Med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning (Betänkande 1975/76:KU50 Konstitutionsutskottet)

KU 1975/76:50

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76: 50

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1975. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av
de till ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning
och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat
upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats
ett antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) anmäldes att utskottet
beträffande vissa departement påbörjat en undersökning av praxis i fråga om
beslutsmotivering m. m. i regeringsärenden av förvaltningsrättslig karaktär.

Det var utskottets avsikt att senare återkomma mer ingående till frågor
om handläggningen av förvaltningsärenden inom regeringskansliet. Utskottet
redovisar nu en inom utskottets kansli företagen större undersökning
av handläggningen av besvärsärenden. I anslutning härtill har uppmärksamhet
ägnats frågor om publicering av och information om regeringsbeslut.

Vidare har utskottet följt det sedan flera år pågående arbetet med frågor
om decentralisering av olika ärendegrupper från regeringen till underlydande
myndigheter.

Beträffande regeringsärendenas beredning har utskottet i likhet med tidigare
år ägnat uppmärksamhet åt utredningsväsendet, där vissa riktlinjer
dragits upp av en särskild arbetsgrupp inom statsrådsberedningen. På sedvanligt
sätt har utskottet följt utvecklingen beträffande den numera fakultativa
lagrådsgranskningen. Vidare har utskottet behandlat frågor om propositionsavlämnandet
till riksdagen under senare år.

Utskottets granskning har även i år avsett författningarnas utgivning liksom
behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Härvid har utskottet
granskat bl. a. regeringens åtgärder med anledning av riksdagsskrivelse
om tillståndsplikt enligt miljöskyddslagstiftningen beträffande flygplatser
och vägar. Vidare har uppmärksamhet ägnats uttalanden från riksdagens
sida angående kollektivanslutning till politiska partier. Utskottet har

1 Riksdagen 7975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76:50

särskilt granskat regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslut om
prövning av behovet av särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära
situationer.

Vissa frågor rörande utrikesnämnden har tagits upp under granskningen.
Det gäller om viss skriftväxling mellan statsministern och utländsk regeringschef
borde ha delgetts utrikesnämndens ledamöter samt om överläggningar
med nämnden borde föregått regeringsbeslut om vissa restriktioner
av skoimporten m. m.

Bland särskilda ämnen som utöver vad som framgått behandlats av utskottet
skall nämnas svenska biståndsinsatser till Angola, regeringsbeslut
om bidrag ur clearingfonden för olja, viss SÄPO-verksamhet vid sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg, tillämpning av terroristlagen rörande två japanska
medborgare, fråga om krigsmaterielexport till Pakistan, datalagens
tillämpning beträffande vissa personregister, bemyndigande till regeringen
enligt terrängkörningslagen samt vissa frågor beträffande trafiktillstånd för
transport av värnpliktiga. Dessutom har utskottet granskat ytterligare några
frågor, vilka redovisas under rubriken "Övriga frågor" sist i redovisningen
över utskottets granskning.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa
på olika departement. En motsvarande redovisning av förra årets ärenden
har tagits in i bilaga I, där även 1974 års statistik har tagits med. Såsom
utskottet tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda
antalet regeringsärenden (tidigare s. k. konseljärenden) under den senaste
tioårsperioden inneburit först en successiv minskning från närmare
32 000 ärenden år 1966 till omkring 25 000 ärenden under åren 1969 och
1970 och därefter åter en kontinuerlig ökning till drygt 28 000 ärenden under
åren 1973-1975.

Den nyss nämnda minskningen av antalet regeringsärenden under slutet
av 1960-talet kan hänföras till de beslut som har fattats om decentralisering
av åtskilliga grupper av ärenden från regeringen (Kungl. Majit) till underlydande
myndigheter. Fram till år 1972 bedrevs decentraliseringsarbetet
inom den s. k. departementsutredningen, och därefter har detta bedrivits
inom statsrådsberedningen. Utskottet har för sin del framhållit att det är
av värde om man genom ytterligare decentraliseringsåtgärder kan åstadkomma
en minskning av ärendemängden hos regeringen och förutsatt att
frågor om decentralisering av ärenden av större vikt även i fortsättningen
underställs riksdagens prövning (KU 1972:26 s. 6).

Beträffande det efter år 1970 ökade antalet regeringsärenden kan noteras

KU 1975/76:50

att ökningen i stort sett stämmer överens med motsvarande ökning av gruppen
besvärsärenden. Antalet av regeringen avgjorda besvärsärenden har sålunda
- såsom närmare redovisas i ett särskilt avsnitt av detta betänkande
(s. 5 ff.) - ökat från knappt 4 000 ärenden under år 1970 till drygt 7 000
ärenden under år 1975. Detta innebär att numera drygt vart fjärde regeringsärende
gäller besvär. Ökningen av gruppen besvärsärenden har, med
några få undantag, skett inom samtliga departement. Vad gäller ökningen
av antalet besvärsärenden under det senaste året kan noteras att denna
i stort sett helt motsvaras av en ökning (med drygt 500 besvärsärenden)
inom kommunikationsdepartementet. Ökningen av antalet besvärsärenden
inom övriga departement har å andra sidan varit relativt liten, jämfört med
tidigare år, och för vissa departement redovisas t. o. m. en minskning under
år 1975.

Två andra ärendegrupper som har ökat relativt starkt under förra året
är dels utfärdade författningar (i Svensk författningssamling), dels regleringsbrev
och anslags- och statsbidragsärenden. Bland de ärendegrupper som
har minskat under år 1975 kan nämnas dispens- och övriga partsärenden

- vilka dock har uppgått till nästan 9 000 ärenden (inkl. drygt 1 800 nådeärenden)
- samt tjänsteärenden. Det bör påpekas att utskottets statistik

- liksom tidigare - beträffande fördelningen av regeringsärenden på olika
ärendegrupper är behäftad med vissa svagheter. Sålunda skulle exempelvis
ett ärende som gäller besvär över tjänstetillsättningsbeslut kunna redovisas
antingen som ett tjänsteärende eller som ett besvärsärende, vilket här har
skett, eller också som ett enskilt partsärende.

Vad beträffar fördelningen av regeringsärenden på departement kan
konstateras att någon mer betydande ökning har skett endast för kommunikations-
och finansdepartementen. En relativt stor minskning har skett
för justitie- och handelsdepartementen. Liksom tidigare är det mycket stora
skillnader mellan departementen, när det gäller det totala antalet regeringsärenden.
Sålunda hade tre departement - finans-, justitie- och utbildningsdepartementen
- under förra året tillsammans ungefär lika många ärenden
som de övriga tio departementen tillsammans. Handelsdepartementet, som
för två år sedan svarade för nästan 1 500 ärenden, hade under förra året
endast drygt 600 ärenden, vilket var obetydligt fler än utrikesdepartementet.

I detta sammanhang kan nämnas att protokoll vid regeringssammanträde
fr. o. m. år 1975 förs som huvudprotokoll och underprotokoll. I huvudprotokollet
tas bl. a. in uppgifter om närvarande statsråd, ordförande och
protokollförare samt förteckning över de ärenden som handläggs vid sammanträdet
med uppgift om föredragande statsråd. I huvudprotokollet tas
också in regeringens beslut (och ev. skiljaktig mening) i fråga om sådana
ärenden där två eller flera statsråd är föredragande. 1 underprotokollet, som
förs särskilt för varje departement, tas in regeringens beslut i samtliga ärenden
utom de som redovisas i huvudprotokollet. De underprotokoll som

KU 1975/76:50

enligt regeringens förordnande får offentliggöras omedelbart, dvs. motsvarande
de tidigare s. k. tvåårsprotokollen, bildar serie A, medan de underprotokoll
som skall hållas hemliga-oavsett sekretessens omfattning-bildar
serie B.

Såsom framgår av bilaga 1 till detta betänkande innehåller de s. k. Bprotokollen
för år 1975 sammanlagt 383 ärenden. Åtskilliga av dessa beslut
har dock redan blivit offentliga, exempelvis i samband med verkställd skriftväxling
eller undertecknande av avtal. Sålunda har drygt hälften av utrikesdepartementets
liksom ett stort antal av handelsdepartementets ”hemliga
ärenden” numera blivit offentliga. Beträffande de i de s. k. B-protokollen
intagna ärendena förekommer även i övrigt synnerligen varierande sekretesstider
(exempelvis två år för utseende av ombud vid vissa överläggningar
och instruktioner för vissa förhandlingsdelegationer, fem år för åtskilliga
protokollsbilagor till internationell skriftväxling, tjugo år för vissa av finansdepartementets
skatteärenden och femtio år för samtliga försvarsdepartementets
ärenden liksom för de sedvanliga grupperna av ”hemliga ärenden"
inom samtliga departement). I detta sammanhang kan nämnas att
det under förra året har förekommit ett ärende där regeringens beslut1 att
medge att åtal fick väckas mot en utländsk medborgare för olovlig underrättelseverksamhet
har hemligstämplats i femtio år. Sådana beslut har
tidigare blivit omedelbart offentliga.

Vidare kan här nämnas att särskilda protokoll förs dels vid konselj -då enligt 5 kap. 1 § regeringsformen information lämnas till statschefen
- dels beträffande vissa beslut av statsministern, nämligen om förordnande
eller entledigande av statsråd eller departementschef samt om ledighet och
föredragningsskyldighet m. m. för statsråd. Under år 1975 har förekommit
två konseljer(den 29 april och den 13 oktober 1975) vid vilka sådana protokoll
har förts. Särskilda statsministerprotokoll har under år 1975 förekommit
vid 49 olika tillfällen och innehåller sammanlagt 133 ärenden. Vid sju tillfällen
har statsrådet Sträng och vid ett tillfälle statsrådet Rune Johansson
tjänstgjort som ställföreträdare för statsministern och i enlighet härmed svarat
för dessa protokoll.

De närmare bestämmelserna om protokoll i regeringsärenden framgår av
en särskild av regeringen den 3 januari 1975 utfärdad förordning (1975:1)
om protokoll och expeditioner i regeringsärenden m. m.

'Ärendet redovisas i justitiedepartementets underprotokoll i serie B 1975-06-18.

KU 1975/76:50

Utskottets granskning

1. Regeringens handläggning av besvärsärenden

Granskningens inriktning m. m.

Besvärsrätten i förvaltningsärenden är ett viktigt inslag i ett rättssamhälle.
Genom besvärsinstitutet är det möjligt att få en myndighets beslut överprövat
av en eller flera andra myndigheter. Risken för att felaktiga eller
orättvisa beslut blir bestående minskar därigenom. Besvärsinstitutet bidrar
på så sätt till ökad rättssäkerhet i samhället.

Besvärsrätten framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra
författningar, som reglerar förvaltningen. Även om uttryckliga besvärsbestämmelser
saknas anses emellertid gälla en allmän rätt att genom besvär
få ett beslut prövat av en överordnad myndighet och i sista hand av regeringen.

I samband med granskningsarbetet har utskottet vid flera tillfällen under
senare år behandlat regeringens handläggning av administrativa partsärenden,
främst besvärsärenden, från allmänt förvaltningsrättsliga synpunkter.
I 1968 års granskningsmemorial (KU 1968:15) tog utskottet upp vissa allmänna
frågor beträffande ärendehandläggningen i departementen. Utskottet
granskade bl. a. handläggningstid, remissförfarande, principerna för kommunikation
och beslutsmotivering. En uppföljning i mindre skala av denna
undersökning gjordes året därpå (KU 1969:18). I 1970 års granskningsmemorial
(KU 1970:42) tog utskottet bl. a. upp frågan om onödig remissbehandling
av besvär som ej hade tagits upp till prövning i sak. Samma fråga
behandlades i 1974 års granskningsbetänkande (KU 1974:22). Mot bakgrund
av bl. a. förvaltningslagens tillkomst granskade utskottet under 1972
(KU 1972:26) Kungl. Maj:ts motiveringar av beslut, främst vad gäller besvärsärenden.
Frågan om beslutsmotiveringar uppmärksammades också i
den undersökning av Kungl. Maj:ts handläggning av naturalisationsärenden
som redovisades i 1973 års granskningsbetänkande (KU 1973:20).

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) redovisades att utskottets
granskning hade omfattat bl. a. vissa frågor med anknytning till regeringens
handläggning av besvärsärenden. Utskottet fann inte då anledning
att göra några särskilda uttalanden i dessa frågor men beslöt att fortsätta
granskningen.

Den av utskottet nu företagna granskningen av besvärsärendenas handläggning
hos regeringen har fått en bred inriktning. Den kanslipromemoria
- bilaga 2 till detta betänkande - som bildat underlag för granskningen
inleds med en kartläggning av ärendeutvecklingen under senare år, totalt
och för de olika departementen. Därefter redovisas en undersökning av
skilda aspekter på handläggningen av besvärsärenden. Undersökningen gäller
bl. a. handläggningen av besvär som har kommit in till regeringen för
sent för att kunna tas upp till prövning eller som i övrigt har avvisats på

KU 1975/76:50

formella grunder. Vidare behandlas frågor om remittering och handläggningstid,
kommunikation med berörda parter och förekomsten av motiveringar
i regeringens beslut. Dessa frågor tas upp till behandling såväl i
en allmän del av promemorian som i en del av promemorian där vissa,
större grupper av besvärsärenden gjorts till föremål för specialstudier.

När det gäller de av utskottet granskade frågorna om regeringens handläggning
av besvärsärenden skall erinras om att förvaltningslagen, som trädde
i kraft den 1 januari 1972, formellt inte är tillämplig på ärende hos regeringen.
I förarbetena uttalas emellertid att de principer som kommit till uttryck
i lagen i stor utsträckning bör följas även hos regeringen. I en särskild promemoria
(1972-01-31) har statsrådsberedningen också lämnat närmare anvisningar
om tillämpningen av förvaltningslagens principer vid handläggningen
av förvaltningsärenden hos regeringen. Utgångspunkten har här varit
att denna handläggning givetvis bör ske efter enhetliga principer i samtliga
departement och att avvikelser från anvisningarna därför bör ske endast
om särskilda förhållanden påkallar det.

A rendeutvecklingen

Av kartläggningen av ärendeutvecklingen framgår att tillströmningen av
besvär till regeringen har ökat starkt och oavbrutet under den senaste tioårsperioden.
Mellan åren 1966 och 1975 beräknas antalet besvär hos regeringen
ha ökat från ca 2 000 till drygt 7 000. Detta innebär att vart fjärde
ärende som företogs till avgörande i regeringen under år 1975 var ett besvärsärende.
Det kan vidare framhållas att ökningen av antalet besvärsärenden
hos regeringen under senare år har skett inom samtliga departement.
Ökningen har varit av varierande storleksordning, dels år från år, dels mellan
departementen inbördes. Ökningen återspeglas också i en stigande balans
av oavgjorda besvärsärenden vid de senaste årsskiftena.

Denna utveckling torde bl. a. kunna ses som ett uttryck för en ökad
medvetenhet bland medborgarna om rätten att besvära sig. Till utvecklingen
synes ha bidragit tillkomsten av förvaltningslagen med dess bestämmelser
om i princip obligatorisk besvärshänvisning. En annan omständighet som
i viss mån har medverkat till ökningen av antalet besvärsärenden är decentraliseringen
av beslutanderätten i stora grupper av regeringsärenden.
Dessa åtgärder, om vilka allmän enighet rått, har bl. a. fått den effekten
att ett antal besvär över beslut fattade i enlighet med decentraliseringen
har tillkommit. Normalt har detta dock gällt endast några fa procent av
det totala antalet decentraliserade ärenden.

Ökningen av antalet besvärsärenden har otvivelaktigt inneburit en ökad
belastning på departementen. Häri ligger bl. a. en risk för längre handläggningstideroch
mindre ingående behandling av ärendena. Utskottet har erfarit
att utvecklingen har uppmärksammats inom regeringskansliet och att man
f. n. överväger bl. a. att decentralisera beslutanderätten i vissa speciella grup -

KU 1975/76:50

per av besvärsärenden. Utskottet har sålunda anledning att räkna med att
erforderliga åtgärder vidtas och kommer att med fortsatt uppmärksamhet
följa den framtida utvecklingen på detta område.

Handläggning m. m. av för sent ingivna besvär

I 12 S förvaltningslagen har samlats vissa grundläggande bestämmelser
om besvär över myndighets beslut. I paragrafen regleras också frågor om
avvisning av besvär som inte har anförts i rätt tid, dvs. normalt inom tre
veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Före förvaltningslagens
tillkomst hade också konstitutionsutskottet uttalat att om besvär över meddelat
beslut inte anförts inom föreskriven tid borde saken i möjligaste mån
betraktas som slutligt avgjord (KU 1968:15). Utskottet strök särskilt under
att principen att lagakraftvunna beslut inte får omprövas om tredje mans
rätt därigenom skulle kränkas är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt.
Denna princip borde därför strikt upprätthållas i departementens
och förvaltningsmyndigheternas praxis.

Med hänvisning till bl. a. dessa uttalanden av konstitutionsutskottet har
statsrådsberedningen i de ovannämnda anvisningarna framhållit att man
- utom i vissa angivna fall - hos regeringen bör följa förvaltningslagens
bestämmelser i detta hänseende och alltså avvisa för sent inkomna besvär.
Undantagen avser de fall då besvären gäller tillämpningen av författning
som har beslutats av Kungl. Majit eller regeringen ensam. Även om regeringen
i sådana fall har formell möjlighet att bortse från att besvärstiden
inte har iakttagits bör detta dock, enligt statsrådsberedningens anvisningar,
ske endast om det kan konstateras att något tredjemansintresse inte berörs
och ett avvisande av besvären på formella grunder skulle leda till ett materiellt
otillfredsställande resultat, t. ex. om klaganden skulle gå miste om
en förmån.

Antalet besvär, som kommit in till regeringen efter besvärstidens utgång
och som i enlighet med huvudregeln har avvisats, har under de två senaste
åren uppgått till 373 resp. 327. I relation till hela mängden av besvär hos
regeringen är dessa tal visserligen inte särskilt höga. Men det synes ändå
värt att observera att så pass många besvär årligen inte har kommit in
till regeringen i rätt tid. I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten
av att besvärstidsreglerna klart framgår av besvärshänvisningarna. Regeringen
bör verka för att enhetliga och entydiga formuleringar används i
detta hänseende av förvaltningsmyndigheterna.

Vid granskningen har utskottet särskilt uppmärksammat tre ärenden där
regeringen har beslutat ta upp besvären till prövning i sak, trots att dessa
har kommit in efter besvärstidens utgång. En redogörelse för dessa ärenden
lämnas i den som bilaga till detta betänkande fogade kanslipromemorian
(bilaga 2). Som redan framhållits skall besvär som inte har anförts i

KU 1975/76:50

rätt tid i princip inte tas upp till prövning av regeringen. Även om regeringen,
såsom nyss sagts, i vissa fall har formell rätt att ta upp för sent ingivna
besvär till prövning anser utskottet att detta bör ske endast om något tredjemansintresse
inte berörs och ett avvisande av besvären skulle leda till
ett materiellt otillfredsställande resultat. Utskottet får sålunda i detta sammanhang
understryka vikten av att de i statsrådsberedningens anvisningar
fastlagda principerna, som helt överensstämmer med utskottets rekommendationer,
strikt tillämpas inom samtliga departement.

Besvärsärenden, som inte har kommit in i tid till regeringen, bör enligt
huvudregeln inte bli föremål för närmare utredning eller remissbehandling.
Detta följer bl. a. av 10 $ förvaltningslagen som enligt statsrådsberedningens
anvisningar bör följas i departementen. Enligt denna paragraf skall myndighet
noga pröva behovet av remissyttrande innan dylikt inhämtas. Utskottet
har också vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden som
av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte bör bli föremål
för en remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets prövning och
endast är ägnad att onödigt fördröja regeringens avgörande (se t. ex. KU
1967:34 s. 10, 1968:15 s. 8, 1970:42 s. 10-11 och 1974:22 s. 31-33). Både de
enskilda parternas intresse av att få svar utan onödigt dröjsmål och förvaltningens
intresse av att inte åsamkas en onödig och kostsam ökning
av arbetsbördan har ansetts tala härför.

Med hänvisning till bl. a. utskottets uttalanden framhålls i statsrådsberedningens
anvisningar att för det fall det är ovisst om sakprövning skall
ske i ett ärende - t. ex. då det kan ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad
eller om besvär har anförts i rätt tid - bör remissyttrande i sakfrågan
inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske. För
att kunna bedöma detta kan man emellertid behöva inhämta yttrande från
beslutsmyndigheten, t. ex. för att få utgångspunkten för besvärstiden fastställd.
I remissen bör emellertid då anges att yttrande i sakfrågan inte skall
avges, om myndigheten finner att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Vid genomgången av 1973 års statsrådsprotokoll uppmärksammade utskottet
ett drygt hundratal besvärsärenden, där regeringen först efter fullbordad
remissomgång beslutat att inte ta upp besvären till prövning, eftersom
besvären inte anförts i rätt tid. Statsdepartementens praxis hade också,
konstaterade utskottet, härvidlag varit mycket varierande.

Undersökningen av regeringens besvärsärenden under år 1975 visar att
någon förbättring knappast har skett i detta hänseende. Av de för sent
ingivna besvären som avvisats av regeringen har - i strid mot utskottets
ovan redovisade uttalanden liksom mot statsrådsberedningens anvisningar
- ett mycket stort antal ärenden, sammanlagt 141 stycken, gjorts till föremål
för remissbehandling. Liksom tidigare har departementens praxis härvidlag
varit mycket varierande. Inom social-, kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen
har alla eller i stort sett alla för sent inkomna besvärs -

KU 1975/76:50

ärenden underkastats remissbehandling. Även inom bostadsdepartementet
har förekommit ett större antal sådana remissbehandlade ärenden. Inom
justitie-, försvars-, utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen har däremot
remissbehandling skett endast undantagsvis.

Utskottet kan alltså konstatera att handläggningen av dessa ärenden fortfarande
inte sker efter enhetliga principer. En förändring bör komma till
stånd så att de av utskottet och i statsrådsberedningens anvisningar förordade
principerna följs inom samtliga departement.

Frågor om remissbehandling och handläggningstid

Som ledande grundsatser för den offentliga förvaltningens verksamhet
gäller att arbetet skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt
utan att säkerheten eftersatts. Att kravet på säkerhet blir tillgodosett är
självfallet angeläget, inte minst då det gäller ärenden som anhängiggörs
av enskilda genom besvär. I sådana ärenden bör därför noggrann utredning
ske i syfte att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar finns för
bifall till partens talan. Å andra sidan är det av stor vikt att utredningen
inte i onödan fördröjs och att ett beslut fattas så snart det kan ske. Ovisshet
om vad det väntade beslutet kan komma att innebära medför ofta för den
enskilde olägenheter från skilda synpunkter och dröjsmål med avgörande
kan ibland leda till rättsförlust. Också från allmän synpunkt kan det vara
påkallat att ärenden snabbt avgörs.

Ett många gånger nödvändigt led i utredningen av ett besvärsärende är
att genom remiss inhämta annan myndighets yttrande. Bestämmelser om
remiss av förvaltningsärende, vilka återfinns i 10 § förvaltningslagen, syftar
bl. a. till att förhindra att remissbehandlingen onödigtvis förlänger handläggningstiden.
Som ovan nämnts framhålls i statsrådsberedningens anvisningar-bl.
a. under hänvisning till konstitutionsutskottets uttalande i ämnet
- att förvaltningslagens bestämmelser i denna paragraf bör följas i departementen.

Som redan framhållits i samband med behandlingen av frågan om remiss
av de besvärsärenden, där det är ovisst om en sakprövning skall ske, skall
enligt förvaltningslagen och anvisningarna behovet av remiss noga prövas,
innan yttrande inhämtas. Finner man att remissbehandling bör ske och
att yttrande skall inhämtas från flera myndigheter bör detta enligt anvisningarna
göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Sådana
skäl anges kunna föreligga i exempelvis planärenden. Vidare bör man, om
det inte är obehövligt, i remissen ange i vilka avseenden och inom vilken
tid yttrande önskas samt om mottagaren bör inhämta yttrande från annan.

Vid granskningen av handläggningen av vissa grupper av besvärsärenden
under år 1975 har uppmärksammats att i de grupper av ärenden där remiss
har skett av alla, eller så gott som alla, ärenden har remissen gått ut omedelbart
efter det att besvärsinlagan kommit in till departementet. Det är

KU 1975/76:50

uppenbart att i sådana fall har remissen karaktär av en ren rutinåtgärd.
Den kan knappast ha föregåtts av den noggranna prövning av behovet
av åtgärden, som förordas i förvaltningslagen och statsrådsberedningens anvisningar.
Det kan emellertid inte bestridas att det beskrivna förfaringssättet
ibland kan ha vissa praktiska fördelar, särskilt i fråga om sådana ärendegrupper
där ett behov av remiss erfarenhetsmässigt föreligger. Utskottet
anser det önskvärt att remissbehovet för ärendegrupper av nämnt slag tas
upp till prövning från tid till annan.

I det stora flertalet av de granskade ärenden som har remitterats har
det endast varit beslutsmyndighetens yttrande som har inhämtats. För det
fall att flera remissyttranden har hämtats in har dessa nästan genomgående
skett genom s. k. kedjeremisser, dvs. yttrande från en instans har först avvaktats
innan nästa remiss har skett, vilket självfallet har inneburit en förlängning
av handläggningstiderna. Inte heller detta förfaringssätt stämmer
uppenbarligen särskilt väl överens med huvudregeln i bestämmelserna. Det
torde emellertid ofta finnas starka skäl för kedjeremisser inom vissa ärendegrupper.
Bl. a. ger förfarandet en möjlighet till prövning i varje steg om
fortsatt remiss är nödvändig för ärendets avgörande eller ej.

Beträffande remittering har vidare iakttagits att det mycket ofta har förekommit
att tid för yttrande inte har satts ut. Detta förfaringssätt, som
inte stämmer överens med statsrådsberedningens anvisningar, synes rent
av vara det normalt tillämpade.

Utskottet har också granskat ett stort antal besvärsärenden med "lång
handläggningstid”. Det bör i detta sammanhang särskilt strykas under att
"lång handläggningstid” är ett mycket relativt begrepp, beroende på vad
besvären avser i sak. Sålunda måste exempelvis ett års handläggningstid
för att avgöra vem som skall förordnas på en tjänst eller få svenskt medborgarskap
anses vara en mycket lång tid, medan samma tid för avgörande
av ett komplicerat byggnadsplaneärende, där åtskilliga remissyttranden och
expertutredningar krävs, kan vara en förhållandevis kort handläggningstid.

Av undersökningen framgår bl. a. att i många fall har den relativt sett
långa handläggningstiden berott på ett tidsödande remissförfarande och inte
på själva prövningen hos regeringen. Betydligt vanligare är emellertid att
det har gått en avsevärd tid efter avslutad remissbehandling, innan regeringen
har tagit upp besvären till avgörande. Vidare kan nämnas att i ett
antal brådskande ärenden har handläggningstiden blivit så lång att frågan
förlorat sin aktualitet vid det tillfälle då regeringen avgjort besvärsärendet.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att regeringens
prövning inte fördröjs genom onödigt eller onödigt utdraget remissförfarande.
Självfallet är det också angeläget att ärendena efter avslutad remissbehandling
tas upp till avgörande av regeringen så snart det kan ske. Bl. a.
måste strävan givetvis vara att undvika en sådan tidsutdräkt i brådskande
ärenden att frågan har förlorat sin aktualitet då regeringens beslut fattas.

KU 1975/76:50

Kommunikation med berörda parter

I utskottets granskningsmemorial 1968:15 framhölls att det är av stor
betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningsförfarandet att den som är
part i ett ärende hos myndighet bereds tillfälle att innan ärendet avgörs
ta del av förebragt utredningsmaterial och få yttra sig över detta. Åtgärden
bidrar till att göra myndighetens utredning av ärendet så allsidig och fullständig
som möjligt. Om utredningsmaterialet inte delges parten kan man
ofta inte med säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar.
Ett annat skäl som har anförts tala till förmån för att parter får
tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial är att det stärker deras förtroende
för myndigheterna, medan de i motsatt fall lätt bibringas uppfattningen
att ärendena avgörs utan hänsyn till deras synpunkter.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till uttalanden av
konstitutionsutskottet om det önskvärda i att frågan om kommunikation
ägnades större uppmärksamhet i departementen och att frågan behandlades
efter enhetliga riktlinjer. Enligt statsrådsberedningen torde det vara lämpligt
att som riktlinjer i fråga om kommunikation använda bestämmelserna i
15 8 förvaltningslagen. Paragrafens huvudregel om skyldighet för myndighet
att ex officio underrätta part om utredningsmaterialet i ett ärende och att
lämna honom tillfälle att yttra sig torde, enligt statsrådsberedningen, ligga
helt i linje med utskottets önskemål. Beaktas bör emellertid att regeln om
kommunikationsskyldighet tar sikte bara på slutliga beslut. Vidare torde
kommunikation normalt vara obehövlig om ett beslut bedöms gå i gynnande
riktning för parten i fråga.

Genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 visar att bestämmelserna
om kommunikation i stort sett tillämpas inom samtliga departement.
Normalt brukar vederbörande part av departementet beredas tillfälle
att inom viss kortare tid, vanligen tio dagar eller två veckor, komma
in till departementet med yttrande (påminnelser, synpunkter e. d.) på det
kommunicerade materialet. Denna möjlighet utnyttjas mycket ofta. Förutom
skriftligt förfarande, som är det helt dominerande, förekommer också
muntlig kommunikation (dvs. telefonsamtal eller besked vid uppvaktning

o. d.).

Av undersökningen av vissa grupper av besvärsärenden framgår visserligen
att praxis beträffande kommunikation av remissyttranden har varit
varierande. I fråga om somliga ärendegrupper har remissyttranden alltid,
eller så gott som alltid, delgetts den klagande. Beträffande andra grupper
av ärenden har praxis härvidlag varit mera restriktiv. Inget av de iakttagna
förfaringssätten kan emellertid anses strida mot statsrådsberedningens anvisningar.

KU 1975/76:50

Motivering av regeringens beslut

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt granskningsmemorial 1968
(KU 1968:15) frågan om motivering av konseljbeslut. Utskottet anförde bl. a.
att starka skäl talar för att Kungl. Maj:t i viss utsträckning lämnar beslutsmotivering
i administrativa partsärenden efter i princip samma normer
som anses böra gälla för underordnade myndigheter. Att konseljbeslut motiveras
syntes utskottet vara av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten
av att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper upprätthålls inom
förvaltningen. Utskottet framhöll att det från denna synpunkt framför allt
är av vikt att motivering i regel ges till Kungl. Maj:ts beslut i frågor av
principiell innebörd, liksom då Kungl. Maj:t ändrar underordnad myndighets
beslut eller frångår ståndpunkt som hävdas av sakkunnig remissinstans.

Konstitutionsutskottet återkom till frågan om motivering av konseljbeslut
i 1972 års granskningsbetänkande (KU 1972:26), där bl. a. redovisades resultatet
av en genomgång av de drygt 4 000 besvärsärenden som hade avgjorts
av Kungl. Maj:t under år 1971. Utskottet konstaterade att viss beslutsmotivering,
om än ofta ganska kortfattad, förekom i flertalet av de
ärenden där besvären bifallits. Vidare framhölls att i många fall, där motivering
ej lämnats, det inte syntes möta särskilda svårigheter att av handlingarna
utläsa vilka grunder som varit avgörande för Kungl. Maj:ts bedömning.
Det framhölls dock att i åtskilliga andra fall - i huvudsak motsvarande
de i förvaltningslagen angivna undantagen i 17 §, framför allt besvär
i tjänstetillsättningsärenden - helt saknades beslutsmotivering. Likaså saknades
beslutsmotivering i det stora flertalet fall, där besvären hade lämnats
utan bifall och Kungl. Maj:t sålunda inte hade ändrat den underlydande
myndighetens beslut. Sammanfattningsvis ansåg sig utskottet kunna konstatera
att Kungl. Maj:t i allt större utsträckning lämnade beslutsmotivering
i huvudsak i enlighet med de ovan redovisade principerna. Även om utskottet
bland 1971 års konseljärenden hade uppmärksammat vissa fall, där
en mera utförlig beslutsmotivering hade varit av värde, fann utskottet sålunda
utvecklingen på detta område tillfredsställande.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till utskottets uttalanden
i ämnet och framhålls att de särskilda skrivanvisningar som utfärdats
för departementen innehåller regler om motivering av regeringens beslut.
Av skrivanvisningarna framgår bl. a. att, om inte annat är särskilt föreskrivet
eller särskilda skäl föranleder annat, bör beslut i besvärsärenden motiveras,
när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning. Särskilda skäl
mot att redovisa motiv kan, enligt beredningen, vara att beslutet innebär
ett skälighets- eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande av politisk natur
eller att det har meddelats med anledning av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende
eller i ärende angående antagning för utbildning eller
betygsättning eller annat liknande ärende. Motivering kan också vara
uppenbart obehövlig, t. ex. när besvär avslås och underinstansens motiv

KU 1975/76:50

godtas. Vidare bör motivering kunna underlåtas i sådana fall i övrigt som
anges i 17 $ förvaltningslagen. Även i beslut som innebär bifall anges att
motivering kan behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt
intresse och motivering kan behövas för att ge underordnad myndighet
eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande
för utgången i ärendet. När skäl redovisas skall detta, enligt anvisningarna,
i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck
som "på grund av särskilda omständigheter” eller "av särskilda skäl”. Dessa
formuleringar kan dock användas om man vill ge uttryck för att avgörandet
inte är prejudicerande.

Vid genomgången av 1975 års besvärsärenden har liksom tidigare observerats
att praxis när det gäller motivering av regeringens beslut är mycket
skiftande, såväl mellan departementen inbördes som mellan de olika ärendegrupperna.
När det gäller besvär i tjänstetillsättningsfrågor förekommer
nästan aldrig - vare sig beslutet blir bifall eller avslag - någon närmare
beslutsmotivering, vilket kan sägas överensstämma med föreskrifterna i förvaltningslagen
liksom i statsrådsberedningens anvisningar.

I flertalet fall då regeringen lämnar besvären utan bifall förekommer över
huvud taget ingen beslutsmotivering. Ofta torde emellertid skälen för regeringens
ståndpunkt kunna utläsas av själva ärendebeskrivningen (reciten).
Inom många departement tillämpas därvid den metoden att om regeringen
helt instämmer i den överklagade myndighetens bedömning lämnas inte
någon motivering alls i beslutet. Inom andra departement hänvisas tvärtom
ofta till just nämnda omständighet i regeringens beslut. Från den klagandes
synpunkt torde det senare förfaringssättet vara mer upplysande och bör
i större utsträckning än f. n. kunna användas i regeringens beslut i besvärsärenden.

Beslutsmotiveringar är allmänt sett oftare förekommande då regeringen
med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet. Inte sällan är motiveringen
kortfattad. Så är t. ex. fallet då beslutets icke-prejudicerande karaktär
markeras genom formuleringar av typen "med hänsyn till särskilda
skäl”. Exempel på ett annat slag av vanliga, kortfattade motiveringar är
hänvisningar till att nya omständigheter tillkommit i ärendet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det har skett en ytterligare utveckling
i den av utskottet tidigare förordade riktningen. Motiveringar förekommer
allmänt sett oftare och är i större utsträckning än tidigare informativa
både från den klagandes och från berörda myndigheters synpunkter.
Mot bakgrund av de iakttagelser som utskottet gjort vill utskottet dock
ånyo understryka vikten av en ökad användning av så utförliga och klargörande
motiveringar som möjligt i regeringens beslut.

KU 1975/76:50

2. Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under senare år tagit upp
frågor om publicering av viktigare regeringsbeslut. I 1969 års granskningsmemorial
(KU 1969:18) anförde utskottet bl. a. följande:

Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger på grund av lagstiftningens
utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i många fall ett
betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning och tillämpning
av föreliggande bestämmelser. Det är angeläget att myndigheternas praxis
i dessa fall, en praxis som självfallet bör normeras genom avgöranden i
högsta instans, blir så fast och enhetlig som möjligt. Förutsättningen härför
är uppenbarligen att myndigheterna får kännedom om sådana beslut i högsta
instans som är av betydelse i detta hänseende. Allmänheten har också ett
befogat intresse att få del av sådana beslut och därmed få möjlighet att
i sitt praktiska handlande anpassa sig efter de bedömningsgrunder som kommit
till uttryck i praxis.

Från dessa synpunkter framstår det som mindre tillfredsställande att -till skillnad från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ som fungerar
som högsta instans - någon samlad, auktoritativ publicering inte sker av
sådana beslut av regeringen, som är av intresse utöver det enskilda fallet
och sålunda av betydelse för rättstillämpningen på respektive förvaltningsområde.
Med hänsyn till utvecklingen inom förvaltningen och till den vikt
som bör tillkomma avgöranden i högsta instans synes frågan om publicering
i lämplig ordning av konseljbeslut inte böra förbises. Enligt utskottets mening
ligger detta i linje med de på riksdagens initiativ tillsatta utredningarna
om åtgärder för effektivare information om lagstiftningsarbetet och myndigheternas
verksamhet över huvud taget.

Utskottet, som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den
lämpliga ordningen för ifrågavarande publicering, får av anförda skäl framhålla
önskvärdheten av att regeringen upptar ovan berörda spörsmål till
närmare övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört upprättades
under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en promemoria med
riktlinjer för publicering av konselj beslut. I skrivelse den 30 december 1969
till expeditionscheferna hemställde statsrådet Sven-Eric Nilsson ätt åtgärder
för publicering av beslut i enlighet med promemorian snarast möjligt skulle
vidtas. Detta innebär i princip att följande typerav avgöranden bör publiceras
nämligen de som

1. är rättsskapande genom att de fyller ut luckor i givna generella bestämmelser,

2. slår fast tolkning av givna föreskrifter,

3. är vägledande vid avvägningen mellan motstående intressen, i fall då
klara direktiv i författning eller förarbeten inte finns eller där fast praxis
inte redan finns,

4. kan antas vara ägnade för analogisk tillämpning på ett vidare område,

5. innebär ändring i praxis.

I statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många gånger
torde vara av värde, att publicering sker även i fråga om avgöranden som

KU 1975/76:50

inte kan sägas ge uttryck för ett mera principiellt ståndpunktstagande. Vidare
framhölls att det ofta kunde vara av intresse att fä kännedom om regeringens
avgöranden på ett visst område, även när de enskilda avgörandena
inte var av sådant intresse att de borde redovisas separat. I sådant fall kunde
sammanfattande översikter ge värdefull information.

Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten vara ”att just
de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse av ett visst
avgörande nås effektivt”. Varje departement borde sålunda hålla sig underrättat
om de tidskrifter som berör departementets verksamhetsområde
och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner,
där intresse för publicering av regeringens beslut kan
föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tidskrift - där som regel avgöranden
av allmänt förvaltningsrättslig eller administrativ natur borde publiceras -och de speciella facktidskrifterna borde även uppmärksammas möjligheten
att utfärda presskommunikéer i fall av mera omedelbart allmänt nyhetsinresse.

Enligt statsrådsberedningens promemoria borde vederbörande expeditionschef
bl. a. ”allmänt övervaka att publicering av Kungl. Maj:ts avgöranden
sker i enlighet med de riktlinjer som angetts” samt ”svara för att
behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner
vilka ger ut pubblikationer som är lämpade för publicering av
avgöranden”.

I 1971 års granskningsbetänkande (KU 1971:34) återkom utskottet till
frågan och framhöll bl. a. följande:

Från statsrådsberedningen har inhämtats att publiceringsfrågorna ägnas
fortlöpande uppmärksamhet och nyligen diskuterats vid ett sammanträde
med expeditionscheferna. De praktiska resultaten är dock enligt statsrådsberedningen
hittills begränsade.

Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att ansträngningarna att vidga
kännedomen om Kungl. Maj:ts beslut fullföljs i enlighet med de angivna
riktlinjerna. Utöver vad som direkt framhållits i statsrådsberedningens riktlinjer
kunde som en ytterligare åtgärd i syfte att tillgodose behovet av information
om Kungl. Maj:ts beslut övervägas att i samband med expediering
av konseljbeslut i ärenden av principiellt intresse även översända avskrifter
av besluten till sådana statliga eller kommunala myndigheter, organisationer
m. m., som kan tänkas ha intresse av avgörandet inom sitt verksamhetsområde.

Vad gäller den information beträffande konseljbeslut m, m. som lämnas
allmänheten via massmedia kan anmärkas, att en successiv uppbyggnad
av ett fastare informationssystem i statsdepartementen pågått sedan flera
år. Efter hand har sålunda inrättats tjänster bl. a. som pressekreterare i statsrådsberedningen
och informationssekreterare i vissa departement. Vidare
har bildats en särskild informationsgrupp med uppgift att samordna informationsverksamheten.
På uppdrag av statsministern har denna informationsgrupp
lagt fram vissa förslag till åtgärder. Bi a. har föreslagits att i varje departement
med undantag för UD, som sedan gammalt har en särskilt
organiserad pressbyrå, skall finnas minst en tjänsteman med primär uppgift

KU 1975/76:50

att svara för intern och extern information och hålla kontakt med massmedia.
Informationsgruppens förslag har ännu inte fullständigt genomförts, men
departementen har enligt uppgift i princip löst informationsfrågorna i enlighet
med de riktlinjer som dragits upp.

Beträffande den externa informationen kan anmärkas, att såväl Tidningarnas
Telegrambyrå som Sveriges Radio upprättat särskilda verksredaktioner
inom kanslihuset. Dessa redaktioner bevakar bl. a. konseljärendena. Rutinmässigt
får dessa redaktioner ta del av konselj listorna före varje konselj
och bereds även tillfälle att studera handlingarna i ärendena. Ofta ger expeditionscheferna
eller andra departementstjänstemän muntliga kompletterande
upplysningar angående ärendena. På grundval av detta material
utformas och distribueras nyhetsmeddelanden av olika slag. Departementen
medverkar även i nyhetsförmedlingen genom pressmeddelanden. Det kan
gälla uppgifter om löpande konseljärenden eller sammandrag av utredningsdirektiv,
betänkanden, propositioner m. m.

1 fråga om den interna informationen inom departementen kan nämnas
att vissa departement regelbundet utger särskilda informationsblad vilka
i princip redigeras av vederbörande informationssekreterare. Det förekommer
också att underlydande myndigheter genom sådana informationsblad
får del av aktuella frågor. Justitiedepartementet t. ex. distribuerar en dylik
tidskrift till domstolar, åklagarmyndigheter m. fl.

I detta sammanhang tog utskottet även upp frågan om behovet av vidgad
samhällsinformation över huvud taget och framhöll att de åtgärder som
vidtagits i denna riktning - dels inrättandet av en särskild nämnd för samhällsinformation,
dels tillkallandet av en särskild utredning om författningspublicering
- måste hälsas med tillfredsställelse (KU 1971:34 s. 9).

I 1972 och 1973 års granskningsbetänkanden (KU 1972:26 och 1973:20)
underströk utskottet också vikten av att särskilda åtgärder vidtas för att
sprida kännedom om regeringens praxis på olika områden. I det sistnämnda
betänkandet (KU 1973:20 s. 4-5) framhölls vidare följande:

Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972:12)
innehållande vissa synpunkter och förslag angående den statliga publiceringen
av rättsfall från de allmänna förvaltningsdomstolarna och Kungl.
Maj:t. I promemorian skisseras bl. a. ett system för samlad publicering av
avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde enligt promemorian vara
lämpligt att datateknik utnyttjas för ändamålet.

Förra året har satts i gång en försöksverksamhet att med datateknikens
hjälp åstadkomma rättsfallsöversikter beträffande förvaltningsärenden. Denna
försöksverksamhet har hittills omfattat regeringsrättens och kammarrätternas
avgöranden. Avsikten är att på grundval av erfarenheterna av denna
försöksverksamhet överväga huruvida verksamheten även bör avse förvaltningsärenden
som avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt utskottet är det värdefullt om olika vägar prövas för att nå fram
till en ändamålsenlig ordning för publicering av konseljbeslut.

I detta sammanhang kan vidare nämnas den omläggning som nyligen
gjorts beträffande den statliga publikationen Från departement och nämnder,
numera Departementsnytt-Fakta-samling i samhällsfrågor. I Departementsnytt
redovisas utredningsdirektiv, utredningar och departementspromemorior
i sammanfattning eller notisform men därutöver även regeringens proposi -

KU 1975/76:50

tioner till riksdagen. Vidare redovisas riksdagsärenden och materialet i
Svensk författningssamling. Utskottet konstaterar med särskild tillfredsställelse
redaktionens strävan att ge kortfattade referat av beslut av Kungl.
Maj:t i statsrådet av allmänt intresse. Utskottet erinrar även om den verksamhet
som den under 1971 inrättade nämnden för samhällsinformation
bedriver. Denna nämnd verkar för samordning av de offentliga organens
informationsinsatser ”med utgångspunkt i individens samlade informationsbehov
och i syfte att samhällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas
effektivt”.

Under 1975 års riksmöte beslutade riksdagen - i enlighet med förslag
av riksdagens informationsutredning - om utgivande av en för riksdagen
och departementen gemensam tidning (KU 1975:21). Syftet med denna tidning,
Från Riksdag & Departement, har angetts vara att underlätta för personal
i stat och kommun, företag och organisationer samt förtroendevalda
och övriga politiskt intresserade att följa verksamheten i riksdagen och regeringens
kansli. Det departementsanknutna materialet behandlas i princip
på samma sätt i den nya tidningen som i den av finansdepartementet tidigare
utgivna tidningen Departementsnytt. Tidningen Från Riksdag & Departement,
som fr. o. m. den 1 januari 1976 har ersatt Departementsnytt, har
ett väsentligt bredare innehåll, kortare produktionstid och tätare utgivning
än den tidigare publikationen. Huvudman för den nya tidningen är nämnden
för samhällsinformation.

Beträffande innehållet i Från Riksdag & Departement kan här särskilt
nämnas referat av vissa frågedebatter i riksdagen, det huvudsakliga innehållet
i vissa propositioner, utredningsförslag och utredningsdirektiv samt
utkomna SFS-författningar och vissa officiella publikationer. Däremot har
i denna tidning hittills inte publicerats några regeringsbeslut av det slag
som utskottet i det tidigare berört, nämligen viktigare beslut av regeringen
av rättsskapande, tolkande eller eljest vägledande karaktär. Utskottet har
emellertid uppmärksammat att vissa beslut av detta slag, i enlighet med
vad som tidigare har förutsatts skulle ske, under senare år har publicerats
i Förvaltningsrättslig Tidskrift. Detta har dock hittills förekommit i mycket
ringa omfattning (under 1975 i endast två fall)1. Vikten av att regeringen
i ökad utsträckning låter på lämpligt sätt publicera och sprida kännedom
om innebörden av viktigare beslut, inte minst i besvärs- och dispensärenden,
bör därför ytterligare understrykas. En möjlighet som bör undersökas är
att beslut som ovan berörts publiceras i tidskriften Från Riksdag & Departement.

1 Det ena beslutet avsåg besvär av bolag ang. vägrat tillstånd till uthyrningsrörelse
med personbil och det andra beslutet avsåg besvär i ett tjänstetillsättningsärende,
där besvären hade getts in i föreskriven besvärstid till fel myndighet (kammarrätten)
men därifrån överlämnats till regeringen efter besvärstidens utgång och på denna
grund inte tagits upp av regeringen till prövning.

2. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

Som tidigare framgått har under senare år byggts upp en fastare organisation
av informationstjänsten inom regeringskansliet. Bl. a. finns numera
inom departementen och inom statsrådsberedningen särskilda tjänster som
informationssekreterare. Dessa svarar bl. a. för den information som lämnas
allmänheten via massmedia.

Med anledning av ett av socialdepartementet utfärdat pressmeddelande
den 29 oktober 1975 har utskottet upptagit till granskning vissa frågor rörande
departementens informationssekreterare. I en kanslipromemoria - bilaga 3
till detta betänkande - redogörs för omständigheterna i det aktuella fallet
och för de principer som är vägledande för informationssekreterarnas verksamhet.

Informationssekreterarna har i sitt arbete att följa de riktlinjer som regeringen
fastställt i allmän beredning den 22 oktober 1971. Av dessa framgår
bl. a. att informationssekreterarna tar initiativ till, producerar och ansvarar
för spridning av information till massmedia, organisationer och allmänheten.
Vidare skall enligt riktlinjerna informationssekreterarna se till att tidningar
och andra massmedier snarast möjligt får den information som efterfrågas
och kan ges.

Enligt utskottets mening är dessa riktlinjer väl ägnade att bidra till en
önskvärd utformning av informationssekreterarnas verksamhet. När det gäller
frågan om spridning av informationen synes det utskottet självklart,
att - såsom också framhållits från statsrådsberedningen - ett urval av informationsmottagare
på politiska grunder inte får förekomma. Enligt utskottet
bör information av stort allmänt intresse, som ges ut på informationssekreterarnas
eget initiativ, få en så bred spridning som möjligt. Annorlunda
förhåller det sig då information efterfrågas och erhålls av enskilda
journalister eller företrädare för grupper av tidningar och andra massmedier.
I ett sådant fall kan i allmänhet inte informationssekreteraren anses skyldig
ge spridning åt informationen utanför kretsen av dem som efterfrågat materialet.

3. Kommittéväsendet under år 1975

Sedan början av år 1974 har inom regeringskansliet pågått arbete med
en översyn av formerna för kommittéverksamheten. En särskild arbetsgrupp
bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer
av utredningsväsendet. Gruppen presenterade i april 1975 betänkandet Rapport
om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Rapporten har remissbehandlats.

1 detta sammanhang kan erinras om att konstitutionsutskottet hösten
1975 behandlade vissa motioner rörande det statliga utrednings- och remissväsendet
(KU 1975/76:3). 1 samband härmed tog utskottet upp den
nämnda rapporten och förklarade att de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen
lagt fram var av stort intresse. Utskottet uttalade förhoppningen
att dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet. Bl. a.

KU 1975/76:50

borde de enligt utskottet medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena
kunde göras lättare tillgänglig för allmänheten och
remissinstanserna. Utskottet förklarade sig ha för avsikt att även i fortsättningen
följa utvecklingen på utrednings- och remissväsendets område
och därvid behandla övergripande frågor. Till betänkandet var fogat ett särskilt
yttrande (2 c).

I regeringens skrivelse 1975/76:103 med överlämnande av 1976 års kommittéberättelse
redogörs kortfattat för innehållet i arbetsgruppens rapport
och för remissutfallet. Vidare lämnas en redogörelse för de åtgärder som
har vidtagits med anledning av förslagen i rapporten och för arbetet i övrigt
inom regeringskansliet i syfte att förbättra och rationalisera kommittéväsendet.
1976 års kommittéberättelse överensstämmer till sin uppläggning
i huvudsak med tidigare års. Vissa smärre förändringar har dock företagits
i årets berättelse.

I bilaga 4 till detta betänkande redovisas bl. a. viss statistik över kommittéväsendets
utveckling under år 1975. Jämfört med förhållandena under
föregående år (se KU 1975:12, bilaga 6) kan inga större förändringar iakttas
i fråga om bl. a. kommittéväsendets omfattning och antalet utredningar
med parlamentariskt inslag.

Enligt utskottet är det värdefullt att frågor om formerna för kommittéarbetet
m. m. blivit föremål för översyn. Såsom utskottet uttalade hösten
1975 är de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen lagt fram av stort
intresse. Utskottet kommer även i fortsättningen - närmast med anledning
av motioner väckta under den allmänna motionstiden 1976 - att ägna uppmärksamhet
åt frågor på kommittéväsendets område.

4. Remisser till lagrådet

Genom grundlagsändring 1970 och 1971 slopades den tidigare skyldigheten
för Kungl. Maj:t att beträffande viss lagstiftning höra lagrådet. I 1974
års regeringsform har lagrådet bibehållits som en fakultativ instans för laggranskning.
En ändring har dock den nya författningen medfört därigenom
att en minoritet om minst en tredjedel av ledamöterna i ett riksdagsutskott
genom bestämmelsen i 4 kap. 10 § riksdagsordningen i princip fått rätt att
inhämta lagrådets yttrande över ett lagförslag.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsförslaget förekom delade meningar
om lagrådsgranskningen (KU 1973:26). Majoriteten framhöll under
hänvisning till utskottets uttalande i samband med obligatoriets avskaffande
(KU 1970:20) bl. a. värdet av att lagrådsgranskningen i motsats till den tidigare
ordningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska
området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av en rätt
för en utskottsmajoritet att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades
enligt utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande
vilka lagrådsgranskning bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för

KU 1975/76:50

granskning. Minoriteten å sin sida förordade i en reservation till betänkandet
i princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid
som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset
och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet.
Även reservanterna ansåg det dock vara en väsentlig förbättring i
förhållande till gällande regler att en utskottsminoritet fått rätt att höra
lagrådet.

Utskottet har alltsedan 1972 årligen i samband med granskningsarbetet
undersökt omfattningen och inriktningen av lagrådsremisserna. Granskningen,
som i år avsett de under år 1975 till riksdagen avgivna propositionerna,
redovisas i en granskningspromemoria, bilaga 5 till detta betänkande.

De undersökningar som utskottet företagit visaratt antalet lagrådsremisser
fram till 1975 successivt minskat men att det sistnämnda år skett en ökning.
År 1970 hade således omkring 60 av de till riksdagen avgivna propositionerna
granskats av lagrådet. Motsvarande antal för 1971 var omkring 30, för 1972
15, för 1973 13, för 1974 10 och för 1975 20.

Lagrådet har under hela år 1975 arbetat på två avdelningar.

Frågan om utformningen av lagrådsgranskningen har anknytning till den
proposition rörande medborgerliga fri- och rättigheter som inom kort väntas
föreläggas riksdagen. I detta sammanhang avser utskottet att behandla motionerna
1975:94, 1975:994 och 1975:999, alla med syfte att utvidga lagrådsgranskningen
utöver vad som gäller enligt regeringsformen. Mot bakgrund
härav finner utskottet inte skäl att nu göra något uttalande rörande lagrådsgranskningen
utan anser det till fyllest att redovisa den genomgång
som gjorts i granskningspromemorian.

5. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Utskottet har vid ett flertal tillfällen med anledning
av konstaterade förseningar understrukit vikten av att författningarna
kommer ut i vederbörlig tid, dvs. att de verkligen finns tryckta och
utgivna den angivna utgivningsdagen, så att såväl myndigheterna som allmänheten
kan ta del av dem i god tid, innan de träder i kraft. Härvid
har utskottet bl. a. hänvisat till utredningen om författningspublicering (SOU
1970:48), som föreslagit att man inte, utom i trängande fall, bör sätta en författning
i kraft tidigare än en vecka efter utgivningsdagen. Med hänvisning
till bl. a. utskottets uttalanden har statsrådsberedningen i särskilda anvisningar
för författningsskrivning rekommenderat att en författning inte bör
träda i kraft tidigare än en vecka från den dag, då författningen har kommit
ut från trycket i SFS.

Det tidigare ofta förekommande förhållandet att författningar har satts
i kraft redan dagen efter den då de har kommit ut från trycket har - efter
erinringar från konstitutionsutskottets sida - blivit alltmer ovanligt. För

KU 1975/76:50

1975 års författningar har detta dock förekommit i ett 20-tal fall, flertalet
för författningar inom finansdepartementets område.1 I ytterligare ett 60-tal
fall har författningarna trätt i kraft inom en vecka efter det, att de har
kommit ut från trycket. 1 detta sammanhang kan också nämnas, att fyra
författningar har trätt i kraft omedelbart. Detta gäller förordning om protokoll
och expeditioner i regeringsärenden (SFS 1975:1), två förordningar om ändring
i förordningen om statsbidrag i vissa fall till lagerökning(SFS 1975:879
och 1276) och förordning om ändring i kungörelsen med förordnanden på
civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (SFS 1975:1307).

