinns inte själva författningstexten i dataregistret.
För att ta del av en författnings lydelse måste man därför gå till den tryckta
författningstexten.

Allteftersom ändringar sker i en författning tillförs dataregistret uppgifter
om dessa ändringar, registrerade som tillägg på grundförfattningens plats i
registret. Dataregistret ger således anvisning om den vid varje tidpunkt
gällande lydelsen av en författning samt om den författning genom vilken en
ändring har ägt rum.

Datatekniken används också för att på maskinell väg framställa kronologiska
och alfabetiska register till SFS.

Dataregistret över SFS ingår i ett större datasystem, rättsväsendets
informationssystem (Rl).

Vidare förs hos SFS-expeditionen ett kronologiskt register över kommittédirektiv.

KU 1979/80:50

140

Statsrådsberedningens granskningsverksamhet

Allmänna synpunkter

Statsrådsberedningens (SB:s) granskningsverksamhet är en del av beredningsprocessen
i regeringskansliet. SB har här till uppgift att tillföra
beredningen av ett regeringsärende vissa särskilda synpunkter. Granskningen
innebär däremot inte någon total överarbetning av departementens
förslag. Det är de enskilda departementen och inte SB som har huvudansvaret
för utformningen av de produkter som lämnar regeringskansliet.

Viktigast bland SB:s granskningsuppgifter är bevakningen av de konstitutionella
frågorna. På grund av sin överblick över verksamheten i regeringskansliet
kan SB vidare bidra till enhetlighet hos de produkter som
granskas.

SB kan naturligtvis också bidra med vissa allmänna synpunkter, främst av
juridisk karaktär. SB har t. ex. särskilda kunskaper på det förvaltningsrättsliga
området. Också lagtekniska frågor får anses höra till SB:s specialområde.
Det skulle däremot vara förmätet att arbeta från den utgångspunkten att
SB vet mer i de olika sakfrågorna än fackdepartementen.

En annan viktig uppgift för SB är att spela rollen av läsande allmänhet. I
denna roll ingår självfallet att påpeka rena språkfel. Viktigare är emellertid
att dispositions- och andra begriplighetsfrågor blir beaktade från "den
vanlige läsarens” utgångspunkt.

Delningsgranskningens på sikt kanske viktigaste funktion är att ge
underlag för generella anvisningar som kan bidra till att förbättra regeringskansliets
produkter i bl. a. formellt och språkligt hänseende. När sådana
anvisningar har utfärdats, bör man självfallet bevaka att de följs.

Påpekandenas form och omfattning

Påpekanden vid delningsgranskning skall utformas på sådant sätt att det
klart framgår att det är departementen och inte SB som har huvudansvaret
för den delade produkten. Det innebär att påpekandena bör ge hjälp till
självhjälp. Hellre än att skriva om eller göra rättelser och ändringar bör man
peka på de brister man anser sig ha funnit och, i förekommande fall. hänvisa
till den relevanta upplysningskällan, t. ex. Röda eller Gröna boken.

När man någon gång skriver om en mening eller ett avsnitt, skall man
förklara varför, om skälet till ändringen inte är uppenbart. Om flera
lösningar är möjliga bör det anges. Påpekandena bör över huvud taget så
mycket som möjligt utformas som inlägg i en diskussion med departementen.

KU 1979/80:50

141

Allmänt gäller att granskningen av lagtext skall vara noggrannare än
granskningen av vanlig proposbionstext. Alla avvikelser frän Gröna boken
och övriga anvisningar som gäller författningstext måste påpekas.

Man bör däremot i fråga 0111 propositionstext kunna överse med enstaka
brott mot regler som gäller rena formalia. Man bör t. ex. inte jaga otillåtna
förkortningar eller underlåtenhet att använda påbjudna sådana. Förekommer
sådana fel i större omfattning bör det emellertid påpekas för författaren
som sedan själv gör rättelserna.

Inriktningen av granskningen

Det är huvudsakligen fyra typer av dokument som granskas: propositioner
(inkl. lagrådsremisser), förordningar, kommittédirektiv samt svar på frågor
och interpellationer. Granskningen är något olika för de olika produkterna.

Propositioner

I Lagtext

Konstitutionell granskning

1. Avser en föreskrift om beslutskompetens för regeringen eller någon
annan myndighet normgivning eller beslut i det särskilda fallet? Det bör
observeras att normgivningskompetens inte kan överlämnas direkt till en
förvaltningsmyndighet. Exempel på normgivningsbemvndigande finns i
lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer; exempel på beslut i det särskilda fallet
finns i 1 § tredje stycket lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

2. Är det fråga om ett reellt bemyndigande (RF 8:7) eller ett "kvasibemyndigande”
(RF 8:13)?

3. a. Om det är fråga om ett reellt bemyndigande: avser detta ett
delegeringsbart ämne?

3. b. Om det är fråga om ett "kvasibemvndigande": behövs det? Exempel
på kvasibemyndigande finns i lagen (1976:891) om val av ledamöter i
länsstyrelsers styrelse.

4. Är det som betecknas som en avgift verkligen en avgift och inte en
skatt?

5. Innehåller lagtexten sådant som inte behöver och av lämplighetsskäl
inte heller bör stå i lagtext (t. ex. bestämmelser som har karaktär av
verkställighetsföreskrifter)?

KU 1979/80:50

142

Lagteknisk granskning
Är dispositionen lämplig?

Bör rubriker föras in? alt. Är använda rubriker lämpliga?

Har hänvisningsteknik använts på ett riktigt och lämpligt sätt?

Är indelningen av texten i paragrafer och stycken lämplig: användningen
av punkter?

Är övergångsbestämmelserna riktiga?

Formell granskning

Har man följt Gröna boken och de anvisningar som anknyter till den?

Språklig granskning

Vid granskningen fästs främst avseende vid begripligheten och språkriktigheten.

Delegeringsgranskning
Läggs några uppgifter på regeringen som inte borde ligga där?

Övrig granskning

Har författningen anpassats till nu gällande förhållanden (t. ex. terminologiska
förändringar: anpassning till instruktionsförebilden m. m.)?

Har behövliga följdändringar gjorts (har man t. ex. tagit bort följdändringar
till paragrafer som upphävts)?

II Propositionstext
Konstitutionell granskning
Vid granskningen bevakas

att man inte har för avsikt att låta någon annan än riksdagen göra något som
endast riksdagen har behörighet till,

att man inte ger formliga direktiv till kommuner, myndigheter och andra;
för detta krävs författning.

Begriplighetsgranskning

Framgår det klart vad riksdagen föreslås besluta?

Korresponderar "klämmar” och innehåll?

Finns det verkligen riktlinjer beskrivna i alla de fall där det i "klämmarna"
talas om sådana?

KU 1979/80:50

143

Formell granskning

Har man följt Röda boken och de anvisningar som anknyter till den (t. ex.
PM 1978:4 och 5)?

Språklig granskning

Vid granskningen fästs främst avseende vid dispositionsfrågor. Språkfel
som upptäcks rättas.

Delegeringsgranskning
Se under avsnitt I "delegeringsgranskning".

Förordningar

Konstitutionell granskning m. m.

Är valet mellan normbeslut och förvaltningsbeslut korrekt?

Är förordningsformen över huvud taget möjlig eller krävs lagform?
Observera här särskilt transformering av internationella överenskommelser! Avser

en föreskrift om beslutskompetens för en myndighet normgivning
eller beslut i det särskilda fallet (jfr vad som sägs under I 1.)?

Är kungörandet riktigt?

Lagteknisk granskning
Se under "propositioner” avsnitt I "lagteknisk granskning”.

Formell granskning

Se under "propositioner” avsnitt 1 "formell granskning".

Språklig granskning

Se under "propositioner” avsnitt I "språklig granskning".

Delegeringsgranskning
Se under "propositioner" avsnitt I "delegeringsgranskning".

Övrig granskning
Se under "propositioner" avsnitt 1 "övrig granskning".

KU 1979/80:50

144

Kommittédirektiv

Är det fråga om en kommitté alt. utredare i kommittéförordningens
mening eller är det en organisation med beslutsfunktioner?

Framgår det klart vad som skall utredas: dvs. förstår kommittén vad den
skall göra?

Ger direktiven anledning till något påpekande om delegering?

Är dispositionen lämplig?

Uppfyller direktiven ställda formkrav?

Språkfel som upptäcks rättas.

Interpellationer och frågor

Går statsrådet i svaret in på något som enligt RF inte får bli föremål för
fråga eller interpellation?

Följer utskriften SB:s anvisningar?

KU 1979/80:50

145

Bilaga 8

PM angående tidsutdräkt vid besvarande av interpellationer och
frågor

Gällande regler

Regler om besvarande av interpellationer och frågor finns i 6 kap. 1 resp.
2 §§ RO.

I 6 kap. 1 § RO föreskrivs att statsråd som inte besvarar interpellation
inom fyra veckor från det att riksdagen medgav att interpellationen fick
framställas, skall före utgången av denna tid muntligen meddela riksdagen
varför svar uteblir eller anstår. En interpellation som inte har besvarats vid
det riksmöte då den väcktes har förfallit.

En fråga bör enligt tilläggsbestämmelsen 6.2.2 besvaras vid den frågestund
som infaller närmast efter sex dagar från det att frågan lämnades till
kammarkansliet. Även en fråga har förfallit om den inte har besvarats vid det
riksmöte då den väcktes.

Som framgår av dessa regler föreligger inte någon skyldighet för statsråden
att besvara interpellationer och frågor.

Tidigare granskning

Frågan behandlades i 1977/78 års granskningsbetänkande (KU 1977/78:35
s. 16-18 samt bilaga 11). Utskottet redovisade först viss statistik rörande
besvarandet av interpellationer och frågor. Därefter anförde utskottet
följande:

Enligt utskottet är det självfallet omöjligt att helt undvika vissa tidsöverdrag
när det gäller besvarandet av interpellationer och frågor. Det kan t. ex.
vara sjukdomsfall eller utrikes tjänsteresa som nödvändiggör senareläggning
av svar, vilket i sin tur sammanhänger med antingen vederbörande statsråds
eller frågeställares förhållanden. Även måste hänsyn tas till det stora antalet
interpellationer och frågor som förekommit under senare år. Det kan särskilt
under mycket arbetstyngda perioder vara svårt att vid planeringen av
kammarens arbete få tid för alla interpellations- och frågedebatter. Utskottet
vill dock framhålla angelägenheten av att tidsöverdrag i möjligaste mån
undviks. Inte minst ur allmänhetens synpunkt är det av stor vikt att en fråga
inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras.

I en reservation (7 s.) föreslogs bl. a. följande tillägg till utskottets
skrivning på denna punkt:

Utskottets granskning har som tidigare framgått givit vid handen att
påfallande många tidsöverdrag beträffande svar på frågor förekommit under
hösten 1977. Inte mindre än 48 frågor besvarades först inom tre veckor eller
längre tid, i några fall efter hela 5-7 veckor. Utskottet anser denna utveckling
oroande och synnerligen otillfredsställande.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

10 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

146

Uppgifter för är 1979

De följande uppgifterna bygger på en sammanställning som gjorts på
kammarkansliet (underbilaga 1). Jämförelser kommer att göras med
uppgifter från KU:s undersökning för två år sedan.

Interpellationer. Våren 1979 framställdes 62 interpellationer. Beträffande
16 svar meddelade statsråd anledning till att interpellationen inte kunde
besvaras inom den föreskrivna tiden av fyra veckor. Förseningsmeddelanden
lämnades således i 26 % av fallen. Motsvarande siffror för våren 1977 är: 82
framställda interpellationer, 28 förseningsmeddelanden, vilket utgör 34 %
av antalet interpellationer.

Under hösten 1979 uppgick antalet interpellationer till 104. Förseningsmeddelanden
lämnades i elva fall (11 %). Hösten 1977 framställdes ett lika
stort antal interpellationer, dvs. 104. Antalet förseningsmeddelanden
uppgick till 22 (21 %).

Frågor. Följande tabell innehåller uppgifter om tidsutdräkten vid besvarande
av frågor hösten 1975, våren 1976, hösten 1977, våren 1979 och hösten
1979. Uppgifterna t. o. m. hösten 1977 är hämtade från 1977/78 års
granskningsbetänkande.

Besvarade inom	hösten 1975		våren 1976		hösten 1977		våren 1979		hösten 1979
abs. tal	%	abs. tal	%	abs. tal	%	abs. tal	%	abs. tal	%
1 vecka	95	61	133	59	101	45	140	41	98	44
2 veckor	48	31	62	28	76	34	151	44	87	39
3 veckor	9	6	24	11	35	16	34	10	19	9
4 veckor	3	2	5	2	8	4	9	3	11	5
5 veckor	2	1	-		3	1	5	1	6	3
mer än 5 veckor	—		1	0	2	1	1	0	1	0
Summa	157	101	225	100	225	101	340	99	222	100

Andelen frågor som besvarades inom en vecka var hösten 1975 och våren
1976 omkring 60 %. Motsvarande andel låg under hösten 1977 samt under år
1979 mellan 40 och 45 %. Samtidigt skall noteras att antalet frågor ökat
mellan hösten 1975 och höstarna 1977 samt 1979 med drygt 40 % och mellan
våren 1976 och våren 1979 med drygt 50 %.

KU 1979/80:50

147

Underbilaga

Kammarkansliet

1980-02-29

Tidsöverdrag beträffande svar på frågor våren 1979

140 frågor besvarade inom en vecka efter framställandet
151 frågor besvarade inom två veckor efter framställandet
34 frågor besvarade inom tre veckor efter framställandet
9 frågor besvarade inom fyra veckor efter framställandet
5 frågor besvarade inom fem veckor efter framställandet
1 fråga besvarad efter nio veckor efter framställandet p. g. a. frågeställarens
sjukdom (nr 325)

340 frågor besvarade.

Totalt framställdes 343 frågor. (3 frågor togs tillbaka).

Tidsöverdrag beträffande svar på frågor hösten 1979

98 frågor besvarades inom en vecka efter framställandet
87 frågor besvarades inom två veckor efter framställandet
19 frågor besvarades inom tre veckor efter framställandet
11 frågor besvarades inom fyra veckor efter framställandet
6 frågor besvarades inom fem veckor efter framställandet
1 fråga besvarades efter sju veckor efter framställandet p. g. a. frågeställarens
sjukdom (nr 148).

Totalt framställdes 222 frågor.

Våren 1979 framställdes 62 interpellationer.

Beträffande 16 svar lämnades meddelanden av statsråd om anledningen till
varför interpellationerna inte kunde besvaras inom den föreskrivna tiden av 4
veckor.

Hösten 1979 framställdes 104 interpellationer.

Beträffande 11 svar lämnades meddelanden av statsråd om anledningen till
varför interpellationerna inte kunde besvaras inom den föreskrivna tiden av 4
veckor.

KU 1979/80:50

148

Bilaga 9

angående regeringens handläggning av besvärsärenden

I samband med 1976 års granskning företogs en bred undersökning av
regeringens handläggning av besvärsärenden. Undersökningen gav utskottet
anledning till uttalanden på flera olika punkter (KU 1975/76:50 s. 5-13,
74-211). Avsikten med den föreliggande undersökningen som påbörjades
vid föregående års granskning är att göra en uppföljning i vissa delar av 1976
års granskning. Bl. a. redovisas vissa aktuella uppgifter om utvecklingen av
antalet årligen avgjorda och vid årsskiftena oavgjorda besvärsärenden.
Vidare behandlas frågor som gäller remittering av besvärsärenden och
handläggningen av besvär som kommit in för sent. Undersökningen bygger
på genomgångar av regeringsprotokollen och infordrade akter samt på en
enkät som företogs med departementens expeditionschefer våren 1979.

1. Frågans behandling under åren 1968-1974

Sedan 1968 har utskottet vid flera tillfällen behandlat regeringens
handläggning av administrativa partsärenden, främst besvärsärenden, från
allmänt förvaltningsrättsliga synpunkter. I det följande skall lämnas en kort
sammanfattning av utskottets behandling av dessa frågor under åren
1968-1974. En redovisning av 1976 års granskning och dess resultat ges nedan
i samband med redogörelsen för årets granskning.

I 1968 års granskningsmemorial (KU 1968:15) tog utskottet i en brett
upplagd undersökning upp vissa allmänna frågor beträffande handläggningen
av förvaltningsärenden i departementen. Utskottet granskade bl. a.
handläggningstider, remissförfaranden, principerna för kommunikation och
beslutsmotivering. Utskottet gjorde en rad uttalanden, som blivit vägledande
för departementens arbete med förvaltningsärenden och som sedermera
inarbetats i de av statsrådsberedningen utgivna anvisningarna om tillämpningen
av förvaltningslagen hos regeringen.1 En uppföljning i mindre skala
av 1968 års undersökning gjordes året därpå (KU 1969:18). I 1970 års
granskningsmemorial (KU 1970:42) tog utskottet upp frågan om onödig
remissbehandling av besvär som ej hade tagits upp till prövning i sak. Samma
fråga behandlades på nytt i 1974 års granskningsbetänkande (KU 1974:22).
Mot bakgrund av bl. a. förvaltningslagens tillkomst år 1971 granskade
utskottet under 1972 (KU 1972:26) Kungl. Maj:ts motiveringar av beslut,
främst i fråga om besvärsärenden. Frågan om beslutsmotiveringen uppmärksammades
också i den undersökning av handläggningen av naturalisations -

1 Första upplagan utkom år 1972, andra upplagan 1979.

KU 1979/80:50

149

ärenden som redovisades i 1973 års granskningsbetänkande (KU
1973:20).

2. Ärendeutvecklingen

2.1 1976 års undersökning och dess resultat

1976 års undersökning inleddes med en ingående kartläggning av
omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden. Med anledning av
denna kartläggning konstaterade utskottet (KU 1975/76:50 s. 6-7) att
tillströmningen av besvär till regeringen hade ökat starkt och oavbrutet
under den gångna tioårsperioden. Mellan åren 1966 och 1975 beräknades
antalet besvär hos regeringen ha ökat från ca 2 000 till drygt 7 000. Detta
innebar att vart fjärde ärende som företogs till avgörande i regeringen under
år 1975 var ett besvärsärende. Ökningen av antalet besvärsärenden hade
enligt utskottet otvivelaktigt inneburit en ökad belastning på departementen.
Utskottet såg häri en risk för längre handläggningstider och mindre ingående
behandling av ärendena. Utskottet hade erfarit att utvecklingen hade
uppmärksammats inom regeringskansliet och att bl. a. vissa åtgärder i
decentraliseringssyfte övervägdes. Mot denna bakgrund fann utskottet inte
anledning till annat uttalande än att den vidare utvecklingen på detta område
skulle följas med uppmärksamhet.

Utskottets påpekande beträffande ärendeutvecklingen föranledde statsrådsberedningen
att i en skrivelse till expeditionscheferna i april 1977 förorda
en ”ordentlig genomgång av möjligheterna att i större omfattning än som
gäller f. n. befria regeringen från handläggningen av vissa besvärsärenden”.
Utskottet noterade detta initiativ i 1977 års granskningsbetänkande (KU
1976/77:44 s. 25) och uttalade sin avsikt att följa resultatet av det.

Även i andra sammanhang har utskottets påpekande om utvecklingen av
antalet besvärsärenden noterats. Några exempel på detta skall anföras.

I 1977 års budgetproposition (prop. 1976/77:100, bilaga 12, utbildningsdepartementet,
s. 229 ff.) behandlades frågan om rätt att hos regeringen
överklaga beslut rörande granskning och registrering av läromedel. Denna
fråga hade på riksdagens begäran (UbU 1974:15) utretts av skolöverstyrelsen
och statens institut för läromedelsinformation. Föredragande statsrådet
erinrade inledningsvis om vad konstitutionsutskottet uttalat om tillströmningen
av besvärsärenden hos regeringen. Statsrådet fann vidare de
nuvarande formerna för granskning och registrering av läromedel inrymma
sådan sakkunskap och erfarenhet och därmed garantier för en allsidig
belysning av dessa frågor att en besvärsprövning inte kunde anses meningsfull.
En besvärsrätt skulle enligt statsrådet också innebära en överprövning i
objektivitetsfrågor i politisk instans, vilket ansågs betänkligt. Med hänvisning
till bl. a. dessa synpunkter fann statsrådet att besvär inte borde få
anföras. Utbildningsutskottet (UbU 1976/77:13) förklarade sig ha blivit

KU 1979/80:50

150

övertygat om att det saknades anledning att införa besvärsrätt i dessa
ärenden. Riksdagen följde utskottet.

Utlänningslagkommittén (A 1975:04) fick bl. a. i uppdrag att överväga
möjligheten att inrätta ett särskilt organ med uppgift att i stället för
regeringen vara slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden. Bakgrunden till
uppdraget var att åstadkomma en skyndsammare handläggning av ärenden
som rör utlännings rätt att få stanna kvar i Sverige. Kommittén, som i sitt
delbetänkande Kortare väntetider i utlänningsärenden (SOU 1977:28
s. 99-117) redogjorde för de pågående decentraliseringssträvandena inom
regeringskansliet och därvid även berörde konstitutionsutskottets påpekande,
stannade emellertid efter ingående övervägande för att besvären även i
fortsättningen borde prövas av regeringen. Kommittén bedömde utlänningsärendena
så viktiga, både för den enskilde och samhället, att de i sista hand
borde avgöras av en instans med politiskt ansvar. Två av ledamöterna
reserverade sig och förordade inrättandet av en fristående, slutlig besvärsinstans
som ett led i de pågående decentraliseringssträvandena och för att
möjliggöra för det ansvariga statsrådet att koncentrera sig på de viktigare av
utlänningsärendena. Remissopinionen var på denna punkt starkt splittrad.
Föredragande statsrådet anförde i proposition våren 1978 (prop. 1977/78:90
s. 60) att han i och för sig delade uppfattningen att regeringens prövning av
enskilda ärenden borde i möjlig mån begränsas till förmån för dess
planerande verksamhet. Å andra sidan ansåg statsrådet att beslut om
avvisning eller förpassning ofta grep så djupt in i den berörda personens liv
att det var befogat att han fick möjlighet att föra sin sak vidare till regeringen.
Besvärsrätten till regeringen borde därför tills vidare finnas kvar. Enligt
statsrådet skulle förslaget i övrigt leda till en kraftig ökning av antalet
besvärsärenden. Det skulle därför bli nödvändigt med personalförstärkningar
inom arbetsmarknadsdepartementet. Riksdagen godkände utan erinran
propositionens förslag i detta hänseende (AU 1977/78:30 s. 15).

I decentraliseringsutredningens principbetänkande Lägg besluten närmare
människorna (SOU 1978:52) föreslogs som en av vägarna till ökad
decentralisering att den centrala tillsynen och kontrollen på olika sätt
begränsas. I detta sammanhang diskuterade utredningen besvärsprövningens
roll och hänvisade bl. a. till utskottets uttalande att en ökad belastning på
regeringskansliet av besvärsärenden kan medföra längre handläggningstider
och en mindre ingående behandling av ärendena. Utredningen anförde
därefter följande: ✓

Undersökningar som senare gjorts i regeringskansliet har bekräftat
konstitutionsutskottets uttalade farhågor. Det har exempelvis visat sig att det
i en del departement förekommit mycket långa handläggningstider i
partsärenden - i många fall har det rört sig om mellan 15 och 20 månader,
ibland ännu längre tider. Det har i dessa fall ifrågasatts om inte strävandena »
att i rättssäkerhetens intresse tillåta besvärsrätt upp till regeringen gett ett
resultat som är motsatt det eftersträvade.

KU 1979/80:50

151

I propositionen 1978/79:111 Om åtgärder mot krångel och byråkrati m. m.
behandlades i bilaga 14 (kommundepartementet) decentraliseringsutredningens
nyssnämnda principbetänkande. Utredningens resonemang om
besvärsprövningens roll kommenterades inte vare sig i propositionen eller
under riksdagsbehandlingen.

2.2 Den aktuella utvecklingen

Som framgår av tabell 1 över ärendeutvecklingen följdes den starka
ökningen av antalet avgjorda besvärsärenden under 1970-talets första hälft
av två år, som kännetecknades av en viss stagnation. Under år 1976 minskade
för första gången under 1970-talet antalet besvärsärenden och under år 1977
skedde en återgång till 1975 års nivå, dvs. drygt 7 000 ärenden. För år 1978
kan på nytt noteras en uppgång. Jämfört med år 1977 rör det sig om en ökning
med ca 500 ärenden (7 %). Av hela antalet avgjorda regeringsärenden under
år 1978 utgör andelen besvärsärenden drygt 28 %.

Bilden av utvecklingen under de senaste åren på de olika departementen är
emellertid ganska splittrad. Två departement - utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen
- uppvisar betydande ökningar såväl i absoluta tal som i
procent av det totala antalet avgjorda ärenden. Inom utbildningsdepartementet
har antalet besvärsärenden ökat från 983 (1975) till 1 383 (1978) och
utgjorde under år 1978 drygt 40 % av hela antalet ärenden. Som jämförelse
kan nämnas att så sent som år 1971 var motsvarande andel drygt 10 %. Än
mer dramatisk har utvecklingen varit inom arbetsmarknadsdepartementet.
Där har antalet besvärsärenden fördubblats sedan år 1975. Under år 1978 var
vartannat ärende som avgjordes inom arbetsmarknadsdepartementets område
ett besvärsärende. Ökningen inom arbetsmarknadsdepartementet beror
främst på ändringar i utlänningslagstiftningen under senare år (jfr ovan
s. 4).

Minskningar beträffande antalet prövade besvärsärenden under senare år
kan noteras för försvars-, kommunikations- och handelsdepartementen. För
försvarsdepartementets del beror nedgången på att handläggningen av
vapenfriärenden i princip avbröts den 1 april 1977 i avvaktan på ny
vapenfrilag. I mitten av 1978 återupptogs handläggningen av dessa ärenden.

För övriga departement är tendensen under senare år oregelbunden eller
också är förändringarna i den ena eller andra riktningen av ganska måttlig
omfattning.

Kl) 1979/80:50 152

Tabell 1 Antalet besvärsärenden hos regeringen åren 1971-1978

Absoluta tal

Dep/år	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978
Ju	156	224	175	230	266	315	251	271
UD	1	5	6	3	17	16	11	12
Fö	406	431	426	525	541	589	309	236
S	109	163	197	255	358	238	280	295
K	535	593	768	1 102	1 607	899	922	889
Fi4	138	330	604	649	697	881	-	-
E3	-	-	-	-	-	-	92	12
B3	-	-	-	-	-	-	769	710
U	451	627	976	960	983	988	1 174	1 383
Jo	411	686	582	656	664	602	750	742
H	267	35	63	149	50	161	206	94
In2	748	622	802	-	-	-	-	-
A'	-	-	-	785	775	813	1 222	1 550
Bo1	-	-	-	1 126	1 056	1238	1 044	1 259
C2	940	893	1 027	-	-	-	-	-
I	15	16	23	46	52	92	108	133
Kn1	-	-	-	119	116	82	121	158
Totalt	4 177	4 625	5 649	6 605	7 182	6914	7 259	7 744

i % av hela antalet ärenden inom resp. departement
Dep/år	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978
Ju	3,6	4,4	3,4	4,6	6,1	7,1	6,0	7,1
UD	0,2	0,9	0,9	0,5	3,2	3,4	1,8	2,9
Fö	16,4	17,5	17,3	27,7	30,0	29,7	20,4	16,2
S	6,1	8,0	10,6	15,0	19,3	15,5	17,2	18,9
K	28,1	28,0	38,8	52,5	58,6	51,1	50,8	49,4
Fi4	3,5	7,5	13,3	14,0	13,4	17,2	-	-
E3	-	-	-	-	-	-	30,1	4,8
B3	-	-	-	-	-	-	17,1	17,1
U	12,4	17,1	25,5	26,2	26,7	27,2	34,5	42,2
Jo	28,1	42,8	40,3	40,0	40,8	39,9	43,1	45,1
H	34,8	6,8	4,4	14,2	8,0	23,0	22,1	11,8
In2	33,9	28,9	32,8	-	-	-	-	-
A1	-	-	-	33,5	33,3	31,9	44,1	50,1
Bo1	-	-	-	67,6	59,6	60.1	50,8	55,1
C2	41,1	52,8	54,9	-	-	-	-	-
I	2,6	2,8	3,2	5,1	6,5	11,3	8,9	9,0
Kn1	-	-	-	14,6	11,9	8,2	10,4	11,6
Totalt	16,0	17,2	19,9	23,6	25,4	25,1	26,1	28,3

1 Inrättat 74-01-01

2 Upphört 73-12-31

3 Inrättat 76-11-25

4 Upphört 76-11-24

KU 1979/80:50

153

3. Handläggningstider och balanser

11976 års undersökning redovisades olika studier av handläggningstiderna
för besvärsärenden. Bl. a. gjordes en kartläggning av handläggningstiderna
för de ärenden som avgjordes under första kvartalet 1975 efter beredning i
utbildnings-, jordbruks- och bostadsdepartementen (s. 100-101). Vidare
redovisades ett sammanlagt åttiotal av de besvär som inom olika ärendegrupper
och departement haft den längsta handläggningstiden, varvid dock
ströks under att ”lång handläggningstid” var ett mycket relativt begrepp,
beroende på vad besvären avsåg i sak (s. 101-102, underbilaga 6). En
redogörelse lämnades också för ett antal brådskande ärenden, där trots detta
handläggningstiden hade blivit så lång att besluten hade förlorat sin
aktualitet vid det tillfälle då regeringen tog upp besvären till avgörande
(s. 102, underbilaga 6). I de specialstudier av åtta olika grupper av
besvärsärenden som hade företagits gjordes också en kartläggning av
handläggningstiderna (s. 111-137). Slutligen redovisades vissa uppgifter om
balanser av oavgjorda besvärsärenden vid de tre närmast föregående
årsskiftena (s. 103-104, underbilaga 10).

Med anledning av de undersökningar av handläggningstidens längd som
hade företagits framhöll utskottet (s. 10) vikten av att regeringens prövning
inte fördröjs genom onödigt eller onödigt utdraget remissförfarande.
Utskottet betonade också att det självfallet var angeläget att ärendena efter
avslutad remissbehandling togs upp till avgörande av regeringen så snart som
möjligt. Givetvis måste strävan vara att undvika en sådan tidsutdräkt i
brådskande ärenden att frågan förlorat sin aktualitet då regeringens beslut
fattades.

Dessa uttalanden av utskottet redovisades i skrivelse den 6 september 1976
från rättschefen i statsrådsberedningen till statssekreterarna, expeditionscheferna
och rättscheferna. Med anledning av dessa och andra uttalanden,
som utskottet gjorde beträffande handläggningen av besvärsärenden i 1976
års granskningsbetänkande, anmodade statsrådsberedningen departementen
”att - i den mån avvikelser föreligger - anpassa sina handläggningsrutiner
i besvärsärenden till dem som riksdagen har uttalat sig för”. Statsrådsberedningen
framhöll att dessa rutiner i allt väsentligt överensstämde med dem
som rekommenderades i statsrådsberedningens anvisningar för förvaltningslagens
tillämpning hos regeringen.

Från statsrådsberedningen har vidare erfarits att frågan om de långa
handläggningstiderna i vissa besvärsärenden och andra enskilda partsärenden
uppmärksammats på olika sätt. Vissa undersökningar har företagits
beträffande handläggningstiderna för denna typ av ärenden inom justitie-,
jordbruks- och bostadsdepartementen. Vidare infordras årligen från departementen
förteckningar över mer än ett år gamla, oavgjorda ärenden. Dessa
förteckningar bearbetas och granskas inom statsrådsberedningen. Bl. a. görs
statistiska sammanställningar över antalet ärenden som är upptagna på dessa

KU 1979/80:50

154

förteckningar och hur ”åldersfördelningen” ser ut, dvs. hur de fördelar sig på
de år varunder de kom in till departementen. De tabeller som gjordes upp på
grundval av de förteckningar som lämnades i början av år 1979 har
överlämnats till utskottet och återges i underbilaga 1 och 2. Vid ett studium av
dessa tabeller bör man komma ihåg att redovisningen omfattar alla äldre
ärenden, ej endast besvärsärenden. Vid granskningen av dessa förteckningar
inom statsrådsberedningen ägnas dock särskild uppmärksamhet åt ärenden
som rör enskilds rätt. Bland dessa ärenden utgör besvärsärendena en mycket
stor andel. Den särskilda granskning som görs av dessa ärenden innebär
bl. a. att man från statsrådsberedningens sida hör efter på resp. departement
om anledningen till att handläggningen inte har avslutats samt om ärendena
kan komma att avgöras eller avskrivas inom den närmaste framtiden. Dessa
kontakter leder i många fall till att behandlingen av dessa ärenden
påskyndas.

I den enkät, som i samband med förra årets granskning skickades ut till
departementen, infordrades uppgifter om balansläget beträffande besvärsärenden
vid årsskiftena 1976/77, 1977/78 och 1978/79. I tabell2 har dessa
uppgifter sammanställts med motsvarande uppgifter för årsskiftena 1973/74,
1974/75 och 1975/76, hämtade från 1976 års besvärsundersökning (s. 211).
Tabellen utvisar alltså balanslägets utveckling från årsskiftet 1973/741, o. m.
årsskiftet 1978/79.

Tabell 2 Antalet oavgjorda besvärsärenden vid årsskiftena 1973174-1978179

Dep./årsskifte	1973/74	1974/75	1975/76	1976/77	1977/78	1978/79
Ju	93	103	115	98	102	110
UD	0	2	4	4	9	6
Fö	168	165	201	107	210	326
S	76	97	53	119	85	91
K	180	437	594	510	471	594
Fi	141	206	1 000'	-	-	-
E	-	-	-	43	5	5
B	-	-	-	703	603	224
U	707	534	553	567	493	500
Jo	210	290	490	699	683	661
H	26	17	21	63	64	23
A	231	237	222	493	749	1 788
Bo	925	919	1 028	984	1 434	1 403
I	20	22	55	71	78	121
Kn	63	76	49	65	97	147
Totalt	2 840	3 105	4 385	4 526	5 083	5 999

1 872 av dessa ärenden avser besvär över beslut av riksskatteverket om kompensation
för mervärdeskatt på bostadsbyggande.

KU 1979/80:50

155

Sedan årsskiftet 1973/74 har den totala balansen av besvärsärenden ökat
fortlöpande. Vid årsskiftet 1978/79 var den mer än dubbelt så stor som fem år
tidigare. Särskilt stora är ökningarna mellan årsskiftena 1974/75 och 1975/76
samt mellan årsskiftena 1977/78 och 1978/79.

Utvecklingen av balansläget på de enskilda departementen skall kommenteras
något närmare, delvis med hjälp av uppgifter och synpunkter som
departementen själva lämnat i anslutning till sin redovisning.

Justitiedepartementet noterar i sitt enkätsvar att balansläget inom departementet
är i stort sett oförändrat i förhållande till tidigare år. Departementet
påpekar dock att ärendegrupperna har förändrats. Sålunda har som nya
grupper tillkommit ärenden rörande räkenskapsår och arkivering av
räkenskapsmaterial enligt 12 och 22 §§ bokföringslagen (1976:125) och
ärenden om tillstånd m. m. till TV-övervakning enligt lagen (1977:20) om
TV-övervakning.

Utrikesdepartementet har en oförändrat liten balans av besvärsärenden.
Departementet handlägger, som tidigare framgått (se tabell 1), ett mycket
litet antal besvärsärenden.

Balansläget inom försvarsdepartementet har undergått vissa svängningar.
Efter en nedgång mellan årsskiftena 1975/76 och 1976/77 har balansen ökat
starkt. De besvärsärenden som handläggs inom försvarsdepartementet rör
främst tjänstetillsättningsfrågor och ansökningar om vapenfri tjänst. Den
ökade balansen beror, som redan framhållits, på att handläggningen av
vapenfribesvären i princip avbröts den 1 april 1977 i avvaktan på ny
vapenfrilag. Fr. o. m. den 1 juli 1978 återupptogs handläggningen av de
”frysta” besvärsärendena. Av den balans på 268 ärenden som fanns inom
värnpliktsenheten vid årsskiftet 1978/79 har under januari och februari
månad 1979 avgjorts 121 besvär.

Socialdepartementet har en tämligen oförändrad balans av besvärsärenden.

Inom kommunikationsdepartementet skedde en markant uppgång av
antalet balanserade ärenden t. o. m. årsskiftet 1975/76. Vid de två närmast
följande årsskiftena skedde en nedgång. Balansen vid årsskiftet 1978/79
ligger på samma höga nivå som 1975/76.

Finansdepartementet fick vid årsskiftet 1975/76 vidkännas en kraftig ökning
av antalet balanserade besvärsärenden beroende på det stora antalet besvär
över riksskatteverkets beslut om kompensation för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Vid finansdepartementets uppdelning på ekonomi- och
budgetdepartementen i november 1976 föll huvuddelen av besvärsärendena,
bl. a. de nämnda mervärdeskatteärendena, inom budgetdepartementets
område. Nedgången av de balanserade ärendena fr. o. m. årsskiftet 1976/77
beror enligt uppgift från departementet på att mervärdeskatteärendena
minskat och i stort sett upphört under år 1978. Vidare överfördes den 1
januari 1978 alla ärenden som berör alkohollagstiftningen till socialdepartementet.

KU 1979/80:50

156

Inom utbildningsdepartementet har en viss minskning i balanserna inträtt
sedan årsskiftet 1976/77. Detta beror i stor utsträckning på att kyrkoenheten
under år 1977 överfördes till kommundepartementet. Från departementet
framhålls vidare att balansen av oavgjorda besvärsärenden är avsevärt större
omkring halvårsskiftena då besvär i fråga om intagning till högskolan
kommer in och sedan snabbt avgörs.

För jordbruksdepartementets del skedde en uppgång på ca 200 ärenden
mellan årsskiftena 1975/76 och 1976/77. Därefter har balansläget varit
tämligen oförändrat. Uppgången kan enligt departementet antas bero på
ökning av antalet inkomna besvär men också på att arbetet i departementet
påverkades såväl av riksdagsvalet 1976 som av regeringsskiftet detta år.

Handelsdepartementet hade vid årsskiftena 1976/77 och 1977/78 ett
förhållandevis stort antal oavgjorda besvärsärenden. Vid det senaste
årsskiftet hade emellertid balansen minskat till den nivå som rådde före
uppgången 1976/77.

Balansen av besvärsärenden inom arbetsmarknadsdepartementet visar en
stark ökning under senare år. Från undersökningsperiodens början t. o. m.
årsskiftet 1975/76 låg balansen på något över 200 ärenden. Därefter skedde
en ökning, vid årsskiftet 1976/77 till ca 500 ärenden, vid årsskiftet 1977/78 till
ca 750 ärenden och vid årsskiftet 1978/79 till ca 1 800 ärenden. Ökningen
hänför sig till en mycket stor del till enheten för invandrar- och medborgarskapsärenden
(IM-enheten) och sammanhänger med ändringar i utlänningslagstiftningen
under senare år. Som framgått ovan (s. 4) var ökningen
förutsedd och föranledde förslag inom utlänningslagstiftningskommittén att
inrätta en särskild besvärsinstans i utlänningsärenden. Förslaget avvisades
dock av kommittén och sedermera även av regeringen.

Arbetsmarknadsdepartementet har lämnat vissa ytterligare uppgifter om
balansläget och arbetsbelastningen på IM-enheten. I mitten av februari 1979
utgjorde balansen på enheten 1 433 ärenden, varav 1 017 besvärsärenden.
Vid årsskiftet 1979/80 hade den gått ned till 1 172 ärenden. Härav var 791
besvärsärenden. Den helt övervägande delen av besvärsärendena utgörs av
besvär över invandrarverkets beslut om avlägsnande av utlänning från
Sverige. Departementet påpekar i sammanhanget att en stor grupp ärenden
vid sidan av besvärsärendena utgörs av ansökningar om återbrytning av
lagakraftvunna avlägsnandebeslut (51 § utlänningslagen). Denna möjlighet
att återkomma sedan besvär avslagits utnyttjas i stor utsträckning.

Betydande personalförstärkningar har skett under senare år på IMenheten.
Enhetens personaluppsättning var den 1 januari 1977 en enhetschef,
en ställföreträdare för enhetschefen, sex handläggare och två biträden.
I mitten av februari 1980 består enhetens personal av ett departementsråd
(huvudman), ett kansliråd, två handläggare (F 21/23), varav en bemyndigats
att vid sidan av huvudmannen fullgöra vissa huvudmannauppgifter, en
handläggare (F 19/20), nio handläggare (F 19), varav två extra tjänstemän
som tillfällig förstärkning, en kanslist med reducerad arbetstid, samt sju

KU 1979/80:50

157

assistenter, varav en med reducerad arbetstid. Antalet handläggare har alltså
ökat från sex till 12 och biträdespersonalen från två till åtta personer.

Den stora arbetsbelastningen på enheten har också föranlett andra
åtgärder vid sidan av personalförstärkningarna. Sedan några år är enhetsledningen
dubblerad vad gäller handläggningen av ärenden enligt utlänningsoch
medborgarskapslagstiftningen. Vissa handläggaruppgifter, såsom åtgärder
i samband med att ett ärende anhängiggjorts fram till föredragning för
remissbedömning, utförs av assistenter. Förenklingar av administrativa
rutiner genomförs kontinuerligt i syfte att förkorta handläggningstiderna.
Bl. a. har införts en särskild ordning för remissbedömning. Trots dessa
åtgärder förekommer förhållandevis ofta övertidsarbete.

Förslagen i den lagrådsremiss angående ny utlänningslag som f. n. föredras
i lagrådet kommer att på några punkter medföra förändringar i fråga om
IM-enhetens ärenden. Antalet återbrytningsärenden kommer att minska. Å
andra sidan tillkommer en ny grupp av besvärsärenden, besvär över
invandrarverkets beslut om flyktingförklaring.

Bostadsdepartementet har - utom vid årsskiftet 1978/79 - den största
ärendebalansen av samtliga departement. Fram till årsskiftet 1976/77 låg
antalet oavgjorda besvärsärenden kring 1 000 men har de två senaste
årsskiftena uppgått till drygt 1 400.

Flandläggningen av olika slags förvaltningsärenden inom bostadsdepartementet,
främst besvärsärenden, granskades av utskottet både 1978 och 1979.
Härvid redovisades bl. a. balansläget utförligt. 1 1979 års granskningsbetänkande
(KU 1978/79:30 s. 20, 153-155) framhöll utskottet att balansen av
oavgjorda ärenden måste betecknas som otillfredsställande hög men att en
utveckling i positiv riktning syntes vara på väg. Utskottet såg detta som en
följd av de ansträngningar som man gjort inom departementet för att
bemästra den svåra arbetssituationen. Utskottet fann därför inte skäl för
annat uttalande än att utskottet avsåg att uppmärksamt följa det fortsatta
resultatet av de åtgärder som vidtagits och kommer att vidtas för att komma
till rätta med handläggningsfrågorna inom bostadsdepartementet.

Antalet balanserade besvärsärenden inom industridepartementet visar en
fortgående ökning sedan årsskiftet 1973/74. Ökningen hänger enligt uppgifter
som lämnats från departementet främst samman med att nya ärendegrupper
tillkommit. I maj 1977 överfördes regionalpolitiska ärenden från
arbetsmarknadsdepartementet till industridepartementet. Ökningen mellan
de två senaste årsskiftena avser dock till största delen besvär över beslut av
statens industriverk i fråga om statsbidrag till energibesparande åtgärder.
Den 1 juli 1978 utvidgades möjligheterna till sådana bidrag. Arbetsbelastningen
på den enhet som handlägger energifrågor har ökat kraftigt under
senare år, bl. a. på grund av tillströmningen av besvärsärenden, och enheten
har byggts ut avsevärt sedan år 1975.

Även inom kommundepartementet har balansen av besvärsärenden ökat
sedan årsskiftet 1975/76. De senaste årens ökningar beror bl. a. på att

KU 1979/80:50

158

kyrkoärendena överflyttades från utbildnings- till kommundepartementet
den 1 juli 1977.

4. Remittering

Ett många gånger nödvändigt led i utredningen av ett besvärsärende är att
genom remiss inhämta annan myndighets yttrande. Bestämmelserna i 10 §
förvaltningslagen om remissbehandling syftar bl. a. till att undvika onödiga
dröjsmål med ärendes avgörande. Paragrafen har följande lydelse:

10 § Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten
noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera skall
det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är
obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande
önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttranden från annan.

I statsrådsberedningens anvisningar framhålls - bl. a. under hänvisning till
konstitutionsutskottets uttalanden i ämnet - att förvaltningslagens nyss
nämnda bestämmelser bör följas i departementen. Sålunda bör man enligt
anvisningarna noga pröva behovet av remiss, innan en sådan åtgärd beslutas.
Är det ovisst om någon sakprövning skall ske i ett ärende - det är t. ex. oklart
om en klagande är besvärsberättigad eller om anförda besvär har kommit in i
rätt tid - bör remissyttrande i sakfrågan inte inhämtas, förrän man har avgjort
om ärendet skall prövas i sak. Man kan emellertid, framhålls vidare i
anvisningarna, behöva inhämta yttrande från beslutsmyndigheten t. ex. för
att få utgångspunkten för besvärstiden fastställd. Kan det inte bli aktuellt att
inhämta yttrande från någon annan än beslutsmyndigheten, är det enligt
anvisningarna praktiskt att inhämta yttrande i denna del samtidigt som man
inhämtar yttrande i den formella frågan. I remissen bör emellertid då anges
att yttrande i sakfrågan inte skall avges, om myndigheten anser att besvären
inte kan tas upp till prövning i sak.

Enligt anvisningarna bör man också, om det inte är obehövligt, i remissen
ange bl. a. inom vilken tid yttrande önskas. Om tid för remissyttrande har
angetts, ligger det enligt statsrådsberedningen ”i sakens natur att man från
departementets sida fortlöpande övervakar att tiden hålls”. Man bör därför
ha ett system som gör det möjligt att omedelbart observera ett dröjsmål. Ett
sådant övervakningssystem bör omfatta även de fall där tid för remissyttrande
inte uttryckligen har angetts, men där yttrande inte har kommit in till
departementet ”inom skälig tid”.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden som av
formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte bör bli föremål för en
remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets prövning och endast är
ägnad att onödigt fördröja regeringens avgörande. Både de enskilda
parternas intresse av att få svar utan onödigt dröjsmål och förvaltningens
intresse av att inte åsamkas en onödig och kostsam ökning av arbetsbördan
har ansetts tala härför. Av den undersökning som utskottet företog vid 1976

KU 1979/80:50

159

års granskning framgick dock att ett mycket stort antal besvärsärenden som
kommit in för sent gjorts ti'! föremål för remissbehandling. Utskottet
konstaterade därför att handläggningen av dessa ärenden fortfarande inte
skedde efter enhetliga principer. En förändring borde enligt utskottet
komma till stånd så att de av utskottet och i statsrådsberedningens
anvisningar förordade principerna följs inom samtliga departement (KU
1975/76:50 s. 8-9).

Vid den granskning av handläggningen av vissa grupper av besvärsärenden
som utskottet företog 1976 (KU 1975/76:50 s. 9) uppmärksammades att i de
grupper av ärenden där remiss har skett av alla, eller så gott som alla, ärenden
hade remissen gått ut omedelbart efter det att besvärsinlagan kommit in till
departementet. Det var enligt utskottet uppenbart att i sådana fall remissen
hade karaktär av en ren rutinåtgärd. Den kunde knappast ha föregåtts av den
noggranna prövning av behovet av åtgärden som förordas i förvaltningslagen
och statsrådsberedningens anvisningar. "Utskottet ville emellertid inte
bestrida att det beskrivna förfaringssättet ibland kunde ha vissa praktiska
fördelar, särskilt i fråga om sådana ärendegrupper där ett behov av remiss
erfarenhetsmässigt förelåg. Utskottet ansåg det dock önskvärt att remissbehovet
för ärendegrupper av nämnt slag togs upp till prövning från tid till
annan. Beträffande remittering iakttog utskottet vidare att det mycket ofta
förekom att tid för yttrande inte sattes ut. Enligt utskottet syntes detta
förfaringssätt, som inte stämde överens med statsrådsberedningens anvisningar,
rent av vara det normalt tillämpade. Sammanfattningsvis framhöll
utskottet som redan nämnts vikten av att regeringens prövning inte fördröjs
genom onödigt eller onödigt utdraget remissförfarande.

De uttalanden av utskottet som återgivits i det föregående sammanfattades
i skrivelsen av den 6 september 1976 till statssekreterarna m. m. från
rättschefen i statsrådsberedningen (se ovan s. 7).

I enkäten till expeditionscheferna ställdes fyra frågor beträffande remittering
av besvär. Dessa frågor avsåg undvikande av rutinmässig remittering,
remittering av för sent inkomna besvär, utsättande av tid för remissyttrande
och bevakning av remissyttrande. Svaren på dessa frågor skall redovisas i det
följande.

4.1 Remittering till beslutsmyndigheten

Den första frågan löd:

Hur bör enligt Er mening undvikas att besvärsärenden av visst slag
rutinmässigt remitteras till beslutsmyndigheten eller till vissa andra myndigheter? Några

departement har reagerat mot frågans formulering och ansett att
vad som bör undvikas är schablonmässig eller slentrianmässig remittering, ej
remittering enligt en fast och genomtänkt rutin.

KU 1979/80:50

160

Ett par departement har nöjt sig med att konstatera att rutinmässig
remittering inte förekommer eller inte bör förekomma eller att frågan är löst
genom statsrådsberedningens anvisningar.

De övriga svaren fördelar sig i stort sett lika mellan två modeller för beslut
om remittering skall ske till beslutsmyndigheten eller ej. Enligt den ena
modellen fastställs först om besvären anförts i rätt tid. Finner man att detta ej
är fallet, avgörs ärendet utan föregående remiss. I motsatt fall är huvudregeln
att ärendet remitteras till beslutsmyndigheten. Flera av de departement som
arbetar efter denna modell framhåller dock att inte heller frågan om besvären
kommit in i rätt tid alltid kan avgöras utan remiss.

Enligt den andra modellen är den första åtgärd som vidtas att beslutsmyndighetens
akt infordras. På grundval av innehållet i denna görs en bedömning
av remissbehovet. Mot remiss talar därvid inte bara förhållanden som kan
medföra att ärendet inte prövas i sak, t. ex. att besvären inte anförts i rätt tid,
utan också omständigheter av annat slag. De departement som arbetar efter
denna modell menar sålunda att remiss bör begränsas till sådana fall där
besvärsskrivelsen innehåller nya omständigheter som är av det slaget att de
kan påverka utgången. Vissa andra omständigheter kan också föranleda
remiss.

Några av de departement som förespråkar den första modellen motiverar
mer eller mindre utförligt sitt ställningstagande. Ett av dessa departement
framhåller i en mycket ingående motivering att det för det första är gammal
praxis inom förvaltningen att i mål, där offentlig motpart saknas till enskild
klagande, i stället inhämta yttrande över besvär från beslutsmyndigheten.
För det andra anförs att det är lättare för beslutsmyndigheten än för
besvärsmyndigheten att bedöma om klaganden anfört något nytt genom sina
besvär. Bl. a. påpekas det att det ofta bara är beslutsmyndigheten som vet
om klaganden har muntligen argumenterat på samma sätt hos beslutsmyndigheten
som i besvären. Sammanfattningsvis framhålls att en arbetsrutin
som innebär att remiss regelmässigt sker till beslutsmyndigheten synes
befogad i många grupper av besvärsärenden. Bedömningen av remissbehovet
måste emellertid alltid göras av åtminstone huvudman, som alltid noga
bör pröva remissbehovet i varje särskilt ärende. Att ändra ett överklagat
beslut utan föregående remiss bör enligt departementets uppfattning dock
inte förekomma.

Ett par andra departement, som är anhängare av den förstnämnda
modellen, anser att remiss till beslutsmyndigheten i regel medför den
rationellaste handläggningsordningen både för departementet och vederbörande
myndigheter. Ett förfarande som innebär att beslutsmyndighetens
yttrande inhämtas samtidigt med att akten i ärendet rekvireras därifrån
behöver inte medföra något onödigt arbete för beslutsmyndigheten. I de fall
då akten innehåller tillräckliga upplysningar i ärendet behöver beslutsmyndigheten
endast lämna ett mycket kort yttrande som remissvar.

Ett av de departement, som förespråkar den andra modellen, anser

KU 1979/80:50

161

däremot att ett förfarande som innebär att inkomna besvär omedelbart
remitteras för yttrande samtidigt som beslutsmyndigheten anmodas översända
handlingarna i ärendet, är mindre lämpligt eftersom remissen beslutas på
ett ofullständigt underlag. Behovet av att inhämta yttrande från beslutsmyndiglieten
bör i stället prövas i varje enskilt fall sedan man genom en skriftlig
beställning till vilken fogats en kopia av besvärsinlagan infordrat akten från
beslutsmyndigheten. Enligt detta departements uppfattning blir resultatet av
ett sådant förfarande en avsevärt snabbare handläggning.

Flera av de departement som är anhängare av ett mera selektivt
remissförfarande diskuterar vilka omständigheter som bör vara avgörande
för remissbeslutet. Samtliga departement som tagit upp denna fråga är ense
om att om besvärsskrivelsen innehållit nytt material eller nya skäl som kan
påverka utgången av ärendet, bör besvären remitteras till beslutsmyndigheten
för att ge denna tillfälle att bemöta vad som anförts. En annan
omständighet som enligt dessa departement talar för remittering av besvären
är att underinstansen tvekat om beslutet eller givit en oklar beslutsmotivering
eller att materialet i akten inte ger tillräcklig ledning för bedömningen.

4.2 Remittering av för sent inkomna besvär

I den andra frågan ombads expeditionscheferna ge sin syn på frågan om
remittering av besvär som kommit in först efter besvärstidens utgång, s. k.
deserta besvär.

En stor majoritet av departementen svarar på denna fråga att deserta
besvär ej remitteras annat än då sakprövning är tänkbar (jfr nedan avsnitt 5).
Några departement anger också att man tar reda på om besvärstiden
överskridits genom andra förfaranden än remiss, t. ex. telefon- eller
brevkontakt med beslutsmyndigheten eller genom infordrande av handlingarna,
inklusive delgivningsbeviset.

Ett par departement har svarat på ett sätt sorn får tolkas så att man inte
delar majoritetens synsätt. Ett departement förklarar att remiss av ”deserta
besvär, dvs. besvär om vilka det är känt att de kommit in för sent” inte bör ske
annat än vid sakprövning. I svaret anges inte närmare hur ”det är känt” att
vissa ärenden kommit in för sent. Ett annat departement svarar att deserta
besvär i regel inte bör remitteras men att det dock bör ske om det behövs för
att kunna bedöma om besvären är deserta. Ett tredje departement anför
följande:

Avvisning av besvär bör ske snabbt. Om på grund av besvärsskrivelsen
finns skäl misstänka att besvären anförts för sent, bör handlingarna utan
remiss infordras. I flertalet fall ger enbart besvärsskrivelsen ingen grund för
desertion. Då bör remiss - utom i personalärenden - ske utan undersökning
beträffande delgivningsdag. I remissen bör då framhållas, att yttrande i
sakfrågan inte skall avges, om myndigheten anser att besvären bör
avvisas.

11 Riksdagen 1979/80. 4 sami Nr 50

KU 1979/80:50

162

För att ytterligare belysa frågan om remittering av deserta besvär har en
genomgång företagits av 1978 års regeringsprotokoll för samtliga departement
utom utrikes- och ekonomidepartementen där antalet besvärsärenden
är mycket litet (jfr tab. l,s. 6). Motsvarande genomgångar har skett tidigare,
senast vid 1976 års granskning (1975 års protokoll). Som tidigare framgått
visade 1976 års undersökning, att ett mycket stort antal deserta besvär hade
remitterats. Närmare bestämt var det 141 av 327 deserta besvärsärenden
(43 %) som hade gjorts till föremål för remissbehandling. Vidare konstaterades
att departementens praxis varit mycket varierande. Inom social-,
kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen hade alla eller i stort
sett alla för sent inkomna besvärsärenden underkastats remissbehandling.
Även inom bostadsdepartementet hade det förekommit ett större antal
sådana remissbehandlade ärenden. Inom justitie-, försvars-, utbildnings- och
arbetsmarknadsdepartementen hade däremot remissbehandling skett endast
undantagsvis.

Den genomgång av 1978 års protokoll som gjorts har gett det resultat som
framgår av följande tabell.

Tabell 3. Remittering av deserta besvärsärenden 1978

Dep.	Antal deserta ärenden	därav remitterade
Ju	4	1
Fö	29	0
S	11	5
K	54	50*
B	31b	28'
U	16	4
Jo	20	17
H	4	4
A	28d	0
Bo	100'	13f
I	4	0
Kn	4	0
Summa	305	122

a Därav 25 i vilka har angetts att remissyttranden avser
besvärstiden.
b Därav 9 som endast delvis är deserta
c Därav 8 som endast delvis är deserta
d Därav 1 som endast delvis är desert
' Därav 18 som endast delvis är deserta
f Därav 8 som endast delvis är deserta och 2 i vilka har
angetts att remissyttranden avser besvärstiden.

Tabellen visar att ca 40 % av alla deserta ärenden remitterades under år
1978. Bland de 122 remitterade ärendena finns dock, för det första, 27
ärenden där remissen uttryckligen avsett besvärstiden, för det andra, 16

KU 1979/80:50

163

ärenden som endast delvis är deserta, dvs. det har funnits fler än en
besvärsskrivelse i ärendet och alla skrivelserna har inte kommit in för sent.
Om dessa omständigheter beaktas går antalet remitterade deserta ärenden
ned till 79 (26 %).

Av de departement som har ett större antal deserta besvärsärenden
remitterar kommunikations-, budget- och jordbruksdepartementen alla eller
praktiskt taget alla ärenden. Därvid bör dock anmärkas att kommunikationsdepartementet
i hälften av de remitterade fallen angett att remissen
avsåg besvärstiden. Försvars-, social-, utbildnings-, arbetsmarknads- och
bostadsdepartementen remitterar däremot i ingen eller liten utsträckning de
deserta ärendena. Övriga departement behandlar för få deserta ärenden för
att det skall vara möjligt att göra något uttalande om deras praxis.

Jämförs dessa resultat med resultaten av 1976 års undersökning finns inga
större skillnader att notera. Alltjämt remitteras ett stort antal deserta
besvärsärenden. Inte heller har de enskilda departementens praxis förändrats
på något märkbart sätt.

4.3 Utsättande av remisstid

Den tredje frågan om remittering i enkäten till expeditionscheferna gällde
behovet av att ange remisstider i besvärsärenden. Frågan löd på följande
sätt:

Under vilka omständigheter anser Ni det lämpligt resp. olämpligt att ange
tid för yttrande vid remiss av besvärsärende?

De flesta departementen svarar på denna fråga att det i regel är lämpligt att
ange remisstid. Ett departement anför flera skäl för denna ståndpunkt. Bl. a.
framhålls att såväl klaganden som andra intressenter (tredje man, allmänheten)
får bättre möjligheter att följa ett ärendes gång om remisstid anges.
Aven besvärsmyndighetens och remissinstansernas arbetsplanering underlättas.
Ett annat departement anser att erfarenheten har visat att handläggningstiden
tenderar att bli för lång om man ej anger remisstid. Denna
uppfattning är dock, som framgår nedan, inte oomstridd.

Några av de departement som svarat att remisstid i regel bör anges, nöjer
sig med detta allmänna svar medan andra preciserar sina svar ytterligare
genom att ange omständigheter där det är särskilt lämpligt resp. olämpligt att
sätta ut remisstid. Särskilt lämpligt anser ett par departement det vara då
ärendet brådskar. Enligt ett annat departement kan det vara olämpligt om
remissen bedöms föranleda ett omfattande utredningsarbete hos remissmyndigheten
eller då det är känt att myndigheten i fråga vanligen inte dröjer
oskäligt länge med yttrande. Olämpligt är enligt ytterligare ett annat
departement även att sätta ut en tid där den är svår att beräkna och man kan
räkna med ett så snabbt svar som möjligt, t. ex. på grund av myndighetens
eget intresse. Något departement påpekar också att det kan vara obehövligt

KU 1979/80:50

164

att ange tid om det gäller en viss typ av återkommande besvärsärenden där
det är klart att remissinstansen avger yttrande så snart det är möjligt.

En annan grupp av svar på denna fråga som dock endast ges från ett par
departement går ut på att remisstid skall anges om ärendet brådskar, men ej
annars. Som framgått ovan är brådska också en omständighet, som enligt
anhängarna till uppfattningen att utsättande av remisstid bör vara huvudregeln,
gör det särskilt lämpligt att ange remisstid.

Resten av svaren på denna fråga är av mer individuell karaktär. Enligt ett
departement bör man, när ett ärende remitteras till en myndighet, räkna med
att myndigheten svarar snarast möjligt. Man menar vidare att departementet
i regel inte kan bedöma den tid som myndigheten behöver för att svara. Inte
så sällan behövs t. ex. tid för att skaffa upplysningar från annan myndighet.

Ett annat departement vill göra en åtskillnad mellan remisser som går ut
samtidigt till flera myndigheter (solfjädersremiss) och remisser där remissinstanserna
får yttra sig en efter annan (kedjeremiss). Enligt departementet
är det vid solfjädersremiss både lämpligt och behövligt att ange remisstiden.
Däremot anser departementet att mycket talar för uppfattningen att
angivande av tid är obehövligt vid kedjeremiss till länsstyrelser och centrala
ämbetsverk som ändå besvarar remisser inom skälig tid. Departementet
ställer frågan om inte dessa myndigheter själva bör få prioritera inom sitt
arbetsområde. Utsättande av remisstid kan enligt departementet fresta
myndigheten att i onödan utnyttja hela remisstiden. Inom detta departement
är det emellertid numera rutin att bestämd tid anges, åtminstone i
personalärenden och vid remiss till länsstyrelse. Enligt departementet torde
dock rutinen knappast ha inneburit någon generell förkortning av handläggningstiden.
Däremot sägs önskemål från länsstyrelse om förlängning av
remisstid ha vållat visst merarbete.

4.4 Bevakning av remissvar

Ytterligare en fråga ställdes beträffande remittering. Den gällde bevakningen
av remissyttranden och hade följande lydelse:

Hur bör man ordna bevakningen av att remissyttranden kommer in i utsatt
tid resp. inom skälig tid, om remisstid inte särskilt angivits?

I de flesta svaren anges att bevakningen får ordnas olika beroende på om
det är många eller få yttranden som skall bevakas. Har en sakenhet inom ett
departement få besvärsärenden bör handläggarna själva kunna svara för
bevakningen. Förekommer det ett mycket stort antal besvärsärenden på en
enhet bör bevakningen däremot enligt de flestas uppfattning ske i mera
”centraliserade” former. Det kan ske genom att enhetsassistenten får i
uppgift att bevaka remissyttranden eller genom att ett särskilt bevakningsregister
läggs upp eller genom en kombination av dessa båda metoder.

KU 1979/80:50

165

5. Handläggningen av besvär som kommit in för sent

I 12 § förvaltningslagen finns vissa bestämmelser om ordningen för
anförande av besvär. Bl. a. stadgas att besvär som ej anförts i rätt tid, dvs.
normalt inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet, ej
upptas till prövning. I förvaltningspropositionen uttalade departementschefen
(s. 701) att denna regel inte borde göras direkt tillämplig i ärenden hos
regeringen. Hade en särskild besvärstid föreskrivits i en av regeringen
beslutad författning, följde nämligen av allmänna statsrättsliga grundsatser
att regeringen hade rätt att medge undantag för särskilt fall i fråga om
besvärstidens iakttagande.

Frågan togs upp av konstitutionsutskottet vid 1968 års granskning (KU
1968:15). Utskottet uttalade därvid att om besvär över beslut inte anförts
inom föreskriven tid borde saken i möjligaste mån betraktas som slutligt
avgjord. Särskilt viktigt var det enligt utskottet att departementen och
förvaltningsmyndigheterna strikt upprätthöll principen att lagakraftvunna
beslut inte fick omprövas om tredje mans rätt därigenom skulle kränkas.

Med hänvisning till dessa uttalanden av utskottet framhålls i statsrådsberedningens
anvisningar att man bör följa förvaltningslagens bestämmelser i
detta hänseende och alltså avvisa för sent inkomna besvär. Undantag bör
göras bara i de fall då besvären gäller tillämpningen av en författning som har
beslutats av regeringen eller någon underordnad myndighet. Möjligheten att
i de nu nämnda fallen bortse från att besvärstiden inte har iakttagits bör enligt
statsrådsberedningens anvisningar utnyttjas bara om man finner dels att
något tredjemansintresse inte berörs, dels att ett avvisande av besvären på
formella grunder skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat,
t. ex. att klaganden skulle gå miste om en förmån.

Handläggningen av de för sent ingivna besvären togs också upp i 1976 års
granskning (KU 1975/76:50 s. 7 ff.). Utskottet noterade att så pass många
som drygt 300 besvärsärenden hade kommit in till regeringen efter
besvärstidens utgång. Utskottet framhöll i sammanhanget vikten av att
besvärstidsreglerna klart framgick av besvärshänvisningarna. Regeringen
borde enligt utskottet verka för att enhetliga och entydiga formuleringar
används i dessa hänseenden av förvaltningsmyndigheterna.

Vid sin granskning uppmärksammade utskottet särskilt tre ärenden där
regeringen hade beslutat ta upp besvären till prövning i sak, trots att de hade
kommit in efter besvärstidens utgång. Med anledning av denna granskning
underströk utskottet vikten av att de i statsrådsberedningens anvisningar
fastlagda principerna för handläggning av för sent ingivna besvär, som helt
överensstämde med utskottets rekommendationer, strikt tillämpades inom
samtliga departement.

I statsrådsberedningens ovan omnämnda skrivelse i september 1976 till
statssekreterarna m. fl. sammanfattas nu återgivna uttalanden av utskottet.

KU 1979/80:50

166

I departementsenkäten ställdes frågan om det förekom inom departementet
att deserta, dvs. för sent inkomna, besvär sakprövades och i så fall hur ofta
och i vilka slags ärenden.

Hälften av departementen uppgav som svar på denna fråga att någon
sakprövning av deserta besvär inte förekommer, i några fall modifierat med
att det ■ princip inte förekommer. De departement som svarat att det
förekommer sakprövning av deserta besvär har i allmänhet angivit under
vilka förutsättningar det sker. Några departement anger samma förutsättningar
som finns i statsrådsberedningens anvisningar, nämligen att det är
fråga om ett enpartsärende där parten skulle ha gått miste om en förmån om
inte ärendet prövats i sak. Därutöver förekommer i svaren hänvisning till
andra omständigheter, såsom att det överklagade beslutet inte tillkommit i
laga ordning, att klaganden är oförhindrad att på nytt vända sig till
beslutsmyndigheten i samma fråga och att klaganden alternativt hade kunnat
vända sig direkt till regeringen i samma fråga som besvären avsåg. Två
departement pekar också på vissa ärendegrupper inom departementets
område där deserta besvär i regel sakprövas.