I flertalet fall då en särskild ikraftträdandedag av olika skäl inte har kunnat
anges i författningen, har denna satts i kraft en vecka efter det att den
har kommit ut från trycket.2 Detta förfaringssätt har tillämpats för nästan
250 av 1975 års författningar. Det kan i sammanhanget nämnas att, sedan
vissa förbättringar under senare år har genomförts beträffande distributionen
av författningarna, dessa har uppgetts som regel kunna vara abonnenterna
till handa inom två dagar efter utsändningen från tryckeriet.

Vid granskningen av 1975 års författningar har vidare uppmärksammats
några författningar som har blivit så försenade att de har kommit ut från
trycket först efter det att de har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. en förordning
om ändring i instruktionen för statens invandrarverk (SFS 1975:594), vilken
trädde i kraft den 1 juli 1975, men kom ut från trycket först den 8 juli.3
Detsamma gäller en förordning om ändring i förordningen om statligt stöd
i vissa fall till lagerökning (SFS 1975:1417), som trädde i kraft den 1 januari

1976 men kom ut från trycket den 13 januari 1976.4 Vidare har ett betydande
antal författningar, som formellt har kommit ut från trycket före ikraftträdandet
(den 1 januari 1976), sänts ut från tryckeriet efter denna tidpunkt
och sålunda inte varit mottagarna till handa förrän efter ikraftträdandet.
Detta gäller författningarna 1975:1290, 1292-1294, 1296-1330, 1335-1346,
1348, 1350-1354 och 1356-1384. Orsaken till dessa förseningar har uppgetts

1 Beträffande drygt hälften av dessa författningar har riksdagen medverkat vid beslutet.

21 fem fall, samtliga inom finansdepartementet, har ikraftträdandet satts till två veckor
efter det att författningarna har kommit ut från trycket (SFS 1975:259-263).

3 Orsaken till denna försening har uppgetts vara avtalsförhandlingar i mitten av juni
1975 med anledning av riksdagens beslut (den 14 maj 1975) om viss omorganisation
av invandrarverket.

4 Orsaken till denna försening har uppgetts vara förordningens samband med förslag
om lagerstöd i budgetpropositionen, vilket gjorde att förordningen inte kunde utfärdas
(eller i övrigt publiceras) före beslut om budgetpropositionen. Utsändningen av SFS
1975:1417 från tryckeriet skedde den 14 januari 1976.

KU 1975/76:50

vara dels det osedvanligt stora antalet författningar under förra året,1 dels
att endast nio arbetsdagar stod till förfogande under december månads andra
hälft. Beträffande de nyss nämnda författningarna kan dessutom nämnas
följande. För SFS 1975:1290, 1292-1294 och 1296-1301, som kom ut från
trycket den 23 december 1975, samt för SFS 1975:1302-1330 och 1335-1346,
som kom ut från trycket den 29 december 1975, pågick utsändningen från
tryckeriet mellan den 30 december, då flertalet exemplar avsändes, och den
2 januari 1976. Bland dessa kan särskilt nämnas de i granskningspromemorian,
bilaga 15 till detta betänkande, behandlade författningarna terrängkörningslagen
(1975:1313) och förordningen (1975:1315) om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594). För SFS 1975:1348, 1350-1354 och
1356-1381, som kom ut från trycket den 29 december 1975, skedde utsändningen
den 2 januari 1976, medan SFS 1975:1382-1384, som kom ut
från trycket den 30 december 1975, sändes ut från tryckeriet den 5 januari
1976. I detta sammanhang kan också nämnas SFS 1975:585 (transumt av
statens naturvårdsverks beslut om älgavgiftens storlek under jaktåret
1975/76), vilken kom ut från trycket den 1 juli 1975, dvs. samma dag som
författningen trädde i kraft. För denna författning skedde även utsändningen
från tryckeriet den 1 juli 1975. Till närmare belysning av vid vilka tider
vissa av 1975 års författningar, nämligen de 892 författningar som helt eller
delvis har trätt i kraft den 1 juli 1975 resp. den 1 januari 1976, hänvisas
till bifogade sammanställning (bilaga 6A).

Utskottet får med anledning av de gjorda iakttagelserna erinra om sina
tidigare uttalanden om att inte minst rättssäkerhetskraven motiverar att
takten i lagstiftningsarbetet hålls så jämn som möjligt under hela året och
att författningarna kommer ut i så god tid före ikraftträdandet att alla berörda
kan få tillräcklig information om innebörden av de nya bestämmelserna
(se t. ex. KU 1974:58 och 1975:12 s. 23). Mot bakgrunden av det till heloch
halvårsskiftena i hög grad koncentrerade författningsarbetet har utskottet
därför vid flera tillfällen tagit upp frågan, om inte en ytterligare tidsmässig
utspridning av författningarnas ikraftträdande borde göras. Utskottet, som
har erfarit att detta eftersträvas av statsrådsberedningen, avser att följa denna
fråga med fortsatt uppmärksamhet. Över huvud taget bör det enligt utskottets
mening inte förekomma att författningar sätts i kraft utan att möjlighet
förelegat för den som berörs av författningen att dessförinnan få del
av författningens innehåll. Ytterligare ansträngningar måste göras för att
förhindra att detta inträffar i fortsättningen. Utskottet förutsätter att statsrådsberedningen
vidtar erforderliga åtgärder i detta syfte.

1 Antalet utgivna författningar under ett år var under 1975 det största hittills i SFS
historia. Som jämförelse kan nämnas att antalet utgivna författningar i SFS under
de senaste fem åren varit 1 275 (år 1971), 889 (år 1972), 1 218 (år 1973), lill (år
1974) resp. 1 430 (år 1975).

KU 1975/76:50

En annan fråga, som utskottet också har tagit upp tidigare, gäller utgivningen
av omtryck av författningar. Statsrådsberedningens anvisningar
för forfattningsskrivning anger som riktpunkt att en författning skall tryckas
om, när den tidigare har ändrats mer än en gång och det är aktuellt att
göra ändringar som inte är av obetydlig omfattning. Om de aktuella ändringarna
är mycket omfattande kan, enligt statsrådsberedningen, omtryckning
vara befogad, redan när en författning ändras första gången. Om en
författning tidigare vid flera tillfällen har ändrats i smärre avseenden anges
att omtryckning bör ske, även om de aktuella ändringarna är av obetydlig
omfattning.

Utredningen om författningspublicering1 ansåg för sin del att ett ökat
bruk av omtryck i SFS är det bästa sättet att komma till rätta med problemet
med ändringsförfattningarna. Även om omtryck medför ökade kostnader
för författningssamlingen ansåg utredningen att man kunde räkna med att
detta i någon mån uppvägs av att författningarna i minskad utsträckning
behöver tryckas om i andra publikationer men framför allt genom sparad
arbetstid för alla de tjänstemän och andra som saknar specialpublikationer
och är hänvisade till att använda SFS. Utredningen anförde vidare följande
(SOU 1970:48, s. 57):

Det låter sig inte göra att ge exakta anvisningar om när omtryck bör
ske. Det måste avgöras från fall till fall och hänsyn bör tagas till hur stor
författning det är fråga om, hur omfattande ändringarna är, hur mycket
författningen har ändrats tidigare, förekomsten av annan författningspublikation
som innehåller författningen samt hur många personer som kan
antas bruka författningen. Statsrådsberedningens huvudregel innebär att författningen
skall tryckas om i samband med tredje ändringen och utredningen
finnér denna regel väl avvägd. Om ändringarna är mycket omfattande bör
omtrycket ske tidigare. Om författningen är mycket omfattande i förhållande
till ändringarna bör omtryckningen kunna uppskjutas något.

Under hänvisning till att omtryck är så arbetskrävande att departementen
inte har tid att ombesörja dem - omtrycken kräver noggranna undersökningar
av alla tidigare författningsändringar, vilket kan verka hindrande,
om den aktuella författningsändringen är brådskande - föreslog utredningen
att man gör omtryck som är fristående från ändringsförfattningarna. Detta
överensstämmer med uttalanden av konstitutionsutskottet i 1972 års granskningsbetänkande
(KU 1972:26, s. 5). Utskottet, som ansåg att systemet med
fullständiga omtryck av flera gånger ändrade författningar har många fördelar,
ifrågasatte då om inte smärre ändringar i viss författning kunde ändras
på sedvanligt sätt, medan omtryck av författningen i sin helhet kunde
anstå några veckor, detta för att underlätta författningsarbetet under den
mest ansträngda tiden, framfor allt i december månad.

En undersökning av hur många omtryck som har getts ut i SFS under

1 I betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970:48, s. 55-58).

KU 1975/76:50

de senaste fem åren visar att ca 7-8 % av samtliga ändringsförfattningar
har publicerats på detta sätt. Detta innebär att omtryck numera sker i drygt
dubbelt så stor utsträckning som under 1960-talet (jfr utredningens statistik
i SOU 1970:48 s. 55-56). Detta har självfallet varit ägnat att öka tillgängligheten
och användbarheten av SFS. Antalet omtryckta författningar i SFS
under åren 1971-1975 framgår av följande tabell.

Ar	Antal ändrings-författningar	Antal omtryck	%
1971	836	80	8,7
1972	596	47	7,9
1973	855	64	7,5
1974	764	61	8,0
1975	1073	73	6,8
Totalt	4124	325	7,9

Såsom har framhållits i statsrådsberedningens anvisningar är omtryckning
av författning särskilt angelägen, om den förekommer bara i SFS och inte
t. ex. i lagboken, riksskatteverkets utgåva av skatte- och taxeringsförfattningarna,
statens avtalsverks Författningar om statligt reglerade tjänster
(FST) eller utbildningsväsendets forfattningsbok (UFB).

En genomgång av 1975 års författningar visar att åtskilliga författningar
har ändrats ett större antal gånger än det av statsrådsberedningen anvisade
utan att omtryck har skett. Som exempel kan nämnas att kommunalskattelagen
(1928:370) och taxeringslagen (1975:707) under förra året har ändrats
vardera åtta gånger, utan att de har tryckts om. Lagen (1962:381) om
allmän försäkring har undersamma tid ändrats sju gånger, rättegångsbalken
sex gånger, brottsbalken, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) och expeditionskungörelsen
(1964:618) vardera fem gånger samt lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., lagen (1916:156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., jaktstadgan
(1938:279) och konkurslagen (1921:225) vardera fyra gånger utan att omtryck
har skett. Å andra sidan kan nämnas att kungörelsen (1939:7) med förordnanden
på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
vilken under år 1975 har ändrats sju gånger, efter den tredje ändringen har
tryckts om (SFS 1975:476). På motsvarande sätt har exempelvis sjölagen
(1891:35 s. 1), som under förra året har ändrats fyra gånger, tryckts om
i samband med den sist utfärdade ändringsförfattningen (SFS 1975:1289).

En omständighet av stor betydelse då det gäller möjligheterna för såväl
myndigheter som enskilda att fortlöpande följa författningsarbetet och sätta
sig in i vad de nya och ändrade författningarna innehåller gäller tillgängligheten
av aktuella och tillräckligt informativa register. Med anledning av

KU 1975/76:50

den kritik som bl. a från konstitutionsutskottets sida1 hade framförts mot
den tidigare utgivningen av olika register till SFS har fr. o. m. våren 1972
bl. a. de tidigare månadsregistren ersatts av ett system med innehållsförteckning
för varje utsändning av SFS och s. k. kumulativa kvartalsregister.
Sistnämnda register innehåller dels periodens författningar i nummerordning,
dels ett alfabetiskt index. Även de nuvarande årsregistren (fr. o. m.
år 1973) har fått samma utformning. Härigenom har i väsentlig utsträckning
tillgängligheten av SFS ökat.

I 1974 års granskningsbetänkande tog utskottet särskilt upp frågan om
behovet av ändamålsenliga register till SFS och hälsade med tillfredsställelse
att SFS-redaktionen hade gett ut ett register över i princip samtliga gällande
SFS-författningarden 1 juli 1973. Detta register, som hade upprättats i statsrådsberedningen
under medverkan av datateknisk expertis från statskontoret,
hade framställts genom automatisk databehandling och datorstyrd
fotosättning i ett projekt beträffande författningar och rättsfall m. m. inom
rättsväsendets informationssystem. Detta synnerligen omfattande register
har under de år det kunnat användas visat sig vara av stor betydelse, då
det gäller att göra SFS mera lättillgänglig. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att registerarbetet inom statsrådsberedningen nu har fortgått
så långt att ett motsvarande totalregister omfattande i princip alla SFS-författningar
som gällde den 1 januari 1976 inom kort kommer att föreligga
i tryck. Även i övrigt bör enligt utskottets mening ansträngningar göras
att ytterligare förbättra utgivningen av register till SFS. En möjlighet härvidlag
som bör prövas är att ge ut de nuvarande s. k. kumulativa registren
en gång i månaden i stället för som nu en gång i kvartalet.

Utskottet får slutligen i detta sammanhang återkomma till en fråga, som
utskottet har tagit upp vid flera tillfällen under senare år, nämligen rörande
hur rättelser av mindre fel (utan saklig betydelse) i SFS bör göras. Härvid
har erinrats bl. a. om att utredningen om författningspublicering har föreslagit
att tryckfel och liknande fel skall rättas genom särskilda notiser
i stället för genom särskilda rättelseblad. Systemet med att rätta fel genom
särskilda notiser, som kommer ut efter hand sorn felen upptäcks, används,
enligt utredningen om författningspublicering, vanligen i andra länder och
har den fördelen att läsaren lättare uppmärksammar felen. För att rättelsen
inte skall stå på en annan plats än den ursprungliga texten, varigenom den
lätt kan bli förbisedd vid senare tillämpning har utredningen föreslagit, att
man vid tryckningen av den bundna upplagan för varje år rättar de fel
som har förekommit och att det dessutom där anmärks alla fel som har
rättats under året. Detta förslag har emellertid ännu inte genomförts. Även
under år 1975 har sålunda ett flertal rättelseblad till SFS getts ut, då t. ex.
stavfel och andra misskrivningar har uppkommit. Som framgår av den

1 Liksom från utredningen om författningspublicering (se SOU 1970:48 s. 73-82 och
senare SOU 1973:23 s. 147-162).

KU 1975/76:50

bilagda förteckningen (bilaga 6B) torde endast i några fall rättelsen ha varit
av sådan saklig betydelse att utgivningen av särskilt rättelseblad kan anses
motiverad.

Såsom utskottet i samband med tidigare granskning har redovisat för
riksdagen har utredningen om författningspublicering som sin mening uttalat
bl. a. att yttersta omsorg bör visas för att undvika fel i författningssamlingen
och att författningsarbetet inte får forceras så att tilliten till den
publicerade texten minskar (SOU 1970:48 s. 66). Utredningen har också
framhållit att, om ett fel uppstått, stora ansträngningar bör göras för att
rätta till det. Annars riskerar man att felet sprider sig till andra författningsutgåvor.
Utskottet vill för sin del - under särskild hänvisning till det
under senare år väsentligt ökade författningsarbetet - ånyo understryka dessa
uttalanden (se t. ex. KU 1974:22 s. 36-37 och 1975:12 s. 24).

6. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Frågan om regeringens avlämnande av propositioner till riksdagen har
tagits upp av utskottet vid ett flertal tillfallen, senast i förra årets granskningsbetänkande
(KU 1975:12, se s. 24-26 och 158-166). Utskottet erinrade
då bl. a. om tidigare gjorda uttalanden om att konstaterade anhopningar
av propositioner särskilt till vissa tider sent under våren innebar stora olägenheter
för riksdagsarbetet. Förutom de uppenbara olägenheterna för de
enskilda riksdagsledamöterna, som har att inom en begränsad tid väcka
motioner med anledning av propositionerna, liksom för utskottens beredning
av ärendena, framhölls svårigheterna att få en tillfredsställande redovisning
i massmedia av en stor mängd samtidigt och koncentrerat behandlade frågor
av allmänt intresse. Enligt utskottets mening var det av stor vikt att undersöka
vilka möjligheter som stod till buds för att åstadkomma en jämnare
belastning i riksdagsarbetet.

Mot bakgrunden av de dittills vunna erfarenheterna av arbetet i enkammarriksdagen
redovisades i granskningsbetänkandet en inom utskottets
kansli gjord undersökning beträffande de under åren 1971-1974 avlämnade
propositionerna till riksdagen. Därvid hade särskilt studerats spridningen
i avlämnandet av propositioner i ett helårsperspektiv och, framförallt, under
vissa perioder under vårsessionerna.

Av undersökningen framgick bl. a. att någon påtaglig förskjutning i propositionsavlämnandet
från vår- till höstsessionerna inte hade skett under
de senaste åren. Någon förbättring av de från riksdagens sida ofta kritiserade
förhållandena med kraftig anhopning av propositioner till vissa tider sent
under vårsessionen hade inte heller ägt rum. Sålunda hade i genomsnitt
ca tio procent av alla propositioner under vårsessionerna avlämnats till riksdagen
den sista dagen av de fastställda propositionstiderna och drygt en
tredjedel under den sista veckan före resp. propositionstids utgång. Vidare
konstaterades att andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidernas
utgång hade stadigt ökat och under år 1974 uppgått till närmare

KU 1975/76:50

tjugo procent av samtliga propositioner under vårsessionen. Det framhölls
också att åtskilliga av de sent avlämnade propositionerna varit av mycket
stor omfattning och föranlett ett stort antal följd motioner.

Utskottet anförde vidare följande (s. 25-26):

För att en anhopning av arbete hos riksdagen i möjligaste mån skall
förebyggas har i riksdagsordningen tagits in föreskrifter om att regeringen
skall samråda med talmannen. Sådant samråd har också sedan länge förekommit
och bl. a. lett till att statsrådsberedningen flera gånger om året
upprättar förteckningar över de propositioner som avses bli avlämnade till
riksdagen och den beräknade tidpunkten för detta. Att sådana förteckningar
är ägnade att underlätta planeringen av riksdagens arbete är uppenbart. En
självfallen förutsättning för detta är dock att planerna är realistiska och
i det väsentliga kan följas.

Av den i kanslipromemorian redovisade undersökningen framgåratt stora
förseningar i förhållande till de till riksdagen lämnade förteckningarna över
aviserade propsitioner har uppkommit. För ungefär hälften av de avlämnade
propositionerna har sålunda de av statsrådsberedningen för riksdagen presenterade
planerna inte kunnat hållas. Förseningarna synes också - särskilt
under vårsessionerna - ha ökat under senare år. Mindre än en tredjedel
av de för behandling under vårsessionen 1974 ursprungligen aviserade propositionerna
avlämnades senast vid angiven tidpunkt. Den genomsnittliga
förseningstiden - för de propositioner där en sådan tidpunkt närmare angetts
-uppgick till nästan tre veckor. Till detta kan läggas att ungefär en tredjedel
av samtliga under vårsessionen 1974 avlämnade propositioner inte kunnat
förutses i den ursprungliga förteckningen.

De iakttagelser som utskottet i detta sammanhang har gjort beträffande
propositionsavlämnandet visar att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet har mot denna bakgrund i särskild skrivelse till
den av talmanskonferensen tillsatta utredningen om en allmän översyn av
riksdagens arbetsformer hemställt att utredningen tar upp dessa frågor till
närmare diskussion och prövning i samband med behandlingen av frågan
om riksdagens arbetsrytm.

Bland de konkreta åtgärder som utskottet anser i första hand bör övervägas
kan nämnas möjligheten att i ökad utsträckning skjuta upp behandlingen
av sent avlämnade propositioner till höstsessionerna, dvs. till början av de
kommande riksmötena. Andra åtgärder som kan vara ägnade att tillgodose
riksdagens önskemål om en rimlig arbetsplanering och en så jämn takt i
riksdagsarbetet som möjligt är att inom regeringens kansli sker en närmare
bedömning och ev. prioritering av de propositioner som av olika skäl anses
mest angelägna att fl behandlade i riksdagen. Utskottet inser väl de praktiska
svårigheter som härvid kan föreligga för regeringen, särskilt med den nuvarande
uppläggningen av budgetarbetet. Med hänsyn till frågans vikt för
riksdagens arbete förutsätter utskottet att hithörande frågor ägnas fortlöpande
uppmärksamhet från regeringens sida.

Den av talmanskonferensen tillsatta utredningen angående en allmän
översyn av riksdagens arbetsformer har i sitt betänkande Riksdagsarbetets
planering (talmanskonferensens förslag 1975/76:15) understrukit vad
konstitutionsutskottet anfört beträffande propositionsavlämnandet. Vidare
anför utredningen följande (s. 33):

KU 1975/76:50

Det är av avgörande betydelse att de propositionstider som fastställts
för vårens propositioner respekteras. Problemet med sent avlämnade propositioner
är inte nytt. Även under tvåkammarriksdagens tid utgjorde dessa
ett stort problem. I den nya enkammarriksdagen med dess större arbetsbörda
är det ännu viktigare ur arbetsplaneringssynpunkt att en spridning av propositionsavlämnandet
kommer till stånd och framfor allt att de planer som
presenteras verkligen är realistiska. Det kommer annars att bli nödvändigt
att riksdagen i ökad utsträckning skjuter på behandlingen av sent avlämnade
propositioner, något som kan leda till att angelägna samhällsreformer måste
genomföras senare än planerat. Regeringen måste också uppmärksamma
riksdagens behov av att under hösten få tillräcklig tid för behandlingen
av de propositioner som innehåller förslag vilka skall genomföras vid årsskiftet.
Under utredningens arbete har också uppmärksammats de svårigheter
som skapas för oppositionspartierna när regeringen avlämnar propositioner
under den allmänna motionstiden. Enligt utredningens mening är
det önskvärt att dessa propositioner i större utsträckning färdigställs och
avlämnas redan före juluppehållet. Utredningen har som nämnts varit i
kontakt med företrädare för statsrådsberedningen rörande propositionsavlämnandet.
Dessa överläggningar har givit vid handen att man i departementen
är mycket medveten om här framförda önskemål och att man
är inställd på att ta all möjlig hänsyn till dessa. Utredningen har erfarit
att konstitutionsutskottet även fortsättningsvis avser att följa denna fråga,
och utredningen har möjlighet att själv överväga behovet av en eventuell
ytterligare reglering på detta område under det fortsatta arbetet.

Beträffande avlämnandet av propositioner under år 1975 har utskottet
gjort motsvarande undersökningar som de som redovisades i förra årets
granskningsbetänkande. Vissa statistiska sammanställningar bifogas (bilagorna
7 A-D). Av dessa framgår bl. a. att ett avsevärt större antal propositioner
än tidigare har avlämnats under hösten, vilket har bidragit till att
jämnare fördela ärendebelastningen i riksdagen under hela året. Skillnaderna
härvidlag framgår av nedanstående tabell.

År	Totalt antal avlämnade prop.	därav under våren (96)	därav under hösten (96)
1971	181	117	(64,6)	64	(35,4)
1972	147	101	(68,7)	46	(313)
1973	204	132	(64,7)	72	(353)
1974	188	125	(66,5)	63	(33,5)
1975	190	109	(57,4)	81	(42,6)
Totalt	910	584	(64,2)	326	(35,8)

Av 1975 års propositioner har sålunda 81 propositioner(42,6 96)avlämnats
till riksdagen under hösten, vilket innebär en betydligt större andel av det
totala antalet propositioner än under alla de tidigare åren av enkammarriksdagen.
Till detta kommer att behandlingen av ett större antal propositioner
(sju stycken) än tidigare har uppskjutits av riksdagen från våren
1975 till 1975/76 års riksmöte.

KU 1975/76:50

Beträffande de propositioner som har avlämnats under våren 1975, dvs.
under 1975 års riksmöte, kan konstateras en viss ytterligare utspridning
i tiden, vilket lett till en mindre koncentration än tidigare till senare delen
av mars och början av april. Detta torde till stor del förklaras av att propositionstiderna
fr. o. m. år 1975 har förkortats med ca två veckor. Utvecklingen
under de senaste fem åren framgår av följande tabell.

År	Totalt antal	därav	därav
(våren)	avlämnade prop.	under tiden	under tiden
		11/2-10/3	11/3-12/4
		(96)	(96)

1971	117	15	(12,8)	76	(65,0)
1972	101	15	(14,9)	62	(61,2)
1973	132	23	(17,4)	82	(62,1)
1974	125	16	(12,8)	77	(61,6)
1975	109	29	(26,6)	53	(48,6)
Totalt	584	98	(16,8)	350	(59,9)

Däremot har, som framgår av bilaga 7A, under våren 1975 ett relativt
stort antal propositioner, liksom tidigare, avlämnats i slutet av resp. propositionstid
och ett större antal propositioner än tidigare (sammanlagt 26
stycken eller 23,9 % av det totala antalet) avlämnats efter propositionstidernas
utgång. Detta torde dock, som ovan nämnts, förklaras av att de
i riksdagsordningen bestämda propositionstiderna fr. o. m. förra året har gått
ut ca två veckor tidigare än förut, dvs. den 10 mars för budgetpropositioner
och den 31 mars för andra propositioner.

Vad så beträffar planeringen av riksdagsarbetet utifrån de förteckningar
som har upprättats av statsrådsberedningen över propositioner som avses
bli avlämnade till riksdagen och beräknade tidpunkter för detta har utskottet
framhållit att sådana förteckningar är ägnade att underlätta planeringen av
riksdagens arbete och understrukit vikten av att planerna är realistiska och
i det väsentliga kan följas. Såsom framgår av bilaga 7B har under våren
1975 såväl antalet försenade propositioner som den genomsnittliga förseningen
för dessa propositioner varit mindre än under år 1974. Utvecklingen
under de senaste fem åren vad beträffar vårsessionernas propositioner framgår
av följande tabell.

År (våren)	Totalt antal avlämnade prop.	Antal prop.	försenade (96)	Genomsnittlig försening (dagar)
1971	117	65	(55,6)	14,2
1972	101	50	(49,5)	12,9
1973	132	56	(42,4)	14,6
1974	125	66	(52,8)	16,6
1975	109	47	(43,1)	13,0
Totalt	584	284	(48,6)	14,4

KU 1975/76:50

1 bilaga 7 C redovisas vissa närmare uppgifter beträffande propositionsavlämnandet
under 1975 års riksmöte (i förhållande till statsrådsberedningens
förteckning 1975-01-10). Vid en jämförelse med motsvarande förhållanden
under vårsessionen 1974 (se bilaga 7 D) visar det sig att antalet aviserade
propositioner som inte har avlämnats under 1975 års riksmöte varit
något större än tidigare, men också att de propositioner som har avlämnats
vid angiven tidpunkt eller tidigare varit avsevärt (drygt 40 %) större och
antalet försenade propositioner betydligt (ca 30 %) mindre än under motsvarande
tid år 1974. Även antalet avlämnade propositioner som inte har
funnits med i den ursprungliga förteckningen har minskat påtagligt (med
ca 20 %).

Sammanfattningsvis kan konstateras att propositionsavlämnandet under
förra året har skett under beaktande av vad utskottet med anledning av
tidigare iakttagelser har anmält för riksdagen. Såsom framgår av den ovan
lämnade redovisningen har sålunda under år 1975 vissa förbättringar skett,
som varit ägnade att underlätta riksdagens arbete. Detta gäller såväl planeringen
av propositionsavlämnandet till riksdagen som en minskad anhopning
och koncentration till vissa perioder samt också en något mindre
försening av propositionerna än tidigare. Från riksdagens arbetssynpunkt
kan dock förhållandena ännu inte anses tillfredsställande. Under förra året
avlämnades sålunda fortfarande ungefär 20 % av vårens propositioner efter
de i riksdagsordningen bestämda tidpunkterna, och för drygt 40 % av de
avlämnade propositionerna kunde de planerade tiderna inte hållas. Antalet
avlämnade propositioner, som inte funnits med i statsrådsberedningens arbetsplaner
vid början av riksmötet, var också relativt stort (34 propositioner
eller nästan en tredjedel av samtliga avlämnade propositioner).

Utskottet vill understryka att det för riksdagens arbete är nödvändigt
med ytterligare förbättringar vad gäller propositionsavlämnandet. De i riksdagsordningen
angivna tidsgränserna bör respekteras och de propositionsförteckningar
som lämnas riksdagen bör vara så realistiska att den i förteckningen
angivna planeringen i allt väsentligt kan följas. Propositionsavlämnandet
bör även i övrigt från regeringens sida organiseras så att det
verksamt bidrager till en utjämning av arbetsbelastningen i riksdagen och
möjliggör en mera ändamålsenlig planering av riksdagsarbetet.

Vad slutligen gäller propositionernas tillhandahållande har inom utskottet
påtalats ett fall (prop. 1975/76:111 angående utlandssvenskarnas rösträtt)
där det dröjde en vecka från regeringsbeslutet om avlämnandet innan propositionen
förelåg i tryckt skick och kunde distribueras till riksdagens ledamöter.

Utskottet vill framhålla det självklara i att propositioner görs tillgängliga
för riksdagens ledamöter snarast möjligt efter det att beslut fattats om avlämnandet.

KU 1975/76:50

7. Riksdagens skrivelser till regeringen

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med tidigare
år tagit del av den redovisning - regeringens skrivelse 1975/76:102 - som
lämnats beträffande behandlingen under perioden 1 december 1974-30 november
1975 av riksdagens skrivelser till regeringen.

Regeringens redovisning av behandlingen av riksdagsskrivelserna har varit
föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli, vilken redovisas
i tabellform i bilaga 8 till detta betänkande. Av tabellen framgår
bl. a. att det totala antalet skrivelser som inte hade slutbehandlats senast
den 30 november 1974 uppgick till 130. Detta innebär en mindre ökning
i förhållande till motsvarande antal under förra året. Av de 130 skrivelserna
slutbehandlades drygt hälften (68 skrivelser) under perioden 1 december
1974-30 november 1975. Under samma tid avlämnades vidare 46 skrivelser,
som inte hade slutbehandlats senast den 30 november 1975. Balansen av
oavgjorda ärenden föranledda av riksdagens skrivelser minskade således
under den aktuella tiden med 22, dvs. med inemot 20 procent i jämförelse
med närmast föregående år.

Av de den 1 december 1975 kvarstående ärendena är 31 delvis slutbehandlade,
medan utredning pågår eller har skett i 10 ärenden. Beträffande
sammanlagt 67 riksdagsskrivelser anges att de är beroende på regeringens
prövning. Drygt hälften av dessa skrivelser har inkommit före den 1 december
1974.

Riksdagen har vid flera tillfällen med anledning av motioner behandlat
frågan om kollektivanslutning lill politiska partier. Detta skedde bl. a. i samband
med författningsreformen 1973 och därefter vid 1974 års riksdag. De
motionsyrkanden som därvid förekommit har gått ut på dels att riksdagen
skulle besluta att i regeringsformen föreskriva att anslutning till politiskt
parti inte får ske genom kollektivt beslut, dels att riksdagen skulle göra
ett uttalande av innebörd att frågan inte bör lösas lagstiftningsvägen utan
genom opinionsbildning.

Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga
9 till detta betänkande - har riksdagen bifallit de motioner i vilka lagstiftning
i ämnet avvisats men som inneburit att riksdagen skulle göra ett uttalande
i frågan av nyss angivet innehåll.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen inte tillbörligen beaktat
riksdagsbesluten i fråga.

Utskottet har från konstitutionell synpunkt inte kunnat finna att regeringen
åsidosatt de ifrågavarande riksdagsbesluten.

Riksdagen beslöt den 14 december 1974 att som sin mening ge regeringen
till känna vad som anförts i en reservation till jordbruksutskottets betänkande
JoU 1974:52 i anledning av motionen 1974:326 rörande tillståndsplikt
enligt miljöskyddslagen i .fråga om vägar och flygplatser (rskr 1974:405). I
reservationen uttalades bl. a. att tillståndsplikt enligt nämnda lag borde in -

KU 1975/76:50

föras beträffande flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar
av väsentlig betydelse.

Från jordbruksdepartementet har inhämtats att inom kort kommer att
tillsättas en utredning med uppgift att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen.
Därvid kommer att behandlas de frågor som omfattas av nu
ifrågavarande riksdagsbeslut. Utskottet finner sålunda att riksdagsbeslutet
kommer att beaktas genom att frågan blir föremål för prövning vid den
aviserade översynen. Utskottet har inte funnit anledning att göra något
ytterligare uttalande angående ärendets handläggning.

8. Behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer

I 1973 års granskningsbetänkande behandlade utskottet regeringens handlande
i samband med det uppmärksammade flygkapardramat på Bulltofta
i september 1972 (se KU 1973:20 s. 16-17 och 182-186).

Utskottet framhöll bl. a. att det från strikt konstitutionella synpunkter
otvivelaktigt förhöll sig så att det konstitutionella regelsystemet till följd
av de speciella förhållandena inte iakttogs av regeringen på en rad punkter
i samband med kapningen. Regeringens bedömning att en uppenbar nödsituation
förelåg var enligt utskottets mening riktig, och utskottet fann mot
den redovisade bakgrunden inte anledning till anmärkning mot regeringens
handlande i samband med flygplanskapningen. Det inträffade gav emellertid
anledning att ställa frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära
situationer i framtiden. Utskottet ansåg att en rad praktiska och andra frågor
som aktualiserats med anledning av kapningen borde bli föremål för ytterligare
överväganden i syfte att åstadkomma en ordning som underlättar
för regeringen att snabbt och effektivt agera i en nödsituation. Frågan om
behovet av särskilda grundlagsregler för extraordinära situationer i fredstid
ansåg sig utskottet inte böra diskutera i sammanhanget, eftersom utskottet
inom kort hade att behandla proposition och motioner i författningsfrågan.

I sitt betänkande i grundlagsärendet (KU 1973:26, ses. 35) återkom utskottet
till frågan och uttalade att frågan om särskilda regler för regeringens handlande
i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband därmed
borde bli föremål för prövning. Det borde enligt utskottet ankomma på
Kungl. Maj:t att närmare besluta om inriktningen och formerna för en sådan
prövning. Utskottet, vars betänkande var enhälligt på denna punkt, hemställde
att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i denna del. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen i
juni 1973 utan votering. Grundlagsärendet föranledde skrivelse till Kungl.
Maj:t(rskr265). I Kungl. Maj:ts skrivelse (Skr 1974:3) angående behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser anfördes att ärendet vilade i avbidan
på fortsatt behandling i grundlagsenlig ordning (s. 19).

Grundlagsärendet behandlades av riksdagen i februari 1974, då den nya
författningen antogs slutligt (rskr 1974:19).

KU 1975/76:50

I 1974 års granskningsbetänkande (KU 1974:22, se s. 17-20 och 186-193)
behandlade utskottet regeringens åtgärder i samband med Norrmalmstorgsdramat
i augusti 1973. Utskottet, som inte heller i detta sammanhang fann
anledning till anmärkning mot regeringen, uttalade under hänvisning till
1973 års riksdagsbeslut i grundlagsfrågan att en prövning av frågan om
regler för extraordinära situationer borde komma till stånd. Utskottet framhöll
att stora svårigheter kunde vara förenade med t. ex. en grundlagsreglering
på detta område. Det kunde emellertid finnas andra vägar att fö till
stånd en fastare beslutsordning och dokumentation, vilket var önskvärt inte
minst med tanke på de tjänstemän som har att verkställa regeringens beslut
i samband med extraordinära situationer som regeringen kan komma att
ställas inför i framtiden.

Riksdagen godkände den 21 maj 1974 utskottets enhälliga uttalande på
denna punkt.

11975 års granskningsbetänkande (K\J 1975:12) återkom utskottet till frågan
om behovet av regler för extraordinära situationer. Utskottet konstaterade
då att det i regeringens skrivelse (1975:3) till riksdagen med redogörelse
för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser angavs att riksdagsskrivelserna
med anledning av grundlagsärendet var slutbehandlade.
Härefter anförde utskottet följande (KU 1975:12 s. 27-28):

Enligt vad utskottet inhämtat har statsrådsberedningen vid olika tillfällen
- senast i anslutning till det s. k. Bulltoftadramat - vidtagit olika åtgärder
i syfte att förbättra förutsättningarna för att regeringen skall kunna samlas
och fatta de beslut som betingas av plötsligt inträffade händelser. På grundval
av uppgifter från statsråden upprättas regelbundet s. k. engagemangslistor
med uppgift om tider och platser för statsrådens besök och framträdanden.
Statsråden lämnar dessutom uppgifter till statsrådsberedningen när de kommar
att vara lediga -1, ex. för semester - eller till följd av tjänsteresa kommer
att vistas utanför regeringenskansliet. Statsrådsberedningen har dessutom
anmodat statsråden att alltid lämna uppgift till någon eller några departementstjänstemän
om var de kan nås under helger eller annan fritid.

Vidare har utskottet erfarit att regeringen ägnar frågan om handlingsberedskap
kontinuerlig uppmärksamhet. Ytterligare åtgärder av praktisk natur
för att stärka den övervägs f. n. inom regeringskansliet. När resultatet
av dessa överväganden föreligger kommer att prövas om andra medel behöver
tillgripas.

Angivna åtgärder i förening med den nya regeringsformens beslutsförhetsregler,
som innebär att beslut i regeringsärende kan fattas av fem statsråd,
måste anses ha förbättrat regeringens handlingsberedskap för bl. a. sådana
situationer som nu avses. Detta är värdefullt, men enligt utskottet bör ytterligare
uppmärksamhet ägnas olika frågor som kan uppkomma i nödsituationer,
t. ex. kompetensfördelningen mellan myndigheter som har att verkställa
besluten. Utskottet tänker därvid bl. a. på operativa ledningsfunktioner
från exempelvis polisens sida.

Utskottet förutsätter alltså att regeringen låter föranstalta om en översyn
i syfte att åstadkomma så klara handlingslinjer som möjligt att användas
i händelse av en nödsituation. Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till
känna.

3. Riksdagen 1975/76. 4 samt. Nr 50

KU 1975/76:50

Riksdagen godkände den 29 april 1975 även detta utskottets enhälliga
uttalande.

Enligt vad utskottet har inhämtat har alltsedan det s. k. Bulltoftadramat
inträffade (i september 1972) inom regeringskansliet vidtagits åtskilliga åtgärder
för att höja regeringens handlingsberedskap i extraordinära situationer.
Resultatet av dessa åtgärder framgår bl. a. av erfarenheterna från
det s. k. Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 och ockupationen av den
västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975. Även ockupationen av Förenta
staternas ambassadbyggnad, som också inrymmer Sveriges ambassad,
i Kuala Lumpur i augusti 1975 ger en viss belysning av hur handlingsberedskapen
har förbättrats.

Beträffande ockupationen av den västtyska ambassaden har utskottet särskilt
granskat de beslut som regeringen strax efter ockupationen fattade
om utvisning ur riket av vederbörande ockupanter. Dessa beslut fattades
med stöd av 3§ lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande
av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (den s. k. terroristlagen) jämförd
med 1 § första stycket samma lag. Regeringen förordnade samtidigt
jämligt 7§ nämnda lag jämförd med 36 § utlänningslagen (1954:193) att
ockupanterna alltjämt skulle hållas i förvar till dess utvisningen verkställdes.
De närmare omständigheterna beträffande beslutet om utvisning av en ockupant,
som vid tillfället var intagen för vård på sjukhus, liksom vissa inträffade
konkurrerande befogenhetsförhållanden framgår av ett beslut av
JO Wennergren (bilaga 10 A). I detta fall bör framhållas att den slutliga
medicinska bedömningen - av regeringens läkare och sjukhusets jourläkare
- blev att vederbörande skulle kunna förflyttas. Några timmar senare verkställdes
därför utvisningen.

Utskottet konstaterar att enligt den då gällande lydelsen av 4 § terroristlagen
(jfr 58 § utlänningslagen) ankom verkställighet av bl. a. utvisning
på länsstyrelse. Med hänsyn till de speciella förhållandena i detta fall kom
emellertid inte länsstyrelsen att handlägga verkställigheten av ifrågavarande
utvisningsärenden.

Det kan i detta sammanhang erinras om att riksdagen den 12 december
1975 biföll ett i propositionen 1975/76:18 framlagt förslag om ändring i
den aktuella paragrafen (InU 1975/76:24, se även JuU 1975/76:15). 1 propositionen
(s. 169) framhölls att "med hänsyn till de ofta extraordinära förhållanden
som kan förekomma vid verkställighet av beslut om avlägsnande
av terrorist föreslås att regeringen i dessa fall får frångå de regler som i
övrigt gäller om vilken myndighet som handlägger verkställighetsärendet”.
Det kunde, enligt departementschefen, ”exempelvis i utvisningsärende vara
lämpligare att verkställigheten omhänderhas av polismyndigheterna i samråd
med regeringen”. Ett tillägg av denna innebörd togs därför in i 58 § första
stycket utlänningslagen. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1976,
och härigenom torde den nu behandlade frågan ha fått en lösning, som
formellt gör det möjligt för regeringen att agera på sätt som skedde efter

KU 1975/76:50

ambassadockupationen. Den fr. o. m. den 1 januari 1976 gällande lydelsen
av de aktuella paragraferna (58 § första stycket utlänningslagen samt 20 §
och 29 § första stycket 5 i samma lag) framgår av bilaga 10 B.

1 detta sammanhang kan också nämnas att de medelsbehov som vid
olika tillfällen har uppkommit med anledning av ifrågavarande extraordinära
situationer har utgått från regeringens förslagsanslag för oförutsedda utgifter
och i efterhand redovisats för riksdagen i resp. statsverksproposition (budgetproposition).
Sålunda har - efter framställning från dåvarande Sveriges
Kreditbank - regeringen (Ju) den 29 september 1972 ”till ersättning för
medel till lösensumma i samband med flygplanskapning” anvisat drygt
461 000 kr. (Prop. 1973:1 Bilaga 16 s. 1). Vidare har regeringen (Fö) den
12 januari 1973 ”till ersättning för krigsmaktens medverkan i samband med
flygplanskapning” anvisat drygt 20 000 kr. (Prop. 1974:1 Bilaga 17 s. 1).

Den beredskap som finns inom regeringskansliet för åtgärder i händelse
av nödsituationer fick som nämnts praktisk tillämpning i samband med ockupationen
av den västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975. Från
statsrådsberedningen har inhämtats att organisationen vid detta tillfälle
snabbt kunde sättas i funktion. Kort efter det händelsen inträffat samlades
statsråden till olika beredningar m. m. Företrädare för de myndigheter som
berördes eller kunde komma att beröras av händelseutvecklingen stod i
kontinuerlig kontakt med regeringskansliet.

Arbetet med beredskapsplanläggning för nödsituationer har fortsatt. En
rad ytterligare praktiska åtgärder för att stärka handlingsberedskapen har
sålunda vidtagits. Det kan nämnas att utöver de nämnda uppgifterna beträffande
statsrådens olika engagemang m. m. också görs förteckningar över
vad departementstjänstemän i ledande ställning, verkschefer m. fl., kan anträffas.
Vidare har inom statsrådsberedningen anordnats jourtjänst över
veckoslut och andra helger, därvid vederbörande befattningshavare i händelse
av en nödsituation har att följa särskilda instruktioner som upprättats
för ändamålet. Inom utrikes- och försvarsdepartementen förekommer också
sådan jourtjänst. Vissa åtgärder har vidtagits för att höja den kommunikationstekniska
beredskapen.

I likhet med för andra regeringsbeslut krävs för beslut i nödsituationer
närvaro av minst fem statsråd (7 kap. 4 § RF). Besluten dokumenteras, enligt
vad statsrådsberedningen har uppgivit, på sedvanligt sätt genom protokoll
och expedition.

Frågan om en effektiv handlingsberedskap för nödsituationer när det gäller
polisens och andra myndigheters uppgifter har uppmärksammats i olika
sammanhang och kommer att ytterligare analyseras bl. a. av den år 1975
tillkallade polisutredningen (Ju 1975:64). I direktiven till denna utredning
erinras sålunda om de särskilda problem för polisverksamheten som uppkommer
vid mycket allvarliga händelser, t. ex. terroristhandlingar och tagande
av gisslan. Det ankommer på utredningen att bl. a. behandla de organisatoriska
och tekniska problem som sådana händelser kan aktualisera.

Som utskottet anförde i sitt granskningsbetänkande förra året är det vär -

KU 1975/76:50

defullt att regeringens handlingsberedskap för nödsituationer förstärks. Beträffande
polisens och andra myndigheters viktiga roll i sammanhanget bör
enligt utskottet polisutredningens överväganden avvaktas. Mot bakgrund
av de initiativ som således tagits från regeringens sida har vad utskottet
och riksdagen tidigare begärt i fråga om prövning av behovet av särskilda
regler för extraordinära situationer vunnit visst beaktande. Med hänsyn
emellertid till vikten av så klara handlingslinjer som möjligt beträffande
regeringens och berörda myndigheters möjligheter och ansvar i ett sådant
läge förutsätter utskottet att regeringen i enlighet med riksdagens tidigare
uttalanden fortlöpande ägnar dessa frågor största uppmärksamhet och i lämpliga
former föranstaltar om översyn i angivet syfte.

9. Vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m.

Som framgår av kanslipromemoria - bilaga II till detta betänkande -behandlade utskottet vid förra årets granskning viss skriftväxling mellan statsministern
och Cubas premiärminister (KU 1975:12 s. 17-18). Frågan gällde
om skriftväxlingen borde ha diarieförts och utlämnats till utrikesnämndens
ledamöter.

Riksdagen biföll en till utskottets betänkande fogad reservation (2 m,
4 c, 1 fp) i vilken bl. a. uttalades att om skriftväxlingen rör frågor som
sammanhänger med avsändarens eller mottagarens ämbete eller tjänstefunktioner
bör diarieföring ske. I fråga om utrikesnämndens ledamöters
rätt att få ta del av handlingar av sådan karaktär framhölls att denna rättighet
måste ges en vidsträckt innebörd, vilket också skett enligt praxis.

I samband med årets granskning har inom utskottet ånyo tagits upp den
berörda skriftväxlingens karaktär och då närmast frågan om information
till utrikesnämnden om kontakter av olika slag som förekommer mellan
statsministern och utrikesledningen i övrigt och andra länder.

Kännetecknande för svensk utrikespolitik är det förhållandet att bred politisk
enighet råder om inriktningen i stort av de svenska strävandena på
detta område, t. ex. beträffande sådana grundläggande frågor som neutralitetspolitiken
och alliansfriheten. Ett mycket viktigt organ för överläggningar
i utrikespolitiska frågor är därvid utrikesnämnden där regeringen
och representanter för riksdagen kan komma till tals i en atmosfär som
är grundad på ömsesidigt förtroende och samarbete.

Det åligger regeringen enligt regeringsformen att fortlöpande hålla utrikesnämnden
underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan
fl betydelse för riket, och överlägga med nämnden, om det kan ske. Vidare
gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden
till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan
besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

Den allmänna utgångspunkten är sålunda att regeringen skall lämna ut -

KU 1975/76:50

rikesnämnden information i viktiga utrikespolitiska frågor.

Beträffande de nu akutella kontakterna med Cuba har upplysts att utrikesnämnden
informerats. Detta framgår av ett brev från statsministern
till en av ledamöterna av utrikesnämnden (underbilaga till bilaga II till detta
betänkande).

Utskottet har inte funnit anledning att göra något ytterligare uttalande
i ärendet än att utskottet beträffande skriftväxlingens diarieföring vidhåller
vad utskottet anfört i samband med förra årets granskning, nämligen att
utskottet inte funnit anledning att göra något uttalande med anledning av
den bedömning som skett från statsministerns sida beträffande brevväxlingens
karaktär.

Vidare har utskottet som framgår av granskningspromemorian, bilaga 12,
till granskning upptagit frågan om utrikesnämndens hörande före regeringens
beslut den 23 oktober 1975 röiande vissa restriktioner för import av skovaror.
Utskottet vill erinra om att beslutet ligger inom ramen för Sveriges
avtal med den europeiska gemenskapen och inte heller innebär något principiellt
avsteg från vår allmänna handelspolitiska linje. Mot denna bakgrund
kan enligt utskottets bedömning kritik inte riktas mot regeringen för att
den inte bedömt ärendet kräva utrikesnämndens hörande.

10. Angående bistånd till Angola

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 13 till detta
betänkande - lämnas vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser i Angola,
som blev självständig stat den 11 november förra året och nyligen erkänts
av bl. a. Sverige och övriga nordiska länder. Av promemorian framgår att
Sverige sedan 1971 lämnat bistånd i olika former till folkfronten för Angolas
befrielse (MPLA). Sammanlagt har biståndet hittills uppgått till ett värde
av ca 10,5 milj. kr. Biståndet har enligt vad som bl. a. uttalas i årets budgetproposition
bestått i varor för hälsovård, undervisning och konsumtion
samt enklare redskap liksom fordon för distribution av varubiståndet och
för sjuktransporter. Vidare har vissa kontantbidrag utgått till barnläger, transporter
och lagring samt till en UNESCO-administrerad skola. Kontantbidrag
beviljades första gången budgetåret 1972/73 och uppgick till ca fem procent
av det totala biståndet.

Som känt uppstod väpnad konflikt i Angola en tid före självständighetsdagen
den 11 november 1975 mellan de olika frihetsrörelserna. I detta läge
tog regeringen initiativ till s. k. omförhandling av biståndet till MPLA. Förhandlingarna
gick bl. a. ut på att ytterligare leveranser av främst fordon
inte skulle ske i den rådande krigssituationen. Även kontantbidraget omförhandlades.
Den slutliga varulistan för bistånd till MPLA efter omförhandlingen
omfattade livsmedel, medicinsk basutrustning m. m. samt tidningspapper
till ett sammanlagt värde av ca 4,8 milj. kr. Därutöver hade

KU 1975/76:50

reserverats medel för att betala bl. a. skolböcker som tryckts i Sverige och
för vissa kostnader som bidrag till MPLA:s representation i Stockholm.

Inom utskottet har gjorts gällande att biståndsinsatserna till MPLA borde
ha begränsats ytterligare medan fientligheterna pågick i Angola. Vidare har
hävdats att begreppet humanitärt bistånd inte borde ha getts en så vidsträckt
innebörd som skett i fallet Angola och att biståndsinsatserna sålunda skulle
ha omfattat även leveranser av varor och tjänster som inte kan hänföras
till detta begrepp.

Som nyss framgått skedde s. k. omförhandling av biståndet till MPLA.
Denna åtgärd föranleddes av den uppkomna konfliktsituationen i Angola.
Enligt utskottet kan ingen erinran riktas mot att de humanitära insatserna
för att bispringa befolkningen i Angola även under konflikten fullföljdes.

Utskottet har ej heller kunnat finna att begreppet humanitärt bistånd
getts en innebörd som avviker från vad riksdagen förutsatt härvidlag. Utskottet
vill tillägga att de humanitära insatserna som från svensk sida vidtagits
i Angola torde vara väl förenliga med FN-stadgans och folkrättens
principer.

11. Fråga om datalagens tillämpning i visst fall

Utskottet har under årets granskning uppmärksammat regeringens tilllämpning
av datalagen i några uppmärksammade fall, granskningspromemoria
bilaga 14. Enligt datalagen får personregister som förs med hjälp av
ADB inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. Över datainspektionens
beslut kan besvär anföras hos regeringen.

Enligt 3 S datalagen skall datainspektionen meddela tillstånd till inrättande
och förande av personregister om det saknas anledning antaga att otillbörligt
intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma. Vid denna bedömning
skall särskilt beaktas arten och mängden av de personuppgifter
som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger
eller kan antas föreligga hos den som kan komma att registreras i registret.
I propositionen 1973:33 anförde departementschefen att varje reglering som
införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet måste
ses som ett provisorium. Bl. a. måste principerna för tillståndsgivningen
utbildas i praxis. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (KU 1973:19)
och har senare föreslagit en allmän översyn av datalagen (KU 1975:11).

KU 1975/76:50

nernas arbetsuppgifter och verksamhetsområden. I fråga om företag och
organisationer är datainspektionens principiella utgångspunkt den att dessa
endast bör få registrera personer som är kunder, anställda eller medlemmar
i företaget respektive organisationen eller som frivilligt medgivit registreringen.
En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig
om man inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa
en stor del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva
medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlems-
eller kundvärvningsändamål, något som datainspektionen inte anser
bör ske. Till denna datainspektionens ”grundprincip” har även justitiekanslern
anslutit sig.

För att minska behovet av en mängd centrala personregister t. ex. för
direktreklamändamål har datainspektionen också i skrivelse till regeringen
föreslagit att ett statligt person- och adressuppdateringsregister (SPAR) inrättas
från vilket myndigheter, företag och organisationer skall kunna erhålla
adressuppgifter som de behöver för sin verksamhet. Datainspektionens förslag
utreds f. n. av statskontoret, och ett förslag från regeringen i denna
fråga har aviserats till hösten 1976.

En konsekvent tillämpning av datainspektionens grundprincip har - i
avvaktan på ett statligt person- och adressregister - visat sig vara förenad
med svårigheter. Inspektionen har själv i något fall sett sig nödsakad att
frångå principen, och regeringen har i ett par uppmärksammade besvärsfall
ansett att datalagen inte medger en så restriktiv praxis som den datainspektionen
förordar. Någon klar och entydig tolkning av datalagen i denna
väsentliga fråga kan därför i dag inte sägas föreligga. Då detta måste betraktas
som otillfredsställande är det angeläget att en ändring i datalagen i detta
avseende övervägs så snart som möjligt. Enligt utskottets mening bör detta
kunna ske i samband med ett ställningstagande till det föreslagna statliga
person- och adressregistret.

12. Bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen

Terrängkörningslagen antogs av riksdagen den 13 december 1975 och
ersatte lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon, vars
giltighetstid begränsats till tre år och som således upphörde att gälla med
utgången av 1975. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976.
Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 15, innehåller
lagen bemyndigande till regeringen eller till regeringen underställd myndighet
att förordna om undantag från i lagen angivna förbud eller meddela
ytterligare förbud. Sådana förordnanden har givits genom ändringar i terrängtrafikkungörelsen,
som trädde i kraft samtidigt.

Utskottet har tagit upp frågan om nämnda bemyndigande står i överensstämmelse
med regeringsformens normgivningsregler.

Ifrågavarande normgivning tillhör enligt regeringsformen det lagstift -

KU 1975/76:50

ningsområde, inom vilket regeringen efter bemyndigande i lag äger meddela
föreskrifter. Bemyndigandena i terrängkörningslagen uppfyller således
grundlagens formella krav.

Grundlagstexten anger inte hur vidsträckta bemyndiganden riksdagen kan
ge regeringen. Frågan diskuterades i samband med författningsreformen.
Bl. a. uttalades farhågor för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna
att de inte nämnvärt gick utöver grundlagens ämnesbeskrivning. Mot detta
anförde departementschefen i författningsförslaget (prop. 1973:90) att sådana
bemyndiganden skulle stå i strid mot de intentioner som ligger bakom grundlagens
regler. Det ankom enligt departementschefen på riksdagen att från
fall till fall avgöra hur detaljerade bemyndigandena skulle vara. Dessa uttalanden
ställde sig riksdagen bakom.

Bernyndigandereglerna i terrängkörningslagen har godtagits av riksdagen.
Utskottet finnér således inte skäl till någon erinran från konstitutionell synpunkt.

Utskottet vill samtidigt understryka att det för riksdagens bedömning
i ärenden av liknande slag är synnerligen viktigt att det i propositionen
redovisade beslutsunderlaget klargör hur avvägningen mellan normgivningen
i lag respektive förordning kommer att utformas. I detta syfte är det
värdefullt, att den tilltänkta förordningen biläggs respektive lagförslag när
propositionen avlämnas till riksdagen.

13. Bidrag från clearingfonden för olja

1 en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 16 till detta
betänkande - lämnas vissa uppgifter om regeringens handläggning av ansökningar
om kompensation för de kostnadsökningar som uppstod under
oljekrisen hösten och vintern 1973/74 vid import av råolja.

Av promemorian framgår bl. a. följande:

I samband med oljekrisen beslöts att allmänna ransoneringslagen
(1954:280) skulle sättas i kraft. Beslutet avsåg tiden från den 14 december
1973 till och med den 30 november 1974. I denna lag (4 (j) ges möjlighet
att, i syfte att tillgodose behov av förnödenhet, utjämna prisskillnader
mellan importvaror av samma eller likartat slag eller mellan importvaror
och inom riket tillverkade varor av samma eller likartat slag. Regeringen
kan föreskriva att s. k. clearingavgift skall erläggas och clearingbidrag utgå
för förnödenhet som importeras hit eller som frambringas eller tillverkas
här. Regeringen och riksdagen bestämmer om hur ett eventuellt överskott
skall användas.

Efter det att allmänna ransoneringslagen satts i kraft bemyndigade regeringen
statens pris- och kartellnämnd att fastställa högstpriser för bensin, motorbrännolja
och eldningsolja. Högstpriserna ändrades flera gånger under krisen.
Vidare utfärdade regeringen den 28 december 1973 med stöd av 4 § allmänna
ransoneringslagen en kungörelse om clearing för oljeprodukter (SFS

KU 1975/76:50

1973:1217). I kungörelsen föreskrevs att clearingavgift skulle erläggas för
bensin avsedd för motordrift, dock ej flyg- och reabensin samt för motorbrännolja,
eldningsolja och bunkerolja. Avgifterna skulle föras till ett
särskilt postgirokonto och disponeras av en särskild nämnd, clearingnämnden.
Av de uppburna medlen skulle clearingnämnden kunna ge bidrag till
återförsäljare som efter utgången av år 1973 införde nyssnämnda varuslag
för att täcka kostnaderna för särskilt dyra importlaster. Bidraget skulle motsvara
skillnaden mellan å ena sidan importörens kostnad för varan och
å andra sidan gällande högstpris minskat med clearingavgift m. m.

Regeringen förordnade den 26 april 1974 (SFS 1974:179) att clearingavgift
inte skulle erläggas efter april månads utgång. Vidare föreskrevs att clearingbidrag
fick utbetalas endast till återförsäljare som till utgången av april
infört de nämnda varuslagen. Ansökan om bidrag skulle inges senast den
15 maj 1974. Clearingsystemet upphörde helt i och med november månads
utgång (SFS 1974:720).

Som framgått ingick inte råolja bland de produkter som omfattades av
clearingsystemet enligt den tidigare nämnda kungörelsen. Raffinaderiägare
i Sverige kunde sålunda inte genom beslut av clearingnämnden erhålla
clearingbidrag för sin importerade råolja. Ett skäl till att råoljan undantogs
har uppgivits vara dels att antalet teoretiskt möjliga bidragstagare var få,
endast tre (AB Nynäs-Petroleum, Svenska Shell och Svenska BP AB), dels
att det var svårt att finna en internationellt godtagbar prisnotering som
riktpunkt vid bidragsberäkningen.

1 skrivelse som inkom till handelsdepartementet den 14 maj 1974 hemställde
AB Nynäs-Petroleum att regeringen måtte bevilja bolaget kompensation
för de höga priser som bolaget haft att erlägga för råoljeimport under
perioden 1 januari-30 april 1974. Merkostnaden beräknades till ca 43,5 milj.
kr.

Clearingnämnden anförde i remissyttrande över bolagets ansökan att den
omständigheten att råolja inte togs med bland de produkter för vilka bidrag
enligt clearingkungörelsen kunde utgå enligt nämndens mening ej hindrade
att bidragsfrågan prövades i efterhand, sedan det blivit möjligt att fastställa
storleken av den förlust bolaget förorsakats. Nämnden ansåg det i princip
skäligt att denna förlust ersattes ur clearingfonden.

Regeringen beslöt den 31 maj 1974 att med stöd av 4 $ allmänna ransoneringslagen
bevilja bolaget clearingbidrag med 40 milj. kr. att utbetalas
från clearingfonden för olja.

Den 8 november 1974 gjordes en motsvarande framställning till regeringen
av AB Svenska Shell. Clearingnämnden anförde i detta ärende att nämnden
inte funnit sådana omständigheter föreligga som motiverade att bolaget borde
erhålla berörd kompensation av clearingmedel. Även överstyrelsen för
ekonomiskt försvar avstyrkte ansökningen.

I beslut den 27 februari 1975 lämnade regeringen ansökningen utan bifall.

KU 1975/76:50

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringens beslut den 31 maj 1974
att bevilja AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag inte var lagligen grundat.

I denna fråga vill utskottet till en början framhålla, att clearingförfarandet
tillkom för att utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning
av vissa oljeprodukter. Därvid var självfallet importen av råolja
inte mindre betydelsefull än tillförseln av färdiga oljeprodukter.

Genom att allmänna ransoneringslagen sattes i kraft erhöll regeringen
riksdagens fullmakt att inom ramen för denna lagstiftning vidta erforderliga
åtgärder. En av dessa åtgärder utgjordes av prisclearingsystemet beträffande
oljeprodukter. Visserligen omfattade den av regeringen utfärdade kungörelsen
i ämnet inte råolja, men när frågan i maj 1974 aktualiserades genom
framställningen från AB Nynäs-Petroleum hade regeringen haft möjlighet
att komplettera kungörelsen i detta avseende. Vid denna tidpunkt var emellertid
clearingsystemet under avveckling. Regeringen valde i det läget i stället
att med stöd av allmänna ransoneringslagen lämna bolaget kompensation
för prisfördyringarna beträffande bolagets råoljeimport. Utskottet har inte
kunnat finna att något lagligt hinder förelegat för regeringen att vidta denna
åtgärd. Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot
regeringens handläggning av ärendet.

14. Fråga om viss SÄPO-verksamhet

I massmedia förekom i oktober 1975 uppgifter om att säkerhetspolisen
(SÄPO) genom en särskild agent skulle spionera på de anställda vid sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg. Med anledning av dessa uppgifter begärde
och erhöll justitieministern vid ett sammanträde i kanslihuset den 27 oktober
1975 förberedande informationer i saken av rikspolischefen och chefen för
säkerhetspolisen. En närmare undersökning av vad som förevarit gjordes
därefter i Göteborg av chefen för säkerhetspolisen och justitiedepartementets
pressekreterare. Härvid inhämtades upplysningar från ett antal personer
inom sjukvårdsförvaltningen, polisen och kommunens ledning. Resultatet
av undersökningen redovisades i en promemoria som sekretessbelagts. Justitieministern
lämnade bl. a. i en frågedebatt i riksdagen den 30 oktober
1975 en redogörelse för SÄPO-verksamheten i fråga.

Justitieministern och statssekreteraren i justitiedepartementet har företrätt
inför utskottet och därvid bl. a. redogjort för det huvudsakliga innehållet
i den nämnda promemorian.

Angående det aktuella händelseförloppet lämnades följande uppgifter av
justitieministern i nyssnämnda frågedebatt.

Vice ordföranden Leif Andersson i Göteborgs sjukvårdsstyrelse hade av
en tjänsteman inom säkerhetspolisens sektion i Göteborg ombetts att ordna
en kontaktman mellan säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen. Bak -

KU 1975/76:50

grunden härtill var bl. a. att säkerhetssektionen under hösten 1974 fått in
tillförlitliga uppgifter om att personal vid sjukvårdsförvaltningen haft och
hade kontakter med vissa internationellt verkande terrororganisationer.
Vidare hade säkerhetstjänsten säkra uppgifter på att en viss organisation,
som enligt sina egna uttalanden var beredd att med våld omstörta samhället,
systematiskt organiserade hemliga celler inom sjukvårdsförvaltningen.

På Anderssons förslag rekryterade sjukvårdsförvaltningen pol. mag Jan
Lindqvist i syfte att denne skulle biträda säkerhetspolisen med att skaffa
vissa uppgifter. Lindqvist anställdes med huvudsakligen andra arbetsuppgifter
än säkerhetsuppgifterna från den 1 januari 1975.

Lindqvist lämnade säkerhetspolisen uppgifter om tjänstgöringsplats inom
sjukvården för vissa personer som redan var föremål för säkerhetspolisens
intresse. Lindqvist hade inte inhämtat några informationer om de anställdas
eventuella politiska åsikter.

Inom utskottet har gjorts gällande att SÄPO-verksamheten i fråga skulle
ha gett anledning till misstankar om att s. k. åsiktsregistrering förekommit
och att justitieministern mot bakgrund av det särskilda ansvar som åvilar
honom för säkerhetsfrågor borde ha vidtagit åtgärder med anledning härav.
Vidare har från konstitutionell synpunkt ifrågasatts om justitiedepartementets
pressekreterare borde ha medverkat i den nämnda undersökningen i
Göteborg.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot den bedömning som
skett från justitieministerns sida beträffande frågan om behovet av särskilda
åtgärder med anledning av den ifrågavarande SÄPO-verksamheten. Ej heller
har utskottet kunnat finna att pressekreterarens medverkan i undersökningen
utgjort någon otillbörlig inblandning i förvaltningsmyndighets, i detta
fall säkerhetspolisens, verksamhet eller inneburit att grundlagens förbud
mot s. k. ministerstyre åsidosatts. Enligt utskottet var det med hänsyn till
justitieministerns särskilda ansvar för säkerhetsfrågor naturligt att även en
departementstjänsteman bereddes tillfälle att delta i undersökningen.

15. Ang. regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två japanska
medborgare

Den 30 oktober 1974 beslöt regeringen med stöd av lagen (1973:162) om
särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell
bakgrund, den s. k. terroristlagen, att utvisa japanske medborgaren K. Verkställigheten
av utvisningsbeslutet skulle emellertid anstå tills vidare med
hänsyn till att hinder av politiska skäl ansågs föreligga mot verkställighet.

I beslut den 2 september 1975 förordnade regeringen om verkställighet
av utvisningsbeslutet mot K. Samma dag beslöt regeringen vidare med stöd
av terroristlagen att utvisa japanske medborgaren S.

KU 1975/76:50

Inom utskottet har fråga väckts om besluten stod i överenstämmelse
med terroristlagen och grunderna för denna.

Under granskningen har utfrågning inför utskottet ägt rum med föredragande
statsrådet Anna-Greta Leijon. Utskottet har vidare haft tillgång
till visst sekretessbelagt material.

Enligt terroristlagen i dess lydelse t. o. m. utgången av år 1975 gällde
att avvisning eller utvisning av utlänning fick äga rum om det fanns grundad
anledning anta att utlänningen tillhörde eller verkade för organisation eller
grupp som på grund av vad som var känt om dess verksamhet kunde befaras
här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften. Genom lagändring
1975 (prop. 1975/76:18, InU 1975/76:24 samt JuU 1975/76:1 y)
som trätt i kraft den 1 januari 1976 har flertalet bestämmelser i terroristlagen
överförts till utlänningslagen och getts permanent karaktär. Samtidigt har
vid sidan av kravet på anknytning till terroristgrupp eller organisation införts
ett personligt rekvisit som förutsättning för avvisning eller utvisning. För
ingripande krävs sålunda utöver nyssnämnda anknytning att "det med hänsyn
till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller eljest
föreligger fara för att han här i riket medverkar till våld, hot eller tvång
för politiska syften".

I sitt yttrande till inrikesutskottet rörande vissa delar av prop. 1975/76:18
framhöll justitieutskottet (JuU 1975/76:1 y), att det från rättssäkerhetssynpunkt
framstod som en klar förbättring i förhållande till gällande regler att
avvisning och utvisning inte skulle grundas på enbart en utlännings anknytning
till terroristorganisation utan också på en bedömning av hans farlighet.
Med hänsyn till att terroristlagen dittills endast tillämpats beträffande
utlänningar som vid en individuell prövning hade bedömts utgöra en säkerhetsrisk
innebar ändringsförslaget enligt utskottet endast en anpassning
till gällande praxis och borde således inte försämra möjligheterna att skydda
Sverige mot terroristaktioner.

Justitieutskottet anförde vidare:

Beträffande utformningen av det personliga rekvisitet vill utskottet framhålla
att de grupper och organisationer som står bakom terrordåd oftast
arbetar under hemliga och konspiratoriska former samt att de informationer
som kan erhållas om dem och deras medlemmar med nödvändighet i regel
är mycket knapphändiga och osäkra. Med hänsyn härtill torde som föredragande
statsrådet framhåller frågan om ett medlemskaps formella karaktär
knappast kunna få någon självständig betydelse. En bedömning av en utlännings
farlighet torde i stället främst få göras med ledning av uppgifter
angående hans tidigare aktivitet eller hans förhållande till organisationen
och dess verksamhet. Å andra sidan kan självfallet den omständigheten
att utlänningen såvitt känt inte tidigare medverkat i terroristdåd eller inte
intar någon ledande ställning i organisationen inte ensamt få vara avgörande.
Som påpekas av föredragande statsrådet kan fall exempelvis tänkas när medlemskapet
ålägger medlemmen att medverka i terroristdåd. I sådant fall

KU 1975/76:50

kan redan det förhållandet att utlänningen är medlem tala för att det föreligger
fara för att han i riket kommer att medverka till terroristhandling
och medföra att han inte bör få komma in eller vistas i Sverige.

Inrikesutskottet (InU 1975/76:24) anslöt sig i sitt av riksdagen godkända
betänkande till justitieutskottets yttrande.

Den information utskottet erhållit om de berörda japanernas anknytning
till terroristorganisation ger inte utskottet anledning ifrågasätta regeringens
bedömning rörande terroristlagens tillämplighet i de båda fallen. Det bör
tilläggas, att regeringen - som justitieutskottet uttalat i sitt yttrande till
inrikesutskottet och som likaså föredragande statsrådet uppgivit inför utskottet
- även före den lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1976
tillämpat terroristlagen endast på utlänningar som vid en individuell prövning
bedömts utgöra en säkerhetsrisk.

16. Ang. export av krigsmateriel till Pakistan

Inom utskottet har väckts frågan om Sveriges export av krigsmateriel
till Pakistan - flygplan av viss typ -står i överensstämmelse med de riktlinjer
för sådan export som regering och riksdag enats om. Utskottet har vid
sin granskning tagit del av sekretessbelagda uppgifter rörande omfattningen
av exporten och hittills lämnade utförseltillstånd.

Krigsmaterielexporten regleras i kungörelsen (1949:614) angående förbud
mot utförsel från riket av krigsmateriel (krigsmaterielkungörelsen) med därtill
fogad förteckning över krigsmateriel. Huvudregeln är att sådan export
inte får förekomma utan tillstånd. Frågan om utförseltillstånd skall prövas
av chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfattning
eller är det eljest av större vikt skall tillståndsfrågan prövas av
regeringen. Enligt praxis prövar regeringen ärenden som rör utförsel till
ett högre värde än 500 000 kr. eller som är av principiell natur. Ärendena
bereds av krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet. De ärenden
som enligt kungörelsen prövas av handelsministern får efter bemyndigande
avgöras av krigsmaterielinspektionen.

Av de ifrågavarande utförseltillstånden har fyra meddelats av regeringen
och fyra av krigsmaterielinspektören. De senare har avsett materiel som
i det enskilda fallet inte uppgått till högre värde än 500 000 kr.

I propositionen angående krigsmaterielexport (1971:146) angav departementschefen
riktlinjer till ledning för tillståndsprövningen. Han slog därvid
fast att det i vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport,
t. ex. på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller
folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. Departementschefen
konstaterade vidare att utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknade
betydelse i fråga om krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till

KU 1975/76:50

de neutrala staterna i Europa. I fredstid borde därför tillstånd ges för export
till dessa stater. I fråga om andra stater måste däremot från fall till fall
bedömas om utrikes- och neutralitetspolitiska hänsyn hade så liten betydelse
att export kunde tillåtas. Utifrån dessa principiella överväganden borde enligt
departementschefen exporttillstånd inte meddelas till
stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring
har avgivits eller ej,
stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt, eller
stat som har inre väpnade oroligheter.

Nämnda regler kunde dock enligt departementschefen inte tillämpas rigoröst
i fråga om materiel av utpräglat defensiv karaktär, t. ex. kustartilleri
och luftvärnsmateriel. Sådan export borde kunna tillåtas under förutsättning
att mottagarlandet inte befann sig i väpnad konflikt med annan stat och
att materielen inte ”kunde utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen”.

De sålunda upptagna riktlinjerna godkändes av riksdagen (UU 1971:21,
rskr 1971:343).

Det har inom utskottet gjorts gällande att det i Pakistan förekommer
sådana inre väpnade oroligheter att vår krigsmaterielexport dit strider mot
riktlinjerna för sådan export.

Som utrikesutskottet anförde i sitt förutnämnda betänkande rörande krigsmaterielexporten
ger de allmänna riktlinjerna inte svar på alla principfrågor
rörande denna export. Sålunda är t. ex. begreppet inre väpnade oroligheter
inte närmare definierat.

I förevarande fall har enligt vad handelsministern uppgivit vid frågedebatt
i riksdagen den 30 januari 1976 (prot. 1975/76:57)den information regeringen
kunnat inhämta genom sina diplomatiska kanaler inte tytt på att det skulle
pågå mera omfattande strider i Pakistan eller att det skulle vara fråga om
väpnade oroligheter i den mening som åsyftas med riktlinjerna för krigsmaterielexpo
rten.

Enligt utskottets uppfattning har det inte förekommit något som motsäger
regeringens ifrågavarande bedömning, och utskottet anser således inte att
de av riksdagen godkända riktlinjerna för krigsmaterielexport åsidosatts
genom berörda utförseltillstånd.

17. Vissa frågor beträffande trafiktillstånd

Vidare har utskottets granskning omfattat regeringens beslut i anledning
av ansökan från försvarets civilförvaltning om tillstånd jämlikt förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (yrkestrafikförordningen)
att utöva militär veckoslutstrafik i enlighet med avtal mellan civilförvaltningen
och Statens järnvägar. 1 granskningspromemorian, bilaga
17 till detta betänkande, redovisas de närmare omständigheterna i ärendet.

KU 1975/76:50

I det aktuella beslutet, som meddelades den 15 maj 1975, förklarade regeringen
att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgjorde hinder
för civilförvaltningen att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven
militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförvaltningen
och SJ.

Inom utskottet har tagits upp frågan om beslutet hade karaktären av
tillstånd till linjetrafik enligt yrkestrafikförordningen eller om det var att
betrakta som en från förordningens regler meddelad dispens. I sistnämnda
fall har hävdats att beslutet getts retroaktiv verkan och därmed stod i strid
mot vad som allmänt anses gälla vid dispens från förpliktande rättsregler.

Den formulering som använts i beslutet innebär enligt utskottets mening
att försvarets civilförvaltning meddelats dispens från reglerna i yrkestrafikförordningen.
Denna förordning är beslutad av Kungl. Majit efter riksdagens
hörande och innefattas således av regeringens generella dispensbefogenhet.
Vad som förekommit i ärendet ger inte utskottet anledning
anta att regeringen haft för avsikt att ge beslutet retroaktiv verkan. Granskningen
föranleder således inte något ytterligare uttalande från utskottets
sida.

18. Övriga frågor

Utskottet har utöver de granskningsärenden som redovisats i det föregående
tagit upp ytterligare några frågor.

a. Vetebiständet

I förra årets granskningsbetänkande behandlade utskottet regeringens åtgärder
med anledning av riksdagsbeslutet den 12 december 1974 om ytterligare
katastrofbistånd till ett belopp av 100 milj. kr. i form av veteleveranser
eller andra insatser till svältdrabbade länder (KU 1975:12 s. 16-17).

Inom utskottet har gjorts gällande att mer effektiva åtgärder för att verkställa
beslutet borde ha vidtagits, varvid alternativa lösningar borde ha prövats.

Utskottet som tagit del av redovisningar över insatsernas omfattning och
fördelning på länder samt tidpunkter för veteleveranser m. m. (se bilaga
18 till detta betänkande) har inte funnit anledning till erinran mot handläggningen
från regeringens sida av berörda biståndsfrågor.

b. Utlandssvenskarnas rösträtt

1965 års valtekniska utredning avgav den 21 februari 1975 ett den 15
januari 1975 dagtecknat betänkandeSOU 1975:8 Utlandssvenskarnas rösträtt,
vilket bl. a. innehöll förslag om att den nuvarande femårsgränsen
som förutsättning för utlandssvenskars rösträtt skulle slopas. I en reservation
anfördes att femårsgränsen borde behållas. Remissbehandling av betänkan -

KU 1975/76:50

det påbörjades den 28 augusti 1975. Remisstiden utgick den 1 november
1975.

Propositionen angående utlandssvenskarnas rösträtt m. m. (prop.
1975/76:111) beslöts vid regeringssammanträde den 29 januari 1976 och
avlämnades till riksdagen den 5 februari 1976.

Inom utskottet har gjorts gällande att proposition i ärendet borde ha förelagts
riksdagen vid en tidigare tidpunkt än som skett, vilket varit påkallat
bl. a. med hänsyn till behovet av information till utlandssvenskarna inför
1976 års riksdagsval.

Riksdagen behandlade propositionen om utlandssvenskars rösträtt den
11 mars 1976, varvid propositionen bifölls. Utskottet har inte funnit anledning
till erinran mot regeringens handläggning av ärendet.

c) Direktiv till läkemedelsindustridelexationen

Vid regeringssammanträde den 25 september 1975 bemyndigades industriministern
att tillkalla särskilda sakkunniga att ingå i en delegation med
uppgift att närmare utreda möjligheterna till en samordning av resurserna
inom svensk läkemedelsindustri och att ta initiativ i dessa frågor.

Utskottet har tagit del av direktiven till delegationen och därvid inte
kunnat finna att delegationens uppgifter skulle vara av det slaget att riksdagens
godkännande hade behövt inhämtas. Någon erinran kan därför inte
riktas mot direktivens innehåll från konstitutionella synpunkter.

d) Utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet

Som framgår av kanslipromemoria, Moga 19 till detta betänkande, inrättades
den 1 juli 1975 tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet med
uppgift att avge förslag till regeringen i fråga om tillsättning av vissa tjänster
vid domstolar och hyresnämnder. Enligt riksdagens beslut skulle nämnden
ha en i förhållande till den samtidigt inrättade centralmyndigheten för domstolsväsendet
- domstolsverket - helt självständig ställning. Vidare skulle
domstolsverkets chef inte - som föreslagits av regeringen - vara självskriven
ordförande i nämnden. Med hänsyn till sakens grannlaga natur skulle det
åligga regeringen att utse ordförande.

1 en reservation till justitieutskottets betänkande i ärendet (JuU 1975:1)
uttalade två ledamöter (m) bl. a., att domstolsverkets chef inte borde vara
ordförande i tjänsteförslagsnämnden och att denne borde utses av nämnden
bland dess övriga ledamöter.

Till ordförande i tjänsteförslagsnämnden förordnade regeringen den 12
juni 1975 generaldirektören i domstolsverket Mats Börjesson. Förordnandet
avsåg tiden från den 1 juli 1975 tills vidare, dock längst till den 30 juni
1978. Inom utskottet har gjorts gällande att detta förordnande stod i strid
mot riksdagens beslut.

KU 1975/76:50

Riksdagens uttalande att domstolsverkets chef inte skulle vara självskriven
ordförande i tjänsteförslagsnämnden kan givetvis inte anses innebära att
denne inte skulle kunna komma i fråga som ordförande i nämnden. Det
aktuella förordnandet kan därför enligt utskottets uppfattning inte ses som
ett avsteg från riksdagens beslut och ger således inte anledning till något
särskilt uttalande från utskottets sida.

e) Handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende

Vidare har som närmare framgått av granskningspromemoria bilaga 20
till detta betänkande utskottets granskning omfattat vissa inom utbildningsdepartementet
handlagda besvär i tjänstetillsättningsärenden. I ett av dessa
ärenden har inkomnit en till den handläggande tjänstemannen personligen
ställd handling avsedd att påverka tillsättningsärendet i för klagande negativ
riktning. Handlingen har inte diarieförts i departementet.

Utskottet har tidigare i samband med granskningsarbetet behandlat frågor
rörande diarieföringen i statsdepartementen (KU 1974:22 s. 29 och 1975:12
s. 17). Utskottet har därvid anslutit sig till en inom statsrådsberedningen
utarbetad promemoria, vari bl. a. framhålls, att det förhållandet att en handling
är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen inte i och
för sig medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har
handligen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller för att påverka
handläggningen i eller avgörandet av ett ärende, är den att anse som allmän
även om den exempelvis ställts till en departementschef eller till viss namngiven
tjänsteman. Vid sådant förhållande skall handlingen omgående överlämnas
för registrering.

Mot bakgrund av det anförda synes den ifrågavarande handlingen ha
varit att betrakta som allmän och följaktligen bort diarieföras. I övrigt har
granskningen inte föranlett något särskilt uttalande från utskottets sida.

J) Vissa ytterligare frågor

Härutöver har utskottet granskat frågor om regler i grundlagen beträffande
sammansatt finans- och skatteutskotts handläggning av vissa
skattefrågor. En proposition (prop. 1975/76:29) i ämnet har antagits
av riksdagen förra året(SkU 1975/76:15). Vidare har utskottet granskat vissa
frågor beträffande kapitalbeskattningen (se bilaga 21). Granskningen
har slutligen omfattat frågan om regeringens behandling av vissa allmänna
kyrkomötets skrivelser rörande lagskydd för invigd begravningsplats
(se bilaga 22) samt vissa frågor rörande familjepolitiken.
Beträffande nu angivna frågor har utskottet inte funnit anledning att göra
några särskilda uttalanden.

4. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 9 april 1976

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m). Mossberg (s), Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna
(s), Jonnergård (c), Bergqvist (s), Björck i Nässjö (m), Karlsson i Malung
(s), Nordin (c), Måbrink (vpk), Olsson i Edane (s) och Lindahl i Hamburgsund
(fp).

Vid beslut under nedan antecknade punkter har beträffande

punkten 1 (handläggning av besvärsärenden) fru Jacobsson ersatt herr
Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 2 (publicering av regeringsbeslut) herr Berndtson ersatt herr Måbrink
(- vissa frågor rörande departementens informationssekreterare) fru
Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl
i Hamburgsund,

punkten 3 (kommittéväsendet under år 1975) herr Berndtson ersatt herr
Måbrink,

punkten 4 (remisser till lagrådet) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,
herr Kindbom ersatt herr Jonnergård och herr Molin ersatt herr Lindahl
i Hamburgsund,

punkten 5 (utgivningen av Svensk författningssamling) herr Kindbom
ersatt herr Boo och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,

punkten 6 (propositionsavlämnandet till riksdagen) herr Johansson i Malmö
ersatt fru Thunvall, herr Dahlberg ersatt herr Mossberg, herr Gustavsson
i Ängelholm ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och
herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 7 (riksdagens skrivelser till regeringen - kollektivanslutning till
politiska partier) herr Johansson i Malmö ersatt herr Mossberg, herr Berndtson
ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund
( - tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser)
herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr
Werner i Malmö,

punkten 8 (behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer)
herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö, herr Berndtson ersatt
herr Måbrink och herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Olsson i Edane,

KU 1975/76:50

punkten 9 (vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m. - statsministerns
skriftväxling med viss regeringschef) herr Johansson i Malmö ersatt fru
Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö ( - inskränkningar
i skoimporten) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Hernelius ersatt herr
Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 10(bistånd till Angola) herr Hernelius ersatt herr Wemer i Malmö,
herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i
Hamburgsund,

punkten 11 (fråga om datalagens tillämpning i visst fall - Readers Digest
AB) herr Kindbom ersatt herr Boo och fru Jacobsson ersatt herr Björck
i Nässjö,

punkten 12 (bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen)
herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

punkten 13 (bidrag från clearingfonden för olja) herr Johansson i Malmö
ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö,

punkten 14 (fråga om viss SÄPO-verksamhet) herr Hernelius ersatt herr
Werner i Malmö, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Sörenson
ersatt herr Karlsson i Malung, herr Berndtson ersatt herr Måbrink, herr
Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane och herr Molin ersatt herr Lindahl
i Hamburgsund,

punkten 15 (ang. regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två
japanska medborgare) herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, fru Jacobsson
ersatt herr Björck i Nässjö, herr Sörenson ersatt herr Karlsson i
Malung och herr Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 16 (export av krigsmateriel till Pakistan) herr Kindbom ersatt
herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru
Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö och herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 17 (vissa frågor ang. trafiktillstånd) herr Johansson i Malmö ersatt
fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,

punkten 18 (övriga frågor)

(a. vetebiståndet) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall,

(b. utlandssvenskarnas rösträtt) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson
i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru Hammarbacken
ersatt herr Nordin, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt
herr Lindahl i Hamburgsund,

(c. direktiv till läkemedelsindustridelegationen) herr Johansson i Malmö
ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Jonsson
i Alingsås ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

KU 1975/76:50

(d. utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsverket)
fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö och herr Johansson i Malmö
ersatt herr Bergqvist,

(e. handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende) herr Kindbom ersatt
herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru
Hammarbacken ersatt herr Nordin och herr Molin ersatt herr Lindahl i
Hamburgsund,

(f. vissa särskilda frågor) ( - rörande kapitalbeskattningen) herr Kindbom
ersatt herr Boo, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö och herr Jonsson

1 Alingsås ersatt herr Lindahl i Hamburgsund, ( - rörande behandlingen
av vissa allmänna kyrkomötets skrivelser till regeringen ang. lagskydd för
invigd begravningsplats) herr Kindbom ersatt herr Boo och fru Jacobsson
ersatt herr Björck i Nässjö, (- rörande familjepolitiken) herr Kindbom ersatt
herr Jonnergård och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund.

Reservationer

1. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c). Björck i Nässjö
(m), Nordin (c) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten

2 Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor såvitt avser vissa
frågor rörande departementens informationssekreterare (s. 18) i stället bort anföra
följande:

Som tidigare (= utskottet) efterfrågat materialet.

I det fall som granskats av utskottet är dock omständigheterna sådana
att den särskilda begränsning av informationen som där skett inte kan anses
rimlig. Enligt vad som framgår av handlingarna i ärendet hade det förekommit
artiklar och insändare i tidningarna om pensionärernas skatteförhållanden.
Pensionärernas riksorganisation hade också till riksförsäkringsverket
inkommit med en skrivelse. Riksförsäkringsverket sammanställde
en PM med anledning av denna skrivelse. Jnformationssekreteraren i socialdepartementet
ansåg det uppenbarligen angeläget att den redovisning
av sakläget i skattefrågan som förekom i denna PM fick en vidare spridning.
Eftersom det här rörde sig om en angelägenhet av stort allmänt intresse
borde det naturliga ha varit, att informationen gått ut till tidningar och
andra massmedier på vanligt sätt. Men av följebrevet framgår att informationen
riktats till A-pressens chefredaktörer. En avgränsning av detta
slag är inte förenlig med principen att informationsmottagare inte får utväljas
på politiska grunder. Utskottet ger riksdagen detta til! känna.

2. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m), som ansett att
utskottet under punkten 7 Riksdagens skrivelser till regeringen såvitt avser
frågan om kollektivanslutning till politiska partier (s. 31) i stället bort anföra följande: Riksdagen

har (= utskottet) riksdagsbesluten i fråga.

KU 1975/76:50

I omedelbar anslutning till det riksdagsbeslut som fattades i kollektivanslutningsfrågan
i samband med behandlingen 1973 av den nya författningen
gjorde statsministern och andra företrädare för regeringspartiet uttalanden
av innebörd att några åtgärder från regeringens sida inte skulle
vidtas med anledning av riksdagsbeslutet i fråga. Sådana uttalanden har
gjorts vid flera tillfällen därefter bl. a. i riksdagen.

Det enda parti i Sverige som mottar medlemmar genom kollektiv anslutning
är det socialdemokratiska partiet. Riksdagsbesluten går som framgått
ut på att denna form för medlemsanslutning bör upphöra genom åtgärder
från vederbörande partis sida. Enligt utskottet är det självklart att regeringen
och främst statsministern, som tillika är partiordförande, borde i sitt parti
ha verkat för att riksdagens viljeyttring i denna från demokratisk synpunkt
viktiga fråga beaktades.

3. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m). Nordin
(c), Lindahl i Hamburgsund (fp) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet
under punkten 7 Riksdagens skrivelser lill regeringen såvitt avser lillstånsplikr
enligl miljöskyddslagen ifråga om vägar och flygplatser (s. 31-32) i stället
bort anföra följande:

Riksdagen beslöt den (= utskottet) av väsentlig betydelse.

Riksdagens beslut som fattades för snart ett och ett halvt år sedan måste
ses som en direkt uppmaning till regeringen att för riksdagen snarast lägga
fram förslag i ämnet. Enligt uppgift kommer frågan att tas upp i samband
med en kommande översyn av miljöskyddslagstiftningen. Det är emellertid
från konstitutionell synpunkt inte godtagbart att så lång tid kommer att
förflyta innan riksdagsbeslutet i fråga förverkligas.

4. av herr Björck i Nässjö (m) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet
under punkten 9 Vissa frågor rörande utrikesnämnden såvitt avser skriftväxling
mellan statsministern och Cubas premiärminister (s. 36-37) i stället bort anföra
följande:

Som framgår av (= utskottet) viktiga utrikespolitiska frågor.

Beträffande de nu aktuella kontakterna med Cuba har statsministern vägrat
utrikesnämndens ledamöter att direkt ta del av skriftväxlingen. Denna
brevväxling har enligt uppgift förmedlats av en svensk ambassadör och
har alltså ägt rum mellan två regeringschefer. Den svenske statsministern
avlade efter brevväxlingen ett officiellt besök på Cuba vid vilket tillfälle
inbjudan till den kubanske regeringschefen att avlägga ett officiellt besök
i Sverige utfärdades. Mot denna bakgrund hade det enligt utskottet varit
naturligt att utrikesnämndens ledamöter fått ta del av brevväxlingen i fråga.

Utskottet har inte funnit anledning att göra annat ytterligare uttalande
i ärendet än att dokument i utrikesärenden självfallet alltid bör diarieföras,
i förekommande fall i hemligt diarium.

KU 1975/76:50

5. av herrar Björck i Nässjö (m) och Hernelius (m), som ansett att utskottet
under punkten 9 Vissa frågor rörande utrikesnämnden såvitt avser vissa restriktioner
för import av skovaror (s. 37) i stället bort anföra följande:

Som närtpare (=utskottet) tillstånd.

Genom regeringens beslut om begränsning av skoimporten tillämpades
för första gången en skyddsklausul i Sveriges avtal med den europeiska
gemenskapéh. De konsekvenser som beslutet skulle kunna medföra för vår
exportindustri måste för varje insiktsfull bedömare ha framstått som avsevärda.
Även det förhållandet att beslutet innebar ett avsteg från den handelspolitiska
huvudlinje som Sverige hävdat i olika internationella sammanhang
gjorde att det självklart var fråga om ett utrikesärende av större
vikt.

Mot denna bakgrund framstår det som anmärkningsvärt att regeringen
underlät att i förväg höra utrikesnämnden om den tilltänkta åtgärden. Några
särskilda skäl som gjorde det omöjligt att överlägga med nämnden har inte
förelegat och har ej heller gjorts gällande.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att anledning till anmärkning
föreligger mot statsrådet Feldt, som vid tiden för beslutet var handelsminister.

6. av herrar Björck i Nässjö (m), Molin (fp) och Hernelius (m), som ansett
att utskottet under punkten 10 Angående bistånd till Angola (s. 37-38) såvitt
avser frågan om bistånd under rådande konfliktsituation i stället bort anföra
följande:

I en inom (-utskottet) det totala biståndet.

När riksdagen våren 1975 behandlade frågan om svenskt bistånd till Angola
hade på initiativ av Portugals regering träffats en överenskommelse
med de tre befrielserörelserna MPLA, FNLA och UNITA som innebar att
en övergångsregering bildades i vilken alla tre rörelserna var representerade.
Denna regering skulle leda Angola fram till självständighetsdagen den 11
november 1975.

I 1975 års budgetproposition hade föreslagits fortsatt stöd till MPLA. Den
nämnda överenskommelsen ingicks efter det budgetpropositionen framlagts
för riksdagen. I det läget föreslogs i flera motioner att Sverige mot bakgrund
av den nya situationen i Angola inte längre ensidigt skulle stödja någon
av befrielserörelserna. På förslag av ett enhälligt utrikesutskott (UU 1975:4
s. 19) gjorde riksdagen följande uttalande:

”Under pågående förhandlingar om Angolas självständighet kan nya spänningar
mellan olika politiska rörelser inte uteslutas. Utskottet delar uppfattningen
att det vore synnerligen olämpligt om Sverige till en av parterna
i Angola lämnade ett stöd som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande
i en intern angolesisk angelägenhet.”

Som känt uppstod (=utskottets andra stycke) representation

i Stockholm.

Visserligen skedde en s. k. omförhandling av biståndet till MPLA vilken

KU 1975/76:50

ledde till vissa begränsningar av insatserna. Enligt utskottet borde emellertid
regeringen med anledning av riksdagens uttalanden ha upphört med allt
sådant stöd till MPLA, som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande
till förmån för en av parterna i inbördeskriget i Angola.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

7. av herrar Björck i Nässjö (m) och Mentelius (m), vilka ansett att utskottet
under punkten 10 Angående bistånd till Angola (s. 37-38) såvitt avser
begreppet humanitärt bistånd i stället för sista stycket i avsnittet bort anföra
följande:

Som framgår av redovisningen av omfattningen av de svenska biståndsinsatserna
till MPLA som inleddes under budgetåret 1971/72 och hittills
uppgått till ett värde av ca 10,5 milj. kr. har bistånd lämnats i sådana former
som enligt utskottets mening inte kan anses stå i överensstämmelse med
begreppet humanitärt bistånd. Bl. a. har biståndet bestått i betydande leveranser
av transportfordon, bensin och andra varor vilka kan användas
för annat än för humanitära ändamål. Vidare har kontantbidrag lämnats
t. ex. som ersättning för kostnader förenade med MPLA:s representation
i Stockholm.

Enligt utskottet har regeringen genom angivna åtgärder åsidosatt vad riksdagen
förutsatt vid den ifrågavarande medelsanvisningen. Utskottet vill
framhålla att det med hänsyn till vårt lands internationella anseende är
av vikt att de principer som bl. a. lagts fast i FN beträffande humanitära
insatsers karaktär respekteras av den svenska regeringen. Termen humanitärt
bistånd får inte tolkas godtyckligt.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

8. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård (c). Nordin (c).
Lindahl i Hamburgsund (fp), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), som
ansett att utskottet under punkten 11 Fråga om datalagens tillämpning i visst
fall (s. 38-39) i stället bort anföra följande:

Utskottet har under årets granskning också uppmärksammat regeringens
tillämpningar av datalagen i några uppmärksammade fall, granskningspromemoria
bilaga 14. Enligt datalagen får personregister som förs med hjälp
av ADB inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. Över
datainspektionens beslut kan besvär anföras hos regeringen.

Enligt 3 § datalagen skall datainspektionen meddela tillstånd till inrättande
och förande av personregister om det saknas anledning antaga att otillbörligt
intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma. Vid denna bedömning
skall särskilt beaktas arten och mängden av de personuppgifter
som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger
eller kan antas föreligga hos den som kan komma att registreras i registret.
I propositionen 1973:33 anförde departementschefen att varje reglering som
införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet måste
ses som ett provisorium. Bl. a. måste principerna för tillståndsgivningen
utbildas i praxis. Riksdagen anslöt sig til! dessa uttalanden (KU 1973:19)

KU 1975/76:50

och har senare föreslagit en allmän översyn av datalagen (KU 1975:11).

Datainspektionen har vid tillämpningen av datalagen gjort den bedömningen
att det från de enskilda människornas synpunkt kan upplevas som
en risk i sig själv att finnas registrerade i olika personregister, således oavsett
antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. För att så
långt som möjligt minska riskerna för otillbörligt intrång i den personliga
integriteten bör därför enligt datainspektionens uppfattning inga personregister
som förs med hjälp av ADB få innehålla uppgifter om andra fysiska
personer än som svarar mot myndigheternas, företagens eller organisationernas
arbetsuppgifter och verksamhetsområden. 1 fråga om företag och
organisationer är datainspektionens principiella utgångspunkt den att dessa
endast bör få registrera personer som är kunder, anställda eller medlemmar
i företaget resp. organisationen eller som frivilligt medgivit registreringen.
En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man
inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor
del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva
medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlemseller
kundvärvningsändamål, något som datainspektionen inte anser bör
ske. Till denna datainspektionens "grundprincip” har även justitiekanslern
anslutit sig.

När riksdagen 1973 antog datalagen åsyftades en restriktiv praxis vad
gäller tillståndsgivningen på detta område. Datainspektionen synes ha följt
riksdagens intentioner. Regeringen har emellertid i ett par uppmärksammade
besvärsfall ändrat datainspektionens beslut. Detta är med hänsyn till den
restriktiva praxis som riksdagsbeslutet åsyftade klart otillfredsställande. En
konsekvent tillämpning av den restriktiva linjen är nödvändig som ett led
i strävandena att skydda medborgarnas personliga integritet i det moderna
datasamhället.

Detta ger utskottet riksdagen till känna.

9. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 11 Fråga
om datalagens tillämpning i visst Jäll (s. 38-39) i stället bort anföra följande:

Utskottet har under justitiekanslern anslutit sig.

När riksdagen 1973 antog datalagen åsyftades en restriktiv praxis avseende
tillstånd att föra personregister med ADB. Regeringen har emellertid i flera
uppmärksammade besvärsfall visat att man inte är beredd att tolka datalagen
i denna anda. Att ge Readers Digest AB - ett multinationellt företag -tillstånd att registrera hela svenska folket i sitt dataregister innebär enligt
utskottets mening sådana uppenbara risker för enskildas personliga integritet
att ansökan bort ha avslagits.

Utskottet ger riksdagen detta till känna.

KU 1975/76:50

10. av herrar Björck i Nässjö (m) och Hernelius (m), som ansett att utskottet
under punkten 12 Bemyndigande lill regeringen enligt lerrängkörningslagen (s.
39-40) i stället bort anföra följande:

Terrängkörningslagen och terrängkörningskungörelsen är tillämpliga på
trafik med fordon som är inrättade huvudsakligen för person- och godsbefordran
i terräng. Lagen antogs av riksdagen den 13 december 1975 och
ersatte lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon, vars
giltighetstid begränsats till tre år och som således upphörde att gälla med
utgången av 1975. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976.

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 15, innehåller
terrängkörningslagen bemyndigande till regeringen eller till regeringen underställd
myndighet att förordna om undantag från i lagen angivna förbud
eller meddela ytterligare förbud. Sådana förordnanden har givits genom
ändringar i terrängtrafikkungörelsen, som trädde i kraft samtidigt.

Utskottet har granskat frågan om nämnda bemyndiganden står i överensstämmelse
med regeringsformens normgivningsregler.

Propositionens förslag till terrängkörningslag, som riksdagen antog utan
ändring, föreskrev mycket långtgående förbud mot terrängkörning med motorfordon.
För att inte lagstiftningen skulle leda till orimligheter innehöll
förslaget bemyndigande för regeringen att själv eller genom underställd myndighet
förordna om omfattande undantag från lagen. Den förordning, vari
dessa undantag senare stadgades, var emellertid inte till innehållet känd
för riksdagen, när lagen antogs. Förslaget till terrängkörningslag innebar
därför just den sorts ramlagstiftning som remissinstanserna uttryckte farhågor
för under författningsarbetet och som såväl departementschef som
riksdag tog klar ställning emot. Högst otillfredsställande är att riksdagen
på detta sätt inte vet vad den lagstiftning den beslutar får för konsekvenser.
Detta så mycket mer som det i förevarande fall rörde sigom en ny lagstiftning
med nya, vittgående bestämmelser som berör ett mycket stort antal medborgare.

Riksdagen ställdes i förevarande fall i en besvärlig situation med hänsyn
till tidsnöden. Tidigare gällande regler om terrängkörning löpte nämligen
ut vid årsskiftet. Enligt utskottets mening var omständigheterna sådana
att riksdagen till följd därav hade mycket begränsade möjligheter att avvisa
den föreslagna ramlagstiftningen.

Det måste konstateras att den nya lagstiftningen hade bort förberedas
i god tid och inte som nu forceras fram vid en sådan tidpunkt att varken
medborgare eller myndigheter hade faktiska möjligheter att få del av innehållet
i de nya bestämmelserna. Dock ålades medborgarna att under straffansvar
följa bestämmelserna.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det motiverat att framhålla
angelägenheten av att regeringens förslag till bemyndigandelagstiftning står
i överensstämmelse med de uttalanden i frågan som regering och riksdag
ställde sig bakom i samband med författningsreformen.

KU 1975/76:50

11. av herrar Werner i Malmö (m), Lindahl i Hamburgsund (fp) och fru
Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 13 Bidrag frän clearingfonden
för olja (s. 40-42) i stället bort anföra följande:

I en inom (= utskottet) var lagligen grundat.

Som tidigare framgått erhöll regeringen genom att allmänna ransoneringslagen
sattes i kraft riksdagens fullmakt att införa prisclearingsystemet
för olja, vilket också skedde genom kungörelsen i ämnet som utfärdades
den 28 december 1973. Medan clearingsystemet varade, dvs. de första fyra
månaderna 1974, förelåg avgiftsskyldighet resp. bidragsrätt för vissa i kungörelsen
särskilt angivna oljeprodukter som under denna tid infördes i landet.
Råolja omfattades emellertid inte av clearingsystemet. Det oaktat beviljade
regeringen i efterhand AB Nynäs-Petroleum bidrag ur clearingfonden med
ett betydande belopp för förluster som bolaget orsakats på grund av sin
råoljeimport.

Regeringen grundade sitt beslut på 4 § allmänna ransoneringslagen Eftersom
denna lag endast innehåller allmänna grunder för de åtgärder regeringen
fått riksdagens fullmakt att vidta och alltså förutsätter att de närmare reglerna
preciseras i särskild författning saknades laga stöd för regeringsbeslutet i
fråga. Utskottet vill tillägga att det från konstitutionell synpunkt är av största
vikt för rättssäkerheten i förvaltningen att givna föreskrifter iakttas så att
de som berörs av föreskrifterna kan förlita sig på vad som gäller och att
olikställighet i behandlingen inte förekommer.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

12. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c). Nordin (c),
Hernelius (m) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten
14 Fråga om viss Säpo-verksamhet (s. 42-43) i stället bort anföra följande:

I massmedia förekom (= utskottet) undersökningen i Göteborg.

Som tidigare framgått är den promemoria som upprättats över undersökningen
i Göteborg sekretessbelagd. I samband med förevarande granskning
i konstitutionsutskottet framställdes yrkande om att utskottet skulle
begära att få del av promemorian. Detta yrkande avslogs emellertid av utskottets
sju socialdemokratiska ledamöter med ordförandens utslagsröst.
1 en reservation till utskottets protokoll anförde sju ledamöter (4 c, 1 m,
1 fp, 1 vpk) att utskottet därigenom förhindrades att fullt ut genomföra sin
grundlagsenliga skyldighet att granska regeringens maktutövning, vilket reservanterna
fann betänkligt. Mot bl. a. denna bakgrund är det svårt att bilda
sig en helt klar uppfattning om justitieministerns agerande i denna sak.

I anslutning till det anförda vill utskottet tillägga följande beträffande
den skyldighet som enligt regeringsformen åligger konstitutionsutskottet
att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
För att kunna fullgöra detta åliggande har utskottet enligt 12 kap.
1 jj regeringsformen rätt att utfå protokollen över beslut i regeringsärenden

KU 1975/76:50

och de handlingar som hör till dessa ärenden. Enligt utskottet ligger det
i sakens natur att granskningen också måste inriktas på ärenden där ännu
inte något formellt regeringsbeslut fattats eller aldrig kommer att fattas.
Det är självfallet nödvändigt att utskottet även i sådana fall får tillgång
till handlingarna i ärendet.

Beträffande den nu aktuella promemorian över undersökningen i Göteborg
har enligt uppgift från statsrådsberedningen anförts att promemoria inte
upprättats i ett regeringsärende och att förden skull bestämmelserna i 12 kap.

1 § regeringsformen inte skulle vara tillämpliga på denna handling. Utskottet
kan inte acceptera en sådan tolkning. Den omständigheten att justitieministern
låter föranstalta om en utredning innebär enligt utskottet självfallet
att man rör sig med ett ärende inom regeringskansliet som kan komma
att föranleda åtgärder och beslut från regeringens sida.

Sammanfattningsvis vill utskottet understryka vikten av att konstitutionsutskottets
grundlagsenliga rätt och skyldighet att fullgöra sin granskning
inte hindras eller försvåras.

På grund av att utskottet inte haft tillgång till promemorian angående
den aktuella SÄPO-verksamheten i Göteborg har utskottet inte på sätt grundlagen
förutsätter kunnat genomföra sin granskning av regeringens befattning
med ärendet. De uppgifter som lämnats utskottet ger dock viss anledning
att uppfatta pressekreterarens medverkan som en enligt grundlagen icke
avsedd inblandning från justitiedepartementes sida i förvaltningsmyndighets,
i detta fall säkerhetspolisens, verksamhet.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

13. av herr Berndtson (vpk), som ansett att utskottet under punkten 14

Fråga om viss SAPO-verksamhet (s. 42-43) i stället bort anföra följande:

I massmedia förekom (= utskottet) undersökningen i Göteborg.

Som tidigare framgått är den promemoria som upprättats över undersökningen
i Göteborg sekretessbelagd. I samband med förevarande granskning
i konstitutionsutskottet framställdes yrkande om att utskottet skulle
begära att få del av promemorian. Detta yrkande avslogs emellertid av utskottets
sju socialdemokratiska ledamöter med ordförandens utslagsröst.
I en reservation till utskottets protokoll anförde sju ledamöter (4 c, 1 m,
1 fp, 1 vpk) att utskottet därigenom förhindrades att fullt ut genomföra sin
grundlagsenliga skyldighet att granska regeringens maktutövning, vilket reservanterna
fann betänkligt. Mot bl. a. denna bakgrund är det svårt att bilda
sig en helt klar uppfattning om justitieministerns agerande i denna sak.

Enligt utskottet står det emellertid klart att justitieministern gjort motsägelsefulla
uttalanden angående vad som förekommit från säkerhetspolisens
sida i detta fall. Detta tyder på att informationen till justitieministern varit
bristfällig, vilket enligt utskottet är betänkligt med hänsyn till det särskilda
ansvar som åvilar honom för säkerhetsfneor.

KU 1975/76:50

Mot bakgrund av vad som framkommit angående säkerhetstjänstens roll
i andra uppmärksammade fall, t. ex. IB-affären, finns det enligt utskottet
anledning till misstanke om att säkerhetspolisen även när det gäller nu
ifrågavarande undersökningar har agerat otillbörligt. Utskottet anser det därför
anmärkningsvärt att justitieministern inte vidtagit kraftfullare åtgärder
för att bringa klarhet i vad som från säkerhetspolisens sida förekommit
vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Nu anförtroddes det åt chefen för
säkerhetspolisen och en tjänsteman i justitiedepartementet att undersöka
saken. Enligt utskottet ligger det i öppen dag att säkerhetspolisens chef
inte intar den opartiska roll i sammanhanget som borde krävas för denna
undersökning. Utskottet vill erinra om att i riksdagen förts fram den tanken
att en parlamentarisk fempartikommission borde tillsättas för att utreda dels
Göteborgsfallet. dels om liknande SÄPO-verksamhet förekommer på andra
arbetsplatser i landet.

Som inledningsvis framhållits har utskottets granskning inte kunnat
genomföras fullt ut bl. a. beroende på att utskottet inte fått ta del av alla
handlingar i ärendet. Av de uppgifter som lämnats tyder dock mycket på
att det kan ha förekommit åsiktsregistrering vid sjukhusförvaltningen i Göteborg.
Skulle så vara fallet vilar det ett stort ansvar på justitieministern
och regeringen att se till att säkerhetspolisens verksamhet blir föremål för
ingående analyser och kontroll i syfte att förhindra sådana integritetskränkningar
i framtiden. Enligt utskottet är det även av stort intresse att avvakta
resultatet av den pågående JO-utredningen angående säkerhetspolisens agerande
i Göteborg.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att justitieministerns handläggning
av frågan om den förevarande SÄPO-verksamheten från konstitutionella
utgångspunkter uppvisar en råd allvarliga brister, vilka påtalats
i det föregående.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en erinran mot statsrådet Geijer.

14. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 15 Angående
regeringens tillämpning av terroristlagen rörande tvä jdpanska medborgare
(s. 43—45) i stället bort anföra följande:

Den 30 oktober 1974 (=utskottet) justitieutskottets yttrande.

Den information utskottet erhållit beträffande berörda japaners anknytning
till terroristorganisation har ingett utskottet starka betänkligheter beträffande
lagens tillämpning på fallet S. Att grunderna för att utvisa S. var
ytterst svaga bestyrks även av att utlänningsnämnden fann skäl för utvisning
inte föreligga. Som i andra sammanhang påtalats ger terroristlagen genom
svepande och tänjbara formuleringar möjlighet att ingripa mot utlänningar
som kan betraktas som presumtiva terrorister. Lagen kräver dock för utvisning
att det finns grundad anledning antaga att utlänning tillhör eller

KU 1975/76:50

verkar för terroristorganisation. Inte ens detta mycket svaga rekvisit kan
rimligen anses ha varit uppfyllt beträffande S. Härigenom har de farhågor
som uttalades vid lagens införande att lagen skulle kunna leda till ingripande
mot personer utan att detta var motiverat utifrån lagens officiellt uttalade
syfte befästs.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en erinran mot statsrådet Leijon.

15. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 16 Angående
expon av krigsmateriel lill Pakistan (s. 45-46) i stället bort anföra följande: Inom

utskottet (=utskottet) rskr 1971:343.

Det är således klart fastslaget att export av krigsmateriel inte får ske
till stat som har inre väpnade oroligheter. I Pakistan råder sedan länge en
väpnad konflikt mellan landets armé och en gerillarörelse. Detta är allmänt
känt. Den omfattande export av krigsflygplan som trots detta pågår från
vårt land till Pakistan står således i uppenbar strid mot de av riksdagen
godtagna riktlinjerna för krigsmaterielexport. Den strider också mot den
i vårt land erkända folkrättsliga principen att ingen stat skall blanda sig
i annan stats inre angelägenheter.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en anmärkning mot de för exporten
närmast ansvariga statsråden nämligen förutvarande handelsministern
statsrådet Feldt och nuvarande handelsministern statsrådet Lidbom.

16. av herrar Boo (c), Björck i Nässjö (m), Jonnergård (c) och fru Jacobsson
(m), som ansett att utskottet under punkten 17 Vissa frågor beträffande trafiktillstånd
(s. 46-47) i stället bort anföra följande:

Vidare har utskottets granskning omfattat regeringens beslut i anledning
av ansökan från försvarets civilförvaltning om tillstånd jämlikt förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (yrkestrafikförordningen)
att utöva militär veckoslutstrafik i enlighet med avtal mellan civilförvaltningen
och statens järnvägar. I granskningspromemorian, bilaga
17 till detta betänkande, redovisas de närmare omständigheterna i ärendet.