KU 1979/80:50

167

Underbilaga 1

-o

<2 'C

C cd
3

C ^

C T-H

T3 C

<D <D
C X3
cd <L)

CiO t-!

</3 :0
>

•a 2

0) J-h

B •£.
„ 00
J-H >

<d cd

^ i

E 'öT

w c

a. _

D o
■ 00
.E r -

! -c
E 5
° 2
5

v- .a

•c ^
■o 5

Z. •«

<D cj
T3 w §£j-

-t-*

cd c

> <D

v- P

-S £

TJ cd
ocd Oh
Cl. <U

•P

C c/j

— <L)

a> 2;
T3 _

iP 'O

V-. r ®--o

£:

u rt

q§2

NNr-nTj-N^ONCOONrH^hHOONOOh

NnrJino\ooo\hcn

rH (N h M

n cc o n oj vi

ro Tf tj- i

cn uo

-H (N (N in 'O

CN CN r- x>

lOhmMooh^ooNOO
i-h i-t r- <n
<N

|Ti|/)'CvC'O'O'Ov0'C'O'0hhhhhhhh

0\0\0\0^0\0^0\0\0y<y\0\0^0\0\0^0\0-\0>0\

Avser ärenden som ej har avgjorts före den 1 januari 1979.

Tabell 2

Departementens balans åren 1970-1979. Uppgifterna avser ärenden som kommit in till resp. departement före den 1 januari ett år före
redovisningsåret och som ej har avgjorts före den 1 februari redovisningsåret.

KU 1979/80:50 168

Underbilaga 2

a>^'OMOOOvOONMO\

vOOCvOCJtNr-TtOOOvr -

CM OO —' OC

Ch Tf M o

s© f" s© CM

it) -«c n >n ici M

rf iri h 'I'

M rH M N VO OO

On 'O n

- . — CO CO OM v©

—• r— Ol ro rf Tf

'O CS h- O r-• i/“> rf »-< 00

rfTfrfrOcOcOrfinrfT3-

rfr^rfsOCMU^Or-;

cMnTfnnm^Tf

OOnnNh^OOO-HOO

rH(\l(SMfMCMM(NMr -

«r>cos©rf\©r^oocoos'

O SO

OS os
CO ro

5 »O s© 1-1 O in 00

fO O N T >0 iCl

rf rO CO CO CM CM OM

O’—'C^lCOrfu-jsOl^OOOS

t r-r-r-r-r-r^r-r-rOsOsOsOsOsOsOsOsOsOs -

KU 1979/80:50

169

Bilaga 10 A

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

Margareta Hörnlund

1980-03-10

Antalet utomnordiska medborgare1 som erhållit tillstånd att få stanna i
Sverige av olika skäl åren 1978 och 1979

	1978	1979
Flyktingskäl2	3 126	2 979
Anknylningsskäl
Före inresa	1472	1 682
Efter inresa	6097	5 657
Humanitära och arbets-
marknadsskäl
(flest humanitära)
Före inresa	418	434
Efter inresa	601	767
Nya gäststuderande	635	814
Summa	12 349	12 333

Som framgår av ovanstående uppgifter domineras den utomnordiska
invandringen av personer som kommer hit vid sidan av den reglerade
invandringen och får stanna här på grund av personanknytning (46 § p. 2)
eller annat särskilt skäl, t. ex. politiska eller humanitära skäl (46 § p. 3). Den
reguljära arbetskraftsinvandringen inom ramen för den reglerade invandringen
har under senare år varit obetydlig och omfattar endast ett tusental
personer per år.

1 Barnen ej inräknade. Antal barn 1978 = ca 4 800

2 Både A- och B-flyktingar. Antal barn 1979 = ca 3 700

KU 1979/80:50 17U

Bilaga 10 B

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENETET

1980-03-31

Tidpunkter för statsråden

Anna-Greta Leijon
1973-11-16

Per Ahlmark

1976-10-08

Ola Ullsten

1977-01-14

Rolf Wirtén

1978-03-07

Eva Winther

1978-10-18-1979-10-11

Karin Andersson

1979-10-12-

KU 1979/80:50

171

Bilaga 10 C

Antal tillstånds-, avlägsnande- och verkställighetsarenden hos regeringen under tiden
1977-1979

Ärendeslag	Antal ärenden
	1977	1978	1979
Avvisning
Återbrytning	39	24	25
Besvär	64	112	100
Förpassning
Återbrytning	267	408	553
Besvär	893	1 144	1 263
Verkställighet, förvisning
Besvär	22	8	11
Verkställighet, avvisning
Besvär	2	4	3
Verkställighet, förpassning
Besvär	3	2	1
Underställning, 47 § UtlL	205	75	44
Summa:	1495	1 777	2000
Upphävande av förvisnings-
beslut m. m. Fortsatt/tillstånd utan hinder	303	239	325
av förvisningsbeslut	131	105	115

KU 1979/80:50

172

Bilaga 10 D

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

Expeditionschefen

1980-02-15

Riksdagens konstitutionsutskott
Kanslichefen

Viss komplettering av uppgifter om balansläget i fråga om besvärsärenden i
arbetsmarknadsdepartementet

Sorn komplettering till expeditionschefens skrivelse den 22 februari 1979
får jag anföra följande angående utvecklingen under år 1979 av de
besvärsärenden som handläggs på invandrar- och utlänningsenheten (IMenheten).

Enhetens totala balans uppgick den 31 december 1979 till 1 172 ärenden. .
Härav var 791 besvärsärenden. Under år 1979 hade 1 640 besvärsärenden
inkommit och 1 741 avgjorts. Den helt övervägande delen utgörs av besvär
över av statens invandrarverk (SIV) meddelade beslut om avlägsnande av
utlänning från Sverige. Det bör i detta sammanhang påpekas att en stor
grupp ärenden vid sidan av besvärsärenden utgörs av ansökningar om
återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut (51 § utlänningslagen).
Denna möjlighet att återkomma sedan besvär avslagits utnyttjas i stor
utsträckning. Vid en räkning som gjordes för utlänningslagkommittén
framkom att under första t. o. m. tredje kvartalet 1978 ansökan om
återbrytning en eller flera gånger gjordes i ca 45 % av de fall där regeringen
hade beslutat att utlänningen skulle lämna Sverige. Återbrytningsärendena
uppgår f. n. till 23 % av enhetens totala antal ärenden. Ansökningarna
innehåller nästan alltid ett yrkande om inhibition av verkställigheten.
Inhibitionsfrågan måste handläggas synnerligen skyndsamt och beslut måste
ofta meddelas av det ansvariga statsrådet (51 a § utlänningslagen), eftersom
nästkommande regeringssammanträde inte hinner avvaktas.

Under 1979 har vissa förändringar skett i enhetens personaluppsättning.
För närvarande består enheten av 1 departementråd (huvudman), 1
kansliråd, 2 handläggare (F 21/23), varav en bemyndigats att vid sidan av
huvudmannen fullgöra vissa huvudmannauppgifter, 1 handläggare (F 19/20),

9 handläggare (F 19), varav 2 extra tjänstemän som tillfällig förstärkning, 1
kanslist med reducerad arbetstid, samt 7 assistenter, varav 1 med reducerad
arbetstid.

Den stora arbetsbelastningen på enheten har föranlett att särskilda
åtgärder vidtagits. Sedan några år tillbaka är enhetsledningen dubblerad vad
gäller handläggningen av ärenden enligt utlännings- och medborgarskaps -

KU 1979/80:50

173

lagstiftningen. Vissa handläggaruppgifter (såsom initiala åtgärder i samband
med att ett ärende anhängiggjorts fram till föredragning för remissbedömningen)
utförs av assistenter. Förenklingar av administrativa rutiner genomförs
kontinuerligt i syfte att förkorta handläggningstiden. Trots dessa
åtgärder förekommer förhållandevis ofta övertidsarbete.

För att förkorta handläggningstiderna har på enheten införts en särskild
ordning för remissbedömning. Huruvida ett besvärsärende enligt utlänningslagen
och medborgarskapslagen skall remitteras eller ej avgörs efter
föredragning för enhetschefen eller dennes ”ställföreträdare”. När en
besvärsskrivelse inkommer till arbetsmarknadsdepartementet lånas de
prövade handlingarna (persondossier) in från statens invandrarverk. Om det
därvid visar sig att besvärsskrivelsen inte innehåller någonting nytt remitteras
ärendet vanligtvis endast om utgången i underinstansen framstår som
tveksam. När nya skäl framkommer i besvärsskrivelsen och dessa bedöms
som helt irrelevanta och inte kan påverka utgången eller om det är uppenbart
att de nya omständigheterna skall föranleda en annan bedömning än
underinstansens remitteras inte ärendet. Föranleder de åberopade omständigheterna
ytterligare utredning i ärendet kan departementet i vissa fall självt
föranstalta om detta. Resultatet av utredningen avgör om ärendet skall
remitteras. Remiss sker i alla ärenden där det anses angeläget att
underinstansen får tillfälle att bedöma de nya skäl som kommit fram i
besvärsärendet. Om ärendet remitteras utsätts alltid viss tid före vilken
yttrandet skall vara departementet till handa, vanligen fyra veckor.

Förslagen i den lagrådsremiss angående ny utlänningslag som f. n. föredras
i lagrådet kommer att på några punkter medföra förändringar i fråga om
IM-enhetens ärenden. De viktigaste förändringarna för enhetens räkning är
följande.

1. A terbrytningsärenden

I lagrådsremissen föreslås att regeringen inte längre skall ha rätt att på
ansökan pröva återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut i andra fall
än de där avlägsnandebeslutet har sin grund i brottslighet eller asocialitet.
Rätten att återbryta i andra fall läggs enligt huvudregeln på SIV. Endast om
SIV överlämnar sådant ärende kommer det till regeringens prövning. Ett
sådant överlämnat ärende kommer inte att vara lika brådskande, bl. a. torde
frågorna om inhibition av verkställigheten inte komma att behöva prövas i
regeringskansliet. De föreslagna bestämmelserna skulle innebära att antalet
utlänningsärenden minskar.

2. Flyktingförklaringsärenden

Ett nytt institut, kallat flyktingförklaring, föreslås infört. Om SIV inte
utfärdar en sådan förklaring skall det finnas besvärsrätt till regeringen. En ny

KU 1979/80:50

174

grupp besvärsärenden tillkommer härigenom. Antalet sådana ärenden kan
f. n. inte uppskattas.

Slutligen vill jag komplettera uppgifterna i skrivelsen den 22 februari 1979
med uppgifter om den totala balansen av besvärsärenden hos departementet
vid årsskiftena 1976-1977 och 1977-1978.

1976-1977:493

1977-1978:749

Stina Wahlström

Avskrift till

registratorn

IM-enheten

Diagram 1

Avser till arbetsmarknadsdepartementet under januari-februari 1979 inkomna
utlänningsärenden. 26.0 %

KU 1979/80:50

175

Bilaga 10 E

-t

.. TJ
c c

:cd <D

<U i)

E 3

■o

i veckor ' 1 1 1 1 1 1 1 1 L—1 1 1 ■—1 1 1 L-1 >—1

och månader 1 v. 2 v. 3 v. 1 m. 2 m. 3 m. 4 m. 5 m. 6 m. 7 m. >7 m.

KU 1979/80:50

176

Bilaga 10 F

Kortfattad redogörelse för tre utlänningsärenden hos regeringen

A. Regeringen lämnade den 29 november 1979 utan bifall besvär av
tunisiske medborgaren M. B. B. M. Rafrafi, född 1950, i fråga om förpassning.
Invandrarverket hade den 15 juni samma år förordnat enligt 22 §
utlänningslagen att Rafrafi skulle förpassas ur riket eftersom han saknade
tillstånd att vistas här. Av akten i ärendet framgår att Rafrafi är journalist och
i Tunisien varit verksam vid ett flertal tidningar. Ett par av dessa tidningar
har tvingats upphöra som en följd av motsättningar till regeringen. Han har
vidare uppehållit sig i Libyen och där bedrivit politisk opinionsbildande
verksamhet mot den tunisiska regimen. Sedan han i april 1975 lämnade
Tunisien har han uppehållet sig i följande länder:

april 1975-okt. 1976 Libyen

okt. 1976-dec. 1976 Egypten

dec. 1976—juli 1977 Irak

juli 1977-aug. 1977 Jordanien

aug. 1977-dec. 1977 Libanon (Beirut)

dec. 1977—juli 1978 Irak

därefter kortare tider i Egypten, Algeriet och Frankrike innan han i okt. 1978
kom till Sverige, där han stannade till dec. samma år. Efter en kortare tid i
Libanon återvände han till Sverige den 24 januari 1979. Han har en bror som
är svensk medborgare. Det kan nämnas att han redan 1974 vistades två
månader i Sverige.

B. Regeringen lämnade den 20 dec. 1979 utan bifall besvär av chilenske
medborgaren M. J. Torres Wenche, född 1943, i fråga om avvisning.
Polisstyrelsen i Norrköpings polisdistrikt hade den 5 aug. 1977 enligt 19 §
första stycket utlänningslagen förordnat att Wenche skulle avvisas eftersom
han saknade erforderliga medel för sin vistelse här och för sin hemresa. Mot
detta beslut anförde Wenche först besvär hos invandrarverket, som den 9
jan. 1979 lämnade besvären utan bifall. Av akten i ärendet framgår bl. a. att
Wenche under Allende-epoken i Chile var verksam i en kommitté för
produktivitetsökning, som efter militärkuppen upplöstes. Wenche arbetade
under denna tid inom kommunistpartiet. Han kom till Sverige i augusti 1977
och har som skäl för att få stanna här åberopat politiska skäl - risk för
förföljelse i hemlandet. Wenche har familj i Chile - hustru och tre barn.
Sedan midsommar 1978 har Wenche bott ihop med en tidigare gift svensk
kvinna i Norrköping.

KU 1979/80:50

177

C. Regeringen lämnade den 22 febr. 1980 utan bifall ansökan om
inresetillstånd för turkiske medborgaren H. F. Bulut, född 1950. Invandrarverket
hade till regeringens avgörande med tillstyrkan överlämnat ansökningen,
som gjorts av en svensk kvinna. Av akten framgår bl. a. att Bulut,
som är kurd, åren 1971-1972 deltagit i studentdemonstrationer m. m. i
hemlandet. Han ansåg sig förföljd av militär och fascistiska grupper och
lämnade landet 1972. År 1973 tillfångatogs han av israeliska trupper då han
befann sig i flyktingläger i Libanon tillhörande Al Fatah. Bulut dömdes av
israelisk militärdomstol till 11 års fängelse för medlemskap i Al Fatah m. m.
Han gifte sig i jan. 1977 med en svenska. Hustrun hade kommit i kontakt med
Bulut 1976 i Israel. Invandrarverket har även tidigare vägrat inresetillstånd
trots anknytningen.

12 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

178

Bilaga 10 G

NORDISK RÅD
Juridisk udvalg

Betänkning över Nordisk Ministerråds meddelelse tii 28. session 1980 om
rekommandation nr. 10/73 angående samordnet utlsendingelovgivning og
udlsendingepolitik

Juridisk udvalg har behandlet den til Nordisk Råds 28. session 1980 afgivne
meddelelse om rekommandation nr. 10/1973 angående samordnet udlaendingelovgivning
og udlaendingepolitik på moder den 29. januar og 3. mårts
1980.

Meddelelsen indeholder en redegörelse for det aktuelle arbejde i de
nordiske lande vedrörende revisionen af udlaendingelovgivningen m. v.
Arbejdet föregår efter retningslinjer, der er i overensstemmelse med
henstillingen i rekommandationen.

Meddelelsen indeholder endvidere oplysning om den i 1979 gennemförte
aendring af den nordiske paskontroloverenskomst og om baggrunden
herfor.

/Endringen betyder, at det er blevet muligt at foretage paskontrol af
ikke-nordiske statsborgere ved gnenseovergangene til et andet nordiskt land.
En sådan kontrol må hver gang ske i en periode af höjst 6 måneder. Ved
beslutningen om kontrol ophaeves tilbagetagelsespligten for det andet
nordiske Iand. Dette indebaerer, at afvisninger må gennemföres til et
ikke-nordisk land, saedvanligvis den indrejsendes hjemland. Muligheden for
at indföre generel paskontrol er endnu ikke udnyttet.

Det oplyses i meddelelsen, at baggrunden for den gennemförte asndring er
den i 1977 og 1978 konstaterede stigende illegale indvandring af assyrer fra
Tyrkiet, som har givet anledning til omfattende socialpolitiske problemer.

Juridisk udvalg har i sin betasnkning över ministerrådets beretning om det
nordiske samarbejde, C 1/1980, oplyst, at udvalget på sit faellesmöde den 1.
november 1979 med de nordiske justitsministre har modtaget en redegörelse
for den stedfundne asndring. Udvalget har taget oplysningerne om aendringerne
og de bevaeggrunde, der har ligget bag aendringerne til efterretning men
fremsat kritik af, at aendringen ikke inden dens vedtagelse havde vaeret
förelagt Nordisk Råd til behandling i henhold til Helsingforsaftalens art. 46.
Justitsministrene har över for juridisk udvalg beklaget, at dette ikke har
vasret tilfaeldet og har erkendt, at der har vaeret tale om en kommunikationsbrist.

Juridisk udvalg har taget dette til efterretning, efter at ministrene har
meddelt udvalget, at man vil söge at undgå, at noget lignende skeri fremtiden
og redegjort for, hvorfor sågens karakter af en hastesag har medfört, at den

KU 1979/80:50

179

saedvanlige procedure blev fraveget.

Da det fremgår af dagsordenen for Nordisk Råds 28. session, at der under
sessionen vil blive stillet to spprgsmål til Nordisk Ministerråd vedrprende
paskontroloverenskomsten, vil juridisk udvalg efter sessionen fortsastte
behandlingen af meddelelsen om rekommandation nr. 10/1973 i lyset af de
under sessionen afgivne svar på de stillede spprgsmål.

Juridisk udvalg skal på denne häggrund indstille, at Nordisk Råd tager den
til Nordisk Råds 28. session 1980 afgivne meddelelse om rekommandation
nr. 10/1973 angående samordnet udlaendingelovgivningog udlaendingepolitik
til efterretning og afventer ny meddelelse til naeste ordinaere session.

Reykjavik den 3. mårts 1980

K. B. Andersen (S) Lennart Andersson (s)

Formand

Nils Carlshamre (m)
Astrid Gjertsen (H)
Erkki Liikanen (Sd)
Asser Stenbäck (Skl)
Lars Werner (vpk)

Halldor Åsgrimsson
Ib Christensen (DR)
Guttorm Hansen (A)
Ilkka Kanerva (Kok)
Nathalie Lind (V)

Liv Stubberud (A)

KU 1979/80:50

180

Bilaga 10 H

1980-03-10

Sammanställning av rapporter om utförd stickprovskontroll vid internordisk resandetrafik under tiden

1980-02-04-1980-03-02 (W 006-009)

Antal Antal awisningsärenden

	fartyg	ang. assyrier/ syrianer	ang. andra uti.	Totalt
Ystad	29
Malmö	1 154	4	40	44
Landskrona	248		5	5
Helsingborg	5 320	6	57	63
Varberg	52
Göteborg	241	2	1	3
Totalt	7 044	12	103	115

Jämförelsetabell avseende tiden 1976-11-12-1980-03-02 (W 646-009) på
omstående sida.

KU 1979/80:50 181

Jämförelsetabell avseende tiden 1976-11-12-1980-03-02 (W 646-009)

Tidsperiod	Antal kontr. fartyg	Antal avvisningsärenden
ang. assyrier/ syrianer	ang. andra uti.	Totalt
W 646-701	7 752	123	139	262
W 702-801	51 444	593	1 764	2 357
W 802-805	4 120	54	55	109
W 806-809	4 094	33	61	94
W 810-813	4 093	42	97	139
W 814-817	4 124	24	121	145
W 818-821	4 263	36	102	138
W 822-825	4 433	38	124	162
W 826-829	4 678	32	147	179
W 830-833	4 647	61	214	275
W 834-837	4311	44	167	211
W 838-841	4 163	31	127	158
W 842-845	4 031	34	119	153
W 846-849	4 044	42	86	128
W 850-901	3 563	77	71	148
W 902-905	3 610	13	77	90
W 906-909	3 172	5	70	75
W 910-913	3 447	11	78	89
W 914-917	3 914	28	168	196
W 918-921	3 950	21	129	150
W 922-925	4 100	13	169	182
W 926-929	4 535	33	233	266
W 930-933	4 444	69	254	323
W 934-937	4 119	31	234	265
W 938-941	4 844	29	187	216
W 942-945	7 090	19	151	170
W 946-949	7 156	25	97	122
W 950-001	6 790	24	91	115
W 002-005	6 906	5	82	87
W 006-009	7 044	12	103	115

W 646-009 188 881

1 602

5 517

7 119

KU 1979/80:50

182

Bilaga 11 A

Förhandlingar enligt 11 § MBL, som FHR påkallat i tjänstetillsättningsärenden efter AD-dom 118/79,

1979-10-10.

Dep.	Datum	Ärende	Fackliga organisa-tioner med vilka FF1R påkallat för-handl.	Prot. i ärendet*
Fö	1979- 12-11	Tillsättning av tjänst som forskningschef hos FortF (sakkunnigförfarande)	SACO/SR, SF och TCO-S	Nej
B	1979- 12-12	Förordnande att vara gd och chef för byggnadsstyrelsen	Svenska Byggnads-arb.-förb., Sv. elektrikerförb., Sv. målareförb.	Nej
U	1979- 12-06	Besvär i fråga om tillsättandet av en tjänst som rektor tillika skolchef vid grundskolan i Munkfors	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
	1979- 12-06	Förordnande av en professor vid universi-tetet i Linköping	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
	1980- 01-11	Långtidsvik. på en tjänst som professor vid Karolinska institutet	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
	1980- 01-25	Tillsättande av en tjänst som bitr. skoldi-rektör i Norrköping	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
Jo	1979- 12-27	Tillsättande av tjänst som laboratoriechef hos fiskeristyrelsen	Sveriges fartygsbe-fälsfören., Sv. Sjö-folksförb.	Nej
	1979- 12-27	Tillsättande av tjänst som laborator hos statens livsmedelsverk (sakkunnigförfaran-de)	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
	1980- 01-31	Tillsättande av tjänst som laboratoriechef hos fiskeristyrelsen	Sv. Fartygsbefäls-för., Sv. sjöfolks-förb.	Nej
I	1980- 01-07	Tillsättande av tjänst som chefsjurist hos förenade fabriksverken	SALF	Nej
	1980- 01-18 1980- 01-21	Tillsättande av gd och chef för domänver-ket	SAC, SALF, Sv. Byggnadsarb. förb., Sv. skogsarb.förb. o. Sv. Träindustri-arb.förb.	Bifogas
	1980- 01-22	Förordnande att bestrida göromål som ankommer på chef för avdelning Elektro-nik inom sektor Underhåll hos förenade fabriksverken	SALF	Nej
	1980- 01-30	Förordnande av adm. direktör hos domän-verket o. tillsättande av tjänst som skogsdi-rektör hos domänverket	SAC, SALF, Sv. Byggnadsarb. förb., Sv. skogsarb.förb. o. Sv. Träindustri-arb.förb.	Nej

KU	1979/80:50	183
	1980- 01-31	Tillsättande av chef för utvecklings- o. kontrollsektion inom ha Byggnadsteknik vid statens vattenfallsverk	SALF, Sv. Bygg-nadsarb.förb.	Nej
	1980- 01-31	Tillsättande av tjänst som planeringsdirek-tör hos förenade fabriksverken	SALF	Nej
Kn	1979- 12-07	Tillsättning av biskopstjänst i Linköpings och Lunds stift	SACO/SR, SF o. TCO-S, Sv. skogs-arb, förb.	Nej
	1979- 12-19	Tillsättande av fyra kyrkoherdetjänster	SACO/SR, SF o. TCO-S	Nej
	1980- 01-22	Tillsättande av två kyrkoherdetjänster	” -	Nej
	1980- 01-28	Tillsättande av tjänsten som pastor prima-rius och domprost i Stockholms stift		Bifogas Ej justerat

* I de fall protokoll från förhandlingen inte föreligger har personalorganisationerna endast meddelat
att de inte har något att erinra mot beslutet.

KU 1979/80:50

184

Bilaga 11B

BUDGETDEPARTEMENTET

Personalenheterna

Sten Spångberg

Tillsättningar av biskopar, generaldirektörer och landshövdingar under 19791

Dep.	Datum för rege- rings- beslut	Namn	Ut- nämnd till	Län, myndig-het eller stift	Ant. om information eller förhandling om beslutet
UD	79-06-14	Anders Forsse	general- dir.	SIDA
S	79-05-10	Barbro Wes-terholm		socialstyrelsen
K	79-08-02	Claes-Erik Norrbom		transportrådet
B	79-06-14 79-06-14	Börje Hårde-felt Urban Ro-senblad	-	statens arbets-marknads-nämnd statens institut för personal-administration och personal-utbildning (SIPU)	Muntlig information av resp. departe-ment till SACO/SR, SF och TCO-S
	79-12-20	Hans Löw-beer		byggnadssty- relsen	Muntlig information av dep. till SACO/ SR, SF o. TCO-S. Förhandling enl. § MBL påkallad av FHR med Svenska byggnadsarbetareförb., Sv. elektriker-förb. och Sv. målareförb.
H	79-02-22	Gunnar Nord-beck		överst, för ek. försvar
	79-08-23	Gunnar Söder		kommerskol- legium	Muntlig information av resp. departe-ment till SACO/SR, SF och TCO-S
A	79-12-13	Thord Palm-lund		statens in-vandrarverk
Kn	79-04-05 79-04-20	Lars Carlzon Gösta Gun-narsson	biskop lands- hövding	Stockholms stift Jönköpings i län	Varken information eller förhandling med PO Muntlig information av departementet
	79-04-20	Lennart Sandgren		Kristianstads 1 län	till SACO/SR, SF och TCO-S
	79-12-13	Per-Olov Ahrén	biskop	Lunds stift	Förhandling enl. 11 § MBL påkallad av FHR med SACO/SR, SF och TCO-S
	79-12-13	Martin Lönne-bo		Linköpings stift '	samt Svenska skogsarbetareförbundet
	79-12-20	Göte Svenson	lands- hövding	Östergötlands län	Muntlig information av dep. till SACO/ SR, SF och TCO-S

1 Beslut om förlängning av förordnanden eller tillsättningsbeslut som har sin bakgrund i att ny tjänst som
generaldirektör har inrättats vid myndigheten har inte medtagits. I dessa fall har inget personskifte skett på
chefsposten.

KU 1979/80:50

185

Bilaga 11 C

UTRIKESDEPARTEMENTET
Administrativa avdelningen
PA-enheten 1979-10-10

Handläggare: A. Ekman

Rekrytering av handläggare till utrikesförvaltningen 1975-1979

Under åren 1975-1979 har totalt 163 handläggande tjänstemän rekryterats
till utrikesförvaltningen. Rekryteringen fördelar sig enligt följande:

År	Basrekryterade Befordrade tjänstemän biträden	Sidorekryte- rade	Totalt
1975	18	_	4	22
1976	17	3	17	37
1977	13	17	12	42
1978	11	6	8	25
1979	15	5	17	37
	74 (45 %)	31 (19 %)	58 (36 %)	163

I tabellen avses med basrekryterade tjänstemän dem som antagits vid de
årliga aspirant- respektive handläggarantagningarna (1975 även antagning
som kanslist). Befordrade biträden är dels sådana som befordrats vid
lönegradsförhandlingar, dels sådana som sökt och erhållit indirekt utlyst
tjänst i utrikesdepartementet. Sidorekryteringarna är de tjänstemän som i
övrigt rekryterats till utrikesförvaltningen. Vilka dessa tjänstemän är
framgår av bifogade sammanställning. Här kan konstateras att 12 personer
rekryterats till befattning som ambassadörer eller generalkonsuler, 5 för
exportfrämjande uppgifter, 6 för press- och informationsarbete och 6 för
andra uppgifter inom utrikesdepartementet - främst vid administrativa
avdelningen och u-avdelningen.

Andreas Ekman

KU 1979/80:50

186

Tjänstemän som rekryterats till utrikesförvaltningen utanför ordinarie
handläggarantagning 1975-1979 (ej befordrade biträden).

Ambassadörer, generalkonsuler, m. fl. Rekryteringsår

Ambassadör Wirmark, Dar es Salaam 1979

Ambassadör Hassler, Haag 1977

Generalkonsul Holmberg, Houston 1978

Generalkonsul Schein, Los Angeles 1979

Ambassadör Nettelbrandt, Nairobi 1976

Ambassadör Thunborg, FN-New York 1977

Ambassadör Wärnberg, Seoul 1979

Ambassadör Michanek, UD1 1979

Ambassadör, Dennis, UD1 1977

Ambassadör Svensson, UD1 1977

Ambassadör Nordenmark, UD1 1979

Dr Bekeris, UD, pol1 1979=12 (varav

5 pers.tj.)

Handelsfrämjande personal

l:e ambs Wenhammar, Athén2 1978

l:e ambs Ernberg, Lagos 1976

l:e ambs Arwitz, Moskva 1977

l:e ambs Risinggård 1977

Ds Elisabeth Stam, Moskva 1976=5

Press- och informationstjänstemän

pressrådet Alsterdal, Bonn 1976

pressrådet Hökby, New York (info) 1975

pressatt Berglind, New York (FN) 1978

redaktören Svahnström, New York (info) 1977

kanslirådet Pierre, UD, press 1979

redaktören Björlin, UD, press3 1979=6

Övriga

l:e ambs K. Hjertonsson, Bryssel 1976

amb rådet Björkbom, Warszawa 1977

(inf sekr von Redlich, UD 1978)

kanslirådet Edéen, UD, pol 1979

ds Wahlbäck, UD, pol 1976

1 personlig tjänst

2 tidsbegränsat förordnande

3 vikariatsförordnande

KU 1979/80:50

187

ds Marling, UD, pol
(sakkunnig Nyberg, UD, rätts
(sakkunnig Hökborg, UD, rätts
ks Lundborg, UD, rätts3
ks Jacobsson, UD, rätts
ks Holmberg, UD, rätts3
ds Widgren, UD, adm
ds Ahl, UD, adm
ds Malmsten, UD, adm
ds Neijberg, UD, adm
ds Jahr, UD, adm
ds Sandling, UD, adm
ds Sundström, UD, adm
kr Lindståhl, UD, adm
kr Douglas, UD, adm
ds Sacklén, UD, adm
ds Ekblom, UD, adm
ds Fridén, UD, adm
ds Heyum, UD, adm
ds Wesseloh, UD, adm
ds Lundén, UD, adm
ks Johnson, UD, U
ds Taxell, UD, U
ds Bergman, UD, U
ds Jerlström, UD, U
ds Westman, UD, U
ds Backman, UD, U3
ds Croner, UD, U
ds Ängeby, UD, U
ds Salander, UD, U
ds Sundh, UD, U

1977

1979)

1978)

1979

1976
1979

1977

1978
1976

1979
1976

1978
1976
1976

1979

1976

1977

1975

1976
1979
1979
1976

1975

1976

1977
1976
1979
1976

1978
1975

1979=36 (varav
1 info sekr och 2
sakkunniga)

3 vikariatsförordnande

KU 1979/80:50

188

Bilaga 11 D

Tjänstemän i lägst lönegrad F 25 eller högre som efter 1975 lämnat tjänsten
eller som är tjänstlediga

Har lämnat tjänsten:

Amb Göran Ryding
Dr Thord Palmlund

Dr Arnold Willén (väntas i sinom tid söka återanställning i UD)

Tjänstlediga:

Amb Ove Heyman
Dr Sven Hirdmän
Ambr Ulf Dinkelspiel
Min Lars Bergquist
Dr Staffan Sohlman
Dr Lars Kalderén

KU 1979/80:50

189

Bilaga PM 6 E

Komplettering beträffande UD-personal

Tjänstledigheter 1975-1979

	1975	1976	1977	1978	1979	Totalt
Ut	21	16	23	17 .	32	109
In	15	7	18	20	17	77
	- 6	- 9	- 5	+ 3	-15	- 32

Genomsnittligt antal nya tjänstledigheter (utflöde - inflöde) = 6,4.

Övriga avgängar 1975-1979 (högst F23125)

Andersson, Gun-Britt, departementssekr
Andersson, Yngve, utrikeskanslist
Kellerborg, Staffan, aspirant
Munoz, Birgit, kanslisekr
Olofsson, Tord, departementssekr
Sezginer, Marianne, utrikeskanslist

Eneberg, Bruno, informationstjänsteman

Henriksson, Anne, kanslisekr

Järnegard, Styrbjörn, informationstjänsteman

KU 1979/80:50

190

Bilaga 12 A

PM angående regeringens behandling av riksdagens skrivelser

I en skrivelse (med nummer 102), som regeringen årligen lämnar till
riksdagen samtidigt med budgetpropositionen, redovisas behandlingen av
riksdagsskrivelser under perioden 1 december näst föregående år-30
november föregående år. Skrivelsen, som ej utskottsbehandlas, läggs
regelmässigt till handlingarna samma dag som den anmäls i riksdagen. Här
skall först i likhet med vad som skett tidigare år lämnas vissa statistiska
uppgifter om innehållet i årets skrivelse. Därefter behandlas ett förslag som
under hand framförts från statsrådsberedningen om en omläggning av
redovisningsperioden för skrivelsen.

1 Översiktlig redovisning av årets skrivelse

Årets skrivelse (1979/80:102) avser tiden 1 december 1978-30 november
1979. I tabell 1 redovisas antalet slutbehandlade och ej slutbehandlade
riksdagsskrivelser, fördelade på de år då skrivelserna kom in till regeringen.

Tabell 1 Regeringens behandling under perioden 1 december 1978-30
november 1979 av riksdagens skrivelser
Källa: Regeringens skrivelse 1979/80:102

Riksdagsskrivelsen Slutbehandlad Ej slutbehandlad

inkommit till	1978-12-01-
regeringen	1979-11-30
före 1971	1	9
1971	1	0
1972	1	0
1973	0	3
1974	2	3
1975	5	7
1976	11	12
1977	10	18
1978	57	27
19791	378	71
	Summa 466	150

1 inkommit före 1 december

Av tabellen framgår bl. a. att antalet skrivelser som ej slutbehandlats
t. o. m. den 30 november 1979 uppgick till 150. Motsvarande siffra för de fem
senaste åren har varit:

KU 1979/80:50

191

1974	128
1975	108
1976	141
1977	148
1978	157

Balansen av ej färdigbehandlade riksdagsskrivelser sjönk alltså under år
1975 men ökade därefter fortlöpande till och med år 1978. Det senaste året
visar en viss minskning.

2 Omläggning av redovisningsperioden

Som framgått ovan redovisas i skrivelsen regeringsbeslut under perioden 1
december-30 november. Skrivelsen framläggs för riksdagen samtidigt med
budgetpropositionen. Enligt statsrådsberedningen vore det bättre om
skrivelsen avsåg regeringens beslut under tiden från och med ett riksmötes
början till nästa riksmötes början. Redovisningsperioden skulle då bli 1
oktober-30 september och skrivelsen skulle kunna överlämnas i månadsskiftet
oktober/november. Argumenten för denna ordning är i första hand att en
sådan redovisningsperiod ter sig naturligare med tanke på den förläggning i
tiden som riksmötet numera har. I andra hand framhålls att skrivelsen för
närvarande måste färdigställas under den mest arbetstyngda delen av året i
regeringskansliet. En omläggning av redovisningsperioden skulle innebära
möjligheter att göra skrivelsen till en bättre och mer informativ produkt.

Bakgrund. Kansliet har bett riksdagens upplysningstjänst göra en historik
över skrivelsen. Härav framgår bl. a. följande.

En redovisning till riksdagen av det slag som finns i skrivelsen har gjorts i
stort sett sedan den tidigare regeringsformens tillkomst. Genom beslut vid
1810 års riksdag fick JO i uppdrag att vid varje riksdag lämna en redogörelse
för vilka tidigare riksmötesbeslut som blivit av ”Konungen gillade, utfärdade
och i Verket ställde”. Sedermera (1830) föreskrevs att redogörelsen också
skulle innehålla sådana beslut och framställningar som inte blivit föredragna
eller avgjorda. Fram till och med 1957 lämnade JO redovisningen samtidigt
med ämbetsberättelsen vid riksdagens början. 1957 beslöts att redovisningen
skulle lämnas före februari månads ingång. Ändringen hade föreslagits av JO
själv, som ansåg att arbetet med redovisningen var ”synnerligen betungande
på grund av brådskan att iordningställa redovisningen för intagande i
ämbetsberättelsen”.

Efter förslag i motioner vid 1959 års riksdag beslöt riksdagen uttala att JO
borde befrias från uppgiften att sammanställa redovisningen och att
redogörelsen för behandlingen av riksdagens skrivelser i fortsättningen
borde lämnas av Kungl. Maj:t direkt till riksdagen. I proposition till 1960 års
riksdag framlades förslag i enlighet med detta riksdagsuttalande. Proposi -

KU 1979/80:50

192

tionen godkändes av riksdagen och sedan år 1961 har skrivelsen avlämnats av
regeringen (Kungl. Majit) i stället för av JO.

Den enda ändring som härefter har skett är att redovisningsperioden år
1973 ändrades från kalenderår till tiden 1 december-30 november. Detta
skedde efter det att riksdagen på konstitutionsutskottets förslag (1972 års
granskningsbetänkande, KU 1972:26 s. 5-6) uttalade att redovisningen
borde lämnas samtidigt med statsverkspropositionen för att vara tillgänglig
under den allmänna motionstiden. Ändringen borde enligt utskottet
genomföras även om den skulle få till följd att redovisningen inte omfattar
hela det förflutna året utan avslutas exempelvis per den 1 december.

KU 1979/80:50

193

Bilaga 12 B

Sammanställning

av regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagsskrivelser i
sysselsättnings- och industripolitiska frågor under riksmötet 1978/79.

Innehållsförteckning:

Regionalpolitik (prop. 100, 112, AU 23, rskr 435) 194

Jämställdhet i arbetslivet (prop. 175, AU 39, rskr 411) 202

Bryggeribranschen (prop. 32, NU 9, rskr 120) 204

Tilläggsbudget I, industridepartementets område (prop. 25, 43,

NU 16, rskr 122) 205

Vissa varvsfrågor (prop. 49, NU 17, rskr 115) 207

Budgetprop., industridepartementets verksamhetsområde
(prop. 100, NU 28, rskr 207) 212

Nytt handelsstålbolag m. m. (prop. 100, 126, NU 43, rskr 369) 214

Åtgärder för textilindustrin (prop. 145, NU 48, rskr 390) 218

Riktlinjer för industripolitiken (prop. 100, 123, 184, NU 59,
rskr 415) 225

Energihushållning m. m. (prop. 100, 115, 127, NU 60, rskr 429) 234

13 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

194

r Os -

OX) :0
X

3 re
X X

C X)

P p

O ^

.x ox)
.t; re

CA "O

O CA

Cl.

O 'C

o- >

u n

SO r ■o

i73
S J
3'S

CA CO
OJ x:
-C o

c -o

W ^-s
00 iT,

.E ^

’5 ^

ox) u<uOC -

. c

CA HJ

-C

'5b

T x x

w -o «
E : o -*

g ca «

3 x >
c 'fe —

X X X
«> ca
c o® C
c ■ - (U

s * «

:c5 3

E -o

o :2

■■o

to q>
a> °re .«

r On -

X <U

■fe ^
fe ca
3 fe?

C -o

00 fe

•g-s

U eöo
00 ooo

U —

01 —

^ c
«« E eo

c c 2

C "O 33
X O -*

fe ca

*-» CA U.

<U c :ca
■o c »

:0 o —

to .£ c

. JS jj
|-S E i

— ca 1

!.a-r •
:«

c > _ oca

■2 3 |5 c
oo *- w E

o oca -O
«- 3) sos -o

.« 3 2 :2

fe C 5/5

:0 ^

^ "O <D C
«2o 2
00 —' 3

•o

i 2

re c c c
J2 2 c c

^ 1 1~! OO

> =« -S*

^ Kl C/l 'W

m ca -t? *

ca
•r >

<U X
ca fl)

5 *5 '& .S

X > <U
O — "3

55 & g

ca : ca is

Ifl r “

n 5 fe

3 i-jn ca

00 ca
<U ■ - 3
X X X
_ w — - C oo C

« f ^ 3 = S '"

I « ’5 c

■3 ^ > -

E *« >

^ o» ^ 3 fe *3 "S

•S = “ -a = 1 '=

<u 0) *- feT <U c "ca

^ ”3

— OJ

c
re ■

e 'Ö

C <d

re X)

2 c

2. u
ooc *->
_ • U

2 -3
“ E

oo re

E u

ca :Q
l_ <4-— —
lea *-*
00 *-

2 E
o E

■3 O
»-

£ &
oo P
c U.
c «

g> o

2 2
x re
o ■*-*
1/3 33
C 2

fe re •* fe

*a -3 <u

>re x >

:ca

:ca I C/D 2 2

(U .

E §
o 2

X) re
o 2

re £
JC =re

o -o

:ec

'5b

C 3 b.

c- _ fl»

I.l

•3 g

:Q °«3

re x

fe «
ii X

S E

•— re

“73

v <N

•"fe ^

ca "-fl
c

•2 Soo
P

c re —

O ®ö M
oo :3 re

SåS

oca oo

ca 4>
*-• o

»re

•« — §"

2 = S

:0 « oC3
— ^

— X W
ca X
(U —
re cq >

—: ca

« re re
<u to 2

£ öOu

.E to

■3
C o

| E

c ca

O :ca
00 *—
C M

— 'E

•3

ca <u

E c

re &
oo ^

00 c
2 &.
= 2
re qj

S «
00 ~

■3

E
o
c

K S)

. oca
w ^
:Q —
'5 ca E -

r£ E

''C re

c 5 2

■■<3 2Z

Z :0
S) c
=6 w

*3 :0
re oo

c ^

C f/i
J73 O

a e

- (U X>

Z s s

« "H-.S '

O £ T3

3°?

3 2^

U. CA w

:ca <U C

B-S S

0) op c

S -3 ®
.2 1 ^
X ^

S 'C «

O Q
a. ca u

2 »fe x

*S2|

E ■— '5b

rr ca

=ca c

CA C

»ca
a> •“
ob c
=re a)
— oo
w c
oo *c
X 0)
00

:ca *-

o «3

:1 E

c re

13 E
> 2
>• •—
re u.

fe G*
•re oo

5 "3

5 :S

.3 g

•fe 2

X __

S-s

■g32

o c

o £

<3 I
5^ rf

C C

O "
*-00 :0
C «S

'E —

II
0) 0)
X *2

CA o

D c/j

1*5

s §

re c

CA d>

'§ 5

■3 X

o x

^ 00
X c
O -fe

° £

= 2
 re

CA <->
00 c

.E §

«- X

0) CD
c CA

re u.
a.t2

1 ©
D- ra

•3 :ca
3 *-

fl) C—

»re £
oo ~
c C
re 3
c c
<u u
X oo
c c
S 'C

2 ä

3 2
<U fe

X =o
c x

2 cö

fe op

<-• oca
^ u
o ■—
O. re

2? c

oca :Q

c x

2 §
:0 *-00 «

re ^
00

• E 3
|-8

« wl
ca re
c oo
C £

ii re =
X 2 « ■

| I =3 ■

fe S w

s;;E'

'5b

re -q ,

vj -q
- « u

x -o *2

a “c

*3 .£ re
c =

.2 u
oo J2
3

_ OO

E c

o £

•2

O 00

x jS

:Q :ca

13 ^
53 ^

s: E

a i£

B “
o 5

re w
o^S
<fe ~
o

1) CA

s> ra

«i E

B S
-§ S

2 g

"fe <3

E B

(U u to

- « w
E “ i =

c ,5 i o

c c x -q

rfe re
.fe CL
c

oo <u o
'd X “O
»re =o c

“ re D

c =re x x
_5> u- o

'C t <L>

o- a>

W X

■O x :ca
2 2 c
D CJ D

ESD

re gö X
c c ^
c •- c

3 S 3

^ fe °“
re c
re fe

'■2 & a

=« 3 g

> re .2

C C fe

re c re

i- £ E

.fe X u,

'S — o

X — c^-i

X c
C 00"""

<U x
00 o

lil

eea ca re
^2 c *3

c 2
> c
■o 3

>— T3

£2
:0

t- c

5 o

00 p		00
«a	=0	p
p	E	‘S
a>	a>	<2
u- 0	X	a.
> :0	re	X 3
a>	CA	CA
E 0	X	«
re	0
CA >.	C" :ca	CA
CA	X
CA X	tu c	3
43	p	ob
00		x
»ta	ii	c 0)
ja u	3 M	u. :ca
X	CA	p
		(U
oca	(U	X
	X	p
0		ja

'-£	re	^re
X	X
re		u.
CA	&	*2

73 Ki
C X
re ^3 re

c C OO

fe- —

re x
*- c

£ o >

<u ’5b 03
o

2 o “
-a x E

c > re

P <u

<u <u

X X

.- .b ^

fl) CA 3
fe 1- ja
(V) —

<u »ca
x

fe re

H 00 (U

p - p
E a> fe

fe X O
1/5 o X

> <u :2

:0 "T3 .£

s fe c

CA -O O

= J? X £ r

X < 3 X -

C C >

a> >
ren=o

»— r J2

X a
aj o O

"3 j=

U £ p

:ca Q O

'^•x N

2 :2 °2

fe CA 00

re <u c

^ fe re
.3 X

re c>

•= -g E

fS o «

os re
^ c x

t- £ v a)

;re :ca

■g i «

& X öo

re c
— 3

ii «
x ^

«_. CA '

re £

1- O

<U CA

X >

c re

3 :5a

re "o

O X

CA —

3 ic

— U.

X :ca
>

w »re
<u x
x fO
-g

CA O

iP E

fe <u

£ 5_)

re D

X x .5 =re .fe

E w fe

o > 2

o fe o

O DO

^ ota cu

^ 00-O

a S «

.a a ■“

00 c
^ .E ii

P •“ D

ii P X

p :re

fl» —<

ob ^
c

c 00

•fe o

P _c

o <L)
fe

5 15

lo Op

00 .E
.E re

3 g

ii «

X -o

'ca •*-

u re
X »-

E w
0 E

x .£
o __

vSO c
x E -• =

fe fe c
re o> re
x x ^

00 ca re

. .

a '*• 2 l.
c ■= 2

.fe o.2*-i ^ > c «
? Z :ca xx

KU 1979/80:50

195

■O

(N CN vO Os sO <N

•P

2: v.

'C n 05 vo oo n
^ ^ n n t,

a\ m rf vO <N

—< lO os 1—I

(N ir^ r- tt (N

E o -o

ra -d g W
0-:l5 8. ^

U W :* oo

•a 5 00 »

OD C ^

c 2 :0

^ OJ

C Q -D

'O ^ m n

Summa 2 368 074 28,7

KU 1979/80:50

196

"Ll

Q£

= >

OO .i,
o —

c* i2

3 C	c OJ 3	<u 3
O		:3
00	3	00
OJ		°3
t-	°3
c	yi	3
3	y>	LL
	3	yi
u	>	P
E	3	"o
oo	(U	_C-
c	X	3
E	—-	C
3 O	3 Lii er.	Ö/J 0)
É	C	>—	o
3	0>	c	X
y.	G	3	E
t-		p	3
•O		U	y>
	o	E	Lii
OO X	—
_£	E	00	<u >
	3	c
<u 3	(/)	’E	”3
C	u.	3	C
3	!U	u.	3
dJ	> O/J	i 3	E E
			o
P	2		Lii
oo	^3 C	2	X o

‘C

CJ ;P

C C

^'F é5
E «•> £
p oo oo
3 <L> Q
_c ac F

u. P :3
3 “

oj u

X 00 :3

Eoc
Ji clj:

E oij

|g :c5 ä
E I =

O :C ^

c Sfi E

O/J O/j
dJ O

■O C.

3 3 3 C =

3 °0

■35 ^

O/J

; '— .3
: Q. _
~ 2P oij s

u —

Q. _3
” O/J G !

= s

-3 X

O/)

■y>

O/J

3 •

C u :3

I £

3 2
> C

3 *>

“ 3

.£ o/) «■>

CL =
C =

1—

O 'P yj
3 .E. 3

'•3 —’

_j io

öb

dJ — p

^ X '>
= Q. C

^ &
r- 3

3 CL 3
Lii —v y
•y: —i w.

E =g
o ts

-c

Ö' —

o E

- E

CTn

t">

■H *

:3 X

se 4

-a

.«» _
E w
c £ -3

£> :3 C
o/j c o
> 3 ‘_

3 P =3

1 1/5 5

C ■ —

i . _ s/j
s- _ 3

3 •-

i! l

^ JH o

13 E
O/j P

O/J —

C % ,

,
U 3

-sif

O *-

Ä dJ
t/5 C/5

3 L3
a> 3 .

öb v ~3
•r -2 3

^ o/j

1 &
y 3
C

3 "3

jxS dJ

a e

C 4_

'£ O

i» x

O/J c
o 3

l_ 3

c/i

E -S

5 ^

c >

E ob Q3
> 3

i£ =o 2
> = :2
“H

3 :/i 3 "

2 u ~

1/5 o 2

> *£ c .

3 SJ W ■

00 y P,
c c 2
'£ 2 b
3! 5 c.

— -3 <L>

3 2 ~

Esjj z.
C U

S •= -P

3 , •—

G 3 I

•: o/j -

3 2. 3 ö/j ~
3 O "3 ’

X 3 3 £

> 2 s_

I c 1> O ■_

r*l h x ■£.

t ■■= .2? o

O' c u ^ * •-

C- -c = = t: ..

— 5 e

E -r
c E

C. iii

E E

3 —
Lii -

op •
■3

oj .—

Hö 5

c G

1 s

E 3

•§1

:Q 0J

5>-s

•—. CJ

P OJ

o °

W5 3

3 i5

u. CJ

0J >
3 3

E 2

^ 3
O/j "O

•2 >
(U *-

■i ^

« -p

| 2 so

= 3 JO,
>

E _ i= ^

.3 3

0J ’s- E

i e i

« Ej

5 -S a

. 3 12
r~> .'£ 3
"^ > 2
c o c

OJ — c

°3

£ E

2 E

C/5

-3 > =

O >

E «*

00
<u c

E 'E

2 E

w tö

3 X)

OO .Jr

2 2 c JD JU S C

S WJ g v -3 S

u- 3 3 *- 03 *-*

•O — -2 E LE «
S o.'0 “ p

•“* “Q yj C c C U

t» 3 C 3 c t- u.

o § !. E s a s

S, 2

•x: 3

> 6 73 2

3 x: p ^

sisi c

c u

:a a
OO "3

«- E

OO o
'C -3

E =

OO -

”3 o

aSu
| 5 -c

|l !

2 o. O
s O -°

v: u 1

•-i

lis

p > 2

P 3 *P

O _ O0
^ 3 —
X >

o T3 £
o c E

2 2 >

3 CO _
^•»3 v E

cl o

E -

■y. x
oo o
C o

“il

• — '3

• 3 X

1 cj
w O

-a *-

“ <L)

*— t/J

3 r3

E s

I C

-C <y

E E

Cl 3

OO —
*3 P

<L> C
-3 3
C ZC

L. O

3 VJ

oo •

“3 5/5
C O

:< E

D. Z
c >

OJ j3 '
3 _

OO W)
"3 • —

— cc E

i e

^ <U
— t/j

U >.

G 1/5

3 OJ

"3 X -O
C ^ 00

3 P

3 00

•SJ s

S poe?

y -3
3= C
3 •“

oo . 3:

= D

— *3 -3

-3

C —

<U '3

2 «

s |
oo x

0 oo
</) c
C

w •E

35 =

1 ^
I I

o t/3
3 ?3

> P

3 aj
00~

*- du

2 ti

3 t/)
> 3

C 3

<L> C
OO

• E C

C <U

u -g

' »3

=o -g

X :Q

oo c ■- c P

c = -P *- E c °2

#SSo
’c ° SS

o UJ 3

.2 y »-

l_ 2 O :Q
Q. 3 3 00

— .P 1>

:3 ^ OO
yj c o
>-3
1) v•3
«- O
:3 ^

2Ä o 2

'3 JU t

O p 2

2 "g

.E >

£ ^ i

E 2 Öo

-Saf

3 .Jr _c

3 O0 <

3 C

I
-Il

S .3 E

*- E/i P

.2» C 3
33 dJ ^
:3 I- —

E J =

003 3 OO C 3 '

1 s 31 u 5 ii

— -r ^ x = ~ c

' i l“ 3 dJ — r>

= I =o 2
1: a |5 J2

E 5

C/3 _

2 r—
w ”5

E y

E T3

E °3

1 6
E o

O -p

5 5,

>» to

"5 ”5

°3
D.

3 £ S

.2 c 3

ts 7

3 |
C %

—

y. o
00 g

P 3

oo oo

3 £Z

0 '

1 E

C C > £
O 'J , 3

P E 3 JS

O O - ^
p Q.

<U w

oo oo

Ö £

3 O

:3 £
OO 33
o3 r?

<L> 3
> ^
■p o

> S 3

OO .

C g «2

ST :3
•= 2

5 =t

alg
§■ =

3 X

<— CJ

J —
2 ^
i 1.2

i ca £

. C
oo
c

.2 oo
3 =

a •e

ii 2

22 E ■— c o

KU 1979/80:50

197

u c
c _9-re ~

« o
c .2

O ÖZ)

‘öb*3 2

2 y
*“ C c
= o

b ro o/j
u- -* 3

B -2 ^

-sJ:l

lii

o/j

.2
Ö/j Q.

E a

£ »«
2 c/j

.2 °S p

ro re oj

is .-äg E

C — y

Oj - K
u £>
°« -3

u -O 2 -n

U- r; J-. ;
u c S '
C O jc

-c x:

OJ OJ

O o

P 5 w

C Si. “
| -2 ■§
03 ^

e* > ’c
> n E

ojj ~
O/J O/J

1— U- i

:Q <*J

> U ,
re o/j O
00

CJJ

O/J c

.S c j ,
|r > o>

£ :£ |
- a c

2 ro

c rs

3 > o

o >

o - •* ■
73 J2 oo
C ~

W b ro
.fe *o y

£ « OJ

E i

> 73

re °ro

_ b

"2 2
:C ÖU

U 1
■= >,
"S E

E*.

OJ ro
O 2
JO re
J— CJ 1

ro £}

E —

b •-

a> -1=
■P 5

■O

I »- >

; ä «
i -Si =S
L J4 -c

, CJ i_

•o as
2 % >

- T* x: cj o

* Si U MTC

►» LJ o C re ■

bJ y

= i

c y

§.f

^ u

1»

JZ O/J

re oj

<Sl t II 3

ro oj —

^ si jz

y .2P o

o ■§

■a g,

73
C —

oj _ui

C/J -A

c c

■C 0J -O u.

O/J :0
O V*-
0J
r- XJ ’

2 |

J 3 ort
OJ y

c o/j
C c

§ J= «
re ^ °
c c i
oj j- re :
c OJ c. :

5j^j £

t! C =

•- .S2 OJ C

l!D §

*= C 3 73

> £- 2J

c -

OJ X

E E

■y "° ‘5b

c °re D 3

k S -

E ”
E =

OJ . OZ 'O

?jQ'E =

2P b >•

:0
-C

73 3

c “

■b J

b 3
Q .2

o/j 5
c c

1 O
_ro -o

CL o

E -c

S E

re c
a. •”

X - -o F

° c 2^

o/j -rj c- C

*- O —

i > 2

C ‘X rt

.2 p

O/j :

y. ^
OJ u

t? c
°ro E

E c

X OJ

- E

1 J c.

; z £

3 . u

: v. 73

re -re C

E re

--X —

37 j- x: ro
»- re 73 o

•O T3 ^ « O
! - > o 3 &

-F ti E: oj re

C E

Ö/J OJ

■S :ä5
al

c/j Ji

O/J
OJ

73 — -= =

OJ .g 3 :

3
C

r = c a

’-*— y.
y.

I i

oj r1

OJ Oj -re

o/jp
C C

.3 :re
C 73
73

•» C/J

E °2

OJ ^

°2 O «
o/j .

J2 g re
• 5 o

s-B-f

c ro ro
0—30
■ ” OJ OJ

Q- :£

re 3

oj c
.£ o

o W»

73 £

J2 | 3

s §

CJ) .S

3 t- O/j

n y oj

OJ > fc •-

^ ^

— ' ro (/)

3 D. u. oj

o —

•o 2

t/)

j i Is

re 73

O/J

C JZ

Z U

re O

O c

re -o

c y>
3 _J

•3 Q. 73

g sr 3

C oj re
C- 3 >

^ »re y

— Q. y •_

P S/J

“ = E

lia E

ö/j ro

ro "3

S o

OJ “3

—c

1—

O/J

O/j

iö

—

C/J

Ö/J

°re b
c_ ^

°CL

_C-

J:.

C/J

'*2

y ‘

_ro

jjl

“

_0/j

*>,

C/j

•re

1—

U J j! ^ C
Z • "3 3 ’E '

c 2 F. "2 _F —

* -O c

P OJ
C 73

J 3 73

s| I '

3 3 ‘O
tr*. re —

5 <3 52 ro

Ö/j 3 s/j u ort

2 C/j CJ

tb oj — .E

Sj E :C S

■- - rt 3

3 C/j b

o £ c .3 re

■3 3 OJ ‘E y

3 ort E re >

“ 3 Z o/j

OJ O

E ~ c

=o «

■C C

QHJ o
73 3
• :re q
3 b _2
O'! /
3

.E -3 .52

E II o

oj re

o/j

• — y

~ -re

2 E

= E

t- £ •- E
“==3E
•= r JS ~ I

OJ g r i/l
O/j u. OJ £ y

OJ 3 > G 3

“ 5 -2P M H _ :U

73 O — C/j OJ :f5 b

b *— 73 (U

= «

00-3 3

O ä :0

E « XJ
OJ O/j 3

•rt — OJ
Un -TT- S^
U =C C

. E c

ro « >
c > =o

c =c >

:rt u- D Q.

= c B1

- >1
> u g

'5jB I

u- otc t*-

2 E .2p

gpgjsS

c | .S |

O .g re

ro 3 ro "O ro

M«2Ö
g « -S >, p
c cj ro c “

3 73 .

§-5 1

OJ C OJ y L -

, -ro ^

*- b oj

= « B .2? o = z

.E 2

Cl-0
q. ro ■

&! 5

5 y

5 JS b
3

v °ro

OJ "y

C* *-

73 OJ .3

S X r - ^ oj 3 rt
^ C o M o o

C3 jC 3 73 '3 "O

Q y F

E £

y cj re c

— oco y O
re y ’S ■

re q

= s

‘C Q.

o 2

9r »
2 ^
Q- ro
y 8-

»re

c 2 ,

:re c

73 ro X ~

73 3 OJ
c C 2 -C
3 -m ka

OJ CJ

oj u. re 73 o/j ro

i£ U |> I
Jc3i
2P- •“ ö
~ « = -5

E OZ) :rt

■-E -3

O/J >

Q- .

£ öj b i£2

73 C

oj re

E E

>,^5 2

3 c E <S>

Sås

OJ 73 ^

"3 v- O b
•— a. — 3

E -

O C/J

3 73 3 =

• E OJ “ cg

G E 73 ^

E wj > J ^ oj

2 ^
3 W
re 73

Q I

P OJ re 73

0> F X

rt y oj

— .3 re — b •- y -b

;V y rt .. j—. . re

O/J y

oj re re ,y

0/1 r- ^

O/J i

p J __

re re b X — m p

77 Tt ™ 0rrt OJ C

u>Ss^-=oE-0

y o Xj

S|-S

3 E 2

^ re 3

r \ G

b s/j
y _

°re y x.

c y a
C OJ O
73 w

:re u.
^ re
^ b y

JS «s

S E |

“ 5 E

O 3

oj 7= p, c x: — o ro oj
- 2 «> c “i-a oo

•?i

u. y '

0 re

1 .e
> u*

E °

> I ■”

■S °

_0J

E oj

2 00

X re 7= b 1/5 73 CJ
s/J cj *2 re u- v_ x:

> 1/3 00 w c > '

re U- 'y :re

00 2 *-'ss b

O/j 2

3 r; p. =c

3 >■ q! *c

.2 .2P 9- n

re b b oj

fti. F c

> > = b
1 re «* g

r- > 3

! S “ o

n O/J O/J 73

! E 3 JH
; G 73

, O CJ c
. b re
i "re ”re -F

. *g 5 jj

1 b o 3

) 3 cj 3

: 2-8

= 5

cj °re
c/j b

y OJ 3 i2
— -3 P *- 3

O re

!5 3 £ 2 =ro 2 2 2

E = F
E

b wj
re 3

re p

c 5

•_ re

• b E
0 E

>
re

ro -q o/j

.Sp CJ 3

^ E c

OJ o 3

73 -X, ro

> °«73
re E g

re o 3

3 “

£ o

OJ y o

oj jJj.
3 E

Op 73 7; b re —

y r- ■ —

— !2 E p

J3 7= b b =ro o
D. 2 3 3 y Q.

KU 1979/80:50

198

r S) M

g ■■= C

-H 3 3

u 3

°3

:cd

ö ® _

15 1
§ g* g

T3 •“ t*“
r C w

E o «
.fc c

3 ;V 3
OO

— OO d

3 — c

“SS

•S s s

p 7

C OJ

c E

.5 .£ *

E o <3

3 —

C 3 0)

Is«

; ^ C

!-! i

1 o "i

o £

CO -O

O oo

CO C

E =

o —

s >

E "

x —• 3

o w c

X) C

CO o -g
3 ”O

O 3 >

tfs

111
i: >. ^

= £ X

— o
2 c

O TD

■° £

:0 =

8 2 >
2 ? 3

— ej co
" <■> —
. co w

•o ■* 3

£ .Sfi ^
tn «

1 s

ca "3

t» CO

c S

‘ u. CO

o c
!t: c

CO .<£

O. > 5

Q- C :

3 3 :

' s ■

-1

c c

- z c

g ^ *s

OO ^ c

E •“

0 £ -

*c w =

-- -C •
u.

= ? '

1 §>'

U 'C

5.8

8-s’

-o «-

■s5

.t o .
•£ *o

o U.

-C -O

TJ • =

»CO “

2Z <— C & v

~ E .3 — -o

o °w

Q_ 00

"E 3 o<
c c

O W On

5Ö-* ~

KSS

CA °2

£ U
»3 "O
- C

(N O O

2 & s

■o

Ö' *2 -TI

r-~ *2 T3

o s y

I- -g

»•E O
00 „,

C o C
C “”2

”2 " c
o co E

■O E 2

*— <U ,
t- ~ O

co w oo

■E ! :!0
2 •! £
s 1 a

_ ^ OO

-P c

OJ ca .3

oo oo c
c c ^

•r »co :Q
O £* &

O/J O ^

° > .E

C/L -O C

”3 -_3

o o

00 Cl

2 E

3 O

C O?
O co
00 MD
3^

a t

■y O

E |
2 E

u :3

o ^
C. o

■8-°

■S E

-2

= E

- o

. r fe ° t» *> ~

'J :C 3 an £ *=•

i 2

c.— :

g «

oo i_

■o >

W 3 ■

E =

:S E

oo _o
.E oo

:C0 CO
O C

CA (U

s >

tn 3

£ S
II

= :S
S -0

— o

i o =

3 3: oo oco

s=5

i a

g £

- a

c 'ZZ

CO L ^

5 ^ ••=

o -3 ^

Op.t c 2

c £ co

•3

c oC0 ra »co

^ Q. >

(U (U 3

_ c —

7 .E -c

cu oo

“ ca

äS.

s "So£

r»
* ^
C5C _

s: E

“'S :C0

•o 2

B u

73 On

7 É ^ «

“ C c L •E

° =o
— -JS ^ »r

e ca -2 :£0

E ® e

oo o

co u '2 i- u c

'IToco ,
:C L- :

L L-

-L- °3

> °3 —

O k- S

oo « w i.

3 T3 :Q

7 OJ

7 -o

:2 c
Tr 3

7 .2,'

E
E

.— u- o

C »3

C (U (U O 4>

•- CO C £> C £

<u 3.

ca -a

C/3 ca

•2 E

'ÉÄ O
o 1/5
a.-o

£ :2
Q. C/3

° C

E -3

L- CO

Cu ^

Sä

o i:

c i

CA "3

CA CO

. _ CA
OJ >

7 3 O

ryi fT

T3 °3

;0 t!

1a O- :
CA Q.
Wj 3 -

II -

:C0

« I

CA g
CA C
>-, d>

5/5 00 <u

’C *- v

■O :C0 u 13

^ x: i- i=

3 o w 5

> <7 O0 Cy.

0—3 T*

-a

co o
oo jj>

3 ca

1 = £ S 3

1 ■£ a-e a

2 «2
u « co —
^ 00 ^ >

^ cE :2 7

CA ÖO £ 3

2^ O 3 u
> > >, :0
s :o c £

1a W
3 T3

o w

Q c T

; »w 3

oo ^
: T> -3

T3 3T

CA C

3 >, E

•c -2

:C0

‘5. a

3 T^
-

«- i

E 0

> o — '

3 3 u CA

O -O
3 •— **- ,
3 3 O

>. > .E
Sfx c
« ? «

E u.

'= £

« 58 :2
■O g.f

£ E _

S = -

-* u u -O 2
M > E ° g

+-* — 3 v* 3

C 12 -o « U

I ^

5 E

S i

oo *;

•— oo 'i

3 •*- :i

Z. (U !

O 1

3 d>

!-s

E |

£ £
£ i_

° p

ca ca

i—

w 3

00 c

*3 :3

UJ E

;3 3 C

2 »O
Co ve

vC w *— •

£	3
7	OJ "O
CA	u. i£
aJ -C	3 3
3	3

KU 1979/80:50

199

■■c p

C/i 3

E „ä

O 0/

.5 3

<NI £ ^

- § Ö

O •- >

-a

eea

•■Sj

- <u E
E -a 3

o "2 .
o B S
17: 2

c c bo

1.2 3

,S ffi T3
w 1» :0
u ^ ts

S B ’8

-«-s

? El

-J= <L> X!

cK c. o ;

rl CA '

^ 3 u •:
c w i

c O CL

<L» ^

cu °
op .E

O y.