Veckoslutstrafik har bedrivits av civilförvaltningen från 1969 och bedrivs
alltjämt. I propositionen 1972:81 uttalade kommunikationsministern att linjetrafiktillstånd
fordrades för att bedriva denna trafik. Frågan om vem som
skulle söka tillstånd har varit föremål för bedömning i liknande fall. Sedan
1949 har högsta domstolen följt en fast praxis att den som arrangerade
resor av denna typ skulle ha tillstånd som trafikutövare. 1 en promemoria
1973 upprättad inom kommunikationsdepartementet 1973 uttalades att försvarets
civilförvaltning, trots att SJ och privata bussbolag genomförde veckoslutstrafiken,
skulle ha trafiktillstånd för de militära veckoslutsresorna.

Enligt yrkestrafikförordningen 2 och 5 SS skall ansökan om trafiktillstånd
göras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas. Försvarets

KU 1975/76:50

civilförvaltning sökte emellertid tillstånd till linjetrafik direkt hos regeringen
i maj 1975. Det ärende regeringen hade att handlägga var alltså formellt
inte ett besvärsärende.

Regeringen har däremot haft möjlighet att behandla ansökan från civilförvaltningen
som ett dispensärende. Formuleringen av beslutet den 15
maj 1975 är emellertid inte sådan som vanligtvis brukas vid meddelande
av dispens. I beslutet förklarade regeringen att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen
inte utgjorde hinder för civilförvaltningen att ta sådan del
i av SJ eller annat företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts
i avtalet mellan civilförvaltningen och SJ. Klart är att beslutet gjorde den
därefter bedrivna trafiken laglig. Frågan gäller emellertid om beslutet kan
göra även den dessförinnan bedrivna trafiken laglig. Om beslutet skall uppfattas
som ett meddelande av dispens, gäller dispens endast från och med
beslutsdatum.

Av intresse i detta sammanhang är motiveringen till ett av riksåklagaren
i januari 1976 meddelat beslut att inte väcka åtal mot generaldirektörerna
i försvarets civilförvaltning och i SJ för olaga yrkesmässig trafik, beträffande
tiden före den 15 maj 1975. Riksåklagaren har nämligen funnit det vara
i regeringsbeslutet klarlagt, att civilförsvarets medverkan i trafiken, sådan
den bedrivits enligt det från och med den 1 mars 1974 gällande avtalet,
inte var av den beskaffenhet att försvarets civilförvaltning kunde anses som
trafikutövare i yrkestrafikförordningens mening. Vidare har han anfört att
civilförvaltningens handlande för tiden dessförinnan inte bör bedömas på
annat sätt. Riksåklagaren har således tillmätt regeringens beslut den 15 maj
1975 retroaktiv verkan. Alltså kan riksåklagaren inte ha uppfattat regeringsbeslutet
som ett dispensbeslut.

Det finns ingen laga grund för regeringen att ge beslut av denna typ
retroaktiv verkan. Beslutet av den 15 maj 1975 har erhållit en formulering
som kunde möjliggöra en retroaktiv tillämpning och har uppenbart tolkats
av riksåkiagaren på detta sätt.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

17. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m), som ansett
att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser a) Vetebiständet
(s. 47) i stället bort anföra följande:

I förra årets (= utskottet) borde ha prövats.

De redovisningar över bl. a. insatsernas omfattning och tidpunkter för
veteleveranser som utskottet tagit del av (se bilaga 18) visar påtagliga brister
i fråga om verkställigheten av riksdagens beslut. Ansvaret härför åvilar
ytterst regeringen som enligt utskottets mening borde ha prövat alternativa
lösningar av problemet t. ex. genom inköp av livsförnödenheter på mera
närbelägna ställen i förhållande till de berörda nödlidande länderna vilket
kunnat ge till resultat snabbare och effektivare insatser.

KU 1975/76:50

18. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård
(c). Björck i Nässjö (m) , Kindbom (c) och fru Hammarbacken (c), som
ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser b) Utlandssvenskarnas
rösträtt (s. 47-48) i stället bort anföra följande:

1965 års valtekniska (= utskottet) 1976 års riksdagsval.

En av anledningarna till att ärendet försenades är att remissbehandlingen
av det bakomliggande utredningsbetänkandet påbörjades först efter drygt
sju månader. Utskottet anser detta anmärkningsvärt. Förseningen av ärendet
medför svårigheter när det gäller informationer till berörda utlandssvenskar
inför 1976 års riksdagsval.

19. av herrar Boo (c). Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c),
Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Jonsson i Alingsås (fp), som ansett
att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser c) Direktiv lill läkemedelsindustridelegationen
(s. 48) i stället bort anföra följande:

Vid regeringssammanträde den (=utskottet) i dessa frågor.

Utskottet har tagit del av direktiven och därvid bl. a. uppmärksammat
att den övergripande målsättningen för delegationens arbete skall vara att
”i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrins verksamhet”. 1 syfte
att tillgodose samhällets krav på inflytande skall delegationen ta intitiativ
till samordning av läkemedelsindustrin i vad avser produktion, forskning
och sådan marknadsföring som enligt riksdagsbeslut inte åvilar Apoteksbolaget.
Det bör enligt direktiven ankomma på de parter som berörs av
samordningsprojekt som tagits upp i delegationen att överenskomma om
ekonomiska och andra villkor för samgåendet. Skulle berörda parter inte
kunna träffa uppgörelse om lösningar som förordats av delegationen skall
detta anmälas till regeringen.

Enligt utskottets uppfattning skulle så långtgående uppgifter som läkemedelsindustridelegationen
erhållit krävt riksdagens godkännande. Den riktiga
ordningen hade enligt utskottet varit att först tillsätta en kommitté
för att på sedvanligt sätt utreda frågan och remissbehandla betänkandet
samt att därefter förelägga riksdagen ett förslag på grundval härav. Genom
att frångå denna ordning har regeringen avvikit från konstitutionell praxis
på ett sätt som utskottet finnér betänkligt. Detta borges riksdagen till känna.

20. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 18

Övriga frågor såvitt avser e) Handläggningen av visst tillsättningsärende (s. 49)
i stället bort anföra följande:

Vidare har (= utskottet) besvär i tjänstetillsättningsärenden.

Såvitt utskottet kan finna, innehåller utbildningsdepartementets handläggning
av dessa ärenden, det s. k. fallet Helmers, flera uppenbara felaktigheter.

KU 1975/76:50

Såsom uppseendeväckande måste sålunda betecknas, att man i ärendet
466/74 som beslutsunderlag använt en av tjänstetillsättningsnämndens ordförande
ingiven skrivelse, i vilken en sökandes meriter nedvärderas utifrån
klart politiska utgångspunkter. Därtill kommer, att, ehuru skrivelsen ingått
i beslutsunderlaget, densamma icke diarieförts i departementet samt att
originalet till den icke längre står att finna i handlingarna. 1 samma ärende
har departementet åberopat en inkompetensförklaring, som i ett helt annat
ärende avgivits mot samme sökande av Tekniska Högskolan i Stockholm.
Denna inkompetensförklaring hade vid detta tillfälle överklagats och hade
således ej vunnit laga kraft. Därjämte innebar detta åberopande från departementets
sida ett förhandsgodkännande av en underordnad instans bedömning
i ett ärende, som senare skulle komma under departementets prövning.

I ärendet 4028/74 uppträder likaledes anmärkningsvärda felaktigheter.
Departementet har här godkänt, att den till tjänsten utnämnde tillgodoräknat
sig en rad vetenskapliga arbeten, vilka i andra ärenden åberopats som meriter
av en annan sökande. I vissa fall har den ene författaren i nämnda samproduktion
godtagits som huvudförfattare, i andra fall den andre. Såsom
försvårande framstår att departementet därmed överskylt det faktum, att
den på detta sätt meriterade icke ägt stadgemässig undervisningskompetens.

I ärendet 2894/75 har departementet som underlag godkänt utlåtanden
av en tjänstetillsättningsnämnd, vars ordförande vid tillfället var anmäld
för ämbetsbrott i ett annat ärende, som också avsåg sökanden Helmers.
Detta utgör ett klart brott mot bokstav och anda i gällande jävsregler.

1 ärendet 3552/75 har departementet vägrat undanröja ett inkompetensvotum,
som hade sin grund i mot universitetsstadgan stridande kompetensvillkor.

Såvitt utskottet kan finna, är de nu påtalade felaktigheterna ej förklarliga
med hänsyn till förbiseenden, okunnighet eller enstaka omdömesfel. De
är alla riktade mot en och samma sökande. De ingår i ett helhetssammanhang
och utgör alltså seriemässiga brott mot bestämmelserna. Med hänsyn härtill
finner utskottet de nämnda felaktigheterna vara begångna under försvårande
omständigheter. Utskottet kan därför endast komma till slutsatsen, att det
ansvariga statsrådets handläggning motiverar en anmärkning.

21. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin
(c), fru Jacobsson (m), herrar Kindbom (c) och Jonsson i Alingsås (fp), som
ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor 0 såvitt avser vissa frågor
beträffande kapitalbeskattningen (s. 49) bort anföra följande:

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (1975:92) om sänkning
av den statliga inkomstskatten m. m. förelåg motionsyrkanden om
lättnader i förmögenhetsbeskattningen för att eliminera verkningarna av
de höjda taxeringsvärdena på fast egendom. Riksdagen beslöt därvid i en -

KU 1975/76:50

lighet med det förslag som framlagts av reservanterna i skatteutskottet och
som innebar att förslag skulle föreläggas riksdagen hösten 1975 om ändringar
i kapitalbeskattningen i syfte att begränsa skärpningen av förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattningen till följd av de aktuella taxeringsvärdeshöjningarna.

Något förslag av angiven innebörd har hittills inte förelagts riksdagen.
Finansministern har vid frågedebatt i riksdagen uttalat att han har för avsikt
att ta upp de aktuella frågorna i samband med att han tar ställning till
det förslag som 1972 års skatteutredning kommer att lägga våren 1976.
Regeringen har således underlåtit att följa riksdagens beslut, vilket bör ges
riksdagen till känna.

Särskilda yttranden

1. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Björck i Nässjö (m), Nordin
(c), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), som beträffande punkten 4
Remisser till lagrådet (s. 19-20) anfört följande:

Som vi vid olika tillfällen framhållit tillmäter vi lagrådet en utomordentlig
vikt som ett juridiskt granskningsorgan i lagstiftningsprocessen. Enligt vår
mening utgör lagrådsgranskningen ett skydd för rättssäkerheten och en garanti
för enhetligheten, konsekvensen och klarheten i rättssystemet. De undersökningar
av lagrådsremissernas omfattning som utskottet företagit alltsedan
1972 visar att de 1971 ändrade reglerna för lagrådsgranskningen inte
lett till att lagrådet kommit att utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Tvärtom
står det klart, att regeringen varken följer några enhetliga principer eller
företar någon samlad bedömning rörande vilka lagförslag som skall remitteras
till lagrådet.

Utskottet kommer senare under innevarande riksdag att behandla motioner
rörande lagrådsgranskningen. Vi har då tillfälle att förelägga riksdagen
förslag i frågan. Med hänsyn härtill anser vi oss kunna avstå från att i
förevarande sammanhang framställa något yrkande.

2. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c) och Nordin
(c), som beträffande punkten 7 såvitt avser frågan om kollektivanslutning till
politiska partier (s. 31) anfört följande:

Vi hänvisar till de riksdagsuttalanden som tidigare gjorts i kollektivanslutningsfrågan
nämligen att individens rätt att fritt och självständigt välja
politiskt parti är grundläggande för demokratin och att därför av principiella
skäl kollektiv anslutning av människor till politiskt parti inte kan accepteras.
Reservationsrätt för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i
denna demokratiskt grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör inte i första hand förändras genom lagstiftning
utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Vi förutsätter att

5. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara
möjligt att förmå det parti som tillämpar denna ordning att medverka till
att kollektivanslutningen avskaffas, så att som partimedlem endast registreras
personer, som individuellt begär inträde i partiet. Ett avrkaffande
av kollektivanslutningen kan aldrig betraktas som ett ingrepp i fackföreningarnas
självbestämmanderätt.

Vi får anledning att återkomma till kollektivanslutningsfrågan i samband
med behandlingen av propositionen rörande medborgerliga fri- och rättigheter
som nyligen avlämnats till riksdagen.

3. av herr Berndtson (vpk), som beträffande punkten 7 såvitt avser frågan
om kollektivanslutning till politiska partier (s. 31) anfort följande:

Från vänsterpartiet kommunisterna har tidigare anförts i riksdagen att
fackföreningsrörelsens uppgift är att företräda sina medlemmars intressen
och att denna uppgift bäst fylles av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk
självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under
partipolitiska hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen
i skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt
och riktigt, men det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och
på fackföreningsfolkets egna villkor. Enligt vänsterpartiet kommunisternas
uppfattning är kollektivanslutning till politiskt parti i princip inte försvarbar.
Jag vidhåller denna ståndpunkt.

När borgerliga politiker går till angrepp mot kollektivanslutningen är det
dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har
inget emot kollektivanslutningen när de anser att den tjänar deras egna
syften. Sålunda torde flertalet borgerliga riksdagsledamöter vara övertygade
anhängare av den religiösa kollektivanslutning, som för närvarande påtvingas
hela folket via statskyrkan.

Riksdagen har bl. a. uttalat att ”nuvarande missförhållanden bör inte i
första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas
egen sida” och samtidigt förutsatt "att det genom opinionsbildning mot
kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som
tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas,
så att som partimedlem endast registreras personer, som individuellt
begär inträde i partiet”.

Det är beklagligt att det socialdemokratiska partiet inte vidtagit några
åtgärder för att avskaffa kollektivanslutningen. Detta förhållande måste dock
angripas i annan ordning än vid konstitutionsutskottets granskning av regeringens
verksamhet.

4. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c). Nordin (c) och Lindahl
i Hamburgsund (fp) som beträffande punkten 9 såvitt avser statsministerns
skriftväxling med utländsk regeringschef (s. 36-37) anfört följande:

KU 1975/76:50

Vi har inte funnit anledning att göra annat ytterligare uttalande i ärendet
än att dokument i utrikesärenden självfallet alltid bör diarieföras, i förekommande
fall i hemligt diarium.

5. av herrar Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c), Nordin (c) och Kindbom
(c), som beträffande punkten 9 såvitt avser vissa restriktioner för import av
skovaror (s. 37) anfört följande:

Med hänsyn till behovet av vidsträckt information i utrikespolitiska frågor
och till detta ärendes speciella karaktär hade det dock varit värdefullt om
beslutet föregåtts av överläggningar i nämnden. Bl. a. intresset för en långtgående
enighet i utrikespolitiska frågor gör det angeläget att regeringen intar
en positiv hållning i vad gäller att hålla nämnden underrättad.

6. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c) och Nordin (c), som beträffande
punkten 13 Bidrag från clearingfonden för olja (s. 40-42) anfört följande: De

bedömningar som regeringen gjorde i berörda fall, nämligen att AB
Nynäs-Petroleum borde erhålla ekonomisk kompensation från statens sida
för sina förluster vid råoljeimport under oljekrisen medan läget var ett annat
beträffande AB Svenska Shell, har vi inte anledning att i och för sig ifrågasätta.
Däremot saknades från konstitutionell synpunkt förutsättningar att
med stöd av allmänna ransoneringslagen bevilja bidrag ur clearingfonden,
eftersom denna lag endast anger de allmänna grunderna för de åtgärder
som regeringen fått riksdagens fullmakt att vidta och alltså förutsätter att
de närmare reglerna preciseras i särskild författning. Detta hade skett genom
kungörelsen den 28 december 1973, vilken emellertid inte omfattade råolja.

Enligt allmänna ransoneringslagen bestämmer regering och riksdag om
hur eventuellt överskott i clearingfonden skall användas. Frågan om kompensation
ur denna fond till AB Nynäs-Petroleum borde sålunda ha underställts
riksdagen.

7. av herrar Fiskesjö (c), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp), som
beträffande punkten 17 Vissa frågor beträffande trafiktillstånd (s. 46-47) anfört
följande:

Som utskottet anfört tyder visserligen den formulering som använts i
regeringens beslut den 15 mars 1975 på att beslutet skall uppfattas som
en för civilförvaltningen meddelad dispens från reglerna i yrkestrafikförordningen.
Enligt vår mening är dock formuleringen inte otvetydig. Sålunda
synes riksåklagaren ha tolkat beslutet på annat sätt. Enligt vår mening hade
beslutet kunnat uttryckas på ett sätt som klart angav att det var fråga om
en dispens.

KU 1975/76:50

8. av herrar Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m), som beträffande
punkten 18 Övriga frågor 0 såvitt avser invigd begravningsplats (s. 49) anfort
följande:

Varje kyrkomöte har alltsedan 1963 hos regeringen anhållit att 1963 års
lag om gravrätt måtte förses med tillägg angående skydd av invigda begravningsplatser.
Regeringen har hittills inte kommit med förslag i ärendet.
Man kan förmoda att regeringen inväntar resultatet av den mellan regeringen
och svenska kyrkan tillsatta arbetsgruppen, som behandlar begravningsväsendet.
Ärendet torde emellertid till sin natur vara oberoende av den ställning
kyrkan i framtiden kommer att inta i förhållande till staten.

BILAGEDEL

KU 1975/76:50

Konseljärenden år 1974

Bilaga I

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	B	I	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	47	4	4	10	7	50	12	19	8	8	3	13	3	188
2 Lagråds-remisser	10					2		_	_	_	_	1		13
3 Utfärdande av författ-ningar (SFS)	284	4	30	97	52	293	77	73	36	55	37	36	16	1 090
4 Kommitté-direktiv	19	2	6	4	4	9	10	6	7	11	4	4	3	89
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	585	54	254	290	97	259	666	317	89	449	96	166	252	3 574
6 Tjänste-ärenden	1 090	386	348	296	341	1 501	1 153	289	136	204	140	295	375	6 554
7 Besvärs-ärenden	230	3	550	255	1 102	649	960	656	149	OO	1 126	46	119	6 630
8 Dispens-och övriga partsären-den	2 7181	67	618	726	485	1 753	760	247	509	799	246	306	41	9 275'
9 Hemliga ärenden	7	56	92	1		93	1	1	81	18	1	2		353
10 Övriga ärenden	37	582	19	17	12	373	27	334	375	13	12	286	5	335
Totalt	5 027	634	1 921	1 696	2 100	4 646	3 666	1 641	1 052	2 342	1 665	897	814	28 101

1 Inkl. 2 263 nådeärenden.

2 Inkl. 51 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

3 Inkl. 2 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

4Inkl. 16 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

5 Inkl. 21 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

6 Inkl. 4 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

KU 1975/76:50

Regeringsärenden år 1975

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	B	1	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	44	3	5	13	9	55	17	14	11	11	7	10	3	202
2 Lagråds-remisser	15					1				2				18
3 Utfärdade författning-ar (SFS)	364	8	34	120	128	289	144	107	56	47	48	43	25	1 413
4 Kommitté-och utred-ningsdirek-tiv	12	1	8	3	9	9	15	7	5	5	3	15	2	94
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	548	89	280	405	107	315	732	332	88	452	150	181	435	4 114
6 Tjänste-ärenden	759	336	472	280	379	1 335	1 172	267	152	147	108	258	357	6 022
7 Besvärs-ärenden	266	17	541	358	1 607	697	983	664	50	775	1056	52	116	7 182
8 Dispens-och övriga part sären-den	2 332>	49	367	663	485	2 343	602	222	158	861	390	239	29	8 740>
9 B-protokoll- ärenden^	10	43	82		1	122	2	1	98	18	2	2	2	383
10 Övriga ärenden	19	16	14	14	16	39	19	14	9	7	7	6	2	182
Totalt	4 369	562	1 803	1 856	2 741	5 205	3 686	1 628	627	2 325	1 771	806	971	28 350

1 Inkl. 1 828 nådeärenden.

2 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1975/76:50

Bilaga 2

PM om handläggningen av besvärsärenden hos regeringen
Innehållsförteckning

1. Något om bakgrunden 75

2. Omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden ... 76

3. Handläggning av besvär som har kommit in för sent 83

4. Handläggning av besvär som har kommit in före besvärstidens
utgång men till fel myndighet 92

5. Handläggning av vissa andra besvär som har avvisats på formella
grunder 97

6. Handläggningstid 99

7. Kommunikation med berörda parter 104

8. Motivering av regeringens beslut 106

9. Handläggning och beslut beträffande vissa grupper av besvärsärenden
Hl

9.1 Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen (Ju) H2

9.2 Vapenfri tjänst (Fö) 114

9.3 Ersättning för skador vållade av rymlingar (S) H8

9.4 Utskänkningsärenden (Fi) 121

9.5 Upptagande på spärrlista (Fi) 125

9.6 Tillstånd att förvärva jordbruksfastighet (Jo) 127

9.7 Utbildningsbidrag (A) 180

9.8 Stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus (B) 133

9.9 Sammanfattning 134

Underbilaga 1 138

Underbilaga 2 139

Underbilaga 3 150

Underbilaga 4 169

Underbilaga 5 173

Underbilaga 6 j 179

Underbilaga 7 200

Underbilaga 8 206

Underbilaga 9 207

Underbilaga 10 211

KU 1975/76:50

PM om handläggningen av besvärsärenden hos regeringen

1. Något om bakgrunden

Besvärsrätten är en bland många faktorer, som tryggar rättssäkerheten
i förvaltningen. Genom besvär möjliggörs att få rättelse av ett beslut som
har blivit oriktigt. Besvärsrätten framgår vanligen av särskilda bestämmelser
i lagar och andra författningar, som reglerar förvaltningen.' Även om uttryckliga
besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätt
att genom besvär få ett beslut omprövat av en överordnad myndighet och
i sista hand av regeringen. Det sagda gäller dock endast i den mån det
inte finns bestämmelser, som avskär besvärsrätten. Sådana bestämmelser
förekommer i viss omfattning och avser då i allmänhet frågor, som är mindre
betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunkt. Utan stöd av författning anses
även gälla vissa allmänna inskränkningar i besvärsrätten. Sålunda är endast
den besvärsberättigad, som i något hänseende närmare berörs av myndighets
beslut. Vidare anses det i regel inte tillåtet att anföra besvär över beslut,
som rör myndighets interna förhållanden, eller beslut, som inte har någon
direkt rättsverkan, t. ex. beslut i form av vägledande anvisning eller remissyttrande
(se närmare härom prop. 1971:30 s. 3f).

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) redovisades att utskottets
granskning hade omfattat bl. a. regeringens motivering av beslut i
vissa besvärsärenden och handläggningen av för sent inkomna besvär. Utskottet
fann inte anledning att då göra några särskilda uttalanden i ämnet
men framhöll att det avsåg att fortsätta granskningen av nämnda ärendegrupp.

I denna promemoria redovisas resultatet av vissa utredningar som företagits
inom utskottets kansli rörande besvärsärenden hos regeringen. Därvid
har bl. a. uppmärksammats ärendeutvecklingen under senare år inom
departementen. Vid utredningarna har särskilt beaktats de uttalanden som
utskottet vid olika tillfällen har gjort med anledning av granskningen av
detta slag av förvaltningsärenden. Undersökningen gäller bl. a. handläggningen
av besvär som har kommit in till regeringen för sent för att kunna
tas upp till prövning eller som i övrigt har avvisats på formella grunder.
I detta sammanhang tas särskilt upp frågan om remittering av besvärsärenden
som inte har prövats i sak. Vidare behandlas frågor om handläggningstid,
kommunikation med berörda parter och förekomsten av motivering i regeringens
beslut m. m. Dessa frågor tas också upp till behandling i en senare
del av promemorian, där vissa ärendegrupper gjorts till föremål för specialstudier.

' I detta sammanhang kan erinras om 18 § allmänna verksstadgan (1965:600) som
innebär att besvär över annan myndighets beslut än rörande vissa uppräknade förhållanden
(bl. a. disciplinansvar, avstängning från tjänst, avlöningsförmåner o. d.) skall
anföras hos regeringen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Allmänna verksstadgan
är genom särskilda bestämmelser i princip tillämplig inom hela den centrala statsförvaltningen.

KU 1975/76:50

De nyss nämnda frågorna behandlas i den allmänna delen i särskilda avsnitt,
där också redovisas förvaltningslagens (1971:290) motsvarande bestämmelser
samt uttalanden av utskottet i aktuellt hänseende. Det bör observeras
att förvaltningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, formellt inte
är tillämplig på handläggning av ärende hos regeringen. Under förarbetena
uttalades emellertid att de principer som kommit till uttryck i lagen i stor
utsträckning borde följas även hos regeringen. I en särskild promemoria
(1972-01-31) har statsrådsberedningen också lämnat närmare anvisningar
om tillämpningen av förvaltningslagens principer vid handläggningen av
förvaltningsärenden hos regeringen. Utgångspunkten har här varit att denna
handläggning givetvis bör ske efter enhetliga principer i samtliga departement
och att avvikelse från anvisningarna därför bör ske endast om särskilda
förhållanden påkallar det.

Inledningsvis lämnas vissa uppgifter beträffande det totala antalet besvärsärenden
hos regeringen och denna ärendegrupps kraftiga ökning såväl
i absoluta som i relativa tal under senare år. Också utvecklingen inom de
olika departementen redovisas i detta sammanhang.

2. Omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden

Antalet besvärsärenden hos regeringen har ökat mycket starkt under de
senaste åren. Av konstitutionsutskottets årligen redovisade statistik över
regeringsärendenas utveckling framgår att gruppen besvärsärenden under
de senaste tio åren har ökat från ca 2 000 om året (1966 och 1967) till drygt
7 000 under år 1975. Särskilt stark är ökningen i relativa tal. Under år 1966
svarade sålunda denna ärendegrupp för ca 6 % av samtliga ärenden, vilket
kan jämföras med drygt 25 % under förra året. Mer än vart fjärde ärende
hos regeringen är alltså numera ett besvärsärende. Den närmare utvecklingen
av dessa ärenden framgår av följande tabell, som också visar att ökningen
skett kontinuerligt.

KU 1975/76:50

År Antalet besvärs- Totala antalet Andelen besvärs ärenden

regeringsärenden ärenden (%)

1966	1 590'	31 704	5,02
1967	1 887'	29 549	6,39
1968	2 169'	27 706	7,83
1969	2 341'	24 963	9,38
1970	3 220'	25 569	12,59
1971	4 177	26 064	16,03
1972	4 625	26 883	17,20
1973	5 649	28 371	19,91
1974	6 605	28 073	23,53
1975	7 182	28 350	25,33

' Det bör observeras att den i konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden
1967-1971 lämnade statistiken över besvärsärenden inte är helt jämförbar med statistiken
för åren 1971-1975. Under åren 1966-1970 har nämligen ett antal (ca 500
ärenden per år) besvär i tjänsteärenden redovisats under sistnämnda grupp. Detta
innebär att andelen besvärsärenden för t. ex. år 1966 torde ha uppgått till ca 6,5
(i stället för här angivna 5,0) % av det totala antalet regeringsärenden.

Det kan i detta sammanhang erinras om att författningsutredningen i
sitt betänkande (SOU 1958:14) II Regeringsarbetet redovisade viss statistik
över antalet regeringsärenden under år 1955. Av denna framgår att antalet
besvärsärenden då uppgick till 2 165 av sammanlagt 38 874 regeringsärenden,
dvs. 5,56 96.

En ökning av antalet besvärsärenden hos regeringen har under den tid
undersökningen gäller skett inom samtliga departement. Ökningen har varit
av varierande storleksordning, dels år från år, dels mellan departementen
inbördes, beroende på bl. a. ny lagstiftning (t. ex. prisstoppslagarna), decentralisering
av beslutanderätt i vissa ärendegrupper och ändringar i departementsindelningen.
Ökningen har under senare år varit betydligt större
än tidigare, vilket till stor del torde vara en följd av förvaltningslagens tillkomst.
Någon generell föreskrift för myndighet att lämna besvärshänvisning
fanns nämligen inte tidigare. Bland personal i regeringskansliet som handlägger
besvärsärenden synes det också vara en allmän uppfattning att ökningen
av antalet besvär hos regeringen i betydande utsträckning hänger
samman med förvaltningslagens bestämmelser (18 S) om i princip obligatorisk
besvärshänvisning.1

Det bör också erinras om att samhällsutvecklingen i stort och statsförvaltningens
utbyggnad i anslutning därtill har medfört att antalet regeringsärenden,
såväl statsbidragsärenden och tjänsteärenden som besvärsärenden
och dispens- och andra partsärenden, har ökat. Denna ökning har i flera
avseenden uppvägts av att beslut har fattats om decentralisering av beslutanderätt
från regeringen till underlydande myndigheter. Omfattningen

1 Motsvarande iakttagelser har gjorts av riksdagens revisorer i en nyligen publicerad
undersökning av effekterna av förvaltningslagen (granskningspromemoria nr 6/1975).

KU 1975/76:50

härav är svår att bestämma mera noggrant. Enligt statsrådsberedningen har
sedan år 1964 mellan 17 000 och 18 000 ärenden för år räknat flyttats från
regeringen.

Den nämnda decentraliseringen av stora grupper av regeringsärenden har
samtidigt fått den effekten att antalet besvär över beslut fattade i enlighet
med decentraliseringen har ökat. Normalt har man härvid kunnat räkna
med att endast några få procent av de decentraliserade ärendena har kommit
tillbaka till regeringen i form av besvär (se närmare härom departementsutredningens
promemorior). Som exempel på det sagda kan nämnas att
decentralisering till invandrarverket av beslutanderätten beträffande förvärv
av svenskt medborgarskap (naturalisation), en ärendegrupp på ca 5 000-6 000
ärenden per år, har inneburit att ett drygt 100-tal besvär (dvs. ca 2 %) årligen
har avgjorts av regeringen. Såsom utskottet har redovisat i 1973 års granskningsbetänkande
(KU 1973:20 s. 7-10) synes detta ha gett tillräckliga möjligheter
för regeringen att på förutsatt sätt följa och styra utvecklingen av
praxis.

Om man så ser på omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden
inom de olika departementen (se underbilaga 1) kan bl. a. konstateras
följande.1

För justitiedepartementets del (se underbilaga 2 a) utgör besvärsärendena
en förhållandevis liten andel av det totala antalet ärenden. Under den senaste
femårsperioden har andelen besvärsärenden överstigit 5 % endast under år
1975. Ökningen under samma period uppgår till drygt 100 ärenden och
hänger i viss utsträckning samman med polisväsendets expansion under
senare år, vilket medfört ett betydande antal besvär i tjänsteärenden. Drygt
hälften av justitiedepartementets besvärsärenden gäller tillsättning av tjänst.
Därvid skall erinras om att även kriminalvården är personalkrävande och
att ett ganska stort antal besvär i tillsättningsfrågor faller inom denna sektor.

I förhållande till gruppen tjänstetillsättningsärenden är övriga ärendegrupper
små. En av dem gäller återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen. Denna
grupp uppgår f. n. till ca 25 ärenden om året. En närmare undersökning
av denna ärendegrupp redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria.
Slutligen skall nämnas att det genom 1974 års datalagstiftning har kommit
till en helt ny grupp av besvärsärenden, nämligen sådana om tillstånd att
föra dataregister, samt att den ökning i övrigt av det totala antalet besvärsärenden
som inträffat mellan 1974 och 1975 så gott som helt faller inom
en enda ärendegrupp, nämligen ärenden som gäller godkännande för anställning
hos auktoriserat bevakningsföretag. Bakom denna utveckling ligger
framför allt det ökade behovet av vakthållning vid t. ex. offentliga institutioner,
ambassader m. m. samt att staten har bedömt det vara en praktisk

1 Den följande framställningen bygger på iakttagelser i tabellerna i underbilagorna
1 och 2 (Antal och andel besvärsärenden per departement 1971-1975; Besvärsärendenas
fördelning på olika ärendegrupper under senare år.departementsvis). Underlaget
för tabellerna i underbilaga 2 har utarbetats inom statsrådsberedningen, som också
lämnat vissa upplysningar i anslutning till dem.

KU 1975/76:50

lösning att tillgodose detta behov genom att anlita enskilda vaktbolag.

Utrikesdepartementets besvärsärenden är till antalet mycket få. Relativt
sett ökade antalet ärenden markant under 1975 men uppgår fortfarande
bara till ett 20-tal. Nästan samtliga dessa ärenden har gällt tjänstetillsättning.

Antalet besvärsärenden inom försvarsdepartementet (se underbilaga 2 b)
har ökat kontinuerligt under senare år och uppgick 1975 till omkring 30 %
av det totala antalet avgjorda ärenden. De flesta besvären gäller beslut av
vapenfrinämnden över ansökan om vapenfri tjänst. Denna ärendegrupp,
som numera omfattar drygt 300 ärenden per år, dvs. inemot 70 % av det
totala antalet besvärsärenden inom departementet, har gjorts till föremål
för särskild undersökning, som redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria.
Vidare kan nämnas att inriktningen under de senaste åren av
rekryteringsarbetet inom civilförsvaret på nya kategorier har föranlett ett
ökande antal besvär (sammanlagt ca 100 år 1975) över länsstyrelses beslut
om inskrivning m. m. i civilförsvaret. Enligt uppgift från statsrådsberedningen
har civilförsvarsstyrelsen sedan i december 1974 i uppdrag av regeringen
att bland andra frågor gällande civilförsvaret pröva om besvär över
länsstyrelses beslut angående inskrivning, befrielse och krigsplacering kan
handläggas av annan instans än regeringen.

Socialdepartementet (se underbilaga 2 c) uppvisar en stark och kontinuerlig
ökning av antalet besvärsärenden under de senaste åren. Andelen besvärsärenden
har stigit från 6 % 1971 till drygt 19 % 1975. Mer än 40 % av
ökningen mellan åren 1971 och 1975 avser ärenden om ersättning för skada
vållad av rymlingar. Denna grupp av ärenden, som år 1967 flyttades från
regeringen till socialstyrelsen som första instans har också gjorts till föremål
för särskild undersökning, som redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria.
En annan grupp av ärenden som har ökat under senare år är
vissa utbildnings- och behörighetsfrågor. Slutligen kan nämnas att som en
följd av tandvårdsreformens genomförande tillkom under år 1974 en ny
besvärsgrupp, ärenden rörande verksamhet i enskild tandvård m. m.

Kommunikationsdepartementets besvärsärenden (se underbilaga 2 d) ökade
från 1973 till 1974 med nästan 41 % och från 1974 till 1975 med i det
närmaste 45 %. Av ökningen från 1973 till 1974, motsvarande drygt 300
ärenden, var emellertid ca 200 av engångskaraktär, gällande isotopmärkning
av körkort. På liknande sätt har inför utfärdande av de nya körkorten under
år 1975 anförts ca 600 besvär avseende ansökningstid för erhållande av
körkort med högre behörighet. Av andra grupper av besvärsärenden som
har ökat under särskilt den senaste femårsperioden skall nämnas sådana
om tillstånd till linjetrafik och beställningstrafik. Ökningen torde samman 1

Beträffande denna grupp av besvärsärenden kan nämnas att det vid flera tillfällen
har förekommit att i samma regeringsbeslut har behandlats ett stort antal (i några
fall över 100) ärenden, vilka till skillnad mot vad som brukar ske inom andra departement
i motsvarande fall, har redovisats som flera olika ärenden (se t. ex. K
1975-06-26 nr 160-259 och 1975-07-24 nr 38-142).

KU 1975/76:50

hänga bl. a. med den utbyggnad som skett av veckoslutstrafiken och med
de stegrade kraven på en ändamålsenligt anordnad kollektivtrafik i tätorterna,
där den geografiska spridningen av bostäder och arbetsplatser har
medfört både större antal resor och längre resor.

Inom finansdepartementet (se underbilaga 2 e) har skett en kontinuerlig
ökning av besvärsärenden under senare år. Särskilt stark varökningen under
åren 1971-1973, gällande framför allt tre grupper av ärenden, nämligen utskänkningsärenden
- där det var ändrad organisation för tillståndsgivningen
år 1971 och oktrojskifte 1973 - samt mervärdeskatteärenden och ärenden
om lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier. Den sistnämnda
gruppen, som var ny år 19721 och då omfattade 95 ärenden, fortsatte därefter
att stiga och utgjorde år 1975 ca 300 ärenden, motsvarande omkring 40 %
av hela antalet besvärsärenden i finansdepartementet. För utskänkningsärendena
- som har minskat ej oväsentligt efter år 1973 - redogörs närmare

1 ett senare avsnitt av denna promemoria. I fråga om mervärdeskatteärendena,
utom dem som gäller bostadsbyggandet, har nyligen genomförts en
omläggning av bes vä rsord ningen, vilken inom finansdepartementet förväntas
leda till en minskning av antalet besvär hos regeringen2.

Ärendegruppen avseende kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande
är ny under år 1975. Den omfattade detta år ca 70 ärenden. På riksskatteverket,
som prövar dessa ärenden i första instans, räknar man med
att 150 000 ansökningar skall ha kommit in före ansökningstidens utgång
den 1 juli 1976. Besvärsfrekvensen beräknas till 1 %, dvs. 1 500 besvär.

Bland finansdepartementets besvärsärenden märks slutligen dels sådana
om upptagande på spärrlista, dels sådana om förhöjd fordonsskatt, om automobilskatt
i vissa fall och om viss omsättningsskatt på motorfordon. Beträffande
alla dessa ärenden gäller att de kommer att upphöra ganska snart,
antingen på grund av att det kommit nya bestämmelser, i något fall blivit
ändrad tillämpning, eller därför att ärendena har ett direkt samband med
omläggningen till kilometerskatt. Ärendegruppen om upptagande på spärrlista
redovisas närmare längre fram i promemorian.

För utbildningsdepartementets (se underbilaga 2 0 del kan noteras en stark
ökning av besvärsärenden under 1970-talets första år. Därefter har antalet
sådana ärenden legat på ungefär samma nivå, ca 1 000 ärenden per år. Omräknat
i relativa tal innebär det att drygt 25 % av hela antalet avgjorda
ärenden inom utbildningsdepartementets område utgörs av besvärsärenden.
En stor del av den ökning som skett gäller beslut om antagning till förskollärarutbildning,
klasslärarutbildning, ämneslärarutbildning m. fl. liknan '

Dessa ärenden prövas i första instans av vederbörande myndighet. Före den 1 januari
1972 gällde att besvär över myndighetens beslut fick anföras hos kammarrätten och
sedan regeringsrätten. Efter förslag i prop. 1971:176 beslöts att besvär i stället skulle
anföras hos regeringen. 1972 avgjorde regeringen 95 besvär av detta slag.

2 Beträffande denna omläggning se även nedan s. 96 och underbilaga 8.

KU 1975/76:50

de utbildningsvägar. Bakgrunden torde vara att antalet utbildningsplatser
för lärare reduceras i takt med att elevtillströmningen till grundskolan och
gymnasieskolan minskar. Konkurrensen om antalet tillgängliga sådana platser
blir därigenom större. På bl. a. lärarutbildningssidan har det också blivit
en ökning av antalet besvär som gäller deltagande i fortbildningskurser,
vidareutbildningskurser och annan kursverksamhet. Slutligen skall som exempel
på ytterligare en ökande grupp nämnas besvär över beslut om intagning
till spärrade linjer vid universitet och högskolor. Ökningen beror
på att de spärrade linjerna under senare år har blivit allt attraktivare.

Andelen besvärsärenden inom jordbruksdepartementet (se underbilaga 2 g)
har under senare år legat över genomsnittet för departementen. Sedan 1972
har den utgjort omkring 40 % av det totala antalet ärenden.

Den största enskilda ärendegruppen inom departementet är besvär över
vägrat tillstånd att förvärva jordbruksfastighet. Denna ärendegrupp har ökat
under senare år och uppgår f. n. till ca 130 ärenden om året (omkring 20 %
av departementets alla besvärsärenden). Denna grupp av besvär undersöks
närmare i ett senare avsnitt av denna promemoria.

En stor del av jordbruksdepartementets besvärsärenden hänger samman
med miljölagstiftningen, vilken är av relativt sent datum. Miljöskyddslagen
kom till år 1969. Under första hälften av 1970-talet har sedan tillkommit
särskilda regleringar om vatten- och luftvårdande åtgärder, om kommunal
renhållning osv. Att jaktärendena ökat så markant som skett under senare
år är framför allt en följd av den försöksverksamhet med reglerad älgjakt
som f. n. pågår i vissa län. Det växande antalet jaktbesvär, gällande allmänt
sett frågor av begränsad betydelse för den enskilde, föranledde att besvärsordningen
lades om i december 1975. Fr. o. m. den 1 januari 1976 gäller
att besvär på detta område skall anföras hos naturvårdsverket, vars beslut
inte får överklagas hos regeringen.

Handelsdepartementets besvärsärenden (se underbilaga 2 h) visar stora variationer
under den undersökta tiden. Tidigare i denna promemoria har
som exempel på ny lagstiftning, som påverkat antalet besvärsärenden hos
regeringen, pekats på prisstopplagarna. De första kom till hösten 1970 och
har när det gäller omfattningen av varor m. m. ändrats vid flera tillfällen
därefter. Av departementets 267 besvärsärenden under år 1971 gällde sålunda
drygt 200 ärenden besvär över beslut om stoppris o. d. Under vart och ett
av åren 1972 och 1973 däremot uppgick dessa besvär till endast ett 10-tal
ärenden, eller drygt 50 % av departementets alla besvärsärenden. I detta
sammanhang kan också nämnas att affärstidslagens upphörande år 1971
innebar att ett 50-tal besvär per år (under åren 1969 och 1970) försvann
från regeringens handläggning. Detsamma gäller beträffande lotteribesvär,
som enligt 1974 års lotterikungörelse fr. o. m. den 1 juli 1974 inte längre
kan föras till regeringen.

Inom arbetsmarknadsdepartementet (tidigare i huvudsak inrikesdepartementet)
har det totala antalet besvärsärenden varit omkring 800 under vart

6. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

och ett av de senaste åren (se underbilaga 2 i). Detta innebär att ungefär
vart tredje ärende som handläggs i departementet och förs upp till regeringssammanträde
är ett besvärsärende. Huvuddelen av besvärsärendena
avser beslut av arbetsmarknadsstyrelsen om utbildningsbidrag, flyttningsbidrag
och andra former för bidrag inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.
Det stora antalet ärenden av detta slag och utvecklingstrenden i stort mellan
åren 1966 och 1975 får naturligtvis ses mot bakgrunden av hur villkoren
på arbetsmarknaden har förändrats under denna tid. Dock bör uppmärksammas
att det under de allra senaste åren har blivit en viss minskning
av besvären beträffande både utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Utbildningsbidragen
låg högst år 1972 (246 ärenden), varefter skett en minskning
till 140 ärenden år 1975. Besvären över beslut om flyttningsbidrag
har minskat från 124 år 1974 till 90 år 1975.

Det kan nämnas att enligt förslag i prop. 1975/76:84 kommer besvär
angående flyttningsbidrag och vissa utbildningsbidrag inte längre att kunna
föras hos regeringen. Ärenden som gäller utbildningsbidrag harblivit föremål
för en särskild undersökning som redovisas i ett senare avsnitt av denna
promemoria.

En annan stor grupp av departementets besvärsärenden avser, som tidigare
nämnts, förvärv av svenskt medborgarskap. Denna grupp av ärenden, som
under åren 1970-1974 varit relativt konstant (ett 100-tal ärenden per år),
vilket motsvarar ca 15 % av det totala antalet besvärsärenden hos departementet,
har under år 1975 mer än fördubblats (till totalt inemot 250 ärenden
under förra året). Denna ökning torde dock vara av övergående natur, eftersom
den beror på att praxis nyligen har ändrats när det gäller hemvistvillkoret
för vissa kategorier av invandrare. I detta sammanhang kan också nämnas
att sedan det blivit känt att beslut om resedokument kan överklagas till
regeringen härefter år 1972 tillkommit 50-80 ärenden årligen av detta slag.

Vid en jämförelse mellan departementen framstår bostadsdepartementet
(tidigare i huvudsak civildepartementet) som ett av de mest ”besvärstyngda”
departementen (se underbilaga 2 j). Sedan 1972 har andelen besvärsärenden
legat klart över 50 % med ett högsta värde på 67 % under år 1974, motsvarande
drygt 1 100 ärenden. Detta skall jämföras med 800 ärenden fyra
år tidigare. Huvudtendensen är alltså ökande fram t. o. m. år 1974. Mellan
sistnämnda år och år 1975 visar statistiken en viss minskning, som dock
bör ses mot bakgrunden av en samtidigt ökning av antalet oavgjorda besvärsärenden
(se underbilaga 10).

Det ökade antalet besvärsärenden inom departementet gäller framför allt
olika byggnads- och planfrågor och får ses mot bakgrunden av att byggnadslagstiftningen
under senare år har skärpts och tätbebyggelsebegreppet
vidgats. Härigenom har antalet avslag hos underlydande myndigheter blivit
större än tidigare. Bland ärenden som hör till denna grupp skall särskilt
nämnas besvär över (vägrat) tillstånd till byggnadsföretag och över avslag
på ansökan om dispens från byggnadsförbud. Antalet dylika besvär hos
regeringen var drygt 650 år 1974. Frågan om besvär över kommunala beslut

KU 1975/76:50

gällande bl. a. dessa tillstånds- och dispensärenden uppmärksammas f. n.
i bostadsdepartementet och kommer att prövas i anslutning till pågående
översyn av byggnadslagstiftningen.

Under år 1974 tillkom en ny besvärsgrupp, nämligen besvär över bostadsstyrelsens
besvärsvägen (från länsbostadsnämnderna) meddelade beslut
om stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus. Gruppen omfattade
under forsta halvåret 1975 ett 100-tal ärenden. Sedan den 1 juli 1975 är
det emellertid ej längre möjligt att anföra besvär hos regeringen i dessa
ärenden. Denna ärendegrupp behandlas närmare i ett senare avsnitt av denna
promemoria.

Till sist skall framhållas att en del av ökningen mellan åren 1973 (civildepartementet)
och 1974 (bostadsdepartementet) kan vara skenbar och
bero på att vid departementsreformen den 1 januari 1974 överfördes några
mindre ärendegrupper från inrikesdepartementet till det nybildade bostadsdepartementet.
1 motsatt riktning verkar dock det förhållandet att vissa
länsstyrelse- och kommunärenden som tidigare legat inom civildepartementets
område samtidigt överfördes till kommundepartementet.

Från industridepartementets område kan antecknas att antalet besvärsärenden,
som allmänt sett är ringa, låg i huvudsak oförändrat under åren
1969-1973 (ett 20-tal ärenden per år). För år 1974 blev det en ökning till
omkring 50 och sedan ungefär samma antal år 1975.

Vad slutligen kommundepartementets besvärsärenden beträffar skall nämnas
att de har uppgått till ett drygt 100-tal ärenden per år under de två
år som departementet har funnits. Omkring tre fjärdedelar av dessa ärenden
har gällt besvär över tjänstetillsättning.

3. Handläggning av besvär som har kommit in för sent

Gällande ordning m. m.

Konstitutionsutskottet har i sitt granskningsmemorial 1968:15 framhållit
att reglerna om besvärstid syftar till att främja intresset av ordning och
trygghet i förvaltningsförfarandet. Har besvär över meddelat beslut inte inom
föreskriven tid anförts bör saken i möjligaste mån betraktas som slutligt
avgjord. Att så sker, anförde utskottet, är av betydelse från såväl det allmännas
som den enskildes synpunkt. Myndigheternas praxis i fråga om
bedömningen av besvär som inkommit för sent bör därför präglas av fasthet
och konsekvens. Utskottet strök särskilt under att principen att lagakraftvunna
beslut inte får omprövas om tredje mans rätt därigenom skulle kränkas
är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Denna princip bör därför
strikt upprätthållas i departementens och förvaltningsmyndigheternas praxis
(KU 1968:15 s. 10).

I 12 § förvaltningslagen har samlats vissa grundläggande bestämmelser
om besvär över myndighets beslut. I paragrafen regleras också frågor om
avvisning av besvär som inte har anförts i rätt tid. Paragrafen har följande
lydelse:

KU 1975/76:50

12 § Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling
tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att
pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då
klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser föreskrift till
allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden från den dag
då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle,
räknas besvärstiden från dagen för det sista tillkännagivandet.

Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen
före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som
har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till
prövning.

Som redan nämnts gäller förvaltningslagen formellt inte ärenden hos regeringen
(2 §). I förarbetena till lagen framhölls emellertid bl. a. att 12 §
första och andra styckena skulle komma att gälla också när besvär anförs
hos Kungl. Maj:t (regeringen) över underordnad myndighets beslut (prop.
1971:30 s. 319-320 och 416).’ Bestämmelsen i tredje stycket om avvisande
av för sent inkomna besvär är däremot inte direkt tillämplig på sådana
ärenden. Med hänvisning till vissa uttalanden av konstitutionsutskottet (se
särskilt KU 1968:15 s. 10) har emellertid statsrådsberedningen i de ovannämnda
anvisningarna (1972-01-31) framhållit att man - utom i vissa angivna
fall - hos regeringen bör följa också bestämmelsen i tredje stycket första
punkten och alltså avvisa för sent inkomna besvär.

Undantagen avser de fall då besvären gäller tillämpningen av en författning
som har beslutats av Kungl. Maj:t eller regeringen ensam. I dessa fall har
sålunda Kungl. Maj:t resp. regeringen varit behörig att ensam meddela bestämmelser
om besvärstid. Även om regeringen i sådana fall har formell
möjlighet att bortse från att besvärstiden inte har iakttagits bör detta dock,
enligt statsrådsberedningens anvisningar, ske ”endast om det kan konstateras
att något tredjemansintresse inte berörs och ett avvisande av besvären
på formella grunder skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat,
t. ex. om klaganden skulle gå miste om en förmån” (anvisningarna s. 40).

Inte heller bestämmelsen i 12 § tredje stycket andra punkten om prövning
av besvär - då handlingen har kommit in till beslutsmyndigheten i stället
för till besvärsmyndigheten - är direkt tillämplig på ärende hos regeringen.
Även den bestämmelsen bör emellertid, enligt statsrådsberedningens anvisningar,
äga motsvarande tillämpning.

Såsom framgår av det redan sagda skall enligt förvaltningslagen besvär
som inte har anförts i rätt tid inte tas upp till prövning (12 $ tredje stycket

' Med anledning av uttalanden av lagrådet framhöll departementschefen i prop. 1971:30
(s. 701) att det var naturligt att besvärstidsreglerna skulle iakttas inte bara vid besvär
till en Kungl. Maj:t underordnad förvaltningsmyndighet utan också vid besvär hos
Kungl. Maja. Någon uttrycklig erinran i 2 § 1 förvaltningslagen om att den i lagen
föreskrivna besvärshänvisningen skulle tillämpas också vid besvär hos Kungl. Maja
var då inte nödvändig. Denna principinställning bekräftades vid behandlingen av
förslaget till ny regeringsform (prop. 1973:90 s. 287).

KU 1975/76:50

första punkten). Bestämmelsen förutsätter att frågan om besvär har kommit
in för sent prövas ex officio av besvärsmyndigheten. Någon allmän befogenhet
för de besvärsprövande instanserna att diskretionärt avgöra om
för sent anförda besvär skall tas upp till saklig prövning har inte införts
i förvaltningslagen. Enligt uttalanden av departementschefen i propositionen
(1971:30) om förvaltningsreform torde det liksom hittills få bedömas från
område till område om det i specialförfattningarna skall öppnas möjlighet
för besvärsinstans att pröva för sent inkomna besvär. Denna fråga har också
ett nära samband med tillgången till extraordinära rättsmedel inom förvaltningsförfarandet.

1 detta sammanhang bör erinras om att för det fall myndighet i strid
mot 18 § förvaltningslagen har försummat att lämna part besked om vad
han har att iaktta vid talan mot beslut (t. ex. utebliven eller felaktig besvärshänvisning)
och parten till följd härav inte anför besvär inom rätt tid,
har besvärsmyndigheten likafullt att avvisa besvären (jfr Hellners "Förvaltningslagen
med kommentarer”, 1975 s. 212). Frågan om vederbörande på
grund av beslutsmyndighetens försummelse har haft laga förfall prövas av
regeringsrätten efter ansökan om återställande av försutten tid (se 11 kap.

11 § RF). Regelmässigt torde i en sådan situation part få anses ha haft
laga förfall för sin underlåtenhet att klaga inom besvärstiden (se t. ex. Hellners
a. a. s. 212-213 och Ragnemalm "Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen”,
1973, s. 220 ff.).

När det gäller ordningen för anförande av besvär har i förvaltningslagen
inte ställts upp andra formkrav beträffande innehållet i besvärshandlingen
än att denna skall innehålla uppgift om det beslut som överklagas. Enligt
statsrådsberedningens anvisningar ligger det "i sakens natur att man efter
omständigheterna har att pröva vilken betydelse som skall tillmätas det
förhållandet att besvärshandlingen inte tydligt anger vad som yrkas och
de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet” (anvisningarna s. 41).

I detta sammanhang bör också beaktas bestämmelserna i 7 $ förvaltningslagen
om hur handling ges in till myndighet och om tidpunkt då handling
skall anses inkommen. Paragrafen har efter en ändring i andra stycket år
1973 följande lydelse:

7 $ Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen
eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt
till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas
myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt,
anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig
tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats
i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på postanstalt, anses
den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa
närmast följande arbetsdag.

Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas

KU 1975/76:50

av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten
begär det.

Av statsrådsberedningens anvisningar, som även härvidlag hänvisar till
förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971:30), framgår att 7 § skall äga
motsvarande tillämpning för ärenden som kommer in till regeringen. Det
kan erinras om att regeringskansliet, dvs. de olika departementen liksom
statsrådsberedningen och statsdepartementens organisationsavdelning, är att
anse som en enda myndighet. Detta innebär bl. a. att en handling, som
har lämnats in viss dag till lokal som hör till ett annat departement än
det där handlingen rätteligen skulle ha lämnats, ändå skall anses ha kommit
in till regeringen den dagen (anvisningarna s. 27).

Den ändring i 7 § andra stycket som gjordes år 1973 (SFS 1973:245) -orden ”funnits tillgänglig” ersattes med ordet ”avskilts” - avsåg ingen ändring
i sak. Liksom dittills skulle den i sammanhanget avgörande tidpunkten
vara den när handlingen eller avin om denna sorterades in i myndighetens
box eller fack, oavsett om myndigheten då faktiskt hade tillträde eller ej
till den lokal där boxen eller facket finns. Genom utbytet, som kom till
stånd med anledning av ett uttalande av lagrådet, fick detta full täckning
i lagtexten (se prop. 1973:30 s. 80-81 och 121). Det kan också nämnas att
presumtionsregeln i andra stycket enligt uttalanden av departementschefen
i förarbetena till förvaltningslagen inte anses kräva någon vidlyftig utredning,
utan att beviskravet bör sättas lågt (prop. 1971:30 s. 370).

Statsrådsberedningen har i skrivelse den 2 april 1974 till expeditionscheferna
i statsdepartementen, chefen för utrikesdepartementets administrativa
avdelning och chefen för statsdepartementens organisationsavdelning utfärdat
närmare rekommendationer rörande den praktiska tillämpningen av
ovan nämnda regler.

Som redan framhållits skall besvär som inte har anförts i rätt tid i princip
inte tas upp till prövning av regeringen. Sådana besvärsärenden bör sålunda
inte bli föremål för utredning eller remissbehandling. Detta följer bl. a. av
föreskriften i 10 5 förvaltningslagen enligt vilken myndighet noga skall pröva
behovet av remissyttrande innan dylikt inhämtas.'