:S >

T3 "O - .>

~7.

•3 °

£.-C

-* Öl £

U T3 — £

T c 5
»> £ u £
E2 ■ E

§f

j£

O -

J 3 15 "2
u] 3 *z

Ö"JS

^ i- .2

C — io “

■o u • ®

1 5 2 5

^ te !ij
t- . — y. c

-C o/j -

_E ">< .E i»

— o — ou

jw ^ O 1J

= c &

*- X» > u.

2 -o g =0

-— -C

£ •—. >

£ C « =

>> Q/j W

O/j

»■§

; JU

: c

(/5

E S i= -=
i ! •= = ^

— .3 D >. r >2

fe bo S 5

— Q. o .E P

O/j

.E ;0

«= -a - i :S

■q

o/j <u
;3 ^

c o

3 -X

(U — *- ~ °3 3

= E

E =

o > ■

•c E

<u O

3 J3

•a U,
E I

E —
•a “

| 1 I

— oo o.

fe | E
bo -E o

g :a ,ä> sä =

« E

o/j o

2 « 2 *2 O -S

:2 ve

C/j sC

£ -c

c > ■o	c OJj O/j	<u TJ C	</>
cL	•3	3	O	s
rs	C	O	-O	5
>	3			5
en	om	> <	u	k

•p

E :<S

^ ni O

3 T3 -■_

C m tr oc

ti: o i PV, c D

2 = _£ c :<73 C

E W 3 QJ ET* t3

< 2 Q m«< w

Avesta \ Nedre Dalälven

KU 1979/80:50

200

c £2

<U t ÖO

c 't:
C 3

"O CO

22 «
<u x

ca .5

~ 3
22 O

C c/3

0 ^

E <U

1) "O

1 §

o.-*

L4 CO

o «

s i

O 3:

C tj

<u 42 3

OO X

fg —

X o« • -

J£ " «

> ^ _C

elg

o o ^

X Jxt

B3 U 73
*- > —

•O ^

CO to

■i-g

o <u
■o 33

C *3

3 -a <u

c o JS co 22

x x

“?Q

■o

to =3 £ — ^ ^ 1

/t-1 i ■ lo ”3 ^ 35

E ~ «

c o > .

C 33 3

OJ O c

CO *g

c -q U -

•3 X

■v ~ U

■22 £ t
o *-

> rrt

■3 2 -C

■£ -a

> X
. 3 t_

«|

5 3?'
| £ =:

C 3 to

"* r- *>

c ^

OJ o

E E

*C3 OO
C. —

—

!= o C

*- E 22

X ■>1 —

fi lO -j

B- t_

CL <U _

3 > E

<D tO C

S?:S .2
E =0 ~ '

■o JD _ _

> L. 1 -C

K ^ 3 :5

Ofc S

i/i 3

k- _

•3 od X to »
1/5 Q. 3 OO 3

i sllfi

<D ;

o 3

to ra .“3 £ X

=3 £

to __ X

3 co

3 OJ
- X

E 35'

c -a >

3 CO «
X >•

°3 X C

-c ^

j- o co
£ M,=

- £ 15

CJ i,

5 E =
%£ %
•O 2 _

=3 ra

> .2P

o
—

-c x

22 c —

C 3 ;C

u 3 u
<U u. 0

?? C £
cC £ 5

E c

E C. :C

3 C/l X

> = >
^ OO X

■ E 5 £

- "3

O 3 .
> C

Si 'P.

C 3

“ C/J

•X.

•8

-a*

E : 3

C 33

:Q C

0 00
•x <u

1 -

E :0
c

OCH 3

co c

i/i v <u

O g
E -2
= o

• 5 E

(U >
TJ 3
C O0

a> c
= ‘E
-o

^ <u
M -3

i/i o
3 E

11
3 C
-Q 3

i2 S

ts °3 = 3 ,

3 i ^ t

c c .- a/

ra w O =3 C
CO *-* ö ^ g

■£ 33

oij

to ~ —

^ -C 3

E «

c E

to o

£ c

C o
c ^

i/i U

oo c £

■E 5 £ .g

C ^ —c

ii *- O0 3

=3 ra 3 t:

fc. C =3

K 43

•O g

oo ra
c co

Ä 22

to l/J
>-. oj
to u.

> 12.
3

C0 c
C o
• 3 OO
C C

42 ’E
•a -o

c2 22

E 5

2 o

D d> T3
£j O
^ i- c

3 E

iA i oo -

X	O0
>	C E
c	X
<u	o
oo
c	c
	3
o	35
OO	<U
o k—	E
>
3	£
i/l	c
6b	3
:3
> k-	u

*- to

33 •— >>

•3 X)

_ L4
(U tO
35 3
■O -o .

Ä I E
2 > o

•g

0
”3

1 ?

00 •

t/i

^ (U

O ^

00 c

.5 E

M i. ■-

x E »-

t >,

S 1/3

“=o

.3 X
C D

ii x

:3 00

J£ c
c

i/l o

>L c

■v. —

§ S

33 >

O •”
ii 3
3 i:
*- to

3 0)

E 'S

3 X

c J

i/i

c -u .
c -a

*P E

c X

— o

O X

♦2 x .!= ~ x

= o *- =

x i to • —

;« « "S -

■£ E
-g Q

c X

« -3 *-

2; f
oc
o X

oo é

;3 .2

- B
x ■a

- ^

o ra 3 lS 3

E “> £ KS

■- E3

22 x u

2 ^
•o J2

<4-4 3

O 3
35 .>
<U l E

o ^

to “O

X to

3 '>

E o

C 33

o3 O fN
Im w- X

<4- t- lO

•- 5 ™

°3 ra
O0 3 c
X c >—
-* « oj
*_ oo c
<u c o

:g O
C- ^

(D i/l

=0 5

J£ 2 c ■

"Ö

> X X c O O)

3 x X O X X

co •- -2 c - <=

~ Cl 3 rr. ■—

E c

1) _^

>, 3
to co:

o E 0

c-E

C :3

u C u ;0 -

fo i

i -g ^

• p *>

: cio

5 ^ o

: -c E

E &
: o

; C/3 to

X X

i/i :0

É S

S M

:3 X
X :3 .

:3 É

t °

O to
X >>

r- t/i

E to
3 C0
«- 3

£ t

C0 X
C C

s :2

O 35
^S —

1/3 —

-fe «

s:S

! E

X ^3

s: ,
°
O oc

■ i/i

£ t -

> *-

o E

—1 to

4-« t—
= £

E ^

i/l D

S ii
Mera
3 i/i

£ :o
x x

3 t/i

i £

3 C0
O C

KU 1979/80:50

201

_ o

Oj ra

C- Ctfj
§-«

.2P &

•rc :c0

E £

g o

w <U '
OJ oo
OO :c5

2 *-

ra c
co c
c

3 O ■

t "9

> -v
s E

ra ra

(/3

E -ra
o ÖO

tl ” 2
o

“C3 co

— C

S B

c *s

■■ 3
Cl c

1/3 c ,
o/j o

1 oJO

oo ~ .:
-3 co „

T3 | n

<L> ~ H

o -3 -ra 3 c

= o

— r

O/J ^

1 i
6 i

E
E "5

2 -3 E •- £

'52 «<.c

-3 _C

ra 00

- -c

•3 "3
•— 0/

—

Op O0
— otc
c C -

o **

00 •

■S &

00 c

3 ’JZ
'C O
_o ^
00 °
5/ >
•_ c

r- =

c> o -

— oJ E

~ ä. _S

-c

<5j

-c

c B .5» •§

00 =c

3 — 70

Op •/;
-5 oö

-3

c/3 :

S jO

ra •_—•.

Q. C '■

Cl C

■ CQ 1/

< *j

c Jjj
.2 *o

:ss Of,

0? £ -c

ra -f
ra ^
C >

•- c c

ftn °
00 O/j
.3 3 3

C ‘O 'C

C T3 _£ O

•= o r3 00
u. u. OJ

-C = *"
& »2

3 O

r- .3

I -

° U

<u =ra

■3 j= vs ;

*- u c

3 O <u

ra — y.

•3

I.E

C/J 3

<U *-

^ ra

00 .

C ■*. ■*-

'= 5 »-

O c :Q

OO _g
O

u. »ra
Q. ÖO

1 o> ra

: 2 «

O Q, O =o

-g £

•3 3
c

-So.

3 O/j CL

c 3

.2 </>

00 ^ o

S 1 s

c ^e.
C E i£
ra o 3

te -*3

E 2 ra

y »ra >

00 —
00 .^r
ra :Q

ra -3

U. CA

ra l<;

L. :3		(U
<		O
I	E	> 3 O
£?		E
		3 C/2
	oc	3
_■		O
	tA

a> E
o E ■
■3 3

Ii —

> J ra

o>
— o o •—-•

7. «— ■
O 3
) Q. s .

£ a ;

CL 3 .

C/3

c "3
« ra
c =

» g =■

•3 E

0 = J2 £ '■

^ 53 ^ 3J

^ U X

1 g 5,«

00 00

= g 22 00

i- ^ oj —

;ra ^ j- 3

z E £ lu

£ 3
*- OJ

.3 *- 3C
E -ra *

gr 5

3 3c

E - .2

C C» —

JC '(7
c c

L 3 CL

=0^0

ra Wj
co .E *

c .1= —

•— :c3 <r.

o c a

? E ;C
<L> Q

S E

s: yj-,

^ 3

(1 1979-06-21 nr 94)

Regeringen utfärdar förordningen (1979:632) om regionalpolitisk! stöd. I
4-9 SS anges vilka kommuner som ingår i resp. stödområde. I 4S anges
omfattningen av stödområde 1. i 5 S av stödområde 2 etc.

KU 1979/80:50

202

_ u

° CSJ

i £

c —

cfl =

-2 c cj c

ro T3

S « «r

> ro

- " É _
SiEi
s as -

X) —

cl = 3

Jr, c « *2

t dJ CJ *"*
X TD > =

r-~ >
O' :ro

y- P' ?
£ «

CJ il
-C J/i
"3

• & C
D. 9- w

£ 2 :s
a. 3 >

So *
5 E

E H

•« *

2; o

g* =

— cj

3N U Of)

r- — —

E 3
- <

E c £
9 = E

cj cj
OO Q cj

— . -O

^ ^ I—

c c

_E £

-c

i >

5 o ro

r c ^

ro 3

E Q-av

=ro

ro i»

> t

£ =ro
H Q

•-■PS = t:

t/5

E &

B
E

=ro _

£ *3 i2

-c 3 £

c w «
u £ x=

S| i

•g -S 8

E 5-»

lil

S-s
^ ^
oo ro o
jo -o —

.£ "o JZ

> £ 3

•/■• ro cj

•O c ~ >, 3

cj :ro u ^ -

o E

.c —

o ro
.11

3 =

3 ro
'55 3

t/j °ro

3 ~ e — ro
■ro o 3 *3 *-

3 c

> *s

“3 — _

O ro > c

- *- ro aj

c —

:ro >

ro 3
- *3

.E O =o

=C 3

c. ►

lc CJ ~Z r
:> -3 cj q.
g -a > s

#. r, 3 O "6

cfj =ro -3 _
.3 0»

— c *3 r

£. O
« C
cj 3

t.!

■3 c

S*2

X* OO
3 ^

o» cro

= c

‘3 cj
-3

X ti w 3: «/j ;ro

3 c

C t.

■0 Z

—

— c

3 cj

■åå

yr,

00 r-z= 0
c —

g cj
c. "3

jr.

■3

CJ c
c c

£ 3

~ E

C-

= 9

y ro
3 >

å'

i r-O'

-C

9 S

CL "O
C |

o/j

■3

—

/E >

y. —£

|. g

— Q.
Q. -X

—

= ,EJ
- £

£->

,5/2
'Lu

C/3

/4/tm

^ro

*y.

lå

ero •*-

> 3

jr.

-X 2

^ro

— t/:

■3

g C

5 g

C ^
3 -2

tn 00
su s:
-C £

t*j Cj

~ w
^ -2
00 ci
os S■3
-t;

-5C

5 -

E =

E - 1

:ro oc

-* E

; c*

i ^

_ ro- ^

. -3

cro "2

^ E I

■g-Ss

ocn ;C ‘i;

t/j

-3 ^

oro ‘

3 o»

i « _ -S i i ■" ■

^ -o

■5 r£ -o
> c

7“2 »

<i »is (§

C ^ c J=

—■ ro t- 0

EO ©

■g 3 Ofj

O o 0)
Z -c ffl

» - s s s

Olj O0 Ofi Glj Gij

C .c C .C c

o O CJ o» o

o O u o o

ä. c. Q. O. c.

c C c C C

ro X> U T3 0)

C/2 >■

J2 3

0 0>
JZ x:

> >

a iil Ä E
2 '6 o 2

Ejii

(✓) O/J

C 3; «« -S

<U 3 ^

■° E g g
(— .— 0»

« ■§ 2
Olj£ Ä -3

Isll

^ E
2 c 3

E ^

ro -3

t? 0
E c

:« .3

s 1
å s.

c Ln
00

; 3 a„

? CL

2 vs~,

E X

:?3 w

c O

O • —
o/j .3
ro c/:
“O c

t/; Q.

_> t—

ai a.

x: E o

O ;3 l O

•—» ro

o?.® g
•C E -c <3 -a

•3

o x

■3 O/J D/j

O -3

5; E

’ -3

•5 E
lc ? •

•o I

£ £ F.

•Sf -

t $■

tr. -y.

sjj ö/j

C :cz

E ^

— O)
>

C- X

i-l

=ro ^ 3

t/J ~

• C v_

, E- « -C

ro <u

• 00^
ro

ro - c

E y

■— (-4 OJj

dj E °ro

k- u.

y. 3
C/2 C
dJ O
u (A
£ OX)
c. 00
:ro

<D =
•3 ‘3

o 00 c
y. 3 o
~ -3 00
c ro

£ S

= O

:ro c
o/j c

T .SP

« ~c

r- UJ

Z 3

^ J=

ro .E

:Ev 1/5 >

X O0 T

y- ro /il

“ 4>

.SP*£
UJ 3

00 :£ ro
E

•p .5 £

•— t_ o

O ro -c

-3

o
*- 00
d> OP3

O0 0
°ro 00
CL 3

3 .£
C >

C .2

CJ i_
Op CO

ro do
~ c

.£ 'C

2 -E
£ iH,

n £

E •=

KU 1979/80:50

203

U 2

2 c
> o

03 OO

— 03

O !/}
-1*3 03

g 2

O (U
.O
<u ocn
*3

£ o

"O ca
c 5

w E

•a =0

-o Z -i

B ■= :

5 :

.2 ob
o. _2

U i: D to :03

X "30 c— w T3

C 03 O ^

C -Cj c

£ ^ jy p <s

o - ^3 « -O

O J£
00 oo

°03 <U
C «-

03 P
C >
OO 03

03 ._ —

OO U 2
— C <u
^ 'C £
£ ^2
= 5 2

« T3

00 "3 E
i -E > :«

; | i jp

■lis

5 1

oo c

CA "±

oo E
c .

°O0 ju

i 03

• § .5

3 .E

:OS O

oo — :

*-. E '3 003

.SP ob E -=

I K Q -g

1 >

\ ° J 5
' ? i -

i .S bots

: C i :

> o c
=o p <u

La 03 CA

Cu P
^ 03 J2

C t; a

c -£ “

3 ess

■E 3
— 00

O 17;

Wl ,—

■o U jS tS tS is — 2
= -auc“ci3S

s « I « c

n s ! -° |

•s s — f

CA — co Q ,

c .2? -

^ C t)
“O C 00

c 'g l

O O jj
— ~ C

~ 'i

c -a

O}) u -O

2ti

(/) 03 j E

CO
c “

1 _

— °03

03 Q.

03 x;

O0 £

3ö <u
Q

(j ca C

i*-3

SJ —

-3 >

■o 5

= E 5 =

— 03 .e

3 L- •«
_ -C c

'E .> 5

oo:3 o
c 1/5 ^

2 c E

£ So
2 £ >
•o .E c

:03 . 03

5 2o
sS |

c C cc

5 43 c2

« 3 a.

3 wö 00

El'"
c >

| S £
u-v z

> 3

C fl -

C T-j «

= c £

2 3 —

3 ob E

03 ac o
oo ^ i/i
»03 O c

J= 3

O C
C T)
03 C _

P 1/5 P
e u cj

E * «-

O U O

c/3 :C0

ä?!

<u <u
— oo

•— 2

_ “ :s«

E ^ o/j
o > -

OO C <D ■

■lii

g.=S 2
E >?

— 03

2 =
•5 E

ob -*
oo .£
— -a
2 c

i2 :C

:03 w

S E

3
X)

C 3
C 3
o *-._ u

X .2

c U J- rj

- “ W 2 C8 ^

C = *- C .£ .>

j-* r

GJ C -

O -3 ,

P !_ C >l '

•g S :« .2 Z

»03 :C
*3 J=

:« E

«- C
o —

Q <u
u-1 oo

2 c :
P o ■

o -C b 2 *-

E .= o. — .E c.

-c « » S
"c. 2
E ’JZ

£ -* c
ca o.'

2 s |

O 5/5 3

ö o n

— 3 OO

2 55
5 c.

i g

S °0 Q
aOi-n
c oo °2
c 2 •-a>

Z 2 I

u O c
o/v-£ E .

03 o ,

(fl •/« 1/1

oo ~

c — _y ,

E 3 C

oo u. ._ x

y O °P v,

i- C c OO
_ .2 u c

c P <L> ^ ®03

ees

■c E «

^ :03

i Ö É

._ X J

g -O 2

" c -

<u E

i: : 03 03

c c £

rr* U O

. iz 03 "ob

T OO O

2 S

.t C

ii 2 3 > p

OCO

P.O

> P

S? & > &

2 :c3 ir; .E C

O. u.

c ii

“3 -3 3 :2

£ C - =

: ^ Z "

: c P ’>

o 03 w
• -O Q. E

' 03 O

: £- c »ca

1 z 1 .

E C o

£ cZ s-c

<-03 OO O
*3 O C

§5 |

^ c. 2

^ u i/i

ali

■p oo c

E U jaC
>0^2

03 C
C OJ
C -3

<u c O

”3 O C

C T3 o
03 O/J

|| CJ

r3 E r3

b <u -a ,

s co - :

P > z
:P ^ £

2 .P —■ ^ °

— —

ort :C0

'* i* J£

O/J rt ii
CA P —‘

> 2 u

03 P X

o CA

E u

1- _C

C ^ - L

y P E

— ees

'“c

CA -3

c I

E >

o - c
iii y

•X CA

i .E 2fj 2
c. le 2 £

c 03 e .3

KU 1979/80:50

204

=: 3

o t/3

11
O 3
<*- <y
i—

C -

O/j o
°3 ■*--

S E

_o <u

s I

I- Q.

:C <U
<— -Q

-C C

otc

— l—

c ^

S-S

3 r1)
C 3
C -i.

.£ 5c

3 ^

•=333

:3 X 3 c

~ Z °/j P

« . .E 5

-c u. -u

£ rn 32 .-

> bs 3
y —« «-<

& g- 2

3 o i:

u. ~ ’>

j£ — 3

~ <u »-

ii X) u
»3 ^ >

C c T3

£ ^ 2

£ w» E
£ "5 -0

oo ■
3 ***

2 CL

•o <U

i-s

-— 3

u. .*2
£ >
i>

3 ^
3

t/3 £ 2 * •

" “a «

^ 1

£ ra

— of) *- £
c •- g,

C ■- y ■=■
3 p O .3

cl-E ®fJ.E
g g C8 ’§
E ?£n

o—o —1
-o C y £
u. ■£> «- u ■2

-S y c

C O — Os
^ C 2 u

:= C ~3 •

,s 5 a*
>2 "■ g a

! t = I

. .2, C/3 - —*

y
-C

o 0

ä.SP

sa -=

£2 o

c « :0

l-o

0 <y

S |

“:a
c T3

Jä 13

-C

y 3
c

1 E

3 3

— y

O r00
3

o/> &
C c
^ £

— -O

~ 00
_C ;-S

|*E

3 o
z: ^

a i

.2 sC
»C3
"O Olj

£ c.
3 <r

« S

“O 9-§ =

3 £J
Ä c
•5b UJ

-uj ~

>. -C

3 —

1 5
si

3 I

a s

O/j O/J
3 C

C -=

O/J —
0Ij X
>, 3

l_ •—

CQ 35

E &

_3 o/j

Er ^

3 -0

oi d £ —

3 .5
Z b

p» *—

■5 .

3 gtQC >c
r* t*
c£ ca — 4S

£ 3 £ 3

e E ■= w

3 E 3 -3

fiss

-e ■= ^:

i i '*:

0/J _3

5 Q -

s? s

CJ 3

C c
3 .2

— afs

« g

■3 3

:3 iC °

.3, c

C *- o 3
E o ■ ^

-x w ca x;
y o o/j _
c Si c E

3 « 'E C

2 t- *a .E
| 3 c ^
c - C ^

~ 3 W

O • —

ari n

O/J (A

t''c

■“= a

* c
u. c

^ s

«1

— :c3
£> y

•O 3

P o
c -O

; c/)

3 .2

TD 3

3 a

oi |J'E .5J

♦2 °3 2 —
« £?■§ 2
3 3 C 3

B "S

JX O c O/J

3 -3 flj

. V -F.

i «
I -s

c3 0—
^ °2
«- ^
;o O

xj o

e e :=

•5 £

si :3

s %

5 1

ISs

i: >

1/3 :3
3 T

> 3
2 £
■- E

o ö S E E >

•ra j2 É «
o/j y o/.

!5|1

C “3
Q. C

O/J ~ -p 3 3

c -3 E
c 3

y o/j :!

y (A .E '1
c c. ^

E oJj :

lil:

> o

P "3 C
3 C O

E ra ra;

*å:£

E .H,

c
E >

y 3
° Q.

‘E =

E -C o

1 i E

2 -O 5

1773 ^

y oj
' C -3

«. c

Ö/J

— U- ^

E E *

o 3

S> *>

3 -- y 3J t: T3

3 flj -n o/) O C

-a i2 o/j o. 3

P c c 3. y

D .2, tu £ 2 2

3sx

3 y

•5 s

■3 «

*3 5

^ O/J

cu y
O- :3
y >
y Ofj
O/J C

.E c
ä E

:3 jy
pj
"S 3

y tl

y o
>, 3
y -3

1 !■
s_ .»

2 c

O/J - .

3 > =

33 c "3

S5 « s

£ C 3

3 O 3

> O/J p

^ c

3 2£ 3

3 y S
c ^ y
£ CL C

O ‘C 3

W a- «

sz , o

op :E s

föl

y |U C

E 33

S-iS

E 1

g Sj

9 o/j
2 >»
u.

3 cc

1H>

S--S

>> >.

O/j c

3 OJ O

3 "3 C

g > «

2 3 CL

‘C "3
P- E

■— OJ
3 3

Sra

« c «
ag-g

E| =

y :Jq ti

<U "O °3
r

„ Cfi t

'3 l> .—.

!/T
£ o o
; c 3
O ^ —

LC :C u.

O 3
-s 73 t.

C '
"3
O

O/j

y o
3 -v
<U •-

y —

.£ o

-a: "3

y c

u. 3

O 3
•3 XT

O/j y

•— flj

S > 2

C st

3 O 3

§* C •”

-P C -3

73 u m
13 D —

E -c -

y .y O

y 5 fe
> 2 'Sb

C •- 3

•— o/j —

Ofi , ro/j
.t E
^77 C
*3 ca

O —

C i_

ö/J c

o/j 5
>' .2
.4* y
CQ .y

:C w
XJ
- w
^3 3

^ CQ y

_3 c

O 03 ^
3 i C
E — y
— 3 o/j
O .3 C

*- D- 'P

, u. ” C

; 2 J ■s

: y _ O

i-a a i

) *yf 3

■ 15 s ^

r »B U.

■ C P
0 3-r- ■— y

E S ;P

3 O

O rj O/J

y £ 2

g. « £

y *- -o

£ 0/J C3

*c 3 *2

_ - :Q

3 flj u«

r « U

E ^ x

O PL CZ

* 2JI2

•s. g-»
•— £
= 5) 3

03 £ £
“33

O/j c

c o

1> 7;

ffl c -

u- (U <U

3 c r

3 ^

le-ra

oj 2 3

E^o
c i- a

U- y X

C c ”

o w
c o/j ca x y

* u. £ • 2

3 <D c 3. .3

O/j >

u £

c e
3 .E

*- b.

w 3 o

3 E E

i E E

O/J o o

^:gs

u £ o/j >

y 2 3 ^

— c— y y
3 ^ 3

y > ■— y

.E ra ± >
ra = 2 i
ss:

us; t» i> c
2-E E o

» E -g
£|i E

2 J: 2 s
|2 - -C O/J u 3

E | E 'E

C •—. u- -3
y — u 3
£ y O/j
£ £ O u.

:Q «- =3

w ^ e
u E n S

" 0 i m,
u c ra “
rats oj •£: —

— » _ sö^

JJ IA « C

2 -2 o
_ Tö c
g ^ i tu

£ £ 3

« n 45 5

1 sg SP|
i£3?
■J= £ 3

c* c

O/J .3 OC
O/J w .O/J
y y 3

t W y “

X > CA 1-

u. c ^ 3

2 'So ig.

0/1 £• —

Riksdagens beslut Regeringens beslut
statsbudgeten. - En annan statlig stödform som kan ifrågakomma och som
också nämns i propositionen är industrigarantilån.

KU 1979/80:50

205

— 30

2 . rs| 00

=s E d* £

•f. T y
/ 'J C 3 -

- — X -3

O jf. 3s X

oo ^

—

o 2

00 CL

c 5 9 £

_3 ;C .

CL ~

C —«

73 SJ

x: oo *- ■

OO o

§11.

= :5 = O

•u ~ 00 - -C 3

a _£ -a
op“ c
-3 ^ 9

C/J —
73 OC

- 2:

•C J.

•r- 2 £ TJ -

= 3*-2 £ ^ >

2 *“ - \= 3 *
9 ^ - 5J ■ 7 -c c

_3 — ” 5 u. .2

b s S/j 3 b" — L^

C £ 2 3

r- -c - l c 3

C*, >2 3 2 CL

“ * E

.5-

£ c

73 L>

CL y.

.9- >-

£ I

— “3

3 °

> P
Ä 3
C 1/5

Gc r -

D .E

c er
5 ^

■o £
c

- D

- Z

^ 3

*a ^

0£ cL

sss 3: f»-*.
I< i s ■= E

3 "3 > 9 = 1E
3 3 Ö E .3 C d C

C/J C/j -j ~ ^

■s 1 -i -g -S 2 ft

M) JÄ, C *- U

<-r. c/» w w a

r- U. L. r- i r b

:n b C/j 3

> Lr.
3 .3

- c E * ~

L åo ^ .rP "3

a >2 = l =

C. 3

3 .b

> c/j

a |
■s ^

>s lz:

ja 9

T3 | -S

'J C L

E C/j a

C 3

'c "3

E = •-

2 - M

p —

-i

_ "3 Z

c. y y «
L^ 3 O

3 * Z

3 E

-3 LC
C

3 -C

v .

oo b 9
3 3*-

1-1
JC o <~

*- E =

3 CO —

Uj sc -*

■- CL

C .3 3 _2 ,
| s

1=§\S 5

■x x ° X “
- a -3 ^

C/J 3 -3 —

3 3 .X b

3 3 -X -C -3

c z > y c

rb 3

LJ :b £ & 3

■/* bM ___

> 2J cJ "3
s y ^3

n OO *3

CL -

A j
3 ;

>. -— O
CL C/j
CL -

C/J

C 3

•r o

3 3 = L>

8 c -g_« £

E “ =3 I J
.a c -ä ■= g
- 1 C > S
lilli

_3 -3
3

- = 3 "3

cij _c

C 3

3 =

- L*i rs
—

-1 b

3 c
_0 '□
:3 ”3

E :S

C/j .-

C/j

S "3

b ^

•J2 —
3 t:

O r3

■o E 2

- ^ J3

•3 E =3 3 ^

3 3 CL

i“"a rN

»TE

=P U -E tn

— "3 ^ '

• — n/i ,

3 00 O

9 .E x
111
ct=

3 c/

A 00

-g E

UJ -

r. 3 -3 3

■piS >

.sp «;

X T3 É .

3 > '
3 “3

. ;3 •

: ;C

— = 3 -3 j3 =

=3 i_ Cx. ^

•£ 2 > S>

E ^ :o t: :2 .E

A A 3 LC C

KU 1979/80:50

206

OX)

<S)

-£

ox)

°G y

<s °3

(U CO

G Os
1) —<

§ 2

§i

i£ 2

% 2
uj £

•O

^ u. OX)

<V C X>

£ y —

OXj OXJ
dJ —

“ DC "

i- oj o
y x *-*
_> op c

r ;g u
2 E ■§

a 5 c

ti X G
C c u.

•“ 3 X

£ X 73

• — o c

X O G

E s

o .o

t- E g

y co t |£:g1-5

t C C

CL Q (JJ
i- t; >
3 y :3
£ ^ C

•DOW

Os ^

u- —J co

^ « 3
—• 'K i_

u. O O

-31 Z

O —

■o

§3£

y G ^ ,
O C c
o «- c .

E a e

G. OX G
t£ ■£ C

o’ 'y o =2
£: c 3 ^

— UJ ■> x

E -*

^ .= g &

° ■o C -I
J- -o c •-

0) o os fl
•o C (N C

33 3 _ «-

C 3 dJ

5 o « *-

=/> -O o

O y X
^ y e

■o 2 «

> =33 c —

Ä E E B

OJ) 33 D

•E " S fc
E =o 8. 3

X w -

:33

<U • —■
2

% 00'E a

■° 2 tS *o

u. 3 3 °

Eli *

u I i2 C

*£ 2 c 3
-* 3 y

•ä ■s t; :2
? •-g S.-5 -3

> C

-C >

g =)

;2e=E
f 5 3 f

o £

" 1 S 1
5 "g u

"c “1 2 “
E u. y

=j 33 .•£ LiC

y C C/5

•* 3 2? r t-

3 r- x

o rz os ox
> U — o

■d

y x

"O o
C O

Ä 33

!|Sä
1=!?
il M

ÖX) OX) 3 :£

•« .s a 2

-O —

5*g

ö CL
"5 CL

3 </5

>, b
1/5 >

OX)

y Os

■O o
73 •-

1 §
C -C

-ii

“3

2 a

“ a:

CL w
CL U
G 73
G

G G
— X
u>

3 :Q

G
|1

“G 3
C •*

“ V) .

*5 3 Er, xi

^ ^ s OX)

OX)

—

o G

TJ W)

G i "c.

Jo c

g g =

G 2 b.

^ fG

-G öc r_
.G c

s: ~ :G

G	l2	y c	•2?
>	G	O
G	E	Li O LC
	G	y
G	y
1— l2	> G	G OX)	L>
G	y	rS	s.
G,	JO 3	G y	.y
y ox)	C G	C y
G 3 y	-C y X	3 E	5
_£		0
5	G -C	c	G"

23 c -c

G 3 0
*- n

s P Ii
5

sj! a|

o S.M

73 3

-± >
X

G os

3 X

g *2 - 2

C — G C
3-^X0
y G c -co
“3 — O >
C -i c u.

y - _G y

-a ^ cl-^

G ^

E 3

E x{

:G ^

“ ^

3 ’>

x S
< 5

y l:
0X) ^

ä ^

-* :G Cl

ax ö

73 °
C _0J

2- a 15

—	y		y
OC r-	•O	y 3	3 G
Os	y	3	E
	3	’>	G
y		c	y
l2 y y	y u.	ox 3	G 3 G E
°G	"c		:G
3	G	G	C
>	E	°G	y u.
	c	y	G
«Q	y	u-	OX)
— Cl	3 G	y 3	3
CL	>	ka
G y	=	ÖX)	C y
		"fl	3
.O	C	G	*_,
E	>s y	3	G
G Im	C :G	’>	y
	X	ka C	OX 3
X y	3 y	X

.S -G

y p i; *- y y

C 3 G ;G y OX)

g. 355 |-S «

yj oco *-> 3 >> ia

OG Q. °G G ^

* G "3

u c O 7 ,

« w u C- S

X ;G CL • —

*- ox “O 3 >

y t u.

- - :S •« ^

> O -O S C

« ä 5 1 -

c OX)

3 CC ;0

g y
g ^

3 >s

Z —J

S C •- £

OX) G —

■d = - 7

G u- G

c o 2 2

=G OX) i- *“

E2SS

C »-

3 ox
O 73

._.

ax :3
G OX)

y 3
> 03
*3 G
ax c

E-S

.b °3

:G t/)

u. 73

C G

z 3

C/3

G °

E t

y 73

°G ^

« 3
y ox)

— G

ax :si
7& 3

C/5 G
G

G .2?
“-

.= o

c t: a

ä£ t
1 S Jä

G G

c :3 2

y ox

E x g

o -3 ^

^ S =

O _ OX

L*3 E —

« J2 =

3 OJ) 7

'■G X ’’

E - ? '

y ii g !

'3 "G ;

Q- !
b* 3 J

E 3

_o
-S8-§

E 3

ax g

3 ^
G — *-•

y o
3 E

3 Ö

y >

"3 73

, •- y
> Xi

•Si
■8 2
E 3

"3 "P

x OX) X

5 -g =

ax E G

” :S E

__ x o

— — L*S

E > '

9r ä»

a e

’E =0

Z X

OL ”3

y y *-

r 2! ox

OX) ox 73

= o c

3 :0 X
— *-

E 3

y Lo y

3 G „-n
—: 3: Z "3

L±C C

y y
C 73

“ c E

0 ■= 5

c . U 73
c OX) 3
OX G

ai _j

KU 1979/80:50

207

<d ti

— :03
CJ c/3

r-^ u- +-•

On <L> 3

w- Qm _C C -

CJ i/3 £

> :TO >

o' ^ B* C3

— ^ 5 “o

c/3 ro —
i- O

I i® J2 S

-7 c » u

— CJ OO "O

9 S?.S ■?

Ov -r B c

3 "E

*c73 :0 ■

CJ b

■° ^

c/3

OJJ c

ro c
■ö

J2 ro

v- CJ

CJ v-/

O. c
•o

_ 2 ii
23 ö . . _
> ts > CQ o

I 3-å

> k- 3

c/3 <U *0

S e °

O- .5 u.

E - Q :rt

°0 k il CJ

TD C

”O — 2
~ £ £

ro ^ ro

^ :ro
cj fe
x

o jo ro 1
x c ■
c

2 o

: ro

3 ro

C/5

C/O

cj fe c £

&<o

« £ *2 fe„~

c/3 «"

• •— vo

c T3

ti ro

ro J/o ^

E =

c c

CJ CJ

E S

Q o

ro 73

> g
if

52 ro

S E

> fe

C/3. <u
oro ■£

i- 173

2 T3

"O CJ

= 5
S 2

00 c
c o

<*> > > .2 ’

:0 =o
o O

> CQ*
i- r 03

■<

ro cj •— u -

E : v g

5 £ 1 < c -o 3
£m2

Bil £

ä I

£?«

O ’c

03 *->

OO OJ

•x oo

° 2
X <

ro J- _
> oo°o
^ c -*r
•o .E w
-o c

T3 ^

ro	CJ	ro
E	C/3	E
E	>> C/3	■*2
0	__	CJ
	*3	X 1—
S/5 CJ	**-	ro
(/)		X
>	• i~".	u
ro	1—	0
	CJ
E	CJ	fe
E	X .fe	"o Q.
c	=o^	ro
CJ	E	c
CJ X	V- CJ	z: u. CJ
ro	OO	D.
y. CL	CJ	•O
ro	c
L*

:— > CJ O CC :iTO

h wo x; z w £

5 CM
> —<
Cfl oc
u r is

w 13 e
.fe =ro =

> fe E

L. CJ >>
CJ vo u.

g> g, 3

“ C/3 C/3

3 ^ fe
3 .2 «0

ro c ue
fe ro

^ E

« c u
2 cj -o

I Q =

afl

"2 a >

Q cj ro

fe <6
•O oo «-*

t—I •— o

E t | c 5

O ^ 1/5 :ro ro
^ u. *r

. fe £> o

:o fe
oo o

tt ^

ro Ä

d 3

—- S/3

- u*

S fp

2 *-*

-i*

C
-C >v
C 1/5

2 I .2

•a c ^

rT1 oj

läs

C :ro 03

r- fct—

E -u :©
E

"Ö

o ro

-c «- —; .E

O I

c* ^
‘E J

y? *c ««

0? =9

u r å“ ■az u

oC
ro *ro> ro

t« o

O*™

'I E

^ i2
sf ,
§ £

W) (

•fe

.?Sg

u > o
2 > ~
E ro ro

— "3 c

"3 :ro u °-

> CJ
C u C

cj ti ”“
O O c

■ öö

2 3.5

g E
23o

_y Q.

> is 2

ro 3 t
cj »■

_ i-s

2 E
’G <-ro o
Q.

ro oo
—
c

^ CJ

:0
E

u .2,

1 5

v-, r:° xj

« rrt

51 É

M «
^ 2

fe > 5 «

; >

o E

•- :Q
•3 T3

QC >

Q -c

.3 cj
73 00

^ C

C x Q. C

CJ
T3

0 >
C Cö

^ •-ro

& «>
C .3
‘C C

C E
-2

Cl cj

CJ -o

1 2
11
åi

3 r? v 2

t? °ro

00 .1

•^s

= >

■3 ro

2 o
:0 “
■O .g
00
i® 3

•fe ^

■ro •—<
•O >
T3
Im

•O

e E

3: =ro
:S 2

^ 00
CN

E -2

.T3 C '
2 >

CJ *-

x» ro

5 >

£ E

3- c ro cj

■fe 5 .E

o ^

^ 3
00 £
fe VD

P E

•fe 0 '

^2 -u

w i

.3 ro

jD E
E -

fe CJ
O n

«« fe
c ro

CJ T3
-a

-C ö

»- =o
£

;ro ro
*tj oo
u. P

CJ c

on _

s :2 c .5

*- B C 3

(U “ -£

.2 .2 S
^ = E

E ~

V5 CJ

c CJ

fe 3
O -o

E o..

5 - .S «

O C3 ■

ä E ° 2
5 2

T3 £
V- :ro

•O ^

s E

ro o
3 ro

•o t:

CJ CJ

'! %
c

ro c

cj ■
3: ^ ■

:0 -o

E s

ro ’>
._ W) ro

=ro .00

« S

ro cj

— O. >

c S-:°
5 g.b
"S ■“ 3

DS c E

. c O

oo c — ro
c ro 'O c

O c

.3 ro

:<ro oo
■7 oro

. z
E

° c

ro 03

ro
00
c 1

•3 - »ro

£ c Cu

fe O :0 fe fe = °ro

* ““ « O 5 E

3 -r- t- </3 C/3

fen CJ -3 c -c

■3 2,*-* _ CJ «+-.

E g

O C

UJ 00 00

~a tc

i 3

> -a
öb rt

> fe

ro c

fe ro fe — fe

o
00

fe .00 -O

r> o r» «3 «» 3 = <2 •= 3 ro o

ro .37

-2
— o

u S

Q ._

I ■*

ro u.
> ro

E “

>% CJ

fe 00
1—
:0

S 2

■a 2

k. c

D- ro

cj 2
TD

C ‘fe
3 C

ro 2
2? ro
°ro 00

cj cj !|
X -C 1

ro .fe ir •—

i -

00 00
,E cj

i.l

1 5

eI
Si e

I ° I

00 o !

lii

CJ C 1

— roj

CZl OO ,
> »- <
C o I

-2 "> !

C CJ 3

— u o u .3

> fe ro fe- =
ro an fe; 33

i °rt C
. 03 C
1 ^

ro o ,

•a 3 — fe

• "■ CJ *3

^ .55 > p

ro c cj

■S rs-ä £,5 *

-- ro
O >
D.73

E .

o ^

L* 3

•P 2 >

fe 73
:0 ro
xi c

D. 3

3 ■£

CJ O

Q D.

Riksdagens beslut Regeringens beslut

uppträder. Det kan då exempelvis gälla kortvarigare beläggningstoppar eller
speciella projekt. Detta bör dock inte innebära att den anställde t. ex. måste
avbryta en påbörjad utbildning eller avböjer ett erbjudande om anställning
utanför varvsföretaget.

KU 1979/80:50

208

-h k- ' 03

fl» r—

Os 3

C O
X>

tu 0

- oc X

C 4)
<U p

Z I

3 teo
d) O)

X X
«
oo
x -c
X >

°o

« c

1 s

w ‘C

3 •§

T3 p

o d
E *-

CA —

CA C
w O

.SP ^
=5 o

o 00
.*■*

It: o

u —

CA 3
U

Os
rocr-» Os

J OC0

o 01)

T3 *2
C0 3

±: -c

-Ja

[ 2 u

S E

—t CU

■ö -O

^ £
OO

<U p

■3*1

£ -o

5 *o

Jr c
X teo
&0C
C

- ON

E .E

o £

W 2
c 1/1
v o
£ £ ™
E « =

3 u. <U
C ‘g 3

« O ^
0> -O uX
U
"3 ca

9 o >
| E “

C0 T3

^ OO co

CA C0 >

"3 5'"

u- ,Jr tu

0) -O CA

X u— —-

X fl»

ii U.

oo <u

<U -C

- E

— <U

* 8
Q -a

p — -o

C — co
— X I T300

CO :3

<U u.

-3 “O

1 *
f g>:

CO C v

:C »- CO
<*- *“

CO i

f § 1
a

O °c
_/ ur,

00 Lil
c T!

‘c &

:C0 tr

c 00

•O

CO ON
>

3) ^
« z

•3 -o
— c

CO « !« •

c £

c 2

<u a»
X

!- co
>• -a
tS c

ca tea

■ö ^

co -3

c g

-UC OO

oo co
c S

.3 CA

E O

<U 00
C

t- co

i %

”g
- E

r± o :Q
<1 t_ t-- x

Cu £

ca ca

2 = E

t: <u

c E ~

2 — °C0

3 <U 1/3

I a X) *=
“O »- SL
3 co op

c E -E

ca c
co £ o

E .§ *5

ca ‘CO p

s =

O tu

£ -a

> co
5 T3

CO —

CA X)

3 O

— CO CA
W -3 C

:0 ^

a t. 5 5

c -o XJ

teo 00 J2 -O

C f''~

O O W

— — ”3 co

’> C £ 3
O CJ 3
op c ° g
E o c >_

rr ra • “ y

Su -C O OO

Eli

OS On
Orj <N

E = TJ :0

1 «i l

S cp 2

‘E i2 CA

2 S A teo
w ^ 0» *°
£= CA X t73
C ul -co
h-i CO CO C

.2P CA
iz: tD.
O

g OO

22 E

5 S «'c

co u
> T3
C =
co 2
^ co

.E 3

c ”
E c

eg -

u •—

x) E

ås

OJ co
o

co w

22 c 2

sa °C0 33

i/i 3S i

oo c

C <D

•= oo

22 £
'B. “
a

CA C

co T3
c -

u .2
•3 C

s ^

oo >

X' ca

i- b.

22 «
o

c o
tu T3

•- -o

c —

•3 c

O g
-J 00
. c

o C

"3 ^3
_ u

o —

*0 “g

c «
op E

£ I

:5 E

<e o

o “

CA E

c ;3

3 CA
U Q.

c O
o fe

^ Q -

oo .E

O o 00

11
oo 2

-i

QQ r<~)

•g ;

2 c 13

w >

3 g CO

Z C .3)

§’“■ ^

HE, S ;3

1-1

tu ‘Q

X X

00 £

"cA >

C/3

1 E

:3 Q

2 :o

O ceo
O -

£ c

- 2
co E

> og

o °a

E 3
c 2

O CA
• — o{3

■s E

teo O
X X

- ?•
<U t .

3 3
> >

Z 2

.3 co c • =

jZ re u

(U 3

c*- CA >

»Tn CA

S? op

<u .

s...

C- £

CA t—

o« IQ

KU 1979/80:50

209

-c _ x

X o

3 X

^ <u
*- X

73 OO

Q..S

£ 3

3 CA

o 3

'35 ^

aj _

so E

3 C

x o

3 _u;

«- “O
o c

f E

03 .2,

CA ■ 1 u

3 .5 S

U 73 7“ 03

£ D2 •§ S

3 § c >

° G-:S

£ <D
O -O

CA Ut

« 3 r>
■° - X

_ O Q

i E

3 = u

- o fl
r- C >

5 o

3 •—• {«

03 7± •-

| 73 O
- P r -

3
X

3
O0

> 4- - M

t- '-*- Q. 3
<U <U —

> . 2 <u

-S -S 1

O0 3 u

£* c .E g

U :3 ^ £

£ > 3 <¥

°3 i2
c.

M <u

3 73
SO

tu <U

Q >
73 3

:0 <U

«■§

II
i«

3 u

3 00

- 00

3 :0
00 £

73 ca

E -*
2 3
-C 73
O

O \S

*7 X)
« £

,H.ESE

«- 3 Ja

u
3

S£ c jy £ 2

-C §

.op -5

'3 o
E ^

ca c 3

3 CA CA

i J£ Q- 3
’ OJ C

; 33 3

0 -a ■
u* .3

:3 E '

*- 3
i

ca ca

03 =

rv (U

E I

w o

s i
9- S

u- \n

O ca

os 2 a -

3 ,w
"O CL
■= 3 S

3 »
3 *0 -O "g

00 X u. O

<>3 :Q

E t» C

■ "B-8
> °«*

= p- =3 3

a .21 o

•O ö

V JA

S 4ä

3 1!
L* E

> -5
ä 0
E Si
■o "o

= C

L> =

■C E

i'g

3 U

. £ C

: !£3 >

> 77 3

) 60
1 o _E

> »3

=0 E
- E

3 P

F E ^

E o ca

:c *- c

73 — <U t/5

c % 0 > 3

S i 5

*7 ^ 3
" O» >

ob 12 —

— ^ 3

2 i2 ^
73 -8 £ ■

l ^

c 00 *-

^ so ^
00 22

(U u -r 73

c O

o T?

E 3

05 3

- 3

o E
£■ ö

.3 >
00

tu (U

-C O

O t/3

c T!

! -6 u >
:0 :0
; c o 3

) 3 c >

«= I

> o ^

-I 3

E -*•
^ o C

•o ^ i

.- a>
c 73

00 =o

S/J ~

:3 C/D

t/j

03 fc C

C X3

"O 00

. iS f

•■gs

■ 3 a>

i| « =

j| s

’ X) .S2

.s §
c 1f
g S

O -SC

‘S 3

x 73

'E c
E ^

E 3
o 3

3 03

• - OJ

2 £ S

B E

t» O

£ JS

3 —

g. > 00
so u c

C 3

’S. ^ 2?

Ö 2 =
> S c

:Q <S> [T]

C •

OJ 73 t^
.03

lii

_5 .= — £ o

13 •— 03

X C *-*

s« g =

> «" E =
E :o E =

= c !l

t—, o •*»

—> O X

2 S » E

(/5 77 ■ —

C *- C

> E o o

3 E > 73

U X —

> 3 tA .

O ^ tu 3

x c 1/5 00

1 . ~ u
>
73
a>
3
CA
) x	CA
0)	3
3	X
C	’>
<u	73
>	3
a>	3
c
a»	~3
	X
3	CA
u
£	U X
CA	■’3
3 ' E Ut	E 0
' £	x
	3
3	73
	c
1 "3	u
X	O-
CA	3
<U	>> 3
=o
	(U
CA	73
u
3	E
X	0
CA	3
3
C	3
E	a>
i52	CA C
c	OJ
<D
>	3
:3	X
OO	3
_3	O
y.	X

•O	> 3

E =

E :S

o g

^ i

QC 10

SO «3 60 C

'£ 1/5 3 LU

u_ C \r.

v o .b </-:

t« « ;p h

O _c

°3 3

= 5

■“ Ut

t- C

:Q —
X ~

SO 03
3

3 •—1

t> .•
-E ^
3 g
3 «

t/5 — r- •-

= E - ^ o

Q. <U
CL -C

3 so

3 *-

vj ees F „ ^

tu CL _3 C o

« c ± ^

tu O 3 !s *- ,

73 SO 3 3

>. C o £ b i=

“ •= s b = °2

I 5

« = obo 3

3 so fn —

" i

5 - >

W* <U
u

E r= £ 2

■< rn

{ 0
> ^

V 73

on u

2 3 C

V3 t/5

X — 00 00 73

•o -8 .E 2 S M

CJ -u .b

S E c

- <u
:3

W3 :3

a> tu

§ 2

>St —
t/J

E 73
E 2

SO ,

~ 2 .§»
c y “

tu ja £

^ u 3

:0 *a «a

X X' tA

filg.

il-s

ti c u

_3 3 :0
^5 .t X

! Il

x 3 .5

£ :Q S « 3

a> ^

3 —
73 <U

> s

00 op

>. C

00 3

E ■*
E

X 73

tn 3 H

S °

:3 W

> = -o
■ -a -

•5 E

C :3

> 2P
'5b °o3

C W5
3 03

tU ■

73 •

3 <
sO

— D

E -o '

U C	u
:3 00 X
3
'E	CU
E	X
u
£	3
3	o3
__	CL
X	3
00	3
_3	12
tÄ u	3 >
:Q	>
X	3

yj 3

> *"
dj d>
73 "O

^ B

1 s

E "9

0 5

c ^
u a

o >.

1.1
E o

2 E

5 >

■° u
33 "o
E -

(U CA

CA C
:= = 2
-5 o •£

o “> a

2 § £
^4 « <U
C ^ C

350

Q. _3 • —
C — ca

■Säl

X c

3 <u • —

J7 U CA
2 3 03

Sel
~ o g

2 -* J2

— s

U C t13
3 U

° -2 E

•Ä g E

■7 c 0
3 . E ^

c <u

fl> O!
_C 00

CA SO

y c > 3

*7 § 3 ,u

CA ^ —

3 >

Q E -

00 o

X JA
£ CJ

2 ‘S

3 B
2 -C

73 C “,2

73
73
>

JS c =

2 ^
S -o

oJ 13

B c

3 03
to E
$ c

o» <u

73 73

3 03

-C >

2 E

•O o

x 00

ca 3

c 3 a eo >» 1

x u *2

73
3 >

:3 °S) ^ 2 •£ t: c 73 est?

' n > r ■> —1 .. "> 3 (L) :>rl “5

•5 3 73

B .Z. «

E 3 ' “

d 73

12 c
3 '3

00 F
c

•3 03

3 = 2

- E «S

Cl .E
Q. C

2 w
00 E

Ut 5/3
:0 dj

— o 00

x 'C

= E

i! 0

O CA
w

3 X

4= >

60 CO
'yj

2 > 3

l3 =3

CA ca
C X

C u

<U cO

00 x

■a

>§■

c ,
c

ca 3
2 >

CA 3
C 73

> fe

I i ä

73 £ ^

-U C
u. 73 »3
3 '> E

> o

00 5b"

u t3 1

p C 73 X S

£ <u '

3 e
3 E

3 E

X 3
3 V)

tu <L>

3 00
C u

E -

O X

X 3

£ o
•O X
-O o

U x
C p

14 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

210

u d 3

g I *

.E o

si nC *—•

Ofi ->* g c
a *8 45

3U X

**- c

W u

ti oo '

Si C 1

I §>!

•d a |

CD _ 3

> — CO

CQ c

j—

C?n

r"~

1 O

> -a

> •- .2.

u C —

i I"

:3 =r C
£* X CD
■O 3 X
O >

°°X X
C «u u.

o> p 9"

OI) c 3

.E cd —.

u- X —i
&“ = £
Ct 5 -O -

Si .3

5 H

Oj •<—
"O 1/5

<u oo
E .E

c. >

:3 3
00

CQ u

— CD
OJ >

oo P
JS

in u -

'5b

cd -a

5 5

oo 95

C OO

*E c

cd —

"E fe

w oj fet

J? > Um

£ C •*

X *- (/5

a 3 S

*- x o
o c

> •— CD

Si *» *2

x g g

V) CD
oj) ti -

- «* -O

_CD

73 —

I -i «

- ? F

cd —
OC X

<D CD

c *2
O g
G- X

. C .£ is)

1 O 13 M

öb .- •§
Si 5 2

> x cd

U- CD >

i£ x

cd C
E o,-

c / 10

•— CD —'
3 X — '

_c 3 c^r

^ U X

fe 00 r3
3 QN
73 —

•5 1/5
cg x

"a '“
c

CD *«

E c ^

3 5 r I15 C

> DC

-rt

cd cd
— 00 £

i-3 3
u —

u. >

°3 3 ■

-3 oi
—) 3

3 'öb

£ CD
O u

3 E

CD O

3 CD J
CT3Z
>- C
CD 3 *

■3 00 —
C 3
.O

- 4

I r'

• "" ;/5

: x o v

i I

‘ "P ^

C-4 X —

.E 3 -

P .fe -3
P X

E CD
o =0= fe

E E

o c

00^ -P c --

=3 "3

E Si

c/) ^

tn ob
E 5

= E

c £

c V~> XD

■ Bl DC “

00 u C

C/3

’<

'E o

"3 G

18
••3 *-

=1 j

CD 3
2 2

E Sk

c 3

00 c

.£ o

X 3'öb

J- p
00 2

Ein .i£ cd

CD ^ C

- E

2 E

E 0 -p

00 3 ^ 3

CJ p „ Tt

1- 3 t"t CD

r; 00
p C ;/ u

C 5 Lu

.r^ 00
•o c
c 'E

:E -—■

£ :3
C W5

5 *-

0 ;P

"7J

00 »—

-q

) 5 |

i UJ 3

CD “

00 w
c P

C >-

CD CD
00 O0
CD -Q
■ *- CD

■= E

i CD "O

1 *a 3
« -o

I :3 C

E '£

g s

II S

1 « 2

3 >

u. 03
°3 -O
(4-1

00 G
C «
.3 00
C C
•3 C

CD CD

* Sf

> p

3 £ CD 3 C

OO U T3 7 CD ,

oii o 7: c
>- . ~ -« o

r u*

■“ CD 2 C 00
3 C P :=3 CD

= il - «'
.2 lill

•S O >£. “ ?.
8.-“

2 »

Q. 2

— CD
00 >-

— ;0
C

CD e

OC Z
~ 3
-a

ts >

.2 c
00

CD :3

CD > Oc _

E -3 ^ -3

X5 °3

o .>

: -O w>

1 *° •-! 00 c

DC =3 95 P • =

ÖS NO

CD .3

Q x

■p :3
3

CD ^

•2

— 3
oc oc
-2 ^
5 r-'
S «
C ^

S —

~ ur,

00 3

3 c

C .2
tS 00

:3 CD

tc 3

03 <Si

•s P

CO CO

C/3 • •"

•O

ts =o

^ «-

rr* cd

x -a
2 c

1 S- -°

^ ~ j

— 3. ts -g

^ ^ ^ CD
»3 73
O. G
1— CD

I dl

ti CD

:0 "O

• a =

; 3 H
CD P

- i

3 3

> o
u- öb

0 W
5 3
cfi C
3 O
73 C
7= ^ '

-G %

<3 3

"S ^
•§ :0

1 E
—'

c åf1^ I

CD r O 3

3 _ ^ _£

=3 > ~~

- 52 3 «
« £ c

C :3 fS «

« i 5

1 :S - C

G ——« CD *

>2 ■o "2

s> I 0

= §“,s

^ p U C

lill

3 -* O

— *0 c U.

3 CD :0
3 OO
O tr C 1_

“■8-5 5

■3

•3 CD

G ^ E

OO C

«/)

-3 S
-G 3

;3 .3
OO

9 »3
Q.

uT "3

§ :2
.E CD

Z2 x

J2 'O

CD CD

w Q

E -S

:«0 ^3

g J2S

o ^ 1
fe °

CL tsi <n

CD X
73 C
u_ X
ii C
rp cd

cb E

« Ji t C

CD *-

^3 > 3
u. C ^

:3 •— —

G 2

CD -G

O CJ
Q. CD

G £
a 3

3 _
— "ir
E ob

J £
5 15

C- o
c. >

= 3

3 _3

I 1

■H 2

2 «
73

5 E

Q G

3	u.
1—	:0
:0	X
OO
> 3	CD C
£	G
	00
	CD
00	1—
X c	d.
:3	CD
■Si
_>	C
= 3	X
5/T	CD
3*	E

3 I X C -3

3 t/i

E 5

■'CU c OU

3 CD troe
CD
3 73

3 £
C "3
G X

CD CD i

BP CQ :!

i -s H -E I *n :

CD *-73 3
— C

u = E 3 tS

»CB CD CD

C -G

X J

CD CD OO X
co >— X *r

— X CD .

j- 3 c ä 3
•O c X x CD

>v-* CD

CD ’S

. S) — CD

X 3
— u.
X 73
X
tS u o

*«o n -g

° 3

CL C

O 3

G- :Q

• — t/i
i/i

CD .
OO
C
3

S| = % jt

g ^ o C E

S 4 E l 3

3 ^

t/2 X
X C

c SS
t: 00
3 3
E “

to > w
£ » «
e2^
E CD
G -X
*5 3

9 3 C G

P - fe ii

G <U K -ti

jr 3 13 0/13

t E 3 G O

3 _

V) 4_.

OO 3

; -8 S
•g.1

CD £

-* 3

E F

- o

00 X

_ 3

:c*

Z Si

x co

CD X

o c
73 CD

CQ *- =3
< « §
gj, o 3
E -c

CZ 3 x
CD tt 3
—« CD 3
-G -T*

7 - t
« -S» o

.3 u. C

- 2 =
ir. X 3
3 X

"G fe CD

= 52

_ OO £
S CD G

^ c E

CD E *-

•E g g

tr 00 fe

2 |g

C G O
G UJ oC3

X X Q

KU 1979/80:50

211

E =

u. »O

fl <N
> ~

C/J

m 00
cd

M *2
c/j -c
C -

<L>

^ T3

J- Z3

73 S
c

c/J :cd

■o C

cd -rj

5P o

cd •■/

c/j C c/J

W l)
X> J*

- » *n 9-

i2 • c ^

^ 03 W :cd

2 £
£ E ~ c

u- :0 J£ 1»

U 5 5 2

u. fl ~ ~ ,
£ « fl *;

t/J «j 1—

oo > <u w

“ 5?

00 O
cd

cS F .

> *o

OJ X)
— C/J

00 oo

C >» C

u. öb

fl C

-5 “

Cl. E
C.

3 73

<U
C

2£

•— C/J

w 2

sfi.

OO j= .2

® o ^

ä ° «
s e: s

00 fl 00
'■6 .£ ~
'z; oo-o

_ c/j OJ

lii

s -g a>

o jd

£ ■% -v

■s§. §

">. £ =

« *d ■*
:Q 5/3
ZT O C

E -S

—- C/J

— oo — .c
ni *-

c. OS & <

t— C/l C/J

1» :0 fl O

w ttr oo c

i i t *•

«2 o — c

- u u oj o

= x>

["- 00 _

^la

E 5 - B

o "

E E a - -s

-ÄS o 13

E 5 u JJ •=

:fl W
C Z3
O C

•— cd
O .»

E i

E -

C s 15

W c/j
OO u >-

.5 2 :2
Jr»

Oc Tt

i |

-fl

:S ^

CQ irj

B 80 :
! >•

5 > '

E «
o >

*> o
oo _c

t: jc

<2 «-c/j fl
tz x:

T3 ^

i* jÉ
Ä “J •O

OJ
^ >

Z Q. U.

Q. C :0

OO
c/> _
w C
t: o w

.£ -o

oo
cd

C — -O

A .-2 co

E *

c »-

p ^

~ c/J *->

O r- cd

o °fl
cd a.

o?? *

—C

fl _

oo ^

:fl fl 0>
> — >
i-* •—;

W C n
> fl 2

:Q ^5 E

c >— C ~

F fl 5 “ '

— w

»cd fl

! c/J Q. ■

§ |
E

C/> r

> >
c/J O

oo x:

:fl D

00 "O
E &

å i

: fl *-

C ^

fl £
?«

•r U "
Q. « £
•a oo °P
fl ^ 2
= c w
•2 O

g E ^
P « £

2 -o ?5
^ O >

« 5 "8

.2r C

«» T3
fl • =

s: £>

»C Ci.

z: =fl o fl oo o

2 ^

«2
c o «d °|

j> a. '

■» :fl W °:

x: ^ 1

o ’s

cd oo 1
w 2 j

;

fl fl :i

m —

fl _ .

E 9 ;

O Ib

l T3 c/J .

00 OO
! C fl

.E « jc E m

_ Cj fl C/J

•a £ o „

•= o _ 2 ®

„ — u- c^ Cd c*- *-

w O C C ofl w

“ w - B O ClZ

Zco

w ._
5b •§ .g
c ^ >

‘C > <L>

5 a >
Z. > oo,

X 00

00 .E
'H c

ofl TD

^ 5

O «

"O 3

c/J

tD W

E =

fl :0
C '
3 3

E
c

F E

förgrunden. Övergångsvis bör, som motionärerna föreslår, erforderliga medel
för ändamålet kunna utgå från anslaget till sysselsättningsskapande åtgärder
inom varvsregionen. Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger till
känna vad utskottet här har anfört med anledning av motionen.

KU 1979/80:50

212

zj q
CC X

l> —s

WJsC

.E ^
c m
_E <N

£ “

-t 3

■~i *-

OO 5J
C

.5 oj
u

ao c
£ ii

Q- TJ

t/)

2 5o
o

w a:

Et/i

oo
o c
c -c
OJ o
00 •—,
00
w t?

T3 _
£= —

3 *-■

oo ;i

•a <u
y -a

"3 X

O 5£

= 2

’s o
*- -*

o £

E =

O u.

c_ —

SJ • —

^ r

i- o

y; X

. 3 5/5

r ^ OO

O 00 •>

sr^ i

.E lil £

-O T3

3 3

E >

3 “O

V) QJ

C E

3 *-zj i
-p 2

=0! E
® x ■*

e ob "
il — "O

^3 C -03
u- O £

=o - B

-C G_ ^3

S 3 -

u / .2?

■P 2 —

•3 u
C l 'y5 3

-C

X 3

i: ^

ja o

c--£

X ^ -3 3

oo 2? c. «*

c '«
.E a.

x r3

o o c

511 ,

7 u u r»

£ ~ y

c. -E

-3

7= 3

§ E

t: Cl - :c

C / 'J u

s S o

= fi i u i

—- — £_ C 3 > C

"0J

J»
£ 3

Z
a -

!§

*^s

.X tu

E x

— a/

X .£

t/) —-l, 3

E x _:

C 0)

1/5 O X
*3 c/d

"t! i_ ca
O o -*

__ X .5J2

U c 3=

’§ o -Q. .2 3

a X
11

ös ca

OJD O.
2 2
o.

C 00 '-r,

5 u 00

«J —■ O
OO U u

= Qä

ca c c

■3 O U
£.2 §
£ s>t

oj ± £

s*i

— > -3

— 3

> oo g

w c -i

<u ‘C 5/5

£ SJ l.

o •- 12.

■y 60 c

~ x 3
D 2 s

* t 2 =

-J i/-> -*■ 3

■c

L2 -

k, oo

00 g

OS :ca

■ T3
! w
; e

l Q.

■ 3

° O

t/) -o

Q.*0

S- a>

i oo
oj cc
X y

■a u

0 (U

E E

& ®
s s

1 3

1 i
:2 &
u. w

=0 oo
X 'SZ

O) S
S-ca
- 2P

C 3

* ca
£ c
ca c
t- 3
o ^e,

3 ” '—
ca jj ^s

w *> 55

2 3 2

3 :2 %
| 2 85

3 <N

•E

°3

- i
^ 2

-X. ^

^ E

oc i*2
-2 ^

c O
^ —

.*■8

a S -5 ^5
3 c 2 -c

Ö S «

=3 e-n
"on u« >

3- y) «3 JS
J <{ “s o

É^S^l
“j s » i

C ^ — y

.2 • = 00 5

’ — •> -3 .3

C. C

y) 3

c —

wto

*> y: —

3 u- x —

y: • —

= C

O O .“3 _ .

■3 - O) >

>-» °3 . 00 a

*-• c_ 0> 1) y)

2 . u 3

X u. w »-

^ s u - u

C OO O 3 >

u C 3 u- X

^•3^00

o ca H. .3 y) c

-a-2 s!

o «- E

o *

ao .2 H

4- ^s

oo

'3 oc JH

WJJ _

^ g- S-5
tu .= .E :S

OJD _E
3 C

"OS

"05

<u X ir x

■= -S «2 =

— O.L3 :3
3 ^ C >

■ " U O ”O

:3 OO :Q

Cl rj

La E

1) o

J£ 'S
= =

ic ^

1 S

å §

3 o
■* o

c ■£

v <
La

:Q ^5

X 3

OO =3

.E c.
c c.

O 3

5 1 -if

-3 - o

- i -

E “

å «

L- 3

C ^5

•— rj

£ E

O —

3 ’>

._ OC !

C c ;
*33-

-3

3 1Z

OO ^

s F:

■= 2;
c

3 ir ci

E 2 La

C L. O

E y 3J

y 3 =

21 3

ZJ 5
■3 3

00 o

1 ^

E p -p Q.

I 2 å ~

CL -3
3 ^

OC o

E c.

o ~

■s 1

.3 oc

ZJ *3
OC 0/
O X

£ z

2 -C

o .E '

i 1

.11
E “3

o c

— 1»
-3

i a

S E

■= 1 -i

"OS <N

1 I

■? -:0S <N

SP i

g 1

:3 |

y) 1

r c

»2 "i:

OC 3
X

~C C

3 ’y5 C
3 J5

I c 00

3 ts

_ OC r 'M “
3 uT E 3 _3

OC (U
'-3 -3

3 °3 ^0

OC La *3

^ C L

0) o i>
3 l. —

C O ^

3 x E
E .2 o
:2 u
3 73

2 E j=

^ 3 ■—

> OC CL >

l- (U OC "O
TI "3 C i E

•3 5/5
^ o
Z x

0 f

y) 3

11 =

KU 1979/80:50

213

cl ■2 E

■_=: — oj =

_ OJ "3 >

OO re 3

C ~ fc- u. C

a|Ss?s

w 00
C/J W

.3 *- ert
— “o

O. C

re P

■O

c/j

O oj >

m -O fc -

c :°

°re re X

C/j O/j w

£ 2 o

c/3 o ca

*- c/j ^

<u' £2
*2 *

“ -S

ert V
re :ca

Crt O/J

a »s

i£ UJ

“5* »ca -o <u S

J •« =

-Cl > .ca £2 t-,

»- O

OJ Q.

3 X

>* 1»

•a •=
"5=5

E --CZ z

O trt ^5

•£ 3

| £ c

c “J

'7. r »o

; = u s

■ Wj OXJ =

OJ oj

. osa »- 3

tj a. c

t- ca

■ i- :0 C

oj <3 c

2 .E c

ca <u

J£ *- “O
•- *£ oj

2 i c

O u

“ ca u
:ca ^ crt °
2 o/j > -c ca .

§ 2 m ’

S "3 JH

OJ ert _

s|73 i 1

c c 2

T3 O

:2 >

1 2 .E

trt c/i tr
3 C/j 2
-o c
h .= c p

trt ^ C

jc ca

»o £

1 O I

ca (A.

■n-j

ert (U
■' *3

1 g

*2 c

= 5 O -a

_^c —

c/j »ca
c x

O OJ

t X

2 c

e “
<2

ca ca

C/J

f 5

E -£

:ca tu
— "3

> &
ca oj

OO^

r, Wj

oj ca
T3 u

__ T3 ca £

■ r~. 52 r, >

s a =

;0 •— <r.
w 3 Oj

0 _

öp 3

-= £
3 12

c c
E c

E ca

S -O
2 «

1 •§

g S

u_ 3

- -2 i -i

:0
■ I-0

: -5 .E

' oj ir
i X £

[s|

: T3 a
• r 2

I r> O/J

ca oj

.-5 §> E 2 3 •§ r S

S ^ :©
x O ■£

c • oj
o ca Q

JC. —

U CJ .Q

« 3 -U

S g :S
= E >

■o t:

°ca 5
C/2 Jz

= E

£ |

1/3

2 ;o

Crt OJ

oj Q •

E 2

o ‘

E -Z

ca c.

C/5 s/) .

E
E

s -C * n =
■ g »i

i > «

Ii .e

o =

2 o

— JJ "O ^ OJ 5

- "O ■

ca ^

i >

E C

:ca —

£ 2

OJ U5

*2 2
C T3
3 .C

— 7.

— _ca

^ o/j •

■E E

a S £ 5

2 O 3 2
■ - C t)
^ 2 ra x

.ED E Sö

.öp^

“ 3 •_

« u. j

t? :0

«■£
2 oj -

2 -S ;

£ :ca ,
:c3 2P"

cn °ca j

£ MS.E

o — 'ti "c/3

O _

^ X

t/5 C/J

C/3

: « u
j x -o

; ca 3

! -E 5

J k ca

1 E

) OJ Q

: -3 °

' O J

2 ;3

2 t

:G C>
X >
52 !©

■äs

1 =
Q. 3

ca i —

<u ^

c S

'.2

•3 ^

c -O

c ca
oj E
■3 X

C C/3

.§» «

oj °2

u. CT

| J5

| E

q o

E t

« I

= 1

•3 V)

a 2

./ OJJ —-

if oo oo
>, £2
*a 3

: OJ C:
>

i - E

! = oj

■ x
> o

:5 'OJ £ ~

3 "3 3

.3 re • —

.3 ca •—

l- r- X .3

:ca
ul «éc

w ts

> OJ
:0 _C

■n o:a

ca o
c o
c

J OJ

:ea E
X E

. o

.E E

re E

33 -*• OJ

2 2-3 =

c/3 rC/3
C

cp ca

00 >
c C

O 3
O ”3
•3 C

C c/J
2 2

C o/j

■ — ert

U- c/j

C 3 “

re 3 •

c c

5 55 .

re 2

C "ö/j •
OJ

t_ ^

re .«2
x -o

E 3 Z

•3 _ •= tn

*a ^ u- c —.

»re ^ oj

C- re "O

■a »i "S
EiE

>.« E

3 O/j -y

£ 2 t

Crt *- >

re oj c

c 3 c

u. 3 re
g o „

\—

OJ c
•3 re

43 E

oo g
< re
•o *

:0 re

re ^
oo —

O —

s “t -2

C/3 * C/3 ;

E •= c

re 3 oj
00 ert oo

E 3 £=

° -3 o
re c 3 .
.cp-£ X
“2^7
cj oo-^ •;

« ta U
3: x

OJ OJ ert

3 3 ca ,

- £ *öb'
re

E g

c ca

c ^

OJ Crt

Q .E

.. o

C B

3 x>

re ^

= CL

’ért E

år, .O

5/5

re .£

£ "E

OJ o
=re c ■
c w
.2 .Sj »re

2 > E

E :Q O

»re -3 oj
* = *0
crt ’3 "3

2 -o *>

OJ o c

• 52 to 5
"re «- 2f
s .2P.E

-X 3 oj

re 2 c
c 5/3 ®
c E
.1 2 :
o 2

E 3

*- x .

- re g

= E

:ca o

KU 1979/80:50

214

C/5

o CO •
3 ■- re

w a x

= E

1) £

- c -c 13 2

= = o •£ ^

ra ra i_ ra 3

-j -s « j= =

r ;S 5 = a

a, s > = .s

!5 §

il-S

• - > 0> OJ

■O w“
XI c

u ra

“ ra
— c
00 O
ra

ra c/)

PS J2 ^ O £* *-

!fsSS£ ~
"Äi»?. c

*- 5/5

3 3
•D

CO . V.

O *+- c 03 00
^ X ca :0 oo
co _ ^ äj *
ra — :q ^ ra
w ca ^ —-

•O u i

— « — c ;
ti T3 « w

« -ra = 3*

*S oo

' »ca
b v
i»

0/ c
u. ra

•O •g’

r»

^ 5^

•* :* ’

"'S

•5

C .E »ra
ra k. —
j: u a

c « J

s > 5

U U "T fl

> 6/5 *-

5 ra

.Si, w
'o S

ar .E °S .E 2

:0

k- <U T3	5/5 3 •ö
ra	C
op
era	_ra
J/5	oo
4>
T3	5/5 C
E	0) >
o	5/5

j~.

•a

>
ra
o
T3
C

3
E
o
c

a>
oo

k»

c2
•o

oo .5

Tl 00

■o c

6/5 02	i— ra j=	13	den	ra *D
<	oo	o
CO	0/	a>c 6/3		O k.
CO	X)		®ra	•O
	C	5	oo	<fl-
	ar		c	*—
	u
»ra oo	OC	ra a	—	t.
c		ar	ra	<U
	oc	V) 00	5/5	E
w oo	ON	_c		E
c		c
ra	»ra	ti	•Si,	ra
T c	t- o	ra ar.	o*	o ■o
CQ	o	<L> y. 1/3 >.	Cl	c ra
•—	c	ra
u	<1/ -3	5/5	ti	iE

> ^
ra

5/5

ra *s —

■w fl - oo 15 w

-C 2P:?w «

'X O0
5/5 ra
J2 13

ra 3

C 2? :«T -

OO « — =o —

'■*''13 P c

u- E

5 ä“2

c 5/5 3

O "O 3

o ^
CQ £.

5^ +

JT E

s: ,

öo ro
Oo

3 E

tC3

•O -3

t/l t/l

i- -2 CQ — — 5

'■° °- < B 2 <«

c c 1/3 .* “ 05

ö »« “ 3S

•9._ a « c S

ti ra -o
ra ° .E

c/5 ’3

fc « £P
S = S

»ra
a> -c c
-n oj ra
c X TJ

> fiCTl

i co

8 <
CO

c' ^

Si >

in £

2P «

‘r ^ tu

•O <U

£ c

^ ra jo

da = d.

< I =
$0-2
— "O £

•X ■> tr

5/5 C ^

3 '5b CQ

2 3 <
5^ c= oo
^ ra co
:o a3 —
•° E «2

o -C E c

g> «3 <3 •-

5 *- c oj

X 3 O c

1_ *■- r -

É S ” c

n « ii «
OD "O "3 "O

5/5 >

u 3

5/5 ‘O
5/5 C

c .2

13 3

0» ti

C 3 '

ra *-TD a3 •

»ra E
00 O

*o > —1 _

oj •- ra w uj

E 01) £ J* 00
_ C 2 V ca t;

55 'C "5 'o ^5 iS

ra c p 5^

^ 3 y J; c

g S E 2"c S

c > c — „ o.

ta c ja « « ffi

o “ o

"3 ^ -

"23

E S to
A- ra *«—

«|e

«- a o

E =cr

: -o c

Si ^

5 t!

52 E

00 .3
JA ra

S -*

»A

:0 u-5

u, —

£	ra	6/5	<fl- u—
k.	E	*o	O
ra		ra	ra >
-o	c V	>
i—	•o	c
<u 5/5 C	ra ra	ra 0)	'y> c
ra	u. oo	CL
13	O 00	c ra	ra
o	op	u-	a
5/5	•o	»ra	3
5	E	13	ra 5/5

^ a.

*- oc
ti ^
ra 2 ’

- Ja

_flj k- 6/5

S §

O qo

KU 1979/80:50

215

TO OO
k y

<U
G -C

2 S
00 00
c

: O

oo £
•- 2
ka oi) CL
oo oo-a
^2 2
y

<3 :TO
CL

1) oJ3 2

E £ 5
;0 2 E

3
00 <
<L> C/2

■ö </3

3 <U

«- -a

°to c

™ -3 :2 ■-

C Cl! <k> <D

O 3 £ T3

*? = g

oc <u x .

X OO /• T
OV -S ;C »2

c* JS

X. oo ^

O (A —
- OJ -g =

E°

IS*

o. ^ to

C < X
"3

E E

O :aj

.S X

t/5

•S 00 o\
T) c ?

o •—

3 > OC

t/5

' t/3

.= ON
TO —1

i ^

•E -c
•** sr (n

»c

V. k.

o o

! > u •

03 .
TO

; 00 T.

; c O

I C £

1 OO OC
OO (■"•

1 :TO 3\

: w -1 « D

i "D ^

^ o E

•3 -3

3 E flQ

s I<

x c —

\C °2

5 Cl1/5

3P£ s

“3 </>

^ OC C

x t— 
Co — c/3

^ ^ 00
• ®P*o
^2, .E <u
£ o E

•C 00T3

c “ ”2
5 = E

ä * 5

o tu •-° 00 -

si:
3 « i

00 C g
C - 3

•g 003
:3 hj
c _C >

fäs,

1 =| ^
12 i

, . y
= 2 g

•- CJ TO

c -2 ~

<L> .v
oo y.

00 •“
k.

O o

i- o

: e

.3 00

ä ^

fl> O

. I> i

*3 S« C/s t;

E X> W 4>

TO <D >

««- c ;TO 0-

|CÖ°
° § •; l
« -

2 ÖN 3 o
•o C: o.-o

^ OC c
o £: .«s ~
7] 2 TO
TO j- /—v

«-* ° 2
G 2 ° <N
TO C CL (N

OO ^ E £
00 TO U"

■2 5 5c
- £ g

2 =0 ^ ^
CL (2 :TO —
X •—•

OJ TO > X

•3 $ « g

3 L> OO E

il .s w

o «
£ n

»TO :Q

o O

oTO ° ^
£ 00
•X ka

sio

(U ka TO

Q .2 §

3 k ^

^ 00

U CL 3

> o

2 •
c OC

y-; rl

^■SS

Z P oc

o c r —

l-: 2
“ :0

c S2 ;C •-

<u o
— 2

y- c

å |

S/3 C

oo i

V 3 w

OX) *- C3

• £ oo
« .£ o
_; > o

f -3 3
äj 1

Isi

^ O CL
C X 3

^ 5

I kl s >

Cl dj TO

5 c oo <2
—• c c x?

_ 3 d)

-3 C rr k Ha! 5« ;Q -

OO 3 °TO

X) E

»TO

> TO
O 3
3 C

o> <u
u E
= 2

— y

k- »TO
3 CL
CL

E* c

3 0)
■- 00
i: _to

3 •-

1 £

5 c

00 ^

y -TO

c c

ä 3

l-: c

y> 
TO <U

X TO
TO

— 3

y !/:
<U TO

C£ .£P

— o :« ■ —

“ ^ u n
E jc m

'—- OJJ .—

00 oc x y

y O/J 2

u .22

~ c» j -

.. 'XI

c: cd

£ <
O' x

— C/5

00 H.
dj 00

O 2
-2 c

3 00

y • —

00 3

= X C :«

3 Q 5

E O .= X

c 3 > y

C > TO

(U TO C

00 _ »-

C _C- O

'C :TO E
<u -p.2
00 -^ ■—
O _ C

- ^ E
5E -

-C

- = 2
£2 5
§ | S f !

3 y _E X TO

2 "2 E

C dJ <U

«c E»

c i- o Q

u oa
3 <

V —

3 E

TO °2 OÖC
r c -2 r

-1 c y f

3 x 3 1/5 £ K

3 2

>5 >TO

V- 00	C	00 c	3
TO E E	00 °TO k.	32 0 <u	TO y C £
TO y		> 3		y TO CL
	(U		y	TO
0	■£	X	°TO	Lii
>	TO	L>	CL	y
<u	CL	O	X	E
00 3	y E	G <L>	ka	TO X
0)	O	3	2	ka
> y	3 TO	C TO	0) X	2
_TO	C		00	T>
	°TO		y
	1—	X
	TO E	ka £	=o E	_c

w O X
t; 3 rTO
Q\
) TO 3-C X

“ « 2 0
I £P “2

^ o .£ fv|

I TJ C ^

4- U O

i 2 O-rC

C oc

1 r~~

1 "3 O

TO OC
O

o §■ 3 r L*i

w k 2 1—

5« a»

1—' X y —

KU 1979/80:50

216

-O

- QC .

w Di x;

OJ £

t S
c &

»- x>

r? c

o oo .
ä\ .2 eo

2II

_ ,3 u
S. DC x>

£20 15

M» s < “

O. C <*>

§-S«« Sb*

■O £ :0 .£

U O £ u

2 ° ou ou CQ
00 o c P

■miste

•o u « W. -g

S”5»S'

g 3 | 5

t- V5 VJ ““ «.r>

DU sC

O .Ofl

DU tu

w U. o DJj -

DU Q

DU <U

öf ec _ i/j

:C3

<U DU

KU 1979/80:50

217

■O 00 u

C 00

c -S c

OO oo
• 0> 0>
OC U u

>d>l

^ — C/3

t"-

£ w

00 . c
42 £ -c

CAI

c • *3

ca ;cx <u

C/3 •— J E

£
'=»5

t) ^ • —

5 00 c

<U * d

> oW ^

.£ c <u
r ra '5b
iS *? =

> t

»-

^ «-

:3 O

t- L*

2 £

i-, +-; 3

X C

5/3 3 5

®P t £

w fl

oo * • “

JD
T3

TD »os g

iS Ä =

■<-; ■*-> 03

* 2
c c u

O 0> •

oo > t: £
C CO 3 «

a> OQ W T3

00 < > T3

/T O d»

CL»

^ V5 i 3

ä CO £ E

o/j —

° o

a: £

r. o: ^

*o x
.E o

E -o
P U_

fl fl E

c j= -3 -X •*

T3 • S o .E '

.w CA r- l_

P _. oee ca

o: 3 x *x —

O ;0
—• — «-*

“t- u '

oj O
a. CG
3 < :

l> c o c

oo C -

c -* E

03 c O

■ — C/3

CA3 _

o CO Al

5 •*

0 1_

O O

tj 2;

C 003

5 c 2 1

r. rt *r

G CL

tJ =
^ • —

- = E «

re s o £

£-|
— ^

■b ro

3 <

o-E v

CO c

-* rt

(j 3 g
X _L

CAI l_

CQ —

CZ<

3 <; iu
-* CO X
c C/5 _

I JJ •-

i "S = -

E "3 CO

c — c

X .te 2

O <X

C oo 5

E J2 x

ill

00 *- 3

£ ^ | I

00 u. 5/2 13
C ort

3 C *C

E «*
o -

cai ort

3 73
X 3 E
C -3 C

0 3 3
OO —.

« t: F,
oo a u

E *-

03 ^ 13 'X oo ^ ■si

ii caj

s >
c
2 ^
= 3

o qj
‘r? CL

E C.

CL C

£ ^

Os 3

3 s- —

”3

flp ^

- U o
S E =

1 -o

I =3

>
k>

=3 C
"O •“

411

£1
C 3 '
3 >

oo—2

*-J SA ~

•2 c
n =

3 c/3

X J=

3 re

o •-

■ °G 45
: I .-g

LP ort

s 5 =

C < 3

c ^ oc3

E co S

= E

c/3 C
>. 3
C X

3 LZ

■så

ic o

A. X

:3
O "3
L

*5* ro
O <n

= -

f' ® '

3 E

O CO
o/j _rt 2

»3 X

ur C
re = S

s-«

S >

‘C rQ
oo <

O c/}
•“ CO

3 £

O C

jj ■a

= LC

co -p

• — o

M C

3 .E

3 C

c x « ^
3 Q. -^ >

c/3 O 3

- ^ o

£ = -re

11 ■§>!
lo |< O re

5 = £ 3

» 'J ■CJ C

re ojj qj
.fe c >

D3 .fe
<

a <N
■3 M
•5 E

-c.

^ Å

i: -3
O 3 £

3 « _

e|s

3 C.

O/J — >

E «
1-lfi

3 E C

— -c > 3

« « c ; o

U 3 LU 3 c

s 3 ^ g E

3 ]*£ £ |
3 3 £ -£ 3

r e t ^ =
i 1 - sr

^ ~ u OO IT,

— ca: X OC

^ ^ ^ r^'

— X ^

X <2 rt *- O'

%|5“

O C ^

- E o

C c/: C/5

O 3 —

5 22
v "3

* * £ = "
Z -E -c 22 1
x .E,4£ 3 3
° ^ “ X "c

:g J | «

É E §

E 3 ~D

_3 ca O
Cl "3 >-

1/3 3 '

L^ >. _2

're ^ 1

I 5 -f

00 tA

£*-c E

C !J 5

0 oo 1/3
Z - re

1 ? i

I i é

~ ^ ö

II ^
i

ås -5

3 C O
^ fc ^

^ « 'fl TJ
Os o > '
r»' p 3

i— c

O L* ^

— CAJ CA.

5 3 £

.Ml Q.

9 C fe

Z O w

P5. :fe -o

O/J 5
— "3

O/j y
11

:3 c >

u
3

3 O/J
C c

5 ’É

“O u-‘
w =C

X CA.
«

5 B £

|*Q O

1 g s

O 00 O

u, e t -

KU 1979/80:50

218

<D <U

C C
—

ss £

3 «
3 Xn
C >">

V OO
Z. Ofj

-c £

00 ~

1 g

3 o

*o ^

S J

3 »B
«-> y;

E *2

CQ °
< oo
^ c

SPS

O w

Q. £

o. .2

3 *-

O *2

"O —

.sa

C Q.

00 c
oo •_=:

>->

CQ ««>

— x

E -3

CO £

oo 12
°E co

j- B S

tc ~b

c. o lc
cl > «-3 3 _2

c IU '£!

|1 I
ifl

OO — .
/V •— ;C

QC y; <—

i/i ro
e ^ 35

J-S g

■“ 1- J£

»£.25

_uc ;co Cl 00

•£•= JS i

S 2P -o. 2 — u

u D ;0

:S i S

EÄ S
o _ =

— 3

£ 00 —
•r :Ä .2

£ 73 -o

o c of

e/i E -

3 « 5fi

O
1—

•O

E C

"3 i >

>•
.b 00

1/3 .

>» 1=
~ J

’3 ’ ^
CL

SS, !*'a
u E c

>- w. g

g 2 :ra

lili

3 — -3 5:

-LCC Q£

^ r -

3 c

äl

2 J=

jo c:
ffi QC

£ E
o O

7 c

É E

, 7
»- o

r *
-2 c
.5 o
3 c

33 O
qj .X

E co
00
E «

C <U

C/3 *3

«- c

1> _*C

C		JO
0 33	C "u	3 C
u.	yj	O
o	3	‘Ej
c	33 C	1/
L» OO	'o	X
C		O
*d	0/
0 00	u.	JO
	:C	3
		X
	3	C
•"3	C

■SI

C 3

—

E c

•5 E

3 :3

O J=
O £
33 0

~ -6

CO ^

u i:
3 3
33 r
> «
1- -o
o o

> E

>- "O

33 c CO

I- c .

- :C0 *“

<D OO *3 °3

rO v »-.f.

3 C

00 C

C0 C0

E —

- °co

c E

(j cz

.fl

1 >
3 C

t/3

X C X «-» O0 =
ys « 3 3 C0

o CJ u.

C. -3 *0

£-3
g ".1

O/J OC C
C I ‘ X

o ~

O0 - J3

0 £ 13
C£ .= j=

«/ r~
u. —

•C !=

JH •- c >3=

CL ^ ni :0 -E
._ 00 _

iÄ

00 C

C Ll

X -y:

E C •

8.Q
E Z

»B C ii C

£3 33 « .5J -3

o C/D
O0
O

CO c <u

•!3C
gS'I
B II

1 g C

E 'C o

2 y ^

O '23 ^ w _C

— -C
CO

00 c

co L -

o-g

■n L)

S -2

:C0

_ op

C/5 CO

»B

E ^
3 00

15 E

00
<

U-*

^ -o g

cco »w 5

1= 2 ’E 2

c «

O -o
CO >
33 CO
^ C
zz o
3 CO

— c co

_uc 3

O £
j CL 5

- SS

cl 3:

CL :3

00
00
>,.
JZ ■

33 .3 CL

J 5

w W
O -O

- cj —

OJ o 33

“ ^ c

“ 2 f

= i

33 ^ ,

33 72 " -

s 1 -g • =

>, > 15 ca *c

sål i

| ^ -o £ E

o/j ^ 3

00 •£

2 a-g
2E e

12 -a:

— •> — -lJ

CO 3 5

C C

O ^ 00

E o j;

ri. -S

00
« w 5
■5 ^ 2
5 3 £

•g-g a E

UX:

S 5 I
i5 « -

■£ c>

E t: -o

E o C

s- <1/

co ^3 (U

V3 O yl

~ a S

E E j=

00 ;C0 L»

CO •”• c :

; q t

. S =

. D CL ■ —

! 33 03

; °cc £3 '—

'0>

= 2.5 t
S£ ~ _

^ :« o 0>

;C0 :(-• u—

> B Ä >,

a I
a - I §

> -OO =

■2 /S

S 3

^ % > s

»- =0=0

li-gs

“ £ B

■g O <U C/3

c $ c S

5) -El — co

H ^5

C/D ’ 3T1 U

-= I •£ 0

o B 5 >

00 g' M c

|5|a
c o -5 2

W flj o
> u- u E

E i2

G_ «

E- 33
3 2!

2 E

C &
C u•—
0)
g 7

C :c0

U. 2P

v »cz

i 5

IS T3

s t
z

LC C

yj 00 ^3

5 ‘=

—^ co
> <S

• CN

o =0 ;

(U X3

CO co C

33 C 0>

> c c

O C

- 33 -C

£ c

•2 <5

^ o
00 33

OO C

■B *£ '
E § ,

.s:

C os

C= OC
’•£ 'T
X _

Å 5)

u rr
o/ —
•o

E 2

u ea

.5^> >

^ 3 E

3 ca

lif
i|2|

c c c £

§ o 0 ^

- ^ OO -

E 1 •£ ^

» J 3 c c

■e •§ i i !

■2 S.-S JO

c =

.= o

^co

*- c

o 1>

3= C

CO .

Ej E
O 3 -

-a: •- —

3 «-*

3 T3 3
C °B 3

c * £

O C c.

E “C

>, *J

c = yj

Cl ^

.50

^ E
c 15

^ -t

~ SC
Uj ^

— c =

00 -r -z:

c w

c S g,

w 33
E .£ c

C L»

w 2

2 00

3 3 ■

■tr1. C

•— co

11
E E

CL C

> -u

Li c 5
7 0 co

3 w y

-—. 3 E

~ 1_ ’ y

I 3

— ._ 33 tr.
CZ u.

r» ^ :5r co

■5 y oj) oij

■E n £

12
E

2 CL

33 -

5 -5 •§ .2»

o co

>.-E

Q 12

o °C0

.5 u

y: i3

i-5

^ co ^
2^o

£^-S

»B t

3 yj
33 "3

3 1

c 5

eea E

33 1

i—

■CZ 1

■2 5

yi yj
^ 00
-2 c
33 ees

> —

3 yj

33 »-C *

3 c

00 O

c »B

00 —

— :3
^ =

i :s5 ._

I 2 z

Ll2 —

D U fl

3 =3
•2 «
£ Sä
:0 >

1 s

&-M1

C t Ö

00 3
O O
1- CL

c 3

a> 3
33 uc
7

:3 ■“

00 S

r- L>

.E 00
c c

L> >
*3 =C

c co

a e

3 y>

00 Ll.
7 UJ

:Sä E
«- 5/3
0> E
Q E

— -3 c t

— S/j •— CZ C/3
W ^ C 00

y- 5 ^ — o

il X

^ i_

O 3 -

KU 1979/80:50

219

— OO

3 g

1 -

C Q_

• Q O ,
A

fe W
jO •*

"> c "S s

Sfi v

_3 -T^

"O eo
E C

3 <U

I.E
1 S

fe «

o
c

c
■> —
o .2?

<U 3

I =

*«

^ M ■

E C
—

■fe 1/3
co *->

OO"

tU c
00 <U

c c

c .2
•p fe

<u
: o

< X

3
; ca
00
• c

fe C -

h. 3

; 1 i

r “ •=

3 <- CJ
3 C

-- sC 00

~S2

C On
<U — C

OC0

o oeo

00 QJ

fe •O 00
3 X T3
_Q “

^ S o

A <U -*
_ 00 ^

111

lii

E o fe

£ -s i

o* &

w E

•g 21 5

oc « E
Q£ -3 a

O °0
c W ,>

B " :°

ca ^3 cc
i_ C c
;fe 3

£ H £

&•§ > 1
?E:05

tU 3 0»

fe E

CC 3

3 c

i- CJ u.

<u <u

“•fet C.

= Q.

§■ £ £

oc > dr

E S 3

B — ~
Dfi B “
v ^ ra

— QJ
<U k. c

■g 3 S
J*J ^ <u

ii 3 ^©b

I if*

C 3 C

<u a c

■5 w
o.-? ■£

§-| B

— :'F c

fe -S 3

— fe T3

K a "!«

o> -fe

o 3n
O/i —

3 =-2 .

E fe 'a ^
oo O

c k.

c «
fe -L'

OO o cg O

öö g- *

■ — -C5 cA —

s - -E -

w 3 *- OJ

— ^ fe -3

CJ.

,0o

E "

.00

“3

"3 -O c cu

_ ._ oo

: O'
_J CM
Q.

3 OC
fe. r n

OJ 3 u_ u- —

"§

E o u

c fe

5 fe fe "fe

o. o
- C _*:

;0 "> <u

<*— 'r CA <—>

2: i2
•2 c

3 5

S "S
~ >
■O 3
3 C
— C
(U :3
3 -X

y fe 3 -3 =c

i Si

■“ -3

(U ■

oo ;

«3 C

g o
.5 oo

u. —

CA ’fe

3 w
fe

E _

<u <o
■r, E

öc

■p

*D B

«1 E
■£ JS S ■
^ >.«
i m g

*tl "Ek

=3 ^ £

^ =3 «

i- 3j-C

00 ^

1 E
II

•ii

oo ri£
c >-c -E

CO 1/3
rr t»

c C

"3 ^

tu •-

o •- c "3

~ i O >

- “

1 3 C

2 I

<u t;

■3 °3 3 —

00 j

•fe (U

■E g

QJ cÅ CA

— 00 ■*-

•3 _

.E Q

•_

3 00

E E

9 •=

X) c

3 -3
^ 3

00 3

i = fe

: UJ

= E

Sb.E E

<3 c C

“ ca “ r U r

OJ O j - ^

> *n i: 00 ^ <u

1/1 iu .fe C :0 2P

> c2 c i*- J2

c “ ■ M, E “

?p ™ J<

J -a 5'
: 00 •

2: c.’C

o/j E

— ^
fe >—
C ;3

00 iO

3 c c 3 '

■C -3

5b fe

+
C E

JS. «

5 2

~ <3

•O

*- ö.
ii 3
fe C

-2 Ö

CA <—

3 J5

k, 00
-1

1 S

O CO
<U *“

tu X;

C- O

•5 -o

-- c
c.2 E

A ^

“ C. ^

^1 CM

=0 > vfe ii

c :

■5 E'

^3 fe

C- 3 -

3 00

= 't

5 E :

m2 '
fe OO -

c -E ■

A c c

1 E

E A <U .
3 *2 A fe
k W S C

> -C

« ra

"3 oj
— "3

KU 1979/80:50

220

E 2

-C

3 £

y CJ

“5

T3 .

£ 2P ii

co 5 o

i: "o -c
c. o

£ & =

i Se

3 .- C ~

ii r C 5J

O 3 C "3 o

3*3 il
| ^ s 'å-2

° c •* = -3
~ .3 '— 3 —
>- O d y

^ “3 —

< ^ y

£■ CJ

s-s

„ra *2
G. >

C —

CJ 3

z. ■*

C- c

.1 C

— - t «J

^ 3 3 q.

> c/j c

O i 5

±. oj:

iS o

sC i

tS)

O/j

—

-C C

■O : =

C c

CO t

£ =o c

•— V. c

3 — F.

y • —

| -s
i t

E °

s s

o/j "2

.5 :«

in “

O/j ^c
C CJ

Q. y

■s. <-*
l— 3

CJ CJ :Q
— -C

CO ~

o -co
y -£

”3 CJ

*2 reo c
O C

•3 0 —

g W 3
0*8 i

c E sl

.£ i

co 3
3

t/3

•3 CJ

1 a

i2 >- F .£ t>

« 2 =0 « >

E
E

■s 12 = -

OO 5— •— WO

”3 __

3 CJ

> ’= E

' .e

i II

f I j?
i g I

■*>

> 2

C/5 CJ (JJ

= c *

_ i_ • — _ 3 ^

£ CJ “3 -3 2 '"

Q *- ’3 -C —

E «

•- £ E

_ ö*j3

.i — C- 3 —

3 £ y> •-

J p ojj y

= ui E 3 3 C

rTi ^ CJ y • **y

■3 1=

£ 3 i

—U. _

^ 3 =C ^

^ CJ •— -C '

— o/j C/j t- _

— o C Sfi 2 i

1 E < 3

iste

’ U UJ i

:!f=l

; >.< a
: c ^ S 2 >

> -3
CJ -

“3 £
E “3

E w> L

3 C

3 :C0

3 E

_ 3
CJ -C

■3 kj
— O0
“ 3

! CJ CJ C —

; ir "3 3 3

' « c OO ^

. ^ S °C5 «

! > “J £ _

f S •- “

‘ :3 u.

o £

■Si C

:3=<

— c 2P

r JJ S
- = w»4-

CJ ra —

CJ .2

■o *5

~ O/J

3 — CJ^ ',

CJ ra C

Ms
£ z ™ 2

< -i > >

. cj ^ _

3 3T

H CJ

~ ”3 -*

C3^

W =3

3 = E

j= E
.2? o

y “ s, ■ —

OJj £

- rä OL

</ä .—
u.

3 QJ

. 3
^ C s

^ “ _uC

u. T3

CJ CJ

c i:

•S ^

2. wj

C :C0
y

CJ CJ
“3 -C

2 c
3

C o/J
C- c

X v CJ

CJ
3 3
^ JO

— C.

I 5'
— •—

cj rj
t: 3

8-5

x -r

o 3

O/j CJ .
3 O/j

'£ E

3 c

"3 £

r- 3

1 .E

- C

■c 15

- i

■y £

Wj &

E =
c =

2 -3

3 CJ

> y

O =
*3 .2

> 3
£

3 r
cj 3

o/j y

3 '■£

— -3 :3

:C 3 3

r ir S

— o

.E "3 — = I 1c

E • ^ _y

H s .Si £ i
-3 o i é

> .« £ £ 3

-3 c_
C. -

3 - =3 *- C

E -

cj c:

X y

— >.

> 3

E =

y r o/j

c c

3 u S.

.0 s -o 3 =20

•3 = v

y C

;3 3j E :C
E -3 C X
c. , E u.

o :E 2

D ii 5 g

S£ y 3

är = |
-5 I
E * = ^

>*»

E — °§. 3 -r.

^ 3 3 *-9-^3 3

y .y

O/j •*

c .3

E -3
c E

•3

_ -3

O/j >.

5 c

:E c

s E

y 3

c .E :

E «
i -3
E E

o c
■3 t

3 .E

3 Z
^ -3

OJj —

■i E

a-s

c .E
12 ‘3

y t 5> “■a -

£' - c — ^j u.

G. .
§.C

-C

S -S^

— c/j —- .E
'> c “ 2

-K

-* a :cö ■= s

å 2 f3 c
2 = 2 O

O 0.2 ä

3 OC 3

ö/j in

<3 :3

i h i:

O/J

y u- C —

“ •« s ^ -a

C. ”3 't

£ > £

12 o -3 .£
ra o/j-p

O/j

—) C

i 1

oa:
CJ CJ

"? c

E E --

c | ä1

■si =

| - E

1 o i

CJ 3

E >

■s. O O ^

■0^0

Oii y. 'O

,S?5j

£ ^ - 2

t— _OJj £

u. "3

C -

u = >
:S -2 O
£ r; j=

= | £

CJ "3 y

O/j C Q.

I .E-2

-= E -S

CJ •- CJ
>- 3 U.

P 'r O

3 E jc

3 £-

S +
c E

C y
cj

5 r£

6 c

> 7. S

03 p|«° a

o/j E 3 — 12

•3 \E

y
^ —

'c E

i* vC
O (N

*5|

ees

C 3 cj

1 ^ 5
E J >

E :o
a c c
a -g c

— .p OJj
C -g 03

^ E c

3 C |

o/j 2 £

2 c. j

— y r*~"

^ O/j

3 x;

5 5 ,

O/j o/j :

•E =

= o ä 5

M BS ’2 -=

“2 “2 = o

y o ^ o ^

s --“É >

»3 2 > >

O/J O/j

ira 3
— "3

00 3
,E o/j

U sUi-c Eo

KU 1979/80:50

221

c o E

22!

_ oj

OJ OJ u.

3 se

.•c <n

*2 C/D

E =

au 00
:rt c
> ‘P

-C OJ :Q :rt

E t s l. E

é p > :9 >

C ~ - -

5 J5 ^ c a

•3 t: p o >.

C E ^

c = C C

y i_ ■= oj -

« - ä g
D -o

»- _!c <L2

11 -i

ii -

; ■= 1

y. 30
OO .OfJ

E y

- 44

o ^
> c

_ :° 3

“ ob ^ t=
> c ~ E
~ *c -c :2

* & o £

3 z -p 2

§■0

O/j H
C H

rt 00 . 3

oj “ ^

E ^ -c j

I ,i »js
is = 2
■31d 3

J£ c = S

*3 M > -

.£? E

O <N

« y

rtO -P

= >• r. a

■a o — c

c cl -r rt

— y O —

r; O/j - £2

3 J S 00

^Cj y^ C • —

T? «rt 5 --

^rt ;3 w

00 x; t) '

= P s ^

rt £ op - oc

c “■ .E ti

rt — = r--

■o u ^ 3 r <j

ti E y O

^ C P - —

*3 y £.1 2
> 3 3 L ii.

£3 |(j-Q ^2

g ^ O

SSQ.

c >

— o — -

•rt o/j c =rt
-US c •- -c

F £ S.*P y

o 31
> d
y '.-3

i- E —

=rt CL rt
— rt

3 E

C £t
rt rt

.5 3 E = rt s rt

e 0 * o r

^ y := Wi .

.E c

— 00 -C >

• 3. S
o/j 3

C. s

J JC

y rT3
C
U O
1- y
U w

-C OJ
«- -3

:« u.

■■ ——

00 C

00 .3
rtD O0 ::

rt «

rt 00 ■
y C .

2 3. s

- g> >

:rt O/j 0

z .= ~

—j >

E c *
öo ^0 c
Cl
§-1
2\SP

o -

> w

:rt 3

: -p E

C rt O -*

s=-§.Q =a

rt T3

E =

— rt

3 E

*3 -3 :0 E ^

1 I C « Sj

c E

■3 x

D '£,
w V 0 y

E
3 u.

y :rt

E i=

.5 E

. <— o

u. y

: J2 t:
• oj rt
•3 >

o c ti b

ä,.E - a

— 3

’bo g

00 _
c E

E -rt rt J£ "3 c w

-. _c: sj c: • — —

I &

C/D E

CL 3

C-J=

3 CL
•rt CL

a. 3

= *- 5

- 50 O ^ C

— 00 3 rt

£ 13
O rt

_uo zs

y E

SP P

.3 OJ

T= E C =3 ^

s g

E y

l.s

.E c
c ö •— 2=

P -3

E i

- CL g :2

CO CL .3 Oj

O O 3 Li. _c

00 t:
c O

ZS CL

.11!
■ P *—. OJ
^ J 3

KU 1979/80:50

222

OX)

OXj

OJ) —

c r•=
-l

OJ)

	C	X ax
	3 L^ yj	c Op	y E
	00		c
	c	E	e
	bl ax	73 ax	o
	oo	ax
	ax	E
		73	:0
	E	»3	u-
	c	t;	C
	c	E
	c	3 y b. ax	y "äx >>
	<*-		yj
	b.	ax
	”3	ax
	OO		>
	>3		=o
	a.	c
	c	ax	ore
	C	E
	•y:	ax	‘SÖ
	3		3
	73 c	3 c_	•73
		ax	Q.
	O	—	CL
	ax	JC ax 73	3 ax
		c
	• ~	3	c
	3 c	_c	ax
		E
	k—		ax
y! b-	ax E	C	3
•3		,^x	Q.
C	X	ax	ax *o
3	73	X
	;o	o	ir
r*~t	y	b. 3	3
i	>	X	73
fN		ax	C

-O X

.E E

r. P O

fil

b- :3 re

W Ofl r

■2 ot3 5

- C E re
'3 •“ .E +-

c •-

~ w — 3 c? 3

■m *» C 3 3 3

c c

U U E

i is

E ? 3

3 .§> =

I 5 -S

3—2

ii 2
>

C =

i! >

i 0Ä

c .z
UJ “

3=&

lis

OX o

3 c .s s

,E y i av

y 73 t/i —~

E <u
P C

°3 4-. :3 73 ^

oP3 .
OX

o .E

OJ) '

-a

X) ,

c i

“ T3 £ £ OX)

•co 3 re re ■

= 5 * r1

V- -O

0) •-

«2

■o

E
o
c

lT- 00

= !
X

i U s

: 2 -o
: * I

> <u

> ^ c

2 5

C J2
>. ax
£ -3

E •= £ x ~ £

3 b- :C -1- U X

<— o
*- -*=
IX =s

op*r

-o

_ C

.3 * 3. -3

3 E IX

3 =3 .o

ax ~ ax oj) TE i:
-P r, >• -a bt.-x

"3 &= ax i

O ,ax
*- ax
, 3 x

: 'y. u

: X

; - w
1 i2 E

i 3
; C "O

c °o

, — b.

I =3 C

i c i

-3 ax

c :2

y. '« c

y a *-•

>> Ä

y> o

'55
3 OO _

3 3

3. u = S2

OO 3 X* b. '

O OO 2 ts 1

■3 3
•3
C

5 ■

a- 3:

) 3 o

ox .

S>«3

X- :re F -3 Ä

ax Er i e 3

"3 1 vfc ’ ’*"

« ^

f- -3 r -

■o

3 ■

3 £ 1

C -3

ax c

c ’5
ax x
E ii

1 5

oc p

2 S

C D 3

c -e s

=3 -- X

U> -- U5

y Zi
P B* u
“ 1x

-S

t/3

C/) 73

■ ax ax
m b_
ax "3

33 OQ 3
o ^ _
»? :0
js S ^

£ "3 Ofi

C oo 3

3 TD
t- F

> ät

ax ax c
x E 'E

c :2

P '-T1

<s> 3 O

9 2 «

J 2 2

E 2

E "3 _c

•O

:re -C *- *3

a , '■ "■

£ i -

S 3,”
2 « > 60
_ 2 0 =
C :3 «- j2
. U =
2 212

i 3 E

r 3N -

3 ■'

C "

M -i

x ii

x “
c -3
Q.

3 “
C “

c/3 3

oo -a
o e

•73

*- ax

y .

C «-

W tr

■3 5

.3 ”3
- C

o • —
Q. y>

y. c
oo ax

•r 3

3 'E i
00

-3 C -

OX *77

E -3 -2 3

X yj

lil

kM — V

ax ax

oo -o

S É 5

“ s 2

c S

“3 2-3

o x a>
t s P
2 S E
. =!3 i

OO C 3

_ E
c o

-3 =

2 "o

:3 C

E c

c •—

1 i

*-> 3
3 >

S) i

C Q.

_^x ^

2 g;| X

- 3 yi j
ax ax 7

x ^ _e 1
yi “ u

iP w ax

■3 .=

TE 5

E ax
O C
c P

x ax
u -O _

ax ax

>E =

3 0.3
C *-

T3
C C

ax 3

00
b. 3

°3 -r

oo .1=
E c

73 3

^ .2

b- ax -3

x -3 />.
3 O
•3 t«
c ax

a> =3

D .

oo _
'C O0
3 X
> C

oo ax
c

°3 b.

— :Q
«- X

•O

3 3c

3 ’3 .

•

00 3
C b- .

£ I
Si:

y; ax

S £

b 0

y «5

1 E
c o
•£ c

3 3

Eoo
°3

— o^3 -a.

“ ^ b- :re

:3 *>
) *" -3

E *

s •= S

.2, ix 3
oo y ;3

3 « :P

-3 .*

ax 3

E -c

JU 2 ■* c

2 c ?PT.

2 5

1 D.

s 1

å 2

ii i:

ili.
i 1.1
i 2 2

: D 73

00 S

•3 7,

ax <i3
00 m
C 2

' "3 C

■

5/3 “ i
ax -O :
^ E '
3 :E.
ax

^ 73

O t
OO .£

E .2

c OO
ax E

T± C
■X E

o ig

Q. T3

S -3

f 3

3 .

O ‘

.“S

Q. ax £

. "3 ,

yj -ra ,
3 .2 -3 X t

00
•3 5

-> 3

b. 3

2 g i

C “ :

=75 Ö '

i3 3

4-1 b_

>% X

oo «-ac ax

':0 73 !5»

P 73 3

, ii
:3 ^ E

ax c vi

.2 oc
b- r^
ax o
Cl —1

"73

8-I £

oc 12

5 ^

ax :0

E oo

o c re
- u x

— > 73
c =3 O
3 oo

4-3

ax 3 b.

x £ E
.op | -c

3 c

:0 yj »3

E ">

?2 S

! > %
c re b «

^ 3

x X

_ — oo

z s :©

3 CL-*

S CL c

3 3 ax

ax *3 73
" y -

o E 3

Irt op 00

c 2 .£

Z3 B

re x *-

E °3
•O -c

KU 1979/80:50 223

r»

■S E

ol 3

ol "■
<u
u ^

-3 £

I "

3 'C

:?3
C I
u
OL

.5 O

»- -D

<u ^

SL :RJ
O OL

Q£ .n

5	\|	2 ä
	Qv
o	i	sC
Pt CsJ	•N	»Ti

•O c

OL "3

^ * ÖO
OJ c
"3 C
C '3
rt

I =

‘2 o

E 5

•S *°
cl,

Q. S A»

£ C S Lil ^
jr — =3 —^
233 ss -C ~

-3 33
i- C

= 3 rt

JTe

'3 S .S S o/j

tU O :!=

c _0J

•5 E

1 S§

ou-a s ^ -ra

— J— C/l

O 3 «£ .

’S Tj c
> E o •
L - -*

»- <u o
11^
■s -- s
.É e a ;
s -.

|lf:

1/5 o t> ‘
cS E «

— vi q'
■3 _rt C

1=1
a " <=
§• 5 I

;3 o -C

ol tj

C ■

< Q %■

■3 -2*

E O

*§

-Cl

2? =
2 c

j£ o

g 2

o/j

| S

i g- 5

: rt O

b 2 :~

: 72 ol

> E 2

.2 J

-3-3 0

lil

o Q

t! i

5^^

3 "- 3
3 3

33 M
-3 •- .S
Q. M C
O '3 g

£ " 3

E E
-r o

"? 3N

O <^J
O ~f
OL^
rt 3S

~ c:

= OC
rt r3
£

- -O (U jA g

*2 _ sl “ c

3 =2 c rt ;0 rt

— F o •n Ll, >

vi V- r 2 -t

OJj =
<U .äi

1 E

E E

jg =

b -2 .c 2

i r u oj)

■3 r:2
x

i/i

K QN
O/j Zc -

9P.5P. 2 o

E M

’S

B ;3 *3

<U *2
Sfi C

rt ;3

1 2
•* p

3 C ~ “

p ii, b —

°<3 E

^3 i/i
~ O

d ^

■O rt
— -3

£ S

o iP

— :Q

E t

vC rt

5 u- c rt c

“3 0) Z C ort
C =

0L O

o> C

00 w

— t V3

é- E

■5 ^2

2 g»
CQ ^

s rt £

83 Jc i2

5 == 5

.E = 1-

c C) >S

!fi

'd. c 2!

= a I

— rt O

— , _i^

w £ -OL D

•a .2P

. 1/5 c

§18»

x rs
-3

rt c

C :rt

5 E

"3 ti

E s

■ 73 c ®

’ c E "3

lila

I OJ c» —

1 "3 *S

! 2 c Ei E

2 2

■£ _2

3 ii
OL

C j_ u
c OL

c "O ’C

■S) t/l O

C OL c

rt c c

5; = wj

i/i rt

• E Q.

c rt '
■“ OL :

c ^ B 72 "2

:S
£ 2

e ä

■ - > -c ~

“3 -3

w OJ

— OL

3 2

y. 3
C £

^ £

— « :rt
O ®rt _
“ 4>
•Z 'J -3

C 2

■ 3 > OL

ia ,_ d C

:T3 :-3 r3

sökningar i omställningsfrämjande syfte och bidrag till kollektiva marknadsföringsåtgärder
med inriktning på hemmamarknaden.

KU 1979/80:50

224

— B

’n E
t? * 2

O <U

— J5

CO o

4 c

ra is

5 ^ ■

-P o

o 3

3 >

-C

•2 -5 £ ~

3 £ _ ra

2 ,J= so ~
E 3 ra
so £ c —.
ra o w

* y k.

V) :ra 77

j 60 i« O

1=5E
._ S 3 E
a 2 J2

■s s is

i = 3 2

E ^ <« ■"

t/3 '”■ *£

;C ra "O 3
C :Q w

3 w 00

E c .£

o ra J5 l 6/3

*o 3= y

»ra »ra co

5/5 t/i .c y

, - k- k ^

<u
so y c
•C c c -ra

•y “ ra l—

t OO^1-

ra .ra T3

«-* T. 1/3 *-o l*: :ra
-3 o co

C»

“3

•S-å

C -*
% 3

2 o

-rä ^ so
^ 3

CL c

i - £

~z O =

s a 1 ä

B C 3 >3

5 5 ~ z

SJ J3 5/3

C _ ob

ra c vs
Q. V “O
y cfc y

I I 5

— y ■—

iK 30

2 = = 3 .

■ SJ* = B B 2

S2 w T
- ^

rf 5 -

soJ2 :ra
— ra >
c — ^

■S =§ :C 5 :ra

:ra •— .£ w c

3 ,

I C/j £

50 3 .3
2 £
y :r o

3 ~ C0

2 a.s

51 =

_x E so
ra •- c
w *- •=

- H 3
5 o E
||.E
! 3 »

: =
: "O
fc

k J

> ra
: c

ra -o
u. ra
2 >

Ä ra .3

2 E 2

£ .o =

E &-3i

L. :» —

esc =S

D -3

= otc E

-3 CL o

£-5 2

*“ W C

> o l>

3 tj y

ä 1 >

i/) / ra

ra £ o ?ra £

33rara!':3—‘y

*5 3 II
»o *,=

:3 C»

C _>

.ira o so /

x rt
y 3
77 O

o O

^ S/j 3

3 •= £

co ^ ii

CLU 3.E 3

*J 00 ~ w :Q '3 -O _C
-4 - ^ o C ~ en

rra _

b ff-g

—s *- y

!j W CO

.t/i 3 d

C p C

ra w

E 3l3

al -

CL ra ^

1 -fl

^5 -ra
c *-o »ra

‘3 3

■2 S

o E
o. E

3 »O

O -3
S0 p
.5 Q.

— ra 3

5 i ~ 3

>- 5 c 2

:C rra -y

_ JS SO .^2 rt

ra - rä c 'f -j C

•3 E •
CL ra ■

3 ?«.

3 ,

S |2

S0 “
co -

3 O

y y

C j ^5

•=

t/) ••

w L.

3 O

w L SO

^
13

g o

;ra ^

ra £ >_ ira

! o s

•-P ra E

■E >

_a> >

E 3

y 3
C

<u _ra
■S E

— O

■3 E
ti

CS- r- 2 !=

zs x

tu
c
o

SO -*

“ ^3

y C

Q Q.

g §

” 3

C 'y
LxS „

ei ra 5/3 3

y |C
y c

3 ra

p «

2 -x

3 ^

=c £
Ll -o
c

Q >

- y y

g c-g;

y O -X

E 173

ra k.

ra «
r-r

3 rx)

■Sp 3'

> c:
50
u r -C

1J*

IC sb -a
•— c y

ffi i

3|a

C W L»

<U 3 ._

co ^

13 O <U '
k- C

y 5/3 fs

X y 3
_ y co c/3 1

> oC3 3

gl E

? “-£
: c 2
- y =

S 3 -

. k- ° •

l y Q |

■ i ^
b a

5/3 !>

c ra t: ra d

ra fl i rs

: S

» os

fc- c

y O '

d 3

“ h S

•ra »ra 3

y = 5 5

3 c s B

p
päS

o. 3 i2

S 13 ?

* E •“

: c cl

I-51

• BO

> - £3

j 5/3 »ra
i ra

: y c
-y U; y

rv iP 3

3 — ^

■2 o s

CL =

x 5J
y 3

3 i2

3 ra

S0 fl
13 cO
Q. y
c y
■ra -o
O

(jJ

rt 2

§ e 5 ä

.2 § .SS» Si

2 — t 3

_ ..

-ra rt — - -

“ ^,r.

u S0 -

p 3 3 ii

cl »ra 3

3 J

“ rä C
U -3 3

a c -*

•B = o
y X "3

-cfc*..

E "H

■5 _g 2

^ ii

l:å

- B 3 -

y 'y 8 c

E o- s-S

'2 i* |

— -3 .2
k- y £

o/j y

= = r

■s - :=

B « c

n > P

2 y B

- Q y
2 . -8
o c SO
ty c
ra c • =
c o .E,

y 3 :Q

c £

CL O

O so £

Q.-E «2

3 3

:ra

SO ZZ
3 iq ra

:Ö' »- E

E 3 E

£.2 2

5/3

ra ra 3

£ E :2

■u c

6/3

£ rä ra

’5b*s »«

CL 5/3 _C
CL -

^. y. -*

3 y .mm

K — 3 2 c

^ ^ y s: .3

■*s _ k so l

^ E :ra 13 :ra

1= lii

^ y *—> <->■»-» ;
— w —Jyy

. E I

c 2 »ca
•“ B

:2 ,5 «

c - O

KU 1979/80:50

225

O x

*Ö

> 2
■3 1

3 x
3 X

co
00 —
3 É

•3 .t
_2 ic
B c

0) 1?
2 >
x «

C/3

.“2 i

3 o
3 T3

. oo

i 5
: -a
i &

: 3

C w

o <L>

C "3

73 E :
o 2
_oo c

»I

■o 2

-£ D

1 5

D
Z

oj —

O .

-* r*.

3 ^ Q/j

• c

'« 1
i—

— - “3

“ 3 c

i_ "3 -r

CD. w

2 3 1

^ g-C

“T oo O

O' C >>

2 fc é

oo c
T ^ "3

5 ■— «
ia-S

CL > “
c — O

W 3 -*

3 -* 2

C x -

Q. C -

E 2 -6

•= fe C

? 'i .i

> Ö/j 3

o ii E
-3 o 5
3 Q c

J* C fe

i» a/ 3
Q. 00 _
ra c
Q.-C .Sfi
fe

: o o/j 2
£ w c

lil

1 = ii

c 0C
o O

oo —

^ O/j =

3 0 O

*- X C

w c c

-3 .5 c

r- yj

— 3
Q. C

C 3 X

‘2 ^3

t §■!

3 3- —

B 3 £

lii

3 _ “

^J = ^

3 *-

'C —

o O/J

oo •—

E — o

'» = s

3 2 -g

l-s

ra c
<u

3 >

3:<
««, >

2 x "3

^ B c

£ °3
^ 3 x

^ r, —

_U“ 3 .50

'3-3 3=

. 3 *-*

=o E .b
■° .fe 3

2 ”§ —

,_ °
fe ^

U S

fe Ljä
O ra
"x 3

•3

öc .3

~§ "‘ra
3 *
E

QS O

. ro

OO w
C ro

- B ^

3 — 3n

£ 5 -

E o.£

O Q. 3s
LI 3 -

oc ’—
oo

E E

fe E

0.-0 E

3 tl
Z 3

' 3 ,

OO Jz
c

3 1>

s: "3

c = = .fe

X	3
0
X	"3
3	—
Wj	>
"c LU	O
X	“x
3 X	5
O C	O/j _c

2 ‘Sbi
— o ;

„„ 3
CL t>

-°?l a-ä

; ■*■ £- 3

3 f

' fe o

' -a

u ~ 3 -3

b C U ]j

>, l» 3 i: ~

g E :3 3 o

I e i

i 2

3 ^

3 <u

Q. B

■S) 3

i<2

. CA —

s- i_

(U :3
00 -3

J2 C "3 C

•x *3 ■"

.fe x *- >

'3)3 O «

ij e OC

*° -E .2

^“-33

3^ j— x 3

roc -

^ o 5/5

5 ^

OJ
L£

c (N
L) 3-S C

•r "3
o

3 E

E r**
o

■- Lii

ro yj > il

— N—^ I—I x W •

'■S 3

i -a":
3 i ‘

u ot, ■!
73 aj r

0 ■“

•3 3 '
C L> °i
3 Öp 1
u. 3 i
:0 T3 !
i- x ;

00 ^ -3

1 |

. <U c

i: <u

ZJ 3

w S E w

w- ~ o 3

[O ra oo .E

'c Z i*

11 5 5

. (N

i ri

3 3

> 0	E	3	oc r»*
_c		• —	c>
a>	E	c	—•
-D		0	c
	.E	00	3
■3 c	X	c 3	C 0
3	3	OJ
	■3	00	0
:0	c	OJ 3	E

■3-

fes »O

a Z

fe TT

X oc
3 -L
*3
.£ ^
u

« =
c* .

3= CL
2 2
5 3

.3 "3
— C

'x 3

O "3

3 SZ C

-3 3'

o oj -j£

3 ra

. -t

. CN

: av
>

: ?s
: £; _

' 3 Q.
: C .9-

5 5

Q i

s >

2 ” 3

S o -H
•- E .s -

* I

3 c

•3 2
o t:

00 (U

.CL

.C E
c 1E

“S

Öp k»

.E =0

3 jc

:3 _
C °3

- E

3 *-

3 ^3

B =

• - c

3 ^

X _
OO C
:3 U

c u] £

X a> -3
« t: jj

“ 5 2S

— 3 X

LZ --

1 =1
3 00 CL

w :ca X

x — 00

•O 00-E

5SS

<u
C

- "3

i 1

I i

= •« « a

E E -o 2

O ^ ^ L2

- > *- u,

-a ra (u c

g s « -

4 “ °-3

0^30

E3 3 O

3 X

w ra <u cq

<U "3 x P
-C 2 « 3

00 - -O >

1 2
u ^ E i£
— E o?

3 3:
<U :3

X X

_ O u
_ "O x

ra o ^

g-*3 x:
Cl *_, o

x 3 0
O :3 ,

U ^3
O >
x ra

3 w
J2 -3

3 C
_D 3

fe: ‘3
3 oor
D CL o
O CL CL

.2 3

■8

3 OO

1 S

.a «

i -

2=g

C w

o 3
oo 03
c 3
•_= »3

I = ÖJ —

i-i a"i5 8

; x c oj OJ 3

i .2 5 10 | *
i -s z "2. c S

> = 3 C

> ^ Q. L>

1 x: 3 00

X 0

■5 •*

X .fe u
O x — 3 •—/

15 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KL 1979/80:50

226

o o
3 0X1

E >
si a

s C Sfi
— g .E

O P- c

"2 -a •=
C ^ O

5 i: "E

3 OO 3

° 3 3

r- d>

E OO y:
Q X OO
^ C %

C UJ E

op;

01)

CTN

01)

u
x

i s
g 2

i M 5 _;

a g = '3
|§

Z J
U C

r— 1
< ^

H <

^ 3£

~ a

i: — c

y x c «-*

5 ^ - f2

c c:

” i-»

y r c

^
o —

= o

s c:

E se

C -O

JU *-

. 3 IS

■O «*

’C-S

-£ y
O CO

■3 3

E .0

> u,

CO O

~ C .2 " C c

aj in *-> «3 n 77

~ — -c =

lot i 1

c/j ^

3 —

E 1/5

01) >
x ‘5b
£ -o

I-2

frg

3 •-“

uT 2

= 2

•3 3

j'.

— 3

0 -o

3 c

1 §

E g

O ^

■o O
O "3

t? 3 i- W

X ;«
■2 2
E å
S x

C o

E q -

73 C

c. x

- — k.

3 ;0

y —
c > 3

3 3 cc

2
o

o SU
^ 1
5 ■=

:3 >
u. —

■* r -

3 “3

E Sä

3 x
■8 .£

3 3
3 —

C .3
— y

■y .£ g
O0 -3 "

U- OJ) OX) 77 3

3 C C 3 •—

3 3

*“ Cl
O X y £

| J 5

g* «1
as 5 a

X X :» ac T

O 3 •—. - —

3 3 .2 y "3

r» c 3 O)

OJj 3^

■i 2

X o
= -3

öb

— y.

P' --P

< fN 2 Ox

-5 2 § ^

2 3 3 c

C/J X y E

•5

c c o '
2 2 E

! j.2.

.-3 'C3 3 '
y x x

»3

k.	—	C
•O	>	3 O	3 k-
_3		3	_3
~rj c	—1	3	y
3	>	O k.
O 3	00 _c	Cl	£
c	’_E	E	0
0	3	3	0
E	y	3 C	X y

3 E 2

o o

Q- c 2

a| e 88

h •= S ?

c -

Q. .

.Q -

■S ~

2 CN

s: ^ =3

o 3 —

öo

2 :P _r

O (N

<— OD c
' u. C • —

O X
<y p- *-•

3 E O

1II

W k- 2

3 W 3
3 73
L4 :C0 t :0

00 =3

> 3

1 w > 'C
OJ _CJ

! -1
> ^ 2 tu

k- C

2 a

c -o

0> y

-d

.3 u. u >-

— :C
i> — x:
O0 3 o

&S'!

y £ 3
5 =o =

.> «*- c
J- ~ u

t E %
■■o 2
x <— 3
c 3 5=
o 00 2

1-M k.

O W

•3

£l=I I

c 00

g o

— 3

S£s

0—00

■- o
00
o

2 2.=

o ^
y ^

|”S

•= E

.2 3
3 -c

oj 3
> 00
z J2

00 _*s

CL »-§- >

3 (U ^ X

i2 x

3 y
"y 3
3 .E

'— • rj 3

É g

— 3 y
■3^2

u 'Cl P
E r 3
J c. « =

) a 3 -3 c 00

>3 B-S

C :3 D
L-2 C .y
'ki ■— 3

?! o
■s I E

U > X

J1 B 5
£ -3 t

3 C/7

y ^ __
C0 • 3
3 .3 w

_i= 00 E

X y ?

— w 3
3 -O x

e t E

LC ;3 *- 3

. y

E .2

-7 2-

;o sii _

C -C r.

3 3

•N o

:E ■- 2
a ^ x

E £ -g

x =

— so

E 27- '• -

7 t:

9- o

>, 3

lii

o> 'ob .

_£ "c> w

U. ka k>

2 3

I ^ C

5- ^ S

’s E o

ocifS •£

ts fS
ä 2

O0 %
*« C

r, »o

Oj c

00 .3

— O (U

y 00 -o
(2 z c
E äg
: ^

^33

3 3
3 >

E = 3x

C •-3

O ^
3

Z J2 «-

« E ^
o

„C0 >

. 00 “

X D. r

E 3 5
3 3^:

— 3 o

. _ 3 “

3 c O

0 3 X
c — y

3 _

ä||

i?5!
P1 §>£
:2 “ —

1 sl

<U 73 ,
■C C w
E 5 3
333

5 00
3^ X

3 .3 3 y

Q O0 J

Q_ _3 "

O y

^03

O' > 3

C: 2 3
^ 3 =
t-- . 3

ON k- j*
— y

> p5 c

CJ X

:2 O

E o •
. Z 3

3 Q- :q
X 3 X
X O
y C
y •— r g

E -

E c 3

; =o c c

3 o c
OXO
■ X O 3

KU 1979/80:50

227

X £

-C -C

c E

OO "3
O :Q

OÉ tg

5 E

-3 ,

2J 00

oo c

C -J=

SO ?J
o >
C* 3

•3

s i

ro ^3

Z E

5 =

— a/ ca

= a -a s *

2r°«i p
°x — x

- 1 ö 13 co

T3 **-

5 ^

£ >

t/3 —

; .5= !g « S

; o x *- v fe

c a>

; OO X ~

! 3 UJ v
T)

Q- « :°
22 :E x
~ x E

00 le? C

> g

E B

o -a

<D O
O 03

"2 c

jjk är

— x ■
o

•5 S £

5 |° 9

M c „M -C

*S o{0 C Jrt

22 S 3 E
Sälö

■02 g o

— £ :

X J5 175 .fe «-

T3 -0 -C=

g s« a

C V- *-^ 2 «
.S> X =
o C w

c. o P

Sgo

00 . =
c - 5

•£ :c3 ^

Wj n sij
• — t X

oj S-'

er o

Cr -*

3 29

•X P'
<U

X) _

a> -p

oj —

s? E

"3 C

t/3 t/3

r£ c

t/3 fe t/3 >

« 2 w i-C
“ 00 fe

g “si

i E

c Sif ^
^o75

r 3 -C C

a-s 5 -3

? "o 5 F

Cl x

7s "3 '3
.fe C

> (2 X

00 3

c p
’E C

o> o

S“a
at a

Ol 1) o

O so

OJJ -3

c cc

-3 c oo fe

L> g Q <L» ,y

'3 o 00 c

c •— := ^x -

j £ c E £ x

CO 3 :X o =X

oo c o X;

— oo —

o 3 4>

”2 5 ^

> JC ~ J= X c

X O 2 o oo o

3 c E o = C

O/j	~

a/	•3
fe	C
Cfe	X
	"X
=x	Q.
u. 1>	c
P	l! i—
äj	CJ >
cX	c
■3
=o	E
t/3	X t/3
X	c
00	c
X	>. oo
o«	o
	c
	a>
X
t/3	°x
X
-3
>	X
	-C
le	1
X _c	oo X ■—

£ ■§
•— t/3

3 y; ^ P • —

t/3 i_ x fe ;G>

~ — —

— o

; o

> of3 -*C

I ”3 2

. :Q g

£ x

> E

■P E

Zl °i2

u 3
C X

•S a

11
iz ;x

t/3 >

c -O

O O
C

O :

aj ii c

"3 t/3 a>

c - "3

x D _

— . va *3 *S

c — x:

t/3 O

ra O B
£ xi
a> M

= )r,

3 if •= 1
§■

3 w S '

S -O T3

w| a

<N OJ

— i? . —

•g 2®

3 +

a E

§ 22 .E

.o
5ö 00
^ E

^0C*
jl rN

CQ (N

12 S

■3

-3

aj *3

E 1

o as

•o o

V3 X
X X)

O *- “B

:0 iZ

c -g
Z ffi

aj x
O

x E

X? X

•O f -

7) »-

.0)

■S

0 = ^ “ -

^ _ _ a u

>. C M S

1 -2 a — S

• - ^3 — . _ tr\

Z s w E

_w = c
"5 ~ -3

oo P:
c te

t? ^ <2 12

5-» t7
00 fe

OJ .3

c -3

H -3

: — :0
I 1» JD

o 22 ^

C > X <N
:0 O0 X*-
-- cc r^J

E X >

■n ^ 5/3

•- C

. > E co

dis

- oo -

c .= 3

X u.

X 52 ^

oo ^ -J

E 22

ob c
-E S

J? +
i E

te <u
O t“
in O-T
§ E

i£2

aj >

u .2,

50 :Q

s-=

2 i

X ^
>

o c

■° z

§ b

C c®
X t/3

w oo

aj c

>, oc
&2

X >

=o *z
aj x

w oX

Qs v- X p
-»X J- c
*-* X M
r « M

Ä>3

.2 i «|

•3 U- t/3 03

X o e 1/1
o os c ^

Cl . c *-O I- c w
fe r: >

,2?
•" — aj o
~ P -c fe
a/ G oo -*
oo q en t/s
JS 5 ■•ö’ 2

i” "■ c u
= "3
“X ._

= ~ X

5 ra ! |

« T3 n 5f

' ' E |

aj x

5 :2

2 T3 -*
c C c

O s-a

t/3 -n

2 2 1

:X 1/3

00 .fe C
t/3 ;P o
^ "3
'C •- C
_ X o
a> P t/3

- « §

> T3 .2

1 £ 2

■° £

x.‘ x- *-* n

X oc 0/ -fe

C • -E c

« ^ E 1/3

*- ^ X

fe c

I ^ *-

.fe 3

o J2
oo x
c
^ .2
x öb

00 o

1 «
£ =

t/3

.fa

c T!

X 3n

a a

3 er
a> ^ „
> c -o

X <L> £

= o 5

a-s >

c *S

c/3 3 o3

t/3 —

^<2 x

3 H.
x iH

F «

fe 00
_E c

2 «
"t/)

o rån

r x x *5

« c ci

L u. u

O O ^ ^ ^

a/ _* -3 ”3 =X

> t^) c c >

P P o O £

c
Q.