Konstitutionsutskottet har också vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden
som av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte
bör bli föremål för en remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets
prövning och endast är ägnad att onödigt fördröja regeringens avgörande
(se t. ex. KU 1967:34 s. 10, 1968:15 s. 8, 1970:42 s. 10-11 och 1974:22

' Det kan nämnas att riksdagens justitieombudsman vid ett flertal tillfällen (se t. ex.
ämbetsberättelsen till 1975/76 års riksmöte s. 496-498) har riktat kritik mot myndigheter
som regelmässigt har remitterat besvärsinlagor utan att dessförinnan ha sökt
utröna om de har kommit in i rätt tid. Med hänvisning till förvaltningslagens bestämmelser,
som innebär att slentrianmässig remittering inte får ske, har JO betecknat
ett sådant förfarande som betänkligt.

KU 1975/76:50

s. 31-33). Både de enskilda parternas intresse av att få svar utan onödigt
dröjsmål och förvaltningens intresse av att inte åsamkas en onödig och
kostsam ökning av arbetsbördan har ansetts tala härför.

Med hänvisning till bl. a. utskottets uttalanden framhålls i statsrådsberedningens
anvisningar (s. 32-33) att för det fall det är ovisst om sakprövning
skall ske i ett ärende - t. ex. då det kan ifrågasättas om en klagande är
besvärsberättigad eller om besvär har anförts i rätt tid - bör remissyttrande
i sakfrågan inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske.
För att kunna bedöma detta kan man emellertid behöva inhämta yttrande
från beslutsmyndigheten, t. ex. för att få utgångspunkten för besvärstiden
fastställd. Vidare anförs följande (anvisningarna s. 33):

Kan det inte bli aktuellt att inhämta yttrande i sakfrågan från annan
än beslutsmyndigheten, är det naturligtvis praktiskt att inhämta yttrande
i denna del samtidigt som man inhämtar yttrande i den formella frågan.

I remissen bör emellertid då anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges,
om myndigheten finnér att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Vid genomgången av 1973 års statsrådsprotokoll uppmärksammade
konstitutionsutskottet ett stort antal besvärsärenden, där regeringen först
efter fullbordad remissomgång beslutat att inte ta upp besvären till prövning,
”eftersom besvären inte anförts i rätt tid”. Med bortseende från de ärenden
där besvären hade getts in till beslutsmyndigheten och med bifogat yttrande
av denna sänts över till regeringen hade det under år 1973 i drygt ett hundratal
fall förekommit att remissyttranden hade hämtats in i dylika ”deserta” ärenden.
Statsdepartementens praxis hade också, konstaterade utskottet, härvidlag
varit mycket varierande.

Med anledning av de gjorda iakttagelserna uttalade utskottet sammanfattningsvis
följande (KU 1974:22 s. 33):

Enligt utskottets mening bör handläggningen av dylika ärenden som av
formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak ske efter enhetliga principer
i samtliga departement och sålunda - i överensstämmelse med de av statsrådsberedningen
härom utfärdade anvisningarna - inte i onödan bli föremål
för en tidsödande och kostsam remissbehandling. För de fall då skriftligt
yttrande av beslutsmyndigheten anses erforderligt rörande de formella förutsättningarna
för en sakprövning bör, såsom statsrådsberedningen framhållit,
i remissen anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges, om myndigheten
finner att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Iakttagelser vid granskningen av 1975 års regeringsärenden

Under år 1975 har regeringen avvisat sammanlagt 327 ärenden, där besvären
har kommit in till regeringen efter besvärstidens utgång, s. k. deserta

KU 1975/76:50

ärenden.' I tre fall har uppmärksammats att regeringen har beslutat ta upp
besvär till prövning, trots att dessa har kommit in efter besvärstidens utgång.
För dessa ärenden lämnas här en kortfattad redogörelse.

Det forsta ärendet (K 1975-09-10 nr 28) gällde besvär av enskild över
länsstyrelses beslut att återkalla vissa tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran.
I länsstyrelsens beslut, vari åberopades 19 § förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., angavs att klaganden
inte hade besvarat en skrivelse från länsstyrelsen sju veckor tidigare,
där hans behov av tillstånden ifrågasattes. Klaganden anförde i besvären
till kommunikationsdepartementet, vilka kom in efter besvärstidens utgång
(två dagar för sent), att han hade lämnat svar till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
framhöll i remissyttrande till departementet, dels att besvären hade kommit
in för sent, dels att bifall till besvären avstyrktes, eftersom det var ett bolag
som bedrev trafiken med stöd av de för klaganden meddelade trafiktillstånden.
Länsstyrelsen erinrade i sammanhanget om att det ålåg bolaget
att ansöka om trafiktillstånd. Sedan klaganden av departementet beretts
tillfälle att komma in med ytterligare synpunkter i ärendet meddelade denne
att han avsåg att för bolagets räkning ansöka om trafiktillstånd och hemställdes
att de tidigare för honom själv meddelade tillstånden fick behållas
till dess den nya ansökningen hade behandlats av länsstyrelsen. I regeringens
beslut anfördes att ett medgivande - liksom ett uteblivet svar - om att
trafik enligt tillstånden bedrevs av bolaget inte kunde anses utgöra tillräcklig
anledning till en, bl. a. med hänsyn till de anställda i rörelsen, så ingripande
åtgärd som en omedelbar återkallelse av trafiktillstånden. Regeringen, som
”med hänsyn till de särskilda omständigheterna” prövade besvären fast
de inte kommit in inom angiven besvärstid, upphävde länsstyrelsens beslut
och visade ärendet åter för fortsatt behandling.

Den aktuella förordningen om yrkesmässig biltrafik (YTF) har tillkommit
efter riksdagens hörande och tillhör nu riksdagens primära lagområde. Delegering
har inte skett, varför förordningen inte kan ändras utan riksdagsbeslut.
Enligt 44 § 1 mom. andra stycket YTF skall talan mot beslut av länsstyrelse
med stöd av förordningen föras hos Konungen (regeringen) genom besvär.
Beträffande tillämpligheten av förvaltningslagens besvärstidsregler på ärende
hos regeringen har redogjorts i det föregående. Från kommunikationsdepartementet
(expeditionschefen) har beträffande det aktuella fallet framhållits
bl. a. följande:

Möjlighet att göra avsteg från eljest föreskriven besvärstid föreligger med
hänsyn till den generella dispensmöjligheten. Ett tredjemansintresse i ären 1

Antalet deserta besvärsärenden under år 1974 var 373; flest sådana ärenden förekom
hos bostadsdepartementet (84 ärenden), försvars- och arbetsmarknadsdepartementen
(vardera 60 ärenden), jordbruksdepartementet (44 ärenden) och kommunikationsdepartementet
(43 ärenden). Beträffande 1974 års ärenden, som inte närmare behandlas
i detta sammanhang, har i huvudsak samma iakttagelser kunnat göras som redovisas
i det följande beträffande 1975 års ärenden.

KU 1975/76:50

den om yrkesmässig trafik erkänns i praxis när det gäller meddelande av
tillstånd bl. a. genom att den som kan anses vara i en konkurrentsituation
anses besvärsberättigad om han åberopar bristande behov av trafiken. Besvär
av tredje man med yrkande att tillstånd skall upphävas på den grund att
vederbörande inte är lämplig som trafikutövare har däremot avvisats. I ärende
om återkallelse av tillstånd är väl ett tredjemansintresse - intresset för
utomstående av att tillståndet ”försvinner” - inte helt uteslutet om det
gäller återkallelse p. g. a. underlätet utnyttjande men torde inte kunna anses
”legitimt” i övrigt.

I frågan om ett materiellt otillfredsställande resultat skulle följt av ett
avvisande av besvären kan noteras att ett återkallelsebeslut - som normalt
innebär att en näringsutövning avbryts - alltid blir särskilt drastiskt p. g. a.
bestämmelsen i 44 $ YTF om att det träder i kraft omedelbart vid delgivningen
utan möjlighet för länsstyrelsen att förordna annorlunda.

Det andra uppmärksammade ärendet där regeringen under år 1975 tagit
upp för sent inkomna besvär till prövning gällde besvär av enskild över
länsstyrelses beslut om nybyggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen för
ett avstyckningsplaneområde (B 1975-08-28 nr 21). Länsstyrelsens beslut,
som fattades i september 1974, innebar att nybyggnadsförbud för området
skulle gälla intill dess byggnadsplan fastställts, dock längst t. o. m. augusti
1975. Beslutet tillkännagavs genom s. k. kungörelsedelgivning’, varvid meddelades
att besvär över beslutet kunde anföras hos Konungen (bostadsdepartementet)
senast den 11 oktober 1974. Sedan besvär kommit in till departementet
den 4 mars 1975 beslöt regeringen den 28 augusti 1975 - utan
att remissyttranden inhämtats eller kommunikation skett med klaganden
- att lämna besvären utan bifall. Enligt anteckningar i departementsakten
hade det överklagade beslutet drygt 10 månader dessförinnan vunnit laga
kraft. Från bostadsdepartementet (expeditionschefen) har beträffande handläggningen
av detta ärende inhämtats att detta till följd av förbiseende kommit
att prövas i sak i stället för att avvisas. Eftersom besvären lämnades
utan bifall blev emellertid det faktiska resultatet detsamma som om man
hade observerat att det överklagade beslutet redan hade vunnit laga kraft
och besvären sålunda hade avvisats. Till detta kom också att tiden för byggnadsförbudet
gick ut dagarna efter regeringens beslut.

Det tredje uppmärksammade ärendet av nämnda slag under år 1975 gällde
besvär av en kommun över beslut av arbetsmarknadsstyrelsen att avslå
ansökan om ytterligare statsbidrag till visst beredskapsarbete (uppförande
av hantverkshus med panncentral). I detta fall hade arbetsmarknadsstyrelsen
utan närmare beslutsmotivering och utan besvärshänvisning - eftersom besvären
anförts av kommun - expedierat beslutet till kommunen i mitten
av december 1974. Kommunens besvär kom emellertid in till departementet
först i slutet av februari 1975, dvs. en och en halv månad efter besvärstidens
utgång. Regeringens beslut, som fattades ett halvt år senare, innebar att

1 Beslutet anslogs på kommunens anslagstavla och infördes i samlingsannons i lokaltidningen.

KU 1975/76:50

besvären togs upp till prövning i sak och lämnades utan bifall (A 1975-09-25
nr 32; se även exempel 52 i tablån i underbilaga 6 till denna promemoria).
Beträffande handläggningen av detta ärende har från departementet (expeditionschefen)
inhämtats att man tillämpar en mycket restriktiv praxis,
när det gäller att avvisa besvär såsom för sent inkomna. Eftersom det överklagade
beslutet saknade besvärshänvisning och delgivningsbevis inte heller
förekom, hade man i departementet inte velat utgå från inhämtade muntliga
upplysningar från kommunen, om att beslutet faktiskt kommit denna till
handa vid angiven tidpunkt (den 19 december 1974) och att besvären sålunda
skulle ha kommit till departementet senast den 9 januari 1975. Från departementets
sida har emellertid med anledning av ärenden av detta slag
inskärpts vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen förser också
dylika ärenden med sedvanlig besvärshänvisning och att erforderliga delgivningsbevis
upprättas. Departementet har också framhållit att man innan
remittering görs av inkomna besvär noga prövar om detta skall ske och
i princip aldrig remitterar besvär som befinns ha kommit in efter besvärstidens
utgång.

Med undantag För de nyss beskrivna tre ärendena synes regeringen i enlighet
med huvudregeln utan prövning i sak ha avvisat samtliga för sent
inkomna besvär. Beslutet har vanligen formulerats så att ”eftersom besvären
ej har kommit in till regeringen inom föreskriven tid, upptas de icke till
prövning”.'

Av de sålunda avvisade för sent ingivna besvären har emellertid - i strid
mot utskottets ovan redovisade uttalanden liksom mot statsrådsberedningens
anvisningar - ett mycket stort antal ärenden gjorts till föremål för remissbehandling.
2 Samtligadessa ärenden redovisas i en översiktlig tablå i
underbilaga 3 till denna promemoria. Såsom framgår av sammanställningen
har departementens praxis, liksom tidigare, härvidlag varit mycket varierande.
Förekomsten av deserta besvärsärenden - som inte har tagits upp
till prövning i sak av regeringen - och remissbehandling av dessa inom
de olika departementen framgår av följande tabell.

1 Till belysning av vad ovan nämnts om att beviskravet bör sättas lågt vid bedömning
av frågan om besvärshandling har kommit in inom föreskriven tid kan nämnas ett
ärende (B 1975-06-05 nr 42) där regeringen har undanröjt beslut av länsstyrelse att
avvisa besvär som för sent inkomna. Klaganden hade i detta fall uppgett att han
lämnat besvärsskrivelsen i länsstyrelsens brevlåda fredagen den 27 september 1974
(vilket var sista dagen) men besvären hade stämplats in först måndagen den 30 september.

2 Endast i ett mindre antal fall (främst inom bostads- och jordbruksdepartementen)
har i remissen angetts att yttrande i sakfrågan inte behöver avges, om besvären befinns
ha kommit in för sent.

KU 1975/76:50

Dep.	Antal deserta besvärsärenden	Antal deserta besvärsärenden som remitterats
Ju	4	1
UD	0	0
Fö	35	1
S	18	18
K	38	34
Fi	46	46
U	22	3
Jo	21	15
H	0	0
A	69	1
B	69	19
1	3	2
Kn	2	1
Samtliga	327	141

Härav kan utläsas att alla eller i stort sett alla deserta besvärsärenden
inom social-, kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen har
underkastats remissbehandling. Även inom bostadsdepartementet har förekommit
ett större antal sådana remissbehandlade ärenden. Inom försvars-,
utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen har däremot remissbehandling
skett endast undantagsvis. Inom justitie-, industri- och kommundepartementen
har antalet deserta besvärsärenden varit så litet att några bestämda
slutsatser beträffande remitteringspraxis knappast kan dras. Inom
utrikesdepartementet har över huvud taget inte förekommit något ärende
av detta slag under år 1975.

Den gjorda undersökningen visar vidare att ett stort antal av de deserta
besvärsärenden som har underkastats remissbehandling har kommit in till
regeringen en relativt kort tid efter besvärstidens utgång. Sålunda har drygt
två tredjedelar av dessa besvär kommit in till vederbörande departement
inom en vecka efter besvärstidens utgång och inte mindre än 34 (av totalt
141) ärenden endast en dag för sent. Förseningen för dessa ärenden framgår
av följande tabell.

KU 1975/76:50

Antal remitterade deserta besvärsärenden' inkomna 1 dag för sent: 34 ärenden	(25,2 %)
2 dar	11	( 8,1 %)
3 dar	9	( 6,2 %)
4 dar	10	( 7,4 %)
5 dar	10	( 7,4 9f>)
6 dar	10	( 7,4 %)
1 vecka	11	( 8,1 96)
mer än 1 vecka för sent:	40 ärenden (29,6 96)

Av undersökningen kan också vissa slutsatser dras beträffande regeringens
handläggningstid av deserta besvärsärenden som har gjorts till föremål för
remissbehandling. Drygt hälften av dessa ärenden har sålunda avgjorts (dvs.
avvisats) av regeringen inom 3 månader från det att besvären har kommit
in till vederbörande departement. I ett drygt 20-tal fall har handläggningstiden
varit längre än 6 månader. De starkt varierande handläggningstiderna
för dessa ärenden framgår av följande tabell.

Antal remitterade deserta besvärsärenden' som avgjorts av regeringen

inom 1 månad:	3 ärenden	( 2,2 %)
inom 1-2 månader:	32 -”-	(23,7 9f.)
inom 2-3 månader:	32	(23,7 %)
inom 3-4 månader:	18	(13,3 %)
inom 4-5 månader:	15	(11,1 96)
inom 5-6 månader:	10 -”-	( 7,4 96)

inom mer än 6 månader: 25 ärenden (18,5 96)

Längst handläggningstid (1 år och 8 månader) redovisas för ett ärende
om upplåtelse av jakträtt på löneboställe(U 1975-10-23 nr 52; nr 103 i tablån
i underbilaga 3). Ett ärende om statsbidrag till social centralnämnds nykterhetsvårdande
verksamhet (S 1975-06-12 nr 29; nr 11 i tablån) har tagit
1 år och 4 månader att avgöra, medan ett ärende om hastighetsbegränsning
har tagit 1 år och 2 månader (K 1975-03-06 nr 18; nr 25 i tablån) och ett
ärende om tillsättande av tjänst (Fö 1975-04-24 nr 48; nr 2 i tablån) har
tagit 1 år att avgöra.

4. Handläggningen av besvär som kommit in före besvärstidens utgång
men till fel myndighet

Gällande ordning m. m.

Enligt 12 S första stycket förvaltningslagen skall besvär över myndighets
beslut anföras genom att besvärshandling tillställs den förvaltningsmyn '

1 ett antal ärenden (se tablån i underbilaga 3) förekommer besvär ingivna av flera
personer som har delgivits besluten och gett in besvären vid olika tidpunkter; dessa
besvär har inte tagits med i denna tabell.

KU 1975/76:50

dighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Rätt besvärsmyndighet
skall i allmänhet framgå av de enskilda författningarna, där det
normalt anges om beslut t. ex. skall överklagas hos regeringen (Konungen
eller Kungl. Maj:t i statsrådet) eller hos kammarrätt eller regeringsrätten.
Då det inte var möjligt att i samband med 1971 års förvaltningsreform
se över och modernisera besvärsbestämmelserna i alla specialförfattningar
har i lagen (1971:309) om behörighet för allmän författningsdomstol att pröva
vissa mål genom uppräkning angetts vilka ärendegrupper som skall avgöras
av resp. kammarrätt och regeringsrätten, om i lag eller författning som har
utfärdats före den 1 januari 1972 Konungen (eller Kungl. Maj:t i statsrådet)
har angetts som besvärsinstans.

Om klaganden i ett ärende ger in besvären till fel myndighet har denna
självfallet att överlämna handlingen till besvärsmyndigheten. Besvären anses
emellertid inte fullföljda förrän de har kommit in till rätt myndighet, varför
de för det fall att de kommer in dit först efter besvärstidens utgång enligt
huvudregeln skall avvisas (se t. ex. Hellners "Förvaltningslagen med kommentarer”,
1975 s. 212, Jägerskiöld "Offentlig rätt", Uppsala 1973, s. 78,
och Ragnemalm "Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen”. Stockholm
1973, s. 220 ff. och där anförda rättsfall). I 12 § tredje stycket andra
punkten har emellertid - för att stärka den enskildes rättsskydd i en situation
där risken för misstag från hans sida är avsevärd och där praxis tidigare
inte varit enhetlig - som redan nämnts införts en undantagsregel av innebörd
att besvär som före besvärstidens utgång har kommit in till den myndighet
som har meddelat det överklagade beslutet ändå skall tas upp till prövning.
I propositionen om förvaltningsrättsreform har departementschefen dock
understrukit att avsikten är att huvudregeln i 12 § första stycket om att
besvärshandling skall tillställas besvärsmyndigheten skall få så vidsträckt
tillämpning som möjligt (prop. s. 419).

Genom förvaltningsreformen har vissa förändringar inträtt i det tidigare
sambandet mellan Kungl. Maj:t i regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet.
Tidigare har en klagande inte behövt tänka på om han skulle ge
in sina besvär till regeringsrätten eller till regeringen (Kungl. Majit i statsrådet),
utan han har kunnat rikta besvärshandlingen till Konungen och ge
in den hos departementen, vare sig besvären skulle prövas i regeringsrätten
eller i regeringen (konseljen). Enligt den nya ordningen skall däremot besvär
hos regeringsrätten riktas till denna och tillställas regeringsrättens kansli,
medan besvär som skall prövas av regeringen skall tillställas departementen.
Det finns ingen generell, uttrycklig föreskrift om att besvären skall anses
fullföljda inom rätt tid bara de inom denna tid har kommit in på ettdera
stället (regeringsrättens kansli eller ifrågavarande departement).

Hur man skall göra för det fall att en besvärshandling som skall ställas
till regeringen i stället kommer till regeringsrätten före besvärstidens utgång
men vidarebefordras därifrån först efter besvärstidens utgång synes det i
doktrinen råda delade meningar om. Justitieombudsmannen Wennergren
("Förvaltningsprocess”, Stockholm 1971, s. 123) menar att det bäst över -

KU 1975/76:50

ensstämmer med tidigare praxis och med att statsrådet och regeringsrätten
enligt gamla regeringsformen sammanhölls inom begreppet Konungen, om
sådana besvär tas upp till prövning i sak såsom inkomna i rätt tid. Kammarrättspresidenten
Wentz (SvJT 1974 s. 206) är av motsatt mening och
anser att regeringen (Kungl. Majit i statsrådet) och regeringsrätten bör betraktas
som skilda myndigheter, varför sådana till rätt myndighet för sent
inkomna besvär bör avvisas. Härvid har också framhållits dels att regeringsrätten
haren egen kansliorganisation och att besvär till regeringsrätten
skall ges in till domstolen i stället för som tidigare till departementen, dels
att misstag av nu behandlat slag inte bör inträffa i någon nämnvärd omfattning
med hänsyn till att det överklagade beslutet alltid skall innehålla
klargörande besvärshänvisning.

I detta sammanhang kan också nämnas att rättschefen i statsrådsberedningen
i skrivelse den 2 maj 1973 till expeditionscheferna i departementen
efter samråd med kammarrätterna har lämnat vissa anvisningar beträffande
handläggningen av vissa besvär där besvärshänvisningen blivit felaktig. Skrivelsen
har följande lydelse:

Det förekommer emellanåt att förvaltningsmyndighet i besvärshänvisning
anger att talan skall föras hos Kungl. Majit, fastän besvär rätteligen skall
anföras hos kammarrätt. Om felaktigheten inte omedelbart upptäcks utan
förberedande handläggningsåtgärder- remiss e. d. - vidtas av vederbörande
departement, bör ärendet anmälas i konselj. Fråga uppkommer då hur Kungl.
Majits beslut bör utformas. Efter samråd med kammarrätterna vill jag förorda,
att Kungl. Majit avvisar besvären och med undanröjande av besvärshänvisningen
överlämnar ärendet till vederbörande kammarrätt. Från kammarrätterna
har inhämtats att dessa domstolar i sådana fall inte kommer
att avvisa besvären på den grund att besvärstiden är överskriden när ärendet
inkommer till kammarrätten.

Upptäcks felaktigheten i den meddelade besvärshänvisningen innan ärendet
blivit föremål för handläggningsåtgärder i departementet bör ärendet,
sedan anteckning gjorts om den dag då ärendet inkom till departementet,
omedelbart översändas till vederbörande domstol. Härvid bifogas en av behörig
tjänsteman undertecknad skrivelse, vari anges att ärendet överlämnas
därför att det synes böra prövas av kammarrätten. Handlingarna skall alltid
skickas till kammarrätten i Stockholm eller kammarrätten i Göteborg. Inga
handlingar skall skickas till stockholmskammarrättens avdelningar i Sundsvall.

Har i enlighet med meddelad besvärshänvisning någon anfört besvär hos
kammarrätt men sänder kammarrätten över ärendet till vederbörande departement,
därför att domstolen anser att ärendet rätteligen skall avgöras
av Kungl. Majit, skall Kungl. Majit inte avvisa besvären på den grund att
handlingarna inkommit till departementet först efter besvärstidens utgång.

Iakttagelser vid granskningen

Vid utskottets granskning av 1974 års regeringsärenden uppmärksammades
ett ärende (B 1974-10-25 nr 47) där Kungl. Majit beslutat att inte
ta upp till prövning en före besvärstidens ugång till regeringsrätten inkommen
besvärsskrivelse angående byggnadsplan. Klaganden (enskild) hade

KU 1975/76:50

enligt uppgift förväxlat tvåbesvärshänvisningar’och felaktigt ställt besvären
till regeringsrätten. Av handlingarna i departementsakten framgåratt ärendet
från början inom regeringsrättens kansli har uppfattats som inkommet till
rätt instans (regeringsrätten). I stället för att omgående och således innan
besvärstiden gått ut vidarebefordras till bostadsdepartementet blev besvärsskrivelsen
därför liggande en tid (inemot en månad) hos domstolen, som
därefter informellt överlämnade skrivelsen till bostadsdepartementet. Vid
den närmast följande konseljen beslöt som sagt Kungl. Maj:t att inte ta
upp besvären till prövning, eftersom de inte hade kommit in till departementet
inom föreskriven tid. Från bostadsdepartementets sida har - under
hänvisning till bl. a. konstitutionsutskottets tidigare uttalanden i ämnet och
den strikta praxis som utbildats i detta avseende - framhållits att ett beslut
att i strid mot huvudregeln ompröva det lagakraftvunna beslutet skulle
kunna kränka tredje mans rätt2 och att det av rättssäkerhetsskäl därför inte
borde komma i fråga att göra avsteg från principen att för sent inkomna
besvär skall avvisas.3

Även under år 1975 har det förekommit besvärsärenden hos regeringen
i vilka klaganden - trots meddelad besvärshänvisning - ställt besvären till
fel instans, dit dessa har kommit inom föreskriven tid. 1 ett fall (B 1975-01-30
nr 43) gällde det besvär (av en byggnadsnämnd) över länsstyrelses beslut
att medge dispens från tätbebyggelseförbud för tillstånd till visst byggnadsföretag
(uppförande av fritidshus). Besvärsskrivelsen, som felaktigt ställts
till kammarrätten och kom dit fyra dagar före besvärstidens utgång, överlämnades
enligt kammarrättens beslut, "då målet icke avsåg ämne varmed
kammarrätten har att taga befattning”, till bostadsdepartementet drygt tre
veckor efter besvärstidens utgång. Regeringen beslöt åtta månader senare
att inte ta upp besvären till prövning, eftersom de inte hade kommit in
till bostadsdepartementet inom föreskriven tid.

I ett annat fall (A 1975-03-13 nr 9, se nr 119 i tablån i underbilaga 3
till denna promemoria) gällde det besvär av två personer över skolöverstyrelsens
beslut om tillsättande av vissa lärartjänster inom arbetsmarknadsutbildningen.
Besvärsskrivelserna kom inom föreskriven tid till kammarrätten
i Stockholm och överlämnades därifrån till regeringen drygt två

Den ena besvärshänvisningen avsåg besvär över byggnadsnämndens beslut att godkänna
planförslaget och översända detta till kommunfullmäktige, medan den andra
avsåg besvär över fullmäktiges beslut att anta planförslaget; båda dessa beslut hade
överklagats till länsstyrelsen.

1 Enligt uppgift från bostadsdep. hade hos departementets registrator vissa förfrågningar
gjorts om besvär hade anförts i rätt tid.

3 Det kan också nämnas, att klaganden en vecka efter regeringens beslut underrättades
om detta och upplystes om möjligheten att inom viss tid hos Högsta domstolen
ansöka om återställande av försutten tid. Vid ett bifall till en sådan ansökan, framhölls
det, skulle det därefter föreligga möjlighet att ta upp besvären i planärendet till saklig
prövning. Sedan klaganden omgående hos Högsta domstolen anhållit om återställande
av försutten tid för fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut, lämnades dock denna
ansökan (ytterligare sex veckor senare) utan bifall - enär ”klaganden icke visat laga
förfall för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid anföra besvär".

KU 1975/76:50

veckor efter besvärstidens utgång. Kungörelse av det överklagade beslutet
hade i detta fall skett i Post- och Inrikes Tidningar med besvärshänvisning
till regeringen (arbetsmarknadsdepartementet). Enligt av arbetsmarknadsdepartementet
utfärdat lagakraftsbevis hade besvär över skolöverstyrelsens
beslut inte anförts i departementet under den föreskrivna besvärstiden. Regeringen
beslöt (efter att ha inhämtat yttrande från skolöverstyrelsen) ett
halvt år senare att inte ta upp besvären till prövning, eftersom de inte hade
kommit in till arbetsmarknadsdepartementet inom föreskriven tid.

Rent parentetiskt kan här nämnas ett ärende där besvären felaktigt och
trots meddelad besvärshänvisning ställts till regeringsrätten i stället för till
regeringen och kommit in till domstolen efter besvärstidens utgång och
således inte tagits upp till prövning av regeringen (B 1975-06-26 nr 60; se
nr 133 i tablån över remitterade deserta ärenden i underbilaga 3 till denna
promemoria).

I ett antal fall har besvär anförts inom föreskriven tid hos kammarrätt,
som därefter med eget yttrande överlämnat ärendena till regeringen för
prövning (t. ex. B 1975-03-20 nr 39,1975-05-07 nr31,1975-08-14, 1975-08-21
nr 3, 4 och 11). I enlighet med de ovan (s. 21) redovisade anvisningarna
från statsrådsberedningen har regeringen i samtliga dessa fall inte avvisat
besvären såsom för sent inkomna till regeringen utan tagit upp besvären
till prövning. I ett fall har däremot besvären kommit in för sent till kammarrätten
och på denna grund avvisats av regeringen (B 1975-02-26 nr 61).
Alla dessa besvärsärenden har avsett frågor om tillstånd till olika byggnadsföretag.

Vidare kan nämnas att det under år 1975 har förekommit ett antal besvärsärenden
hos regeringen i vilka besvärshänvisning (av länsstyrelse) felaktigt
meddelats till regeringen (bostadsdepartementet) i stället för till kammarrätt.
I dessa fall har regeringen, som inte tagit upp besvären till prövning,
beslutat undanröja besvärshänvisningen och överlämna besvären till vederbörande
kammarrätt (t. ex. B 1975-05-22 nr 43,1975-06-05 nr 41 och 1975-

06-12 nr 33). Även i dessa fall har besvären avsett frågor om tillstånd till
olika byggnadsföretag. I ett ärende där besvär (anförda av samfund för hembygdsvård
angående byggnadslov för rivning) trots meddelad besvärshänvisning
till kammarrätten har anförts hos regeringen, har regeringen inte
heller tagit upp besvären till prövning utan överlämnat dessa till kammarrätt
för handläggning (B 1975-05-22 nr 20).

I en annan grupp av besvärsärenden (över vissa beslut av länsstyrelser
i fråga om mervärdeskatt) har ändrade bestämmelser, som trätt i tillämpning
innan en ny förordning hade getts ut i Svensk författningssamling, föranlett
regeringen att utan egen prövning undanröja meddelade besvärshänvisningar
och överlämna ärendena till riksskatteverket för handläggning. En närmare
redovisning för denna grupp av besvärsärenden lämnas i underbilaga 8.

KU 1975/76:50

5. Handläggning av vissa andra besvär som har av visats på formella grunder

I nära anslutning till den ovan redovisade undersökningen av regeringens
handläggning av besvär som kommit in för sent har uppmärksammats ett
antal fall under år 1975 där regeringen först efter avslutad remissbehandling
har avvisat besvär på andra formella grunder. Detta gäller dels besvär som
har anförts av någon som inte har ansetts behörig att anföra dylika besvär,
dels besvärsärenden där talan av andra skäl inte har ansetts kunna bli föremål
för regeringens prövning, bl. a. på grund av bestämmelser i specialförfattningar.
I ett inte ringa antal fall har regeringens beslut blivit att meddelad
besvärshänvisning har undanröjts och att besvären överlämnats till annan
myndighet för prövning.

Gällande ordning m. m.

I 11 § förvaltningslagen har intagits en allmän regel om vem som har
rätt att anföra besvär över myndighets beslut. Där sägs att ”talan mot sådant
beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den
som beslutet angår, om det gått honom emot”.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till att konstitutionsutskottet
har tagit upp frågan om besvärsrätt och framhållit vikten av en
ändamålsenlig avgränsning i fråga om kretsen av dem som har rätt att
anföra besvär hos Kungl. Majit (regeringen). I den mån det inte i specialförfattningen
finns en särskild regel om vem som har rätt att anföra besvär
hos regeringen, torde det enligt anvisningarna vara lämpligt att vid en sådan
avgränsning utgå från 11 ii förvaltningslagen. Eftersom syftet med denna
bestämmelse har varit att få en kodifiering av hittillsvarande praxis i besvärsrättsfrågor
bör, enligt statsrådsberedningen, även för regeringens vidkommande
ledning sökas i denna praxis (statsrådsberedningens anvisningar
s. 35)’. För att skapa ökad klarhet i frågor om besvärsrätt bör man också,
såsom utskottet anfört, så långt möjligt förse beslut i besvärsrättsfrågor med
upplysande motivering.

I statsrådsberedningens anvisningar anförs vidare följande (s. 35-37):

Som exempel på fall dådet har diskuterats huruvida besvärsrätt hos Kungl.
Majit föreligger kan nämnas fall då talan förts av förening eller annan sammanslutning
och saken omedelbart rört en enskild medlems intresse medan
sammanslutningen berörts endast som allmän företrädare för medlemmarnas
intressen i det aktuella hänseendet. I sådant fall bör sammanslutningen
anses behörig att föra medlemmens talan endast om den är ombud för
medlemmen.

När det gäller frågan om den närmare prövningen av huruvida besvärsrätt
föreligger bör de tidigare berörda reglerna i skrivanvisningarna för statsdepartementen
följas. Sålunda bör man i allmänhet kunna godta ett påstående
om omständigheter som medför saklegitimation och göra utredning

' Se beträffande praxis SOU 1964:27 s. 514-534 och 1968:27 s. 232-233.

7 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

i frågan endast när man har särskild anledning misstänka att sådan legitimation
saknas. Dessutom bör utredning om saklegitimation ske endast
i fråga om ärenden som angår enskilds rättigheter och skyldigheter mot
det allmänna eller enskilda inbördes och som avgörs genom bindande beslut
och får bestämda rättsliga verkningar av positiv eller negativ innebörd för
den enskilde. Utredning om saklegitimation bör kunna underlåtas i fall
då det är uppenbart att något tredjemansintresse inte träds för när. Om
det emellertid enligt det tidigare sagda finns skäl att göra utredning om
saklegitimation, bör detta ske även om underinstansen inte har ifrågasatt
att legitimation föreligger.

En mera summarisk prövning av frågan huruvida saklegitimation föreligger
bör, förutom i de nyss nämnda fallen, kunna ske om det i ett ärende
finns ett så stort antal klagande att det ter sig närmast praktiskt omöjligt
att utröna vem som rätteligen är sakägare. Det kan då vara tillräckligt att
konstatera att någon av klagandena har rätt att föra talan. En sådan situation
kan föreligga i exempelvis vissa planärenden och tillståndsärenden. Man
bör emellertid iaktta försiktighet vid tillämpningen av denna rekommendation
för att undvika icke önskvärda prejudicerande effekter. Om man
i ett besvärsärende finner att saklegitimation saknas, bör självfallet besvären
inte tas upp till saklig prövning.

Såsom ovan nämnts - i avsnittet om handläggning av besvär som kommit
in för sent - har i statsrådsberedningens anvisningar anförts att för det
fall det är ovisst om sakprövning skall ske i ett ärende, t. ex. då det kan
ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad, bör remissyttrande i sakfrågan
inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske. Även
i detta fall har hänvisats till uttalanden i ämnet av konstitutionsutskottet.

Iakttagelser vid granskningen av 1975 års regeringsärenden

Vid genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 har uppmärksammats
vissa fall, där regeringen först efter avslutad remissbehandling
har beslutat att inte ta upp besvären till prövning. Anledningen härtill har
i åtskilliga fall varit att klaganden inte ansetts ha besvärsrätt. En sammanställning
av ett antal sådana ärenden redovisas i underbilaga 4 till denna
promemoria. Andra skäl för regeringens beslut att inte ta upp anförda besvär
till prövning har varit att talan mot ifrågavarande beslut inte över huvud
taget kan förås eller skall föras hos annan instans än regeringen. En sammanställning
av ett antal sådana besvärsärenden, där regeringen först efter
avslutad remissbehandling har avvisat besvären på annan formell grund
än bristande partsbehörighet, redovisas i underbilaga5 till denna promemoria.
En särskild grupp av sådana ärenden redovisas även i underbilaga 8 till denna
promemoria.

Undersökningen visar bl. a. att remittering av nämnda slag av besvärsärenden
under år 1975 har förekommit i ett begränsat antal ärenden och
inom i huvudsak samma departement, som enligt vad ovan sagts i mera
betydande omfattning har remitterat s. k. deserta ärenden. Detta förfarings -

KU 1975/76:50

sätt, som i princip inte står i överensstämmelse med statsrådsberedningens
anvisningar, har sålunda under det granskade året tillämpats främst inom
justitie-, kommunikations-, finans-, jordbruks- och bostadsdepartementen.
Det bör dock nämnas att det av statsrådsberedningen anvisade förfaringssättet
- att utan remissförfarande m. m. avvisa ifrågavarande besvär - har
tillämpats i flertalet av de fall, där klaganden inte ansetts ha besvärsrätt.
Detta gäller särskilt ett stort antal ärenden inom utbildnings-, bostads- och
i viss mån jordbruksdepartementen. Även för ett antal fall, där besvären
av andra formella skäl än bristande partsbehörighet har avvisats, har regeringens
beslut fattats utan föregående remissbehandling. Någon närmare
redovisning av dessa grupper av besvärsärenden görs dock inte i denna
promemoria.

6. Handläggningstid

Gällande ordning m. m.

Som ledande grundsatser för den offentliga förvaltningens verksamhet
gäller att arbetet skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt
utan att säkerheten eftersätts. Detta har bl. a. kommit till uttryck i 6 ij allmänna
verksstadgan (1965:600). Att kravet på säkerhet blir tillgodosett är
självfallet angeläget, inte minst då det gäller ärenden som anhängiggörs
av enskilda genom besvär. I sådana ärenden bör därför noggrann utredning
ske i syfte att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar finns för
bifall till partens talan (se t. ex. KU 1968:15 s. 5). Å andra sidan är det
av stor vikt att utredningen inte i onödan fördröjs och att beslut fattas
så snart det kan ske. Ovisshet om vad det väntade beslutet kan komma
att innebära medför ofta förden enskilde olägenheter från skilda synpunkter
och dröjsmål med avgörandet kan ibland leda till rättsförlust. Också från
allmän synpunkt kan det vara påkallat att ärende snabbt avgörs. Betydelsen
av att förvaltningsärenden handläggs med viss skyndsamhet har också i
olika sammanhang särskilt understrukits (se t. ex. besvärssakkunnigas förslag
till lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964:27 s. 424 och prop. 1971:30
s. 388 med förslag till förvaltningsrättsreform liksom åtskilliga uttalanden
av JO). Bestämmelserna i 10 § förvaltningslagen om remissbehandling syftar
bl. a. till att undvika onödiga dröjsmål med ärendes avgörande. Paragrafen
har följande lydelse:

10 § Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten
noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall
det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är
obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande
önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttranden från annan.

I statsrådsberedningens anvisningar framhålls - bl. a. under hänvisning
till konstitutionsutskottets uttalanden i ämnet - att förvaltningslagens nyss
nämnda bestämmelser bör följas i departementen. För handläggningen av

KU 1975/76:50

100

de besvärsärenden där det är ovisst om en sakprövning skall ske har tidigare
redogjorts. Finner man däremot att remissbehandling i sak bör ske och
att yttrande skall inhämtas från flera myndigheter bör detta enligt anvisningarna
göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Sådana
skäl anges kunna föreligga i exempelvis planärenden. Vidare bör man, om
det inte är obehövligt, i remissen ange i vilka avseenden och inom vilken
tid yttrande önskas samt om mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
Om tid för remissyttrande har angetts, ligger det enligt statsrådsberedningen
”i sakens natur att man från departementets sida fortlöpande övervakar
att tiden hålls”. Man bör därför ha ett system som gör det möjligt att omedelbart
observera ett dröjsmål. Ett sådant övervakningssystem bör omfatta
även de fall där tid för remissyttrande inte uttryckligen har angetts, men
där yttrande inte har kommit in till departementet ”inom skälig tid” (anvisningarna
s. 33).

Iakttagelser vid granskningen

Vid genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 har uppmärksammats
ett stort antal ärenden där handläggningstiden inte minst
till följd av remissförfarandet har blivit lång. Beträffande den inom vissa
departement omfattande remitteringen av icke sakprövade besvärsärenden
- främst s. k. deserta ärenden men också ärenden som avvisats på grund
av bristande partsbehörighet eller av andra formella skäl - hänvisas till föregående
avsnitt (s. 14-19 och 25-26).

För att ge en allmän uppfattning om vilka handläggningstider som ”normalt”
uppkommer vid regeringens prövning av besvärsärenden har i följande
tabell ställts samman uppgifter härom beträffande samtliga sådana
sakprövade ärenden under ett kvartal inom tre departement - utbildnings-,
jordbruks- och bostadsdepartementen. Någon närmare analys av de betydande
skillnaderna i handläggningstid mellan ifrågavarande olika ärendegrupper
görs inte i detta sammanhang.1 Frågan behandlas senare i denna promemoria
i samband med den där redovisade specialundersökningen av vissa särskilda
grupper av besvärsärenden.

'Sorn exempel på skillnaderna i handläggningstid för bostadsdepanementets ärenden
kan nämnas att besvär beträffande bidrag till energibesparande åtgärder, bostadslån
och förbättringslån genomgående avgjorts inom 1-2 månader, medan i stort sett alla
planärenden har tagit inemot ett halvt år (och i ett 30-tal fall avsevärt längre tid)
att avgöra. Att handläggningstiden är särskilt lång för sistnämnda ärendegrupp beror
till stor del på remissförfarandet (successiva remisser till exempelvis länsstyrelser samt
naturvårdsverket och/eller planverket).

KU 1975/76:50

101

Tabell ulvisande handläggnings/iden Jor sakprövade besvärsärenden inom utbildnings-,
jordbruks- och bostadsdepartementen under T.a kvartalet 1975

Antal avgjorda besvärsärenden
Tid	efter det besvären	inkom			efter det sista remissyttrandet
U	(96)	Jo	(96)	B	(96)	U	(96)	Jo	(96)	B	(96)
Inom 1 mån.:	34	(14,4)	0	(0)	10	(5,5)	101	(43,7)	4	(5,6)	5	(3,3)
Inom 1-2 mån.:	82	(34,7)	7	(7,3)	25	(13.8)	83	(35,9)	33	(46,5)	51	(33,3)
Inom 2-3 mån.:	31	(13,1)	15	(15,6)	22	(12,2)	18	(7,8)	21	(29,6)	48	(31,4)
Inom 3-4 mån.:	13	(5,5)	11	(11,5)	36	(19,9)	19	(8,2)	6	(8,5)	8	(5,2)
Inom 4-5 mån.:	11	(4,7)	6	(6,3)	17	(9,4)	7	(3,0)	4	(5,6)	9	(5,9)
Inom 5-6 mån.:	15	(6,4)	5	(5,2)	10	(5,5)	0	(0)	1	(1,4)	2	(1,3)
Inom 6 mån.-l år:	40	(16,9)	46	(47,9)	27	(14,9)	3	(1,3)	2	(2,8)	18	(11,8)
Efter mer än 1 år:	10	(4,2)	6	(6,3)	34	(18,8)	0	(0)	0	(0)	12	(7,8)
Totalt	236	(99,9)	96	(100,0)	181	(100,0)	231' (99,9)	7U	(100,0)	153	(100,0)

'Härtill kommer 3 ärenden där uppgift saknas om när yttrandena har kommit in
och 2 ärenden som inte har varit föremål för remissbehandling.

2Härtill kommer 25 ärenden där uppgift saknas om när yttrandena har kommit in.

Såsom framgår av tabellen har nästan alla av de här förtecknade besvärsärendena
varit föremål för remissbehandling. I det stora flertalet fall har
det endast varit beslutsmyndighetens yttrande (samt påminnelser från den
klagande) som inhämtats. För det fall att flera remissyttranden har hämtats
in har detta nästan genomgående skett genom s. k. kedjeremisser, dvs. en
instans yttrande har först avvaktats innan nästa remiss har skett, vilket
självfallet har inneburit en förlängning av handläggningstiderna i departementen.
Detta förfarande har iakttagits bl. a. beträffande ärenden om statsbidrag
till miljövårdande åtgärder (Jo) och olika plan- och byggnadstillståndsärenden
(B).

Till närmare belysning av hur lång tid vissa besvärsärenden har tagit
att avgöra hänvisas till den i underbilaga 6 redovisade tablån. 1 denna tablå
har tagits med ett sammanlagt åttiotal av de besvär som inom resp. olika
ärendegrupper och departement har haft den längsta handläggningstiden.
Bland de ärenden som har tagit särskilt lång tid att avgöra kan nämnas
besvär av kommun angående avgift för utstakning av byggnad (B 1975-12-11
nr 26, se nr 79 i tablån) och besvär av enskilda angående vägrat tillstånd
till byggnadsföretag m. m. (B 1975-01-23 nr 37 och B 1975-11-06 nr 49,
se nr 54 och 73 i tablån), vilka alla har tagit ca sex år att avgöra. Vidare
kan nämnas besvär av kyrkoråd angående gravdjup (S 1975-09-25 nr 3,
se nr 18 i tablån), där handläggningstiden har blivit fyra och ett halvt år.
I detta fall har den egentliga remissbehandlingen avslutats ovanligt lång
tid (drygt tre år) före regeringens beslut, som innebar att besvären bifölls.
Det bör i detta sammanhang särskilt strykas under att "lång handlägg -

KU 1975/76:50

102

ningstid” är ett mycket relativt begrepp, beroende på vad besvären avser
i sak. Sålunda måste exempelvis ett års handläggningstid för att avgöra
vem som skall förordnas på en tjänst eller få svenskt medborgarskap anses
vara en mycket lång tid, medan samma tid för avgörandet av ett komplicerat
byggnadsplaneärende, där åtskilliga remissyttranden och expertutredningar
krävs, kan vara en förhållandevis kort handläggningstid. Vidare är det uppenbart
att ett ärende där utgången bedöms som oviss kan ta avsevärt längre
tid än ett ärende där praxis är fast och entydig. Detta avgör bl. a. behovet
av att hämta in remissyttranden m. m.

I underbilaga 6 redovisas också ett antal brådskande ärenden, där trots
detta handläggningstiden har blivit så långt att ifrågavarande beslut har
förlorat sin aktualitet, vid det tillfälle då regeringen har tagit upp besvären
till avgörande. Detta gäller bl. a. ett antal besvär över tjänstetillsättning (t. ex.
Ju 1975-02-20 nr 28, Ju 1975-08-28 nr 4, U 1975-02-13 nr 34 samt U 1975-

07-03 nr 71 och 72, se nr 3, 4, 30, 36 och 37 i tablån). 1 samtliga dessa
fall har regeringens beslut blivit att besvären har lämnats utan åtgärd, eftersom
tiden för förordnandet hade gått ut (resp. tjänsten hade upphört). I
två av fallen skrev regeringen i beslutet att den fann att klaganden hade
bort förordnas på tjänsten (se nr 4 och nr 30 i tablån). Ett liknande fall
gäller besvär angående vägrad tjänstledighet i samband med barns födelse
(Ju 1975-02-20 nr 26, se nr 2 i tablån). Regeringen fann att tjänstledigheten
hade bort beviljas men beslutade även i detta fall att lämna besvären utan
åtgärd, eftersom de avsåg förfluten tid. Det har också förekommit ett antal
besvär angående trafiktillstånd, där regeringen har beslutat att lämna besvären
utan åtgärd, eftersom tillstånden hade löpt ut (t. ex. K 1975-03-13
nr 11 och K 1975-07-24 nr 12-17, se nr 20 och 23 i tablån). I ett liknande
fall har besvären lämnats utan åtgärd av regeringen, då det endast återstod
tre dagar av trafiktillståndets giltighetstid (K 1975-08-28 nr 27, se nr 25
i tablån). Även ett besvärsärende angående jakt efter älg på staten tillhörig
mark på renbetesland har lämnats utan åtgärd, eftersom den tid som avsågs
med det överklagade beslutet hade förflutit (Jo 1975-11-27 nr 26, se nr
45 i tablån). Till denna grupp av ärenden hör slutligen ett antal besvär
angående byggnadstillstånd, nybyggnadsförbud o. d., där besvären har lämnats
utan åtgärd, eftersom tiden för tillstånden (förbuden) hade gått ut (t. ex.
B 1975-02-13 nr 36, B 1975-03-13 nr 45 och B 1975-12-04 nr 11, se nr
56, 60 och 78 i tablån).

De nyss redovisade sammanlagt tretton fallen - där besvären har lämnats
utan åtgärd av regeringen, eftersom det överklagade beslutet har förlorat
sin aktualitet - har tagit i genomsnitt, cirka ett år att avgöra. Spännvidden
härvidl^är dock, som närmare framgår av de intagna exemplen i tablån
i underbilaga 6, mycket stor. Sålunda tog älgjaktsbesvären (se nr 45 i tablån)
bara två månader att avgöra, medan ett ärende om tillstånd att få bibehålla
en garagebyggnad (se nr 56 i tablån) tog hela fyra år att avgöra.1

'Då regeringens beslut fattades hade tillståndet upphört drygt två år tidigare.

KU 1975/76:50

103

Såsom framgår av exempelsamlingen i underbilaga 6 har i många fall
den relativt långa handläggningstiden berott på ett tidsödande remissförfarande
och inte på själva prövningen hos regeringen. Det mest extrema
exemplet på detta redovisas i nr 34 i tablån; i detta fall pågick inhämtandet
av remissyttranden i avsevärt över tre år, medan regeringens beslut (bifall
till besvären) fattades två veckor efter det att det sista remissyttrandet hade
kommit in. Ett par i viss mån liknande exempel redovisas i nr 16 och
43 i tablån. Betydligt vanligare är emellertid att det har gått en avsevärd
tid efter avslutad remissbehandling, innan regeringen har tagit upp besvären
till avgörande. I ett drygt trettiotal fall (av de redovisade exemplen i underbilaga
6) har regeringens avgörande dröjt mer än ett halvt år - och i
två fall (se nr 70 och 79 i tablån) i det närmaste tre år - efter det att
det sista remissyttrandet har kommit in till departementet. Viss ytterligare
skriftväxling (påminnelser, påstötningar, förklaringar o. d.) har dock ofta
förekommit under nämnda tid. Denna fråga - om kommunikation med
berörda parter - behandlas närmare i följande avsnitt.

Beträffande remitteringen har uppmärksammats att det mycket ofta har
förekommit att tid för yttrandet inte har satts ut. Detta förfaringssätt, som
inte stämmer överens med statsrådsberedningens anvisningar, synes rent
av vara det normalt tillämpade. För ett stort antal av bostadsdepartementets
byggnadsplaneärenden har dock remisstid (ofta två månader) satts ut. Vid
genomgången av departementsakterna har vidare observerats att det har
tagit mycket lång tid för vissa remissinstanser att expediera yttrande till
departementet. Som exempel kan nämnas att skolöverstyrelsens remissyttranden
ofta har kommit in till departementet först tre-fyra veckor (och
i några fall sex-åtta veckor) efter det att yttrandet har beslutats. Även vissa
länsstyrelser och länsskolnämnder har ibland dröjt flera veckor med att
expediera begärt remissyttrande. Som exempel på det motsatta förhållandet
kan nämnas arbetsmarknadsstyrelsen och rikss katte verket, som ofta omedelbart
efter beslutet har tillställt departementet detta.

Av exempelsamlingen i underbilaga 6 framgår vidare att utebliven remissbehandling
inte är någon garanti för att det blir ett snabbt regeringsavgörande
(se nr 46, 52 och 67). Ett av dessa ärenden (nr 46), som har
tagit drygt två år att avgöra, behandlas närmare i ett senare avsnitt av promemorian.
I de båda andra fallen har handläggningstiden blivit ca ett halvt
år.

1 samband med undersökningen av handläggningstiderna för regeringens
besvärsärenden har det ansetts vara av intresse att också studera förhållandena
beträffande ännu inte avgjorda ärenden. En genomgång har därför
skett av samtliga departements balansförteckningar, vilka upprättas årligen
och tillställs statsrådsberedningen. Ur de senast upprättade balansförteckningarna
har i underbilaga 9 ställts samman de äldsta ännu inte avgjorda
besvärsärendena inom resp. departement. Vidare har vissa uppgifter hämtats
in från departementen (expeditionscheferna) beträffande utvecklingen i stort
rörande antalet besvärsärenden. 1 underbilaga 10 har ställts samman uppgifter

KU 1975/76:50

104

om balansläget i stort för denna ärendegrupp inom de olika departementen
vid de tre senaste årsskiftena. Härav framgår att antalet oavgjorda besvärsärenden
vid nämnda tidpunkter har varit betydande och dessutom ökat
under senare år. Detta har skett trots avsevärda ansträngningar inom flera
departement att arbeta av ”balansen”. Den under förra året registrerade
synnerligen kraftiga nettoökningen på nästan 1 300 ärenden är dock, som
synes, till största delen att hänföra till en ny besvärsgrupp inom finansdepartementet,
nämligen besvär över beslut av riksskatteverket om kompensation
för mervärdeskatt på bostadsbyggande. Störst antal oavgjorda besvärsärenden
redovisas dock fortfarande för bostadsdepartementet, som också
har det största antalet mycket gamla ärenden.

7. Kommunikation med berörda parter

Gällande ordning m. m.

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial 1968:15 framhölls att det
är av stor betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningsförfarandet att den
som är part i ett ärende hos myndighet bereds tillfälle att innan ärendet
avgörs ta del av förebragt utredningsmaterial och få yttra sig över detta.
Åtgärden bidrar till att göra myndighetens utredning av ärendet så allsidig
och fullständig som möjligt. Om utredningsmaterialet inte delges parten
kan man ofta inte med säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade
upplysningar. Ett annat skäl som har anförts tala till förmån för att parter
får tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial är att det stärker deras förtroende
för myndigheterna, medan de i motsatt fall lätt bibringas uppfattningen
att ärendena avgörs utan hänsyn till deras synpunkter (se KU 1968:15
s. 11). Ytterst blir kommunikationsgrundsatsens iakttagande även ett verksamt
medel att befästa allmänhetens förtroende för förvaltningsmyndigheternas
handlande.

I propositionen (1971:30) om förvaltningsrättsreform framhöll departementschefen
att ett av de spörsmål som det var särskilt angeläget att reglera
i en förvaltningslag var frågan om kommunikation (prop. s. 465). Enligt
departementschefens uppfattning kunde man knappast överskatta betydelsen
av att den enskilde får tillfälle att göra sin röst hörd, innan ett för
honom ofördelaktigt förvaltningsbeslut meddelas. Principen att ”ingen skall
dömas ohörd” (kommunikationsprincipen) ger enligt departementschefen
uttryck åt ett elementärt krav på myndigheternas handläggning av sina ärenden.
Han uttalade vidare att det inte var tillräckligt med en skyldighet
för förvaltningsmyndighet att före ett ärendes avgörande underrätta part
om hans rätt att ta del av utredningsmaterialet i ärendet. I stället borde
myndighet åläggas att underrätta parten om det material som varav betydelse
för ärendets avgörande och lämna honom tillfälle att yttra sig över det.
Det var emellertid nödvändigt att förse regeln om kommunikationsplikt
med vissa undantag.

KU 1975/76:50

105

De aktuella bestämmelserna om kommunikationsplikt finns i 15 i? förvaltningslagen,
som har följande lydelse:

15 § Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats
om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och
tillfälle bereus honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra
ärende utan att så skett,

1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning,
utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och
fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars
skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.