Q.'C 'P

, *3 Os
c r ,

3 ^

oo ^
ec a>
x *-_aj g _o °x

KU 1979/80:50

228

*-■ <-• i— cQ x C

.00 ti :Q c 2 fe

3 '
OO •

u. O.

ocg CO

_ E u

t- <u 1) . K

O "3 OO g» C

.S2 = c ^

> O :cO r; :re

S»1? !

i ii ■

« 1

•g -

c 5 >

3 C/5
>

3 o

j= E

U O
O -3
<D

CO _D

2 50

°2 3, £

*-* oo

OJ , -±

^•p 2

O °3

E oj

3 E
E

E op
“E 3

3 w 3

~ 'fe —

Q. ^

t/j >
3 CO

*J#

5»S
£

3 —
C o

o =10

r„ c Si

o co
3 C .3

to c E“

:3 3 3

E 3 §

»!

— £ o

OO O ^

.E •— 42

C lil 3

c E

.5 c
c u

&«•
o .E

a 3

-3 rfe

oo —

r. c a, -

i .2J

zc u. ■

3
C 3

O =*
•3 3
C =
C :r=
U- tr

= 2

:3 CO
OO -3

o> 00
E .5
a 5
■= B

* 5

i n vi u. O —

a —

•* ,s s

5 £
> ^
a>

■3 00 3

■3 =3

CO gj

tn 3

:0 .0
£

E >

E -

c w
x T3

C C

QJ O

> •— ._
*— C -r-T

3 =

— fe 3 5/5

— ali 12: -a

11
s/i _3

L OO

C U. '

w: 3

^ E

111-1

ei**i

£>

:C0 *-

fe -0 £

ri - 5 ^ >

l s|

C q._2

3 D

•fl

-3 42

.E o

00 C ;
x. .fe •
3 -;fe

E 50

o •-•3 ■"> ,

x *-> -

c :3 s

s &■
00 2
E U ;
5 •« .

:3 '

ii ^ o t;

*3 3

"3 ~ "2
3* 3 •

-lös

12 | 1 É
:S 'g | I g

“3 00 "3

“3 . u.

: '£ ö

; 3 “3

, 00 o

- = E

-C

-3

lO -CO
-C Q.

-3-^3

1»
& “

§1
00 .
-3 C
C o
u. -3
O C

Q. C

2 *5

^ 2-

3 •—

E E

2J O

3 r_

— ti Oi

2 3 3
o » »c

2 ■§ | fe

3 • x ^

C C C :0

O —

f- --É -

c .> :C \£
£ 00 — C

-£ \fe 3 O

-0op33.cw0.fe

s c C ** “ •

■2 å S äi i

- 00

e = E £

C 33

0> -OO •

S' fe ■
r— *-

2 -S:

co -

00 « —

3 ^

“ *- CJ

_c O CJ

00 >

“ =3

3C -S -2

is 00 3

5c 00 c

S 2 .2

“ H E

3.-30

CJ O/j \r.

Ö 2

3 -O

11
-3 -3

CJ v3
=C

n -c

c 45

3 ■o

^ :S

3 w

■X. O

O _

-3

E -3

! —i O
. “3

E £

•3 “3

? 3
3^ “
^3^ 3

*^3i5

3^3!
3 3 w
3 — 3
-0 oij —

33 -J
O 3

fe -C ,£fJ

”3 "

_: E
5= cl
j o c.

jC 3

3 2 EJ

E :0 —

-3

c — -c

S 3

= ä

3 -3

— 50 »O ^

0» - 3

- É* ^ ^

^ C ;3
~ "3 2

y.	3 E	0
	E	u>
3		:0
3	X.	00
J—	O
Öo	■3 u.	3 u
Ut	3	Oii
3 sz	x:	3 —
0	E	X
OJ JA	00 JO X.	w
0	3
:0	O
OO	■3	JO
-3 0>	5J E	V3 O U-
u_		jO
3	E
OJ	3
"3	X
CJ E	3	§
3	E	42 s/i
	u.
00 ?T1	^2	5

-3

OO '

3 ^

'E :o
— ^

=3 3
3

3 c

>s-s

E §
£ «
31

3 2
fe

KU 1979/80:50

229

•C "O

<u 33

B 1 É
?! |
i: - «s

^ 5 ^

(O g>«3

O :

•E E '

2 Ö

—• .O
E o

<D ~ Z.'

c 3 *>

° E -

tS E 2

i/i o a

5 - £.

ä,2 =
o "Sä

ir cl

£ “ c >

CL i— ^

*- ‘D II i/:

o - c CA.

r3 • _ c v, .

— 3 15 cl ^ -e

»- -T ~ - E *

= t: — r3

— ol c = -5

S/j 'O

Ä _ öl <2
C. > £ gr. .-o rs C CL

•“2 "3 3= =3

iz ^ Öij^ c

'£ 5 — o -= -

-5 = > C/J W

.5 Wjv5 3 i fr.

—

■g

2 Ed

3 (— 3 •(*- C , *—

.3 £ Ä -js -Si ?.

> n

03 p

z >ö
ä,Z “■

3? "2 = o _ >

B .E :2 ^ I -S

£ E .E 2 J *

'" % E ^ = £

o b .«
« « Uj =

r- -x

r- i
O' ••

=' c :
— o .:
JjC c

O c :

O •— ;
> C

2 E i

o JS
«- *3 5/3

S I

OJJ QJ

2 c

£ °
t ^

:C i CJ o

^
•o o
. *p

r- t= -re :c 1=

r^i D.C «

£ é

r~- <*-o t:

5 T3

3 E

n :£ y
c. o

I £

-C ty

-o *2

O "
'z: c
o y
E ts

*5 2
•i e

so
& 2

Ci 3

w. 2 £ o 3

:0 ^ :cs t/J '*-

O x «• * .

c 'V, . j= Of» <

OJ o/) Q/j ■> 3 ■

”O o

c -13
C oW

c/3

TJ 3É

C ^

03 O

C •_=

.= <-»
W- CJ

S £

</3 p

3 £ 2 o £

~ j= C:

c 00
E r"-

o ON

c
■o

3 ?, -— SL I

g E
5 3

1» 3 s>

CL _ C

.E E °

5 > -E

fr. £fJ
’> O

O >
^ T7

—: iyj

O CL

b- C

i i2

C :c3
CJ T3
C/j

■= I

OJ c

C/j -

1— w

s* ■
_o tz

c 3

r3 <r

~6 rL

c __

W3 C

Wj o

■S E
a +

r- O

Öö 1/5

.= a

c ■

C3 .

D/j

O -

03 CL
C
C

.! .£5
£ i s

CL C

ci».?;
« -□ ic

E > g

^ o E

CL T3 B
C C C

’E 3 i>

; ^ 2 2
q’E 3 0.

; = - Si

, -g u -B

I Z ig |>
1 i» cl rs
: Z = >

;3 O ^
CL CL ^2

T3 t» <*_

5 ^ ^
<U *D

■% 5

« •o
> —
w.

— O

~ :0
ä E ;

d -a
Q ii

•O o

3 CL C

:0 W
£ •- C

c °3 5

d» on c

CL <U Q

= 2 5

“-S E

CJ 1» k—«

3 J£ J.

> u o,

S I
•å e

c —

^ 3

r E

U E

= X U

= a •=

— E c

= c.

§■§

— O.
c: 3 —
^ c

:C ^ &

*■* «
C T3
3 »5? i_

-jj

:3 O

! =

Si <y •

-sr

: ~° ca 03

■ c 03 c

! 3 C O

> C « ’5b

—' Jn — •- =«

ö: rn

W5 O

ltS

Eo^

itc n i

rsi

o S

3 5J C -3
c/o = -31 3T

. = 3 (B {/}

X, C .

CL <U
C Q.

03 O.

se,.2

3 ip c/j c

C/) Wl g M

— CL C CL

O "O O.
I CL— C.

.E *5 33
i c n

L DL Q .

: CL i- 3

: :3 c 3

o=ö o -f

! E ir s

■ 3 ÖL äj

i - .E c

■ s"i

o'51

V5 SP

Sj vj
Jr T3 u

•O >

KU 1979/80:50

230

^ O

ZJ i/~>

*- m

k. -C

£ 5

S SP

v 5

k- 03
C

C/D o
—i CC

u. £

*-> CA
<U <U
OO *-

C £

ra —
l*s

> 3

a ^

■8 8
01) ,
r; C/J

■£ .£

o '£

3 X .ca

> =3

3 • —
^ —

3 (/)

L* '

(U ,

E :

«-* c

oo w

r; fl M

3 ~7> B

g>j

•O

i :

^ O

O £}
H CN

C C: ca

<D OC 3
<a *-

« O' .Sä

•j o !
s E «

■5 — a

Q. c/: O

s -O =

*— 03 5/3

r i s

O :03 W
CO Sj£. X
ra

3 O S
X- oo 00

& — .E

•ra ra -O*
2 o

— 3 ZJ

5 O >
£ ra 3

o -g -

co ~

5. ’= -o
Eyg

•O ,+ CA

ra —\ »ra ,

^ rz >

c h- —

C/D —

■o

•O

« ra X
C. 0C > 3 w

»ra ra

S ” *2

^ o i:

= £ :C

OC kb

O'- “ c

— c? 2

d ,
d o c ’

c W,’P '

£ « E

clcC -c

,—„ ra £ 3

fN 3 X "O

*- "7 ^ c

c 5 r- '

— x El E

c w P

IN O O 1/1

— 00 u u

• c »3 .2.

r- '£ o 'c

u OOs

C0 -o X ■

3 3 £

Ct X u .

£ :5 3

c -c (-

& 2
3

T! 3 O

2 IB

■A O W

-a £

a> <u ^
p ooi

Z Z£

-o oj .b zj x 1

ra •—• ^ c/j oj
*“ £ ^ 03 xr

■; c. ; ; U

c 5 > ;C ~

w 2
tn - =2 .£

CA JQ

ra ‘c «
w k. b 3 x

2 O _* ra E

?; x ■* ca 3

—. CO

■o u.

:C :c
X

lå

£ E

C. C .

. 3 ”3

	ra 00	ra	(U CA
	kl >	2)	ZJ
	■O	H	>.
<u co ra	£	C/D ra	1a
		co
4> k-	CA ra	CO	5
£	Q.	Ira	f—
	E	<-<	C/D
	era	i)
X		X	>
»ra	X	k.	ra
co 3	E c	cO X <u	CA cu CA
i— :C	CA	X c	3
X	ZJ	o
,_,	c	era	E
<L>		c
X	3	£	CA
	i—
C/D		CA	X*
X		c
X		tu	£
o>	C/j	—	era
.2	”c	CA ra	c
ZJ		X
u. O.	X .Si	■*“	J2 CA
		3
ra	2	Vj	era CA
CO _c	c.	X	C
’E	CA CA	ra	OJ

O C c =

■o c »ra o&

O C/j

ra O*-
>
O 3

k. C.

ra u_
= ;C

X X

ra ra
b 5/3

1) CA

.3J X 3 CA

=•-§ = f*

i i.1

-.i; *—

O/jX 9J
:o3 O X .

g "g 2* ra

3 oo 2 5r w -

E c -1- co >•

- .fe c -

D w =ra

r- > -E :

CT 3 .3 -

| £
3 >
ra tp

i2 -o

c E

-o

5; E

oo .«£

o	O	_ra
X	oo	CA
ra	ra X	C ra
w	CA L£	CA
Q	d	5
J2	O	H C/D
k. era	(N	X
CA	IA)
k. i2	X	i—
W k.

q. »ra

Q. CA

E -c

O Q

CA w

O g*

.g* «

»ra f—

ra ^

” 3

•O B

zj tZ
»ra ra

CA __
^ —

o —
O u.
ca ra

* >•
O CA

■O

o E
oo o

o co
c '-=■
.2 o
C W

3 |

co •'
c '

as ts

5 3’C «

:S 5 = ©

<P CA :« I

I *2
si

o E

»■° -5
._ ra
c

m C

e Ä
E ■o

: -o
; c

: ra
L ra

^ o *3

H -c S 1/5

é.8 1 S
5 <2- ^ aä jf

S5 >

-_ra c
ca ra
o w

E -

o S
c >
0> —
.2P «

X ^

. w
oo "2

I. e

5 E
ac fc

^5 :03

"Sj

s: ,

w>:ra
iS >

CA w

•O

P :b

*J c

w <D

ra oo

E -c

O <u
c co

OJ <u

oo «-~o
o ra
-* >

-C

o
° O
C0 rn

E ^
C ÖJ
—^ Cz

£ oc

c2 &

§ 9

c -C

•— o
, o OJ
a E £

m- ra

. co
o '■

CO ¥
ra c
"3 .2

CA ■ —

r£ O ■

= E ^

ra :c
oo — x.

c o >. ■ X

=ra -3 c o u

*= S = b

- ? o c 2 t2

« -E

x -

•X o

X ^
33 >

-.2 E
■p 5

>■ oo 9" '

xr =

•- ra

E 'S

, , »ra

w> CA

f^l _

0/ ~

Ii
1 -ra

ca ZS

O O
o

i2 >
= 3

■o

CA C

•Sf E

5^ =ra
v? £

— CA

X '!Ä

C —

1» ”
oo *-ra ^

o «

u- T3

jO :0

£	ra	ra
c	E	c c
(U	o	GJ
co	CA	X
_c		>
k-	ZJ	ra
o CO	Q.	<u
<u	'5	X
k.	c	c
k.		_ra
X	Q.	ra
X CO c	ZJ X	3
E	> ra	4>
ra		•b
'o.	"ra >	CO

0.-0

_ tv — CA

b -a E *-

2 u

CA :Q

a. o . 5

2 s n o

fes 3 3

•O 0) <1>
c c >

8.-S 2

5 2 =

l|!

~ ^ ra
^ oo

•o £

c> co

J-s.

CA <_-

3 «
*- 0/
CO JS

V c

CO C

ra g>

V ■a

^3 X °ra :
^ C B
UJ 3

I S

5/1 3
o c
x E
c

w X c —

ra c c ra

i. « S 3

i au c
c E

“ if

u "

^ >

»1 3

$ *

■O C

S o
w ■

. g -3
§ 5 .fe

.3 ca ;Q

.2 c 2 2

““■§*>
z

3 E

.2, 2
-o

:2 °ra

•O ^

£ t.

ra :Q

! Lii
: 3

: -a

u. ■

^ o : EP

ra • u ra
E o "O c

•6 'E '£ 3

» ra o *- s-i

c/D -p ra c

“ E -ra

4/ F _c x
^ ra *g c

E Uj c 5

co -i

.:P *6

E '

• ra

c-» s:
TJ C
C —

ra ca

»- ra
~ u

ö -C
*2 =
C 2

c .2
—£ o

CA k.

cpo.

s Sr

E ‘2 £

»L «- 73
CL-O 3=

> C £
■— aj .3

r“ '

ra £ *>
brae
o u o
x g ra

ra c x

e-s|

; is 2?

■ o X

■ o b
: 3 ®

: > o
; és

i b §

i ra b

: ^ 2
* ^ •£

> .Si» 4>

•P —

g >

X '> c

o .b X ra

■S c .sfS

3 O 2 c

•= ^ >, :C0

S r- ■* '-

3> o K -S

t? •— 0» u

o B C o

s Sfi g1

2 u S c

3 T3 U •=

2 x E

ca T3 u 0

c “ 2 x

»ra "

o j£ 2
-o

CO ;

9“ ca

a c C SO
c o ^ x
oo > — ti
.b ra e

£ ca -a •>
x ra oj r,

"i E S

s 1

ra /2

“cÄ ZD

a i fe

ca ro r: — •

— - 1— _ CA '

E .2
o ^

0) ra 3* ^ <jj

X CA O0 x O C

• — ra oo ca *- -

c k :ra “

X O
O '5

•— c.
La

3 ra k- •■/

°ra ou <u r
» 22 :
*- CA — C

“ U | T

c ■£ 2 <

tu ra o. Z

ra
•O O ca .
o ra

E 2 £
| &S

E 3 X

KU 1979/80:50

231

"O y
C w»

E -E

CJ 3

ra 12
00 y

S i

o c

t- u E c

■—. »B O «
^ »S C

*2 f $2

'= | | ö
0> = fc =

« > fe «

- o £ 1
:ra c c Wj

c c <u t:
jra g o .c
“ c —

ca —

3 C

,S3

■2^
s ä

ra C ;0

> <u u.

y >>

ra «

£ w
73 o/j

■0

2 73
-P O

■s 3E

; o/) —

> je i:
5 •* 2

> <-> c

! 2 5

• z. >

; 3 oj

73 '

-- i; -r E 3

=: y le rar )= B E

ra co 73
ti ra °ra

| B S
! ^2 22

il I

®ra E c
CL <D

ra ra 00

E E t

0 E B
c c t
3 j2
E _ -

c — <u

- ra 73

■* £ E
E 2 O

§Su

•— t/3 Q»

- S

~ * 2
: '5 u o
Sn E

y ra ra

^"5 5 =

: C c ^

! c 2 o
j- •- o

1 h |

(U c 5

(A <D

-ra w

■a ra 00

c Z —

w

■°!< —
2 • .HP
oj c '53

O _

Kr» *-2J o/j ra
.E — 00

i5 5 "

o e/it
> ra ra

5 5 S

3 :0 r

'C o/j rar..
— :0
3 £- E

73 C „

C 3 o

O/j

CA w

y —
o/j ii

> E = -o '

'2 j§ 33
'*=■ ^ c

ra y o ~

— £ O/j =

CL oc3 .Si. _c I

— \iv

o y

'■3.11

E > c

C w 73
c Lii c

2 D :=

> H £-ra c/2 E

> > i5
o w oe0
£ a c.

Q 3

-c =5 c

y O ^

C E 3

c t >

;Q '5b

'<U
73

O/j

y c ^ 2

:q 3 =C O

E x r

■o

oj •_—.

-C 'E

y —

o/j £

o 5

73 O

É E

*- GJ

GJ 73
O/J y

E cl

~ Ci 2

3 .2 O 0
- E ? ^

c/j o ti —

3 73 73 1/5

77 ra •— o

OJ/X.);

g -

E <

.3 >

< c

> 3

■ a oc
°5 2£

Q. 1-

ii c

y C

E Q.
O 5/3

ÖO
2 —

«n L*

k: ,
^ £

_ k. -_ • •

(U -* On
• *- u. U"

y 5J ees ^

— > o/j 29
y r ^

^- 7' 3\

— o r- —
ra c ^ c
oi) u ^ h
ra c/j r- ^

7 = X C
“ r- •-

2 = 2 o

— *- c c

ä O r

C: 1 § _•

oc oC -2 i

»&lr

1 si1

c U ■* fT

O °3 .A

y c/i'E '-c:

G 73 c ^
D. 3 — ^

£ = E ■

cl i_ ■— e •

:0 °3 .= .
^ OO 2 '
l- Q. y

2 00 q. 1

C 73 = =3 '

o -ra ra ra

cP , 7^

JZ V :

2 E •
°. E

re O

> JE

° 3 E

5 j?

Olj ^ —

.E x c

-2 x

§ E

s g

i£ •“

OJ o

£>
73 ui
C 5J

00 00
:ra CL

11
3 =

ob :2

Ira E

C J3
O O
O0 wC
CL
'CZ 3
G> O0
00 "it

<u c 3

<u s«
■§

< ra

> 1/3
M 3

7“ 00

i> ra :cra
0^ tS w ^

CL
CL

— ”y 3

2 ^ »-

J3 :ra

^ 3

‘C 3 .
o « '

cl .
■S -g

! 0 c

, GJ • —

; -o "

E£ 5=

00 <

w — l_

> E ra y

o .X
■ JC

C E
L* C

y o

3 ^

k- t-1

3 ^6

GJ • —»

KU 1979/80:50

232

□

äl

•«:

£ 3
.E Z

lii

ca — -o

«b -o

Sfi

C/3

C* ^ E s©

i_ 2

S ö'
8 Q

X OC
2 r:==:
o»

o/j £
J2

£ O''

Z QN

o/j r~-

.E oc
o 9^

S =>

E Z

<
-J

1
—
H
Z
<

^ |

Z —

0 sa

=o •<

— H

a SS

1 g

" X

.5 Q

o/j 7

öj r-i

-F x

c/:

c/a

« I -S

7. 7

— oc
=: r5
3"

X
C/j £

3 §s
g £S

5 = - oc

i; ca ^

05 •— —

3 C-*:

"O 3 g

c X

— «2

00 ^

— £ =o

Si i2

^ O

o ~o

^ -if

re o o >

oa —•

<x -o

o .3
öb c

— <: Q. ti

— re £ c
•2 ■* -

iå

c ca

_ <

T . OI) r 1/1 c o

re X > -C

x ~ x ~

o -g 5/3 25

X x 3

3 O/j

•r x — x o

X S E ca a

> 2.
t—

a a

2 Z

'■J — C

■3 -g

2 t

t >

— C/3

'3a

£ E

re u C

05 C5 vC

O/j 01 —

1- c

O •= OC

ca =9

2/J x •= 2 *C bv

•o

O/j

> ca x

c ..
re o

c c

O t

O/j «

re —■

c £
£ _

x ra

> r -

_ re x

-- r.li 05

— re

g 5 aå

Ext
ra *

C O ~

^ 2£ z

■3^ sill
3

i S I

x ore c

Sä U, Si
ole

m x tu

ffl ofl ■

•o s E

£ o Ji

C — 05

■O re re
’ ~

1/3 -t C
re 5/5 —

O/j 05

■05P

ii .2 »Jo

73 > '£
| re =

“i 5

"Sig

.* C 5

■=■8 3

=0 = E
X) « o

<u _
E *3 o

310

■£ -P »
ré

B o c
2- « .2
2- x °/j
3 u y

•- 5 u

, 2 g».-

2,SijE
"2 <5 -2

'■re o d

|S =

c/j g

*“ 0 d

^ U- CL

»re ;0 G_
°-e 3

« <«

“= S.

S -Tt- fT»

oc i

Ob E

B :C0

— W OIJ

o ^ re

1 I " O

5 3a g' x
: c C:

; d oc c

? -o r~ 3
: o ^ O

: o -

■ > _ -c

lagg

■> »- c

> «2 .2 •-: Jr: — o
. :a o r

■ E «

£ S =
. > E

2 " 9

05 X
re w

O :

0 ^

JZ O
X. ^

1 s

s I

■s -2 5

S ■£ .2

^ E o/j
C Oj
"S o: *“

0 O/j gj

re £ -o
2

I [2

O ~

E T3

05 ’3)

1 X

C re

c ^

w- .2
re *-

O/)

c re

■== ■“ x B

x u. °re

S ^ 0-3

: 2 . u- -o

■ -t xr -o c

re y
■2 ■£
,S> re

2 3a
a|
>

re o
— o

re ~
¥1

o re
a»

£ "3
X 3 C

.E re °2
*- re ^
3 E —
.2
O o/j u.
“ y o
*“ *“ 3
U y t

d re

c w r

B -o c»

.2 c x

00 re F

u ?»«

re -re 2

“C j 5,2

= a,£"3
iS£og„

Si 2 . > -

5 = <N O £

E . 3 E

3 •“ 05 3 X :

~o 05 re

Q _ <L> O/J o/, 1

t C 05 re :i
a y w 3 3 j

_ O/J (jj u.

*- re O/j _r-j Uw .
O ■§ ~ J

"3 ”3
C

E c

— £ x o/j

C c c

■“ E
«- c

5 X

Ön‘

ri E % g*

^ “3 £ O c
— t! Si x x

c r -

2 o o

O/j -3

■E ^5 ^
= |S

-b (u o re c o

OS -

x •- öb

« ! g

>0 *-

05 a>

	a CJ	re
	OC	X
	<u k-	X 3
	°re	w
	X	re
	re	X
	E	u 0
	E	re
	0	c
	x
	c	oa
	re	aa
>	O	X E
	X	re
re		05
.ti	aa	k- Ak

_; -O £ £

1 e sj-s

i S i c

c 3 £ J2

2i 05 C

re re c =re

X 3 w a/

w > -o X

^- > re
h: w re ti
=C ^ 3

'X C 05

^ re re ^
re *- xr •—

t: 2 o o

ig 5 c

> :re

— I X

= .E

2 i: re r -

E R

o E
— o

^ — — — F3

? ? E ^ u ^ ^ — re

“ o —

w <u

s 5

73 g

ca O/J	i— ■O
	X
”	M
X	E
:G	ca
X	ca
C/j	X
c	E
'E	z
oa
E	k— ca
z	>
ca	t*
	•O
0	X

«2	C
3	—
O/j	z
	“O

oc p 2
:s t 3

| ^ _ Cfc

1 Z

.v ^

= 1- S c E

05 — O PS t -

x« ^ re

•O —

X x

X z ^ tu

E ‘I

,É .2 0 S

X ’5j
re »-

33 yj iH

re E

c :re

3; 1/5

o5 -X

C C

3 °re
E

O "O

i U U g>

ö £
■° o

B * -M 2

re r- c

£ O t

É o -

rr .re di

re c w i- X t,
• — *-• oj

~o — X •—

i_ D . T 01

E Q

O '

73 F
o C

E g

3 I

u S.

05 •— *—1 05

C/j
3 ‘

>	°re			u.
3	£	ca oa >	X ca	re >
_re 0	re	3	z :re	i2
X	oa _z	re re	>
	k- >>	C 0	s
sigt.	z	'ob oa	z re u-	E

*J C

0 re
o/j c

- E

1 «

x 5/3

1—

E
E £

5 =

“ C -8
(J c

i* E

> x

o ti o

^ i j
>. — o
^ C C
> c
« 3 O

“□ w X

re X c
c <u E

o/j Xr.

W/ X ^
ST* re ix
o

3 .2P ^

05 p^J

3 u :C
- o C
£ e i2

:5 c
—, <u
re *-c

P c X c

c u- re oj

o E x x

^ O X
re c - x

5|SS

X O °re .«g

SS l>

G E

t "O — IB

X •* :re re r- — . _

r- o) ^ y Ex X

— o i— : re rt£ re

X >1 ■—j t- >

£ 11 s 'i

re 3 g- 2

■, • X i» ;re

E x 5” ^ i;

> :re re

O k. ^

X X z

KU 1979/80:50

233

i I

C °

E &

:C3 >

i E

E •-

* E '

c >

_re __

t;’ "re

>. 44

c v»

3 cj
re 00

60 S

re 1/5

z ±
SS

1/5

> C

■— CJ

O-rS
c m

. OJ
~ >
- £ c

:C 3 3

^•5.^

•8 ■* D

s -2 fe

re T3 ~

t/5 o

00 C

S O

013 —

re •—

■S ^

oij c

II
g I

Olj 3
C

i" t/5

C i~

re 3
» -C ^
' Q. CJ
CL *“
3 O

5/5 ^5 o

_ X

44 _

o •—

(L) 60

C ÖJJ — r—

c/: XJ t/5 3 Er

oo oij c- re

rys r" ’

S oo- c

:re C

! >■

.3 c ■

t 03
C_ </j

> w
LO 5 ,
r- >

C w
Cl i—
C. o

X g*

O ._

11! s
.111 s
- J ■- I

a 2 7.

■— c u

g a ■§

c £

E 3

oij ir.

3 ^

B 2
t E

! C £

i 3 £

Olj CQ £

'i < g

:° ri. 1

« 5 £3

3 ~ c

3 Olj E
re u. rv

2 g ^
£ uj s

Ä -g
> «-

C E

5 g

Olj O

°re cij
3 *C

«u X
ou Oj
3 "3

j-F £

re 3

S g.

£ g

^ re
f— °2
oo 3:

o OJ *- :—
£ y- 3 _
01» o

i i i

re 3

4. .

I CJ

E c/i

E :Ä

:re E

Olj Q_

Z £ c
£ c :*

y. :— £

’E ^ cj

lc .E SL
2 .g 3

2 -3

re 3 _•
<—* t- o

CJ OJ Olj

lil

— r -

• E .3.. -3 g .E '> UJ

4 B ~J rE" "3 g ^

. - — 3 re

-c £ x v~.

E t

3= E

u. 44

c cl'
_Z CL '

Olj u.

O :C
1 *- jC

°re —
^ E

o re

S. 1

fl-8

-re
u. re

.2 :i
c/j J

\C *.

■S z «
2 *o

u r^- u.

^ Q? 0)

C/5 ^ C

C ^ •"

‘3

CL .
re

L«S _
o re
•3 xi ,

-* « CQ

W *3 <

to OJ

u E 2?

00 q 2

O C Z u L

JC oj C :o -n

>>■3 x ^ (2
■*- *- >

s i£ s 5 s

— . M> Wl LO

OJ t/3 3 C

00
2
o

SL
u.

(U
"3

:re

re	c	i—
_o	•O	CJ 00
X	X	CJ
re aj	1_ •0	CC 3
X	Im	CJ
re		00
CJ		£
>		0
C/j	E	X
£	•o	3
E	> re	E
3	re	£
3	>	~
-4		■3
3		>,
re	44	c

c £

5 |

0 t

*J >

fil1

-3 :- 5 -J

2 lill

CL C

£ oij
oj re

■3

J E ,

CL CL

3 c g

^4. op

re oj
L4 u.

^ :0

g <5

Olj

£■§

eB.

.«1/5
CL i C/3

OJ
3 >

re 1-

Lil “3

g 02

3 - > _£

ia. c re o j c»

Olj ir «-

> x: C 3 3

3 O •— .2fJ 3

= 5i2 f

E oij

.2 60 :•
Olj > ■

O -3

*“ C

«« B ~

£ o£

•— 3

OJ
Olj

-* re

._L

• 3 oj
— <U *3

•re -3 c

oj ä

i i

3 —

J2 re
re -3
c E
O :re

5^-33

x: «
c fe

re -2

C/5 ,

J= 3

5 S

•3 > .

rj c
E “

- 2P :re

3 '3

00 re
.E -3

3 3

“3 E

3 ^

■4. OJ
60 «-re o

re =
3 CL
00 sröö
J

3 re
re ?

00 =re

•« iE

"g.

Z2 3

i/i OJ

- E -a

iP s

Olj :re
3 _

22 >
.re '3j

J i

^J sC

3: r^,

;re .

er, *—

.« |
"3 3^
o

u- os

E E

4. 44. — :re

2 -2

F = A x: £

I: I - #

■! 2 ä, -j '>

I ■§,.£ £

Olj

E :É
*- c

o o

O i .

E E c E n

i C 3 2 /

= £«>,[
S-'-'’ ^ S :S

oj ■ > c r

re g * o te

^ Olj "3 a CL
3 re LT- X

5 y u

- re ^ ^ x

g i a g

F ^ x r re .3

i2 =

o 00
cl re

>.i2
3 w

re 0
3 er

LU ^

«/3 re

*- 3

OO FZ
X CJ

c *-w E

•3 3

C ^
' •— .3

I ö

L» k.

> :C
£ —

> CJ

re t*
00 -3

•i>

5 SJ C.

L. —

» LP

CJ ™ CJ ^4.

CJ ^ re

X OJ -ii

3 oj £ .E

y -p

■S 2-1

re i
00

S B -2 t c

— -r-s 03 -, —

-. 44 ^ l—

C LL
C C
3

> re

E Q £

o: -

3	3	3	>
£	’É	CJ	00
44		44	3
c			c
re	_CJ	X
	£	u C	X
3	CJ c		Cl
c	C.	CL
3		L~	3
>	3	_o	4.
u.	n	CJ X	CJ
X	CJ
	"cj	3	£
CJ	E	CJ u.
E	CJ	44	3

£ re
cre •£

■E -2

OJ 3

S E
u. 3

iP .E
x

c: o

CJ .3 7
3 t- 3

il é

X O 3

^ E E

fj~.E o w

•C3 -3
— C

X C 3

3 re 60

E o 1

C B .Sr

C —4

E g

£ x

re — 3
c CJ

il .2. F

234

KU 1979/80:50

Cij m.

-C

'z o

2 T3

Wi «

2$ *2
— :C

-O

•o

£ 9-

U» cm

KU 1979/80:50

235

— y. O P

r -o

G. '
°P .
C. r

■3-8

3 E
-o ra
c

! > c

C flj

: oj ==

•O « s c

w P <L>

^ "O 'S

3 y “ -

o 00 -2

£ 'Z

e *“ P ^

C :0 C _

g ^ E -S

o ' ° =

-- ^ c G

c ’Z W «
E <2

p ^ ’£ 5

"O w o/j

Is"

E O CO

.2 o c

|ll

3 i: i/5
.= y c

T3 C Q
_Z >
.2 "
> x c

5.E -g

s j: >

■s-s -

g ^ ra

ees • —

oo »- Jrt
0(0 O W
G. J£ Z
*- <u j=
♦2 T3 00

Si —.

ra o :0”

J- -G p
U u C

c -a oo
E E u.

v -o 3 = ci.

_ P ~ y

3 on c ^ co

3SS» 2

F ra
O ^ OO

P J= TJ
O o
^ O C/5

?cg

> <u ra
73 Wj
t*,.-a w

P
C

> §

°P

G. s—

=o
oo jc

z s <

<D OO

= SJ 3

> 03 •£ J ^

"P O =3
C C — X3

O 3 > 2

3=2

c I ob_ra >,
— .Eg

E"§

u-; — o =

-t s ^ 3;

5= -3 Sr-* p

00 •-s-i s

J/j py O
oj so

: "O P

.£ c i»

c r= m

“ E « >

c a c

I o- >

£ Cl £
u 2 c

E “ -S

% =

3 q

00 Jjt y - O

£ E

O O
O0 P

11
E

oo 'Z
*2 Q.

■■A. —

~ o ♦- .p -G' so

73 . O t

to E

o/j .P e

u u, «

3 o ;

p G.

co s ra
P Q. '.

u. -p <p oj

X G.

ra E

pr p oo .*£

= ra £

- p ra o

| op p -3

Jz .3 ~ w

•* -i ia n

oo ;ra

3 ’y =

c y> s

oo "3 i2
E P - ■- c

«— m cj *r »—

s E

C3 O

Q. F :
Sii

oo — u
■E § O c 3
P -O ^ C
P c u. » -ra

■5 -7 E

EP -y.

-a =r «-

C n« o O

r- -r

:C OJ X -ra o c

S-EoZEu~.£

co 3 ”3 oo ra

x P _P on

= g: Z q -

E ‘E ra o

g Ss s

E- ^ 'j c
E « -o å

° E c

s c -å

G/l P .P

J2 T3

o O

“ E

j :F c *0 P = =ra o

P "3 o

3 c oo oo "* c

,w .E :jj y _ / .S£

— p ra >

- 01) M,

-r- -O
*" O

ra 2 cj tj

= -^ Q -c

g -S*. . E

■o P f» 3

c P Pi
p p

1 “"g3

C u- .p ■

S 2 | 2
00 c >
.E ’Z 3

p i p oo
c u ^ -p

2 a, O ’
*£ "

5 ^ C “

E u ■

! I .E ■:

• 12 z

. c “

y C —

U i)

C—

O “

> -i

ra G E

O PT

, P o

Zl y 1/5

C- <.

> •

E o *—• y ra

i_' P 2 y? E —

c c = c c

•E E -= UJ E

ra oo oj

P c

P °

° E

^ 3 ^

o c E —

^ O y ^ ■£,= O ;P
*- OO p o p •— C <D

= I

o E E

c 1

P OJ
' T3

O >

p !2
2 >

T3 =

:0 °P

C E “g .= = :s

E. ra 2 2i p

=>P :0

v oj O

« -y O '

:Q 3 <

T3 ~ O/j P

c "5 e P
:g X = ^
— "H

:ra «

< >

-S c

C G.

G c

OJ T3

r -o o

E 3 .2 '£■• p

C J- w .3 :0

CP >

I«

:2,*o

:C *0 P ’y P = -

C
G.

ka __ ,

G. 00 y O »ra

P °p -O <p

P ^

•to ^

ii p

y c -3-, G/j -c ♦-

P 2 — P 'J CJ

j2 Q

g. ii

g-2

KU 1979/80:50

236

cc >

C/j *
£

.£ ;C 5

C/j :CC
,C C -

C O ^ -3 > W
"7 •— — C

i» 3 _

: > «

: c

! a §

; 3

‘ g- c

f' = £

mj »

C CO

I
•F

Jr ti

■

— t—

O/j -

« C E

3 E E

> u. c ;

_ 3

j-c ._

t/3 c ^

o/j .5 c

O/j
u T3 o

2 > -.c. i_

:CC

*iC

C _.

y X c

O/j 3
•— S£
o tu £
eli i: j

2 v:

■— *- C

t i. 3

C o t -

O .3

“O

c y 3

2 I

:cc jr
£ ^

1 «

5 ■« - é

= i ,äJ p

Q z ^ i

~ Ej o ~ y ^

3 s ^ c c 3 y

^ i - c •- cur

\r. CO u. 3 c c E

g; = « - O ä-2

= 2 E S t = o

u. C 3 ^ ■*- "3

t- x: t ^i > £

O/J _

-3 E

£ C

o/j ^ cc

■§ q -

•e ■ -c

.s 3 3

O/j _

y O *-

Ä > «
= £ * -O
3 3 3 —

t3	c
t/3	;C_
C	/.'
o	3
C/j c	Q
‘C (U	z
o/j
<u
u.	c
	'_
-3	o
t/3	y
3	-C
3	O/j
■3	3
C	C
O
■3
E	Sc
c	<r.
c	C

:C >■

£ 5
£ 3

y 3:

c '23
O —

<D CO E
01)73 O

i«

Q .«

t/3

3 O
o/j c

3 t/3

2 c
.e i=

5 .g

33 ”5
£ E

3 O

- cc

a <

bii £

.E a
■§ ■£
I>

" E

o/j C
c c

3 -c

:3 3
O/j •“

_£ .£
5 |

o/j EfJ
£ 3

n£ y£“«
c -c ,3J

-X c O/j Q.

O ' _3

~ ‘3: -3 £ £ £ .3

C O/j
c/j —

O/j ;C _£~ —

E '■*" V- t C

^ g-i£

tu c å _

-jä o
—^ y -> 3 ~

•C“ «- O 3 c

-- :r ^ ».

O/j C C.

• E c/j O/j .
c c *5 :

U2 3

S-M

3 3 3 t- y — C — t/:

s s >äär=
2c-53S335r

son
-3
> _

> _ E

t! £

.. 1/5 O'
~ cc v~-ti Ö'

g -g c:

*- ^ oc
_ —

3 • =>

O/J

k ;G -

9- oij

O/j c

C 3- — 3 O» -j

•x: — • 3 £ 3 •-

32 tr-3 i_ = 3

3
"3

ä>

”3 ._ >

3 O

r. z

5 &
3 C

<si .3

sr fc

OC :3

•5 2

tj -

:~Z	3
_3	t/3
E	(/} t/3
	y
c y	3
O/j	3
CO tr	»fl
	t/3
i2	/:
3	3
y E	CC C.
	Q. 3
y
	y
oo	n
c	y
_y

^ D
_Z

-3 ti <u

c >*-E

== c 5 É
^ 3 i
33 -

o/j ~rj

= « = =3

= E

3 —'

5 'i

St I

£ "G
■—

tr O
3 tl
3 -C
:«

.E 5

o/j

c -

:3 -

s .g
5 '£

13 E ^

2 =
-3 -O

o J3

•p >■ JP”3 E

.9 -3

E É afl

lss
>

^ =

£ o/j

5 ffl
E <

3 C

É = J= *

1-|SII

E c

C. 3

C -

-3 >

—: o/j
CC g

s ^ ■

C ££ :

r5( ■> -S «5
3» ^3
£ 3

.E 55 *

3 -3

!]■

! g *

:C3 % 3 . ^ o u

£ ’> >, 2
>0) • ^ J3 ^

— - ’S r„ F « E ° Js «

5 I t

5 fe 5 "g £ a

CO -C ~

s E

0> OJ

E ^
.2 ^

x o 3 c

3 3 '

5-» c *- 9 —

% ä c 3

-3 0^

0 »- u. 3

■c s B E

-r. i 2P Ö/j -

o^-S =
^ § -c 5

> _S sf. ^ -

2 ^ c :5

5 ! ip 2

1 g S

i c ^ v

> 13 3 o« -

KU 1979/80:50

237

E =5

S ;0

•O OJ

> :
O

73 ■

u-	OO T3
OJ	03	3
	CL	Im
g/j	E	OJ O
C-		3
c_	—	73
3		O
3	3	u. CL
	00 3	i2
E	d	3
	OJ	0
OJ	"2	2
3 73	:3 >	Z y
’>	3	73

- OJ

■ii

tj .E

ra _

.5 15
E E

I %

> c .

oo0
d o
^ 2
-3 o

o *2 :
oj Q-'
"c -2?

5 15-’

■o E
Q.Z :
Q. _ ■-3 ."3

3 |a

OO C —

~ "3

OJ O

"3 Gt

C ul

^ 3

_2 J2

00 . g
y ^ 1»
u C jj

2?Z

■3 ^

C. — C

Q. — OJ

.3 X3
C

•S E = -5

3 sii f3 3

§■5^0

l > -s =? ,

^ 3 ± ■
50-j i: 3

■c 2 S & ;

OJ O

= S.

■“ sz

00 g

•>.

= OO

s= fe 2 5 3
5 £ > 5 =

-»- c c oi, 3

.E ’E v2 — 3

73 O0 y O C

3 00 00 -3 ;3

y — oo

c | b .= ==

y y yi C ^

^ c c : /

E -3 c Äp

O/j

73 CL oo

i2 -3 iL OL

r' £ c 7 3

o r G oj o

E -3 ■= E oi

(U O

3- E

OJ E£

3-1:

2 2

W) J

u- .E c

:3 C t
OO 3
. O -3 SO

(N -o c .E

01 c -2 -a

(N OJ C
cp Op -3 ra
O -3 CJ -T"
oc ^ X —

2 •* 2

E o

OJ —

— W OO 3

= &=■■ F
5 3 = i

3sU
i -i .s i

c-.E .« ä

C ^ O -G- E:/J .3 “5

O til .E d

3: 3 00 3 c

§ E

- so

E -c

^ ci. .2
c c. —

- oo oo s

c i: a ^
2 £."i

y 3

y ±

00 -3
.E o

CQ — c oj

lill

_E öo □ :?

I "3

-C 3

3 “

.E e ^
"E °

3 3 >

■ C 3

E — 3

73 73 00

> <^1 d

3 •£: 3

x O
Em:

f 3 =

3 3n 00

E %

3 U

dE -ä
— ~ ~ E

*1!■
I * ä,!

% N ■

£ i S?

oo y
■ E 3

= &
• 3 3

oo 2!

.E o

y ^

OJ -- 3

00 W ^

.E 3 o
3 2 i d

E a p ^

o “ s ’oo

o _C

> !—
3
00 -3

y 3 =*

^ .3 __ "X

O 3

W O r- ^ _

> .E oo o

3 3^ O ^
"= CO ~

>. 3
y 3

E £

oo ix 33:

S 3! -O

E £

E -s

J i

'3 y

X y
■12 “

E *

00 ' '
% 5c

u 3

= ”3
'w C

:G -3 C

3 —

O —
E 3

il
ö ■“

3 i -

oo o

oo o 7 «

3 r, 3 3

3 = :3

= 3 LU 3

c D -

ra 3 . y

j2 ^ £ 2

o ■£, J2 12

t ^

■3 —

•— OJ

X3 E

<u o

E S

s 3

5 g*
Ä q:

a = a

1 ii

o C .= —

.'i 'j 3 j;

£ -J i=
-3 !=

Ml g1 3

r 'J 7

ii -5

X 3 ^

3 D
>

3 c
'3
OO ~~

E *"*
S E

op 13 op

1 Ni

£ O -3 >

i-g Si

2 -= -jf c

t> 3 ,_

■0-0 3 :ä

Ilis

i >

L- *—

3 t

r- 73

Q- c Er- •—
— LU O

y ^ y

00 —

3 :3
r3 £
OO o

Ä J= - 3

O l_

3 E

^ 2 7 l J
^ _ 75 y -5 ^

C 3 3j 00 3 -

> \= J2 3

:,"3
: 3

3 73
3 O
y fl

op •- -

y pj iä
g. jy E

S « n?

-»-3 u

3 c.
E ^
E 3

73 x
o ^
3

73 o __ j£

73 3
' u.

•O

:75 77 3 £

«3 SO
Q. 00

ki 1r,

= 3 >

z 3

7 -o - ^

5 i =

H •= 5 "3

w cj — —

i s 3

: o
: —

- g i 5

y — O

3 C 3
3 :3 2P

5 i: •— -3

— "S ~

— —' o
CL E -2

G. 3 -

2 -é §

00 3 -1X

3 o OJ

> -i

< if .

KU 1979/80:50

238

Lil

c E

- x -3

□

CÄ

°*<

c 'ti

“ oi

**i x

OG i/-',

^ CO _

> O. J; ■§

•— y ‘1 *-

S-S&l

■o É?2 ^

- g ti .a>

u oi) £

) > — O

J X c c

»1

t/3

o 2
■o E

<N r^- — —

— £

»X

« - -c r.

-o

i—

:C3

Oi)

2 35 c
rz: ~

^ 7, ~

y gg a

>, OG y
i- :C0 O

i = t

. 'ÖG

-a

5 ig.

> ^ it
X v~, -3

äg X

C -• '£■

’z 00 ■£
,1^

1 = 1

a. oi

-a

3-1

C- £

y r"-

*»2: ©g
= 5= 2

S II ;Q

- ©G <2

Il-E

S -3

Oij '•— ©G

a p -a

—

c c
E .2,

ä 3 S

rs . y>

Is "

" OG ©G

= x E5

i= E

©C y -

©g -ij.tr

C C ^

‘£ ■■= "o

= c
*is o t

^ > o

— 3 J£

3 > i

- - g

o o =3

■3 -3 y

c c yj

“1 2
;0 •= !0

©G O

c r- W

c i E

|l|

3 C C

O *>

O | I
£ E .*

C >• =

5 •* -*
2* o a
■3 > -*

lig

“ 3 I

ii e

•* 3

SIS

y 3
*- ocC

= >.E

O C

X 3C l y

5 e: 3

C o

y ._ cE
o

i2 E

"3 —■

E yx

X —

i_ y 3

= 2 E

- [3 Q,

■3x9-

1 1

O 5!

~s3

rr "-i

c « if
= s >

til

<u .£ "c

■o Jt:

u i: oD
y ^ js

rj c
>-» O

ö 00

oc J2

3^ 2

— c

-T^ O ob 5 *o

u-,

= C g

*- o x

— -3 U.

"J OJ) u

*-* >. OG

o -S -

TJ fli

-3 1)
^ c £
D J2 S

o >. y

33 2

3 I
| s

S x

-3

: fp E c

>- Ct: «u

: -3 S E =

u X ^ c

— OG

— C
OG *i

€ ^
OG c

3 .2

UJ I

s £

£ o

:rs 00 *- 43 1_
«= « 4> -2 w

9 ■s

X .-fl
y oij

i i

y ««
C

rS y

•O

ÖG

i! — t-ww.aG-f-3
^ ~t w ^ ii — r^i c

S c
cj X

*3 Ä
1 §.
-C o

i2 t

^ P

^ I

tf'

UJ x

:<n OG .

Z 03

r-fri CO g

e Q 2

-»
x x

2 ÖG

E 5

M C

—^ O

Riksdagens beslut Regeringens beslut

KU 1979/80:50

239

KU 1979/80:50

240

£- '2
i E
c. c

ti
o

E o

o -o

-3 =S3 2 b 2

OJ "3 ^ c cq •-

JA ‘ o

g 3 E

3 :r3 c
3 r- 3

g. = |

i..S s

= O.T3
s *- i»

■£ u E

iO? u

U O

■S 'o -S

“ L C

> Q. 3

aj ^ aj

st :

<u E
E E

Q C/J

a -* c

jfi c/> u
C

p — — 3

Öt:f
o> c ^

i «'5

a X eli
jO o.

C/J “ •■

g CO E -

s < =

> o L> '
=o g; st

C r3 x '

W :Q

tn CA
03 r •C ■3

aj —
X5

o 3

25 Z

CA ^

2 -a
c

ig & o

■Spis

p - -d

i s £

^ -a x

5/) r-3 “

C S/5 -3
(U ^ •'—

* "

b; '3

£ a -

= 2 -Ö

- * c
~ "S "9

u? É

O tn S/j

lif

S. . —

9 3 -z

p *3 ==

C/3

s/j.:

.o -

% a i2 ~

=n V -3
•—

C s

3 = - = .2. ’ - c

o — •

n H. o ti >■

3 = :C
■3 -2 £

— — _^ —
-r c h t

S/J

b > .3
5 “ c

- I! ^ H

-. O “3 c —

ä 1? 2 >

>. “ ” s i s

3 > iE

C.-3

_ 3
— >
— 3
SZ '

3 —
St u.

S/j <j> OJ

“ Q -p

.t: c
2 .£

° _c‘ “

• 3 O

-—' /!

^ i e

>. LC T3
t« 3 ^
.Si E -b
-3 £ 2

-jr ti “ — -~-

£ s. -3 •■“ >.

_ 2
u.

2 ^

E o

1 ä i> I
•s | B S i
9 “ = 5

Hill

g Sfi i

>2 ~ c *- X
^ x: c - c2

2 -s. —

“ r- •/-' S

i § S = :

r, “ S ‘

o S/j — —t

i E O g

- s «s

-o -s 2?

— — £ -jr

3 E

ti E

3 O

s/j s.

•11-1
JC ii « >
O 3 ~

^.333

3J tS -t3 °3

o-”2

3 ’3 3 ^ Ö 3

_C T3 O v -

“3 O > —

= > = £--*

3 s ■= 1 z

I “ p 1 =

r* • — rr --

3 té ä ” —
s > a2 »
» 1 •» 2 5

.= 3 jj

C tö

lis

-3 || ^
3 2 I Ji

C. • -X s.

« a

C 3 O C X

■3

st P

•p o

.£■ o
> c

E =

3 3

3 sJj

u. O

a ^

3 r3

3 .«£ '

O =3 C ^ S es

o * CL

•< E

3
C

3-g

— 3 "3 _

•3 Q. 3 ._ 3

- “ St

3 £
u.

: ^ "2

E = S

^■3 0-

(/! jfi

2 D

o 1-

3 I

3 c

5 88
'& c
u *-c o

c _c

CA b

c 1 E

•ib ."3 -3 CJ

j ■*“ • “ "3

■ s/j.x E y

>>r e -

liv

— — r: -ib

F -t

> :3

.ELI :55 ^ O

£-5
a. c

3 st
W 5/j

i2 3 _

'^“2 I

g E .E

r> s/j c
J s/j st

3 >. CJj

^ ^ w/ 3

-p > T. •-

C :Q

3 -c

u b:
i> 3
“3 =

^ 4511

S- = 2. :§

u. UJ O -y,

S/j 3

•b -

5 =

’> tr

.E 1
5

^ 3

— E

b ^
3 u_
o

b Lu

3 b

•- O "

st -£ _

E 2 J
o 15-

= V5 vE b

£ H -

b >

-3 u. b b

^3 E .

Q. O.

V- “3

■■O u.

-O :7Z
— ”3

> .2

pi2=-f=°-g^i2^
-25 .

•b >jr'-

s r 2

3 E

r- -x c .E F.

st Jfi

- s

2 c

X CJ
St b

2 E

i‘ = S g

b 3 u b

0 c w ^

1 Et i

-b u o </)

s C s •-

yj CJ .3 >

~ :3
T3

^ E

r2 ;3

r-' r^-

^ r^-

C i

r*-rsi .,;

”3 St — St o

■±Z c :£ o o

•3 —

3 5 > . <N

.25 .sfi 2 =c ^

•E o

■■O >

■~o >

■3 O ._ -3

E =

o •
=£ E

T 3 5J 3

3 E E
g> £ E
.E o o

C Lu ^

x C -

w QJ .

3 St

KU 1979/80:50

241

j =3 £ £ :0 <U —

°3 oj <D iOX)
'

O 3

— ca

t: «

op £

*- u -

= Ha
c '-3
od c
3 E

> 3 W

; go <u
I c —

) •— c
i C •-

: 2P c ■
! 8 -1 Q. «

, 3 E

1 3 E

x o <

E >-

3 <u

C/J "O

x ^
^ O

g *C
= w
c «

.o 2

Il B

OX)

w <u
i 3 CJ
— 3
73
•* 2
~ Q. <2

TO dj C

3 2 >

n "2 >

c .5 s

£ cs .* «

dJ w
"O

u. 2 c -

tZ :3 :0 C
*> 2 *r C

: w fe c

: -o

= c

•- <U

C -2

»TO «-“ ^
3 "O
0X1 OJ

••CS

C O

t/i o

C C

dj 3

CAI '

■■cs

LU •=

c v- t-.

-■05 =

C ^ to

c °3 1) X

P C

“ -3

*- W)

S? % ~

C -a 5 ■£

s t

5/5 :Q
-6 =

0 $U

> Q.

— <U

<u ti

1 s

■> Si

E 2
c c

>/3 Q

I ä

T, OX)

■o •-

3 C -

Si OX)

:3 c/J :

ä,g;v
iä =
25

;o >
ep-O

3 E

C*— 3

<U _
X «

.2, °rt
'o

Q--Ö

äs

•| o

S-*

3 <U

I «
^ •*
C

i: c

3 <U

■O ~

E »

3 TO
73

- E

CQ ;3

< I

■8 3 a

— E vg

■SS^

_ 3 ~

2 5 E
^ S 2

•- X) :cs
<U 3
73
C

3
X
C

C 3
dJ X)
»T,

> tu C dJ C
3 J5 OXj <- C

X ~ ö 2

<U 3

OX) 3

c E

;2 ’E E

(U OX) o
X OX) ~
:3 M J)
(fl 3 C 3

"3 t5

dj 3

2 -3

— X

OX) t/J

E -C '

° :

c to :i
■ — 3

OX) C '
c dj •■
•Z W) i
dJ 3 |
C f,3
3 £C I

Q. =

3 X

1°
3

— .SP o

: it

_ Si .—

d) d) X = ^

o OX) .

Q- c

yj •_—

'S Ti ,

O '
X

j o
»

3 .3 C

^ E

c °2

<u dj

> OX)

S -o

^ o
o c

Xd 3
C/3 ”O

u £ :3 O
« > V -

^ I/l dl

OX) C —

.£ u <S
-E ° L
= 1?

CAI ^3

°3 :0
C
O
T3
°TO

C C

•o "E

CQ 3

< -ä

dJ c

OX) OX)
C OX)

- :<q

:3 1>

1/1 E

3 E

c 2
3

OX) OX) ,
£ OX)
rn ^ -

E LU g Z)

= n .

3 3'

•- :3

it X)
^ tu

3 X) C dJ .3

dJ o

^ O

OC Q.
ON •“
r- cq
2 <
~ Cl.
dJ Q_

’3 S

dJ OX)
oxj x: .

"O 3
3 tX
^

S-s S a

O 3

° C
T3 E

O 3
C OX)

ci. i£2

Q- d)
3 T3

3 ^ -g

?, d) C
o .g, u

S Q-J<
'&J, «
E ^ u

3 i- T3

u. 3 3

E -E

E £ o

Ä x i2

:0 "3

^ S

ii o
xs oc

d) ' (/>

•ags

ra — j«!
c £ o

■g«£

dj OX)

£.SE
x* c o

3 00 t/5

o “-a
^ c “
„ ra c

« -H 4)

„ -o a

dJ 3
XX ^

op ;o -5

r=L, > G
:0 3 3

E E

5 <2 E

ox» vE

3 ^

• — U- 3

c £ -si

.2 73 C

- U 3

151

6 dJ X
3 OX)

IlS

-3 °Xl .

•- .2? Ö

3 3
C C 3
c E 3

<2 ^ tS
t: e o

dj o

_L 3

(3 .OC
~

,3 y,
w d)
OX) ^4

'Si O
Si

■■cs

C 3 :
1*0 ‘
1" E :

dj O -X ^ ,

OX) ’

CQ -<

3 /

)-> *•
Op

*3 ►
U.

^ "

w (A

X X

•2. S
jo E

(*— <Si

"5 o

O X

C/J

3 =
C X

yj X

— . E

dj c

s g

i£ dj

C/J

X -O

x —

3 O

■ »3

E -S X

C ra

Ä S

u S

1 s

—

.00 L.

S 53
Ä 3

“c

; ,g

s 5

3
w >
OX) 3
— ox
c c
o •-

3 dj —
" OX) ti

- "3 2

?ii2
: 4! 53

5l|
= 2 i

> 3 w

> 15

d> 3
C T3

.E g

U. u.

dJ dj
*a x
c t/i
3 cTO

OX) .

ctC c

3 d>

t O

d) TJ

3 TO

I? 3
e

X X

Si *->

C 3

2 t/i
X dj

3 X
OX) cq
OX) Jj

i2 'to
u. ‘X
3

3 8.

x H

b dj

E |

c/J 3

I =

^ OJ

o 2
S 5

.V s

°3 _

— > JZ % -g
00 3 s L<: °

.2P -

S -3 ~

<U 3 CJ
■73 X X

dJ d> b

E E -o

(^ c

OX) dJ

'-B ^

C CJ
<U 3

-3 -73

3 dj

3 dJ ■

l å * 1

d) :3 !- 3 ,
* 3-0

dj o
E :0
E t

O 3
X X

3 2
tC t3
3 73

Si dj

C C

O dJ
X 73

tt 3 73 t ^

"S- S el
i|S a|
lif s-^

C 3 ■<-*3

< ^J

. 73

-c

•s >- !

t K E

S 5

dJ C

*-■ dj 1
* 73 i
u. 01

E -g J
2 c

g 3

=	tO	<u	■6
		C/J °3	c
dj	3 B	E	3
E	>_		dJ
E	3 OX)	3	> _dJ
o	C	Q.		X
X E	’E :3	3 X	O X	3 « C
o	(A	OX)	o3	O
b :3	3	—	jj	X
X	—	73	Q.	3
	12.	a>	D-	c
i— 3		c	3	OX)

Zi 3 X

_3 .3
O ^ -

c C

3 to

; u
■a

OJ)

V E

1 :0 tU .B*

g;«8 .-s

LU -= >

“ 3 =L =

C ‘ “

cai OX)
O X
'X c

ö w

E S8

x E ox»
§ E 3
*3 2 ~

-3 0 3

X c c *-

op 53 O

OX) t- X

tu c/J
>3
:Q 3

3 w
t- t->
73 3

å e

g §

t o

d) OX)

X •

.3 3
> ■*

<U r"

OX)t^l =

— o
■8 °

S? ri c S) «

-S3 CJ •— _SA

■73

~ °
X J4

B u
° -2
— x

ox) i
73 :
3 7

x '

c
tu CQ

v- CL
<U Q.

•o .2

TO Si

c 5

OX) 3
OX) C
iX

OX) dj
3

3 C

73
3
C

. OX)
73 OX)
3 ^

dJ 73

E <

OX)

3 dj

Si OX)

16 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

242

CO CO

C _
C *3

C « •S*® „ e le

-o

■■o
c

^ t:

t. u

i2 §

CO W

^ c
Q CO

■3 C ’g.

5 -

U JD
Ä u.

. O

"5 5n
£ x)

■ c/l
CO

3 &
00 _0

42 oj

i/i X)

<4—1 ^

co £2
22 M

_ s E

S® «.

O *s c — >-

J*Ä c <U •— -

t CO 2

o *- t

c « 3

•X ;eo

C <u

&.E

.§ =

00 c

> o ” ~

:C0

3 -C

■D "O

<U 'X

E c

2 T3

a s « s

Ci x co ^

g | C 3

3 00

t C

=C0 C

? 2

'S .=8

_ CO

X ■*

co i/i

Q. :C0
C

CO 1/3
3 2

5 =

.£ </• '
u.

tT oC3

O 1/3

u £ 3 -

• 00
c «

. :C0 X 4> C

4- X :0 > W

qj w <*- :0 X

£ 3 O» t5 2

5 c n g ^

§ c “* 3 fe

u E c „ =«

" s “ £ 22

:rrt

' CQ
<

“i -o

e= ^ C

T3 L O

w
00

w <U

< J2

Cl 00
Cl c
2 C

oo X

»X ;C0

2 52
£ u

co o

i/i

ä «

C .i

'= ®p

q» ~
00 «
o P

i_ 3—

£; * « i2
2 ^ -3 ^

u- <U

istE

lill

S225

■o ii u u
wj-o
c ._

!ö 3

i i

o ■§

U. °co

*o .12

a> . ^

E a)
5 *9

co cO
> c
Q. t/5

• CL q

: o

1 *» i/i

1 % g>

oo »r *- •-

■SP co

-3 L/C
C cg

E E

S Q

■“ /i

- 4)

Q « -e
i •» E

X O «
:2 g 5
! u rä >
x O =o

o ~

-* « 4£ *-

<* c
■o 00
X 00
E i« .

o c c

co & c

00 fl) C

"2 -x i
<X co •

il is 5Ä -

o «

00 17

—* oo
»- c

a •£

C <4-1

80 co
•o ^

qi c/i

P c

E *

=C0

-o

-o ^

3 |r
X) -O

1 2

i/i

q> l/l -O
co u- '*-

co
X w

yi Jr

> 2
CO X3

-a

2 :ö is

3 50 2

°C0 O ;£g
00 T3 c/i
*-• qj l3
u. O

00	00 c	JO
co u.	c	•O
T3 C*. CL	v£	c co X
3	c CO	<u X
x	E	(U
1/1	£ S §
"> 0 X	c U	3 teo

s K £=

:c0

C i— CL -

i § J

! 00 E
; 3 g

= 2 5 =2
5 “ c E
| >.2 E

lil-2
' §-S

= «
*3 E

2 g

i g 3. S

22 E
C O

5 a

oo —

CC3 i/i

SZ C

4- O

c c

co OJ

jji

C C

” O :« '

1) **- r =*"

00 -ICO c —

- 5 £

o J2 c
Of» E :C0

C ,, u 3 -

C .

oj ^ s

L«C ^ 43

E =

:n ™
I "3

• tu

•2 E

•5

w > m

X W 45

co £ 2

co *= °

E> |

,J= co
C i c

■S g >

o c iK1

E S u
■a 1 73

c c —

E oo co

“ 9» 4.

c/a

x: -P

1) "O

00 Jo

E c

t- oo

<D OO
00

<L> X3

CO C

00 JH
•S ^

Q ^
■73 ^

5 oc

C c
00 C

OC -co

■o’-*
2 oT

— 3 oij
“ ■« “

i— 1/3 ri
(U <D

ss:

o ^ >>
o c

»co X
Cl co

.X > 2
00 co

CO co

C ■“

■X

I -

— co

:C0 3-

> jX

5 M

teo

c __

.2 T2

*- l C 5J

“ E

CL X
Q_ (U

0 ««

S >

1/3 c
P 0

1 3

1 s

3" ^

"S) P

X 42 <u o

E g
0 §
i

5 E
> c

CO L*C

x S)

co '-3

1 I

qj 1/1

Si.
o i

U 'X .

■a :s

E B

co —
— U
;rt ^

C :C0
<u -o

u. "O

o E

q> o

§ E

i£ c
•X <u
-J 00

•S

o©

s: ^
~ x

5 00

43 -5

tu —

iS >
00 E
c o
co c

X •-

S 5

E 00

C/l X

00 co ^
.E -o c

E «

lii

X r= Q. 00 X
“ “ c .E -

bo qj

:C0

5 o |

00 3

•— • 1/1

— CL «-C Q. CO

'lil 3 to

L^ (U

CO <u

> I

CO ^3
•- C
CL «
C.X
3 X

co X x 42
15 3 S *

c 2 2 x

KU 1979/80:50

243

Sö

4- — :TO

_ * "
C ._ ca

:TO _

— C CA

e I -g

i E u

I -8 I

l_ CA TO

Z £ l

’" 5

c •g

S! ° S

u - u

I-1 •—1 TO

>. o 2

“ “

<✓) 'TO ■ —

*-> .5 c

°TO l- •-:TO C
U. C Q.
TO _ C -Sf

& ? 3

a Ji 52

M C

r». t- _

c -H a> c
<d c “O 2

OOS c 3

3 =3 a

ca °TO ca

D U w “

OX) ca o -~

<u ca U. O

* E

<u .2
S, c

W "O

CA O)

-o £

1/3 *-■

co ^
.2 ox)

O 5

. a «

1 "O —

: to <u

2 ~

« :TO a>

II!

! 3 -O

! ^ "3

j ^ v~t
; ox) <n

‘ -5 c

«2 d>
=0 g

J s -

OX)

d> „w

= I:

p g ,

ob
c

C i

3 C £
u -o c

£ §4?

2 o >>

CA t$

w ■—■ 1/3

oco 2P c

e a s

to c

"O O

> -a

u. T3
TO O

:iE

i S:S

i = -

' C C

i as4

1-2 =
d> l. l.

OX) u. -.o

o O «*-

Bi z 3

& 5

O (/}

■o t:

s 5

■i-S a

U - 5 2 «

C 3 “ _ -

£ i g gp g

TO :TO E

“>■“ c "S E

oj C C O gg

■Ö c ° U

- TO &

Cl ox)
^ °<

OX) -X

a -£

■c E

o o

O :0
1-*

C ro
0) rN
i- £j i

ass

E OX)

o ox),

3 £
g 3

E «

*-* .2 0

OX)

°TO

V) CO ^
Q. r- ca
Q-On
3 — :5

^ 5

r- 3
Os _

Cl é>
O CM
l.

Cl c/5

2 °«
TO q_«

CA O

<U T3
X) -

■° = . E

£ g oe o

3 — — X

1/1 JO fO r >

E ■= "5

P B. « °
■O P —
u ofio\ O

*- C CM CN

S'ENt
■“ a ^ £

0) ;TO —
i- . 00

o — c^

M w 'n 0\
2 5/5

32 >» io .

— W» -H ^

TO oj

ox) •
.£, o

- s

: <u —

E c2

S c

T3 i)

O J-*

^ — > .£
rc ^ ox)
> t- OX) .

•g -= =to

OX) «> «

s 2 «

- TO

c c :

Q <U TO \
OX) OJ)
TO °TO

•ö .t

C/3 _

- S E

ti w :TO

r- V

5 o

OX)

I *

W CL

TO C u ■°

w -a

W T) i2

3 .§ri

- c 00

3 " «

“•Ä s

TO O 'f'

■a 3 S
S.^ C;
q)^; oo

; 3 = 2

.£ =P
c B

S g -

t, a) :

C/3

2 »1. oo oc

|2&é

.S —' 0C

C 3

c te Q- </3

1/5 2 f2

T3 O
(U "O

2 c

å-s

— TO
3 C

— 0X)
OX)

ti >>

TO -C

I .2P 3
: c c

; -o =

1 to a

\ t? :£.