Bestämmelserna i 14 § om begränsningar i rätten att ta del av det som

tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt
första stycket.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till uttalanden av
konstitutionsutskottet om det önskvärda i att frågan om kommunikation
ägnades större uppmärksamhet i departementen och att frågan behandlades
efter enhetliga riktlinjer. Enligt statsrådsberedningen torde det vara lämpligt
att som riktlinjer i fråga om kommunikation använda bestämmelserna i
15 5 förvaltningslagen. Paragrafens huvudregel om skyldighet för myndighet
att ex officio underrätta part om utredningsmaterialet i ett ärende och att
lämna honom tillfälle att yttra sig över det torde, enligt statsrådsberedningen,
ligga helt i linje med utskottets önskemål. Beaktas bör emellertid att regeln
om kommunikationsskyldighet tar sikte bara på slutliga beslut och att ett
beslut av annan karaktär, t. ex. ett beslut om inhibition1, alltså kan fattas
utan föregående kommunikation. Vidare torde kommunikation normalt vara
obehövlig om ett beslut bedöms gå i gynnande riktning för parten i fråga.
I anvisningarna anförs vidare följande (s. 49-50):

1 enlighet med vad som förutsätts i prop. 1971:30 bör kommunikation
normalt gå till så, att materialet eller avskrift av det skickas till parten.
I planärenden, koncessionsärenden och andra ärenden där materialet är
mycket omfattande eller av sådan art att översändande inte lämpligen kan
ske, torde man dock kunna nöja sig med att underrätta parten om det
material som finns och var det är tillgängligt. Undantagsvis bör kommunikation
kunna ske muntligen. I samband med att part bereds tillfälle att
yttra sig bör det normalt anges inom vilken tid yttrande skall ha kommit
in.

Se t. ex K 1975-03-20 nr 30, där regeringen med anledning av besvär av statens
järnvägar och vissa bussbolag ang. tillstånd (för trafikbolag) till linjetrafik för personbefordran
med buss förordnat att med verkan fr. o. m. 1975-04-04 och i avvaktan
på slutligt beslut i besvärsärendena i turlistan angivna turer inte skulle gälla.

KU 1975/76:50

106

Om part med vilken kommunikation skall ske saknar känt hemvist, bör
kommunikation kunna ske genom kungörelse. Detsamma gäller om kretsen
av parter är obestämd eller mycket stor. Kungörelsen bör tas in i lämpliga
tidningar och innehålla uppgifter om bl. a. det material som finns i ärendet,
var det finns tillgängligt och tid för yttrande över materialet. Om det efter
kungörandet kommer in ytterligare material i ärendet, torde ny kungörelse
normalt inte behöva utfärdas. 1 den utfärdade kungörelsen bör då anges
att tillkommande material kommer att finnas tillgängligt på samma plats
som det ursprungliga materialet.

I enlighet med vad som anförts i prop. 1971:30 skall det inte behöva
föreligga full bevisning om att part nåtts av underrättelse för att ett ärende
skall kunna avgöras. Är det av vikt att med säkerhet kunna konstatera
att underrättelsen nått parten kan det emellertid, som framhålls i propositionen,
vara praktiskt att använda sig av delgivningsförfarande enligt delgivningslagen.

Har kommunikation skett, bör anteckning härom göras på lämpligt sätt,
vare sig kommunikationen har skett skriftligen eller muntligen.

Iakttagelser vid granskningen

o. d.).

Den praktiska tillämpningen av kommunikationsreglerna redovisas närmare
i ett senare avsnitt av denna promemoria i samband med behandlingen
av vissa speciella grupper av besvärsärenden.

8. Motivering av regeringens beslut

Gällande ordning m. m.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt granskningsmemorial 1968 (KU
1968:15) frågan om motivering av konseljbeslut. Utskottet anförde bl. a.
att starka skäl talar för att Kungl. Maj:t i viss utsträckning lämnar beslutsmotivering
i administrativa partsärenden efter i princip samma normer
som anses böra gälla för underordnade myndigheter. Att konseljbeslut motiveras
syntes utskottet vara av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten
av att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper upprätthålls inom
förvaltningen. Utskottet framhöll att det från denna synpunkt framför allt
är av vikt att motivering i regel ges till Kungl. Maj:ts beslut i frågor av

KU 1975/76:50

107

principiell innebörd, liksom då Kungl. Majit ändrar underordnad myndighets
beslut eller frångår ståndpunkt som hävdas av sakkunnig remissinstans.

Konstitutionsutskottet återkom till frågan om motivering av konseljbeslut
i 1972 års granskningsbetänkande (KU 1972:26), där bl. a. redovisades resultatet
av en genomgång av samtliga Kungl. Majits besvärsärenden under
år 1971. Av de drygt 4 000 besvärsärendena för detta år hade besvären bi fal I its
i närmare 600 fall, dvs. något mindre än 15 %. Utskottet konstaterade att
viss beslutsmotivering, om än ofta ganska kortfattad, förekom i flertalet
av dessa ärenden. Vidare framhölls att i många fall, där motivering ej lämnats,
det inte syntes möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka
grunder som varit avgörande för Kungl. Majits bedömning. Det framhölls
dock att i åtskilliga andra fall - i huvudsak motsvarande de i förvaltningslagen
angivna undantagen i 17 S, framför allt besvär i tjänstetillsättningsärenden
- helt saknades beslutsmotivering. Likaså saknades beslutsmotivering
i det stora flertalet fall där besvären hade lämnats utan bifall och
Kungl. Majit sålunda inte hade ändrat den underlydande myndighetens
beslut. Sammanfattningsvis ansåg sig utskottet kunna konstatera att Kungl.
Majit i allt större utsträckning lämnade beslutsmotivering i huvudsak i enlighet
med de ovan redovisade principerna. Även om utskottet bland 1971
års konseljärenden hade uppmärksammat vissa fall där en mera utförlig
beslutsmotivering hade varit av värde, fann utskottet sålunda utvecklingen
på detta område tillfredsställande (KU 1972:26 s. 11).

1 1973 års granskningsbetänkande (KU 1973:20) redovisade utskottet en
mera omfattande och systematisk utredning av utvecklingen av Kungl.
Majits praxis i ärenden angående utlännings förvärv av svenskt medborgarskapgenom
naturalisation. Undersökningen gav utskottet anledning bl. a.
att - med hänvisning till tidigare uttalanden - ånyo understryka vikten
av att konseljbeslut i möjligaste mån förses med motivering. Utskottet anförde
vidare följande i frågan (KU 1973:20 s. 9):

Undersökningen ger i övrigt utskottet anledning att ånyo understryka
vikten av att konseljbeslut i möjligaste mån förses med motivering (jfr KU
1972:26). Även om det i många fall, där beslutsmotivering ej lämnats, inte
torde möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka grunder
som varit avgörande för Kungl. Majits bedömning torde det ofta - framför
allt för de enskilda personer som berörs av besluten men även för den
i allmänhet beslutande myndigheten (invandrarverket) - vara förenat med
olägenheter att motiven för Kungl. Majits beslut ej redovisats. Naturalisationsärendenas
mångskiftande natur med betydande individuella variationer
gör det, enligt utskottets mening, särskilt angeläget att Kungl. Majit
som praxisstyrande myndighet lämnar en så utförlig motivering som möjligt
i sina beslut. Det bör dock observeras att av hänsyn till såväl enskilda som
allmänna intressen närmare motivering av besluten i vissa fall ej bör lämnas
(jfr förvaltningslagen 17 § första stycket p. 3). Utskottet har vidare uppmärksammat
att, trots utformningen av 6 ^ medborgarskapslagen, i stort
sett samtliga Kungl. Majits dispenser ges med hänvisning endast till föreliggande
”särskilda skäl", vilket naturligt nog försvårar tolkningen av innebörden
i dessa beslut. Gränsdragningen mellan de fall där - till följd

KU 1975/76:50

108

av särskilda omständigheter - naturalisationsvillkoren anses uppfyllda och
de fall där ”särskilda skäl” föranleder dispens från något eller några av
de stipulerade villkoren är också ofta oklar.

I 17 § förvaltningslagen har intagits uttryckliga bestämmelser om skyldighet
för myndighet att ange vilka skäl som bestämt utgången i avgjort
ärende. I vissa fall får dock skälen helt eller delvis utelämnas, t. ex. om
beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa
om skälen eller om ärendet är särskilt brådskande. 17 5 förvaltningslagen
har följande lydelse:

17 5 Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl
som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis

1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt
att upplysa om skälen,

2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning,
utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,

3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd,
enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller

4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt

upplysa honom om dem i efterhand.

Departementschefen uttalade i prop. 1971:30 <s. 491) att det var uppenbart
att i förvaltningslagen borde ingå regler som slog fast principen om myndighets
skyldighet att motivera sina beslut. Om motiveringsskyldigheten
begränsades till vad som rimligen kunde begäras av myndigheterna i detta
hänseende, fanns det enligt hans mening inte anledning befara att myndigheterna
härigenom skulle belastas över hövan eller tvingas åsidosätta
önskemålen om snabb och effektiv handläggning av sina ärenden. Normalt
borde motiveringsskyldigheten begränsas till fall då det slutliga beslutet i
ett ärende gick part emot. Det kunde dock, framhöll departementschefen,
finnas behov att motivera även gynnande beslut, t. ex. med hänsyn till
vikten av ett vägledande uttalande av besvärsinstans i viss fråga. Vid sidan
om den nu berörda begränsningen i motiveringsskyldigheten borde även
andra begränsningar föreskrivas. För det fall att motivering hade utelämnats
borde dock, ansåg han, myndigheterna rekommenderas att om möjligt, på
begäran av part, skriftligen eller muntligen i efterhand upplysa honom om
skälen för beslutet.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till utskottets uttalanden
i ämnet och framhålls att de särskilda skrivanvisningarna som utfärdats
för departementen innehåller regler om motivering av regeringens beslut.
I underbilaga 7 redovisas det nuvarande innehållet i nämnda skrivanvisningar,
vilket i detta avseende i allt väsentligt överensstämmer med de
tidigare anvisningarna (utfärdade år 1968).

Av skrivanvisningarna framgår bl. a. att, om inte annat är särskilt föreskrivet
eller särskilda skäl föranleder annat, bör beslut i besvärsärenden
motiveras, när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning.

KU 1975/76:50

109

Särskilda skäl mot att redovisa motiv kari, enligt beredningen, vara att beslutet
innebär ett skälighets- eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande
av politisk natur eller att det har meddelats med anledning av ansökan
eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående antagning
för utbildning eller betygsättning eller annat liknande ärende. Motivering
kan också vara uppenbart obehövlig, t. ex. när besvär avslås eller underinstansens
motiv godtas. Vidare bör motivering kunna underlåtas i sådana
fall i övrigt som anges i 17 § första stycket förvaltningslagen. Även i beslut
som innebär bifall anges att motivering kan behöva redovisas. Så är fallet
om beslutet är av principiellt intresse och motivering kan behövas för att
ge underordnad myndighet eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter
som varit avgörande för utgången i ärendet. När skäl redovisas
skall detta, enligt anvisningarna, i allmänhet inte ske genom att man använder
sådana allmänt hållna uttryck som "på grund av särskilda omständigheter”
eller ”av särskilda skäl”. Dessa formuleringar kan dock användas
om man vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande.

I statsrådsberedningens anvisningar beträffande tillämpningen av förvaltningslagen
hos Kungl. Maj:t (regeringen) anförs bl. a. följande (s. 53-54):

Skrivanvisningarna bör även i fortsättningen vara vägledande, när det
gäller motivering av Kungl. Maj:ts beslut. Motivering bör emellertid kunna
underlåtas även i sådana fall som anges i 17 § första stycket förvaltningslagen
och som inte återfinns i skrivanvisningarna. Hit hör främst de under 3
och 4 upptagna fallen.

Emellertid torde motivering av Kungl. Maj:ts beslut inte i samma utsträckning
som beträffande underlydande myndigheters beslut böra begränsas
till fall då beslutet gått part emot. Härvid bör beaktas det nyss återgivna
yttrandet av KU om den särskilda betydelsen av att konseljbeslut motiveras.
Såväl i skrivanvisningarna som i prop. 1971:30 har också framhållits behovet
av motivering av gynnande beslut, om beslutet exempelvis är av principiellt
intresse.

Bestämmelserna om efterhandsmotivering i 17^ andra stycket förvaltningslagen
bör inte tillämpas hos Kungl. Majit. Som påpekats i skrivanvisningarna
kan emellertid en skrivelse från tjänsteman användas för serviceändamål,
t. ex. när man anser sig böra upplysa part, vars framställning
avslagits, om vilka möjligheter han har att i annan ordning få vad han
begärt och hur han i så fall skall förfara.

Även när det gäller den närmare metoden för redovisande av motiv bör
skrivanvisningarna fortfarande tillämpas. Motivering bör alltså kunna ske
bl. a. genom att man hänvisar till remissyttrande som återgetts i reciten
eller fogats som bilaga till beslutet, genom att man hänvisar till visst i
reciten angivet faktum eller genom att man har ett särskilt avsnitt med
motivering efter reciten. När skäl redovisas skall detta i allmänhet inte ske
genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck som "på grund
av särskilda omständigheter” eller ”av särskilda skäl”. Dessa formuleringar
bör dock kunna användas om man vill ge uttryck för att avgörandet inte
är prejudicerande.

I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelserna i 18 S förvaltningslagen
rörande underrättelse om beslut. Departementschefen framhöll

KU 1975/76:50

110

härom i propositionen 1971:30 (s. 500) att det för den enskilde givetvis är
av vikt att få reda på utgången i ett ärende som berör honom. Ett annat
skäl för en myndighet att lämna underrättelse om beslut är att besvärstiden
i allmänhet börjar löpa genom att beslutet ges till känna för den det riktar
sig till. Härtill kommer att åtskilliga beslut, framför allt förpliktande sådana,
ofta inte kan verkställas förrän den som direkt berörs av beslutet har fått
del av detta. Departementschefen erinrade också om att det i åtskilliga fall
fanns uttryckliga föreskrifter i specialförfattningarna som ålägger myndighet
att genom delgivning eller på annat sätt bringa beslut till parters och andra
intressenters kännedom. Eftersom någon enhetlig bestämmelse om underrättelseskyldighet
i detta avseende inte fanns togs en sådan in i 18 5 förvaltningslagen
av följande lydelse:

18 5 Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet
i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehövligt.
Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även
underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om
skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse
får ske genom delgivning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får överklaga
beslutet begär att skriftligen få del av detta.

I statsrådsberedningens anvisningar anförs härom följande (s. 56):

Uppenbarligen bör part normalt underrättas om beslut av Kungl. Maj:t.
Att underrättelse normalt skall ske har också förutsatts i skrivanvisningarna
för statsdepartementen. Som framhållits i prop. 1971:30 torde det ofta finnas
bestämmelser i specialförfattning som reglerar underrättelseskyldigheten.

I de fall då sådan bestämmelse saknas, bör som huvudregel gälla att underrättelse
sänds till klagande, förklarande och annan part som har yttrat
sig till Kungl. Maj:t eller med vilken kommunikation har skett. Angående
sättet för underättelse bör i sådant fall tillämpas samma regler som skall
gälla för kommunikation.

Som framhållits i skrivanvisningarna finns det i ärende med enskild sökande
eller klagande ofta skäl att ge myndighet besked om utgången i ärendet.
I sådant fall tillgodoses den enskilde partens intresse av att få veta
utgången enklast genom att han får en avskrift av skrivelsen till myndigheten.

Iakttagelser vid granskningen

Vid genomgång av 1975 års besvärsärenden har liksom tidigare observerats
att praxis när det gäller motivering av regeringens beslut är mycket skiftande,
såväl mellan departementen inbördes som mellan de olika ärendegrupperna.
När det gäller besvär i tjänstetillsättningsfrågor förekommer nästan aldrig
- vare sig beslutet blir bifall till eller avslag på besvären - någon närmare
beslutsmotivering, vilket kan sägas överensstämma med föreskrifterna i förvaltningslagen
liksom i statsrådsberedningens anvisningar. Försvarsdepartementet
tillämpar emellertid härvidlag en något annorlunda praxis och
lämnar ofta en närmare motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende
där regeringen med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet.

KU 1975/76:50

lil

1 flertalet fall då regeringen lämnar besvären utan bifall förekommer över
huvud taget ingen beslutsmotivering. Ofta torde emellertid skälen för regeringens
ståndpunkt kunna utläsas av själva ärendebeskrivningen (reciten).1
Inom många departement tillämpas därvid den metoden att om regeringen
helt instämmer i den överklagade myndighetens bedömning lämnas inte
någon motivering alls i beslutet. Inom andra departement sker tvärtom
ofta en särskild markering av just nämnda omständighet i regeringens beslut.

Beslutsmotiveringar är allmänt sett oftare förekommande då regeringen
med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet. Inte sällan är motiveringen
kortfattad. Så är t. ex. fallet då beslutets icke-prejudicerande karaktär
markeras genom formuleringar av typen "med hänsyn till särskilda
skäl”. Exempel på ett annat slag av vanliga kortfattade motiveringar är
hänvisningar till att nya omständigheter tillkommit i ärendet.

Frågan om förekomsten av motiveringar och motiveringarnas karaktär
belyses närmare i den undersökning av vissa ärendegrupper som redovisas
i det följande avsnittet.

9. Handläggning och beslut beträffande vissa grupper av besvärsärenden

Undersökningens uppläggning

I denna del av promemorian redovisas en undersökning av handläggning
och beslut beträffande åtta olika grupper av besvärsärenden. Undersökningen
har begränsats till ärenden som avgjorts vid regeringssammanträden under
perioden 1 januari-31 maj 1975. Begränsningen har föranletts av arbetstekniska
skäl (undersökningsresurser, protokollsleveranser från departementen
m. m.). Materialet har emellertid bedömts vara tillräckligt stort för att
medge vissa generella slutsatser.

Urvalet av dessa åtta ärendegrupper skedde i två steg. I det första steget
uttogs ett antal departement som handlägger ett förhållandevis stort antal
besvär. Till denna grupp räknades justitie-, försvars-, social-, kommunikations-,
finans-, utbildnings-, jordbruks-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen.
Samtliga besvärsärenden inom dessa departement under den
aktuella perioden gicks därefter igenom2 och fördelades på olika ärendegrupper.
Därvid visade det sig nödvändigt att undanta kommunikationsoch
utbildningsdepartementen från undersökningen eftersom antalet
besvärsärenden inom dessa båda departement var mycket stort och ärendena
dessutom var starkt splittrade på olika slags frågor.3

'Inom bostadsdepartementet består ofta reciten av en till beslutet fogad avskrift av
det överklagade beslutet.

! Viktigare iakttagelser vid denna genomgång som ej redovisas i den följande undersökningen
har inarbetats i andra avsnitt av denna promemoria.

3 Här bör framhållas att statsrådsberedningens statistik över ärendefördelning inom
departementen (se underbilaga 2) inte var tillgänglig vid denna undersöknings igångsättande.

KU 1975/76:50

112

I det andra steget valdes inom de sju återstående departementen en -och beträffande ett departement två - av de antalsmässigt största ärendegrupperna.
Som redan framhållits i samband med redovisningen av uppgifter
om besvärsärendenas fördelning inom departementen (se ovan avsnitt
2) har följande ärendegrupper undersökts:

Besvär i fråga om Departement

återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen Ju

vapenfri tjänst Fö

ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl. S

utskänkningsfrågor samt upptagande på spärrlista Fi

tillstånd att förvärva jordbruksfastighet Jo

utbildningsbidrag A

stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus B

Undersökningen av under perioden januari-maj 1975 avgjorda ärenden
grundar sig i första hand på de protokollerade besluten. 1 ett stort antal
ärenden - för några ärendegrupper i samtliga ärenden - har dessutom till
besluten hörande akter studerats. Med hjälp av detta material har olika
aspekter av handläggningen kunnat belysas. Uppmärksamhet har bl. a. ägnats
åt remitteringspraxis, kommunikationspraxis och handläggningstid. För
att på ett enkelt sätt kunna beräkna ett ärendes handläggningstid har det
varit nödvändigt att göra ett schablonmässigt antagande om tidpunkten
för besvärsskriftens ingivande till departementet. Den faktiska ankomstdagen
framgår nämligen endast undantagsvis av det protokollerade beslutet
(däremot självfallet av akten där ju själva besvärsskriften återfinns). Den
nämnda tidpunkten har bestämts till en månad efter den dag då det överklagade
beslutet fattades. Därmed har - förutom till besvärstiden på tre
veckor - viss hänsyn också tagits till ev.fördröjning vid myndighetens expediering
och klagandens utkvittering av beslutet. Ett allmänt intryck från
studiet av akterna är att detta antagande i allmänhet stämmer väl med
de faktiska förhållandena.

Själva besluten har undersökts med avseende på innebörd, dvs. bifall,
avslag etc. Vidare har studerats om beslutet åtföljs av motivering och -i förekommande fall - motiveringens karaktär.

För varje undersökt ärendegrupp redovisas inledningsvis gällande bestämmelser,
ev. pågående utredning m. m.

9.1. Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen (justitiedepartementet)

Gällande regler

Enligt vapenlagen (1973:1176) beslutar polismyndigheten om tillstånd att
inneha skjutvapen. Beslutet kan överklagas hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens
beslut får talan ej föras.

Flar innehavare av skjutvapen genom missbruk, oaktsamhet eller på annat
sätt visat att han är olämplig att inneha vapen eller föreligger eljest skälig

KU 1975/76:50

113

anledning därtill, får tillståndet återkallas, Återkallelsebeslutet fattas av polismyndigheten
och kan överklagas hos länsstyrelsen. Till skillnad mot vad
som är fallet i tillståndsfrågan får talan mot länsstyrelsens beslut föras hos
regeringen genom besvär.

Iakttagelser vid granskningen

Under de fem första månaderna 1975 avgjorde regeringen 14 ärenden
som gällde återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen. Det är alltså en
förhållandevis liten grupp av ärenden som studerats. Som framgår av underbilaga
2 a har den dock under åren 1970-1974 - näst tjänstetillsättningsärendena
- utgjort den största ärendegruppen inom justitiedepartementet.

Samtliga ärenden utom tre har remitterats till vederbörande länsstyrelse
för yttrande utan angivande av remisstid. Bland de ärenden som ej remitterats
återfinns två deserta ärenden. Det tredje ej remitterade ärendet
gäller beslut av länsstyrelse att ej pröva besvär över beslut av polismyndighet
eftersom besvären kommit in för sent.

1 denna ärendegrupp förekommer tre deserta ärenden, av vilka två ärenden
- som redan nämnts - ej remitterades. Det tredje ärendet remitterades däremot.
1

I samtliga elva remitterade ärenden utom ett har klaganden bereus tillfälle
att yttra sig över remissvaret. Det remissyttrande som ej delgivits den klagande
innehåller endast en hänvisning till det överklagade beslutet och till
att intet nytt tillförts ärendet. Enligt anteckning i akten har remissyttrandena
delgivits den klagande för eventuellt svar senast inom 7 till 10 dagar från
mottagandet. 1 fyra av de tio ärenden där klaganden delgivits remissyttrande
har påminnelser kommit in.

De uppgifter om kommunikation som lämnats ovan grundar sig på ett
studium av akterna. I de protokollerade besluten har i tre fall antecknats
att påminnelser kommit in. I ett ärende saknas alltså anteckning om påminnelser.
2 Vidare har anteckning om att klaganden beretts tillfälle att komma
in med påminnelser men ej avhörts, gjorts i ett av de sex fallen.1

Den totala handläggningstiden överstiger endast i ett fall tre månader.3
Handläggningstiden i departementet efter avslutad remissomgång uppgår
i inget fall till över två månader.

Regeringen beslöt i åtta av de 14 ärendena att lämna besvären utan bifall.
Någon motivering för besluten ges ej. I reciten uppges i samtliga ärenden
utom ett4 det eller de lagrum som polismyndigheten åberopat som stöd
för sitt beslut att återkalla tillståndet.

1 För närmare uppgifter om detta ärende, se underbilaga 3, nr 1.

2 Beslut 24/4 nr 43.

3I detta fall (16/1 nr 12) inkom besvärsskrivelsen den 8 maj 1974 till departementet
och ärendet avgjordes vid regeringssammanträde den 16 januari 1975. I ärendet inväntades
emellertid ett läkarintyg som utfärdades den 9 december. Först därefter
kunde behandlingen av ärendet inledas med infordrande av remissyttrande från
länsstyrelse.

“Beslut 29/5 nr 96.

8. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

114

I tre ärenden upphävde regeringen myndigheternas beslut. I ett fall hade
länsstyrelsen tillstyrkt bifall till besvären, vilket också framgår av beslutets
recitdel. Där framgår vidare att ett läkarintyg ingetts i ärendet. Någon egentlig
motivering till beslutet lämnas emellertid inte. I de båda andra fallen har
vederbörande länsstyrelse avstyrkt bifall till besvären. I båda fallen åtföljs
regeringens bifallsbeslut av en tämligen ingående motivering.

Regeringens beslut i återstående tre ärenden innebär att besvären ej upptas
till prövning eftersom de inte anförts inom föreskriven tid. Datum för delgivningen
av länsstyrelsens beslut framgår av reciten i två av besluten men
ej i det tredje.1 I akten återfinns uppgift om detta datum. När besvärsskrivelsen
kom in till departementet uppges i alla tre fallen i reciten. Förseningen
uppgår i ett ärende till fyra dagar, i de övriga båda fallen till flera
månader.

9.2. Vapenfri tjänst (försvarsdepartementet)

Gällande regler m. m.

Värnpliktig äger enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst erhålla tillstånd
att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av
vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Ansökan
om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden,
som består av ordförande och sex andra ledamöter, utsedda av regeringen.
Talan mot beslut av vapenfrinämnden föres hos regeringen genom besvär.

Sedan hösten 1973 pågår en utredning för översyn av lagen om vapenfri
tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst. Utredningen har antagit namnet 1973 års vapenfriutredning
(Fö 1973:01). I utredningen ingår ledamöter från de fyra största riksdagspartierna.
Enligt uppgift i 1976 års kommittéberättelse beräknas utredningen
slutföra sitt arbete under år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Inledningsvis kan påpekas att det är förhållandevis vanligt att besvär anförs
över vapenfrinämndens beslut. Av en statistisk rapport som nyligen utarbetats
inom försvarsdepartementet2(se tabells. 117) framgår att under senare
år har omkring 30 % av vapenfrinämndens avslagsbeslut överklagats hos
regeringen. Tabellen visar bl. a. vidare att tillströmningen av besvär var
särskilt stark under de första åren av 1970-talet, vilket ledde till en ökande
balans av oavgjorda ärenden. Ärendebalansen var som störst vid årsskiftet
1972-1973 men har därefter nedbringats. Vid det senaste årsskiftet uppgick
den till 81 ärenden.

Som redan framhållits utgör ärenden rörande vapenfri tjänst den klart
' Beslut 7/5 nr 40.

2Statistik rörande värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och anmälningar om vägran
m. m. 1966-1974. Försvarsdepartementet 1976-01-20.

KU 1975/76:50

115

största gruppen av besvärsärenden inom försvarsdepartementets verksamhetsområde
(se även underbilaga 2 b). Under perioden januari-maj 1975
avgjorde regeringen 139 ärenden, vilket är drygt hälften av samtliga avgjorda
besvärsärenden inom försvarsdepartementet under denna period.

Beträffande handläggningen av dessa ärenden har från departementet allmänt
framhållits, att beslut i vapenfriärenden av ett stort antal enskilda
sökande upplevs som ett avgörande med utomordentligt stora personliga
konsekvenser. Denna omständighet gör enligt departementet vapenfribesvären
till en grannlaga och svår ärendegrupp att handlägga. Hänsynen till
den enskilde sökandens personlighet och sociala situation kräver ibland en
särskild försiktighet vid handläggningen som kan medföra att det ter sig
olämpligt att påskynda ett beslut, i synnerhet om detta kan gå den sökande
emot. Remiss och förnyad utredning kan då i tveksamma fall (vilka inte
är så få) bli resultatet av beredningen i departementet. Detta medför naturligtvis
förlängd handläggningstid. Slutligen har från departementet upplysts
att vapenfribesvär inte sällan leder till skriftväxling och telefonsamtal
med den sökandes föräldrar, vänner m. fl., förutom de aktiviteter som de
sökande själva stundom utvecklar.

Av den utförda undersökningen framgår att remiss till vapenfrinämnden
endast förekommit i ett litet antal fall. I drygt hälften av dessa har nämnden
anmodats att verkställa ny utredning och därefter avge yttrande, i övriga
fall endast att avge yttrande. I de förra fallen har så gott som genomgående
en ganska lång tid - i flera fall ett halvår eller mera - förflutit innan beslutet
om remiss fattats. Senaste dag föravgivandeav remissyttrandet harej angetts
i remisskrivelsen.

I samtliga fall där nämnden avstyrkt bifall till besvären har klaganden
beretts tillfälle att komma in med påminnelser inom viss tid, i allmänhet
14 dagar. Möjligheten att avge påminnelser har som regel utnyttjats av
de klagande.

Den tid som förflutit mellan den beräknade tidpunkten för besvärsskrivelsens
ingivande1 och beslutsdagen uppgår till mindre än tre månader för
121 ärenden (87 %). Mediantiden ligger mellan 1 och 2 månader. Bland
de ärenden som har en längre handläggningstid än tre månader återfinns
alla de remitterade ärendena utom ett. För ett par av dessa ärenden uppgår
den totala handläggningstiden till mer än ett år. Handläggningstiden i departementet
av remitterade ärenden (före och efter remissbehandlingen)

11 ett ärende (30/1 nr 13) har utgångspunkten för beräkningen varit den faktiska
ankomstdagen. Vapenfrinämndens beslut i detta ärende fattades den 7 juni 1973.
Beslutet utkvitterades dock först den 25 november 1974. Under mellantiden hade
nämnden bl. a. sökt nå den sökande under en adress i Australien. Besvärsskrivelsen
inkom till departementet den 13 december.

KU 1975/76:50

116

är självfallet kortare. I några fall ligger den dock i intervallet 7-10 månader.
Större delen av denna tidsperiod infaller före remitteringen.'

Regeringens beslut i besvärsärenden angående vapenfri tjänst under åren
1966-1975 framgår av tabell 5 i ovannämnda statistiska rapport från försvarsdepartementet.
Till tabellen, som återges på följande sida, har i rapporten
fogats följande förklaringar:

Med ”ej prövning” avses i allt väsentligt ärenden som inkommit
efter besvärstidens utgång och därför ej upptagits till prövning.

Med ”ej åtgärd” avses ärenden där regeringsbeslut i sakfrågan varit
obehövligt. Det kan gälla ärenden där ansökan återtagits, där vederbörande
blivit frikallad eller eljest något inträffat som lett till att frågan om vapenfri
tjänst blivit inaktuell.

Med ”återförvisade” avses ett före år 1970 relativt ovanligt beslut,
som innebar att vapenfrinämnden hade att pröva frågan på nytt. Numera
remitteras oftast sådana ärenden till vapenfrinämnden med föreskrift om
att ny utredning skall göras och att nämnden härefter skall yttra sig över
denna.

' Beträffande två ärenden med särskilt lång handläggningstid lämnas närmare uppgifter
i underbilaga 6, nr 5-6.

KU 1975/76:50

Besvär till regeringen över vapenfrinämndens beslut

117

År Av vapenfri- Inkomna nämnden icke besvär bifallna an- till re-sökningar geringen	% av i vapen-frinämnden icke bifallna ansökningar	Ärende-balans vid resp. årsskifte	*
1966 7	0	0	0
1967 100	45	45,00	6
1968 245	85	34,69	18
1969 541	173	31,98	59
1970 977	316	32,34	122
1971 790	316	40,00	126
1972 1 181	359	30,40	188
1973 1 083	270	24,93	134
1974 1 049	293	27,93	67
1975 951 1976	314	33,02	81

	Av regeringen avgjorda besvärsärenden angående vapenfri tjänst
År	Antal	Bifall		Ej bifall	Ej prövning	Ej åtgärd	Återförvisade
		Antal	%	Antal	%	Antal %	Antal %	Antal	%
1966	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
1967	39	0	0	37	94,88	1	2,56	1	2,56	0	0
1968	73	4	5,48	60	82,19	3	4,11	3	4,11	3	4,11
.969	132	1	0,76	123	93,18	5	3,79	3	2,27	0	0
1970	253	2	0,79	231	91,30	20	7,91	0	0	0	0
1971	312	13	4,17	254	81,41	45	14,42	0	0	0	0
1972	297	16	5,39	260	87,54	21	7,07	0	0	0	0
1973	324	14	4,33	269	83.02	37	11,42	4	1,23	0	0
1974	360	15	4,17	312	86,66	29	8,06	4	1,11	0	0
1975 1976	300	15	5,00	248	82,67	31	10.33	4	1,33	2'	0,67

1 Dessa två ärenden är avskrivna.

Källa: Statistik rörande värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och anmälningar om
vägran m. m. 1966-1974. Försvarsdepartementet 1976-01-20. Kompletterad med uppgifter
för år 1975 och med ärendebalanser vid resp. årsskifte.

KU 1975/76:50

118

De värden som kommit fram vid undersökningen av ärenden som avgjorts
under perioden januari-maj 1975 ligger mycket nära tabellens. Av de 139
avgjorda ärendena har 5 (4 %) bifallits, 120 (86 %) lämnats utan bifall, 13
(9 %) ej upptagits till prövning och 1 (1 %) lämnats utan åtgärd.

Besluten att bifalla besvären är i tre fall motiverade genom en hänvisning
till 1 § lagen om vapenfri tjänst. I de båda övriga fallen saknas motivering.
Av de senare beslutens recitdel framgår att vapenfri nämnden verkställt ytterligare
utredning i dessa ärenden och därefter avgett yttrande.

Samtliga beslut att lämna besvären utan bifall har inte motiverats på
annat sätt än att vapenfri nämndens motivering försitt avslagsbeslut refereras
i reciten.

I alla ärenden som inte har prövats av regeringen har besvären kommit
in för sent, vilket framgår av reciten. Där anges alla datum som är av
betydelse i sammanhanget, nämligen datum för utkvittering av vapenfrinämndens
beslut, senaste dag som besvärsskrivelsen skulle ha kommit in
samt vilken dag skrivelsen faktiskt kom in till departementet. Förseningen
uppgår i två ärenden till två dagar, i två andra ärenden till tre dagar, i
ett ärende till fyra dagar, i fyra ärenden till fem dagar och i ett ärende
till sex dagar. I återstående tre ärenden är förseningen längre än en vecka.
Av ett par besvärsskrivelser framgår att klaganden varit medveten om förseningen
men ändå förväntat sig att besvären skulle prövas.

Det ärende som lämnats utan åtgärd har föregåtts av remiss till vapenfrinämnden,
som beslutat överlämna ärendet till värnpliktsverket för prövning
av klagandens duglighet för krigstjänst. Därvid har klaganden frikallats
från att fullgöra värnplikt.

9.3 Ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl. (socialdepartementet)
Gällande regler m. m.

I brev till socialstyrelsen den 25 maj 1973 (1973:493) har Kungl. Maj:t
meddelat bestämmelser om ersättning för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl. Som rymlingar räknas

a) person, som avvikit eller permitterats från ungdomsvårdsskola eller
fångvårdsanstalt eller avvikit eller beviljats tillfällig permission från allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

b) person, som intagits i ungdomsvårdsskola och vårdas utom skolan,

c) person, som beviljats s. k. frigång från fångvårdsanstalt,

d) person, som intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och
som bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

Av bestämmelserna framgår vidare att ansökan om ersättning när det
är fråga om belopp över 300 kr. ges in till socialstyrelsen, som beslutar
i ärendet utom i vissa undantagsfall då styrelsen skall med yttrande och
den utredning som behövs överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

KU 1975/76:50

119

1 socialstyrelsens beslut i dessa ärenden anges att talan mot beslutet förs
hos regeringen genom besvär.

Närmare bestämmelser om ersättning för skador av detta slag framgår
av cirkulär utfärdat av socialstyrelsen den 20 december 1973.

Med anledning av ett riksdagsbeslut våren 1974(JuU 1974:1, rskr 1974:42)
bemyndigade Kungl. Maj:t den 28 juni 1974 justitieministern att tillkalla
en utredning rörande frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. Utredningen
har antagit namnet Brottsskadeutredningen (Ju 1974:18). Utredningens
huvuduppgift är enligt direktiven att föreslå en utbyggnad av möjligheterna
till ersättning till brottsoffer för personskador och pröva frågan
om en utvidgning av ersättningssystemet till att avse även ersättning för
sakskador. Därutöver skall utredningen behandla den här aktuella frågan
om ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. I direktiven uppges
att inom justite- och socialdepartementen pågår en översyn av detta ersättningssystem,
föranledd av en resolution av Nordiska rådet den 21 februari
1968. Enligt direktiven bör de sakkunniga fullfölja den pågående översynen
av rymlingsanslaget och förutsättningslöst pröva huruvida rymlingsskadefrågorna
och frågorna om ersättning till brottsoffer bör sammanföras till
en gemensam administration under justitiedepartementet. Även om en sammanföring
kommer till stånd, kan det enligt direktiven finnas skäl att i
vissa avseenden ha en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget.

De sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka
organ som bör ta hand om ersättningsprövningen. Bl. a. bör utredningen
överväga en ordning där ärendena handläggs av en domstolsliknande nämnd
eller någon redan befintlig myndighet.

I utredningen ingår som ordförande riksåklagaren och som ledamöter
en riksdagsledamot från centerpartiet och en från socialdemokraterna. Enligt
kommittéberättelsen för 1976 beräknas utredningen slutföra sitt arbete under
år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Ärenden rörande rymlingsskador har under senare år utgjort den klart
största gruppen av besvärsärenden inom socialdepartementet (se underbilaga
2 c). Antalet slutbehandlade ärenden under de fem första månaderna av
1975 är 71, vilket motsvarar 46 % av samtliga avgjorda besvärsärenden inom
socialdepartementet under denna period.

I samtliga 71 ärenden har besvärsskrivelsen omgående sänts på remiss
till socialstyrelsen utan angivande av remisstid. Detta har inneburit att i
de fall, som sedermera bedömts vara deserta på grundval av uppgifter som
lämnats av socialstyrelsen i remissyttrandet, har styrelsen också yttrat sig
i själva sakfrågan.'

Från departementet har upplysts att eftersom socialstyrelsen i sina akter

KU 1975/76:50

120

har delgivningsbevisen har det bedömts vara lämpligt att samtliga ärenden
remitteras till styrelsen. Styrelsen har under hand meddelats att yttrande
i sakfrågan inte behövs, om det visar sig att besvären har kommit in för
sent.

Såvitt framgår av akterna har i inget av de här undersökta ärendena klaganden
fått del av remissyttrandet.

Förutom remitteringen har som framgår av anteckningar i akten i flertalet
ärenden kompletterande undersökningar företagits av departementet genom
telefonkontakter med den klagande, med försäkringsbolag, med bilverkstäder
m. fl.

Mediantiden för hela handläggningen inklusive remissbehandlingen ligger
mellan 5 och 6 månader. Som framgår av följande tabell är emellertid spridningen
stor.

Total	Antal	%
handläggningstid	ärenden
0-3	12	17
3-6	31	44
6-9	7	10
9-12	10	14
12-15	10	14
15-18	1	1
Summa	71	100

I ett tiotal ärenden är handläggningstiden alltså mindre än 3 månader
men i ungefär lika många ärenden uppgår den till ett år eller mera. I underbilaga
6 (nr 8-15) redovisas närmare ett antal fall med särskilt lång handläggningstid.

Eftersom remissbehandlingen i allmänhet tar kort tid, är mediantiden
för handläggningen i departementet efter avslutad remissomgång endast
ca en månad kortare än motsvarande tid för den totala handläggningen.
I flera fall med lång total handläggningstid har emellertid också remisstiden
varit lång. Därmed förändras tydligt fördelningen av ärenden på handläggningstid,
vilket framgår av följande tabell.

Handläggningstid i departementet i månader	Antal ärenden	%
0-3	26	37
3-6	32	45
6-9	6	8
9-12	6	8
12-15	1	1
Summa	71	99

KU 1975/76:50

121

Av en jämförelse mellan denna och föregående tabell kan bl. a. utläsas
att endast ett ärende har haft en handläggningstid på över ett år i departementet1
medan antalet ärenden med en total handläggningstid av samma
längd uppgått till elva.

Beträffande handläggningstiderna kan ytterligare en iakttagelse göras.
Flertalet ärenden med lång total handläggningstid har avgjorts under periodens
tidigare del. Endast ett fåtal ärenden, i vilka beslut fattats under
april och maj månader 1975, har handlagts under en period av ett år eller
däromkring. Enligt uppgift från departementet beror denna förändring på
en personalförstärkning som skedde på enheten under februari 1975.

Regeringen lämnade besvären utan bifall i 52 ärenden (73 %). I 13 ärenden
(18 %) innebar beslutet en ändring i socialstyrelsens beslut, dvs. ersättningsanspråken
i besvären godtogs helt eller i viss utsträckning av regeringen.
5 ärenden (7 96) upptogs ej till prövning, eftersom besvären inte anförts
i rätt tid. Förseningen uppgår i fyra fall till en dag och i det femte till
22 dagar. Slutligen lämnades besvären i ett ärende utan åtgärd.2

Besluten att lämna besvären utan bifall åtföljs i det stora flertalet ärenden
inte av någon motivering. I några ärenden motiveras beslutet med att "ersättning
för ifrågavarande skada inte bör utgå ur femte huvudtitelns förslagsanslag
Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.”. Från
departementet har upplysts att denna formulering använts i syfte att precisera
den motivering som lämnats i det överklagade beslutet. I samtliga avslagsbeslut
återges det överklagade beslutets motivering i reciten.

Inget av ändringsbesluten har försetts med motivering. I ungefär hälften
av fallen framgår av reciten att nya upplysningar inhämtats, förslag lämnats
av socialstyrelsen i remissyttrande m. m.

9.4 Utskänkningsärenden (finansdepartementet)

Gällande regler m. m.

För rätt till utskänkning av rusdrycker erfordras enligt rusdrycksförsäljningslagen
(1954:521) tillstånd, vilket utom i vissa undantagsfall meddelas
av länsstyrelsen i det län där utskänkningen skall äga rum. Över ansökan
om utskänkningstillstånd skall länsstyrelsen med undantag för visst fall
inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten och

1 Ärendet redovisas närmare i underbilaga 6, nr 10.

2 Som framgår av reciten i detta ärende (23/1 nr 40) hade skadan i fråga uppkommit
då en personbil kolliderat med en ko som tillhörde en yrkesskola. Kon hade hoppat
över ett ca 110 cm högt stängsel och kommit ut i vägbanan. I motiveringen till
sitt avslagsbeslut, vilket återges i reciten, framhöll socialstyrelsen att skadan inte
vållats genom någon oaktsamhet eller försummelse från skolans sida och alt under
sådana förhållanden någon skadeståndsskyldighet inte kunde föreligga för statsverket.

KU 1975/76:50

122

fullmäktige i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas. Fullmäktige
skall höra kommunens nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen får ej meddela
tillstånd till utskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige,
det s. k. kommunala vetot. Även inskränkningar i fråga om utskänkningens
bedrivande, som föreslagits av fullmäktige, är länsstyrelsen skyldig att fastställa
i den mån inskränkningarna icke rör måltidstvång, kvantitetsbegränsning,
tiden för utskänkningens början, förbud mot utskänkning till viss
person eller viss kategori av person, m. m. Förutom det länsstyrelsen fastställer
av inskränkningar som kommunen föreslagit kan länsstyrelsen lämna
egna föreskrifter rörande utskänkningen. Iakttas inte bestämmelserna i lagen,
med stöd av denna meddelade föreskrifter eller uppfyller utskänkningsrörelse
inte de särskilda krav som "med hänsyn till nykterhet, ordning och
trevnad böra uppställas på sådan rörelse”, skall länsstyrelsen alltefter omständigheterna
tillhålla rättighetsinnehavaren att vidtaga rättelse, återkalla
tillståndet eller meddela viss föreskrift för utskänkningen.

Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut om meddelat tillstånd till årsutskänkning (utom
trafikutskänkning) skall kungöras i den eller de tidningar inom orten där
allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande
av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för kungörandet.

Bestämmelserna rörande utskänkning av öl, vilka återfinns i ölförsäljningslagen
(1961:159), är i berörda delar väsentligen desamma. Liksom i fråga
om utskänkning av rusdrycker skall länsstyrelsen inhämta yttranden från
bl. a. kommunfullmäktige och får ej meddela tillstånd till utskänkning som
avstyrkts av denna. Någon skyldighet för länsstyrelsen att fastställa inskränkningar
som föreslagits av kommunfullmäktige föreligger däremot inte. En
annan skillnad är att länsstyrelsen ej behöver inhämta länsnykterhetsnämndens
yttrande över ansökan om tillstånd till utskänkning. Inte heller behöver
länsstyrelsens beslut att meddela tillstånd kungöras i kommunens tidning
eller tidningar. Det är till fyllest att beslutet anslås hos myndigheten.

Alkoholpolitiska utredningen (APU) avlämnade hösten 1974 sitt slutbetänkande
Alkoholpolitik (SOU 1974:90-93). Utredningen föreslår bl. a. alt
bestämmelser om utskänkning av rusdrycker, öl och alkoholfria drycker
sammanförs i en gemensam lag, benämnd lag om handel med drycker.
Vad APU föreslårom tillståndsprövningen i allmänhet innebären skärpning
i förhållande till vad som gäller f. n. Däremot behålls enligt utredningens
förslag i stort sett nuvarande ordning för handläggning av tillståndsärenden.
Dock föreslås att det kommunala vetot slopas, när det gäller rätten att meddela
detaljbestämmelser om utskänkningens bedrivande. Besvärsreglerna
föreslås bli oförändrade.

Vid regeringssammanträde den 12 februari 1976 bemyndigades socialministern
att tillkalla en beredningsgrupp för frågor avseende alkoholpolitiken.
I direktiven till beredningsgruppen, vilka tillkommit efter samråd
med chefen för finansdepartementet, anför socialministern bl. a. följande:

KU 1975/76:50

123

Jag vill understryka att alkoholmissbruket är ett av de största sociala
problemen i vårt samhälle. Det är därför angeläget att åtgärderna mot alkoholmissbruket
utformas i första hand från socialpolitiska utgångspunkter.
Huvudansvaret för alkoholpolitiken bör framdeles ligga på socialdepartementet
med en bibehållen handläggning av beskattningsfrågorna m. m. i
finansdepartementet och av utbildnings- och forskningsfrågorna samt organisationsstödet
i utbildningsdepartementet.

Jag finner det angeläget att med denna utgångspunkt snabbt kunna få
till stånd en mera samlad belysning av de alkoholpolitiska frågorna. Sambandet
mellan alkoholmissbruk och vissa slag av brottslighet motiverar också
att de brottsförebyggande insatserna särskilt beaktas. Arbetet med att redovisa
beslutsunderlag för bedömning av de alkoholpolitiska frågorna bör
bedrivas i en till socialdepartementet knuten beredningsgrupp med representanter
för andra berörda departement. Gruppens uppgift bör vara att,
på grundval av alkoholpolitiska utredningens betänkande och remissyttrandena
över det, redovisa ett samlat underlag för regeringens ställningstagande
till de alkoholpolitiska frågorna.

De organisatoriska konsekvenserna på myndighetsnivå av nu nämnda
ställningstagande behöver utredas närmare av beredningsgruppen. Det är
därvid angeläget att i socialstyrelsen kunna skapa former för fortlöpande
samråd med nykterhetsorganisationer och andra folkrörelser i alkoholpolitiska
frågor liksom med statens ungdomsråd. Med de betydelsefulla uppgifter
inom alkoholpolitiken som ligger på utbildningsväsendet blir det också
viktigt att finna lämpliga samverkansformer i dessa frågor med skolöverstyrelsen.
En översyn behöver vidare komma till stånd av de uppgifter beträffande
alkoholpolitiken som f. n. ligger på riksskatteverket.

Aikoholpolitiska utredningen har lagt fram omfattande och detaljerade
förslag om den närmare utformningen av alkoholpolitiken. Flera av de väsentliga
förslagen har mött stark kritik, bl. a. några som i den allmänna
debatten väckt stort intresse, t. ex. om mellanölet och om åldersgränsen
vid inköp i systembutik. Författningsförslagen behöver i väsentliga avseenden
omarbetas av beredningsgruppen med hänsynstagande till den allmänna
inriktning av alkoholpolitiken som jag nyss har angett. De regler
och restriktioner som fastställs måste kunna kontrolleras effektivt. Betydande
förstärkningar kan behövas för länsstyrelsernas verksamhet med tillstånd
och kontroll av försäljning och servering av alkoholhaltiga drycker.
Det är också viktigt att kunna finna lämpliga former för kommunernas
medverkan i detta arbete.

Enligt direktiven bör arbetet om möjligt vara avslutat före utgången av
1976.

Iakttagelser viel granskningen

Under perioden januari-maj 1975 avgjorde regeringen 17 besvärsärenden
i utskänkningsfrågor. Besvären avser i drygt hälften av fallen beslut av
länsstyrelse att vägra tillstånd lill utskänkning av öl, vin och starköl eller
spritdrycker. I övriga ärenden gäller besvären beslut om tid för utskänkning,
om återkallelse av tillstånd, om meddelad varning m. m. Klagande i nu
nämnda ärenden är det företag - bolag eller enskild firma - som bedriver

KU 1975/76:50

124

eller avser bedriva utskänkningsrörelse. I ett ärende avser besvären
länsstyrelses beslut att meddela tillstånd till utskänkning av rusdrycker.
Klagande är en distriktsorganisation inom IOGT-NTO.

Sedan besvärsskriften kommit in till departementet har den i samtliga
fall omgående sänts på remiss till vederbörande länsstyrelse. Remissbehandlingen
har alltså även inkluderat det ärende som sedermera bedömts ha
kommit in för sent. I remisskrivelserna har angetts den senaste dag då
remissyttrande skall ha avgetts. Remisstiden uppgår i allmänhet till fyra
veckor och har i regel iakttagits av länsstyrelsen.

När yttrande kommit in från länsstyrelsen är remissbehandlingen avslutad
i sex ärenden, däribland det deserta ärendet och alla tillståndsärenden där
kommuner utnyttjat sin vetorätt. Övriga elva ärenden har omedelbart remitterats
vidare till riksskatteverket. Därvid har, liksom vid den första remissomgången,
en remisstid på ca 4 veckor angetts.

Efter avslutad remissbehandling har kopia av yttrandet (yttrandena) översänts
till den klagande i samtliga fall utom ett.1 I följebrevet anges att
eventuella påminnelser skall vara departementet till handa senast ett visst
datum, i allmänhet ca tio dagar efter avsändningsdagen. Möjligheten att
komma in med påminnelser har i regel utnyttjats.

Mediantiden för hela handläggningsprocessen ligger i intervallet 2-3 månader.
Nio ärenden (53 %) har handlagts på mindre än tre månader och
sju ärenden (41 %) på mellan tre och sex månader. Det återstående ärendet
har tagit 6 1/2 månader att handlägga.

Eftersom remissbehandlingen i flertalet ärenden tar ca två månader i anspråk,
uppgår mediantiden för handläggningen i departementet efter remissbehandlingen
till mindre än en månad. Endast ett ärende har handlagts
längre tid än tre månader i departementet. Handläggningstiden uppgår i
detta ärende till 4 1/2 månader.2

Besvären har lämnats utan bifall i 14 ärenden (82 %). Någon egen motivering
ger inte regeringen i dessa ärenden. Däremot framgår av reciten
i det stora flertalet ärenden vilka skäl länsstyrelsen anfört för sitt beslut.
Som redan påpekats är länsstyrelsens skäl i flera fall att fullmäktige i vederbörande
kommun avstyrkt ansökan om tillstånd. I övriga tre avslagsärenden
nöjer sig regeringen med att i reciten redogöra för de faktiska omständigheterna
i ärendet.

I två ärenden har regeringen undanröjt länsstyrelsens beslut och återförvisat
ärendet dit för ny handläggning. I beslutet har regeringen också
angett vilket länsstyrelsens nya beslut bör vara. Någon motivering lämnas
inte.3

' I detta ärende (9/1 nr 16) åberopas i länsstyrelsens yttrande endast de skäl som
angetts i beslutet, nämligen att kommunfullmäktige avstyrkt bifall till ansökan om
tillstånd till utskänkning av öl.

1 För närmare uppgifter om detta ärende (20/2 nr 1:51) se underbilaga 6, nr 27.

’ I reciten i det ena ärendet (13/2 nr 1:41 låterges en upplysning som klaganden lämnat
i sina påminnelser och som kan antas ha haft betydelse för regeringens bedömning.

KU 1975/76:50

125

Som redan nämnts har ett ärende ej upptagits till prövning, eftersom
det kommit in för sent. Förseningen uppgår till en dag (se underbilaga 3,
nr 56).

9.5 Upptagande på spärrlista (finansdepartementet)

Gällande regler m. m.

Enligt 18 § rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) må utminutering vägras
den som är upptagen på särskild förteckning (spärrlista). På spärrlista skall
upptagas person

1) beträffande vilken länsnykterhetsnämnd eller, efter dess bemyndigande,
kommunal nykterhetsnämnd beslutat att enligt 14 $ 2 mom. lagen
(1954:579) om nykterhetsvård göra framställning till riksskatteverket om
avstängning,

2) som inte får sälja rusdrycker och som genom lagakraftägande dom
befunnits skyldig till olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker
eller försök eller medverkan till sådant brott eller olovligt tillhandagående
med alkoholhaltiga drycker åt vissa för vård omhändertagna m. fl.,

3) som genom lagakraftägande dom befunnits vid mer än ett tillfälle inom
en tidsrymd av tolv månader ha gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet
eller fyller.

Om upptagande på spärrlista beslutar riksskatteverket.

Något stadgande om besvär över riksskatteverkets beslut finns ej i rusdrycksförsäljningslagen.
Vid en inspektion som JO Lundvik företog på riksskatteverket
den 7-9 februari 1973 togs denna fråga upp i samtal med byråchefen
Arne Hillbo, chef för byrån för alkoholärenden. Ur protokollet
från inspektionen kan följande anföras:

På JO:s fråga uppgav Hillbo, att det förekommer personliga klagomål
och missnöjesyttringar från sådana personer som avstängdes från att köpa
sprit. Enligt 18 S rusdrycksförsäljningsförordningen fanns det tre anledningar
till upptagning på spärrlista. Besvär över nykterhetsnämnds beslut gick numera
till länsrätten. Vad beträffar automatiska spärrningar såsom rättsverkningar
av upprepade fylleri-eller rattonykterhetsförseelser och langningsbrott
kunde i vissa fall rättsförfarandet ta så lång tid att dom kom först efter
två eller Hera år från förseelsen. Om förseelsen begåtts långt tillbaka i tiden,
borde prövningsmöjlighet föreligga. Hillbo nämnde vidare som exempel en
person som vid en LION-fest lottat ut en champagneflaska. För detta hade
han fällts för brott mot rusdrycksförsäljningsförodningen och blivit avstängd
ett år från systembolaget. De hade ansett detta beslut oskäligt och försökt
få det upphävt, men denna hemställan hade avslagits. Verket hade begärt
att 18 $ skulle ändras i detta avseende, men framställningen hade inte föranlett
någon åtgärd. Frågan om spärrning skulle nu prövas av den alkoholpolitiska
utredningen.

Hillbo uppgav vidare, att det inte fanns något direkt uttalande om besvär
över riksskatteverkets beslut i 63 eller 64 SS rusdrycksförsäljningsförordningen.
I de fall då besvär antons hade de ställts till "Konungen" i finansdepartementet.
Riksskatteverket hade ingen prövningsrätt i fall som avses

KU 1975/76:50

126

i 18 5 rusdrycksförsäljningsförordningen. Om någon spärrats på grund av
felaktigt grundmaterial (t. ex. vid fel i maskinellt registermeddelande från
rättsväsendets informationssystem), omprövades beslutet och upphävdes
spärrningen med omedelbar verkan. Något direkt delgivningsförfarande vid
utsändning av spärrningsbeslut fanns inte (jfr 64 § rusdrycksförsäljningsförordningen).
Breven nådde vederbörande "i den mån de kunde nå dem",
men i 1/3 av fallen kom de inte adressaten tillhanda, Många saknade fast
bostad, många flyttade ofta på sig och många löste inte ut breven. En del
personer hade klagat på att de inte fått något rekommenderat brev om spärrningsbeslutet.
Riksskatteverket hade emellertid vid sådana tillfällen kunnat
visa att de skickats.