, = C/3

I W TO

■ E o
! 2 oo

OX)

-a

Q. 2
d) i>
"O OX)

^ 3
2 -c

TO oj

cl ri

— ON ,

^ r -

L- C

o C

E: 3

2- oj) c —

d> o —

C- Qi E

-o 12

_"S) ‘g

c
LU

:0 0X) .

UU s

c _

°TO OJ) :

c/3 !

C ’t3 •—\

d) w —'
OX) D 7

.S -c w

o § TO

S?J S

*- •£ ;TO

ti > _
^2 |)2

11 §>
^TO d) d)

C/3 OX)
L= d)
C 3 u“

w -£ C
C 2 d»
O W OX)

x; .

*- 3 2
U- L_ TO

:C x

^ - A

.E .2 oj)

2 r C

V3 .g

3 t u

2 S :J2

w -O
TO ^ C
*-; > to
ti co c

03 C/3 E

T3 2 3

c ;o >
E ox) 3

TO — 00

SS =

g ■“ u

I B S

3 .2 To

£ -§ i

« E

S -C
n -o

Z TO C
C d)

•- t oo

C 3 iS

1 “1

2 £ =

i1 :n Ml

JS E

i_ p u

S Ss

-0 C/3 O

- c -

C/3

TO = 2 > = :3

“ -X E

TO -X -J

T3 TO

£ «3 2
.E > §
- - E

d> L- _

Qd) ti
00 TO

• oo ^

IN £ '—
■?: " n

i £

»5 g)

r- —
Os

Et3

ojj -3 ti C

• '2 c c :3 «

io JS ^ u C/3

.i2 :TO = -O

> Jf 'X ~ C

*" oo

■2 5/3 E 1

co >» 2

w ^ E

d) > o

*2 TO

§ 2 S c

^0-^-3

^ES

d> ■*-3

c/3 *3 r> n> —;

»2 ■ö 25 ■

q. oo

c/3 L3

oo c

.E d)
’E TO
2 2P

=TO '2

J£ £
u =:

:5 c OX

d> c

2 oo

E T3 „

_ 3 d)

2 ^ ^

TO C/3

« S w>

- E -

>. c -3

£i

C 1/5

i u

o >
:Q

3 2

3 E

•3 i2 3) 2 «

P c *-

^ -* «

-g i2 Se*

C L4.

C3 „

•Sp rn

■2 OC

oo “a <*l _: 2

U-3 vi

CJ O	CA E	>. X
L.	cO	3
3	T3	d>
	d)	"O
3	X)	TO
L.
CA	d)	d> >
■o	^2	' l~~.
d)	d>	o
E	’o	E
L- d>	u. CL	l2
		-A
O	TO	E
»TO	CA	o
Cl	’>	c
■o C	d) >	O -* d)
TO	5b	tA
J3	i_	32
TO CA i_	:TO 00 c	:TO X E
i2	'E	TO CA

■2/3^2

3 ■> d)

C c C/3 L.

OO 2 c «

OO TO > '

c o
12 C

»TO >

TO 3 2

s :S .E

<u 2

Q g ■£

• 5 §

2 .O ^

OO ;3
TO

J2 S, ,2P —

•2 :3 C «= •£
c .E d> "E °2

OO =3

■5

3 « «

:3 = C C

rr< • — <D 3

5 2 2 OX)
*L OO CA (U

■k i = 00
E så®3

o c

.. TO CO <D

d> u. -n cc

^ — 2 c>

E =

d) oo .2

i 2 oo

• 3* :(T»

CA TO <2 TO- 2 To

— TO CN ^ • "•

S!3-S

cC2°-^c:di-2'
ca t 31 ■*-* O 2 T3 '

-SonoHC ii

tn 3 00 52

_ > C ;0

C C OC To

5 3

c1 "i

■p TO

3 CA

d) —

2 d)

3 £

= =o

•— CA

— d> 3 ^ 2

'Tr, *-* T3 3 *-* CA

•j SS u 3

u, 3 u- oo > *a

2 »srS.E

2 oo
io :3

_ _ c

.s a !2 g !

^ a E i«
c r= 8 V B

2 > :S «
E « o 2

2 L- L .2 «

).g 2 -S o -2

3 e E g

^ O0-- E
C oo

O TO

C CA *-* d>

.2 TO
C C
2 3

11
® TO

_ CA —

- :0 ^

CL 2 TO =

§•■3 ö <is.

3 oo C '
ca "2 3 d)

3 '2 op *-

te °3 .2 >

:2 u. TO

S O 3 c

2 <N > 3

E -o

_ — oo *-

•*“L C — (i i

00 CJ

d) d> TO C d)

d) > \2
O 2 2
C TO 2

E S-o ^
s -S i2 3

2 3 '2 >

•5 Q

CL •
CL P

ert 59

■u

C
; ^

z Q.

3 2

d» o

i.f

'SS*

0 E

5 TO

3
« =0
.2? £2
— cu

UJ c

g 3
^ 00

1 i
I •§

l a

L* 3

d) C

■o c

2 dl

o T3

5 d> =TO
3 T3 ««

Ö E
E _

"2 w 5

- 4?

CL 2
TO S

*n TO
L. C

:0 d>

-O O

C ^

tj OO
00 —

3 ':n

oo -

KU 1979/80:50

244

•o

KU 1979/80:50

245

Bilaga 12 C

PM angående regeringens formella möjligheter att styra verksamheten
inom statliga bolag

Såvitt kunnat utrönas har denna fråga inte behandlats i något sammanhang
varifrån mera auktoritativa uttalanden kan hämtas, t. ex. förarbetena till
1974 års RF. Följande framställning av rättsläget grundar sig på uppgifter i
den av Statskontoret utgivna skriften Myndighet, Stiftelse eller Aktiebolag?
(Rapport 1976:22) samt i vissa frågesvar som lämnats i riksdagen under det
senaste året.1

Ett aktiebolag är, oberoende av vem som äger aktierna, en självständig
juridisk person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman. Vid
bolagsstämman utövar aktieägarna sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter.
Bl. a. utses styrelse och revisorer för bolaget. I större aktiebolag utser
styrelsen sedan i sin tur en verkställande direktör. Denne svarar för den
löpande förvaltningen medan ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen.

För varje aktiebolag skall finnas en bolagsordning. Av denna skall framgå
vilken verksamhet bolaget driver. Bolagsordningen kan också innehålla
bestämmelser som styrelsen och andra företrädare för bolaget är skyldiga att
följa så länge bestämmelserna inte strider mot aktiebolagslagen eller någon
annan författning. Styrelsen och verkställande direktören är i princip också
skyldiga att rätta sig efter de direktiv som bolagsstämman meddelar.
Stämman får emellertid inte dirigera förvaltningen i sådan utsträckning att
styrelsen förlorar sin ställning som ansvarig handhavare av förvaltningen.
Enligt aktiebolagslagen har verkställande direktören och styrelsen förpliktelser
inte bara mot bolaget utan också mot utomstående, främst bolagets
borgenärer.

Den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger
aktierna kan alltså endast utövas på bolagsstämman. Genom bl. a. valet av
styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser
om exempelvis bolagets målsättning kan statens representanter på bolagsstämman
påverka inriktningen av bolagets verksamhet.

En annan form av styrning som kan användas i förhållande till ett statligt
bolag såväl som till varje annat fristående rättssubjekt är att i den mån anslag
beslutats för bolagets verksamhet föreskriva särskilda villkor för anslagets
användande. Bolaget kan då självfallet undandra sig styrningen genom att
avstå från att utnyttja anslaget.

Några andra former av formell styrning av statliga bolag finns inte. Det
faller utanför ramen för denna framställning att redovisa regeringens
möjligheter att informellt styra bolagen genom t. ex. uttalanden i proposi 1

Riksdagens protokoll 1978/79:133 s. 5-8, 1979/80:75 s. 9-16, 1979/80:80 s. 1-7,
1979/80:96 s. 10-13.

KU 1979/80:50

246

tioner, i brev till bolagen etc. Däremot bör kanske erinras om att staten
självfallet kan sluta avtal med ett statligt bolag (liksom med vilket annat
fristående rättssubjekt som helst) varigenom bolaget frivilligt går med på att
inskränka sin handlingsfrihet på sätt som staten önskar. Ett välkänt exempel
härpå är avtalen mellan staten och programföretagen inom radio och TV om
reglerna för programverksamheten. Likaså kan ett bolag gå med på att skriva
in bestämmelser i bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut skall
underställas regeringen eller annan statlig myndighet. Däremot torde det
strida mot de principer om ansvarsfördelningen mellan bolagsorganen som
finns fastlagda i aktiebolagslagen att i bolagsordningen inta generella
bestämmelser om besvärsrätt till statliga myndigheter.

KU 1979/80:50

247

Bilaga 13 A

1979 ÅRS KRIGSMATERIELEXPORTKOMMITTÉ
PROMEMORIA

Sekreteraren 1980-01-24

Utbildning vid Telub AB av utländsk personal

Sedan ärendet aktualiserats i déchargearbetet, har föredraganden Robert
Söderblom vid konstitutionsutskottet - efter hänvisning från rättschefen
Sven Norberg, handelsdepartementet - bett att från undertecknad få del av
vissa faktauppgifter om Telub AB och den utbildning av libyer där, som blivit
uppmärksammad i massmedia sedan början av december 1979 (och som i
förrgår var föremål för ett frågesvar i riksdagen).

Uppgifterna i det följande (punkterna 1-4) är hämtade ur olika allmänt
tillgängliga källor (FFV:s verksamhetsberättelse, riksdagstryck, tidningsartiklar)
men kan behöva verifieras på enstaka punkter.

1. Telub AB eller Telub-koncernen, med säte i Växjö men med verksamhet
också på en rad andra håll i landet, är ett av statliga Förenade
Fabriksverken (FFV-koncernen) helägt dotterföretag. Det hade - enligt
FFV:s senaste verksamhetsberättelse - under år 1978 närmare 1 500
anställda (därav knappt 1 100 i Växjö) och en fakturering till ett värde av
254 milj. kr. Huvuddelen av de anställda utgörs av ingenjörer och
tjänstemän. Av 1978 års faktureringsvärde svarade tjänster eller leveranser
till svenska försvaret för lil milj. kr. (ca 44 %) och exporten för 29
milj. kr. Återstoden (ca 45 %) gick sålunda till den civila hemmasektorn.
- Vågföretaget Stathmos blev under år 1978 en integrerad del av
Telub.

Telub är organiserat på fem divisioner, nämligen

a) underhållsdivisionen, som huvudsakligen sysslar med modifieringar
och verkstadsunderhåll av materiel för det svenska försvaret (radioutrustning,
optisk materiel, radar, robotsystem) men även gör
satsningar på den civila marknaden för underhåll av kvalificerad
elektronik,

b) divisionen Teknikkonsult, som genomför kvalificerade tekniska
utredningar och utbildningsprogram inom områdena telekommunikation,
datateknik och allmän elektronik, och i första hand är inriktad på
svenska försvaret ehuru en marknadsbreddning mot den civila sektorn
har inletts,

c) divisionen Teknikinformation, som likaså är inriktad både på den
civila och militära sektorn (har bl. a. utarbetat ett informationspaket
som riktar sig till användare av teletekniska och elektroniska
utrustningar och system vid Landvetters flygplats),

KU 1979/80:50

248

d) servicedivisionen, som utför regionalt materielunderhåll med inriktning
på kvalificerad elektronik och bl. a. har dataterminaler och
minidatorer på sitt program, samt

e) systemdivisionen, som producerar vågar och vägningssystem.

2. Telub är aktieägare i (det för några år sedan bildade) halvstatliga
SWEDEC International AB, vars affärsidé är att i första hand till u-länder
sälja och förmedla svenska utbildningsinsatser och annat svenskt kunnande.
Den nu aktuella utbildningen av libysk personal vid Telub torde ligga i
linje med denna idé.

3. Telub ingick i mars 1979 ett avtal med libyska staten om att under fyra år
utbilda en kontingent libyska ungdomar (i 18-20-årsåldern) i tekniska
ämnen till en nivå närmast motsvarande svensk gymnasieutbildning.
Utbildningen i fråga skall bedrivas i Växjö vid företagets teknikskola.
Utbildningen omfattar - utöver undervisning i engelska som blir deras
undervisningsspråk - grundläggande tekniska ämnen såsom matematik,
fysik, elektricitetslära och elektronik under minst två år. Under denna
period ingår ett stort mått av praktisk verksamhet, såsom laborationer,
enklare apparatbyggen, övningar i mätteknik, felsökningar och reparationer
på konventionell materiel. Efterhand som elevernas färdigheter
och kunskapsnivå medger det, startar undervisning i tillämpad teknik
omfattande radar och telekommunikation, dator- och reglerteknik m. m.
Här ingår utbildning på allmän, kommersiellt tillgänglig, materiel inom
nämnda områden.

Utbildningsverksamheten hålls helt åtskild från Telubs verksamhet för
det svenska försvaret. Ingen utrustning som används i utbildningen utgörs
av krigsmateriel eller är underkastad sekretessbestämmelser.

I Telubs åtagande i detta sammanhang ingår inga som helst leveranser av
materiel till Libyen. Sverige säljer inte - och har i varje fall under de
senaste tjugo åren inte sålt - någon krigsmateriel till Libyen på grund av
de spända förhållanden som rått och råder i Mellanöstern.

Enligt uppgift skulle den aktuella kontingenten libyer ha inlett sin
utbildning i Växjö i november 1979, men av okänd anledning har den
alltjämt inte anlänt till Sverige.

4. Riksdagsman Olle Wästberg i Stockholm har den 11 januari i år frågat
handelsministern om denne avser vidta åtgärder eller lägga fram förslag
som förhindrar utbildning i Sverige av ”libysk militär”. I handelsministerns
den 22 januari avgivna svar meddelades att regeringen inte avser
vidta några åtgärder för att förhindra ifrågavarande utbildningsprojekt. I
samma svar fastslogs att den reglering som gäller för svensk export av
krigsmateriel icke omfattar utbildning. Handelsministern meddelade i
detta sammanhang också att 1979 års krigsmaterielexportkommitté, som
har till uppgift att se över nuvarande riktlinjer för svensk krigsmateriel -

KU 1979/80:50

249

export, kommer att studera i vad mån dessa riktlinjer behöver utvidgas.

5. Krigsmaterielexportkommittén har-främst i samband med en ”hearing”
med FFV-koncernens ledning för ett par veckor sedan, då företrädesvis
andra exportfrågor avhandlades - orienterat sig om det aktuella libyska
utbildningsprojektet men har ännu icke närmare dryftat frågan.

Diverse tidningsurklipp m. m. om ”Telub-affären” bifogas.

Ragnar Dromberg

KU 1979/80:50

250

Bilaga 13 B

H ANDESLDEPA RTEMENTET
Expeditionschefen 1980-04-03

Hovrättsrådet Robert Söderblom
Konstitutionsutskottet
RIKSDAGEN

Angående viss utbildning av libyska medborgare vid Telub AB i Växjö

Med anledning av förfrågan från utskottet rörande vilka kontakter som
tagits med handelsdepartementet fram till dess företaget våren 1979
tecknade avtal angående denna affär får jag anföra följande.

Först skall framhållas att den aktuella affären varken lett till något ärende
eller beslut av regeringen eller krigsmaterielinspektören.

Av minnesanteckningar upprättade av numera avlidne krigsmaterielinspektören
Bengt Rosenius samt hovrättsassessorn Jörgen Holgersson
framgår emellertid att verkställande direktören i Telub AB Benkt Dahlberg
vid besök hos Holgersson den 20 oktober 1978 (Rosenius var sjukskriven)
omtalat att TELUB sedan en tid förde förhandlingar om utbildning av
libyska tekniker i Sverige med sikte på kompetens för inträde på teknisk
högskola inom vissa teknikområden.

Studierna skulle inte vara inriktade på krigsmateriel. Enligt Dahlberg hade
UD ”gett klartecken” till TELUB:s engagemang i utbildningen. Vid besök i
Libyen hade Dahlberg också sammanträffat med landets försvarsminister
som därvid uttryckt intresse för kontakter och köp i Sverige av vissa slag av
defensiv försvarsmateriel. Sedan Holgersson rapporterat besöket till Rosenius,
meddelade denne Dahlberg den 2 november 1978 att all försäljning av
krigsmateriel till Libyen var utesluten.

Vid ett möte hos handelsminister Cars den 14 februari 1979, till vilket
Rosenius, dåvarande departementsrådet Grooth, UD, och Dahlberg var
kallade, framhöll Cars (enligt en anteckning av Rosenius) att regeringen
motsatte sig den planerade utbildningen.

Avslutningsvis kan påpekas att samtliga aktier i TELUB AB ägs av
Förenade fabriksverken (FFV) och att bolaget till följd härav ingår som
helägt dotterbolag i FFV-koncernen.

Sven Norberg

KU 1979/80:50

251

Bilaga 13 C

PM av förutvarande handelsministern Hadar Cars

Telubärendel

Föredragning inför KU, tisdagen 22 april 1980

Min första kontakt med ärendet avseende utbildning av libyska medborgare
vid Telub AB i Växjö ägde rum fredagen den 9 februari 1979. Vid en
överläggning den dagen på UD nämnde dåvarande statssekreteraren Gunnar
Petri om saken.

I överläggningen deltog, förutom Petri och jag, dåvarande utrikesministern
Hans Blix och krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius, (f. d. marinchefen
Bengt Lundvall var också med vid sammanträdet, men min
minnesbild är att han lämnade detta när Telub-ärendet diskuterades.)

Med anledning av det som då framkom bad jag omgående att få träffa
Telubchefen, direktör Benkt Dahlberg, för att ytterligare orientera mig i
ärendet. Sammanträffandet ägde rum på handelsdepartementet onsdagen
den 14 februari. I överläggningen deltog Bengt Rosenius och dåvarande
departementsrådet Carl-Johan Grooth, UD.

Av samtalet framgick att utbildningen avsåg militär personal men att
undervisningen skulle omfatta ämnen som också kunde undervisas i på civil
teknisk skola.

Dahlberg erinrade om att ärendet tidigare underställts f. d. utrikesministern
Karin Söder och f. d. försvarsministern Eric Kronmark som enligt
Dahlberg givit klartecken för projektet.

Jag gav vid överläggningen klart uttryck för min personliga uppfattning.
Den var, och är, att projektet var mycket olyckligt och att det stred inte mot
bokstaven (eftersom det ju inte gällde export av materiel utan av kunskaper)
- men mot tanken och andan i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport.
Jag angav också min avsikt att ta upp frågan till diskussion inom
regeringen.

Någon tid därefter kom också på mitt initiativ en sådan diskussion till stånd
i statsministerns tjänsterum. I denna deltog Ola Ullsten, Hans Blix,
dåvarande industriministern Erik Huss, dåvarande samordningsministern
Carl Tham och jag.

Det framgick att ingen av de nämnda personerna tidigare hade varit
orienterade i ärendet. De delade samtliga i sak min inställning.

Vid den fortsatta handläggningen av ärendet inom kanslihuset framkom
att det - i det stadium ärendet då befann sig - saknades konstitutionella
möjligheter för regeringen att inskrida.

Sådana möjligheter bör enligt min uppfattning tillskapas. I direktiven för

KU 1979/80:50

252

den av regeringen, på min föredragning, tillsatta kommittén för översyn av
riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport angavs att utredningen bl. a. skall
granska ”i vad mån det är befogat att betrakta övnings- och utbildningsanordningar
som krigsmateriel.”

HADAR CARS

KU 1979/80:50

253

Bilaga 14

PM angående regeringens beslut i visst ”utflaggningsärende”

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen, som trädde i kraft den 28 juni 1977, gällde ursprungligen till
utgångne av juni 1978 (prop. 1976/77:146, TU 1976/77:26, rskr 1976/77:344).
Den har emellertid förlängts att gälla först till utgången av juni 1979 (prop.
1977/78:166, TU 1977/78:25, rskr 1977/78:333) och senare till utgången av
juni 1980 (prop. 1978/79:116, TU 1978/79:20, rskr 1978/79:276). Sjöfartspolitiska
utredningen har i promemorian (Ds K 1979:10) Svenska rederiers
utlandsinvesteringar samt flaggöverföringar föreslagit att lagen förlängs till
utgången av juni 1981.1 propositionen 1979/80:166 föreslås att lagen förlängs
till utgången av december 1983.

Bakgrunden och motiven till lagstiftningen redovisas i propositionen
1976/77:146. Enligt föredragande departementschefen måste utgångspunkten
vara att svensk sjöfart så långt möjligt skall drivas under svensk flagg.
Sjöfartens utlandsinvesteringar kan emellertid - liksom etablering utomlands
av den landbaserade industrin - medföra avsevärda fördelar för det
svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Möjligheten måste
därför enligt departementschefen finnas också för rederierna att etablera sig i
andra länder. En okontrollerad och betydande avtappning av svenskt
tonnage till utlandet skulle dock kunna medföra allvarliga konsekvenser för
det svenska samhället och de anställda inom sjöfartsnäringen (prop. s.
28).

Departementschefen gjorde liksom flaggutredningen, vars betänkande
(SOU 1976:44) Sjöfart och flagg låg till grund för lagstiftningen, en bestämd
skillnad mellan överlåtelser med bevarat svenskt driftsinflytande och
överlåtelse till utlandet utan att sådant inflytande kvarstår. Rena försäljningar
utan bevarat svenskt driftsinflytande får, anförde departementschefen,
anses vara ett normalt inslag i rederiverksamheten och ett sätt att finansiera
nyanskaffning av fartyg. Tillstånd borde därför på samma sätt som tidigare
ges till sådana försäljningar. I vissa situationer bör man enligt departementschefen
kunna ge tillstånd även till överlåtelser med bevarat svenskt

KU 1979/80:50

254

driftsinflytande. Liksom flaggutredningen ansåg han att det avgörande
därvid bör vara om överlåtelsen kan vara till gagn för svensk sjöfart.
Flaggutredningen angav att tillstånd kan lämnas, om utlandsregistrering är
enda möjligheten att erhålla eller behålla betydande lastkontrakt till följd av
protektionistiska åtgärder eller att fartyget avses ingå i internationellt
samarbetsprojekt. Departementschefen delade denna ståndpunkt. Vid
prövningen bör, anförde han, särskilt beaktas hur överlåtelsen påverkar
effektiviteten och sysselsättningen inom sjöfartsnäringen och de ombordanställdas
förhållanden. Tillstånd bör inte lämnas, om det strider mot väsentligt
allmänt intresse att fartyget upphör att vara svenskt. Man bör, anförde han
vidare, givetvis inrikta sig på att i det konkreta fallet finna den lösning som
framstår som den mest förmånliga för samhället, sjöfartsnäringen och de
ombordanställda. Så bör t. ex. den omständigheten att rederiet i sin ansökan
anger att man avser att tillföra verksamheten under svensk flagg ett annat
fartyg som från sysselsättningssynpunkt i princip motsvarar det som avses
registreras i utlandet utgöra skäl för bifall till framställningen. Dessa
principer för bedömningen ansågs stå i samklang med den inställning
företrädare för rederinäringen och de ombordanställda hade gett uttryck för i
skrivelser till regeringen (prop. s. 29).

Det nu sagda tar enligt departementschefen inte sikte på överföring till
land som tillhandahåller bekvämlighetsflagg. Han anförde i fråga om sådan
överföring att registrering under bekvämlighetsflagg återverkar allvarligt på
den internationella sjöfarten, bl. a. genom sämre socialt skydd för de
ombordanställda och minskad säkerhet. Liksom flaggutredningen ansåg han
att fartyg under bekvämlighetsflagg är ett ovälkommet inslag i världssjöfarten.
Normalt förutsattes därför överföring till sådan flagg strida mot
väsentligt allmänt intresse. Emellertid måste enligt departementschefen
även här finnas möjligheter till olika lösningar i det konkreta fallet. För att
tillstånd till överföring skall kunna ges måste det dock vara klarlagt att den
fortsatta driften sker under förhållanden som är godtagbara utifrån svenska
värderingar och Sveriges internationella åtaganden när det gäller säkerhet,
miljö, social trygghet och fackliga rättigheter för de ombordanställda. De
garantier som avkrävs överlåtaren måste vara utformade med hänsyn bl. a.
till att det kan förutses att registreringslandet inte utövar effektiv jurisdiktion
och tillsyn över fartyget och besättningens sociala villkor (prop. s. 29).

Bestämmelser om verkställigheten av lagen om överlåtelse av fartyg finns i
förordningen (1977:495) om tillstånd av överlåtelse av fartyg. Enligt 1 § skall
fråga som avses i lagen prövas av kommerskollegium i samråd med
riksbanken. Bedöms ärendet ha större principiell betydelse eller allmän
räckvidd skall enligt 2 § kommerskollegium höra sjöfartsverket och med eget
yttrande underställa ärendet regeringens prövning. Underställning skall
också ske om de ombordanställdas organisationer har motsatt sig bifall till
ansökan. Detsamma gäller ett ärende i fråga om fartyg tillhörigt rederiföretag,
som har erhållit statligt stöd i form av lån eller utfästelse om lån, om

KU 1979/80:50

255

återbetalningsskyldigheten för lånet är beroende av företagets framtida
resultatutveckling eller annan liknande omständighet. Den sist nämnda
bestämmelsen infördes i mars 1979 med anledning av de avtal som träffats
mellan staten samt rederiföretagen Broströms Rederi AB och Saléninvest
AB. Avtalen innebär att ett tidsbegränsat ekonomiskt stöd utgår till de båda
rederiföretagen (prop. 1978/79:35, TU 1978/79:9, rskr 1978/79:101-102).
Dessa har i gengäld iklätt sig olika förpliktelser i fråga om främst
förläggningen av företagens administration, rederiverksamhetens omfattning
och ungefärligt antal svenskregistrerade fartyg.

Regeringens beslut angående fartygen m/s Bellman och m/s Taube

Scandinavian Motorships AB (SMS) och Partrederiet för m/s Taube
ansökte den 11 augusti 1978 hos kommerskollegium om tillstånd till
överlåtelse av respektive m/s Bellman och m/s Taube, byggda år 1977.
Överlåtelsen avsågs ske till ett av fartygens japanska byggnadsvarv tillhörigt
dotterbolag under bildande i Liberia och med registrering av fartygen i
Singapore.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Fartygen hade dittills av SMS och Partrederiet, i vilket SMS ägde 40 %,
utchartrats till Compagnie Générale Trans-Baltique (CGTB), ett franskt
bolag som till 30 % ägdes av SMS. Övriga 70 % ägdes av det franska rederiet
Compagnie Générale Maritime (CGM). CGTB hade gjort kontinuerliga
förluster sedan charterperiodens början hösten 1977 p. g. a. att fartygens
intjäningsförmåga inte hade kommit upp till den överenskomna charterhyran.
Detta förhållande ledde i maj 1978 till att bolaget inte längre ansåg sig
kunna fullgöra sin förpliktelse gentemot uthyrarna. Därmed vilade ett
konkurshot över såväl SMS som CGTB. För att eliminera de förluster som
bägge parter fått vidkännas i denna situation hade SMS efter förhandlingar
med CGTB och det japanska varv som byggt fartygen beslutat att försälja
fartygen till ett liberianskt dotterbolag till det japanska varvet. Avsikten var
att CGTB skulle hyra fartygen från det liberianska bolaget. Bl. a. genom att
fartygen erhöll bekvämlighetsflagg skulle man åstadkomma den behövliga
sänkning av hyran till följd av lägre driftskostnader som ansågs vara en
förutsättning för fortsatt drift. Av ansökningen framgår vidare att SMS hade
erbjudit CGTB att förvärva SMS:s aktiepost i CGTB men att detta hade
avböjts.

Det pris som hade överenskommits för fartygen medförde bl. a. att
sökanden fick förutsättningar att fullgöra sina förpliktelser bl. a. när det
gällde statliga kreditgarantier om 16 milj. kr.

Svenska sjöfolksförbundets representant i kommerskollegiums samrådsgrupp
hade motsatt sig att tillstånd meddelades så länge SMS innehade sin
aktiepost i CGTB. Mot bakgrund härav underställde kollegiet ärendet
regeringens prövning.

KU 1979/80:50

256

I yttrande till regeringen konstaterade kommerskollegium att Sveriges
riksbank förklarat sig ej ha någon erinran från valutaregleringssynpunkt.
Kollegiet anförde vidare bl. a. följande:

En principiell bedömning av tillståndsfrågan i detta fall leder till slutsatsen
att överlåtelsen inte bör få äga rum. Det enda alternativ till denna affär som
rederiet pekat på är konkurs. Om det finns andra alternativ eller ej
undandrar sig kollegiets bedömning. Det förefaller dock sannolikt att en
”ren” försäljning av fartygen till någon annan utanför den nuvarande
intressegruppen inte skulle kunna lösa de ekonomiska problemen för SMS.
Under sådana omständigheter ter sig en vägran till överlåtelse i detta fall föga
rationell med hänsyn till de ekonomiska värden som här står på spel.

Mot bakgrund av de speciella omständigheter som förelåg i detta fall ansåg
sig kollegiet böra tillstyrka framställningen.

Regeringen lämnade genom beslut den 20 oktober 1978 framställningen
utan bifall. I beslutet anförde regeringen att överlåtelserna under de
förutsättningar som förelåg inte kunde anses medföra sådant gagn för svensk
sjöfart som åsyftas i förarbetena till lagen om tillstånd till överlåtelse av
fartyg. Under sådana förhållanden borde enligt regeringen tillstånd ej ges
även om sökanden kunde sägas vara i en ekonomisk tvångssituation och hans
driftsinflytande över fartygen efter en överlåtelse enligt ansökan fick anses
vara mycket begränsat.

I en skrivelse till konstitutionsutskottet den 1 oktober 1979 anhöll Bengt W
Törnqvist, SMS, att utskottet skulle granska regeringens handläggning av
ärendet om fartygen Bellman och Taube. Skrivelsen anmäldes vid utskottets
sammanträde den 17 oktober 1979. Enligt utskottets då fattade beslut lades
skrivelsen till utskottets handlingar.

Övriga regeringsbeslut t. o. m. år 1978

Under tiden från den 28 juni 1977, då lagen om tillstånd till överlåtelse av
fartyg trädde i kraft, till 1978 års utgång avgjorde regeringen fyra ärenden om
tillstånd till överlåtelse av fartyg. Förutom det tidigare redovisade ärendet
om fartygen m/s Bellman och m/s Taube, som är det av dessa ärenden senast
avgjorda, gäller det följande ärenden.

Ett ärende, som avsåg ansökning om ren försäljning av tre fartyg,
underställdes regeringen sedan Svenska sjöfolksförbundet motsatt sig att
tillstånd gavs. Förbundet hänvisade till den betydande utförsäljning av fartyg
som beräknades äga rum under året. Kommerskollegium tillstyrkte och
regeringen lämnade tillstånd till ifrågavarande överlåtelser.

Ett ärende gällde överlåtelse av ett fartyg från Rederi AB Salenia till ett
finskt bolag. Svenska sjöfolksförbundet hade motsatt sig överlåtelse,
eftersom fartyget avsågs säljas med femårig återbefraktning. Kommerskollegium
hade ingen erinran mot att tillstånd till överlåtelse gavs. Regeringen
biföll ansökningen och anförde därvid att även om överlåtelsen med hänsyn

KU 1979/80:50

257

till det långa återbefraktningsavtalet kunde anses innebära överlåtelse med
bevarat svenskt driftsinflytande fick det med hänsyn till intresset av att
Salénrederierna kunde bibehålla sin ställning inom den internationella
kyltrafiken anses motiverat att medge överlåtelsen.

Ett ärende avseende två kylfartyg underställdes regeringens prövning
sedan de ombordanställdas representanter motsatt sig bifall till ansökningen.
Försäljningen skulle ske till bolag under bildande i Filippinerna. Den svenska
överlåtaren, Rederi AB Salenia, skulle komma att äga 40 % av aktiekapitalet
i bolagen och fartygen skulle återbefraktas av säljaren under sju år.
Regeringen biföll ansökningen med hänvisning till att det svenska rederiet
genom överlåtelsen kunde bibehålla frakter och behålla sin ställning på den
internationella kylmarknaden.

Under den period som nu redovisats har förutom dessa av regeringen
avgjorda ärenden kommerskollegium gett tillstånd till överlåtelse av 162
fartyg varav 116 handelsfartyg. Det övervägande flertalet av dessa överlåtelser
var enligt uppgift från kommerskollegium ren försäljning. Kommerskollegium
har inte i något fall under perioden avslagit ansökan om överlåtelse.

Regeringsbeslut under år 1979

Kommerskollegium har under år 1979 underställt regeringen nio ärenden
om tillstånd till överlåtelse av fartyg till utlandet. Sammanlagt gäller
ärendena tolv fartyg, varav åtta handelsfartyg. Regeringen har i samtliga fall
bifallit ansökan om överlåtelse. I de yttranden som kommerskollegium avgav
till regeringen tog kollegiet för egen del inte ställning i tillståndsfrågan.

I fråga om åtta fartyg, varav fyra handelsfartyg, har underställning skett
enbart på grund av bestämmelsen i 2 § sista meningen förordningen om
tillstånd till överlåtelse av fartyg, dvs. fartyget tillhörde rederiföretag som
erhållit viss form av statligt stöd. I samtliga dessa fall gällde det Broströms
Rederi AB eller partrederi i vilket Broströms Rederi AB var delägare.
Överlåtelserna skulle ske beträffande två fartyg till bolag i Liberia, ett fartyg
till bolag i Republiken Korea, ett fartyg till bolag i Förbundsrepubliken
Tyskland, ett fartyg till bolag i Folkrepubliken Kina och två fartyg till bolag i
Finland. Försäljningarna var i samtliga fall rena överlåtelser. Något
ägarintresse eller driftsinflytande skulle inte kvarstå i fartygen. De ombordanställdas
organisationer hade inte rest någon invändning mot överlåtelse.

Två ärenden som gällde överlåtelse av vardera två handelsfartyg från
Saléninvest AB resp. Salénrederierna AB har underställts på grund av att
Svenska sjöfolksförbundet hade motsatt sig att tillstånd gavs. Beträffande
det senast avgjorda ärendet skedde underställning även på grund av den nyss
nämnda bestämmelsen i fråga om rederiföretag som erhållit viss form av
statligt stöd. Denna bestämmelse fanns ännu inte vid avgörandet av det första

17 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

258

ärendet. Samtliga dessa fyra fartyg skulle enligt ansökningarna återchartras
av Salénrederierna AB för en tid av tre år. Något säljarintresse fanns dock
inte i de bolag som avsågs förvärva fartygen. Det kan i detta sammanhang
nämnas att regeringen i sin praxis jämställer försäljning med upp till tre års
återchartringstid med ren försäljning.

Förutom dessa tillstånd till överlåtelse av tolv fartyg som regeringen
meddelat har kommerskollegium under år 1979 gett tillstånd till överlåtelse
av 71 fartyg varav 49 handelsfartyg. Det övervägande flertalet av dessa
överlåtelser var enligt uppgift från kommerskollegium rena försäljningar.
Kommerskollegium har inte i något fall under året avslagit ansökan om
överlåtelse.

Interpellation och frågor i riksdagen

Anders Björck (m) ställde den 27 oktober 1978 en fråga till kommunikationsministern
om bakgrunden och skälen till beslutet om fartygen Bellman
och Taube. Frågan besvarades av dåvarande kommunikationsministern
statsrådet Anitha Bondestam den 14 november 1978. I svaret sägs bl. a. att
den uppgörelse vartill regeringens tillstånd söktes innebar utnyttjande av de
ekonomiska fördelar som är förknippade med bekvämlighetsflagg. Beträffande
debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet (1978:79:32).

Georg Danell (m) ställde den 2 maj 1979 en interpellation till kommunikationsministern
om åtgärder för att förhindra utförsäljning av svenska
fartyg, m. m. Interpellationen besvarades den 21 maj 1979 av dåvarande
kommunikationsministern statsrådet Anitha Bondestam. I fråga om principerna
för tillståndsprövningen anförde kommunikationsministern bl. a. att
de riktlinjer som lades fast i propositionen 1976/77:146 tillämpas. Beträffande
debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet (1978/79:151).

Alexander Chrisopoulos (vpk) ställde den 13 december 1979 en fråga till
industriministern om åtgärder för att förhindra utflaggning av fartyg. Frågan
besvarades den 14 januari 1980 av kommunikationsministern statsrådet Ulf
Adelsohn. Han anförde därvid bl. a. att regeringens ställningstagande till
frågan om svenska rederiers utlandsinvesteringar samt flaggöverföringar
kommer att redovisas i en sjöfartspolitisk proposition till riksdagen under
våren 1980. Beträffande debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet
(1979/80:62).

KU 1979/80:50

259

Bilaga 15

UTRIKESDEPARTEMENTET 1980-03-19
Avdelningen för internationellt
utvecklingssamarbete
Statssekreteraren

Konstitutionsutskottets kansli

Stöd till Patriotiska Fronten i Rhodesia

Riksdagsman Anders Björck (m) har bett konstitutionsutskottets kansli
undersöka huruvida svenskt stöd till Patriotiska Frontens grenar ZAPU och
ZANU innebär att regeringen försökt påverka valutgången i Rhodesia. Den
3 januari anslog regeringen 5 mkr vardera till frontens båda grenar i fortsatt
humanitärt bistånd inför landets självständighet. Detta skulle enligt Björck
kunna tolkas så att regeringen hjälper frontens sympatisörer att resa hem
från sina flyktingläger för att rösta, medan samma hjälp inte ges till
företrädare för andra meningsriktningar.

Departementet får med anledning härav anföra följande:

1. De flyktingar som under kriget i Zimbabwe-Rhodesia levt i grannländerna
Mozambique, Zambia och Botswana har försörjts av de båda
befrielserörelserna ZAPU och ZANU, av internationella organisationer
som FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och av värdländerna. Flyktingarna
har genomgående varit anhängare till Patriotiska Fronten. Den rhodesiska
regimens repressalier mot flyktingläger och värdländer, liksom ZANU:s
och ZAPU:s strävan att stödja dem i landsflykten, har sannolikt stärkt deras
politiska hemvist.

2. Motsidan, biskop Musorewas UANC och den av honom ledda regimen,
har ej haft några flyktingar utomlands. Anhängarna har kunnat rösta där de
bott eller i av regimen upprättade s. k. skyddade byar.

3. Efter Lancaster House-avtalet mellan parterna och den brittiska
regeringen påbörjades en stor repatrieringsoperation. Närmare en kvarts
miljon flyktingar skulle återvända till hemlandet i tid för att rösta. UNHCR
gavs det samordnande ansvaret för operationen. Sverige bidrog med 5 mkr
till UNHCR. Även delar av anslagen till ZAPU och ZANU har gått till
kostnader förknippade med repatrieringen (livsmedel före och efter själva
flyttningen, mottagningsfaciliteter, omhändertagande av flyktingar som inte
lämnat landet, s. k. displaced persons). Livsmedel är den största enskilda
delen, cirka hälften av stödet under övergångsperioden. Någon möjlighet att
bedriva valförberedelser för anslaget från Sverige har ej funnits.

4. Trots stort internationellt stöd till repatrieringsoperationen hann

KU 1979/80:50

260

endast en liten del av flyktingarna återbördas till hemlandet för att rösta.
Orsaken härtill var avsiktliga fördröjningsaktioner från de rhodesiska
myndigheternas sida. Detta har fastslagits av många av varandra oberoende
observatörsgrupper. Trots UNHCR:s, OAU:s med fleras upprepade protester
tilläts förhalningen fortsätta fram till dess repatrieringen avbröts före
valet.

5. Varje biståndsanslag till ZANU och ZAPU har beslutats av regeringen
på rekommendation av beredningen för humanitärt bistånd (tidigare
flyktingberedningen). I beredningen är alla riksdagspartier utom vpk
representerade. Rekommendationerna har varit enhälliga. Regeringen har
vid samtliga tillfällen anslagit det belopp beredningen har rekommenderat.

6. I fråga om stödet under övergångsperioden bestämde beredningen
inget specifikt belopp, men enighet rådde om att humanitärt bistånd skulle
utsträckas till de båda rörelserna även under övergångsperioden före
valet.

7. Beredningen har behandlat en biståndsansökan även från biskop
Musorewas parti UANC. Den avslogs enhälligt.

Hans Blix

KU 1979/80:50

261

Bilaga 16 A

SOCIALDEPARTEMENTET
S-enheten 1980-02-01

Handläggning av betänkandet Betingelser för överförande av huvudmannaskapet
för karolinska sjukhuset till Stockholms läns landstingskommun

I regionvårdsprop. 1960:159 framhölls bl. a. (sid. 133) att starka skäl
kunde åberopas för att till övervägande ta upp frågan om staten inte borde
avhända sig huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset. I prop. 1965:59 om
karolinska sjukhusets utbyggande m. m. uttalade departementschefen bl. a.:
Jag räknar med att huvudmannaskapet för sjukhuset även fortsättningsvis
skall åvila staten. Detta föranledde statsutskottet (SU 1965:99) att bl. a.
framhålla (sid. 7) att frågan, om sjukhuset på längre sikt borde bli kvar under
statligt huvudmannaskap, borde övervägas. Riksdagen godkände vad
utskottet anfört (rskr 1965:273).

Mot nämnda bakgrund fick numera statens förhandlingsnämnd den 30 juni
1965 i uppdrag att klarlägga villkoren för ett eventuellt kommunalt
övertagande av karolinska sjukhuset (underbilaga 1).

I 9 § 1969 års avtal om tillägg till 1931 års avtal angående karolinska
sjukhuset (prop. 1969:192 sid. 20) förklarade sig parterna beredda att på
grundval av viss pågående utredning ta upp förhandlingar bl. a. om
Stockholms stads och/eller Stockholms läns landstings eventuella övertagande
av huvudmannaskapet för sjukhuset. Förhandlingsnämnden berörde
också frågan om villkoren för en eventuell kommunalisering av karolinska
sjukhuset i samband med 1975 års samarbetsavtal om sjukhuset (prop.
1975:79 sid. 15).

Frågan om sjukhusets kommunalisering har således hållits levande i
diskussionen mellan statens förhandlingsnämnd och sjukvårdshuvudmännen
i Stockholm sedan lång tid tillbaka på grundval av 1965 års uppdrag till
nämnden.

Inom riksdagens revisorers kansli upprättades i mars 1977 en granskningspromemoria
(nr 1/1977) om karolinska sjukhusets upprustning, vari bl. a.
föreslogs att förutsättningarna för att överföra sjukhuset helt eller delvis till
landstingskommunen skulle utredas.

Företrädare för Stockholms läns landstingskommun visade sig år 1977 vara
beredda-som framgår av kommittédirektiven 1977:101 (underbilaga 2)-att
ta upp överläggningar om att överta sjukhuset och inordna det i landstingskommunens
sjukvårdsorganisation. Efter hörande av företrädare för landstingskommunen
förordade dåvarande statsrådet Troedsson 1977-09-01 att
betingelserna för ett överförande av huvudmannaskapet för karolinska
sjukhuset till landstingskommunen och därmed sammanhängande frågor

KU 1979/80:50

262

skulle klarläggas. Numera landshövdingen Carl Persson tillkallades som
särskild utredare. I arbetet deltog såväl förhandlingsnämnden och förhandlingsdelegerade
för landstingskommunen som sjukhusdirektören vid karolinska
sjukhuset och företrädare för de anställdas huvudorganisationer.
Samråd skedde med karolinska institutet.

Betänkandet Betingelser för överförande av huvudmannaskapet för
karolinska sjukhuset till Stockholms läns landstingskommun, som lämnades i
maj 1979, innehöll - som utredningsmannen särskilt framhöll (sid. 78) -endast ett neutralt faktaunderlag, som parterna behövde för de fortsatta
förhandlingarna i huvudmannaskapsfrågan. Under rubriken KS-utredningens
överväganden lämnas vissa kommentarer. Dessa har dock inte karaktären
av utredningsförslag, som skall prövas, utan avser att göra parterna
uppmärksamma på vissa förhållanden som bör diskuteras under förhandlingarna.

Innehållet i betänkandet var således inte av sådan karaktär att remissförfarande
ansågs erforderligt. Detta påkallades inte heller av förhandlingsparterna
eftersom remissförfarande inte bedömdes vara ägnat att tillföra
ärendet något av betydelse för förhandlingsarbetet.

Regeringen beslöt 1979-07-05 att överlämna handlingarna i ärendet till
förhandlingsnämnden (underbilaga 3). Detta beslut innebar inte i sig något
annat ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan än att dessa handlingar
skulle utgöra underlag för de fortsatta förhandlingarna.

KU 1979/80:50

263

Underbilaga 1

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 30 juni 1965

I skrivelse den 21 maj 1965, nr 273, har riksdagen, med överlämnande av
tryckt exemplar av statsutskottets utlåtande nr 99, anmält sina beslut i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 59 angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I skrivelse den 17 juni 1964 har direktionen för karolinska sjukhuset, med
överlämnande av förslag till ny generalplan för karolinska sjukhuset, bland
annat hemställt att projekteringsarbetet för de byggnadsåtgärder, som
innefattades i en föreslagen första etapp av karolinska sjukhusets utbyggande
måtte få igångsättas.

I gemensam skrivelse den 20 mars 1964 har slutligen direktionen och
kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande bland annat gjort
viss framställning om utredning rörande lokalbehov m. nr. vid radiumhemmet
vid karolinska sjukhuset.

Angående bemyndigande för chefen för socialdepartementet att tillkalla en lokal- och
utrustningsprogramkommitté för karolinska sjukhuset m. m.

Kungl. Maj:t bemyndigar chefen för socialdepartementet att dels tillkalla
en lokal- och utrustningsprogramkommitté för karolinska sjukhuset, bestående
av högst sju ledamöter, med uppgift att - med beaktande av vad
föredragande departementschefen anfört i propositionen 1965:59 och efter
samråd med lokal- och utrustningsprogramkommittén för universitetet och
högskolorna i Stockholm - upprätta lokalprogram och utrustningsförslag på
grundval av de av statsmakterna godtagna riktlinjerna för den fortsatta
planeringen av karolinska sjukhusets utbyggande samt överlämna lokalprogrammen
till byggnadsstyrelsen och utrustningsförslagen till direktionen för
karolinska sjukhuset för vidare åtgärder, dels utse en ledamot i kommittén
att såsom ordförande leda kommitténs arbete, dels ock förordna sekreterare
åt kommittén, att tillika vara chef för kommitténs kansli, samt ställa till dess
förfogande experter och annat erforderligt arbetsbiträde.

Kungl. Majit föreskriver, att kommittén skall äga att från verk och
myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som erfordras för
kommitténs arbete och som av vederbörande kunna lämnas.

Det skall särskilt åligga direktionen för karolinska sjukhuset att tillhandahålla
kommittén personal för handläggning av utrustningsfrågorna.

Kungl. Majit föreskriver vidare, att ledamöterna i kommittén jämte
experter och sekreterare skola, i de fall Kungl. Majit ej annorlunda
bestämmer, för sina uppdrag äga åtnjuta ersättning i form av dagarvode
enligt kommittékungörelsen.

KU 1979/80:50

264

Kungl. Maj:t medgiver, att ledamöter, experter och sekreterare i
kommittén må företaga de resor inom riket, som ordföranden bedömer
erforderliga för kommitténs verksamhet.

Kungl. Maj:t förklarar, att kostnaderna för kommitténs verksamhet skola
bestridas från femte huvudtitelns kommittéanslag.

Kungl. Maj:t uppdrager åt byggnadsstyrelsen att i samråd med förenämnda
kommitté till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande en upprustning
av radiumhemmet vid karolinska sjukhuset, varvid särskild uppmärksamhet
skall ägnas frågan om radiumhemmets behov av lokaler för olika ändamål.

Kungl. Maj:t uppdrager vidare åt statens nämnd för förhandlingar med
kommuner att upptaga förhandlingar med Stockholms stad och Stockholms
läns landsting om översyn av de mellan staten och nyssnämnda kommunala
huvudmän gällande samarbetsavtalen rörande karolinska sjukhuset, därvid
nämnden bland annat har att beakta vad föredragande departementschefen
anfört i propositionen 1965:59.

Vid uppdragets fullgörande skall förhandlingsnämnden även söka klarlägga
villkoren för ett eventuellt kommunalt övertagande av karolinska
sjukhuset.

Kungl. Maj:t anbefaller förhandlingsnämnden att om möjligt före den 1
september 1966 till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill berörda
förhandlingar kunna giva anledning.

Kungl. Majit förordnar, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta ärende
skola tillställas statsdepartementens kassakontor, direktionen för karolinska
sjukhuset, byggnadsstyrelsen, statens nämnd för förhandlingar med kommuner
samt lokal- och utrustningsprogramkommittén för universitetet och
högskolorna i Stockholm till kännedom och efterrättelse ävensom finans-,
ecklesiastik- och civildepartementen, riksrevisionsverket, statskontoret,
universitetskanslersämbetet, karolinska institutet, medicinalstyrelsen, centrala
sjukvårdsberedningen, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande,
centrala rehabiliteringsberedningen, statens arbetsklinik i Stockholm,
styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,
styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, styrelsen för Konung Gustaf V:s
80-årsfond, kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande,
karolinska sjukhusets utrustningskommitté, Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse till kännedom.

Ur protokollet:

Anders Leion

KU 1979/80:50

265

Underbilaga 2

Kommittédirektiv Dir 1977:101

Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset

Dir 1977:101

Beslut vid regeringssammanträde 1977-09-01

Statsrådet Troedsson anför.

Karolinska sjukhuset uppfördes av staten omkring år 1940 i samarbete
med Stockholms stad och Stockholms läns landsting.

Numera är flertalet patienter vid sjukhuset från Stockholms län. Tidigare
togs i stor utsträckning patienter emot från hela landet. Som exempel kan
nämnas förhållandena under budgetåret 1955/56. Det fanns då 1 620
vårdplatser vid sjukhuset. Av dessa var 726 s. k. riksplatser, vilka disponerades
av patienter från hela landet. Stockholms stad och län hade tillsammans
702 vårdplatser. Resterande 192 vårdplatser var garnisonsplatser.

År 1960 beslöt riksdagen att riksplatserna skulle avvecklas (prop.
1960:159, SU 1960:189, rskr 1960:381). I den proposition som låg till grund
för beslutet uttalade departementschefen att starka skäl kunde åberopas för
att överväga om staten inte borde avhända sig huvudmannaskapet för både
karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala, bl. a. med hänsyn
till de organisatoriska fördelar, som skulle vara förknippade med ett
enhetligt huvudmannaskap.

Riksplatserna vid karolinska sjukhuset är f. n. i allt väsentligt avvecklade.
Omkring 90 % av totala antalet vårddagar vid sjukhuset utnyttjas av
patienter från Stockholms län. I övrigt utgör sjukhuset ett regionsjukhus för
stockholmsregionen.

Kungl. Maj:t uppdrog år 1965 åt statens förhandlingsnämnd att söka
klarlägga villkoren för ett eventuellt kommunalt övertagande av karolinska
sjukhuset.

Inom riksdagens revisorers kansli har i mars 1977 upprättats en granskningspromemoria
(nr 1/1977) om karolinska sjukhusets upprustning. I
promemorian föreslås bl. a. att förutsättningarna för att överföra sjukhuset
helt eller delvis till landstingskommunalt huvudmannaskap utreds.

Företrädare för Stockholms läns landstingskommun har inför upptagande
av förhandlingar om nya drifts- och investeringsöverenskommelser för åren
1977 och 1978 förklarat att landstingskommunen är beredd att ta upp
överläggningar om att överta sjukhuset och inordna det i landstingskommunens
sjukvårdsorganisation.

För egen del anser jag att utvecklingen medfört att de skäl som en gång

KU 1979/80:50

266

fanns för att staten skulle äga och driva karolinska sjukhuset avsevärt
försvagats.

Jag förordar därför - efter hörande av företrädare för Stockholms läns
landstingskommun - att betingelserna för ett överförande av huvudmannaskapet
för karolinska sjukhuset till landstingskommunen och därmed
sammanhängande frågor klarläggs. En särskild utredare bör tillkallas.
Utredaren bör biträdas av dels sjukhusdirektören vid karolinska sjukhuset
och statens förhandlingsnämnd. dels förhandlingsdelegerade för Stockholms
läns landstingskommun, dels företrädare för de anställdas huvudorganisationer.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt.

Samråd bör ske med karolinska institutet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar mig

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda huvudmannaskapet
för karolinska sjukhuset och därmed sammanhängande frågor.

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.

Vidare hemställer jag, att regeringen föreskriver

att ersättning till utredare, sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i
form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (1946:394), om ej annat
föreskrives,

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.

(Socialdepartementet)

KU 1979/80:50

267

SOCIALDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

Gemensamt social-, budgetutbildningsärende -

1979-07-05

Statens förhandlingsnämnd

Sturegatan 24

114 36 STOCKHOLM

Överlämnande till statens förhandlingsnämnd av betänkande om betingelser
för överförande av huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset till Stockholms
läns landstingskommun m. m.

(Vissa handlingar överlämnas)

Regeringen har den 4 september 1975 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd
att med berörda landstingskommuner och Gotlands kommun
förhandla om avtal rörande samarbete beträffande karolinska sjukhuset.

Den särskilde utredaren med uppdrag att utreda huvudmannaskapet för
karolinska sjukhuset och därmed sammanhängande frågor, KS-utredningen
(S 1977:14), har den 6 juni 1979 avlämnat betänkande (Ds S 1979:6 med
bilagor) om betingelser för överförande av huvudmannaskapet för karolinska
sjukhuset till Stockholms läns landstingskommun.

Statsanställdas förbund och Socialdemokratiska landstingsgruppen i
Stockholms län samt TCO:s Statstjänstemannasektion (TCO-S) har i
skrivelser den 4 och 11 april 1979 hemställt om uppdrag till utredningsmannen
att vidta viss utredning, utgående från bibehållet statligt huvudmannaskap
för sjukhuset.

Representanter för vissa av sjukhusets personalorganisationer har i
skrivelse den 13 november 1978 framfört synpunkter i ärendet.

Regeringen förordnar, att handlingarna i ärendet skall överlämnas till
statens förhandlingsnämnd.

På regeringens vägnar
Hedda Lindahl

Bo Stenfors

KU 1979/80:50

268

Avskrift till

budgetdepartementet (BA och P)
utbildningsdepartementet
riksrevisionsverket (2)
socialstyrelsen

direktionen för karolinska sjukhuset, för kännedom och de lokala personalorganisationernas
underlättande
Stockholms läns landstingskommuns förvaltningsutskott
Stockholms läns landstingskommuns hälso- och sjukvårdsnämnd
SACO/SR
TCO-S

Statsanställdas förbund

KU 1979/80:50

269

STATENS 1975-06-26

FÖRHANDLINGSNÄMND

Regeringen

Socialdepartementet

Samordning av cancervården inom Stockholms läns landstingsområde,
m. m.

Karolinska sjukhuset (KS) har med skrivelse den 16 juni 1975 hemställt att
statens förhandlingsnämnd (SFN) skall ta upp förhandlingar beträffande
kostnaderna för en samordning av cancervården inom Stockholms läns
landstingsområde och deras fördelning mellan staten och landstinget.

Bakgrunden härtill är att landstingets hälso- och sjukvårdsförvaltning efter
samråd med direktionen för KS har låtit en särskild arbetsgrupp utarbeta
förslag till riktlinjer för samordning av cancervården inom Stockholmsregionen
i enlighet med av socialstyrelsen utfärdade Råd och anvisningar
angående planering av onkologisk sjukvård (32/1974).

SFN vill erinra om att SFN med skrivelse den 10 mars 1975 underställde
regeringen för prövning avtal om samarbete beträffande KS samt överenskommelser
om investeringsbidrag och driftbidrag i enlighet med samarbetsavtalets
5 och 8 §§. Eftersom överlämnade avtal och överenskommelser
avses ersätta hittills gällande avtal om KS mellan staten och Stockholms läns
landstingskommun ansåg sig SFN enligt skrivelsen ha slutfört av Kungl.
Maj:t erhållna uppdrag om dels översyn av de gällande samarbetsavtalen om
KS, dels fördelningen av kostnaderna för uppförande och drift av en ny
ortopedisk klinik vid KS.

SFN erinrade emellertid i skrivelsen den 10 mars 1975 att diskussioner
pågick i syfte att nå en samordning av landstingets öppenvårdsresurser med
den öppna vården vid KS. Parterna var ense om att resultatet av dessa
överläggningar i förekommande fall skulle leda till en särskild överenskommelse.

Det kan även framhållas att SFN med skrivelse till regeringen denna dag
överlämnat för prövning avtal om ändring av avtalet om regionsjukvård vid
KS. I denna fråga krävs ytterligare förhandlingar för att åstadkomma ett
slutgiltigt avtal när pågående arbete om nytt ekonomisystem vid KS
slutförts.

Även andra frågor som berör verksamheten vid KS kan bli aktuella.

Med åberopande av det anförda föreslår SFN att SFN får i uppdrag att föra
de förhandlingar med berörda landstingskommuner och Gotlands kommun
som föranleds av samarbetet om KS.

KU 1979/80:50

270

Beslut i detta ärende har fattats av ledamöterna Rydback, ordförande,
Söderqvist, vice ordförande, Berg och af Sandeberg. Vid den slutliga
handläggningen har dessutom närvarit suppleanten Stenfors samt avdelningsdirektören
Fredlundh, föredragande.

Lennart Rydback

L Fredlundh

Kopia till

finansdepartementet

utbildningsdepartementet

socialstyrelsen

nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande

riksrevisionsverket

universitetskanslersämbetet

riksdagens upplysningstjänst (10 ex)

karolinska sjukhuset

Stockholms läns landstingskommun

karolinska institutet

KU 1979/80:50

271

Bilaga 16 B

Statsanställdas Förbund

Robert Söderblom
Riksdagens konstitutionsutskott
Riksdagen
Fack

100 12 STOCKHOLM

Ang. handläggning av fråga om Karolinska sjukhusets huvudmannaskap

Jag hänvisar till telefonsamtal Du fört med Bengt Nordberg.

Alltsedan utredningen om Karolinska sjukhusets huvudmannaskap tillsattes
har vi från personalorganisationernas sida fört en envis kamp för att få
fram ett ordentligt underbyggt faktamaterial till grund för ett politiskt
ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan. Gång på gång har man dock
försökt mygla bort oss på olika sätt genom brutna löften. tidsmässig forcering
av utredningsarbetet, förtalskampanjer för att ifrågasätta vår trovärdighet,
vägran att låta utredningen remissbehandlas osv.

När det gäller vår trovärdighet är det naturligtvis så att förbundet föredrar
att behålla sina medlemmar samt att medlemmarna föredrar att bibehålla
mer förmånliga statliga anställningsvillkor, men dessutom har vi också den
bestämda uppfattningen att det objektivt sett finns flera omständigheter som
talar till förmån för ett bibehållet statligt huvudmannaskap. När det gäller att
få dessa omständigheter närmare belysta har vi dock fört en närmast hopplös
kamp mot såväl statsråd, statssekreterare. Stockholms läns sjukvårdsförvaltning
som Statens förhandlingsnämnd.

Under hela vårt arbete i KS-utredningen har vi uppfattat att det förelegat
en underhandsöverenskommelse mellan företrädare för staten och tjänstemän
inom sjukvårdsförvaltningen och inom statens förhandlingsnämnd
redan innan utredningen tillsattes och att utredningen endast tillkom som en
formalitet med uppgift att sanktionera parternas förhandlingsunderlag. Som
ett exempel kan nämnas att SFN överlämnade ett avtalsförslag om
övertagande av huvudmannaskapet till sjukvårdsförvaltningen redan i
november 1978 - dvs. långt innan KS-utredningen ens påbörjat sitt
analysarbete.

För att lättare kunna följa utvecklingen av huvudmannaskapsfrågan för KS
redovisar jag här i tidsordning de viktigaste ”incidenterna":

KU 1979/80:50

272

Sept. 1977

Jan. 1978

Maj 1978

Juni 1978

Okt. 1978

Nov. 1978

En utredning tillsattes av regeringen för att ”utreda
betingelserna för att överföra Karolinska sjukhuset till
landstingskommunalt huvudmannaskap”. Förhandlingar
om utredningens direktiv fördes dessförinnan i statens
förhandlingsråd (FHR). Där klargjordes från socialdepartementets
sida att det skulle vara en förutsättningslös
utredning som skulle presentera underlag för ett politiskt
beslut i frågan.

Efter att flera tilltänkta utredningsmän hoppat av förordnades
slutligen förre rikspolischefen Carl Persson till
utredare.

Diskussioner fördes med Carl Persson om tidsramen för
utredningen vilka resulterade i en plan som sträckte sig fram
t. o. m. våren 1979.

Utredningen får tilläggsdirektiv om skyndsamt utredningsarbete
för proposition våren 1979 - dvs. en huvudmannaskapsförändring
fr. o. m. 1 januari 1980.

En ”ledningsgrupp” tillsätts, på initiativ från sjukvårdsförvaltningens
och SFN:s representanter i utredningen (Tord
Bergstedt resp. Svante Englund), med uppgift att ta fram
sakmaterialet. Taktiken bakom det hela var att ställa
utredningsmannen och personalorganisationerna utan inflytande
över insamling och sammanställning av de uppgifter
som sedan skulle ligga till grund för utredningens analysarbete.
Vi lyckades dock tilltvinga oss representation i denna
ledningsgrupp.

SFN (Svante Englund) besvarar förfrågan från Carl Persson
och förklarar att han inte har några ytterligare krav på
förhandlingsunderlag. (Se underbilaga A.)

Då det blir uppenbart för oss att tidsbristen kommer att
inverka menligt på utredningens kvalitet begär vi av Carl
Persson att han vidtar åtgärder för att utsträcka tidsramen
för utredningen.

SFN överlämnar förslag till avtal till sjukvårdsförvaltningen!
Innan ens utredningen kommit in i analysskedet. (Se
underbilaga B.)

Carl Persson begär hos Hedda Lindahl att få utsträckt tid för
utredningen, men Hedda Lindahl vill inte ändra tidsramen.

KU 1979/80:50

273

Nov. 1978 Personalorganisationernas representanter i utredningen

skriver till regeringen och begär

1. mer tid för utredningen

2. att utredningen skall remissbehandlas. (Se bilaga C.)1

Nov. 1978 Den s. k. ledningsgruppen upplöstes utan att - p. g. a.

tidsbrist - ha fullgjort sina uppgifter, under våra protester
att den inte borde upplösas förrän den jobbat färdigt.

Nov. 1978 Framtaget material - bestående delvis av helt motstridiga

uppgifter - presenteras vid utredningssammanträde den 24
november. Carl Persson anser sig inte ha tid att sammanväga
det motstridiga sakmaterialet. Från organisationernas sida
begär vi då att få utarbeta en egen kritik mot det material
som lagts fram, vilket beviljas av Carl Persson. (Se bilaga
D.)

Dec. 1978 En särskild arbetsgrupp för avtalsjämförelser stat-kömmun

presenterar sitt material utan att våra representanter i
gruppen fått tillräcklig tid att ta del av och lägga synpunkter
på materialet.

Dec. 1978 Med anledning av vår skrivelse till regeringen kallas

personalorganisationerna till Hedda Lindahl den 21 december,
som lovar ge besked om tidsramarna i januari 1979.
Vid detta sammanträde på socialdepartementet förklarar
Hedda Lindahl att betingelserna för en huvudmannaskapsförändring
av utredningen bör utvärderas i förhållande till
ett alternativ som innebär bibehållet statligt huvudmannaskap
för KS. Hon visar även stort intresse för våra idéer om
nya principer för ett samarbetsavtal mellan staten och
landstinget.

Jan. 1979 Carl Persson får besked från Hedda Lindahl att utrednings arbetet

får fortsätta utan absoluta krav på tidsram för
arbetet.

Mars 1979 Personalorganisationerna presenterar - i form av två

konsultrapporter - sin kritik av det material som tidigare
tagits fram.

Mars 1979 Carl Persson lägger fram förslag till ställningstaganden,

vilka ensidigt behandlar hur rent tekniska frågor skall lösas
vid en huvudmannaskapsförändring.

1 Denna bilaga fogas som underbilaga till denna handling. Övriga i skrivelsen angivna
bilagor har ej avtryckts.

18 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

274

April 1979 Personalorganisationernas kritik och Carl Perssons förslag

behandlas vid ett utredningssammanträde den 4 april. (Se
bilaga E.)

April 1979 Då Carl Persson vägrat att utvärdera ett bibehållet statligt

huvudmannaskap för KS tillskriver Statsanställdas Förbund
och Socialdemokratiska landstingsgruppen samt TCO-S
regeringen med begäran om tilläggsdirektiv till utredningen.
(Se bilaga F och G.)

Maj 1979 Hedda Lindahl begär att Carl Persson så snart som möjligt

slutför sin utredning. (Se bilaga H.)

Juni 1979 Carl Persson presenterar sin utredning, vilken personalor ganisationerna

inte ställer sig bakom enligt särskilt yttrande.
(Se bilaga I.)

Juli 1979 Hedda Lindahl överlämnar utredningen samt våra skrivel ser

om tilläggsdirektiv till SFN med hänvisning till förhandlingsuppdrag
från september 1975! (Se bil. 00.)

Regeringen vill uppenbarligen undandra sig ansvaret för
den fortsatta handläggningen av frågan.

FHR-förhandling i frågan frånträddes av personalorganisationerna
(se bilaga K).

Okt. 1979 Statsanställdas Förbund skriver till SFN med förfrågning om

kompletterande utredning (se bilaga L).

Nov. 1979 SFN besvarar vår skrivelse och säger att KS-utredningens

material är fullt tillräckligt som förhandlingsunderlag (se
bilaga M).

Sammanfattningsvis kan vi rikta följande kritik mot socialdepartementets
handläggning av KS-frågan:

1. KS-utredningen var ämnad att ge sken av att vara en förutsättningslös
utredning om ändrat huvudmannaskap medan frågan reellt behandlades i
helt andra former mellan departementet och högre tjänstemän inom
landstingets sjukvårdsförvaltning och statens förhandlingsnämnd.

2. Utredningsarbetet forcerades utan att något egentligt skäl för detta
förelåg, vilket hindrade en seriös och allsidig behandling av förutsättningarna
för en huvudmannaskapsförändring.

3. Trots vår begäran om remissförfarande kom detta inte till stånd och
några skäl för att inte lämna utredningen på remiss lämnades aldrig.

För övrigt bedömer vi det som allvarligt att SFN:s tjänstemän inte gjort
någon självständig bedömning av erforderligt förhandlingsunderlag, utan i
stället - som vi upplevt det hela - varit bundna av åtaganden gentemot
departementet och/eller sjukvårdsförvaltningen.