Hillbo ansåg, att utsättande av besvärshän visn ingar i dessa fall skulle
få folk att tro, att de hade en reell besvärsrätt. Detta vore meningslöst,
därför att verket saknade prövningsrätt. Besvärshänvisningarna skulle endast
skapa onödig förvirring och inge falska förhoppningar. I vissa fall kunde
tvekan uppstå om en person begått ett eller två fyllerier eller rattfyllerier.
Om en man var berusad på natten och kontroll skedde dels kl. 23.00 och
dels kl. 01.00, skulle det då bedömas som en eller två förseelser?

Efter att ha övervägt saken anförde JO till protokollet: Enligt 18 $ rusdrycksförsäljningsförordningen
beslutar riksskatteverket under angivna förutsättningar
att någon skall upptagas på spärrlista. Följden av att någon
upptagits på spärrlista är att utminutering må vägras honom. Enligt 18^
allmänna verksstadgan - som är tillämplig på riksskatteverket, se SFS
1970:752, 1 S — får talan mot dylikt beslut föras hos Kungl. Maj:t genom
besvär. Beslutet är av den karaktär att 18 $ förvaltningslagen är tillämplig
därå. Följaktligen skall besvärshänvisning meddelas den av beslutet berörde.
Besvär kan inte anses alltid vara utsiktslösa. Det kan röra sig om personförväxling
eller t. ex. frågor om någon gjort sig skyldig till fylleri eller rattfylleri
vid mer än ett tillfälle. Andra tänkbara fall är att dom undanröjts
efter resning utan att detta kommit riksskatteverket till känna.

Enligt alkoholpolitiska utredningens förslag skall spärrlistesystemet avskaffas.

I proposition 1975/76:113 föreslås att fylleristraffet avskaffas. Som en följd
härav förordas i propositionen (s. 115 0 att rusdrycksförsäljningslagen ändras
på det sättet att "den schablonmässiga spärrning som nu äger rum vid
fall av upprepat fylleri upphör i samband med att avkriminaliseringen sätts
i kraft”. Riktpunkten för ikraftträdandet av reformen har satts till den 1
januari 1977. Propositionen behandlas f. n. av riksdagen.

Iakttagelser vid granskningen

Samtliga 17 ärenden om upptagande på spärrlista som avgjorts av regeringen
under de fem första månaderna av 1975, har remitterats till riksskatteverket
(RSV). En remisstid på ca en månad har därvid angetts.

1 remissyttrandena, vari bifall till besvären regelmässigt avstyrkts, brukar
RSV anföra att verket inte har någon möjlighet att göra undantag från bestämmelsen
i 18 S rusdrycksförsäljningslagen. Enligt RSV:s yttranden är
följaktligen handläggningen av rent formell natur, dvs. någon skälighets -

KU 1975/76:50

127

bedömning sker inte. Bestämmelsen synes enligt RSV inte heller ge regeringen
någon sådan prövningsrätt.

Enligt praxis bereds klaganden tillfälle att yttra sig över RSV:s remissvar.
Bland här undersökta ärenden har påminnelser kommit in i endast ett ärende.
Detta ärende har därefter åter remitterats till RSV.1

Handläggningstiden för dessa ärenden överstiger i inget fall tre månader,
även om tiden för remissbehandlingen inkluderas.

Regeringen har i 15 ärenden (88 %) beslutat att inte bifalla besvären.
Av reciten i samtliga beslut framgår vilka omständigheter som RSV angett
som skäl för avstängningsbeslutet. I alla ärenden rör det sig om förseelser
av det slag som nämnts under punkterna 2) och 3) i föregående avsnitt.

I ett fall innebär regeringens beslut att ärendet överlämnas till länsrätt.
Här rör det sig om ett fall där RSV:s beslut om avstängning grundar sig
på en begäran från en social centralnämnd enligt 14 S 2 mom. lagen om
nykterhetsvård (se punkt 1 i föregående avsnitt). Enligt uppgift i reciten
riktar sig talan mot den sociala centralnämndens beslut och skall därför
enligt nykterhetsvårdslagen föras hos länsrätten genom besvär.

I det återstående ärendet lämnas besvären utan åtgärd eftersom verkställigheten
av avstängningen uppskjutits i avvaktan på utredning1

9.6 Tillstånd att förvärva jordbruksfastighet (jordbruksdepartementet)

Gällande renier m. m.

Enligt jordförvärvslagen (1965:290) får jordbruks- och skogsfastigheter inte
förvärvas genom bl. a. köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd.
Från denna huvudregel gäller åtskilliga undantag. Förvärvstillstånd behövs
bl. a. inte om egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun,
kommun eller kommunalförbund är förvärvare. Vidsträckt
undantag görs för förvärv från släktingar. Förvärvstillstånd behövs inte heller
om egendomen ingår i stadsplan eller om den enligt byggnadsplan, som
fastställts efter den 1 januari 1948. är avsedd för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk.

11 detta ärende (27/2 nr 1:19) grundade sig RSV:s beslut att avstänga en person
från rusdrycksinköp på att han gjort sig skyldig till fylleri två gånger inom en tidsrymd
av 12 månader. Denna omständighet förnekades i besvärsskrivelsen. I RSV:s första
remissyttrande angavs att fylleriförseelserna enligt uppgift från rikspolisstyrelsen skulle
ha begåtts den 23 juni 1973 och den 5 juni 1974.1 påminnelserna hävdade klaganden
att den senare förseelsen inträffade den 5 juli och att han följaktligen "inte blivit
tagen för fylleri 2 gånger på ett år". Ärendet återremitterades till RSV, som föranstaltade
om en undersökning hos vederbörande åklagarmyndighet. I avvaktan på
resultatet av denna undersökning beslöt RSV att uppskjuta verkställigheten av avstängningsbeslutet.
Med hänsyn härtill lämnade regeringen besvären utan åtgärd.
- Av akten framgår att RSV sedermera återkallade avstängningsbeslutet, eftersom
klagandens uppgift om datum för fylleriförseelsen visade sig vara korrekt.

KU 1975/76:50

128

Jordförvärvslagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället
anges olika fall då forvärvstillstånd får vägras. Så kan ske när egendomen
i fråga anses böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av sådan anledning
tillstånd till köp, kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen
till det av köparen utfästa priset. Forvärvstillstånd kan vidare vägras,
om det finns anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med
fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på
egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk.
Denna regel får dock inte utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare
som industriellt förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter eller
handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med förvärvet
är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. En sådan förvärvare
är alltså i huvudsak jämställd med aktiva jordbrukare. Detsamma
gäller den som förvärvar en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet
och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på
egendomen. Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk
som varken är eller kan bli bärkraftigt och jord- eller skogsägare som
genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet.

Talan mot beslut av lantbruksnämnd förs hos lantbruksstyrelsen genom
besvär. Besvär över lantbruksstyrelsens beslut förs hos regeringen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallades en utredning
för att se över jordförvärvslagstiftningen. Utredningen har antagit
namnet Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07). I utredningen ingår ledamöter
från de fyra största riksdagspartierna. Enligt uppgift i 1976 års kommittéberättelse
beräknas utredningens arbete pågå under hela år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Som tidigare nämnts är besvär över vägrat tillstånd att förvärva jordbruksfastighet
den största ärendegruppen inom jordbruksdepartementet.
Denna ärendegrupp har ökat under senare år och uppgår f. n. till ca 130
ärenden om året (omkring 20 % av departementets alla besvärsärenden).
Under perioden januari-maj 1975 avgjorde regeringen 53 besvärsärenden,
som gällde tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.

När besvärsskriften kommit in till departementet har den omgående remitterats
till lantbruksstyrelsen för yttrande utan angivande av remisstid.
Även de tre ärenden som sedermera bedömts vara deserta har sänts på
remiss.

Av infordrade akter i ett urval av dessa ärenden framgår att lantbruksstyrelsen
i allmänhet avgett remissyttrande efter ca en månad. Yttrandet
har inkommit till departementet någon vecka senare och avskrift av yttrandet
har då - oftast genom lantbruksstyrelsens försorg - översänts till klaganden
för kännedom. I skrivelse till den klagande har angetts en senaste dag
då påminnelser skall ha ingetts till departementet, i allmänhet ca 14 dagar
efter avsändningsdagen.

KU 1975/76:50

129

I yttrandena i de tre deserta ärendena hemställer lantbruksstyrelsen att
besvären ej tas upp till prövning eftersom de inte kommit in inom föreskriven
tid. Styrelsen yttrar sig också kortfattat över sakfrågan. Yttrandena i dessa
ärenden har ej delgetts klagandena. Inte heller har klagandena fått del av
styrelsens yttranden i ett par ärenden där besvären gäller styrelsens beslut
att ej ta upp till prövning för sent inkomna besvär över lantbruksnämndens
beslut.

Av de protokollerade besluten framgår att påminnelser kommit in i 30
ärenden, vilket utgör 63 96 av alla ärenden där klaganden beretts tillfälle
att avge påminnelser.

Mediantiden för hela handläggningen (inklusive remissbehandling) ligger
i intervallet 2-3 månader. 31 ärenden (58 96) har handlagts på mindre än
tre månader, 19 ärenden (36 96) på mellan tre och sex månader. Återstående
tre ärenden har tagit mellan sex och åtta månader att behandla.1

Som redan framhållits tar remissbehandlingen ca en månad i anspråk
och följaktligen är mediantiden för handläggningen i departementet en månad
kortare än medianen för den totala handläggningstiden. Inget ärende
har tagit över ett halvår att behandla i departementet. Den längsta handläggningstiden,
5 1/2 månader, har två ärenden tagit.2

1 48 ärenden (91 96) har regeringen lämnat besvären utan bifall. Besluten
motiveras inte i något av dessa ärenden. Däremot uppges i reciten till samtliga
beslut lantbruksnämndens och/eller lantbruksstyrelsens skäl för avslag.
Vanligen hänvisas i dessa myndigheters beslut antingen till att ”sökandens
huvudsakliga syfte med fånget inte var att själv ägna sig åt jordbruk på
egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt sökanden tillhörigt jordbruk”
(4 §, första stycket, jordförvärvslagen) eller till att ”egendomen borde
tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning” (5 §, samma lag).

I två ärenden (4 96) upphävs det överklagade beslutet. I det ena fallet
sker det under hänvisning till ”de särskilda omständigheter som föreligger
i ärendet”. 1 det andra fallet innebär beslutet att ”vid vägning av de båda
förvärvsintressena mot varandra” börden klagande,en trävaruaffär,ej vägras
tillstånd.

Som redan nämnts har tre ärenden (6 96) ej tagits upp till prövning eftersom
besvären kommit in för sent. Förseningen uppgår till resp. 1 dag, 6 dagar
och 8 dagar.3

1 Närmare uppgifter beträffande två av dessa ärenden lämnas i underbilaga 6, nr 41-42.

2 Närmare uppgifter om det ena ärendet (3/4 nr 8) lämnas i underbilaga 6, nr 41.
Närmare uppgifter om dessa ärenden lämnas i underbilaga 3, nr 105, 107 och 108.

9. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

130

9.7 Utbildningsbidrag (arbetsmarknadsdepartementet)

Gällande regler m. m.

Enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1975:822) utgörs
arbetsmarknadsutbildning av sådan yrkesutbildning och annan utbildning
samt sådana orienterande och förberedande kurser som någon genomgår
av arbetsmarknadsskäl efter beslut av arbetsmarknadsmyndighet. Utbildning
som kan finansieras med studiemedel utgör icke arbetsmarknadsutbildning
om ej annat bestäms i särskild ordning.

Arbetsmarknadsutbildning får beviljas den som

1) är eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden,

2) har fyllt 20 år samt

3) söker arbete genom arbetsförmedlingen och förmedlingen därvid finner
utbildningen vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som icke kan
komma till stånd utan utbildningen.

För vissa grupper av personer kan undantag göras från villkor 2 ovan.
För s. k. bristyrkesutbildning gäller särskilda föreskrifter.

Arbetsmarknadsutbildning sker dels i form av särskilt anordnade kurser,
s. k. AMU-kurser, dels inom ramen för det reguljära utbildningsväsendet
samt inom företag, organisationer m. m.

Till deltagare i arbetsmarknadsutbildning utgår utbildningsbidrag. Fram
till årsskiftet 1975-1976 utgick bidraget enligt ett system som grundades
på principen att deltagarna skulle få täckning för sina levnadskostnader under
utbildningstiden. Sedan 1 januari 1976 gäller ett nytt bidragssystem som
baserar sig på inkomstbortfallsprincipen och som är anknutet till arbetslöshetsförsäkringen.

För alla frågor om rätt att delta i arbetsmarknadsutbildning och om utbildningen
skall vara förenad med rätt till utbildningsbidrag gäller i princip
samma handläggningsordning. Frågorna prövas i första instans av
länsarbetsnämnden. Besvär över detta beslut förs hos arbetsmarknadsstyrelsen,
vars beslut i sin tur kan överklagas hos regeringen. Rätt att fatta
beslut om bifall till ansökan om deltagande i AMU-kurs och därmed förenat
utbildningsbidrag har i allmänhet delegerats till tjänsteman vid distriktskontor.
Beslut om avslag måste däremot underställas länsarbetsnämnden. Beräkningen
och utbetalningen av utbildningsbidrag handlades fram till utgången
av 1975 i samma ordning, men sedan 1 januari 1976 har dessa
frågor anförtrotts försäkringskassorna. Besvär över kassornas beslut anförs
hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen.

Fram till årsskiftet 1975-1976 var det alltså i princip möjligt att anföra
besvär hos regeringen som sista instans i alla frågor rörande utbildningsbidrag.
Enligt uppgift från arbetsmarknadsdepartementet var emellertid besvär
som avsåg beräknings- och utbetalningsfrågor sällsynta. Inte heller förekom
eller förekommer i någon större utsträckning besvär i frågor som

KU 1976/76:50

131

rör AMU-kurserna. Det alldeles övervägande antalet besvär gäller utbildningsbidrag
för arbetsmarknadsutbildning inom ramen för det reguljära utbildningsväsendet.

I proposition 1975/76:84 föreslås att fr. o. m. 1 juli 1976 försöksverksamhet
startas med lekmannanämnder vid vissa distriktskontor i landet. Dessa
nämnder föreslås ”få pröva frågor om rätt att deltaga i arbetsmarknadsutbildning
och om utbildningen skall vara förenad med rätt till utbildningsbidrag
i vissa fall”. Besvär över beslut som fattas på distriktsnivå skall enligt
förslaget anföras hos länsarbetsnämnden, vars beslut i sin tur skall kunna
överklagas hos AMS som sista besvärsinstans. Propositionen har godkänts
av riksdagen (InU 1975/76:28).

Iakttagelser vid granskningen

Som tidigare framgått utgjorde utbildningsbidragen under åren 1970-1974
den största gruppen av besvärsärenden inom inrikesdepartementet/arbetsmarknadsdepartementet.
Antalet ärenden har emellertid minskat under de
allra senaste åren, särskilt markant mellan åren 1974 och 1975 (se även
underbilaga 2 i). Antalet avgjorda ärenden under perioden januari-maj 1975
uppgår till 53. I alla ärenden utom två gäller frågan om bidrag skall utgå
till sökande som avsett att deltaga i utbildning, som inte har formen av
särskild kurs för arbetsmarknadsutbildning, s. k. AMU-kurs. I flertalet fall
rör det sig om utbildning vid gymnasieskola, folkhögskola eller högskola.

Samtliga ärenden utom fyra har omgående remitterats till arbetsmarknadsstyrelsen.
Någon remisstid har inte angetts av departementet. AMS
har i sin tur som regel hört vederbörande länsarbetsnämnd, vilket ej framgår
av det protokollerade beslutet.

Bland de ärenden som ej remitterats återfinns alla deserta ärenden, tre
stycken. I det fjärde ärendet, som kom in till departementet redan den
2 oktober 1972, har klaganden vid upprepade tillfällen begärt anstånd med
behandlingen av ärendet, vid senaste tillfället till början av september 1974.
Ärendet avgjordes vid regeringssammanträde den 16 januari 1975.1

Beträffande kommunikationspraxis har från departementet inhämtats att
den klagande delges remissyttrandet endast i ärenden, där yttrandet innehåller
nya omständigheter som talar till den klagandes nackdel. Möjligheten
att avge påminnelser utnyttjas enligt departementets erfarenhet inte
särskilt ofta. Enligt praxis redovisas i det protokollerade beslutet endast
om klaganden kommit in med påminnelser, däremot ej att han beretts tillfälle
att göra det men inte avhörts.

Bland här undersökta beslut anges i ett ärende att klaganden kommit
in med påminnelser.2 Därutöver har vid genomgång av akterna i ett urval
av dessa ärenden påträffats ytterligare ett fall där påminnelser kommit in
utan att det redovisas i beslutet.3

1 För närmare uppgifter om detta ärende se underbilaga 6, nr 46.

2 Ärendet redovisas närmare i not. 3, s. 132.

3 Beslut 15/5 1975 nr 25.

KU 1975/76:50

132

Mediantiden för handläggningen (inklusive den tid som ärendena i förekommande
fall varit på remiss) uppgår till 2-3 mån. 40 ärenden (75 96)
har avgjorts inom 3 månader, tio ärenden (19 96) har tagit 3-6 månader
och tre ärenden mer än 6 månader. I sistnämnda tre ärenden har handläggningstiden
varit resp. 9 månader, 15 månader och 27 månader.1

Räknas enbart den tid under vilken ärendena har handlagts i departementet
efter avslutad remissomgång, sjunker mediantiden till 1-2 månader.
Alla ärenden utom fyra har avgjorts på mindre än tre månader. Bland de
fyra ärenden, som har en längre handläggningstid i departementet än ett
kvartal, återfinns de tre ovannämnda ärendena med en total handläggningstid
på över 6 månader. 1 ett av dessa ärenden minskar handläggningstiden
kraftigt från 15 månader till 7 månader. Förklaringen är att detta ärende
blev föremål för dubbel remissbehandling.1 Det ärende som har den längsta
totala handläggningstiden, 27 månader, remissbehandlades som nämnts inte
och följaktligen förändras inte tiden för handläggningen i departementet.

Regeringens beslut i 46 av de 53 ärendena (87 %) innebär att besvären
lämnas utan bifall. I endast ett fall åtföljs avslagsbeslutet av en motivering.
I denna anför regeringen att den sökta utbildningen inte kan anses leda
till stadigvarande arbete.3 I övriga 45 ärenden motiveras inte beslutet på
annat sätt än att länsarbetsnämndens och AMS motiveringar för sina avslagsbeslut
refereras i reciten. Exempel på vanliga motiveringar i dessa myndigheters
beslut är att den sökande inte samrått med arbetsförmedlingen
om den planerade utbildningen, att han eller hon inte sökt arbete genom
arbetsförmedling, att utbildningen inte leder till stadigvarande arbete, att
utbildningen kan finansieras med studiemedel m. m.

I fyra ärenden (8 %) anser regeringen att utbildningsbidrag bör beviljas
den klagande och upphäver därför myndigheternas beslut samt återförvisar
ärendet till länsarbetsnämnden för ny behandling. I samtliga fall åtföljs besluten
av viss motivering. Motiveringen innehåller genomgående en hänvisning
till ”vad AMS anfört i sitt yttrande”. 1 tre ärenden hänvisas dessutom
till ”vad i övrigt i ärende (numera) förekommit”. Innehållet i AMS yttrande

1 För närmare uppgifter om detta ärende se underbilaga 6, nr 46.

2 För närmare uppgifter om detta ärende, se underbilaga 6, nr 47.

31 detta ärende(17/4 nr 37) anförde länsarbetsnämnden som skäl försitt avslagsbeslut
att den sökta utbildningen var en orienteringskurs och därför inte kunde betraktas
som en yrkesutbildning. AMS motivering för att avslå besvären var att den sökta
utbildningen icke hade prövats och planerats i samråd med arbetsförmedlingen och
icke bedömdes nödvändig för en placering i stadigvarande arbete.

Ärendet blev föremål för dubbel remissbehandling. I AMS:s första yttrande avstyrker
styrelsen bifall till besvären eftersom inga omständigheter framkommit som
föranledde ändrat ställningstagande. I sitt andra yttrande anför AMS att vid en företagen
utredning hade framkommit att arbetsförmedlingen haft tillfälle att pröva
klagandens sysselsättnings- och utbildningsfråga. Styrelsen vidhåller dock att den
sökta utbildningen ej bedöms leda till stadigvarande arbete.

Klaganden har därefter avgett påminnelser.

KU 1975/76:50

133

framgår av reciten i ett beslut men inte i de övriga. Går man till akterna
i de sistnämnda ärendena, finnér man att AMS under remissbehandlingen
omprövat sitt tidigare ställningstagande och på grunder som anges i remissyttrandet
tillstyrker bifall till besvären. Vad som åsyftas med formuleringen
”vad i övrigt i ärendet (numera) förekommit” kan inte i något
fall utläsas av det protokollerade beslutet.

Regeringens beslut i återstående tre ärenden innebär att besvären ej upptas
till prövning eftersom de inte anförts inom föreskriven tid. Förseningen
uppgår till resp. en dag, två dagar och fyra dagar.

9.8 Stöd till energisparande åtgärder i bostadshus (bostadsdepartementet)
Gällande regler

Enligt kungörelsen (1974:252) om statligt stöd till energibesparande åtgärder
i bostadshus utgår stöd i mån av tillgång på medel för åtgärd som
syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle
än olja vid uppvärmning av bostadshus. Ursprungligen var stödet begränsat
till åtgärder som påbörjats vid utgången av år 1975 men förlängdes tills
vidare genom beslut av riksdagen i maj 1975 (prop. 1975:30, bil. 2, CU
28, rskr 203).

Stödet utgår i form av bidrag och lån till ägare av hus som innehåller
bostadslägenhet avsedd att användas som årsbostad, samt sedan den 1 juli
1975 också till ägare av bl. a. vissa institutionsbostäder, bostäder i anslutning
till kursgårdar och vissa gemensamhetsanläggningar. Vilka åtgärder som
berättigar till stöd anges närmare i 2 § kungörelsen.

Ansökan om bidrag och lån skall ges in till kommunens organ för låneförmedling.
Förmedlingsorganet skall sända ansökningshandlingarna med
eget yttrande till länsbostadsnämnden som beslutarom utbetalning av bidrag
och lån. Talan mot länsbostadsnämndens beslut förs hos bostadsstyrelsen
genom besvär. Beslut fattat av bostadsstyrelsen före 1 juli 1975 kunde överklagas
hos regeringen. Genom förordning (1975:488) om ändring av kungörelsen
får numera talan ej föras mot bostadsstyrelsens beslut.

Iakttagelser vid granskningen

Antalet avgjorda ärenden under perioden januari-maj 1975 uppgår till
80, vilket utgör 17 % av samtliga avgjorda besvärsärenden inom bostadsdepartementets
område under denna period.

Det stora flertalet ärenden har avgjorts utan föregående remissbehandling.
Endast 13 ärenden (17 96) har sänts på remiss till bostadsstyrelsen. I nio
av dessa ärenden har påminnelser eller skrivelser från klaganden kommit
in till departementet.

Beträffande remittering och kommunikation har från departementet upp -

KU 1975/76:50

134

lysts att yttrande från bostadsstyrelsen begärts främst för att i tveksamma
fall fä ytterligare upplysningar om anledningen till avslaget. I något fall
har yttrande inhämtats på grund av att klaganden syntes ha åberopat nya
omständigheter. När bostadsstyrelsen i yttrande helt eller delvis avstyrkt
bifall till besvären har klaganden regelmässigt bereus tillfälle att före beslut
i ärendet få del av yttranden och att inkomma med eventuella ytterligare
synpunkter.

Mediantiden för hela handläggningen från den beräknade tidpunkten för
besvärsskriftens ankomstdag till beslutsdagen faller i intervallet 0-1 månad.
78 ärenden (98 %) har handlagts på mindre än tre månader. För övriga
två ärenden uppgår handläggningstiden till mellan fyra och fem månader.
Båda dessa ärenden har remitterats till bostadsstyrelsen, ett av dem t. o. m.
två gånger. Beräknas endast tiden för handläggningen i departementet efter
avslutad remissbehandling sjunker handläggningstiderna till drygt en månad
resp. drygt två månader.

Regeringens beslut innebär i 76 ärenden (95 96) att besvären lämnas utan
bifall. 1 ett ärende har dock regeringen ”med hänsyn till särskilda omständigheter”
beviljat extra bidrag. I tre andra ärenden åtföljs avslasgsbeslutet
av en särskild motivering. 1 det första ärendet anför regeringen - liksom
tidigare länsbostadsnämnden - att arbetet hade påbörjats vid
länsbostadsnämndens prövning av bidragsansökningen. Därutöver har enligt
regeringen ”synnerliga skäl” inte förelegat för att trots nämnda omständighet
bevilja bidrag. I det andra ärendet har besvären lämnats utan bifall med
hänvisning till att den ifrågavarande uppvärmningsanordningen inte tillgodoser
”skäliga krav på god bostadsstandard”. I det tredje ärendet innehåller
beslutet en uttrycklig hänvisning till det ena av de två skäl som bostadsstyrelsen
anfört som stöd för sitt avslagsbeslut.

Övriga 72 avslagsbeslut har regeringen inte försett med särskild motivering.
Länsbostadsnämndens och/eller bostadsstyrelsens motiveringar
framgår av till beslutet fogad avskrift av det överklagade beslutet.

I två ärenden (3 96) har regeringen upphävt myndigheternas beslut och
återförvisat ärendet till länsbostadsnämnden för ny handläggning "med hänsyn
till innehållet i bostadsstyrelsens ifrågavarande tillämpningsföreskrifter”.
Av reciten till dessa båda beslut framgår att bostadsstyrelsen utfärdat nya
tillämpningsföreskrifter sedan de överklagade besluten fattades.

Återstående två ärenden har ej upptagits till prövning, eftersom besvären
kommit in för sent. Förseningen uppgår till en dag resp. 10 dagar.

9.9 Sammanfattning

Alla besvärsärenden rymmer en konflikt mellan olika intressen. Konflikten
kan emellertid skifta till sin karaktär: en person vill ha en tjänst
som en annan person erhållit, en person önskar få ett bidrag som förvägrats

KU 1975/76:50

135

honom eller henne av en myndighet etc. Den intressekonflikt som föreligger
i de undersökta grupperna av besvärsärenden, är i grund och botten av
ett och samma slag. 1 samtliga ärenden gäller nämligen besvären frågan
om regeringen skall ge den klagande en förmån som en myndighet förvägrat
honom eller henne eller - vilket är en annan sida av samma sak
- om regeringen skall avstå från att beröva den klagande en förmån som
en myndighet velat ta ifrån honom eller henne.1 Den förmån som det
i regel handlar om är ett tillstånd eller en summa pengar som bidrag, stöd
eller ersättning.

Gemensamt för bestämmelserna för flera av de grupper av ärenden som
undersökts, är att de berörs av pågående utredningar. Sålunda utreds f. n.
vapenfrilagstiftningen, rymlingsskadeersättningarna, alkohollagstiftningen,
och jordförvärvslagstiftningen. Utredningarna i dessa frågor beräknas - med
undantag för jordförvärvsutredningen - slutföra sitt arbete under innevarande
år. På ett par av de undersökta områdena har nyligen förändringar
föreslagits som i viss, begränsad utsträckning skulle minska tillströmningen
av besvär. Här åsyftas förslagen dels att avskaffa upprepat fylleri som grund
för avstängning från inköp på systembolaget, dels att begränsa möjligheten
att i utbildningsbidragsärenden överklaga arbetsmarknadsstyrelsens beslut.
I fråga om en undersökt ärendegrupp, stöd till energibesparande åtgärder
i bostadshus, beslöts under år 1975 att slopa rätten att anföra besvär hos
regeringen.

Beträffande handläggningen av de studerade ärendena kan först noteras
att remitteringspraxis varierar mellan de undersökta ärendegrupperna. Samtliga
ärenden rörande ersättning för rymlingsskador, utskänkningsfrågor, upptagande
på spärrlista och jordförvärvstillstånd har remitterats till beslutsmyndigheten
omedelbart efter det att besvärsskrivelsen kommit in till departementet.
Remitteringen har alltså inom dessa områden också omfattat
de ärenden som regeringen sedermera inte tagit upp till prövning med hänvisning
till att besvären kommit in efter besvärstidens utgång. I fråga om
utbildningsbidragsärendena och ärendena rörande återkallelse av skjutvapentillstånd
har med något undantag tillämpats en ordning som inneburit
att för sent inkomna besvärsärenden undantagits från remittering. Övriga
ärenden har omgående sänts på remiss. De två återstående undersökta ärendegrupperna,
vapenfriärendena och ärendena rörande stöd till energibesparande
åtgärder i bostadshus, har i allmänhet avgjorts utan föregående remissbehandling.

Remiss till annan myndighet än den som beslutat i föregående instans
har endast förekommit beträffande vissa utskänkningsärenden. Remissförfarandet
har i dessa fall skett stegvis, dvs. sedan remissvar kommit in från

1 I ett utskänkningsärende är dock intressekonflikten av annat slag. Här åsyftas det
fall där en distriktsorganisation inom IOGT-NTO överklagat ett beslut att meddela
tillstånd till utskänkning av rusdrycker.

KU 1975/76:50

136

vederbörande länsstyrelse har ärendet sänts vidare till riksskatteverket.

Senaste dag för avgivande av remissvar har angetts endast beträffande
de båda ärendegrupper som hör hemma inom finansdepartementet.

Även i fråga om kommunikationspraxis föreligger skillnader mellan de
undersökta ärendegrupperna. Remissyttranden över ärenden rörande återkallelse
av skjutvapentillstånd samt utskänknings- och spärrlisteärenden har
så gott som utan undantag delgetts den klagande. I fråga om dessa ärendegrupper
har alltså också yttranden över deserta ärenden kommunicerats.
Yttranden över deserta ärenden har däremot ej delgetts klaganden inom
ärendegruppen tillstånd att förvärva jordbruksfastighet. Övriga yttranden
inom denna grupp av ärenden har kommunicerats. Vad gäller ärenden om
vapenfri tjänst och om stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus har
klaganden fått ta del av remissyttrandena i de fall de varit avstyrkande.
Vad beträffar ärendegruppen utbildningsbidrag har från vederbörande departement
uppgetts att endast om remissyttrandet innehåller nya omständigheter
som talar till den klagandes nackdel har yttrandet kommunicerats.

Undersökningen av handläggningstider visar att drygt 70 96 av ärendena
avgjorts inom tre månader från den dag som de beräknas ha kommit in
till departementet. Inemot 20 % har tagit mellan tre och sex månader att
handlägga och resterande ca 10 % mer än sex månader. De flesta ärenden
med lång handläggningstid återfinns bland ärenden som gäller rymlingsskadeersättningar.
De uppgifter som handläggningstider som nu lämnats
inkluderar i förekommande fall den tid som ärenden befunnit sig på remiss.

När det gäller innebörden av regeringens beslut visar undersökningen att
endast i ett litet antal fall - i genomsnitt ca 7 96 - har besvären föranlett
ändringar i de överklagade besluten. I fråga om tämligen stor ärendegrupp,
rymlingsskadeersättningar, och ett par mindre, återkallelse av skjutvapentillstånd
och utskänkningsfrågor, är emellertid andelen bifallna besvär märkbart
större än genomsnittet. Vad beträffar de båda mindre ärendegruppema
bör betonas att det absolut sett rör sig om ett fåtal ärenden.

I ett genomsnittligt lika stort antal ärenden, ca 7 96, har regeringens beslut
inneburit att besvären avvisats på grund av att de inte anförts inom föreskriven
tid. Skillnaden mellan ärendegrupperna är liten med undantag
för ärenden rörande återkallelse av skjutvapentillstånd (21 96) och upptagande
på spärrlista (inget fall). Båda dessa ärendegrupper är dock förhållandevis
små. Förseningen varierar mellan en dag och flera månader. Ungefär
vart fjärde desert ärende har kommit in en dag för sent. För drygt två
tredjedelar är förseningen mindre än en vecka.

Motivering har endast undantagsvis lämnats för avslagsbeslut. Bifallsbesluten
är oftare försedda med något slags motivering, men i de flesta fall
har inte heller vid ändring av det överklagade beslutet några skäl angetts.
Det bör tilläggas att som motiverade beslut har då även räknats sådana
där egentligen ingen materiell omständighet åberopas utan hänvisning blott

KU 1975/76:50

137

sker till "särskilda omständigheter”, "vad AMS anfört i sitt yttrande" etc.

Vad nu sagts beträffande motiveringar har gällt öppet angivna skäl för
beslutet. 1 de allra flesta fall där sådan motivering saknas, innehåller beslutets
recitdel upplysningar av vilka slutsatser kan dras om bedömningen av ärendet.
Av undersökningen framgår t. ex. att i så gott som alla icke-motiverade
avslagsbeslut har i reciten till besluten uppgetts vilka skäl som anförts
för avslag i lägre instans. Är detta fallet, dvs. har regeringen inte funnit
anledning att gå ifrån myndighetens beslut och inte heller anfört någon
egen motivering, bör det i allmänhet kunna tolkas som att regeringen också
godtagit myndighetens motivering. När det gäller de icke-motiverade bifallsbesluten
uppges det inte sällan i reciten att ytterligare utredningar gjorts,
nya upplysningar inhämtats etc. Det är då självfallet rimligt att anta att
dessa nya informationer varit avgörande för regeringens ändrade bedömning.

Beträffande frågan om motivering av regeringens beslut kan här ytterligare
hänvisas till underbilaga 7, som innehåller utdrag ur statsrådsberedningens
skrivanvisningar.

Amal besvärsärenden hos regeringen 1971-1975
Absoluta tal i % av hela antalet ärenden

Dep/år	1971	1972	1973	1974	1975	1971-1975	1971	1972	1973	1974	1975	1971-1975
Ju	156	224	175	230	266	1 051	3,6	4,4	3,4	4,6	6,1	4,4
UD	1	5	6	3	17	32	0,2	0,9	0,9	0,5	3,2	1,1
Fö	406	431	426	525	541	2 329	16,4	17,5	17,3	27,7	30,0	21,0
S	109	163	197	255	358	1 082	6,1	8,0	10,6	15,0	19,3	11,7
K	535	593	768	1 102	1 607	4 605	28,1	28,0	38,8	52,5	58,6	42,4
Fi	138	330	604	649	697	2418	3,5	7,5	13,3	14,0	13,4	10,6
U	451	627	976	960	983	3 997	12,4	17,1	25,5	26,2	26,7	21,6
Jo	411	686	582	656	664	2 999	28,1	42,8	40,3	40,0	40,8	38,6
H	267	35	63	149	50	564	34,8	6,8	4,4	14,2	8,0	12,8
In2	748	622	802	-	-	2 172	33,9	28,9	32,8	-	-	31,9
A1	-	-	-	785	775	1 560	-	-	-	33,5	33,3	33,4
B1	-	-	-	1 126	1056	2 182	-	-	-	67,6	59,6	63,5
C2	940	893	1 027	-	-	2 860	41,1	52,8	54,9	-	-	48,9
I	15	16	23	46	52	152	2,6	2,8	3,2	5,1	6,5	4,3
Kn1	-	-	-	119	116	235	-	-	-	14,6	11,9	13,2
Totalt	4 177	4 625	5 649	6 605	7182	28 238	16,0	17,2	19,9	23,6	25,4	20,5

1 Inrättat 74-01-01

1 Upphört 73-12-31

KU 1975/76:50

139

Underbilaga 2 a
lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1970-1975
inom justitiedepartementet

Besvär i fråga om: 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1970-

1975

tillsättning av (förordnande på) tjänst	68	81	155	99	117	115	685
återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen	17	16	19	23	28	24	127
andra frågor enligt vapenlagstift-ningen	2	6	1	3	3	5	20
auktorisation av enskilt bevak-ningsföretag	1	1		2	1	1	6
godkännande för anställning i så-dant företag	1	1	4	4	14	53	77
tillstånd (förordnande) att vara ord-ningsman (vaktman)	1	6	2	2	3	5	19
ersättningsfrågor	7	3	5	3	5	5	28
passfrågor	10	5	15	10	9	6	55
frågor enligt datalagstiftningen.. .					3	13	16
andra frågor	33	37	23	29	47	39	208
Summa	140	156	224	175	230	266	1 191

KU 1975/76:50

140

Underbilaga 2 b
till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper linder åren 1973-1975
inom försvarsdepartementet

Besvär i fråga om:	1973	1974	1975	1973- 1975
tillsättning av (förordnande på) tjänst.	76	85	103	264
inskrivning i civilförsvaret, "civilför-svarstjänst”, ”civilförsvarstillhörighet".	1	38	99	138
familje- m. fl. bidrag	2	17	16	35
redovisning av förskottsmedel	7	1	5	13
vapenfri tiänst	325	360	307	992
ersättning för person- eller sakskada, för-lust av persedel, skada på djur	6	5	5	16
andra frågor	9	19	6	34
Summa	426	525	541	1 492

KU 1975/76:50

141

Underbilaga 2 c
till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom socialdepartementet -

Besvär i fråga om:	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1970- 1975
tillsättning av (förordnande på) tjänst	38	50	48	45	46	52	241
behörighet till tjänst som lärare vid särskola				4	2	25	31
efterutbildn., kompf utbildn., all-män tjänstgöring, tillgodoräknande av tjänstgöring, vissa dispenser, allt gällande främst läkare	3	1	22	47	39	53	162
ersättning för skada av rymlingar	34	40	58	54	110	149	411
statsbidrag till barnvänlig miljö..						11	11
verksamhet i enskild tandvård m. m					14	22	36
andra frågor	30	18	35	47	44	46	190
Summa	105	109	163	197	255	358	1 082

KU 1975/76:50

142

Underbilaga 2 d

till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1973-1975

inom kommunikationsdepartementet

Besvär i fråga om:	1973	1974	1975	1973- 1975
Tillsättning av (förordnande på) tjänst och andra personalärenden	107	129	97	333
Linjetrafik: trafiktillstånd och andra ären-den	28	118	154	300
Beställningstrafik: trafiktillstånd och andra ärenden	309	265	231	805
Hastighetsbegränsning och lokala trafik-föreskrifter	60	57	117	234
Andra trafikärenden (med undantag för sådana som gäller sjöfarten, luftfarten och järnvägarna)	95	334'	8692	1 298
Vägväsendet3	125	129	128	382
Andra frågor	44	70	11	125
Summa	768	1 102	1 607	3 477

1 Därav 219 ärenden om dispens från kravet på isotopmärkning av körkort.

2 Därav 589 ärenden om ansökningstid för erhållande av körkort med högre behörighet.

3 Ärenden avseende bl. a. arbetsplan för omläggning av väg, anslutning (förändring)
av enskild väg till allmän, indragning (avspärrning, omläggning) av väg, statsbidrag
till väghållning och vägförening.

KU 1975/76:50

143

Underbilaga 2 e

till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegmpper under åren 1973-1975

inom finansdepartementet

Besvär i fråga om:	1973	1974	1975	1973- 1975
Lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier	230	197	294	721
Tillstånd till utskänkning av öl, starköl, vin eller rusdrycker samt utminutering av öl	87	65	32	184
Införsel av eller handel med alkoholhal-tiga preparat m. m	13	24	19	56
Beslut om upptagande på spärrlista. ..	31	41	42	114
Mervärdeskatt (befrielse från, anstånd med betalning, redovisning m. m )....	69	106	1311	306
Automobilskatt (återbetalning för fordon som använts utom landet, nedsättning m. m.)	55	38	3	96
Andra skattefrågor	20	72	38	130
Kilometerräknare (befrielse från skyldig-het att förse fordon med, vägrad återbe-talning av kostnaden för, ersättning för kostnader i samband med besiktning).	10	7	35	52
Andra frågor	89	99	103	291
Summa	604	649	697	1 950

' Därav 66 ärenden rörande kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande.

KU 1975/76:50

144

Underbilaga 2 f

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom utbildnings departementet -

Besvär i fråga om:	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1970- 1975
tillsättning av (förordnande på) tjänst	158	184	186	202	194	196	1 120
dispens från behörighetsvillkor för tillträde till tjänst	18	21	48	75	94	90	346
antagning (intagning) till förskollä-rar-, småskollärar-, klasslärar-, spe-ciallärar- och praktisk-pedagogisk utbildning, inkl. frågor om flyttning mellan linjer, seminarier, högskolor samt meritvärdering i vissa fall .	101	117	119	200	223	211	971
tillträde (rätt till tillträde) till högre studier, tillstånd att skrivas in vid universitet, tillstånd att studera, avlägga examen, efterprövas enligt äldre bestämmelser m. m	42	20	62	89	98	130	441
studier vid socialhögskola: tillträde till, dispens från förkunskapsprov för tillträde, meritvärdering, byte av linje och flyttning mellan högskolor	1	1	8	27	19	18	74
antagning till skilda kurser och sko-lor	5	7	37	74	62	57	242
frågor rörande studiepraktik			5	25	12	22	64
rätt att utfå viss akademisk examen, rätt att tillgodoräkna sig studiekurs, utbyte av ämne i akademisk ex-amen	2	3	11	21	15	3	55
utbildningens eller undervisning-ens organisation	16	10	29	42	38	28	163
tillstånd att förevisa film	8	14	9	II	4	II	57
vissa bidrags- och lånefrågor m. m.	15	5	27	26	40	29	142
resestipendier			5	28	9	15	57
stipendium för behörighetskurs i engelska		1	6	10	16		33
andra frågor	lil	68	75	146	136	173	709
Summa	477	451	627	976	960	983	4 474

KU 1975/76: 50

145

Underbilaga 2 g

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1966-1975 inom jordbruksdepartementet1 -

Besvär i fråga om:	1966	1967	1968	1969	1970	1971	1972	1973	1974	19751966- 1975
tjänstetillsättningar	36	84	47	29	36	23	59	15	43	21	393
tillstånd till grustäkt	10	30	41	55	25	29	30	16	31	34	301
tillstånd till förvärv av fast egendom	78	52	53	64	48	43	84	82	122	138	764
disposition av jordfondsfas-tighet		1	2	2	4		3	23	20	5	60
tillstånd till byggnadsföretag och föreläggande att ta bort byggnad	42	39	71	46	43	34	59	47	35	58	474
jaktvårdsområdes bildande..	9	10	14	13	21	10	13	5			95
upplåtelse av jakt på statens mark	1	2	3	16	16	14	1	6	8	15	82
tillstånd till jakt på allmänt vatten	5	17	3	6	2	5	9	3	7	7	64
tillstånd till jakt efter älg un-der försökstid för reglerad älg-jakt och tillstånd till licensjakt	18	22	37	48	55	61	67	69	77	105	559
ersättning vid kollission mel-lan bil och älg		18	21	25	22	29	11	1			127
bidrag av regleringsavgifter.	2	7	13	11	15	8	13	20	10	2	101
avgångsvederlag och särskilt övergångsbidrag			13	46	26	16	40	22	2	3	168
koncessionsnämndens beslut om anläggande av viss indu-stri					2	4	3	8	11	17	45
statsbidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder i indu-strin							83	38	45	36	202
tillstånd att släppa ut avlopps-vatten						3	1	3	39	24	70
statsbidrag och andra former för stöd till jordbrukets ratio-nalisering, m. m	53	55	64	41	37	33	38	34	40	23	418
statsbidrag till idrotten							8	2	9	14	33
omställningsstöd, fiskerilån, konsolideringslån m. m. på fiskets område				3	63	27	77	13	20	6	209

1 Tabellen bygger i sin helhet på uppgifter som lämnats från jordbruksdepartementet;
Beroende på olika beräkningsgrunder skiljer sig de i tabellen lämnade årssummorna
i viss mån från de siffror som anges i tabellen i underbilaga 1.

10. Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76: 50

146

Besvär i fråga om:	1966	1967	1968	1969	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1966- 1975
fisket, diverse	17	29	21	18	24	9	14	17	5	14	168
bortforsling enligt renhåll-ningslagen och föreläggande om deponering av avfall...							10	14	21	11	56
naturvård och miljövård, di-verse	69	62	75	66	50	38	44	62	58	46	570
samer och renar	6	2	3	8	3	6	6	19	22	14	89
jakt, diverse	27	22	6	7	19	6	6	6	15	2	116
andra frågor	31	24	49	20	18	15	24	32	36	41	290
Summa	404	476	536	524	529	413	703	557	676	636 5 454

KU 1975/76:50

147

Underbilaga 2 h
lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1969-1975 inom handelsdepartementet -

Besvär i fråga om:	1969	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1969- 1975
tjänstetillsättningar	4	12	3	5	10	9	11	54
affarstidslagen	52	58	22	5				137
prisstopp		7	219	8	10	80	13	337
lotterier	11	25	20	8	31	13		108
andra frågor	14	9	3	9	12	47	26	120
Summa	81	111	267	35	63	149	50	756

KU 1975/76:50

148

Underbilaga 2 i
till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1970-1975
inom inrikesdepartementet/arbetsmarknadsdepartementet

Besvär i fråga om:	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1970- 1975
svenskt medborgarskap	129	98	106	76	97	240	746
lokaliseringsstöd samt fr. o. m. 1971 utbildningsstöd och syssel-sättningsstöd	9	59	37	37	46	44	232
ändringd, anstånd med eller befriel-se från vapenfri tjänst	68	74	40	13	45	47	287
utbildningsbidrag	163	242	245	235	208	140	1 233
flyttningsbidrag	113	72	107	89	124	90	595
näringshjälp	20	33	47	31	26	16	173
resedokument			8	60	80	50	198
andra frågor	167	170	191	261	159	148	1 096
Summa	669	748	781	802	785	775	4 560

KU 1975/76:50

149

Underbilaga 2 j

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1973-1975

inom civildepartementet/bostadsdepartementet

Besvär i fråga om:	1973	1974	1975	1973- 1975
tjänstetillsättningar och andra tjänslebe-svär	93	31	7	131
planer och tomtindelningar	281	275	244	800
byggnadsföretag och byggnadsförbud..	566	655	518	1 739
övriga planärenden	29	67	30	126
energisparlån, förbättringslån, bostadsan-passnings- och vinterbidrag		40	192	232
bostadslån, hyresförlustlån, markför-värvslån		25	37	62
stöd till allmänna samlingslokaler, egnahemslån och tomträttslån		7	11	18
övriga bostadsärenden		2	10	12
övriga länsstyrelse- och kommunärenden	30	5	5	40
övriga lantmäteriärenden	II	19	2	32
andra frågor	17			17
Summa	1 027	1 126	1 056	3 209

Underbilaga 3 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden sorn varit föremål för remissbehandling trots att de har kommit in efter besvärstidens utgång och på denna grund
inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden och påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg ningstid -

1. Ju Besvär av enskild ang. återkallelse
av tillstånd att
inneha skjutvapen

Länsstyrelse 1975-01-27 Länsstyrelsen 1 vecka; klagan- 1975-03-13

1974-08-16 (4 1/2 månad den har beretts tillfälle att nr 34

för sent) yttra sig men inte gjort detta

1 1/2 mån.

2. Fö Besvär av enskild ang. till sättande

av en tjänst som
förrådsförman

3. S Besvär av enskild ang. viss

efterutbildning

Försvarets

materielverk

1974-03-21

1974-04-22
(i praktiken
1 dag för sent)

Socialstyrelsens 1974-11 -06
nämnd för utländsk (5 dar för sent)
medicinal personal
1974-09-24

Försvarets materielverk 10
mån. (efter att ha hört den
förordnade); påminnelser

Socialstyrelsen
4 veckor

1975-04-24
nr 48

1975-01-09
nr 3

1 år

2 mån.

4. S Besvär av enskild ang.
ersättning för skada

Socialstyrelsen

1974-08-21

1974-10-08
(3 veckor
för sent)

Socialstyrelsen
4 veckor

1975-03-13
nr 18

5 mån.

5. S Besvär av enskild ang. er- Socialstyrelsen 1975-01-03 Socialstyrelsen

sättning för skada vållad av 1974-12-03 (4 dar för sent) 3 veckor

elever vid ungdomsvårdsskola

1975-04-17
nr 20

3 1/2 mån.

6. S Besvär av enskild ang. ersättning
för skada vållad av
elev vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen 1974-11-27 Socialstyrelsen

1974-11-01 (1 dag för sent) 1 vecka

1975-04-17
nr 21

4 1/2 mån.

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
7. S	Besvär av enskild ang. till-sättande av tjänst som byrådirektör	Direktion för sjukhus (1974-12-13) 1975-02-28	(1975-01-03) 1975-04-08 (2 veckor för sent)1	Direktionen för sjukhuset2 2 1/2 mån. (efter hörande av den förordnade); påminnelser från klaganden	1975-04-24 nr 1 (delvis)	3 veckor- 4 mån.
8. S	Besvär av enskild ang. er-sättning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola	Socialstyrelsen 1975-01-22	1975-02-20 (1 dag för sent)	Socialstyrelsen 6 veckor	1975-04-24 nr 23	2 -mån.
9. S	Besvär av enskild ang. er-sättning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt	Socialstyrelsen 1975-01-14	1975-02-10 (i praktiken 1 dag för sent)	Socialstyrelsen 2 mån.	1975-05-07 nr 32	4 mån.
10. S	Besvär av konsumtionsförening ang. ersättning för skada vållad av interner vid kriminalvårds-anstalt	Socialstyrelsen 1975-01-14	1975-02-12 (5 dar för sent)	Socialstyrelsen 2 mån.	1975-06-05 nr 29	4 mån.
11. S	Besvär av social centralnämnd ang. statsbidrag till nämndens nykterhetsvårdande verksamhet	Socialstyrelsen 1974-01-21	1974-02-15 (3 dar för sent)	Socialstyrelsen 6 1/2 mån.	1975-06-12 nr 29	1 år 4 mån.
12. S	Besvär av enskild ang. ersätt-ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt	Socialstyrelsen 1975-02-10	1975-03-10 (5 dar för sent)	Socialstyrelsen 3 1/2 mån.	1975-08-07 nr 5	5 mån.
13. S	Besvär av enskild ang. ersätt-ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt	Socialstyrelsen 1975-02-10	1975-03-11 (4 dar för sent)	Socialstyrelsen 3 1/2 mån.	1975-08-07 nr 6	5 mån.
14. S	Besvär av enskild ang. ersätt-ning för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola	Socialstyrelsen 1975-03-25	1975-05-06 (1 dag för sent)	Socialstyrelsen 3 veckor	1975-08-21 nr 15	3 1/2 mån.

1 Klaganden har framhållit att han inte delgivits beslutet 1975-02-28 utan först genom skrivelse från departementet 1975-04-04 lått kännedom om detta beslut;
klaganden har därvid förutsatt att de tidigare ingivna besvären fick anses gälla även tillsättningen av den genom översynsavtal höjda tjänsten; enligt anteckning

1 departementsakten har dock angetts att det sistnämnda beslutet hade anslagits 1975-03-03.

2 Yttrandet behandlar endast sakfrågan.

3ep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
15. S	Besvär av enskild ang. ersätt-ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt	Socialstyrelsen 1975-03-26	1975-04-25 (2 dar för sent)	Socialstyrelsen 2 mån.	1975-08-21 nr 16	4 mån.
16. S	Besvär av enskild ang. till-sättande av tjänst hos försäkringskassa	Riksförsäkrings- verket 1975-05-16	1975-06-12 (2 dar för sent)1	Riksförsäkringsverket 1 mån. (efter att ha hört de förordnade); påminnelser	1975-08-28 nr 38	2 1/2 mån.
17. S	Besvär av enskild ang. ersätt-ning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola	Socialstyrelsen 1973-12-11	1974-12-03 (11 mån. för sent)	Socialstyrelsen 5 mån.	1975-09-10 nr 13 .	9 mån.
18. S	Besvär av enskild ang. ersättning för skada vållad av elev vid u ngdomsvårdsskola	Socialstyrelsen 1974-12-19	1975-01-20 (6 dar för sent)	Socialstyrelsen drygt 4 mån.	1975-10-09 nr 30	9 1/2 mån.
19. S	Besvär av tandläkare ang. verk-samhet i enskild tandvård	Riksförsäkrings- verket 1975-05-16	1975-06-16 (i praktiken 1 dag för sent)	Riksförsäkringsverket 3 mån.	1975-10-09 nr 40	3 1/2 mån.
20. S	Besvär av bolag (EPA) ang. er-sättning för skada vållad av intern vid kriminalvårds-anstalt	Socialstyrelsen 1975-06-06	1975-08-28 (nästan 2 mån. för sent)	Socialstyrelsen 5 veckor	1975-11-20 nr 22	2 1/2 mån.
21.K	Besvär av bolag ang. tillstånd till lastbilstrafik på utlandet	Transporlnämnden 1974-09-20	1974-12-03 (1 1/2 mån. för sent)	T ransportnämnden 1 mån.; påminnelser	1975-02-06 nr 21	2 mån.
22. K	Besvär av enskild ang. till-sättande av tjänst som trafikledarassistent	Luftfartsverket 1974-10-30	1974-12-02 (i praktiken 1 dag för sent)1	Luftfartsverket 7 veckor	1975-02-27 nr 18	3 mån.

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvuren Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

23. K

24. K

25. K

26. K

27. K

28. K

29. K

30. K

Besvär av enskild ang. tillstånd
till beställningstrafik
för godsbefordran

Besvär av enskild ang.
hastighetsbegränsning

Länsstyrelse

1974-11-06

Länsstyrelse

1973-11-26

1974-12-16
(2 veckor
för sent)

1974-01-14
(1 vecka
för sent)

Länsstyrelsen
5 veckor

Länsstyrelsen
4 veckor;
påminnelser

1975-03-06
nr 10

1975-03-06
nr 18

2 1/2 mån.

1 år 2 mån.

Besvär av enskild ang. tillstånd
till beställningstrafik
för personbefordran med buss

Besvär av enskild ang. tillstånd
till beställningstrafik
för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-11-11

Länsstyrelse

1974-11-13

1974-12-11
(6 dar för
sent)

Länsstyrelsen
1 mån. (efter att ha
hört tredje man)

1974-12-30 Länsstyrelsen

(i praktiken 6 veckor

I dag för sent)

1975-03-13
nr 9

1975-03-13
nr 10

3 mån.

2 1/2 mån.

Besvär av enskild ang. återkallelse
av tillstånd till
beställningstrafik för
godsbefordran

Besvär av enskild ang. tillstånd
till beställningstrafik
för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-12-02

1975-01-15
(2 veckor
för sent)

Länsstyrelsen
4 veckor

Länsstyrelse 1975-01-10 Länsstyrelsen

1974-12-02 (i praktiken 6 veckor

3 dar för sent)

1975-04-03
nr 31

1975-04-03
nr 32

2 1/2 mån.

Besvär av enskild ang. tillstånd
till beställningstrafik
för godsbefordran

Länsstyrelse 1975-01-09 Länsstyrelsen

1974-12-02 (i praktiken 2 6 veckor

dar för sent)

1975-04-03
nr 33

3 mån.