KU 1979/80:50

275

För ytterligare upplysningar står undertecknad samt ombudsman Bengt
Nordberg, Statsanställdas Förbund till Ditt förfogande.

Med hälsning

STATSANSTÄLLDAS FÖRBUND

Förhandlingsavdelningen

Lars Åhnberg

KU 1979/80:50

276

Underbilaga

Till regeringen

Undertecknade är representanter för personalorganisationerna vid Karolinska
Sjukhuset och förordnade som sakkunniga i utredningen rörande
Karolinska sjukhusets framtida huvudmannaskap. Vi vill härmed anföra
följande synpunkter på utredningsarbetets bedrivande och den fortsatta
behandlingen av utredningen.

I juni 1978 fick utredningsmannen direktiv, vilka innebar att krav ställdes
på en forcering av utredningsarbetet. Detta har fått till följd att arbetet i
utredningen har satts under stark tidspress. Vi upplever situationen så att
detta för det första medför en allvarlig risk för att det material som tas fram
inom utredningens ram kommer att utgöra ett bristfälligt analys- och
beslutsunderlag. Det vore anmärkningsvärt om beslut rörande 100-tals
miljoner kronor baseras på ett underlag som inte på ett tillfredsställande sätt
belyser faktiska förhållanden. För det andra ter det sig svårt att på kort tid
värdera och analysera den relativt stora mängd material som skall ligga till
grund för ställningstaganden i utredningen. Åtminstone upplever vi som
representanter för personalorganisationerna att våra möjligheter att ta del av
och lägga synpunkter på framtaget material väsentligen beskärs genom den
starka tidspressen. För det tredje minskas våra möjligheter att underhand
informera och inhämta synpunkter från den personal som berörs av de frågor
som behandlas i utredningen. Slutligen kan vi inte se att det finns tillräckliga
skäl för att från de politiska beslutsfattarnas sida vilja påskynda utredningen i
den utsträckning och med bl. a. de konsekvenser som vi angivit ovan.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts vill vi föreslå:

1) att regeringen efter samråd med utredningsmannen bereder utredningen
större tidsmässiga möjligheter att slutföra sitt arbete,

2) att utredningen innan den blir föremål för behandling i regering och
riksdag följs upp av ett remissförfarande som bör kunna tillföra värdefulla
synpunkter inför ett politiskt avgörande i frågan.

Det är vår förhoppning att regeringen ställer sig positiv till våra förslag och
att detta kan medföra att politikerna får ett ordentligt beslutsunderlag i
denna fråga som vi upplever som så viktig.

I den mån regeringen på grundval av vad som ovan anförts inte anser sig

KU 1979/80:50

277

kunna tillmötesgå framförda förslag anhåller vi redan nu om ett sammanträffande
där vi kan ges möjlighet att ytterligare utveckla våra synpunkter i
frågan.

Stockholm den 13 november 1978

Bengt Nordberg Curt Lagergren

Statsanställdas Förbund SACO/SR

Christina Kihl
TCO-S

Sigrid Nenzén
TCO-S

KU 1979/80:50

278

Bilaga 17

PM angående regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet

Kontrollen av säkerhetspolisens verksamhet behandlades av utskottet
även under 1978/79 års granskning (KU 1978/79:30). I detta betänkande
lämnades i en särskild PM (s. 298 ff) en redogörelse för den polisiära
säkerhetstjänsten m. m.

I sitt yttrande över granskningsärendet i denna del anförde utskottet
följande:

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 14, har
säkerhetspolisens organisation nyligen varit föremål för översyn, vilken
omfattat även registerverksamheten. Denna kontrolleras dessutom fortlöpande.
Förutom den särskilda uppgift att bevaka verksamheten som åvilar de
sex i rikspolisstyrelsens styrelse ingående riksdagsledamöterna har JO, JK
och regeringen genom justitieministern full insyn i verksamheten. Justitieministern
har regelbundna sammanträffanden med rikspolischefen och
chefen för säkerhetsavdelningen. Vid dessa sammanträffanden, som äger
rum en gång i månaden, sker en genomgång av aktuella ärenden. För att få
överblick över hur gällande rättsregler tillämpas har justitieministern även
gått igenom registren.

Mot bakgrund av att den verksamhet som bedrivs av säkerhetsavdelningen
vid rikspolisstyrelsen i stor utsträckning är hemlig är det viktigt att de
kontrollorgan som finns fungerar väl. Från de synpunkter utskottet
företräder är det positivt att man vid översynen av rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning bl. a. har strävat efter större öppenhet.

Enligt vad som uppgivits av statssekreteraren i justitiedepartementet
tillämpas samma rutiner som under förra regeringen. Rikspolischefen och
chefen för säkerhetsavdelningen kommer således till departementet en gång i
månaden och lämnar redogörelser för verksamheten. Närvarande från
regeringens sida är vid dessa tillfällen justitieministern, statssekreterarna i
justitiedepartementet och i statsrådsberedningen samt chefen för den enhet
inom justitiedepartementet som handlägger förvaltningsärenden angående
polis- och åklagarväsendet. Därutöver besöker justitieministern med jämna
mellanrum säkerhetsavdelningen och går igenom det särskilda registret.
Under den nuvarande justitieministerns tid i regeringen har detta skett en
gång. Förutom dessa kontakter äger sammanträffande rum mellan justitieministern
och rikspolischefen och chefen för säkerhetsavdelningen omedelbart
på grund av inträffade händelser. Under den nuvarande trepartiregeringens
tid har detta skett i anledning av den s. k. polackaffären.

Justitieutskottet har under innevarande riksmöte vid två tillfällen behandlat
motioner om den polisiära säkerhetstjänsten (JuU 1979/80:3 och
1979/80:31). I det förstnämnda betänkandet, som var föranlett av motioner
dels från Maj Britt Theorin m. fl. (s) och dels från Lars Werner m. fl. (vpk)
med yrkande om utredning bl. a. i syfte att förbättra den parlamentariska

KU 1979/80:50

279

kontrollen över säkerhetspolisen, lämnade utskottet en mycket ingående
redogörelse för säkerhetspolisens uppgifter. Beträffande det närmare
innehållet i betänkandet hänvisas till detta.

Justitieutskottet avstyrkte enhälligt motionsyrkandena och anförde avslutningsvis
följande:

Utskottet, som i anslutning till behandlingen av detta ärende vid besök hos
rikspolisstyrelsen informerats om säkerhetspolisens verksamhet, finner
sammantaget - särskilt i belysning av resultatet av den nyssnämnda
översynen - att anledning saknas till någon åtgärd från riksdagens sida till
följd av motionsyrkandena. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten av
att regeringen även i fortsättningen fortlöpande ägnar säkerhetstjänsten
uppmärksamhet och tar de initiativ som kan befinnas erforderliga. Med
hänsyn till bl. a. önskemålen om en vidgad parlamentarisk insyn vill utskottet
uttala att utskottet för sin del även framgent kommer att följa verksamheten
vid den polisiära säkerhetstjänsten med uppmärksamhet. Särskild anledning
till förnyade överväganden kan bedömas uppkomma vid behandlingen av de
lagförslag som kan förutses som resultat av pågående lagstiftningsarbete,
t. ex. översynen av tvångsmedelsregleringen - bl. a. såvitt gäller telefonavlyssning
- vid förundersökning i brottmål.

Riksdagen följde utskottet.

Vid behandlingen av anslaget till den särskilda polisverksamheten tog
justitieutskottet upp liknande motionsyrkanden från Maj Britt Theorin m. fl.
(s) och Lars Werner m. fl. (vpk) (JuU 1979/80:31). Utskottet och riksdagen
vidhöll därvid sitt tidigare ställningstagande i frågan. Utskottet anförde
avslutningsvis följande:

De här beskrivna reformerna rörande säkerhetstjänstens organisation och
verksamhet är delvis föremål för regeringens prövning och har i övriga delar
varit i tillämpning under så kort tid att annat ställningstagande i ämnet än det
riksdagen gjorde i december 1979 enligt utskottets mening inte är möjligt. Av
betydelse i sammanhanget är att vissa andra frågor med anknytning till
omorganisationen f. n. övervägs inom justitiedepartementet. Sålunda övervägs
bl. a. en ändring i 1973 års föreskrifter om principerna för registrering.
Hithörande frågor har också aktualiserats genom slutrapporten av 1979 års
särskilda juristkommission (Ds Ju 1980:2) Fallet Bergling, Överväganden
angående åtgärder, som avlämnats till regeringen den 29 februari 1980. I
rapporten föreslår kommissionen bl. a. att omorganisationen inom några år
blir föremål för en förutsättningslös utvärdering.

I nyssnämnda rapport angående fallet Bergling anförs beträffande
översynen av rikspolisstyrelsens/säkerhetsavdelningens (RPS/SÄK) verksamhet
och organisation avslutningsvis följande:

Det är självfallet varken möjligt eller lämpligt att kommissionen uttalar sig
i detalj om den beslutade omorganisationen. Det avgörande måste bli hur
den utfaller i praktiken, och det kan endast tiden ge besked om. Som har
framgått av det föregående anser dock kommissionen att de vidtagna
åtgärderna och framlagda förslagen är steg i rätt riktning. Kommissionen vill
särskilt framhålla vikten av att systemet med mindre, väl avgränsade

KU 1979/80:50

280

arbetsgrupper utvecklas. Ett sådant arbetssätt i förening med god inre
sekretess skulle sannolikt i hög grad ha begränsat Berglings möjligheter att
förråda sin rotels organisation och verksamhet.

Det är dock att märka att åtskilligt likväl blir vid det gamla. Den
grundläggande inriktningen av verksamheten och stommen till organisationen
är sålunda detsamma som förut och går i sina huvuddrag långt tillbaka i
tiden. Kommissionen vill därför förorda att den genomförda omorganisationen
inom några år blir föremål för en förutsättningslös utvärdering.
Kommissionen vill därvid peka på att en mindre, välutbildad och kompetent
styrka kan vara väl så effektiv som en större, där urval och utbildning inte
alltid kan stå på samma nivå. Bl. a. av detta skäl bör man inte vara
främmande för en omprövning som omfattar såväl organisation som
numerär, inriktning och arbetsformer.

KU 1979/80:50

281

Bilaga 18

PM angående regeringens handläggning av tillsättning av skoldirektörstjänst
i Lomma

Ärendet

Skolöverstyrelsen medgav den 19 juli 1978 att tjänsten som skoldirektör i
Lomma kommun fick ledigkungöras. Till den sålunda ledigkungjorda
tjänsten anmälde sig 19 sökande. Tre av dessa återkallade dock sina
ansökningar.

Skolstyrelsen i Lomma kommun beslöt den 2 oktober 1978 enhälligt att
förorda rektorn vid grundskolan i Köping Birger Klingström till innehavare
av tjänsten. Beslutet innehöll ingen särskild motivering. I dåvarande
skoldirektörens yttrande till skolstyrelsen förordades också Klingström till
tjänsten. I yttrandet framhölls emellertid att några av de andra sökandena
hade mer omfattande utbildning än Klingström, en del längre erfarenhet som
lärare och skolledare. Många hade dessutom fullgjort väl kvalificerade
uppgifter. Utöver Klingström kunde därför enligt yttrandet ytterligare några
av de sökande betecknas som lämpliga för skoldirektörstjänsten. Vilka av de
sökande detta gällde angavs dock inte.

Över skolstyrelsens beslut anförde sökandena studierektorn vid gymnasieskolan
i Lund, adjunkten vid grundskolan i samma kommun Anna
Holmberg och t. f. skoldirektören i Kävlinge Gulli Lundqvist var för sig
besvär hos regeringen. Klingström inkom med förklaring över besvären.

Skolstyrelsen vidhöll i yttrande över besvären den 4 december 1978 sitt
tidigare beslut och hemställde att regeringen måtte lämna besvären utan
bifall.

Länsskolnämnden yttrade sig i tillsättnings- och besvärsärendet den 19
december 1978. Nämnden, vars beslut var enhälligt, biträdde därvid
skolstyrelsens förslag.

Slutligen yttrade sig skolöverstyrelsen till regeringen den 19 februari 1979.
Skolöverstyrelsen, som avstyrkte bifall till besvären, ansåg att Klingström i
främsta rummet borde komma i fråga till tjänsten.

Regeringen förordnade den 3 maj 1979 Anna Holmberg att fr. o. m. den 1
juni 1979 tills vidare vara skoldirektör i Lomma.

Fråga i riksdagen

Egon Jacobsson (s) framställde den 7 maj 1979 en fråga (anmäld den 8 maj
1979) till statsrådet Birgit Rodhe om tillsättningen av skolledartjänster.
Frågan besvarades den 17 maj 1979.1 svaret sägs bl. a. att regeringen normalt
följer skolstyrelsens förord, om det kan bedömas vara sakligt grundat.
Beträffande det nu aktuella fallet anförde statsrådet att regeringen tillsatt en
kvinnlig sökande som skolstyrelsen förbigått vid sitt förord trots att hon i

KU 1979/80:50

282

fråga om såväl utbildning som lärår- och skolledartjänstgöring var överlägsen
den som skolstyrelsen förordat. För att det skall vara möjligt att öka antalet
kvinnliga skolledare är det, anförde statsrådet, ett minimikrav att man i de
fall en kvinna är mest meriterad till tjänsten noga beaktar jämställdhetsprincipen.
Vid tillsättning av skolledare måste enligt statsrådet denna synpunkt
vägas in tillsammans med det av skolstyrelsen avgivna förordet. En sådant
bedömningssätt står enligt statsrådet i överensstämmelse med såväl regeringsformens
stadganden som riksdagens uttalanden.

Beträffande frågedebatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet (1978/
79:148).

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen skall vid tillsättning av
statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Detsamma skall enligt 4 kap. 3 § andra stycket lagen (1976:600)
om offentlig anställning gälla i fråga om icke statlig offentlig tjänst. Närmare
föreskrifter om detta meddelas i författning. En sådan föreskrift finns i 17
kap. 15 § skolförordningen (1971:235, omtryckt 1979:717). Där sägs
nämligen att när 4 kap. 3 § andra stycket lagen om offentlig anställning
tillämpas på ordinarie tjänst som skolledare gäller som befordringsgrunder
särskilt insikter, erfarenhet och övriga egenskaper som företrädesvis fordras
för att utöva tjänsten.

Enligt 17 kap. 9 § skolförordningen skall skolstyrelsen upprätta förteckning
över sökande till tjänst som skolchef. I förslag skall förordas den som
anses företrädesvis böra komma i fråga. Två eller flera får även förordas med
angivande av den inbördes ordningen. Förslaget skall innehålla de skäl som
med iakttagande av gällande befordringsgrunder bestämt förordet.

Ordinarie tjänst som skoldirektör tillsätts enligt 17 kap. 13 § första stycket
skolförordningen av regeringen efter förslag av skolstyrelsen. Länsskolnämnden
och skolöverstyrelsen skall yttra sig i sådant ärende.

I utbildningsväsendets författningsbok 1979/80 har efter 17 kap. 13 §
skolförordningen tagits in följande anmärkning:

Skolstyrelses förord vid tillsättning av skolledare. SÖ 1958-02-18

I samband med utfärdandet av kungörelsen den 17 januari 1958 med
särskilda bestämmelser om tillsättning av vissa skolledartjänster och
skolledarbefattningar (SFS 1958:7) har Kungl. Maj:t i brev till skolöverstyrelsen
samma dag velat fästa vederbörandes uppmärksamhet på vad
föredragande departementschefen i propositionen 1957:61 (s. 64) och
statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1957:97 (s. 47) anfört
därom, att vid tillsättning av skolledarbefattning stor vikt bör tillmätas
skolstyrelsens förord.

I utbildningsdepartementets bilaga till statsverkspropositionen 1973 anförde
föredragande departementschefen att vad sålunda anförts alltjämt bör

KU 1979/80:50

283

gälla såväl för grundskolan som för den kommunala gymnasieskolan (prop.
1973:1 Bilaga 10 s. 262).

Skoladministrativa kommittén har i sitt betänkande (SOU 1980:5)
Förenklad skoladministration föreslagit viss decentralisering och delegering
av beslutanderätten när det gäller tillsättning av skolledartjänster. Tillsättningen
bör enligt kommittén ligga så nära skolstyrelsen som möjligt.
Beträffande tjänst som skoldirektör innebär kommitténs förslag att beslutanderätten
flyttas från regeringen till skolöverstyrelsen.

Jämställdhetsaspekten vid tjänstetillsättning

Frågan om jämställdhetssynpunkter skall kunna räknas som saklig grund
för tjänstetillsättning enligt 11 kap. 9 § RF och 4 kap. 3 § lagen om offentlig
anställning besvaras inte direkt i lagtexten eller förarbetena. Av propositionen
1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.
(s. 406) framgår dock att arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska hänsyn
kan göra det nödvändigt att vid vissa tjänstetillsättningar ta hänsyn inte bara
till de faktorer som i första hand brukar läggas in i begreppen förtjänst och
skicklighet. Enligt föredragande departementschefen har regeln i 11 kap. 9 §
RF utformats så att den klart ger vid handen att även andra sakliga grunder
kan få vägas in vid bedömningen. Konstitutionsutskottet förutsatte i sitt
betänkande (KU 1973:26 s. 72) med anledning av propositionen och däröver
väckta motioner att möjligheten att väga in även arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska hänsyn vid bedömningen skulle komma att
utnyttjas på sådant sätt att inga faror för den enskildes rättssäkerhet uppstår.
I förarbetena till lagen om offentlig anställning (prop. 1975/76:105 bilaga 2 s.
206) sägs med hänvisning bl. a. till vad som uttalats under förarbetena till RF
att man torde kunna utgå från att det vid bestämmandet av tillsättnings- och
befordringsgrunderna kommer att fästas stort avseende vid sådana sakliga
grunder som stämmer överens med den allmänna samhällsutvecklingen på
det personal- och arbetsmarknadspolitiska området.

Lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet
träder i kraft den 1 juli 1980. Den blir tillämplig på såväl enskild som offentlig
tjänst men ger knappast någon ledning i fråga om hur 11 kap. 9 § RF och 4
kap. 3 § lagen om offentlig anställning skall tolkas (jfr prop. 1979/80:56, AU
1979/80:10).

I förordningen (1976:686) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
statlig tjänst och cirkuläret (1976:687) om arbetet därmed åläggs de statliga
myndigheterna att verka för jämställdhet mellan sina kvinnliga och manliga
anställda. Inte heller här kan emellertid någon direkt ledning sökas i fråga om
tolkningen av tillsättningsbestämmelserna i RF och lagen om offentlig
anställning.

Vad särskilt gäller jämställdhetsaspekten vid tillsättning av skolledartjänster
finns ett uttalande av visst intresse i propositionen 1975/76:39 om skolans

KU 1979/80:50

284

inre arbete m. m. I fråga om kvinnliga lärares möjlighet att bli skolledare
anförde föredraganden följande:

För egen del vill jag anföra följande. Det är viktigt att eleverna under sin
skoltid ges rollförebilder som stämmer överens med skolans mål att verka för
jämställdhet mellan könen. Eleven hämtar sina förebilder bl. a. i den
verklighet som återspeglas i undervisningen samt i könsfördelningen bland
personalen i skolan. I detta avseende är att märka att andelen kvinnliga
lärare på låg- och mellanstadiet är ca 80 %. På skolledande befattningar är
detta ett särskilt problem därför att det är få kvinnor på sådana poster, men
samtidigt många i lärarkollektivet. Enligt min mening måste ökade insatser
göras för att rekrytera fler kvinnor till skolledarbefattning. Det är även
angeläget att eftersträva att skolledningen får en allsidig sammansättning
med lärare med olika slag av utbildning och tjänstgöring.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad föredragande chefen för
utbildningsdepartementet anförde i prop. 1973:1 (bil. 10) rörande rekryteringen
av skolledare i gymnasieskolan. Han framhöll ”att enligt gällande
behörighetsföreskrifter alla som är behöriga till ordinarie tjänst som lärare i
gymnasieskolan också är behöriga till tjänst som rektor eller ordinarie
studierektor”. Vidare uttalades att ”även enligt gällande befordringsgrunder
- insikter, erfarenhet och övriga egenskaper som företrädevis fordras för
tjänsten - är lärare med olika slag av utbildning i och för sig jämställda och
enligt min mening bör man eftersträva att skolledningen i en skolenhet med
rektor och en eller flera studierektorer får en allsidig sammansättning av
lärare med olika slag av utbildning och lärartjänstgöring”. Enligt min mening
är det angeläget att skolmyndigheterna också beträffande grundskolan
strävar efter en sådan allsidighet i rekryteringen vid tillsättning av skolledare.
I detta ligger också att en jämnare fördelning mellan könen vad avser
skolledarbefattningar bör eftersträvas.

Utbildningsutskottet anförde i sitt betänkande (UbU 1975/76:30 s. 54)
med anledning av propositionen att utskottet delade statsrådets uppfattning
att ökade insatser bör göras för att rekrytera fler kvinnor till skolledarbefattningar.
Riksdagen hade ingen annan uppfattning i denna fråga (rskr
1975/76:367).

Regeringen har den 20 januari 1977 (Dir. 1977:16) tillkallat en kommitté
med uppgift att öka andelen kvinnor på skolledande befattningar. Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under våren 1980.

I detta sammanhang kan också nämnas en ändring i 9 § skollagen
(1962:319), som trädde i kraft den 1 januari 1980. Ändringen innebär bl. a.
att skolstyrelsen särskilt åläggs att verka för jämställdhet mellan kvinnor och
män (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422, SFS
1979:721).

Frågan om tjänstetillsättning och jämställdhet med särskild betoning på
regeringens praxis i tjänstetillsättningsärenden har behandlats i en artikel i
Förvaltningsrättslig tidskrift (Häfte 5 1979) av hovrättsassessorn Urban
Loinder, budgetdepartementet. I artikeln dras bl. a. den allmänna slutsatsen
att regeringen har beaktat jämställdhetsaspekten som en saklig grund enligt
RF.

KU 1979/80:50

285

Bilaga 19

PM angående frågor om medicinska forskartjänster m. m. mot
bakgrund av Serafimerlasarettets nedläggning

Genom beslut i april 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 12. UbU 1978/79:26. rskr
1978/79:286) godkände riksdagen riktlin jer för överflyttning av den läkarutbildning
och forskning som berörs av Stockholms läns landstings beslut om
nedläggning av verksamheten vid Serafimerlasarettet den 20 januari 1980.
Beslutet innebar att utbildningen förläggs till Danderyds sjukhus medan
forskningsresurserna knyts till Huddinge sjukhus.

Utbildningsutskottet framhöll i sitt betänkande (UbU 1978/79:26 s. 7-8)
bl. a. att tre av de fem professurerna som var förenade med tjänst som
överläkare vid Serafimerlasarettet var föremål för prövning enligt 19 kap.
22 § högskoleförordningen. Det gällde professurerna i medicin samt i klinisk
bakteriologi och klinisk fysiologi. Genom att prövning pågick var. anförde
utskottet, det framtida ämnesområdet för resp. professur obekant. I fråga
om professuren i medicin hade i motionen 1978/79:1333 yrkats att riksdagen
skulle besluta att denna professur vid nuvarande innehavarens avgång skall
ändras till en professur i medicin, särskilt kardiologi. med placering vid
Karolinska sjukhuset. Utskottet sade sig för sin del inte vara berett att
föregripa resultatet av den pågående prövningen. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandet och förutsatte därvid att regeringen skulle komma att
underställa riksdagen ärendet (betänkandet s. 9). Beträffande de två
professurer-i kirurgi och klinisk kemi-som inte prövades enligt 19 kap. 22 §
högskoleförordningen ansåg utskottet det lämpligt att de nuvarande
innehavarna vid Serafimerlasarettets nedläggning bereddes tillfälle att
tjänstgöra som överläkare vid Karolinska sjukhuset. Utskottet anförde
vidare att det ankommer på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för en
sådan övergångsvis anordning (betänkandet s. 9). Vad utskottet anfört gav
riksdagen regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens beslut om riktlinjer för överflyttning av
utbildnings- och forskningsverksamheten vid Serafimerlasarettet uppdrog
regeringen den 19 juli 1979 åt karolinska institutet (Kl) att vidta de åtgärder
som behövs för genomförande av beslutet och därvid bl. a. redovisa en plan
för omprövning av de forskartjänster som berörs av omdispositionerna.
Härvid skulle enligt uppdraget bl. a. gälla att vid den till Huddinge sjukhus
förlagda forskningsorganisationen även framgent skulle finnas de ytterligare
fem tjänster som professor vilka tillkommer genom omplacering frän
Serafimerlasarettet. Regeringens beslut om uppdrag till Kl redovisas i
utulerbilaga /.

Vad gäller riksdagens uttalande beträffande professurerna i kirurgi och
klinisk kemi har ett brev daterat den 3 juli 1979 sänts från utbildningsdepartementet
till de båda professorerna. I brevet, som enligt uppdrag

KU 1979/80:50

286

undertecknats av kanslirådet Willi Barenthin, sägs bl. a. att erbjudandet att
tjänstgöra som överläkare vid Karolinska sjukhuset inte kan ges innebörden
att även forskningen och forskarutbildningen skall vara förlagd dit. Brevet
redovisas i underbilaga 2.

Regeringen har i propositionen 1979/80:136 om vissa professurer vid
karolinska institutet föreslagit riksdagen att bemyndiga regeringen att ändra
benämningen av vissa tjänster som professor vid institutet. Genom
propositionen underställs riksdagen bl. a. frågorna om prövning enligt 19
kap. 22 § högskoleförordningen beträffande de tre professorstjänster vid
Serafimerlasarettet som enligt vad tidigare sagts är föremål för sådan
prövning. Förslagen innebär att tjänsten som professor i medicin får den
ändrade benämningen professur i medicinska njursjukdomar, att tjänsten
som professor i klinisk bakteriologi återbesätts med oförändrat innehåll samt
att tjänsten som professor i klinisk fysiologi omvandlas till en professur i
pediatrik, särskilt utvecklingsfysiologi.

Bestämmelserna i 19 kap. 22 § högskoleförordningen (1977:263. omtryckt
1979:857) innebär att en omprövning av en icke nyinrättad tjänst som lärare
skall ske när sådan tjänst blir ledig. Vid prövningen skall avgöras huruvida
tjänsten bör

1. återbesättas med oförändrat ämnesinnehåll,

2. ges ändrat ämnesinnehåll.

3. ersättas med annan lärartjänst eller

4. indragas.

Närmare bestämmelser om denna prövning finns i 19 kap. 23-27 Enligt
23 § åligger det styrelsen för den institution som tjänsten tillhör att avge
förslag till beslut. I fråga om tjänst som professor skall enligt 24 § sådant
förslag avges till fakultets- eller sektionsnämnden. Denna skall härefter avge
eget förslag till högskolestyrelsen. Gäller ärendet tjänst, vars ämnesinnehåll
fastställts av regeringen, skall högskolestyrelsen med eget yttrande överlämna
förslagen till universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). I annat fall
beslutar styrelsen. UHÄ får enligt 26 § medge att tjänst, vars ämnesinnehåll
fastställts av regeringen, återbesätts med oförändrat ämnesinnehåll. Finner
UHÄ i fråga om sådan tjänst att annan åtgärd som avses i 22 § bör vidtas,
skall ämbetet avge förslag därom till regeringen.

KU 1979/80:50

287

Underbilaga 1

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

BESLUT 1979-07-19
Karolinska institutet
Fack

104 01 STOCKHOLM

Godkännande av vissa överenskommelser, m. m.

Statens förhandlingsnämnd har med skrivelse den 10 april 1978 överlämnat
ett protokoll fört vid överläggningar den 30 mars 1978 mellan statens
förhandlingsnämnd och företrädare för Stockholms läns landstingskommun
angående frågor om investeringsersättning enligt 5 § LUA 1977 Stockholm
m. m. till följd av vissa omdispositioner beträffande upplåtna enheter inom
landstingsområdet. Till protokollet är fogad en överenskommelse nr 2 om
statlig investeringsersättning enligt 5 § 1. LUA 77 Stockholm. Protokollet
och överenskommelsen är intagna som bilaga 5 till regeringens proposition
1977/78:177.

Riksdagen har den 25 april 1979 anmält sina beslut i anledning av
propositionen 1978/79:100 såvitt avser hithörande frågor (UbU 1978/79:26,
rskr 1978/79:286).

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1979/80 föreskrivit, att de
professurer vilka f. n. är placerade vid Serafimerlasarettet fr. o. m. den 20
januari 1980 skall - med tillfälligt undantag för en av professurerna - vara
placerade vid Huddinge sjukhus.

Regeringen godkänner det av statens förhandlingsnämnd överlämnade
protokollet jämte därtill fogad investeringsöverenskommelse.

Regeringen uppdrar åt styrelsen för karolinska institutet att efter samråd
med Stockholms läns landstingskommun vidtaga de åtgärder som behövs för
att genomföra de omdispositioner i fråga om resurser för utbildning och
forskning som föranleds av beslutet. Som ett led häri skall styrelsen senast
den 15 oktober 1979 till universitets- och högskoleämbetet och regeringen
redovisa en plan för omprövning av de forskartjänster som berörs av
omdispositionerna. Härvid skall bl. a. gälla att vid den till Huddinge sjukhus
förlagda forskningsorganisationen även framgent skall finnas de ytterligare
fem tjänster som professor vilka tillkommer genom omplacering från
Serafimerlasarettet.

Till verksamheten vid Serafimerlasarettet knutna lärartjänster som
inrättats för den grundläggande läkarutbildningens behov skall medfölja
denna till Danderyds sjukhus.

På regeringens vägnar
Jan-Erik Wikström

Gunilla Femte

KU 1979/80:50

288

Underbilaga 2

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET 79-07-03
Högskoleenheten

Till professorerna Dag Hallberg och Eric Hultman

Serafimerlasarettet
112 83 STOCKHOLM

Angående professurerna i kirurgi och klinisk kemi vid Serafimerlasarettet

I skrivelse till utbildningsministern den 7 juni har Ni begärt besked rörande
tolkningen av riksdagens beslut med avseende på Er fortsatta tjänstgöring
vid Serafimerlasarettets nedläggning. Med anledning av skrivelsen vill jag
lämna Er följande upplysningar, som jag hoppas är ägnade att underlätta Era
ställningstaganden.

Innebörden av riksdagens beslut framgår av utbildningsutskottets betänkande
UbU 1978/79:26. Det ankommer på regeringen att tolka och verkställa
beslutet. Detta sker i huvudsak dels genom föreskrifter i regleringsbrev för
budgetåret 1979/80, dels genom uppdrag till karolinska institutet enligt vissa i
uppdraget angivna riktlinjer. Jag kommer i det följande att redovisa vad som
kan väntas komma att föreskrivas med avseende på Er tjänstgöring fr. o. m.
den 20 januari 1980, då verksamheten vid Serafimerlasarettet har upphört.

Innan jag gör det vill jag särskilt framhålla att regeringen avser att
verkställa riksdagens beslut helt i överensstämmelse med ordalydelsen i
utskottsbetänkandet. I den mån utskottet haft avsikter som inte tolkningsvis
går att förena med ordalydelsen, kan regeringen inte beakta detta.

Riksdagens ställningstagande i huvudfrågan - den fråga som nu varit
föremål för upprepad prövning - är entydigt: utbildningen flyttas till
Danderyds sjukhus, forskningen (och forskarutbildningen) skall vara förlagd
till Huddinge sjukhus. Det senare uttrycks i formuleringen att ”resurser för
den av professortjänsternas innehavare bedrivna forskningen /skall/ tillhandahållas
vid Huddinge sjukhus". Mot den bakgrunden kan erbjudandet till
Er att ”tjänstgöra som överläkare vid Karolinska sjukhuset” inte ges
innebörden att även den av Er bedrivna forskningen och forskarutbildningen
skall vara förlagd dit. Den av Er som väljer att utnyttja erbjudandet kommer
därför att få räkna med en lokalmässig separering av sjukvårds- respektive
forsknings- och utbildningsmomenten i tjänstgöringsskyldigheten.

Skulle detta bli Ert val, blir det i första hand en uppgift för de berörda
myndigheterna att i samarbete med Stockholms läns landsting planera för
hur det skall genomföras praktiskt. Utgångspunkten för myndigheternas
handlande blir då följande i regleringsbrev givna föreskrift för respektive
professur, förenad med överläkartjänst, nämligen att denna skall vara

KU 1979/80:50

289

”placerad” vid Huddinge sjukhus fr. o. m. den 20 januari 1980, ”dock att
nuvarande innehavare tjänstgör som överläkare vid Karolinska sjukhuset”.
Vid Karolinska sjukhuset kommer då att finnas inrättad en motsvarande
arvodesbefattning som överläkare.

Karolinska sjukhuset är i och för sig upplåtet för forskning. Någon extra
tilldelning av forskningsmedel till sjukhuset kan emellertid inte påräknas
med åberopande av förevarande riksdagsbeslut, enär Er tjänstgöringsskyldighet
i forskning och utbildning skall fullgöras vid Huddinge sjukhus.

Detta brev tjänar som nämnts syftet att hjälpa Er till ett personligt
ställningstagande beträffande Er fortsatta tjänstgöring. Regeringen är också
beroende av Era besked för att i förekommande fall kunna slutligt utfärda
föreskrifterna i ärendet. Myndigheterna är för sin planering betjänta av snara
besked. Med hänsyn härtill har jag bedömt det som ändamålsenligt att bringa
innehållet i detta brev till alla berörda parters kännedom på det att ett
eventuellt fortsatt samråd skall kunna ske utifrån gemensamma förutsättningar.
Sändlista återges nedan.

I avvaktan på Era skriftliga besked kommer regleringsbrevet att innehålla
endast den text som är gemensam för de båda principlösningar som kan
komma ifråga, dvs. föreskriften att resp. professur, förenad med överläkartjänst,
fr. o. m. den 20 januari 1980 skall vara placerad vid Huddinge
sjukhus. Valet av principlösning ligger nu i Era händer.

Stockholm, den 3 juli 1979

Enligt uppdrag,

Willi Barenthin
kansliråd

Sändlista

socialstyrelsen (Gunnar Wennström)
karolinska sjukhuset (Göran Karlén)

nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (Alf Nygren)
statens förhandlingsnämnd (Svante Englund)
universitets- och högskoleämbetet (Torsten Kälvemark)
karolinska institutet (Bengt Pernow)

Stockholms läns landsting (Tord Bergstedt)

19 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

290

Bilaga 20

PM angående regeringens handläggning av framställningar från 1979
års kyrkomötes utredningsnämnd om fastställande av verksamhetstid
m. m.

Granskningsfrågan

I en till konstitutionsutskottet ställd skrivelse den 18 maj 1979 (underbilaga
1) har riksdagsledamoten Gunnel Jonäng (c) påkallat utskottets granskning
av

1) den förre kyrkoministern Bertil Hanssons deltagande i förhandlingarna
vid 1979 års kyrkomöte i kyrka-statfrågan; samt

2) den förra regeringens beslut att begränsa verksamhetstiden för 1979 års
kyrkomötes utredningsnämnd i förhållande till begärda tolv månader.

A. Frågan om utredningsnämndens verksamhetstid

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt p. 9 övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform (RF)
fordras samtycke av allmänt kyrkomöte för stiftande, ändring eller upphävande
av kyrkolag. Vidare krävs enligt samma punkt bifall av allmänt
kyrkomöte för ändring eller upphävande av det forna prästeståndets ännu
kvarvarande privilegier.

Enligt 1 § andra stycket kyrkomötesförordningen (1949:174) tillkommer
det allmänt kyrkomöte att uppta kyrkliga ärenden. Utöver den medbestämmanderätt
i kyrkolags- och privilegiefrågor som följer av RF har
kyrkomötet inte någon beslutanderätt beträffande behandlade ärenden.
Mötet är i stället i princip ett opinionsorgan med rätt att besluta
”underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos
regeringen anmälas” (sista meningen angivet stycke).

Kyrkomötet fick genom 1949 års kyrkomötesförordning befogenhet att
tillsätta en utredningsnämnd. Enligt 14 § kyrkomötesförordningen har
nämnden - som skall bestå av tre prästerliga ombud och fyra lekmannaombud
med lika antal suppleanter - till uppgift att ”till nästföljande kyrkomöte
bereda samt avgiva yttranden och förslag i sådana ärenden som mötet i
anledning av vid mötet väckta motioner överlämnat till nämnden”.
Nämndens verksamhet skall enligt samma paragraf vara avslutad ”inom tid
som regeringen bestämmer, högst ett år efter kyrkomötets slut”. Regeringen
kan dock medge att nämnden även får sammanträda under högst två
månader närmast före nästföljande kyrkomötes början.

I instruktionen (1951:505) för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd

KU 1979/80:50

291

föreskrivs i 1 § andra stycket att nämnden så snart ske kan skall göra
framställning hos regeringen om bestämmande av den tid, inom vilken
nämndens verksamhet skall vara avslutad. Enligt 4 § äger nämndens
ordförande - om nämnden finner sig behöva inhämta upplysningar av statlig
myndighet - hos chefen för utbildningsdepartementet begära regeringens
befallning till vederbörande att meddela upplysningarna.

Bakgrunden till bestämmelserna om utredningsnämnd och vissa motivuttalanden
m. m. återges i underbilaga 2.

1979 års kyrkomöte

1979 års kyrkomöte, som var samlat under tiden den 20 januari-den 23
februari 1979, hade som huvuduppgift att behandla två skrivelser från den
dåvarande fp-regeringen, nämligen Skr 1979:1 om ändrade relationer mellan
staten och svenska kyrkan och Skr 1979:2 med förslag till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan.

Genom Skr 1979:1 begärde regeringen kyrkomötets yttrande över ett av
deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna framlagt förslag till ändrade
relationer mellan staten och svenska kyrkan samt avgivna remissyttranden.

Ärendet bereddes av kyrkomötets särskilda utskott, som redovisade sin
bedömning i betänkandet 1979:1. Bakom utskottets skrivning stod en
majoritet bestående av 13 av utskottets 21 ledamöter (biskop Arne
Palmqvist, ordförande, Nils Glimelius, Gunnar Helander, Gunnar Lindberg,
Clarence Nilsson, Henning Andersson, Åke Assargård, Sigvard
Hovstadius, Gunnel Jonäng, Kerstin Perers, Uno Persson, Ingvar Staxäng
och Göran Åstrand).

Utskottet konstaterade inledningsvis att stat-kyrka-förslaget i den övergripande
frågan om den framtida relationen mellan svenska kyrkan och
staten byggde på de ställningstaganden som 1968 års beredning om stat och
kyrka gjort. Förslaget var enligt utskottet realiter ett förslag om skilsmässa
mellan stat och kyrka och presenterades som en helhetslösning, där de olika
delarna hörde intimt samman som en helhet. Utskottet kunde inte finna att
det fanns någon bred, allmän opinion för ett principbeslut på grundval av den
framlagda helhetslösningen. Däremot kunde enligt utskottets mening bl. a.
en bred församlingsopinion åberopas som ett stöd för att inte utgå från
skilsmässoprincipen utan i stället bygga på principen om ett bevarat
samband, som ger utrymme för partiella förändringar.

Utskottet underströk att principen om bevarat samband var historiskt
betingad i Sverige liksom i de andra nordiska länderna. Enligt utskottet var
en närmare relation mellan staten och kyrkan naturlig i länder där den helt
övervägande delen av befolkningen sedan gammalt och alltfort tillhör en och
samma kyrka.

KU 1979/80:50

292

Utskottet betonade att svenska kyrkan enligt 1951 års religionsfrihetslag
var ett trossamfund i en delvis annan betydelse än övriga i landet verksamma
religiösa sammanslutningar. Den har ingen föreningskaraktär utan står
öppen för envar och lägger tonvikten på det kristna budskapets verkningskraft.

Enligt utskottets mening fanns det alltjämt stora möjligheter att inom
ramen för ett bevarat samband låta kyrkans karaktär av trossamfund komma
till klart uttryck och att göra alla och envar medvetna om vad kyrkotillhörigheten
innebär. I linje med denna profilering hade kyrkan enligt utskottet
bestämda önskemål om vissa partiella förändringar och strävan efter att få
dessa förverkligade.

Om förslaget skulle genomföras skulle enligt utskottet kyrkans karaktär av
öppen, rikstäckande folkkyrka i grunden förändras. Församlingarnas
möjligheter både i glesbygderna och i de växande tätorterna skulle
försämras. Utskottet tog därför ställning för ett bevarat samband mellan
staten och kyrkan och förordade inomkyrkliga reformer.

När det gällde de olika delfrågorna i förslaget var utskottets ställningstagande
negativt på flera punkter, bl. a. i vad gällde begravningsverksamheten,
församlingsregistreringen, kyrkans ekonomi och personalfrågorna.
Förslaget till helhetslösning var därför enligt utskottets mening inte lämpat
att ligga till grund för ett principbeslut om ändrade relationer mellan staten
och kyrkan.

Samtidigt som utskottet ställde sig negativt till det framlagda förslaget var
det angeläget att frågorna om önskvärda reformer under nu rådande
samband mellan staten och kyrkan inte ytterligare skulle skjutas på
framtiden. Utskottet förordade därför att kyrkomötet skulle tillsätta en
utredningsnämnd med uppdrag att utifrån principen om bevarat samband
med partiella förändringar utarbeta ett färdigt förslag till kyrkans framtida
organisation. Målsättningen borde vara att den redan nu på församlingsplanet
väl fungerande demokratiskt upplagda ordningen fick sin motsvarighet
på stifts- och riksplan. Därvid borde samverkan mellan folkligt förankrad
självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning komma till uttryck. Varje
ändring av kyrkans organisation borde syfta till att stärka kyrkans demokrati
och slå vakt om de karaktärsdrag som i dag ger kyrkan dess identitet av öppen
folkkyrka.

I en reservation till särskilda utskottets betänkande förordade åtta
ledamöter (Sam Aurelius, Bertil Gärtner, Stig Hellsten, Olle Nivenius,
Valter Blomqvist, Urban Gibson, Einar Jönsson och Ingmar Ytterbrink) att
kyrkomötet skulle godta huvudprinciperna i förslaget rörande ändrade
relationer mellan staten och svenska kyrkan med förbehåll att fortsatta
utredningar skulle göras om rätten för församling att förvalta begravningsplatser
och om organiserandet av folkbokföringen och att med hänsyn till
dessa utredningar övergångstiden före ikraftträdandet skulle förlängas.
Reservanterna avstod från att närmare ta ställning till förslaget i vad det

KU 1979/80:50

293

avsåg svenska kyrkans framtida organisation. De ansåg att detaljerade
utredningar borde genomföras och beslut fattas av ett för ändamålet särskilt
sammankallat kyrkomöte.

Kyrkomötet följde särskilda utskottets majoritet. Med röstetalen 54 mot
42 uttalade sig kyrkomötet för ett bevarat samband mellan staten och
kyrkan.

Till utredningsnämnd, utsedd enligt 14 § kyrkomötesförordningen, uppdrogs
i anknytning till vissa motionsyrkanden att utarbeta och till nästföljande
kyrkomöte framlägga förslag beträffande kyrkans framtida organisation
i enlighet med vad utskottet anfört.

Det kan tilläggas att utskottet i sitt betänkande förutsatte att utredningsnämnden
skulle hinna att lägga väl underbyggda förslag avseende såväl
kyrkomötets som en kyrkostyrelses sammansättning, kompetens och arbetsformer.

Utredningsnämnden

1979 års kyrkomöte valde utredningsnämnd den 22 februari 1979. Dagen
därpå höll nämnden konstituerande sammanträde. Vid detta valdes biskop
Arne Palmqvist till ordförande.

I skrivelse till regeringen den 27 februari 1979 anmälde Palmqvist
nämndens av kyrkomötet givna uppdrag och angav att målsättningen var att
arbetet skulle vara avslutat på ett år.

I en regeringskommitté den 22 mars 1979 anfördes följande:

Efter kyrkomötets slut har regeringen haft överläggningar med socialdemokraterna,
centerpartiet och moderata samlingspartiet om stat-kyrkafrågan
och om samvetsklausulen. Regeringen har mot denna bakgrund i dag
beslutat om den vidare handläggningen av dessa frågor.

Kyrkomötet visade att det föreligger en djup splittring inom svenska
kyrkan i båda frågorna. En majoritet uttalade sig för reformer inom
bibehållet statskyrkosystem, medan en betydande minoritet reserverade sig
till förmån för ändrade relationer mellan stat och kyrka. Kyrkomötet antog
en lag om j ämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan,
men en betydande minoritet stöddet ett annat alternativ.

Partiöverläggningarna har visat att en majoritet i riksdagen stöder
minoritetslinjerna i kyrkomötet i båda frågorna. I stat-kyrka-frågan finns det
dock inga möjligheter att nå en så stor enighet som hela tiden varit
regeringens önskan. Det får vidare konstateras att det inte går att vinna
majoritet i riksdagen för sådana reformer inom statskyrkosystemets ram som
kyrkomötets majoritet uttalat sig för. I frågan om samvetsklausulen får det
konstateras att det inte går att vinna riksdagens anslutning till det av
kyrkomötet antagna lagförslaget. Det finns ingen möjlighet att nå en annan
lösning av frågan under detta riksmöte till följd av grundlagens bestämmelser
om stiftande av kyrkolag. Dessa uppställer nämligen bl. a. krav på samtycke
av kyrkomötet. Grundlagen lägger formella hinder i vägen för en annan
lösning av frågan om samvetsklausulen genom beslut under innevarande
riksmöte.

KU 1979/80:50

294

I detta läge har regeringen beslutat att inte nu framlägga förslag för
riksdagen vare sig i stat-kyrka-frågan eller i frågan om samvetsklausulen.
Båda frågorna skall i stället handläggas vidare i syfte att vinna den bredare
enighet som regeringen anser önskvärd.

Handläggningen skall enligt regeringens beslut ske på ett sådant sätt att ny
riksdags- och kyrkomötesbehandling av båda frågorna skall vara möjlig år
1981. Med hänsyn till den tid som måste reserveras för remissbehandling och
propositionsskrivning innebär detta att ett drygt år står till förfogande för
kompletterande överväganden och bearbetning av problemen.

I stat-kyrka-frågan konstaterar regeringen att det främst är delfrågorna om
folkbokföringen och begravningsverksamheten som behöver bearbetas
ytterligare. De har i hög grad komplicerat handläggningen av huvudfrågan.
Materialet bör kompletteras med ett konkret förslag om folkbokföringens
anordnande med statligt huvudmannaskap. Härvid bör kravet på god
närservice särskilt beaktas. Det föreliggande förslaget om begravningsverksamheten
bör ses över med hänsyn till synpunkterna i remissyttrandena.

Regeringen konstaterar att överläggningarna mellan staten och svenska
kyrkan får anses avslutade. Formerna för det ytterligare arbete som krävs får
övervägas närmare i kontakt med partierna och kyrkan.

Med anledning av kyrkomötets önskan om utredning av vissa inomkyrkliga
frågor konstaterar regeringen att det i första hand är frågorna om
kyrkomötets befogenheter och sammansättning och om det kyrkliga
valsystemet som kan påkalla ytterligare bearbetning. Vid partiöverläggningnarna
har, som redan nämnts, konstaterats att sådana reformer inom bevarat
statskyrkosystem, som kyrkomötet uttalat sig för, inte är en framkomlig väg.
Regeringen vill dock inte motsätta sig kyrkomötets önskan om utredning. I
syfte att finna en väg framåt har regeringen därför beslutat att först låta
kyrkomötets utredningsnämnd arbeta under det närmaste halvåret. Därefter
skall utredningsarbetet övertas av en i vanlig ordning tillsatt statlig kommitté
som alltså även den får omkring ett halvår till förfogande. I denna kommitté
bör de politiska partierna delta. En utgångspunkt bör vara att man upphäver
de övergångsbestämmelser till 1975 års regeringsform som avser svenska
kyrkan och som grundlagsfäster statskyrkosystemet.

I frågan om samvetsklausulen skall nya överläggningar upptas med de
politiska partierna och med företrädare för de olika meningsriktningarna
inom svenska kyrkan. De lämpligaste arbetsformerna bör även i denna fråga
övervägas närmare i kontakt med partierna och kyrkan.

Regeringen uttrycker en förhoppning om att utvecklingen inom svenska
kyrkan skall innebära att jämställdhetsprincipen slår helt igenom och att det
skapas ett bättre samarbetsklimat som undanröjer risken för motsättningar
mellan staten och kyrkan liksom risken för kyrkosplittring.

Den dåvarande kyrkoministern Bertil Hansson avgav den kommentar till
regeringens kommuniké, som återges i underbilaga 3.

Samma dag som regeringskommunikén, den 22 mars 1979, beslöt den förra
regeringen att utredningsnämndens verksamhet skulle vara avslutad före
utgången av september 1979. Genom beslutet fick utredningsnämnden en
verksamhetstid som omfattade drygt sju månader mot begärda tolv
månader.

Genom skrivelse den 30 mars 1979 anhöll utredningsnämnden ånyo hos

KU 1979/80:50

295

regeringen att den tid inom vilken dess verksamhet skulle vara avslutad,
bestämdes till ett år efter kyrkomötets slut. I skrivelsen förklarade nämnden
att den funnit att den knappast kunde utföra sitt uppdrag åt kyrkomötet på så
kort tid som regeringsbeslutet förutsatte och detta i synnerhet som den
sammanföll med sommarsemestrarna. Framställningen lämnades genom
beslut av den förra regeringen den 20 april 1979 utan bifall.

Den 26 september 1979 avgav utredningsnämnden ett ”preliminärt”
betänkande ”med anledning av väckta motioner om kyrkans framtida
organisation”. Av betänkandet framgår att nämnden avser att ge vissa
kyrkliga instanser tillfälle att yttra sig över betänkandet. Vidare säger sig
nämnden vilja ge de i riksdagen representerade partierna tillfälle att yttra sig
över ett avsnitt om de kyrkliga valen. Nämnden räknar med att efter
remisserna få ta ställning till de förslag som nämnden skall framlägga till
nästa kyrkomöte. I det preliminära betänkandet ägnas ett avsnitt åt
”Utredningsnämndens arbete”. I detta, som i sin helhet återges i underbilaga
4, uttalar nämnden att den inte funnit de i regeringskommunikén anförda
skälen för att inte låta nämnden arbeta efter september månad bärande.
Nämnden hade därför räknat med bifall till sin framställning om ett års
arbetstid.

Med anledning av en framställning från utredningsnämnden i skrivelse den
28 september 1979 medgav regeringen genom beslut den 6 december 1979 att
nämnden får sammanträda under högst två månader närmast före nästa
kyrkomötes början.

I akten till regeringsbeslutet den 22 mars 1979 att bestämma utredningsnämndens
arbetstid till längst utgången av september månad 1979 ingår bl. a.
en promemoria ang. kyrkliga organisationsutredningar som upprättats inom
kommundepartementets kyrkoenhet den 8 mars 1979 (departementsrådet
Göran Göransson). Promemorian återges i underbilaga 5.

Frågedebatt

Den 19 april 1979 besvarade dåvarande kommunministern Bertil Hansson
(fp) två av Gunnel Jonäng (c) och Håkan Winberg (m) framställda frågor om
arbetet i kyrkomötets utredningsnämnd (se RD 1978/79:127 s. 19 ff.).

Pågående utredning

Den i regeringskommunikén den 22 mars 1979 aviserade utredningen om
kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning m. m. har därefter
tillkallats. Direktiven (Dir. 1979:102) beslöts vid regeringssammanträdet
den 23 augusti 1979.

Av direktiven framgår att utredningsarbetet främst skall avse vissa
särskilda frågor som kan behöva undersökas för att stat-kyrka-frågan skall
kunna föras vidare. Det gäller främst kyrkomötets medverkan vid stiftande

KU 1979/80:50

296

av kyrkolag och vissa krav på reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter
och sammansättning. Därvid bör övervägandena omfatta hela punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen, dvs. de från 1809 års
regeringsform överförda stadgandena om svenska kyrkan. Enligt direktiven
bör kommittén ta del av de förslag som 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
avger och undersöka i vad mån dessa kan genomföras utan att man
befäster statskyrkosystemet eller försvårar en framtida kyrkoreform. Kommittén
bör sålunda, sägs det vidare i direktiven, överväga möjligheterna att i
samband med ett upphävande av de övergångsbestämmelser till regeringsformen
som grundlagfäster statskyrkosystemet genomföra vissa reformer i
den riktning som bl. a. 1979 års kyrkomöte har uttalat sig för.

Enligt direktiven bör utredningsarbetet bedrivas med sikte på att
kommitténs förslag skall föreligga i början av hösten 1980. Direktiven
återges i sin helhet i KU 1979/80:17 bil. 2.

Till ledamöter i utredningen har utsetts riksdagsledamoten Hilding
Johansson, ordförande, chefskonsulten Urban Gibson, utredningssekreteraren
Margareta Grape-Lantz, riksdagsledamöterna Gunnar Johansson och
Gunnel Jonäng samt förbundssekreterare Carl-Erik Lundgren.

B. Bertil Hanssons deltagande i förhandlingarna vid 1979 års kyrkomöte

Inledningsvis skall antecknas följande.

Utöver kyrkomötets ledamöter äger enligt 4 § kyrkomötesförordningen
(1949:174) cheferna för justitie- och utbildningsdepartementen närvara vid
kyrkomöte och delta i överläggningarna. Någon rätt att delta i besluten har
de inte i sådan egenskap. Om de departementsärenden som berör svenska
kyrkan handläggs av annat statsråd än de angivna departementscheferna
anses denne i stället ha befogenheterna i fråga.

Enligt 25 § 4. arbetsordning för det allmänna kyrkomötet äger de med 4 §
kyrkomötesförordningen avsedda statsråden att få ordet framför mötets
ledamöter ”utan avseende å den ordning, vari han sådant begärt”.

Av personregistret till 1979 års kyrkomöte framgår att dåvarande
kommun- och kyrkoministern Bertil Hansson - som inte var vald ledamot i
kyrkomötet - höll följande anföranden vid kyrkomötet (hänvisningarna
avser sida i kyrkomötets protokoll):

Hansson, Bertil, kommunminister. Yttranden 9 (överlämnande av skrivelser
och betänkande), 124, 153, 174 (jämställdhet mellan kvinnor och män
som präster), 410, 579 (stat och kyrka).

Beträffande dessa anföranden och debatten i övrigt vid 1979 års
kyrkomöte hänvisas till kyrkomötets protokoll.

KU 1979/80:50

297

Underbilaga 1

Till konstitutionsutskottet

Folkpartiregeringens handhavande av de kyrkopolitiska frågorna har varit
utsatt för hård kritik och skapat irritation bland kyrkliga kretsar, bl. a. vid
årets kyrkomöte.

I det långa förtroendefulla samarbetet mellan kyrka och stat har utvecklats
viss praxis. Således har tidigare kyrkoministrar iakttagit stor restriktivitet när
det gäller anförande vid kyrkomötet. Detta är god praxis. Kyrkominister och
regering har genom sina skrivelser till kyrkomötet möjlighet att där framföra
sin uppfattning. Vid kyrkomötet är det kyrkans uppfattning som skall föras
fram.

Kommunminister Bertil Hansson bröt praxis. Han talade på kyrkomötet,
kritiserade särskilda utskottets majoritetsskrivning i kyrka-stat-frågan och
uttryckte irritation över att utskottet ”klart och uttryckligt gick rakt emot vad
regeringen inte bara deklarerat som sin principiella ståndpunkt utan också
bedömt som realistiska förutsättningar för en samlande lösning mot
bakgrunden av de partiståndpunkter som markerats i riksdagen”. Han gick
även in i polemik med enskilda kyrkomötesdelegater.

Kommunministern har avvikit från tidigare praxis även genom att vägra
kyrkomötets utredningsnämnd skälig tid för att utföra det uppdrag kyrkomötet
gett utredningsnämnden. Kyrkomötet ger direktiv till utredningen.
Utredningen har rätt att arbeta högst ett år. Regeringen har rätt att fastställa
tidsrymden för utredningsnämndens arbete.

Förarbetena till kyrkomötesförordningen visar emellertid att möjligheterna
att begränsa arbetstiden' hade speciella skäl. Man ville undvika att
utredningsnämnden blev ett permanent organ.

Genom att begränsa tiden för utredningsnämndens arbete till sex månader
gör regeringen det omöjligt för utredningsnämnden att fullfölja det uppdrag
kyrkomötet givit den.

Några inskränkningar har aldrig tidigare förekommit i utredningsnämndens
verksamhet.

Det rådande sambandet mellan kyrka och stat förutsätter ömsesidig
respekt.

Jag hemställer om konstitutionsutskottets granskning.

Stockholm den 18 maj 1979

GUNNEL JONÄNG

KU 1979/80:50

298

Underbilaga 2

Kyrkomötets utredningsnämnd - bakgrund och motivuttalanden

Förslaget till utredningsnämnd framlades av de sakkunniga, som utredde
frågor om kyrkomötets sammansättning m. m. I sitt betänkande (SOU
1946:32) föreslog de att ett särskilt beredningsorgan - en kyrkomötets
delegation - skulle tillskapas, som skulle arbeta mellan kyrkomötena.

Om frågans bakgrund anfördes i betänkandet följande.

I motion vid 1929 års kyrkomöte föreslog rektorn C. E. Göransson vissa
ändringar i kyrkomötets arbetsformer, nämligen rätt för kyrkomötet dels att
träda i arbetsförbindelse med andra kyrkliga organisationer sådana som
missionsstyrelsen, diakonistyrelsen och en lagligen erkänd biskopskonferens,
dels att tillsätta en mellan kyrkomötena fungerande nämnd. I sin
motivering hänvisade motionären till den ringa grad av initiativ, som
tillkomme kyrkomötet, därigenom att det icke ägde att ”annat eller mera
besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att
hos Konungen anmälas”. Den föreslagna rätten att träda i förbindelse med
vissa kyrkliga organ kunde utnyttjas bland annat för verkställande av
förberedande utredningar av rent inre kyrkliga frågor.

Motionären anslöt sig till den av samtliga svenska kyrkans biskopar vid
samma kyrkomöte avgivna motionen (nr 1) angående vissa kyrkoorganisatoriska
frågor. Däri hade framhållits, att vid kyrkomötena förslag brukade
framkomma, vilka vore av den internt kyrkliga art, att de ej gärna kunde
göras till föremål för en skrivelse till Kungl. Majit och därför måste lämnas
utan avseende. Kyrkomötet skulle enligt motionärernas mening få en helt
annan möjlighet att giva impulser och taga fruktbringande initiativ i det
kyrkliga församlingslivets tjänst, om det inom noga bestämda gränser finge
rätt att i sådana internt kyrkliga frågor, som undandroge sig Kungl. Maj:ts
handläggning, hänvända sig direkt till vissa kyrkliga centralorgan, bland
andra även en föreslagen kyrklig nämnd.

Därmed åsyftades en av professorn Hj. Holmquist och domprosten M.
Pfannenstill vid 1920 års kyrkomöte väckt motion om inrättande av ett
kyrkligt centralråd med uppgift att ”avgiva yttranden över viktigare kyrkliga
frågor, som skola för Konungen föredragas till beslut”. Av dess tio ledamöter
skulle två utses av Kungl. Majit, fem av kyrkomötet, tre av biskopskonferensen.
I anledning härav föreslog konstistorienotarien A. Carlgren i motion
vid samma kyrkomöte, att den redan existerande delegation med tre
medlemmar, som det svenska biskopsmötet utsett att fungera mellan dess
sammanträden, skulle konstitueras såsom ett sådant kyrkligt centralråd
genom att utökas med tre lekmän, utsedda för fem år av kyrkomötet eller av
Kungl. Majit, samt en av allmänna svenska prästföreningen eller annorledes
vald prästman i församlingstjänst. I sitt yttrande över de båda motionerna
framhöll kyrkolagsutskottet, att den nya institutionen icke finge ingripa eller
vid yttrandens infordrande sättas i stället för eller anses såsom någon
myndighet över redan existerande kyrkliga organ och sålunda icke finge
såsom något consistorium generale ingripa i domkapitlens ämbetsåtgärder,
och föreslog till understrykande därav, att benämningen skulle ändras till
”kyrklig nämnd”. Vidkommande sammansättningen föreslog utskottet, att
nämnden skulle bestå av ärkebiskopen såsom självskriven ordförande, två

KU 1979/80:50

299

biskopar, utsedda av biskopsmötet, tre lekmän och en prästman, utsedda av
kyrkomötet. Kyrkomötet biföll utskottsförslaget efter en debatt, varunder
från flera håll vitsordades behovet av ett rådgivande kyrkligt organ, till vilket
Kungl. Maj:t i förekommande fall kunde hänvända sig.

Vid sin behandling av Göranssons förenämnda motion vid 1929 års
kyrkomöte förklarade sig kyrkolagsutskottet liksom år 1920 finna behov
föreligga av ”ett kyrkligt organ med uppgift att mellan kyrkomötena taga
initiativ till eller förbereda ärenden till kommande kyrkomöten samt i övrigt
tillgodose kyrkans centrala intressen”. I viss mån skulle den år 1920
föreslagna kyrkliga nämnden enligt utskottets mening vara ägnad att fylla
sådana behov. Däremot ställde utskottet sig betänksamt mot tilldelandet åt
kyrkomötet av nya funktioner. Det skulle sålunda vara ägnat att fördunkla
kyrkomötets grundlagsfästa ställning såsom svenska folkets representantskap
i kyrkliga mål, om man sökte giva det uppgifter, som till sin art mera
tillhöra ett ämbetsverks handläggning. ”Kyrkomötet må, såsom nyss antytts,
hava känt behov av tillvaron av ett 'centralt organ’ för kyrkliga frågor; det
kan självt icke vara eller bliva ett sådant 'organ’. Det skulle strida mot dess
konstitutionella ställning.” I överensstämmelse med utskottets förslag beslöt
kyrkomötet att med vidhållande av sitt år 1920 gjorda uttalande om en
kyrklig nämnd avslå motionen.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, råda betydande
olikheter mellan de skilda förslag om ett centralt kyrkligt organ, som
framställts, både med hänsyn till dess uppgift och dess sammansättning.
Medan 1920 års motion vill tillägga det kyrkliga centralrådet uppgiften att
avgiva yttranden över viktigare kyrkliga frågor, som skola avgöras av Kungl.
Maj:t, och kyrkolagsutskottet år 1929 tänkt sig, att den kyrkliga nämnden
skulle äga att mellan kyrkomötena taga initiativ till eller förbereda ärenden
till kommande kyrkomöten, ha 1929 års motioner tagit sikte på den
betydelse, som nämnden kunde få vid förberedande av de internt kyrkliga
ärenden, som kyrkomötet enligt motionärernas mening borde kunna
upptaga till behandling. C. E. Göranssons motion om inrättande av en
kyrklig nämnd skiljer sig emellertid från tidigare förslag i det hänseendet, att
nämnden i sin helhet skulle tillsättas av kyrkomötet och fungera mellan dess
sammansträden.

Direktiven för de sakkunniga innehöll i denna del följande.

Kyrkomötet sammanträder minst vart femte år, och dess sammanträdestid
är begränsad till trettio dagar. Erfarenheterna ha visat, att det med
kyrkomötets nuvarande arbetsformer är svårt att på så kort tid medhinna en
tillräckligt grundlig behandling av i synnerhet de motionsvis väckta frågorna.
Dessa brister i den förberedande handläggningen torde vara en av orsakerna
till att Kungl. Majit i åtskilliga fall icke ansett sig kunna föranstalta en mera
ingående utredning - exempelvis genom tillsättande av sakkunniga - av
frågor, som av kyrkomötet hänskjutits till Kungl. Majit. Följden härav har
blivit, att kyrkomötets möjligheter till initiativ de facto beskurits och detta
även på sådana områden, där kyrkomötesförordningen tillagt mötet en
central funktion.

Dessa omständigheter ha icke undgått att menligt inverka på intresset för
kyrkomötet och dess arbete. För att möjliggöra gynnsammare arbetsbetingelser
har föreslagits, dels att tiden för kyrkomötets sammanträden skulle
utsträckas utöver de trettio dagarna, dels att kyrkomöte borde sammankallas

KU 1979/80:50

300

oftare än vad författningen förutsätter. I själva verket har kyrkomötet de två
sista decennierna stundom varit samlat vartannat år på grund av de viktiga
frågor, som ha stått på dagordningen. Men den organisatoriska svårigheten
hos kyrkomötet har därmed endast delvis blivit hävd.

Även andra uppslag ha emellertid framkommit, syftande till att finna
utvägar ur de angivna svårigheterna. Sålunda har tanken väckts på att uppnå
större kontinuitet i kyrkomötets arbete genom att medgiva kyrkomötet rätt
att tillsätta ett särskilt beredningsorgan, en kyrkomötets delegation, som
skulle arbeta under mellantiden mellan kyrkomötena. Till en dylik delegation
skulle kyrkomötet för vidare utredning kunna överlämna vissa frågor,
som blivit väckta vid ett kyrkomöte men icke hunnit därvid tillräckligt
grundligt behandlas. Det kan även tänkas, att ett dylikt organ skulle få till
uppgift att ägna förberedande behandling åt motioner, avsedda att väckas vid
ett kommande kyrkomöte.

Utan att taga ställning till frågan om möjligheten att realisera sist antydda
uppslag, synes mig likväl frågan om en sådan delegation vara av den vikt, att
den bör noggrant prövas av de sakkunniga.

De sakkunniga motiverade sitt förslag på följande sätt.

I direktiven för de sakkunniga anföres, att erfarenheterna visat, att det med
kyrkomötets nuvarande arbetsformer vore svårt att medhinna en tillräckligt
grundlig behandling av i synnerhet de motionsvis väckta frågorna. Till
förbättrande av förhållandena härutinnan ha direktiven - jämte en minskning
av tidsinvervallen mellan kyrkomötena och en ökning av kyrkomötets
längd - såsom en tänkbar utväg anvisat möjligheten att giva kyrkomötet rätt
att tillsätta ett särskilt beredningsorgan, en kyrkomötets delegation, som
skulle arbeta under mellantiden mellan kyrkomötena.

De sakkunniga ha funnit detta uppslag vara synnerligen beaktansvärt. Den
påtalade och av erfarenheten bestyrkta svårigheten för kyrkomötet att ägna
vid mötet väckta motioner vederbörlig behandling grundar sig icke enbart på
motionernas antal utan även, och kanske framförallt, på deras beskaffenhet.
Det ligger i sakens natur, att många motionsvis framförda förslag äro mycket
knapphändigt motiverade. Med den korta tid, som står utskotten till
förfogande för ärendenas beredning, är det icke alltid möjligt för utskotten
att förebringa den ytterligare utredning, som kan erfordras. Detta kan
föranleda, att ett utskott, även om det finner ett väckt förslag i och för sig
gott, nödgas på grund av dess outredda skick avstyrka bifall till motionen.
Det är uppenbart, att i en motion, som sålunda avslås utan att ärendet blivit
tillräckligt grundligt utrett, kunna förefinnas värdefulla uppslag, som gå
förlorade. A andra sidan kan inträffa, att vederbörande utskott i ett dylikt
fall. trots den bristande utredningen, tillstyrker kyrkomötet att fatta ett
positivt beslut i frågan. Om i enlighet därmed en skrivelse i ämnet avlåtes till
Kungl. Maj:t, föreligger naturligen en viss risk, att Kungl. Majit finner
framställningen icke vara tillräckligt motiverad och därför avslår densamma.
Dessa omständigheter kunna minska intresset för kyrkomötets arbete och
väcka olust att taga initiativ i kyrkliga frågor. I detta sammanhang må
understrykas, att de religionspedagogiska frågorna på ett påfallande sätt trätt
i bakgrunden i kyrkomötets arbete.

De angivna olägenheterna skulle kunna i väsentlig mån förebyggas genom
tillskapandet av ett sådant utredningsorgan, som i direktiven ifrågasatts, och
de sakkunniga förorda därför inrättandet av ett dylikt. Detta nya organ, för
vilket föreslås benämningen kyrkomötets delegation, bör tillsättas vid varje

KU 1979/80:50

301

kyrkomöte och ha till uppgift att till nästföljande kyrkomöte bereda samt
avgiva yttranden och förslag i sådana ärenden, som mötet i anledning av
väckta motioner överlämnar till delegationen. Denna skall alltså fungera som
ett utredningsorgan beträffande sådana motionsvis väckta frågor, som
kyrkomötet finner beaktansvärda men till vilka mötet på grund av bristande
utredning anser sig icke omedelbart kunna taga slutlig ställning. Delegationens
yttranden och förslag i de till delegationen överlämnade ärendena skola
avgivas vid nästa kyrkomötes början och sedermera remitteras till vederbörande
utskott, vilka det tillkommer att i vanlig ordning behandla ärendena
och däri avgiva betänkanden till kyrkomötet.

Den föreslagna anordningen innebär i praktiken en form av uppskov med
vissa frågors slutliga avgörande från ett kyrkomöte till ett annat. Genom att
kyrkomötets utskott på detta sätt kunna befrias från att i mera omfattande
eller invecklade ärenden själva företaga tidsödande utredningar vinner man i
första hand, att utskotten få mera tid övrig för behandling av Kungl. Maj:ts
skrivelser och andra frågor, vilka ej kunna eller böra uppskjutas. Men en
kanske än mera betydelsefull vinst av den föreslagna anordningen är att
initiativ och uppslag, som befunnits värdefulla men tarva en grundligare
utredning än den som kan medhinnas inom ett kyrkomötesutskott, kunna så
att säga hållas vid liv till nästa kyrkomöte samt då återkomma i ett mera utrett
skick och eventuellt leda till positiva resultat.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida delegationens uppgift skulle kunna
utvidgas till att gälla jämväl sådana motioner, som vore avsedda att väckas
vid kommande kyrkomöte. Föreskrift borde då meddelas därom, att sådana
motioner finge före mötet insändas till delegationen, vilken det skulle åligga
att upptaga dem till förberedande behandling, innan de överlämnades till
mötet. En sådan anordning skulle givetvis kunna vara ägnad att befrämja
arbetets fortgång inom kyrkomötesutskotten. De sakkunniga ha emellertid
ansett sig icke böra framlägga förslag i angiven riktning. Delegationens
uppgift bör enligt de sakkunnigas mening principiellt begränsas till sådana
frågor, som kyrkomötet överlämnar till delegationen. Den första handläggningen
av väckta motioner bör däremot äga rum inom kyrkomötet självt,
vars ställningstagande därvid bör vara helt obundet.

Även ett rent formellt skäl talar mot, att den ifrågasatta delegationen
skulle i förväg behandla motioner, avsedda att väckas vid stundande
kyrkomöte. Det ankommer nämligen på mötet att avgöra, om en väckt
motion faller inom det kompetensområde, som enligt författningarna är
kyrkomötet tillmätt. En kyrkomötets delegation skulle icke kunna träffa ett
dylikt avgörande, såvida den icke konstituerades såsom ett slags förpuppat
kyrkomöte. Enligt de sakkunnigas i det föregående uttalade mening bör
delegationen emellertid icke erhålla denna karaktär utan uteslutande vara ett
rent utredningsorgan.

Flertalet remissmyndigheter tillstyrkte förslaget. Endast inom kammarkollegiet
väcktes kritik. I ett särskilt yttrande av en ledamot anfördes
följande.

Delegationens uppgift har visserligen angivits vara att fungera som ett
utredningsorgan beträffande sådana motionsvis väckta frågor som kyrkomötet
kunde finna beaktansvärda, men till vilka mötet på grund av bristande
utredning ansett sig icke omedelbart kunna taga ställning.

Lämpligheten av ett sådant organ syntes kunna starkt ifrågasättas. Om

KU 1979/80:50

302

kyrkomötet finner ett motionsvis framlagt förslag beaktansvärt, synes
kyrkomötet böra i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet. Det
bör nämligen ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra om ett uppslag är av den
betydelse att utredningsmaskineriet bör igångsättas eller icke. Inrättas
delegationen, kan det befaras, att huvuddelen av utredningsarbetet kommer
att läggas till statsförvaltningen, som får besvara remisser från delegationen.
Kungl. Majit kan nämligen icke gärna vägra att tillmötesgå delegationens
önskemål i fråga om remisser till olika myndigheter. I annat fall måste
delegationen förses med ett mer eller mindre permanent kansli, som kan
utvecklas till ett utredningsverk för kyrkliga frågor och undandragas Kungl.
Majits kontroll. Delegationen skulle också lätt kunna bli ett consistorium
generale, ett kyrkans överhuvud vid sidan av Kungl. Majit.

Departementschefen (se prop. 1949:13) anförde beträffande förslaget
följande.

Jag har tidigare angivit vissa skäl som tala för de sakkunnigas förslag om ett
särskilt utredningsorgan med uppgift att mellan kyrkomötena
bereda vissa frågor. Såsom de sakkunniga framhållit
skulle otvivelaktigt ett sådant organ ur olika synpunkter vara till stort gagn
för kyrkomötet. Utredningsorganets betydelse för tidsintervallen mellan
kyrkomötena, sammanträdestidens längd och behandlingen av Kungl.
Majits skrivelser till kyrkomötet har jag, såsom nyss antytts, tidigare
påpekat. Dess väsentliga betydelse torde emellertid komma att bestå däri, att
de hinder som faktiskt förelegat för kyrkomötet att begagna sig av sin
initiativrätt undanröjas. Såsom de sakkunniga framhållit är det nämligen
med den korta tid, som står kyrkomötet till buds, stundom omöjligt för
kyrkomötets utskott att tillräckligt grundligt behandla en motionsledes väckt
fråga. Erfarenheten har visat, att många värdefulla uppslag på grund härav
icke kunnat utnyttjas. Antingen har kyrkomötet funnit frågan så outredd, att
erforderlig motivering för begäran om utredning hos Kungl. Majit ej kunnat
presteras, eller ock har, därest på knapphändig motivering utredning ändock
begärts, kyrkomötets skrivelse i ämnet ej föranlett någon åtgärd. Jag är
därför i likhet med flertalet av de hörda remissmyndigheterna av den
uppfattningen, att inrättandet av en utredningsnämnd med de uppgifter, som
de sakkunniga skisserat, är ägnat att effektivisera den viktiga del av
kyrkomötets verksamhet, som hänför sig till behandlingen av motionsledes
väckta frågor.

Emot en nämnd av förevarande art kunna väl, såsom också skett inom
kammarkollegiet, riktas erinringar av principiell art. Särskilt vill jag
understryka att nämnden avsetts att bliva en permanent, från Kungl. Majits
kansli fristående utredningsinstitution. Tyngden av dessa erinringar minskas
dock om, såsom jag vill förorda, den tid, under vilken nämnden äger
sammanträda, göres beroende av Kungl. Majits prövning. Tiden bör under
alla förhållanden begränsas till att omfatta högst ett år efter det kyrkomötet
avslutats men med möjlighet för nämnden att, därest särskilda förhållanden
så påkalla och efter prövning av Kungl. Majit, sammanträda under två
månader före nästa kyrkomöte. Jag förutsätter även, att då fråga uppkommer
om utredning genom statliga myndigheter och ämbetsverk organet
hänvänder sig till vederbörande departementschef och att denne, innan
begäran om utredning villfares, prövar, om syftet med utredningen är av
beskaffenhet att böra tillgodoses.

KU 1979/80:50

303

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra tillstyrka inrättandet av
ifrågavarande utredningsorgan. Med hänsyn till dess uppgifter synes mig
emellertid kyrkomötets utredningsnämnd vara en mera adekvat benämning
på organet än kyrkomötets delegation.

Vad departementschefen uttalat lämnades utan erinran av kyrkomöte och
riksdag.

KU 1979/80:50

304

Underbilaga 3

Kyrkominister Bertil Hanssons kommentar till regeringens kommuniké

Jag har med dagens deklaration velat markera regeringens fasta föresats
att hålla debatten kring två mycket viktiga samhällsfrågor levande i avsikt att
nå konstruktiva lösningar. För min egen del har jag redan i mitt första
offentliga anförande i dessa frågor, den 20 oktober 1978 redovisat dels min
uppfattning i kvinnoprästfrågan som överensstämmer med det regeringsförslag
som vann kyrkomötets gillande, dels den uppfattningen att regeringen
skulle ta ställning till en ev. proposition i stat-kyrka-frågan efter det att
kyrkomötet sagt sitt. Jag använde i detta anförande i oktober uttrycket att
”kyrkomötet har en nyckelroll i frågans vidare behandling”.

Jag har aldrig haft föresatsen att till varje pris gå till riksdagen med en
proposition i huvudfrågan.

Nu är emellertid den bedömningen gjord som måste föregå ett beslut och
resultatet framgår av den givna regeringskommunikén.

Jag har haft den fasta föresatsen att förhindra att frågan kommer i ett nytt
dödläge liknande det som uppstod 1973, detta oavsett hur frågan skulle
komma att behandlas av kyrkomötet.

Med dagens beslut behåller regeringen initiativet. Och främst av allt:
Frågan hålls levande och kan föras närmare sin lösning.

De nuvarande banden mellan stat och kyrka måste upplösas. Statskyrkosystemet
är inte förenligt med den liberala idétraditionen eller med den syn
på religionsfrihet och föreningsfrihet vi tillämpar här i Sverige. Reformen
måste ske i form av ett principbeslut, först därefter kan ev. delreformer
övervägas. Delreformer inom bevarat samband är inte en framkomlig väg till
en fri kyrka. Delreformer innebär att ett antal nya lagar måste skapas, utöver
de 450 som redan finns, lagar som ytterligare binder kyrkan vid staten.
Delreformer innebär också ytterligare privilegier till en redan privilegierad
kyrka. De nu genomförda partiöverläggningarna har också visat att det inte
finns något politiskt underlag för beslut om delreformer inom ramen för
bibehållet statskyrkosystem.

Jag står fast vid ståndpunkten att stat-kyrka-frågan är mogen för ett beslut
- ytterligare utredningar av principfrågorna krävs inte. Däremot kan det
finnas skäl att närmare beakta de detaljfrågor som komplicerat debatten,
t. ex. folkbokföringen och begravningsväsendet liksom frågan om samvetsklausulen.
Det är min bestämda uppfattning att när principfrågan på nytt tas
upp till behandling igen, då är det som i dag, stat-kyrka-gruppens riktlinjer
som är den relevanta utgångspunkten.

Min ståndpunkt beträffande kvinnliga präster ligger också fast. Samvetsklausulen,
som underblåst striden inom svenska kyrkan i mer än 20 år. måste
elimineras. Splittringen inom de kyrkliga och politiska leden har gjort det

KU 1979/80:50 305

omöjligt att nu nå fram till ett samlande förslag, vilket jag beklagar. Det iir
dock min personliga övertygelse att även denna fråga genom regeringens
initiativ kommer att få en i allt godtagbar lösning.

20 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

306

Underbilaga 4

Utdrag ur 1979 års kyrkomötes utredningsnamnds preliminära betänkande
med anledning av motioner om kyrkans framtida organisation

1.3 Utredningsnämndens arbete

Jämlikt 14 § tredje stycket kyrkomötesförordningen skall utredningsnämnds
verksamhet vara avslutad inom tid som regeringen bestämmer, högst
ett år efter kyrkomötets slut; dock äger regeringen medgiva, att nämnden
även sammanträder under högst två månader närmast före nästföljande
kyrkomötes början. Med anledning av detta stadgande skall utredningsnämnd
så snart kan ske hos regeringen göra framställning om bestämmande
av den tid, inom vilken dess verksamhet skall vara avslutad (1 § andra stycket
instruktionen för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd). 1979 års kyrkomöte
avslutades den 23 februari och nämndens konstituerande sammanträde
ägde rum samma dag.

Nämndens ordförande anmälde i skrivelse till regeringen den 27 februari
bl. a. att nämndens arbete beräknades avslutat inom ett år.

Nämndens första arbetssammanträde ägde rum den 21 mars.

Den 22 mars beslöt regeringen att nämndens verksamhet skulle vara
avslutad före utgången av september 1979. Enligt en samma dag utfärdad
regeringskommuniké var motiveringen härför följande:

Med anledning av kyrkomötets önskan om utredning av vissa inomkyrkliga
frågor konstaterar regeringen att det i första hand är frågorna om
kyrkomötets befogenheter och sammansättning och om det kyrkliga
valsystemet som kan påkalla ytterligare bearbetning. Vid partiöverläggningarna
har konstaterats att sådana reformer inom bevarat statskyrkosystem,
som kyrkomötet uttalat sig för, inte är en framkomlig väg. Regeringen
vill dock inte motsätta sig kyrkomötets önskan om utredning. 1 syfte att finna
en väg framåt har regeringen därför beslutat att först låta kyrkomötets
utredningsnämnd arbeta under det närmaste halvåret. Därefter skall
utredningsarbetet övertas av en i vanlig ordning tillsatt statlig kommitté som
alltså även den får omkring ett halvår till förfogande. I denna kommitté bör
de politiska partierna delta. En utgångspunkt bör vara att man upphäver de
övergångsbestämmelser till 1975 års regeringsform som avser svenska kyrkan
och som grundlagfäster statskyrkosystemet.

Nämnden fann sig inte kunna utföra sitt av kyrkomötet givna uppdrag
inom den sålunda utmätta tiden, i synnerhet som den sammanföll med
sommarsemestrarna. Med åberopande av detta och med hänvisning till att
nämndens sekreterare förklarat sig beredd att arbeta åt nämnden endast
utanför ordinarie arbetstid anhöll utredningsnämnden i skrivelse till regeringen
den 30 mars att den tid. inom vilken dess verksamhet skulle vara
avslutad, måtte bestämmas till ett år efter kyrkomötets slut. Som de i
regeringskommunikén anförda skälen för att inte låta nämnden arbeta efter
september månad f. ö. inte syntes nämnden bärande - regeringens beslut

KU 1979/80:50

307

hade också påtalats av två riksdagsledamöter i enkla frågor till chefen för
kommundepartementet och beslutet har sedermera upptagits såsom ett
(ännu ej behandlat) ärende hos konstitutionsutskottet - räknade utredningsnämnden
med bifall till sin framställning.

Den 20 april beslöt emellertid regeringen att lämna framställningen utan
bifall. Nämnden fick del av detta beslut den 22 maj.

Nämnden har haft arbetssammanträden under sammanlagt 19 dagar under
tiden 21 mars-26 september. Den har arbetat under stark tidspress och är
ännu inte i alla stycken färdig med sitt uppdrag. På detta stadium är de förslag
som nämnden framlägger alternativa i viktiga frågor om kyrkomötet.

Nämnden avser nu att ge vissa kyrkliga instanser tillfälle att yttra sig över
vad den hittills har utarbetat och räknar med att därefter ta ställning till de
förslag som nämnden skall framlägga till nästa kyrkomöte. Vidare vill
nämnden ge de i riksdagen representerade partierna tillfälle att yttra sig över
avsnitt 5 om de kyrkliga valen. För att ett färdigt betänkande skall kunna
framläggas till nästa kyrkomöte är det oundgängligen nödvändigt att
nämnden får sammanträda under ytterligare ett par månader. Nämnden har
därför anhållit om regeringens medgivande i enlighet med 14 § kyrkomötesförordningen
att sammanträda under två månader närmast före nästa
kyrkomötes början.

Vid sitt första arbetssammanträde den 21 mars antog utredningsnämnden
lagmannen vid Eslövs tingsrätt Karl-Olof Lidin och förbundsdirektören
Sture Johansson vid Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund att
såsom experter tillhandagå nämnden. Härefter befanns, att ersättning av
allmänna medel inte kunde påräknas för experterna. Därmed förelåg inte
möjlighet för Lidin att komma till nämndens sammanträden. Den 3 juli
anmäldes till nämnden att ersättning dock skulle kunna utbetalas till
personer som biträdde nämnden med utredning, om sådan ersättning jämte
arvode till nämndens sekreterare sammanlagt inte överskred vad som
motsvarade en heltidstjänst. Eftersom det arvode regeringen hade bestämt
för sekreteraren ansågs motsvara en halvtidstjänst, innebar detta att visst
utrymme fanns för att ersätta experter som biträdde nämnden med
utredning. Vid denna tidpunkt hade Lidin emellertid åtagit sig andra
uppgifter, som gjorde det omöjligt för honom att före september månads
utgång hjälpa nämnden. Johansson har i stor omfattning biträtt nämnden i
dess arbete. Dessutom har Göte Wallin vid Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund hjälpt nämnden med utredning om ekonomiska spörsmål.

KU 1979/80:50

308

Underbilaga 5

KOMMUNDEPARTEMENTET PM
Kyrkoenheten

Göran Göransson 1979-03-08

Ang. kyrkliga organisationsutredningar

1. Kyrkomötets initiativ till utredningar

Om kyrkomötets medverkan vid kyrkolagstiftning är stadgat i 9. övergångsbestämmelserna
till den nya regeringsformen (1974:152). Därutöver
äger kyrkomötet enligt 1 § kyrkomötesförordningen (1949:174) ej ”annat
eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och
önskningar att hos Konungen anmälas”. Bestämmelsen är i denna del
likalydande med föreskriften i 9§ kyrkomötesförordningen (1863:61).

Före ikraftträdandet 1950-01-01 av den nya kyrkomötesförordningen
(1949:174) med dess bestämmelse i 14 § om en kyrkomötets utredningsnämnd
hade kyrkomötet ingen annan väg att gå, om man önskade få utrett
frågor om kyrkans organisation, än att göra framställning härom hos Kungl.
Maj:t.

Genom 1949 års förordning angående allmänt kyrkomöte tillkom möjligheten
för kyrkomötet att inom sig utse en utredningsnämnd "med uppgift att
till nästföljande kyrkomöte bereda samt avgiva yttranden och förslag i
sådana ärenden, som mötet i anledning av vid mötet väckta motioner
överlämnat till nämnden”. 1 prop. 1948:13 uttalade departementschefen att
nämndens väsentliga betydelse torde komma att bestå däri, att de hinder som
faktiskt förelegat för kyrkomötet att begagna sig av sin initiativrätt
undanröjes. Han anförde vidare: ”Såsom de sakkunniga framhållit är det
nämligen med den korta tid, som står kyrkomötet till buds, stundom omöjligt
för kyrkomötets utskott att tillräckligt grundligt behandla en motionsledes
väckt fråga. Erfarenheten har visat, att många värdefulla uppslag på grund
härav icke kunnat utnyttjas. Antingen har kyrkomötet funnit frågan så
outredd, att erforderlig motivering för begäran om utredning hos Kungl.
Maj:t ej kunnat presteras, eller också har, därest på knapphändig motivering
utredning ändock begärts, kyrkomötets skrivelse i ämnet ej föranlett någon
åtgärd. Jag är därför i likhet med flertalet av de hörda remissmyndigheterna
av den uppfattningen, att inrättandet av en utredningsnämnd med de
uppgifter, som de sakkunniga skisserat, är ägnat att effektivisera den viktiga
del av kyrkomötets verksamhet, som hänför sig till behandlingen av
motionsledes väckta frågor.

Emot en nämnd av förevarande art kunna väl, såsom också skett inom
kammarkollegiet, riktas erinringar av principiell art. Särskilt vill jag

KU 1979/80:50

309

understryka att nämnden avsetts att bliva en permanent, från Kungl. Majits
kansli fristående utredningsinstitution. Tyngden av dessa erinringar minskas
dock om, såsom jag vill förorda, den tid, under vilken nämnden äger
sammanträda, göres beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Tiden bör under
alla förhållanden begränsas till att omfatta högst ett år efter det kyrkomötet
avslutats men med möjlighet för nämnden att, därest särskilda förhållanden
så påkalla och efter prövning av Kungl. Majit, sammanträda under två
månader före nästa kyrkomöte. Jag förutsätter även, att då fråga uppkommer
om utredning genom statliga myndigheter och ämbetsverk organet
hänvänder sig till vederbörande departementschef och att denne, innan
begäran om utredning villfares, prövar, om syftet med utredningen är av
beskaffenhet att böra tillgodoses”.

Det skulle inte dröja länge innan kyrkomötet prövade det nya instrument
som ställts till dess förfogande på en större kyrkoorganisatorisk fråga. I en
motion vid 1951 års kyrkomöte (nr 59) föreslogs att framställning skulle
göras till Kungl. Majit om tillsättande av en kommitté med uppdrag att
utreda frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan.

Första tillfälliga utskottet (1951:11) ansåg dock att innan ställning togs till
förslaget om utredning genom en av Kungl. Majit tillsatt kommitté borde
ärendet överlämnas till kyrkomötets utredningsnämnd för att ”få saken mera
allsidigt undersökt”. Utredningsnämnden avgav betänkande (nr 1) till 1953
års kyrkomöte. Efter en kartläggning av vilka möjligheter som fanns att
genom befintliga kyrkliga organ och med åtgärder av endast mindre räckvidd
tillgodose motionärernas syften uttalade nämnden: ”Överväganden av mera
ingripande art, eventuellt med en organisatorisk nybildning som förutsättning,
skulle kräva en vidlyftigare granskning av hithörande frågor, än
utredningsnämnden kunnat företaga under den begränsade tid och med de
ekonomiska resurser, som stått till dess förfogande. En sådan mera
omfattande undersökning med ändamål att skaffa ökat utrymme åt kyrkans
självstyrelse synes emellertid utredningsnämnden i och för sig önskvärd.
Men den torde knappast kunna utföras av andra än särskilt för detta uppdrag
utsedda sakkunniga”. Man borde emellertid avvakta den organisatoriska
utvecklingen inom kyrkan samt resultatet av den pågående utredningen om
kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter.

Den enda organisatoriska fråga i övrigt av någon större räckvidd, som
behandlats av kyrkomötets utredningsnämnd, har varit frågan om diakonins
inorganisering i svenska kyrkan, vilken beretts av 1951 och 1958 års
kyrkomötens utredningsnämnder. Den förstnämndas förslag ledde till att
1953 års kyrkomöte gjorde framställning till Kungl. Majit om en utredning
om diakonins infogande i kyrkans organisation.

I båda de fall då utredningsnämnden till sig fått överlämnade organisatoriska
frågor av större räckvidd har nämnden uppfattat sin uppgift som endast
förberedande och den har inte själv förelagt kyrkomötet ett utarbetat förslag
i ämnet. Tvärtom har förslagen gått ut på att det reella utredningsarbete som

KU 1979/80:50

310

krävdes borde ske genom en av Kungl. Majit tillsatt kommitté.

Eljest har kyrkomötet inte överlämnat åt utredningsnämnden att behandla
kyrkoorganisatoriska frågor. I flera sådana ärenden har det däremot gjort
framställning till Kungl. Majit om utredning i ämnet. Sålunda hemställde
1957 och 1958 års kyrkomöten om utredningar rörande vissa ändringar i
stiftsindelningen (kskr 1957:30 och 1958:13). 1968 års kyrkomöte anhöll i sin
skrivelse nr 31 angående ett kyrkligt reformprogram och om kyrkans
förhållande till staten, m. m. bl. a. att vissa framförda önskemål måtte
tillgodoses och förslag till lagstiftning föreläggas nästa kyrkomöte. Samma
kyrkomöte anhöll också (kskr 1968:43) om utredning angående grunderna
för pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen och
kyrkomötet 1970 hemställde hos Kungl. Majit (kskr 1970:8) om utredning
om en enhetlig kyrklig organisation på stiftsplanet.

En variant presenteras i 1970 års kyrkomötes skrivelse nr 14, i vilken
anhölls att Kungl. Majit måtte ställa erforderliga medel till ärkebiskopens
förfogande för en expertgrupp, som skulle studera fråga rörande svenska
kyrkans struktur, bl. a. församlings- och pastoratsorganisationen. (Det har
på senare år förekommit att regeringen i andra sammanhang ställt medel ur
kyrkofonden till ärkebiskopens förfogande för vissa inomkyrkliga utredningar,
t. ex. rörande den konfessionsbundna delen av den praktisk-teologiska
utbildningen.)

När 1979 års kyrkomöte beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens förslag
(SU 1979:1) att bl. a. uppdraga åt utredningsnämnden att utarbeta och till
nästföljande kyrkomöte framlägga förslag - som i utskottsbetänkandet
förutsätts vara väl underbyggda - beträffande såväl ett reformerat kyrkomötes
som en kyrkostyrelses sammansättning, kompetens och arbetsformer, så
innebär detta, såsom framgår av det föregående, en nyhet i fråga om
utredningsnämndens befattning med sådana frågor.

2. Andra kyrkliga utredningsinitiativ

Inför en befarad plötslig skilsmässa mellan stat och kyrka beslöt
Biskopsmötet 1956-03-20 att inbjuda Svenska pastoratens riksförbund och
Svenska prästförbundet att tillsammans med Biskopsmötet tillsätta en
kommitté för att utreda kyrkorättsliga frågor som hade samband härmed. Så
tillkom den s. k. Kyrkoorganisationskommittén, som 1965 publicerade
”Betänkande med förslag till organisation av Svenska kyrkan efter en
eventuell skilsmässa från staten”.

En annan utredning, studiegruppen för kyrkoorganisatoriska frågor under
ordförandeskap av biskop Martin Lindström, tillsattes 1964 av Biskopsmötet
och Kyrkliga arbetsfondens representantskap för att undersöka ”under vilka
förutsättningar och i vilka former ett fortsatt samband mellan stat och kyrka i
vårt land är ur kyrkans synpunkt tänkbart och möjligt” (Biskopsmötets prot.
den 20-21 april 1964 § 3). Arbetsgruppens i april 1968 avgivna reformpro -

KU 1979/80:50

311

gram ”Folkkyrkans organisation” låg till grund för 1968 års kyrkomötes
förslag i ämnet.

Biskopsmötet den 25-28 september 1972 tillsatte en arbetsgrupp med
uppgift att närmare behandla frågan om de framtida relationerna mellan
svenska kyrkan och staten med utgångspunkt i 1968 års beredning om stat
och kyrka och i förekommande fall söka alternativa lösningar. Gruppen som
bestod av biskoparna Palmqvist, Nivenius och Silén och som också anlitade
ett antal experter, avgav den 27 februari 1973 rapporten ”Svenska kyrkan
och samhället”, vilket låg till grund för ärkebiskopens remissyttrande över
den myrdalska beredningens betänkande ”Samhälle och trossamfund”
(SOU 1972:36).

Sedan regeringen i mars 1973 meddelat att den inte avsåg att framlägga
proposition på grundval av den nyssnämnda beredningens förslag inbjöd
ärkebiskopen Biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Rikskommittén för stiftstingen och Riksförbundet kyrkans ungdom att
utse representanter i en arbetsgrupp som skulle arbeta vidare med kyrkans
organisationsfrågor. Denna grupp kom sedermera efter initiativ av dåvarande
kyrkoministern Hans Gustafsson i februari 1975 att företräda svenska
kyrkan i de överläggningar med staten som resulterade i betänkandet (SOU
1978:1) ”Stat och kyrka”.

Medel till att bestrida kostnaderna för ovannämnda av kyrkliga organ
tillsatta utredningar har kunnat erhållas från den s. k. kyrkliga arbetsfonden
eller på annat sätt frivilligt sammanbragta medel. Den sistnämnda arbetsgruppen
har dock, sedan samrådet med staten inletts, bekostats med statliga
medel och även fått anlita sekreterare, experter osv. efter statligt bemyndigande.

Ett annat exempel på en på kyrkligt håll genomförd utredning är den som
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund tillsatte 1969 och som
den 26 juni 1972 avlämnade ett stencilerat betänkande ”Svenska kyrkans
lokala organisation”. Detta utredningsarbete bekostades helt av pastoratsförbundet.

KU 1979/80:50

312

Bilaga 21

PM angående regeringens handläggning av ärende om ändring i
studiestödsförordningen såvitt avser Nordiskt musikkonservatorium Gällande

bestämmelser m. m.

Enligt studiestödslagen (1973:349, omtryckt 1975:359) bestämmer regeringen
vid vilka läroanstalter och utbildningslinjer det kan utgå studiestöd i
form av studiehjälp, studiemedel och särskilt vuxenstudiestöd (3 kap. 1 §, 4
kap. 1 § och 7 kap. 1 §). Med stöd härav föreskrivs i 1 kap. 1 §
studiestödsförordningen (1973:418, omtryckt 1975:390) att studiehjälp,
studiemedel och särskilt vuxenstudiestöd utgår vid de läroanstalter som
anges i bilaga till förordningen under förutsättning att de är statliga,
statsunderstödda eller ställda under statlig tillsyn. Bilagan till förordningen
upptar enligt sin rubrik ”Förteckning över läroanstalter och utbildningslinjer
vid vilka utgår studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd”. I
avdelning A till förteckningen anges de läroanstalter och utbildningslinjer
vid vilka utgår studiestöd i form av studiehjälp till studerande som fyller högst
19 år under det kalenderår då läsåret börjar och studiemedel till studerande
som fyller lägst 20 år under det kalenderår då läsåret börjar. I avdelning B
anges de läroanstalter och utbildningslinjer vid vilka utgår studiestöd i form
av studiemedel utan den åldersbegränsning som gäller för avdelning A.

1 förarbetena till studiestödslagstiftningen finns inga klara uttalanden om
vilka principer som bör följas vid bestämmande av vid vilka läroanstalter och
utbildningslinjer studiestödet skall kunna utgå (se SOU 1971:87, prop.
1973:63, SfU 1973:17, jfr. SOU 1963:48, SOU 1963:74, prop. 1964:138, SäU
1964:1). Klart är dock att avsikten varit att de studiesociala förmånerna
liksom tidigare skall förbehållas studerande inom sådan utbildningsverksamhet
som bedrivs av staten eller som är statsunderstödd eller ställd under
statlig tillsyn (SäU 1964:1 s. 72).

Införandet av Nordiskt musikkonservatorium i bilagan till studiestödsförordningen I

framställning till regeringen den 7 februari 1979 anhöll Nordiskt
musikkonservatorium genom sin rektor Inger Wikström att bli uppfört på
förteckningen över sådana skolor vilkas elever är berättigade till statliga
studiemedel. Till stöd för framställningen anfördes i huvudsak följande.
Nordiskt musikkonservatorium började sin verksamhet hösten 1977 i de
lokaler i Österskär som tidigare disponerats av Katarinastiftelsen. Vid
konservatoriet får ett 30-tal elever i åldrarna 16-30 år solist- och kammarmusikutbildning
i piano, violin, cello och sång. Utbildningen omfattar även
musikhistoria, harmonilära, gehörslära, improvisation, rytmik, pedagogik

KU 1979/80:50

313

samt italienska i samarbete med Komvux. Lärare vid konservatoriet är
violinisten Varoujan Kodijan, konsertmästare i Hovkapellet, cellisten Leo
Winland, konsertmästare i Stockholmsfilharmonikerna, operasångerskan
Chesne Ryman från Sidney-operan samt Inger Wikström. Konservatoriet
har inga statliga eller kommunala bidrag, utan verksamheten finansieras dels
genom studiecirklar, knutna till Folkuniversitetet, dels genom elevavgifter
som naturligtvis blir rätt höga, f. n. 1 800 kr. i månaden inkl. kost och logi.
Nordiskt musikkonservatorium bedriver en omfattande utåtriktad verksamhet.
Eleverna medverkar som lärare i musikundervisningen i Vaxholms
kommun. Varannan vecka ges en konsert på konservatoriet av antingen
eleverna eller gästartister. Varje termin har ett festspel anordnats med
opera, barnkonsert, kammarmusik m. m. På sikt angavs förhoppningen vara
att Konservatoriet skall kunna få statliga bidrag för sin verksamhet. Skolan
uppgavs fylla en viktig funktion både som förberedelse för studier vid
musikhögskolan och som kvalificerad solist- och kammarmusikutbildning.
Det framhölls som synnerligen angeläget att eleverna redan från höstterminen
1979 kunde få studiemedel, då annars somliga elever inte skulle komma
att ha råd att påbörja eller avsluta sin utbildning och andra skulle tvingas
skuldsätta sig kraftigt för att kunna genomföra sina studier. Konservatoriet
förklarade sig slutligen berett att ställa sig under universitets- och högskoleämbetets
(UHÄ) tillsyn.

UHÄ förklarade sig i yttrande till regeringen den 20 april 1979 inte ha
något att erinra mot att studerande vid Nordiskt musikkonservatorium erhöll
studiemedel till den del utbildningen bedömdes motsvara högskoleutbildning.
En bedömning av nivån på den utbildning som bedrivs vid skolan
ansågs emellertid kräva mer ingående analyser än som varit möjligt inom
ramen för den korta remisstiden. I sammanhanget måste, anförde UHÄ,
också beaktas om även studerande vid utbildning jämförbar med den vid
Nordiskt musikkonservatorium, t. ex. Stockholms musikpedagogiska institut,
borde komma i fråga för studiemedel. UHÄ föreslog att utbildningsdepartementet
skulle föranstalta om en närmare prövning av den berörda
frågan. Slutligen sade sig UHÄ vara berett att ta på sig den tillsyn över berörd
utbildning som kunde bli aktuell.

Till UHÄ:s yttrande hade fogats ett yttrande från musikhögskolan i
Stockholm. I detta yttrande framhölls bl. a. att Nordiskt musikkonservatorium
var en tämligen ny skola och att den knappast ännu hade haft
möjligheter att visa sin kapacitet. Musikhögskolan sade sig dock inte ha
något att erinra mot att konservatoriets elever beviljades studiemedel. Om
det likväl fanns anledning att dela konservatoriets elever i en kategori på
högskolenivå och en grupp som förbereder sig för högskolestudier, vilka
senare inte skulle vara berättigade till studiemedel, måste enligt musikhögskolan
elevens studietillhörighet fastställas.

Skolöverstyrelsen (SÖ) avgav yttrande till regeringen den 15 maj 1979. SÖ
anförde därvid att Nordiskt musikkonservatorium då var inne på sitt andra

21 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 50

KU 1979/80:50

314

läsår och att den gällande timplanen omfattade 32 obligatoriska veckotimmar
samt flera övningstimmar varje dag på instrument eller i sång. Verksamheten
vid Nordiskt musikkonservatorium kunde enligt SÖ jämföras dels med den
vid vissa konstskolor som finns upptagna i avdelningen A i förteckningen
över studiestödsberättigade utbildningar, dels med utbildningen vid Sveriges
Radios Musikskola som har hänförts till avdelning B på samma förteckning.
Då eleverna vid Nordiskt musikkonservatorium kan rekryteras direkt från
grundskolan vore, anförde SÖ, en placering i avdelning A den riktigaste.
Dessa elever under 19 år skulle då bli berättigade till studiehjälp. SÖ ansåg
att utbildningen vid Nordiskt musikkonservatorium borde berättiga till
studiestöd och att Nordiskt musikkonservatorium, Österskär, borde införas i
bilagan till studiestödsförordningen Förteckning över läroanstalter och
utbildningslinjer vid vilka utgår studiehjälp, studiemedel eller särskilt
vuxenstudiestöd, avdelning A.

Genom förordningen (1979:444) om ändring i studiestödsförordningen
(1973:418) föreskrev regeringen bl. a. att Nordiskt musikkonservatorium
skulle upptas i bilagan till studiestödsförordningen, avdelning A. Förordningen
utfärdades den 31 maj 1979. Ärendet föredrogs i regeringen av
statsrådet Birgit Rodhe. Enligt anteckning i protokollet vid regeringssammanträdet
deltog inte utbildningsministern statsrådet Jan-Erik Wikström vid
föredragningen på grund av jäv.

Vid tidpunkten för regeringens beslut stod Nordiskt musikkonservatorium
inte under statlig tillsyn. Först genom beslut den 21 februari 1980 föreskrev
regeringen att konservatoriet skall stå under statlig tillsyn av skolöverstyrelsen.

KU 1979/80:50

315

Bilaga 22

PM angående regeringens beslut den 1 november 1979 beträffande taxitrafiken
i Lerums kommun

Bakgrund

I 24 § förordningen (1940:910) om yrkesmässig automobiltrafik m. m.
(YTF)-sedan den 1 januari 1980 ersatt av 4 kap. 9 § yrkestrafikförordningen
(1979:871) med samma innebörd - stadgades följande:

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest den tillståndsbeviljande
myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till av
nämnda myndighet godkänd och under myndighetens uppsikt stående
förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att hålla beställningskontor
eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som myndigheten
finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

I dylik förening må inträde icke förvägras utövare av sådan trafik, vars
främjande ingår i föreningens uppgift.

Genom beslut den 24 oktober 1974 meddelade trafiknämnden i Lerums
kommun med stöd av 13 § första stycket och 24 § YTF vissa föreskrifter om
taxitrafikens ordnande i kommunen. Enligt dessa föreskrifter skulle samtliga
taxibilar inom kommunen ha Lerums kommun som stationsort. Vidare
skulle samtliga taxiägare vara skyldiga att ansluta sig till av trafiknämnden
godkänd och under dess uppsikt stående förening av taxiägare inom
kommunen med syfte att hålla gemensamt beställningskontor och handha de
gemensamma uppgifter i övrigt som nämnden för trafikens ordnande ålägger
sammanslutningen. Trafiknämnden beslöt godkänna den hos länsstyrelsen
den 12 oktober 1971 registrerade föreningen Taxi Lerum ekonomisk
förening för ifrågavarande ändamål. Enligt nämndens beslut skulle den
angivna organisationen av taxitrafiken vara helt genomförd till den 1 augusti

1975.

Besvär över trafiknämndens beslut lämnades utan bifall av länsstyrelsen
den 13 juni 1975. Länsstyrelsen bestämde dock den tidpunkt då organisationen
skulle vara genomförd till den 1 januari 1976. Besvär över
länsstyrelsens beslut lämnades utan bifall av regeringen den 22 januari

1976.

Regeringens beslut angående skyldighet att tillhöra viss förening

Kommunstyrelsen i Lerums kommun beslöt vid sammanträde den 20 juni
1978 att hos trafiknämnden i kommunen hemställa att anslutning till den
ekonomiska föreningen skall ske på frivillig basis. Beslutet fattades med fyra
röster och ordförandens utslagsröst. Reservation förelåg från de fyra
socialdemokratiska ledamöterna i kommunstyrelsen.

Sedan taxitillståndsärendena den 1 januari 1979 efter författningsändring

KU 1979/80:50

316

överförts från trafiknämnden till länsstyrelsen upptog länsstyrelsen i
Älvsborgs län framställningen till avgörande.

I remissyttrande anförde Svenska Taxiförbundet att kommunstyrelsens
hemställan inte torde kunna beaktas. Sakfrågan var enligt förbundet avgjord
genom regeringens beslut den 22 januari 1976.

Taxi Lerum ekonomisk förening anförde i remissyttrande att kommunstyrelsen
enligt ett tidigare länsstyrelsebeslut inte var behörig att föra talan i
ärendet. Föreningen hemställde därför att framställningen skulle avvisas.

I beslut den 10 juli 1979 anförde länsstyrelsen att några omständigheter
som föranledde ändrat ställningstagande beträffande anslutningen till Taxi
Lerum ekonomisk förening inte hade kommit fram. Länsstyrelsen lämnade
därför framställningen utan bifall.

Kommunstyrelsen i Lerum anförde besvär över länsstyrelsens beslut och
yrkade bifall till sin framställning. I besvärsskrivelsen hävdade styrelsen att
det var principiellt felaktigt att tillgripa tvångsanslutning. Styrelsen uttalade
vidare att den med sitt ställningstagande i saken ville slå vakt om ”ett fritt
näringsliv med flexibel anpassning till konsumenternas önskemål”. De fyra
socialdemokratiska ledamöterna i styrelsen reserverade sig mot beslutet att
anföra besvär under motivering att framställningar av det slag det här gällde
låg utanför kommunstyrelsens arbetsområde.

I yttrande avstyrkte länsstyrelsen bifall till besvären.

I beslut den 1 november 1979 anförde regeringen följande:

Föreskriften om skyldighet för taxiägarna i Lerums kommun att vara
anslutna till godkänd förening liksom godkännandet av Taxi Lerum
ekonomisk förening för angivet ändamål har föregåtts av en omfattande
utredning och syftar till att komma tillrätta med anförda missförhållanden
och få till stånd en för såväl trafikutövarna som allmänheten lämplig ordning
för taxitrafiken i Lerum. Trots att närmare fyra år förflutit sedan den
gällande ordningen skulle vara helt genomförd kan konstateras att den inte
givit åsyftat resultat. Med hänsyn härtill och till det allvarliga ingrepp i
trafikutövarnas verksamhet som ett beslut av förevarande slag innebär bör -åtminstone tills vidare - andra åtgärder prövas för att åstadkomma en för alla
berörda tillfredsställande ordning.

Med bifall till besvären förordnar regeringen därför att skyldighet inte
längre skall föreligga för taxiägarna i Lerums kommun att vara anslutna till
sådan förening som avses i 24 § förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Det skall ankomma på länsstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och
vidtaga de åtgärder som kan finnas påkallade i syfte att nå ett ändamålsenligt
anordnande av taxitrafiken i Lerum.

Regeringens beslut angående fråga om godkännande av annan förening enligt
24 § YTF

I ansökan till länsstyrelsen i Älvsborgs län den 19 januari 1979 anhöll
”Taxicentralen i Lerum u. p. a.” genom taxiägama Ingemar Johansson och
Einar Moen att länsstyrelsen som tillståndsmyndighet måtte förordna att

KU 1979/80:50

317

föreningen skall vara sådan förening sorn avses i 24 § YTF med uppgift att
handha de gemensamma uppgifter som den tillståndsgivande myndigheten
finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

I beslut den 1 juni 1979 antecknade länsstyrelsen att taxicentralen i Lerum
u. p. a. inte inregistrerats som ekonomisk förening hos länsstyrelsen samt
anförde vidare:

Något skäl att inrätta ytterligare en förening som avses i 24 § ovannämnda
förordning med syfte att hålla ett gemensamt beställningskontor inom
kommunen föreligger inte.

Länsstyrelsen lämnar ansökningen utan bifall.

Taxicentralen i Lerum anförde genom Ingemar Johansson besvär till
regeringen över beslutet. I besvären uttalades att tvångsanslutningen till Taxi
Lerum ekonomisk förening inte varit till fördel för allmänheten. Allmänheten
utanför tätorten Lerum hade haft svårigheter att få någon taxi och måst
betala långa och dyra framkörningar. Vidare anfördes att de taxiägare som
stod bakom ansökningen felaktigt uteslutits ur föreningen år 1977. För att få
arbetsro hade de då beslutat att bilda en egen § 24-förening. Som
besvärstalan slutligt bestämdes yrkades bifall till den hos länsstyrelsen gjorda
framställningen, alternativt att regeringen upphävde skyldigheten att tillhöra
Taxi Lerum ekonomisk förening.

Länsstyrelsen avstyrkte i infordrat yttrande bifall till besvären.

I beslut den 1 november 1979 lämnade regeringen besvären utan bifall.

Utredningsmaterialet i ärendena

Av infordrade akter framgår att stora motsättningar hela tiden förelegat
mellan olika taxiägare m. fl. i frågor om taxitrafikens ordnande i Lerums
kommun. Aktmaterialet i de många olika ärenden som varit aktuella är
synnerligen omfattande.

Motiven till 24 § YTF

I propositionen 1940:115, varigenom Kungl. Maj:t för yttrande underställde
riksdagen förslag till förordning om yrkesmässig automobiltrafik,
kommenterade departementschefen 24 § på följande sätt:

Ett åläggande för utövare av yrkesmässig trafik att ansluta sig till viss för
ändamålet bildad förening av trafiktuövare innebär, sett från den praktiska
rättstillämpningens synpunkt, ingen nyhet. Såsom framhållits redan i det av
1932 års trafikutredning avgivna betänkandet, har nämligen sedan flera år
tillbaka i droskreglementet för Stockholm förekommit bestämmelse, att
droskägare, som erhållit tillstånd till droskrörelse, icke äger utan särskilt
tillstånd av överståthållarämbetet utöva verksamheten, förrän han hos
ämbetet visat, att han är medlem av en av ämbetet godkänd sammanslutning
av droskägare med uppgift att inrätta och vidmakthålla ett gemensamt
telefonväsen samt handhava de övriga angelägenheter, som ämbetet finner

KU 1979/80:50

318

böra tillkomma en sådan sammanslutning. Aven i ett flertal andra städer
liksom inom köpingar och municipalsamhällen hava motsvarande bestämmelser
fastställts.

En så vidsträckt tillämpning av en i gällande författningar icke omnämnd
befogenhet skulle säkerligen ej hava uppkommit, om icke erfarenheten
ådagalagt icke allenast behovet och nyttan av bestämmelser i dylikt syfte,
utan även, och måhända i än högre grad, de olägenheter, som bristen på
effektiva bestämmelser i detta avseende medför.

Beträffande de fördelar, som äro förenade med en föreskrift i nyss angivna
syfte, må hänvisas till vad därom anförts i tidigare avgivna yttranden i
ämnet.

Trafikutredningens nu föreliggande förslag, som i sak överensstämmer
med tidigare framlagda förslag av såväl 1932 års trafiktutredning och 1936 års
trafiksakkunniga som förslaget i 1936 års proposition, avser att genom
uttrycklig författningsbestämmelse stödja myndigheternas strävanden att, i
den mån en tillfredsställande lokal organisation icke kan på frivillighetens
väg åstadkommas, med laga verkan förordna om erforderlig åtgärd i detta
syfte, i första hand genom åläggande för vederbörande trafikutövare att bilda
en förening med uppgift att handhava vissa för trafikutövarna gemensamma
angelägenheter.

Principiellt har mot tilläggandet av en dylik befogenhet åt myndigheterna
hävdats, att densamma skulle stå i strid med de rättigheter, trafikutövaren
såsom fri yrkesutövare bör äga.

I detta avseende må erinras, att hela lagstiftningen om yrkesmässig trafik
vilar på förutsättningen, att dylik trafik icke kan betraktas såsom en
individuellt fri näring, utan att icke allenast rätten att överhuvud bedriva
dylik trafik utan även sättet för dess bedrivande måste underkastas den
reglering, som hänsyn till samhälleliga intressen kräva. En viss inskränkning,
på sätt i detta sammanhang ifrågasatts, av trafikutövarens rätt att ställa sig
utanför åtgärder, syftande till en ändamålsenlig organisation, framstår därför
icke såsom ett från övriga författningsbestämmelser isolerat stadgande utan
äger ett naturligt sammanhang med regleringen i övrigt och skiljer sig
principiellt icke från övriga åtgärder för detta ändamål. Det må också
förtjäna anmärkas, att de principiella invändningarna mot ett stadgande av
nu ifrågavarande innebörd icke företrädesvis komma från trafikutövarna och
deras sammanslutningar utan, bortsett från vissa myndigheter, av representanter
för andra intressegrupper än trafikutövare.

Utöver ovan anförda principiella invändning mot en bestämmelse av
ifrågavarande innebörd överhuvud taget har mot den föreslagna bestämmelsens
omfattning invänts, att det vore tillräckligt att begränsa densamma till
att avse skyldighet för vederbörande trafikutövare att upprätta gemensamt
beställningskontor eller deltaga i vissa för trafikutövarna gemensamma
kostnader. Emellertid måste erinras, att, även om en dylik bestämmelse
bleve gällande, skulle syftet med den organisation, man därigenom avsåge att
åstadkomma, förfelas, om det stöde vederbörande trafikutövare fritt att
undandra sig andra skyldigheter, som efter sakens natur böra gå i tur och
ordning eller eljest lika fördelas mellan trafikutövarna, såsom passning vid
tåg och båtar, vakthållning nattetid, inställelse vid vissa uppställningsplatser
m. m.

Om jag på grund härav ansett mig böra i förordningen upptaga
trafikutredningens nu ifrågavarande förslag, så förutsätter jag dock, i likhet
med utredningen, att den befogenhet, som genom ifrågavarande bestämmel -

KU 1979/80:50

319

se tillägges vederbörande myndighet, användes med största urskillning och
endast i den män, det med hänsyn till allmänhetens intresse befinnes påkallat
och en ur denna synpunkt tillfredsställande organisation icke kan åstadkommas
på frivillighetens väg. Huvudsakligen torde på grund härav bestämmelsen
komma att tillämpas i fråga om drosktrafik och viss linjetrafik i städer och
jämförliga samhällen, under det att för annan trafik, särskilt på landsbygden,
större frihet bör kunna råda. På sätt tidigare framhållits, bör myndighets
beslut av nu ifrågavarande slag avse anslutning endast till av myndigheten
godkänd och under dess uppsikt stående förening. Innan sådant godkännande
meddelas, torde föreningens stadgar böra av myndigheten granskas samt,
där så finnes påkallat, utredning ske om arten av föreningens verksamhet.
För beslut om godkännande torde bland annat böra förutsättas, att
föreningen icke av sina medlemmar kräver större ekonomiska prestanda än
som erfordras för organiserandet av trafikutövningen, och den uppsikt, som
myndigheten har att ägna föreningens verksamhet, torde böra avse bland
annat att kontrollera samma förhållande.

I likhet med trafikutredningen förutsätter jag, att sådana särskilda grupper
av trafikutövare, vilkas rörelse icke är att jämställa med övriga i en viss
organisation inordnade trafikutövares, undantagas från skyldighet att
tillhöra denna. Med anledning av påpekande i remissyttrandena föreslås ett
tillägg, som fastslår, att dylika föreningar skola vara öppna för alla
trafikutövare av samma kategori inom området. Erinras må även, att
besvärsrätt tillkommer envar, som finner sin rätt kränkt av myndighets beslut
vid tillämpningen av förevarande paragraf.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande (2LU
1940:27) beträffande förslaget till 24 § följande:

I likhet med departementschefen finner utskottet ett stadgande av den
innebörd, som innehålles i det nu föreliggande förslaget, kunna tillgodose
viktiga intressen i fråga om ordnandet av den yrkesmässiga trafiken.
Utskottet har därför icke funnit anledning till erinran mot stadgandets
innehåll. De farhågor, som uttalats beträffande en tillämpning, som skulle
kunna kränka vissa trafikutövares eller trafikanternas berättigade intressen,
torde med hänsyn till de riktlinjer, som i detta avseende angivits i
departementschefens yttrande och till vilka utskottet ansluter sig, icke vara
befogade.

KU 1979/80:50

320

Bilaga 23

PM angående regeringens handläggning av ett besvärsärende beträffande
etableringsrätt för läkare

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. m. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). För att undvika
att övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan
medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett i förhållande till
taxans belopp med 10, 20, 30, 40 eller 50 % förhöjt arvode. Arvodeshöjning
fick ske i de fall läkaren styrkte att han under år 1973 utövat läkaryrket på
heltid och därvid tillämpat ett genomsnittsarvode per besök som översteg det
genomsnittliga läkararvodet för läkare med minst 2 000 patientbesök och
haft kostnader för mottagningen som låg högre än normalt för den specialitet
han utövade. Läkare vid gruppmottagning etablerad före år 1973 fick utan
särskilt beslut tillämpa en arvodeshöjning med 50 %. Även efterträdare till
sådan läkare kan under viss förutsättning få rätt till samma arvodeshöjning.

Genom ändring i övergångsbestämmelserna till läkarvårdstaxan (SFS
1977:1189) infördes vissa möjligheter till individuell taxebindning vid
nyetableringar. Bestämmelsen innebar, att försäkringskassan får medge
privatpraktiserande läkare vid mottagning som nyetableras på viss ort och är
gemensam för minst två läkare att tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och
8 §§ i taxan angivna beloppen med 20%. Som förutsättning får sådant
medgivande gäller att socialstyrelsen tillstyrker det efter hörande av
sjukvårdshuvudmannen för det område inom vilket etableringen avses äga
rum. Mot socialstyrelsens beslut i frågan om tillstyrkande får talan föras hos
regeringen genom besvär.

Nu nämnda ändring i läkarvårdstaxan, som är en regeringsförordning,
föregicks av ett regeringsförslag (prop. 1977/78:23) vari riktlinjerna till
ändringen i taxan angavs enligt följande:

För att underlätta etablering av nya privatpraktiserande läkare i den
omfattning som beräknats i gällande läkarfördelningsprogram bör det
införas en särskild möjlighet till individuell taxebindning i samband med
nyetablering. En sådan särskild taxenivå, som bör ligga högst 20 % över
taxans grundnivå, bör omfatta högst 30 läkare under vardera år 1978 och
1979, dvs. sammanlagt 60 läkare under tvåårsperioden. Denna särskilda
taxenivå bör liksom nu gällande regler för individuell taxebindning få formen
av en övergångsbestämmelse i läkarvårdstaxan. Frågan om i vilken takt den
här aktuella särskilda taxenivån skall avvecklas bör tas upp till prövning i
anslutning till det förslag rörande avveckling av den individuella taxebind -

KU 1979/80:50

321

ningen, som riskförsäkringsverket avser att lägga fram i samband med nästa
års taxeöversyn.

Försäkringskassan bör enligt särskilda regler få besluta om sådan särskild
arvodesnivå för nyetablerad privatpraktik som är gemensam för minst två
läkare. Sådant beslut bör gälla för praktik på viss ort och rätten till särskild
arvodesnivå bör inte kunna överföras till annan ort utan nytt beslut av
försäkringskassan. Det är av allmänt intresse att nyetableringen av privatpraktiker
sker på sådant sätt att den bidrar till en jämnare fördelning av
läkarvårdsresurserna inom landet. Etableringen bör därför ske utanför
storstadsområdena, och då i första hand på orter där behovet av läkare är
mindre väl tillgodosett. Jag anser det angeläget att den här avsedda
etaberingen samordnas med de offentliga sjukvårdshuvudmännens läkarvårdsresurser.
Denna samordning bör säkerställas genom en beslutsordning
där försäkringskassan får medge särskild taxenivå för nyetablerad privatpraktiker
endast efter tillstyrkan av socialstyrelsen, som har att bedöma
nyetableringen med hänsyn till övriga befintliga eller planerade läkarvårdsresurser.
Socialstyrelsen bör ge sin tillstyrkan endast i de fall berörd
sjukvårdshuvudman har lämnat sitt samtycke till etableringen. Möjligheter
bör finnas att tillämpa någon form av förhandsprövning och preliminärt
yttrande beträffande nyetablering av privatpraktiker på viss ort.

Det ankommer på regeringen att besluta om de ändringar jag här har
förordat. Jag finner det dock lämpligt att frågan anmäles för riksdagen.

Propositionens hemställan i denna del gick ut på att bereda riksdagen
tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anfört i fråga om vidgade
möjligheter till individuell taxebindning av läkare.

Med anledning av en motion (s) vari yrkades avslag på propositionens
förslag om möjligheter till taxehöjning anförde socialförsäkringsutskottet
(SfU 1977/78:12) följande:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att den
offentliga vården tillförs erforderliga läkarvårdsresurser. Det är emellertid
lika angeläget att de delar av landet som har brist på läkare förses med
sådana. Förslaget i propositionen syftar främst till att ge de privatläkare som
önskar etablera sig utanför storstadsregionerna ekonomisk möjlighet att
göra det. Den ingående prövning som enligt förslaget måste föregå ett beslut
om individuell taxebindning vid nyetableringar innebär enligt utskottets
mening en tillfredsställande garanti för att propositionens syfte kommer att
kunna tillgodoses. Med hänsyn till att det är en mycket begränsad grupp
läkare som berörs av förslaget anser utskottet motionärernas farhågor för att
det kan medföra en överströmning av läkare från den offentliga till den
privata vården ogrundade. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna
del och avstyrker motionen 1977/78:99.

I en reservation till betänkandet anförde socialförsäkringsutskottets
socialdemokratiska ledamöter följande:

I propositionen har angivits att det s. k. läkarfördelningsprogrammet
skulle innebära att antalet privatläkare fram till 1980 skall vara oförändrat,
vilket innebär ett beräknat ersättningsbehov av 30 läkare årligen. Utskottet
finner detta vara en felaktig utgångspunkt för förslaget, eftersom läkarfördelningsprogrammet
är ett planeringsinstrument för fördelning av tillgäng -

KU 1979/80:50

322

liga läkarresurser inom den offentliga vården och i angivna hänseende endast
innebär att man gjort en teknisk avräkning av ett antal läkare, som kan antas
inte komma att bli tillgängliga för fördelning.

Främst den offentliga öppna vården lider fortfarande stor brist på läkare
och ett stort antal nya moderna vårdcentraler kan av denna anledning inte
utnyttjas till fullo. Aven inom långtidssjukvården och psykiatrin finns ett
stort antal vakanta läkartjänster. Att i ett sådant läge bygga upp en ny
organisation som med de föreslagna generösa taxebestämmelserna skall
konkurrera med den offentliga vården om läkarna kan enligt utskottets
mening inte anses motiverat. Det är knappast sannolikt - även om motsatsen
hävdas i propositionen - att taxehöjningen kommer att bestå endast under en
övergångstid. Snarare föreligger det risk för att taxehöjningen kommer att
leda till en allmän höjning av hela läkarvårdstaxans nivå och därmed bidra till
en överströmning av läkare från offentlig till privat vård.

Med hänsyn till det anförda och till att förslaget på ett olyckligt sätt
föregriper den allsidiga prövning av privatpraktiserande läkares framtida
ställning som sker genom hälso- och sjukvårdsutredningens pågående arbete
med en helt ny sjukvårdslagstiftning kan utskottet inte ansluta sig till
regeringens förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet.

I beslut den 6 september 1979 biföll regeringen besvär av två läkare i
Arvika och gav dessa tillstånd att vid etablering som privatpraktiserande få
tillämpa arvoden som med 20 % översteg läkarvårdstaxans belopp. Värmlands
läns landsting hade tidigare avstyrkt deras begäran. Avskrift av
regeringsbeslutet bifogas.

KU 1979/80:50

323

Underbilaga

BESLUT

1979-03-06

Socialstyrelsen
106 30 STOCKHOLM

Besvär av J.-E. Carlsson och G. Sidenvall i fråga om individuell taxebindning
för privatpraktiserande läkare

Enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till läkarvårdstaxan (1974:699
med ändring 1977:1189) får allmän försäkringskassa medge privatpraktiserande
läkare vid mottagning som nyetableras på viss ort och är gemensam för
minst två läkare att tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och 8 §§ taxan
angivna beloppen med 20 procent. Som förutsättning för sådant medgivande
gäller att socialstyrelsen tillstyrkt det efter hörande av sjukvårdshuvudmannen
för det område inom vilket etableringen avses äga rum.

Leg. läkarna Jan-Erik Carlsson och Göran Sidenvall ansökte hos
Värmlands läns allmänna försäkringskassa om rätt till individuell taxebindning
enligt nämnda övergångsbestämmelser för etablering av en gruppläkarmottagning
i Arvika.

Värmlands läns landstings sjukvårdsstyrelse har i skrivelse den 9 januari
1979 till socialstyrelsen avstyrkt ansökningarna. Mot bakgrund av sjukvårdshuvudmannens
ställningstagande har socialstyrelsen i beslut den 18 januari
1979 avstyrkt Carlssons och Sidenvalls ansökningar.

Över socialstyrelsens beslut har Carlsson och Sidenvall anfört besvär. I
besvären har bl. a. anförts att flera läkare på grund av åldersskäl avvecklat
sin privatpraktikerverksamhet i Arvika under det senaste decenniet och att
för närvarande finns fem privatpraktiserande läkare, varav två är över sjuttio
år.

Socialstyrelsen har - sedan förnyat yttrande den 11 april 1979 inhämtats
från Värmlands läns landstings sjukvårdsstyrelse - avgivit yttrande den 8 juni
1979.

Carlsson och Sidenvall har inkommit med påminnelser.

Regeringen bifaller besvären och upphäver socialstyrelsens beslut.

KU 1979/80:50 324

Innehållsförteckning Sid

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. .. 2

Utskottets granskning 3

1. Proceduren i samband med regeringsskiftet 3

2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar

inom regeringskansliet 4

3. Remisser till lagrådet 7

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen 7

5. Utgivningen av Svensk författningssamling 8

6. Regeringens utövning av normgivningsmakten 11

7. Interpellationer och frågor 13

8. Regeringens handläggning av besvärsärenden 14

9. Regeringens handläggning av utlänningsärenden 20

10. MBL vid regeringens tillsättning av vissa högre tjänster m. m. 25

11. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser 27

12. Övriga frågor 30

a) Utbildning i Sverige av libyska medborgare vid Telub AB 30

b) Regeringens beslut i visst ”utflaggningsärende” 32

c) Fråga om bidrag till vissa befrielserörelser i ZimbabweRhodesia
34

d) Fråga om remiss av den s. k. KS-utredningen 34

e) Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet .. 34

f) Regeringens handläggning av tillsättning av skoldirektörstjänst
i Lomma 35

g) Frågor om medicinska forskartjänster mot bakgrund av
Serafimerlasarettets nedläggning 35

h) Regeringens fastställande av verksamhetstid för 1979 års
kyrkomötes utredningsnämnd m. m 36

i) Regeringens handläggning av ärende om studiestödsförordningen
såvitt avser Nordiskt musikkonservatorium 36

j) Regeringens beslut den 1 november 1979 rörande taxitrafiken
i Lerum 37

k) Fråga om regeringens handläggning av ett besvärsärende

angående etableringsrätt för läkare 37

Reservationer 38

Särskilda yttranden 47

KU 1979/80:50 325

Bilagor Sid.

1 Regeringsärenden 1978 och 1979 50

2 Regeringsskiftet i oktober 1979 52

3 A Förordnanden enligt 7 kap. 5 § RF 60

3 B Avtal om informationssekreterare 62

3 C PM ang. personförändringar i regeringskansliet 64

4 PM ang. remisser till lagrådet 67

5 PM ang. propositionsavlämnandet till riksdagen 76

6 Sammanställning över antalet författningar i SFS som utkommit
från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet . . 85

7 PM beträffande regeringens utövning av normgivningsmakten 87

8 PM ang. tidsutdräkt vid besvarande av interpellationer och

frågor 145

9 PM ang. regeringens handläggning av besvärsärenden 148

10 A Sammanställning över antalet utomnordiska medborgare som

erhållit tillstånd att få stanna i Sverige av olika skäl åren 1978

och 1979 169

10 B Tidpunkter för statsråden (föredragande i utlänningsärenden) 170

10 C Antal tillståndsärenden m. m. hos regeringen under tiden

1977-1979 171

10 D Uppgifter från arbetsmarknadsdepartementet om balansläget i

fråga om besvärsärenden 172

10 E Diagram över handläggningstid i regeringskansliet av utlänningsärenden
175

10 F Redogörelse för tre utlänningsärenden hos regeringen 176

10 G Betaenkning över Nordisk Ministerråds meddelelse til 28.

session 1980 om rekommandation nr 10/73 angående samordnet
utlasndingelovgivning og udlaendingepolitik 178

10 H Sammanställning över internordisk resandetrafik 180

11 A Förhandlingar enligt 11 § MBL, som FHR påkallat i tjänste tillsättningsärenden

efter AD-dom 118/79, 1979-10-10 182

11 B Uppgifter från budgetdepartementet ang. tillsättningen av

biskopar, generaldirektörer och landshövdingar under 1979 . 184

11C Uppgifter från utrikesdepartementet ang. rekrytering av handläggare
till utrikesförvaltningen 1975-1979, m. m 185

12 A PM ang. regeringens behandling av riksdagens skrivelser ... 190

12 B Sammanställning av regeringens åtgärder med anledning av

vissa riksdagsskrivelser i sysselsättnings- och industripolitiska
frågor under riksmötet 1978/79 193

12 C PM ang. regeringens formella möjligheter att styra verksamhe ten

inom statliga bolag 245

13 A Redogörelse av sekreteraren i 1979 års krigsmaterielexport kommitté

ang. utbildning vid Telub AB av utländsk personal 247

KU 1979/80:50 326

13 B Redogörelse från handelsdepartementet ang. viss utbildning av Sid.
libyska medborgare vid Telub AB i Växjö 250

13 C PM av förutvarande handelsministern Hadar Cars i Telubären det

251

14 PM ang. regeringens beslut i visst ”utflaggningsärende” .... 254

15 Redogörelse från utrikesdepartementet ang. stöd till Patriotiska
Fronten i Rhodesia 259

16 A Redogörelse från socialdepartementet ang. handläggning av

betänkandet Betingelser för överförande av huvudmannaskapet
för Karolinska sjukhuset till Stockholms läns landsting,
m. fl. handl 261

16 B Brev från Statsanställdas förbund ang. handläggning av fråga

om Karolinska sjukhusets huvudmannaskap 271

17 PM ang. regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet 278

18 PM ang. regeringens handläggning av tillsättning av skoldirek törstjänst

i Lomma 281

19 PM ang. frågor om medicinska forskartjänster m. m. mot
bakgrund av Serafimerlasarettets nedläggning 285

20 PM ang. regeringens handläggning av framställningar från 1979
års kyrkomötes utredningsnämnd om bestämmande om verksamhetstid
m. m 290

21 PM ang. regeringens handläggning av ärende om ändring i
studiestödsförordningen såvitt avser Nordiskt musikkonservatorium
312

22 PM ang. regeringens beslut den 1 nov. 1979 beträffande
taxitrafik i Lerum 315

23 PM ang. regeringens handläggning av ärende om etableringsrätt
för läkare 320

GOTAB 64857 Stockholm 1980