Besvär av kommun och enskild
ang. tillstånd till linjetrafik
för personbefordran med
personbil

Länsstyrelse

1974-12-06

1975-01-07
1975-01-13
(i praktiken
resp. 1 dag
och 1 vecka
för sent)

Länsstyrelsen 1975-04-03 2 1/2-3

2-3 veckor; påminnelser nr 34 mån.

från båda klagandena

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
31. K	Besvär av villaägareförening ang. hastighetsbegränsning	Länsstyrelse 1974-12-30	1975-02-06 (3 dar för sent)	Länsstyrelsen 6 veckor	1975-04-03 nr 37	2 mån.
32. K	Besvär av enskild ang. lokal trafikföreskrift	Länsstyrelse 1974-09-18	1974-11-12 (2 1/2 vecka för sent)	Länsstyrelsen 1 vecka	1975-04-10 nr 23	5 mån.
33. K	Besvär av enskild ang. till-stånd till beställningstrafik för godsbefordran	Länsstyrelse 1974-11-07	1974-12-12 (9 dar för sent)	Länsstyrelsen 5 veckor	1975-04-24 nr 29	4 1/2 mån.
34. K	Besvär av enskild ang. åter-kallelse av tillstånd till be-ställningstrafik för godsbefordran	Länsstyrelse 1974-04-24	1974-07-11 (1 vecka lör sent)	Länsstyrelsen 2 veckor; påminnelser	1975-04-24 nr 30	9 1/2 mån.
35. K	Besvär av bolag ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran	Länsstyrelse 1974-12-12	1975-01-08 (1 dag för sent)	Länsstyrelsen (2 yttranden) 2 1/2 mån; påminnelser	1975-05-07 nr 33	4 mån.
36. K	Besvär av enskild ang. till-stånd till beställningstrafik för godsbefordran	Länsstyrelse 1975-02-10	1975-03-19 (6 dar för sent)	Länsstyrelsen 2 veckor	1975-05-15 nr 31	2 mån.
37. K	Besvär av bolag ang. upp-sättande av vägvisare	Länsstyrelse 1975-03-10	1975-04-09 (5 dar för sent)	Länsstyrelsen 1 vecka	1975-05-29 nr 35	1 1/2 mån.
38. K	Besvär av enskild ang. bidrag enligt kungörelsen (1965:201) om statsbidrag till viss linje-	Bussbidrags- nämnden 1975-01-17	1975-03-11 (5 dar för sent)	Bussbidragsnämnden 6 veckor	1975-06-05 nr 4	3 mån.

trafik på landsbygden

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden och påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg ningstid -

39. K Besvär av kommun ang. upprust- Statens vägverk 1975-04-01 Statens vägverk
ning av vägbelysning utmed 1975-01-23 (6 veckor 1 1/2 mån.

vissa allmänna vägar för sent)

1975-06-05
nr 9

2 mån.

40. K Besvär av förening ang. luftfartsverkets
beslut om natttrafiken
på Bromma flygplats

41. K Besvär av hyresgästförening
och enskild ang.
hastighetsbegränsning

Luftfartsverket

1975-02-28

Länsstyrelse

1974-06-05

1975-04-07
(i praktiken
1 dag för
sent)

1974-07-18
1974-07-17
(föreningens
besvär 2 dar
för sent och
den enskildes
besvär 1 dag
för sent)1

Luftfartsverket
2 veckor

Länsstyrelsen (efter hörande
av kommunen) 4 1/2 mån.
statens trafiksäkerhetsverk
2 1/2 mån.2; ytterligare
skrivelse från den enskilde
klaganden

1975-06-05 2 mån.

nr 16

1975-06-05
nr 32

10 1/2
mån.

42. K Besvär av förening ang.
hastighetsbegränsning

Länsstyrelse 1975-04-01 Länsstyrelsen

1975-02-28 (i praktiken 3 veckor

2 dar för sent)

1975-06-05 2 mån.

nr 33

43. K Besvär av bolag ang. tillstånd

till linjetrafik för
personbefordran

44. K Besvär av enskild ang. till stånd

till beställningslrafik
för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-03-29

Länsstyrelse

1975-08-21

1974-06-24
(7 veckor
för sent)

1975-06-06
(1 dag

för sent)

Länsstyrelsen
3 veckor; påminnelser

Länsstyrelsen
2 veckor

1975-07-24
nr 18

1975-08-21
nr 11

mån.

2 1/2 mån.

11 rcgeringsprotokollet anges att besvären från den enskilde klaganden har kommit in den 16 juli 1975, vilket i så fall skulle ha varit i rätt tid, och att föreningens
besvär har kommit in den 17 juli 1975, dvs. 1 dag för sent. Av handlingarna i departementsakten framgår emellertid att besvären från föreningen har kommit
in den 18 juli och besvären från den enskilde den 17 juli 1975.

2 Remiss till trafiksäkerhetsverket skedde först efter det att länsstyrelsens (och kommunens) yttrande hade inhämtats.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutel inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

45. K Besvär av vägsamfällighet ang. Länsstyrelse 1975-08-07

utvidgning av vägförenings 1975-06-13 (3 veckor

verksamhetsområde för sent)

46. K Besvär av enskild ang. till- Statens järn- 1975-03-24

sättande av två tjänster vägar (drygt 1 mån.

som maskinskötare 1975-01-24 för sent)1

47. K Besvär av enskild ang. åter- Länsstyrelse 1975-07-29

kallelse av tillstånd till be- 1975-06-24 (1 dag

ställningstrafik för godsbefordran för sent)

48. K Besvär av egnahemsförening ang. Länsstyrelse 1975-07-02

lokal trafikföreskrift 1975-05-28 (6 dar

för sent)

49. K Besvär av bolag ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-07-28

till beställningstrafik 1975-06-17 (2 veckor

för godsbefordran för sent)

50. K Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-07-18

till beställningstrafik för 1975-06-13 (2 dar

godsbefordran för sent)

51. K Besvär av enskild ang. till- Länsstyrelse 1975-08-08

stånd till beställningstrafik 1975-06-24 (2 veckor

för godsbefordran för sent)

52. K Besvär av bolag ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-08-19

till beställningstrafik för 1975-07-22 (1 dag

godsbefordran för sent)

Länsstyrelsen
5 veckor

Statens järnvägar
1 mån. (efter att ha berett
de förordnade tillfälle att
yttra sig)

Länsstyrelsen
1 vecka; påminnelser

Länsstyrelsen
3 veckor; ytterligare en
skrivelse från föreningen

Länsstyrelsen
I vecka

Länsstyrelsen
5 veckor

Länsstyrelsen
3 veckor

Länsstyrelsen
1 vecka

1975-09-10
nr 1

1975-09-18
nr 14

1975-09-18
nr 19

1975-09-18
nr 20

1975-10-09
nr 31

1975-10-09
nr 32

1975-10-09
nr 33

1975-11-06
nr 31

1 mån.

6 mån.

1 1/2 mån.

2 1/2 mån.

2 mån.

2 1/2 mån.

2 mån.

2 1/2 mån.

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
53. K	Besvär av enskild ang. till-stånd till beställningstrafik för godsbefordran	Länsstyrelse 1975-07-11	1975-08-15 (2 dar för sent)	Länsstyrelsen (2 yttranden) i 1/2 mån.	1975-11-13 nr 17	3 mån.
54. K	Besvär av väghållare ang. stats-bidrag till enskild väg (fortsatt underhåll)	Länsstyrelse 1975-08-25	1975-09-29 (10 dar för sent)	Länsstyrelsen 3 veckor	1975-11-20 nr 1	1 1/2 mån.
55. Fi	Besvär av enskild ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier	Länsskolnämnd 1974-10-30	1974-11-28 (3 dar för sent)	Skolöverstyrelsen 2 veckor (efter hörande av länsskolnämnden)	1975-01-16 nr 11:12	1 1/2 mån.
56. Fi	Besvär av bolag ang. vägrat till-stånd till utsträckt tid för ut-skänkning av rusdrycker	Länsstyrelse 1974-12-05	1975-01-03 (1 dag för sent)	Länsstyrelsen 1 vecka	1975-02-13 nr 1:62	1 1/2 mån.
57. Fi	Besvär av bolag ang. tillstånd att köpa teknisk sprit	Riksskatte- verket 1974-12-12	1975-01-09 (6 dar för sent)	Riksskatteverket 4 veckor; påminnelser från klaganden och skrivelser från leverantörförbund	1975-03-20 nr 1:17	2 1/2 mån.
58. Fi	Besvär av enskild ang. tillstånd att köpa teknisk sprit	Riksskatte- verket 1975-01-02	1975-02-04 (4 dar för sent)	Riksskatteverket 1 mån.; påminnelser	1975-04-03 nr 1:47	2 mån.
59. Fi	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde-skatt enl. faktureringsmetoden	Länsstyrelse 1974-05-30	1974-06-28 (1 dag för sent)	Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser	1975-04-17 nr 1:31	9 1/2 mån.
60. Fi	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde-skatt enligt faktureringsmetoden	Länsstyrelse 1974-07-05	1974-08-02 (4 dar för sent)	Länsstyrelsen 3 veckor	1975-04-17 nr 1:32	8 1/2 mån.
61. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad befrielse från kilometer-skatt	Riksskatte- verket 1974-07-26	1974-09-06 (2 veckor för sent)	Riksskatteverket 1 1/2 mån.; påminnelser	1975-04-24 nr 1:24	7 1/2 mån.

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
62. Fi	Besvär av handelsbolag ang. vägrat tillstånd ali redovisa mervärdeskatt enligt fakture-ringsmetoden	Länsstyrelse 1974-11-13	1974-12-27 (3 veckor för sent)	Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser	1975-04-24 nr 1:41	4 mån.
63. Fi	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde-skatt enligt faktureringsmetoden	Länsstyrelse 1974-09-13	1974-10-17 (3 dar för sent)	Länsstyrelsen 4 veckor	1975-04-24 nr 1:42	6 mån.
64. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad er-sättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.	Kilometer- skattenämnden 1974-09-30	1974-11-22 (1 vecka för sent)	Kilometerskattenämnden 4 veckor	1975-05-07 nr 1:23	5 1/2 mån.
65. Fi	Besvär av åkeribolag ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.	Kilometer- skattenämnden 1975-01-27	1975-02-28 (2 veckor för sent)	Kilometerskattenämnden 1 mån.	1975-05-07 nr 1:26	2 mån.
66. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilomterräknarapparatur m. m.	Kilometer- skattenämnden 1974-08-26	1974-10-07 (drygt 1 vecka för sent)	Kilometerskattenämnden 3 veckor	1975-05-07 nr 1:27	7 mån.
67. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.	Kilometer- skattenämnden 1974-09-30	1974-11-07 (2 dar för sent)	Kilometerskattenämnden 5 veckor	1975-05-07 nr 1:28	6 mån.
68. Fi	Besvär av bolag ang. vägrad be-frielse från viss mervärde-skatt m. m.	Riksskatte- verket 1974-09-04	1974-10-04 (1 vecka för sent)	Riksskatteverket 3 veckor	1975-05-29 nr 1:20	8 mån.

69. Fi Besvär av idrottsklubb ang.
vägrad befrielse från viss
spelskatt

Riksskatte verket 1974-11-13 -

1974-12-11 Riksskatteverket 1975-06-05 6 mån.

(5 dar 4 veckor; påminnelser nr 1:26

för sent)

KU 1975/76:50

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
70. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad befrielse från viss spelskatt	Riksskatte- verket 1975-01-22	1975-02-24 (5 dar för sent)	Riksskatteverket 5 veckor	1975-06-05 nr 1:27	3 mån.
71. Fi	Besvär av enskild ang. kompen-sation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-10-30	1974-11-28 (3 dar för sent)	Riksskatteverket 6 veckor; påminnelser	1975-06-05 nr 1:28	6 mån.
72. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-11-27	1974-12-30 (10 dar för sent)	Riksskatteverket 5 veckor	1975-06-05 nr 1:29	5 mån.
73. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-12-02	1975-01-03 (I vecka för sent)	Riksskatteverket 4 veckor; påminnelser	1975-06-05 nr 1:30	5 mån.
74. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-12-18	1975-01-10 (1 dag för sent)	Riksskatteverket 3 veckor	1975-06-05 nr 1:31	5 mån.
75. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-12-17	1975-01-13 (5 dar för sent)	Riksskatteverket 3 veckor	1975-06-05 nr 1:32	5 mån.
76. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-12-18	1975-01-13 (4 dar för sent)	Riksskatteverket 3 veckor; påminnelser	1975-06-05 nr 1:33	5 mån.
77.fi	Besvär av enskild äng. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1975-01-03	1975-02-03 (6 dar för sent)	Riksskatteverket 3 mån.	1975-06-12 nr 1:27	4 mån.
78. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1974-09-23	1974-10-30 (1 dag för sent)	Riksskatteverket 1 mån.	1975-06-12 nr 1:28	7 1/2 mån.

L/l

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

79. Fi

80. Fi

81. Fi

82. Fi

83. Fi

84. Fi

85. Fi

86. Fi

Besvär av bolag ang. vägrat tillstånd
till utskänkning av vin
och starköl till slutna
sällskap

Länsstyrelse

1975-04-08

1975-05-09
(1 vecka
för sent)

Besvär av enskild ang. lön med
B-avdrag vid tjänstledighet
för studier

Länsskolnämnd

1974-11-18

1974-12-20
(1 vecka
för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-19

tion för mervärdeskatt på verket (2 dar

bostadsbyggande 1975-01-24 för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-20

tion för mervärdeskatt på verket (3 dar

bostadsbyggande 1975-01-24 för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-26

tion för mervärdeskatt på verket (1 dag

bostadsbyggande 1975-02-03 för sent)

Besvär av 19 personer ang. Riksskatte- 1975-03-06

kompensation för mervärde- verket (3 mån.

skatt på bostadsbyggande 1974-11-12 försent)

Besvär av lärare ang. lön med
B-avdrag vid tjänstledighet för
studier

Länsskolnämnd

1975-04-08

1975-05-05
(3 dar
för sent)

Besvär av enskild ang. till- Byggnads- 1975-01-27

sättande av tre tjänster som styrelsen (6 1/2 mån.

reparatör (delvis) 1974-06-20 för sent)1

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

Remissbehandling Regeringens Handlägg (yttranden

och på- beslut ningstid

minnelser m. m.)

Länsstyrelsen 1975-06-12 1 mån.

2 veckor nr 1:55

Skolöverstyrelsen
4 1/2 mån. (efter hörande
av länsskolnämnden)

1975-06-12 6 mån.

nr 11:17

Riksskatteverket
3 mån.

1975-06-26
nr 1:77

4 mån.

Riksskatteverket
3 mån.

1975-06-26
nr 1:78

4 mån.

Riksskatteverket
3 mån.

1975-06-26
nr 1:79

4 mån.

Riksskatteverket
1 mån.

1975-06-26
nr 1:80

3 1/2 mån.

Skolöverstyrelsen 4 veckor 1975-08-07

(efter hörande av länsskol- nr 11:15

nämnden)

3 mån.

Byggnadsstyrelsen 1 mån.; 1975-09-04

klaganden har berens till- nr 11:26

fälle att inkomma med påminnelser
men inte gjort detta

7 mån.

KU 1975/76:50

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handlägg- ningstid
87. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1975-01-22	1975-02-17 (4 dar för sent)	Riksskatteverket 3 1/2 mån.	1975-09-10 nr 1:25	7 mån.
88. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1975-02-05	1975-03-05 (1 vecka för sent)	Riksskatteverket 3 1/2 mån.	1975-09-10 nr 1:26	6 män.
89. Fi	Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1975-01-24	1975-02-21 (4 dar för sent)	Riksskatteverket 3 1/2 mån.	1975-09-10 nr 1:27	6 1/2 mån.
90. Fi	Besvär av enskild ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier	Länsskolnämnd 1975-05-14	1975-06-09 (i praktiken 1 dag för sent)	Skolöverstyrelsen 2 mån. (efter hörande av länsskol-nämnden); ytterligare skrivelse från klaganden	1975-09-18 nr 11:11	3 1/2 mån.
91. Fi	Besvär av enskild ang. kompensa-tion för mervärdeskatt vid bostadsbyggande	Riksskatte- verket 1975-01-24	1975-03-11 (3 veckor för sent)	Riksskatteverket 6 mån.; påminnelser	1975-10-09 nr 1:37	7 mån.
92. Fi	Besvär av 8 personer ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt	Riksskatte- verket 1975-02-15 -03-26	1975-03-18 -04-24 (1 dag-3 veckor för sent)	Riksskatteverket 4-5 mån.; klagandena har beretts till-fälle att komma in med på-minnelser men inte gjort detta	1975-10-09 nr 1:38	5 1/2-6 mån.
93. Fi	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till utskänkning av öl	Länsstyrelse 1975-06-30	1975-09-03 (drygt 1 vecka för sent)	Länsstyrelsen 5 dar	1975-10-09 nr 1:39	1 mån.
94. Fi	Besvär av bolag ang. registrering som skattskyldig till reklamskatt	Riksskatte- verket 1974-07-01	1974-09-05 (11/2 mån. för sent)	Riksskatteverket 4 1/2 mån.	1975-10-16 nr 1:39	1 1/2 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

95. Fi

96. Fi

97. Fi

98. Fi

99. Fi

100. Fi

Besvär av 4 personer ang. kompensa- Riksskattetion
för mervärdeskatt på
bostadsbyggande

Besvär av 17 personer ang. vägrad
kompensation för mervärdeskatt
på bostadsbyggande

Besvär av bolag ang. viss
spelskatt

Besvär av enskild ang. viss
spelskatt

Besvär av enskild (adjunkt) ang.
lön med B-avdrag vid tjänstledighet
för studier

Besvär av enskild (speciallärare)
ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet
för studier

101. U Besvär av kyrkoråd ang. försälj ning

av fastighet på
löneboställe

102. U Besvär av enskild ang. avbrytande

av tillsättningsförfarandet beträffande
en icke-ordinarie tjänst
som lärare 2 vid grundskola

Riksskatte-	1975-04-07
verket	-04-15
1975-03-13	(1-2 dar
-03-21	för sent)
Riksskatte-	1975-03-21
verket	-05-23
1975-01-07	(1 dag -
-04-18	drygt 2 mån. för sent)
Riksskatte-	1975-08-27
verket	(8 dar för
1975-07-25	sent)
Riksskatte-	1975-08-04
verket	(11 dar för
1975-06-30	sent)
Länsskolnämnd	1975-06-04
1975-04-29	(5 dar för sent)
Länsskolnämnd	1975-08-25
1975-06-23	(6 veckor för sent)
Stiftsnämnd	1975-05-22
1975-04-08	(2 veckor för sent)
Länsskolnämnd	1975-04-01
1975-02-24	(1 vecka för sent)

Riksskatteverket
5 mån.; påminnelser
från en av klagandena

Riksskatteverket
4-6 mån.

Riksskatteverket
2 veckor

Skolöverstyrelsen
(efter hörande av
länsskolnämnden)

4 mån.

Skolstyrelsen (efter
hörande av länsskolnämnden)
6 veckor

Stiftsnämnden och vederbörande
boställsnämndsordförande
5 veckor

Skolstyrelsen och länsskolnämnden
4 veckor samt skolöverstyrelsen
2 1/2 mån.

1975-10-30
nr 1:37

1975-10-30
nr 1:38

1975-11-06
nr 1:20

1975-11-06
nr 1:21

1975-11-27
nr 11:15

1975-12-04
nr 11:7
(delvis)

1975-07-24
nr 156

1975-09-04
nr 61

6 1/2 mån.

5-7 mån.

2 mån.

3 mån.

6 mån.

3 mån.

2 mån.

5 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

103. U	Besvär av enskild ang. upplåtelse av jakträtt på löneboställe	Stiftsnämnd 1974-06-06	1974-07-02 (1 dag för sent)	Boställsstyrelsen, två berörda parter, stiftsnämnden samt kammarkollegiet1	.-23 nr 52
104.Jo	Besvär av enskild ang. vägrat statligt stöd till nybyggnad av slaktsvinstall	Lantbruks- styrelsen 1974-11-14	1974-12-09 (i praktiken 1 dag för sent)	Lantbruksstyrelsen drygt 1 vecka	1975-01-30 nr 19
105. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet	Lantbruks- styrelsen 1974-11-08	1975-01-10 (drygt 1 vecka för sent)	Lantbruksstyrelsen drygt 1 vecka	1975-02-13 nr 16
106.Jo	Besvär av enskild ang. vägrat fiskerilån	Fiskeri- styrelsen 1974-11-14	1975-01-16 (drygt 2 veckor för sent)	Fiskeristyrelsen 4 veckor	1975-05-15 nr 23
107. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat till-stånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet	Lantbruks- styrelsen 1975-02-10	1975-03-07 (1 dag för sent)	Lantbruksstyrelsen 6 veckor	1975-05-22 nr 34
108. Jo	Besvär av enskilda ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvs-lagen att förvärva jordbruks-fastighet	Lantbruks- styrelsen 1975-01-22	1975-02-24 (6 dar för sent)	Lantbruksstyrelsen knappt 2 mån.	1975-05-22 nr 35
109.Jo	Besvär av enskild ang. tillstånd att fälla älg under reglerad älgjakt	Länsstyrelse 1975-06-11	1975-07-14 (6 dar för sent)	Länsstyrelsen och naturvårdsverket 2-3 veckor	1975-08-28 nr 80
110. Jo	Besvär av jaktvårdsområde ang. tillstånd att fälla älg under reglerad älgjakt	Länsstyrelse 1975-06-11	1975-07-14 (5 dar för sent)	Länsstyrelsen och naturvårdsverket 2-3 veckor	1975-08-28 nr 81

1 år 8 mån.

2 mån.

1 mån.

4 mån.

2 1/2 mån.

3 mån.

I 1/2 mån.

1 1/2 mån.

1 Stiftsnämnden har i sitt yttrande 1975-03-27 avstyrkt bifall till besvären och erinrat om att besvären har inkommit för sent; kammarkollegiet har i sitt yttrande

1975-09-05 föreslagit att besvären inte tas upp till prövning och i sak anslutit sig till vad stiftsnämnden anfort.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

lil. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag på fastighet	Länsstyrelse 1974-11-25	1975-05-14 (drygt 4 mån. för sent)	Länsstyrelsen 6 veckor	1975-09-18 nr 49	4 mån.
112.Jo	Besvär av sameby ang. gränser för vinterbete	Lantbruks- styrelsen 1975-01-30	1975-03-11 (2 veckor för sent)	Lantbruksstyrelsen 4 mån.	1975-09-18 nr 51	6 mån.
113. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet	Lantbruks- styrelsen 1975-06-09	1975-07-30 (drygt 1 vecka för sent)	Lantbruksstyrelsen 3 veckor	1975-09-25 nr 12	2 mån.
114. Jo	Besvär av enskild ang. tillstånd att fälla älg under särskild jakttid	Länsstyrelse 1975-08-01	1975-09-01 (drygt 1 vecka för sent)	Länsstyrelsen 10 dar (jämte gemensamt yttrande av länets jaktvårdsförening och älgskadenämnd)	1975-10-09 nr 64	1 män.
115. Jo	Besvär av revirförvaltare ang. tillstånd att fälla älg under särskild jakttid	Länsstyrelse 1975-08-01	1975-09-01 (6 dar för sent)	Länsstyrelsen 3 veckor (efter hörande av länsjaktvårds-föreningen och älgskadenämnden i länet)	1975-10-09 nr 65	1 mån.
116. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvs-lagen att förvärva jordbruks-fastighet	Lantbruks- styrelsen 1975-07-23	1975-08-19 (1 dag för sent)	Lantbruksstyrelsen 3 veckor	1975-10-16 nr 16	2 mån.
117. Jo	Besvär av enskild ang. vägrat till-stånd till byggnadsföretag på fastighet	Länsstyrelse 1975-07-14	1975-08-18 (1 vecka för sent)	Länsstyrelsen 3 veckor	1975-10-23 nr 28	2 mån.
118. Jo	Besvär av enskilda ang. villkor för kommun för deponering av avfall	Koncessions-nämnden för miljöskydd 1975-07-11	1975-08-11 (i prakti-ken 1 dag för sent)	Statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden, länsstyrelsen och kommunen	1975-12-11 nr 13 (delvis)	4 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslulet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

119. A

Besvär av två personer ang. tillsättande
av vissa lärartjänster
inom arbetsmarknadsutbildningen

Skolöver styrelsen 1974-06-15 -

120. B

121. B

122. B

123. B

124. B

Besvär av enskild ang. ändrad
och utvidgad stadsplan

Besvär av enskild ang.
ändrad stadsplan

Besvär av 4 personer ang.
byggnadsföretag (sågverk)

Besvär av enskild ang. vägrat
tillstånd till byggnadsföretag
(nybyggnad)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(tillbyggnad av fritidshus)

Länsstyrelse

1974-08-30

Länsstyrelse

1974-06-06

Länsstyrelse

1974-10-10

Länsstyrelse

1974-12-03

Länsstyrelse

1974-12-05

1974-07-24
(drygt 2
veckor för
sent)1, anm.
besvären inkom
inom föreskriven
tid (1974-07-03) till kammarrätten
och överlämnades
därifrån
till regeringen
efter
besvärstidens
utgång 1974-07-23)

1974-09-23
(i praktiken
1 dag
för sent)

1974-07-01
(4 dar
för sent)

1974-11-19
(1 dag
för sent)

1974-01-31
(1 dag
för sent)

1975-01-03
(1 dag
för sent)

Skolöverstyrelsen
2 mån.

1975-03-13
nr 9

Länsstyrelsen
2 1/2 mån.

Länsstyrelsen
1 vecka

Länsstyrelsen
2 veckor

Länsstyrelsen
2 mån.

1975-01-23
nr 19

1975-01-30
nr 26

1975-02-13
nr 35

1975-03-13
nr 46

1975-04-03
nr 34

7 1/2 mån.

4 mån.

7 mån.

3 mån.

1 1/2 mån.

3 mån.

1 Delgivning genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar lördagen den 15 juni 1974 med besvärshänvisning till regeringen (arbetsmarknadsdepartementet);
arbetsmarknadsdepartementet har före 1974-07-24 utfärdat lagakraftbevis till skolöverstyrelsen.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

125. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse

stånd till byggnadsföretag 1975-01-10

(tillbyggnad av fritidshus)

126. B Besvär av motorklubb ang. vägrat Länsstyrelse

tillstånd till byggnadsföretag 1974-12-12

(moped- och motocrossbana med
samlingssal och verkstad)

127. B Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse

till byggnadsföretag 1975-01-30

(enfamiljshus)

128. B Besvär av enskild ang. byggnads- Länsstyrelse

plan för fritidsbebyggelse 1974-09-10

129. B Besvär av enskild ang. vägrat Bostadsförbättringslån
styrelsen

1975-01-30

1975-02-07
(1 dag
för sent)

1975-01-28
(1 dag
för sent)

1975-02-26
(1 dag
för sent)

1974-10-03
(2 dar

för sent)1

1975-03-03
(i praktiken
I dag

för sent)

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

Länsstyrelsen
drygt 1 vecka

Länsstyrelsen
2 veckor

Länsstyrelsen
1 vecka

Bostadsstyrelsen
2 veckor

1975-04-03
nr 35

1975-04-24
nr 39

1975-05-07
nr 14

(delvis)

1975-05-15
nr 17

Handlägg ningstid -

2 mån.

1975-04-24 3 mån.

nr 38

2 mån.

7 mån.

2 1/2 mån.

130. B Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse

till byggnadsföretag 1975-03-07

(enfamiljshus)

131. B Besvär av enskild ang. vägrat Länsstyrelse

tillstånd till byggnadsföretag 1974-06-18

(nybyggnad av fritidshus och

uthus)

132. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse

stånd till byggnadsföretag 1975-04-15

(nybyggnad)

1 Ingen särskild delgivning.

1975-04-03
(2 dar
för sent)1

1974-07-18
(2 dar
för sent)

1975-05-13
(1 dag
för sent)

Länsstyrelsen
1 vecka

Länsstyrelsen
1 1/2 mån.

Länsstyrelsen
2 veckor

1975-05-15
nr 71

1975-05-15
nr 72
(delvis)

1975-06-12
nr 37

1/2 mån.

10 mån.

1 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

133. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse
stånd till byggnadsföretag 1975-03-20

(tillbyggnad av fritidshus)

1975-04-17
(2 dar för
sent till regeringsrättensom

1975-04-23
beslutat överlämna
besvären
till bostadsdep.
dit de kom
1975-05-13)

Länsstyrelsen
2 veckor

1975-06-26
nr 60

134. B Besvär av enskild ang. fortsatt Länsstyrelse

byggnadsförbud 1975-01-31

1975-03-19
(4 veckor
för sent)1

Länsstyrelsen
3 1/2 mån.

1975-08-14
nr 12

135. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse 1975-08-14 Länsstyrelsen

stånd till byggnadsföretag 1975-07-15 (3 dar 1 vecka

(uppförande av fritidshus) för sent)

1975-08-28
nr 24

136. B Besvär av enskild ang. skyldighet Länsstyrelse
att sätta upp stängsel 1975-07-10

1975-08-13
(drygt 1
vecka
för sent)

Länsstyrelsen
4 veckor

1975-10-09
nr 58

137. B Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(tillbyggnad av garage och
gillestuga)

Länsstyrelse

1975-07-15

1975-08-19
(4 dar
för sent)

Länsstyrelsen
4 veckor

1975-10-16
nr 37

138. B Besvär av enskild ang. ändrad Länsstyrelse

stadsplan 1975-07-18

1975-08-11
(1 dag
för sent)

Länsstyrelsen
4 veckor

1975-10-23
nr 7
(delvis)

2 mån.

5 mån.

2 veckor

2 mån.

2 1/2 mån.

1 Ingen särskild delgivning.

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handlägg beslutet

inkom (yttranden och på- beslut ningstid

minnelser m. m.)

139.1 Besvär av fastighetsägare ang.

tillträde till fastighet med stöd
av 7 kap. 6 § expropriationslagen
(1972:719)

Länsstyrelse 1975-02-07 Länsstyrelsen 3 veckor1

1974-12-03 (4 veckor (jämte överlämnad skrivelse

för sent) från statens vattenfallsverk);

påminnelser

1975-04-24
nr 7

2 1/2 mån.

140.1 Besvär av enskild (fastighetsägare)
ang. tillträde till fastighet
enligt 7 kap. 6 § expropriationslagen -

Länsstyrelse

1975-09-01

1975-10-20
(6 dar för
sent)

Statens industriverk
(jämte överlämnande
av skrivelse från
statens vattenfallsverk)
1 mån.

1975-12-18
nr 39

2 mån.

141. Kn Besvär av enskild ang. fortsatt Länsstyrelse

tjänstledighet med C-avdrag 1975-02-25

1975-04-07
(4 dar
för sent)

Länsstyrelsen
6 veckor

1975-06-05
nr 5

2 mån.

' I yttrandet behandlas endast sakfrågan; inga uppgifter finns i departementsakten om att besvären skulle ha kommit in för sent.

Under bilaga 4 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden som varit föremål för remissbehandling trots att klaganden har ansetts inte vara behörig att anföra besvär, vilka
på denna grund inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden och påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handlägg ningstid -

I. K

2. K

Besvär av enskild (rektor) ang. avslag
på vägförenings begäran om
hastighetsbegränsning

Besvär av åkeriförening ang.
tillstånd (för trafikbolag)
till beställningstrafik för
godsbefordran

Länsstyrelse

1974-04-04

Länsstyrelse

1975-02-27

1974-04-17

1975-03-17

Länsstyrelsen
(efter hörande av
kommunen och med
överlämnande av
yttranden från
vägförvaltningen
och polismyndigheten)
5 veckor,
statens trafiksäkerhetsverk5

veckor;1
skrivelse från
en Hem och
Skola förening

Länsstyrelsen
(efter hörande
av bolaget)

1 1/2 mån.

1975-03-06
nr 17J

10 mån.

1975-06-05
nr 44’

3 mån.

11 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte behövde avges om besvären befanns för sent inkomna. Länsstyrelsen avstyrkte medan
trafiksäkerhetsverket tillstyrkte bifall till besvären (såväl kommunen som polismyndigheten men inte vägförvaltningen har också tillstyrkt bifall till besvären).
Remissen till trafiksäkerhetsverket skedde först sedan länsstyrelsens yttrande kommit in till dep.

2 Eftersom klaganden inte varit part i ärendet hos länsstyrelsen och beslutet därför inte kunde anses ha gått honom emot tog regeringen inte upp besvären
till prövning.

3 Regeringen förklarade att den inte tog upp besvären till prövning, eftersom frågan om bolagets lämplighet inte kunde anses röra föreningen på sådant sätt
att besvärstalan fick föras.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden och påminnelser
m. m.)

Regeringens Handläggbeslut
ningstid

(ej prövning)

3. K

4. K

5. Fi

6. U

7. Jo

8. Jo

Besvär av Handelstjänstemannaför- Luftfarts bundet

ang. viss dispens från verket

bestämmelserna om kabinbesätt- 1974-12-19

ning på flygplan

Besvär av kommun ang. åter- Länsstyrelse

kallelse av tillstånd till 1974-03-14

linjetrafik för personbefordran

Besvär av enskild ang. meddelat Länsstyrelse

tillstånd för hotellbolag till 1975-04-30

utskänkning av rusdrycker

Besvär av fem personer (var för Styrelse för
sig) ang. tillsvidareförordnande socialhög på

tjänst som extra universitets- skola

lektor vid socialhögskola 1975-03-21

Besvär av enskild ang. bildande Länsstyrelse

av naturreservat 1975-02-20

Besvär av villaägarförening ang. Länsstyrelse

tillstånd för bolag till vissa 1974-10-16

arbetsföretag inom strand- och
landskapsskyddsområde

1975-01-10

1974-04-04

1975-05-15

1975-04-11
- - 16

1975-03-19

1974-12-10

Luftfartsverket
3 veckor;
påminnelser

Länsstyrelsen

1 1/2 mån. (efter
hörande av
trafikbolaget)

Riksskatteverket
6 veckor,
länsstyrelsen
3 mån.;
påminnelser

Styrelsen för
socialhögskolan
(efter hörande av
den förordnade)

2 mån.; påminnelser Länsstyrelsen6

veckor1

Länsstyrelsen
8 mån.2

1975-09-10
nr 72

1975-12-04
nr 16

1975-08-28
nr 1:20

1975-07-24
nr 47

1975-06-05
nr 24

1975-09-18
nr 50

8 1/2 mån.

8 mån.

3 1/2 mån.

3 mån.

9 mån.

11 länsstyrelsens yttrande tillstyrktes besvären i viss del, behörighetsfrågan berördes inte.

21 skrivelse efter regeringens beslut har föreningen bl. a. anfört att den inte anmodats att visa sin behörighet att föra talan utan utgått från att sådan behörighet
förelåg, eftersom föreningen fått länsstyrelsens beslut med därtill fogad besvärshänvisning. Som svar härpå har från departementet meddelats att föreningen
berens tillfälle att avge påminnelser (bl. a. över denna fråga), men att detta inte gjorts.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

(ej prövning)

9. Jo Besvär av kommun (genom kommunstyrelsen)
ang. tillstånd för
enskild att sätta ut fasta
fiskeredskap i allmänt vatten

Länsstyrelse

1975-03-19

1975-04-25

Länsstyrelsen
1 mån. (överlämnande
av
yttranden av
lantbruksnämnd,
fiskeriintendent
och enskild part)
och fiskeristyrelsen
I mån.1

1975-09-18
nr 52

4 1/2 mån.

10. Jo Besvär av enskild ang. tillstånd Lantbruksenligt
jordförvärvslagen att styrelsen

förvärva jordbruksfastighet 1975-06-30

1975-07-23

Lantbruksstyrelsen
2 veckor2

1975-09-25 2 mån.

nr 11

11. Jo Besvär av enskild ang. tillstånd

för kommunal idrotts- och friluftsnämnd
att anlägga fritidsbåtshamn
inom naturreservat

Länsstyrelse

1975-04-21

1975-05-05

Länsstyrelsen
2 veckor

1975-11-20 6 mån.

nr 26

12. B Besvär av tomtägareförening ang. Länsstyrelse
byggnadsförbud 1975-03-13

1975-04-08

Länsstyrelsen
1 1/2 mån.2

1975-06-12
nr 18

2 1/2 mån.

13. B Besvär av villaförening ang. Länsstyrelse

stadsplan 1975-06-13

1975-06-30

Länsstyrelsen
1 mån.; klaganden
har bereus tillfälle
avge påminnelser,
vilket ej skett

1975-09-25 1 1/2 mån.

nr 36

1 I remissyttrandena berördes inte behörighetsfrågan.

21 yttrandet anförs bl. a. dels att "klaganden i egenskap av säljare enligt stadgad praxis ej kan anses behörig att föra talan i ärendet”, dels att klagandens

besvär anförts efter bcsvärstidens utgång (I dag för sent); av departementsakten framgår med hänvisning till 7 5 andra stycket förvaltningslagen att ”desertering

kan vara tveksam" varför avvisning borde ske "på grund av bristande saklegitimering”. Av akten framgår vidare att säljarbesvär har upptagits till sakprövning

i ett fall (år 1966) på grund av "särskilda omständigheter”.

31 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning.

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden och på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut (ej prövning)	Handlägg- ningstid
14. B	Besvär av villaförening ang. ändrad stadsplan	Länsstyrelse 1975-03-26	1975-04-15	Länsstyrelsen 2 mån.; påminnelser1	1975-11-20 nr 37 (delvis)	7 mån.
15. B	Besvär av villaforening ang. stadsplan	Länsstyrelse 1975-06-16	1975-07-04	Länsstyrelsen 1 mån.2	1975-12-18 nr 31	5 1/2 mån.
16. B	Besvär av enskilda ang. till-stånd till byggnadsföretag	Länsstyrelse 1975-03-18	1975-06-19	Länsstyrelsen 1 mån.	1975-12-18 nr 49	6 mån.

-J

N-)

11 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning.

21 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning; i

länsstyrelsens yttrande berördes inte partsfrågan utan avstyrktes bifall till besvären.

KU 1975/76:50

Underbilaga 5 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden som varit föremål för remissbehandling trots att de - av andra formella skäl än att besvären har kommit in för
sent eller att klaganden inte har varit behörig - inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden och påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handläggningst
id

1.-3. Ju Besvär av tre personer
ang. rätt till ledighet
för studier

Kriminalvårds styrelsen 1975-01-27 1975-02-26 -

1975-02-17

1975-03-14

Kriminalvårds styrelsen -

1975-07-03 3

nr 24 a-c; mån.

eftersom mål om
tillämpning av
lagen (1974:981)
om arbetstagares
rätt
till ledighet
för studier
skall handläggas
enligt
lagen (1974:371)
om rättegång i
arbetstvister

4.-5. K Besvär av två personer
ang. utbyte av körkort

Trafiksäker hetsverket 1974-12-05 1974-12-18 -

1974-12-16

1975-01-08

Trafiksäkerhetsverket
I mån.; påminnelsertrafiksäkerhetsverket

2 veckor

1975-04-10
nr 27 och 28;
undanröjande av
besvärshänvisningen,
eftersom
talan mot ifrågavarande
beslut
skall föras hos
kammarrätten

3 mån.

KU 1975/76:50

Dep.	Ärende	Överklagade	Besvären	Remissbehandling	Regeringens	Handlägg-
		beslutet	inkom	(yttranden och på-	beslut	ningstid
				minnelser m. m.)	(ej prövning)

6. K

Besvär av enskild
ang. vägrat tillstånd
att uppföra
byggnad enligt
47 5 väglagen
(1971:948)

Länsstyrelse

1975-06-13

1975-07-07

Länsstyrelsen
3 mån.

1975-10-23
nr 6;

undanröjande av
besvärshänvisningen,
eftersom
talan mot
ifrågavarande beslut
skall föras hos
kammarrätten

3 1/2 mån.

7.-16. Fi Besvär av enskilda
och bolag ang. redovisningsperiod,
redovisningsmetod,
inbetalning
och anstånd
med inbetalning av
mervärdeskatt1

Länsstyrelser

1974-12-05

-1975-03-26

1974-12-19

-1975-02-18

Länsstyrelserna
1-2 mån.

1975-01-16 nr
1:12-13
1975-01-30
nr 1:21
1975-02-27
nr 1:20
1975-03-20
nr 1:26
1975-04-17
nr 1:33
1975-05-24
nr 1:43-45
1975-05-29
nr 1:17;'

undanröjande av
besvärshänvisningen,
eftersom
talan mot ifrågavarande
beslut
skall föras
hos riksskatteverket -

-3 1/2 mån.

'Beträffande dessa besvärsärenden hänvisas till redovisningen i underbilaga 8.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handlägg ningstid -

17. Fi Besvär av enskild
ang. beslut om
upptagande på s. k.
spärrlista (enligt
18 S rusdrycksförsäljningsförordningen) -

(Riksskatte verket 1975-05-15) Länsnykter hetsnämnd 1975-05-05 -

1975-07-07

Riksskatteverket
1 vecka

1975-08-28
nr 1:31;

överlämnande av
besvären, eftersom
talan mot
ifrågavarande
beslut skall föras
hos länsrätten

1 1/2 mån.

18. Fi

19. Jo

Besvär av enskild
(regementsofficer)
ang. stationeringsort -

Besvär av enskild
ang. viss skadereglering
(ersättning
för nödslaktat
sto)

Försvarets

civilförvalt ning 1973-08-15 -

1973-09-03

Lantbruks styrelsen 1975-06-06 -

1975-07-02

Försvarets civilförvaltning2

mån., statens
avtalsverk 5 mån.

Lantbruksstyrelsen
3 mån.

1975-10-09
nr 11:18;

undanröjande av
besvärshänvisningen
och överlämnande
av
handlingarna i
ärendet till
kammarrätten'

2 år I mån.

1975-11-27
nr 25;

talan mot beslut
som handläggs
enligt kungörelsen
(1972:416) om
statsmyndigheternas
skadereglering
i vissa fall får
inte föras

5 mån.

1 Ingen motivering för undanröjande av besvärshänvisningen lämnades i beslutet.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

20. A Besvär av enskild ang.

utbekommande av allmän
handling (registerbesked
enligt 10 5 datalagen) -

21.-22. B Besvär av enskilda ang.
vägrat tillstånd till
byggnadsföretag (omdisponering
av lokaler
i uthus)

23. B Besvär av enskilda
ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(fritidshus)

Arbetsmarknads styrelsen 1974-10-01 -

Länsstyrelse

1974-11-05

1975-01-13

Länsstyrelse

1975-01-28

'Skrivelse kom in till dep. 1975-05-20.

Besvären

inkom

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

(ej prövning)

1974-12-23	Arbetsmarknads-	1975-03-13 3 mån.
	styrelsen	nr 5;
	1 mån.	överlämnande av besvären till regeringsrätten, eftersom besvären inte skall prövas av regeringen
1974-12-04	Länsstyrelsen	1975-06-05 4-6 mån
1975-01-20	3 mån..	nr 41
	1 1/2 mån.	1975-06-12 nr 33; undanröjande av besvärshänvis-ningar och över-lämnande av besvären till kammarrätten
1975-02-13	Länsstyrelsen	1975-08-21 6 män.
1975-03-07	2 veckor och	nr 2;
	1 mån. (två	undanröjande av
	yttranden);	besvärshänvis-
	ytterligare	ningen och över-
	skrivelse från	lämnande av
	annan än klagan-	besvären till
	dena1	kammarrätten

12. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

Dep.	Ärende	Överklagade	Besvären	Remissbehandling	Regeringens	Handlägg-
		beslutet	inkom	(yttranden och på-	beslut	ningstid
				minnelser m. m.)	(ej prövning)

24. B	Besvär av enskild ang.	Länsstyrelse	1975-06-18	Länsstyrelsen	1975-10-09 4 mån. o?
	ändrad och utvidgad	1975-05-30		2 veckor1	nr 56; in
	stadsplan (avseende				utan åtgärd, efter-
	bl. a. ev. skador på				som yrkandet inte
	fastighet)				rör stadsplanens utformning utan fråga som sam-manhänger med planens genom-förande
25. Ju	Besvär av enskild	Länsstyrelse	1974-10-16	Länsstyrelsen	1975-09-04 11 mån.
	(polisassistent) ang.	1974-08-09		(efter hörande av	nr 31;
	avdelande av personal			polisstyrelsen)	utan åtgärd,
	till länstrafikgrupp			2 mån; rikspolisstyrelsen 3 mån; påminnelser	eftersom besvär inte kan föras över ifråga-varande beslut av länsstyrelsen
26. K	Besvär av dödsbo ang.	Länsstyrelse	1974-11-20	Länsstyrelsen	1975-04-17 5 mån.
	upphört tillstånd till	1974-11-07		2 mån2	nr 11;
	beställningstrafik				med undan-
	för godsbefordran				röjande av besvärsvisningen ej prövning, efter- — som besvär över länsstyrelsens ”beslut” (med-delande att trafiktillstånd-den upphört) inte kan föras

'I remissen till länsstyrelsen angavs att yttrande i sakfrågan inte skulle avges, om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till saklig prövning;
länsstyrelsen berörde dock inte den formella frågan utan hemställde - under hänvisning till vad byggnadsnämnden anfört (1974-06-20)- att besvären skulle
lämnas utan bifall (byggnadsnämndens yttrande ingår inte i dep. akten).

2I remissen till länsstyrelsen angavs att yttrande i sakfrågan inte behövde avges, om besvären befanns inkomna för sent; denna fråga var dock inte aktuell
utan länsstyrelsen avstyrkte bifall till besvären

KU 1975/76:50

Dep.	Ärende	Överklagade	Besvären	Remissbehandling	Regeringens	Handlägg-
		beslutet	inkom	(yttranden och på-	beslut	ningstid
				minnelser m. m.)	(ej prövning)

27. K Besvär av bolag ang.

skrivelse av sjöfartsverket
om bullervärden
i bostadsutrymmen på
fartyg

-j

Sjöfartsverket

1973-10-13

1973-11-01

Sjöfartsverket
1 mån., Svenska
sjöfolksförbundet

1 mån.. Svenska
maskinbefälsforbundet
1 mån.,
Sveriges redareförening
1 mån..
Sveriges fartygsbefälsförening
1 år

2 mån.; påminnelser1 -

1975-04-24
nr 15;

med undanröjande
av besvärshänvisningen
ej
prövning, eftersom
sjöfartsverkets
uttalanden
i skrivelsen
saknar rättslig
verkan och inte
kan överklagas

I år 6 mån.

1 Remiss till Svenska sjöfolksförbundet. Svenska maskinbefälsförbundet. Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening skedde 1973-12-27, dvs. efter
det att sjöfartsverkets yttrande hade avgetts; påminnelser kom in till dep. 1975-04-04.

KU 1975/76:50

Tablå

över vissa besvärsärenden som efter en relativt lång handläggningstid har avgjorts av regeringen under år 1975

Underbilaga 6 till bilaga 2

Dep. Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden, påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid
från sista
remissyltr.

totalt

l.Ju Besvär av enskild
(vårdare) ang. tillsättande
av tjänst
(fr. o. m. 1974-07-01)
som hantverkare vid
kriminalvårdsanstalt

Kriminalvårds- 1974-07-26 Kriminalvårdsstyrelsen 1975-02-26

styrelsen (efter att ha hört nr 14

1974-06-11 den förordnade) 5 mån. utan bifall

2 mån.

7 mån.

2. Ju Besvär av enskild

(polisassistent)
ang. vägrad tjänstledighet
under
tiden 1974-06-11-09-26
(i samband med
barns födelse)

3. Ju Besvär av enskild

(kansliskrivare) ang.
tillsättande av
tjänst som kontorsskrivare
vid polisdistrikt -

Länsstyrelse

1974-08-02

1974-08-23

Länsstyrelse

1974-02-22

1974-03-19

Rikspolisstyrelsen
(efter hörande av
länsstyrelsen och
polisstyrelsen)

3 1/2 mån.;
påminnelser1

Länsstyrelsen (efter
hörande av polisstyrelsen
och den
forordnade) 1 mån.,
rikspolisstyrelsen
9 mån.;
påminnelser3

1975-02-20
nr 26

utan åtgärd,
eftersom
besvären
avsåg förfluten
tid2

1975-02-20
nr 28

utan åtgärd,

eftersom

tjänsten

upphört

1974-07-01'

2 1/2 mån.1

6 mån.

2 mån.

11 mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1975-01-22.

2 Regeringen fann att tjänstledighetsansökningen hade bort beviljas, eftersom arbetsgivarens rätt att fritt pröva ansökan om tjänstledighet i samband med barns
födelse är begränsad enligt lagen (1945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.; av remissyttrandena
framgår att avslaget motiverats dels av att klagandens hustru var lärare (med ferier under del av ifrågavarande tid), dels av det besvärande personalläget inom
polisdistriktet.

3 Förnyade påminnelser kom in till dep. 1975-02-03.

4 Regeringen fann att klaganden hade bort förordnas på tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut frän sista totalt

remissyttr.

4. Ju Besvär av enskild

(extra ordinarie
assistent) ang.
tillsättande av
ett långtidsvikariat
som fångvårdsinspektör
vid
kriminalvårdsanstalt

5. Fö Besvär av enskild

(värnpliktig) ang.
vapenfri tjänst

6. Fö Besvär av enskild

(värnpliktig) ang.
vapenfri tjänst

7. Fö Besvär av enskild

(förste byråingenjör)
ang. tillsättande av
tjänst som byrådirektör
vid försvarets
materielverk

Kriminalvårds- 1975-01-28

styrelsen

1974-11-28

Vapenfri nämnden 1974-02-11 -

Vapenfri nämnden 1973-11-05 Försvarets materielverk 1974-03-21 -

1974-03-11

1973-12-10

1974-04-17

Kriminalvårdsstyrelsen
(efter hörande
av den förordnade)
3 mån.

Vapenfrinämnden (efter
ytterligare utredning)

6 mån.;1
påminnelser2

Vapenfrinämnden
(efter ny utredning)

9 mån.3

Materielverket (efter
hörande av den förordnade)
7 1/2 mån.;
påminnelser4

1975-08-28
nr 4

utan åtgärd,
eftersom långtidsvikariatetupphört

1975-04-01

1975-01-16
nr 6

utan bifall

1975-04-24
nr 23
bifall

1975-04-24
nr 45
utan bifall

2 1/2 mån.

mån.2

1 mån.

4 1/2 mån.4

1 Ärendet remitterades till vapenfrinämnden 1974-06-24.

2 Påminnelser kom in till dep. 1975-01-02.

3 Ärendet remitterades till vapenfrinämnden 1974-06-06.

4 Påminnelser kom in till dep. 1975-01-22.

7 mån.

10 mån.

1 år
4 mån.

1 år

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling

(yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid

från sista

remissyttr.

totalt

8. S Besvär av enskild
(bilägare) ang. ersättning
för skada
vållad av elever
vid ungdomsvårdsskola -

Socialstyrelsen 1973-11-29 Socialstyrelsen

1973-11-13 9 1/2 mån.

1975-01-09
nr 10
bifall
(delvis)

3 1/2 mån.

1 år

1 1/2 mån.

9. S Besvär av enskild
(bilägare) ang. ersättning
för skada
vållad av elever vid
ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen 1973-12-05
1973-11-13

Socialstyrelsen
1 1/2 mån.

1975-01-23
nr 38
utan bifall

år

1 år

1 1/2 mån.

10. S Besvär av enskild
(affärsinnehavare)
ang. vägrad ersättning
för skada
vållad av interner
vid kriminalvårdsanstalt
m. fl.

Socialstyrelsen 1973-10-17
1973-09-20

Socialstyrelsen
I 1/2 mån.

1975-01-23
nr 39
bifall

1 år

1 1/2 mån.

1 år
3 mån.

11. S

Besvär av enskild
(bilägare) ang.
vägrad ersättning
för skada

Socialstyrelsen 1973-12-20 Socialstyrelsen

1973-11-29 5 mån.

1975-01-23
nr 40

utan åtgärd1

7 1/2 mån.

1 år
1 mån.

1 Skadevållande var en ko, tillhörande en yrkesskola.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

12. S Besvär av enskild

(villaägare) ang.
vägrad ersättning för
skada vållad av intern
vid kriminalvårdsanstalt 13.

S Besvär av enskild

(lägenhetsinnehavare)
ang. ersättning för
skada vållad av elev
vid ungdomsvårdsskola

14. S Besvär av enskild

(villaägare) ang. ersättning
för skada

15. S Besvär av enskild

(butiksinnehavare
genom advokat) ang.
vägrad ersättning
för skada vållad av
intern vid kriminalvårdsanstalt -

Socialstyrelsen 1974-01-25

1974-01-16

Remissbehandling
(yttranden, påminnelser
m. m.)

Socialstyrelsen 1974-01-28

1973-12-17

Socialstyrelsen 1974-01-08

1973-12-20

Socialstyrelsen 1974-03-25

1974-03-06 (utvecklande

av talan
04-22)

Socialstyrelsen
8 mån.; ytterligare
skrivelser (påstötningar)
från klaganden
senast 1974-11-28

Socialstyrelsen
4 mån.

Socialstyrelsen
8 1/2 mån.

Socialstyrelsen
10 mån.

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

1975-03-06
nr 35
bifall (i
huvudsak)1

1975-03-06
nr 36
bifall
(delvis)

1975-03-13
nr 20
utan bifall

1975-04-24
nr 27
bifall (i
huvudsak)

5 mån.

9 mån.

5 mån.

3 mån.

1 år
1 mån.

1 år

2 mån.

1 år
1 mån.

16. S

Besvär av enskild
ang. behörighet
till tjänst som
lärare 3 vid
särskola

Länsskolnämnd

1974-05-09

1974-05-24

Länsskolnämnden
2 veckor; skolöverstyrelsen
10 mån.2

1975-04-17
nr 9
bifall

1 1/2
vecka

11 mån.

1 Klaganden hade yrkat ersättning med 23 590 kronor och dessutom med hänvisning till den långa handläggningstiden yrkat att ersättningsbeloppet skulle
indexregleras; regeringen tillerkände klaganden 15 000 kronor. (Skadeanmälan har lämnats till socialstyrelsen 1973-07-12 och i skrivelse till klaganden 1973-08-13
har styrelsen meddelat att ärendena som regel behandlas i tur och ordning allt efter som de kommit in och att väntetiden i genomsnitt är tre månader men
kan variera betydligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet).

2 Skolöverstyrelsen fick ärendet på remiss, sedan länsskolnämndens yttrande kommit in till dep.; skolöverstyrelsensyttrande (1975-02-04) kom in till dep. 1975-04-07.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

17. S Besvär av tre personer
(i gemensam
skrivelse) ang.
tillsättande av fyra
tjänster som lärare 4
vid särskolor

Länsskolnämnd 1974-06-14
1974-05-20

Länsskolnämnden
(efter hörande av
skolstyrelsen och de
förordnade) 5 mån.;
skolöverstyrelsen
5 mån.;
påminnelser1

1975-06-05
nr 4

utan bifall

1 mån.1

1 år

18. S

Besvär av kyrkoråd
ang. gravdjup

19. K

Besvär av enskild
ang. hastighetsbegränsning -

Länsstyrelse

1971-03-17

Länsstyrelse

1974-02-11

1971-04-21

1974-03-12

Länsstyrelsen (efter	1975-09-25 5 mån.2	4 år
hörande av läns-	nr 3	5 mån.
läkaren och hälsovårds-	bifall
nämnden) 4 mån.,	”med hänsyn
socialstyrelsen 1 mån.	till de
och hälsovårdsstadge-	särskilda
utredningen 2 1/2 mån.;	omständig-
påminnelser2	heterna”
Länsstyrelsen (efter	1975-02-27 3 1/2 mån.	1 år
hörande av kommunal-	nr 21
råd) 6 1/2 mån; statens trafiksäker-hetsverk 1 1/2 mån.	utan bifall	i '

1 Påminnelser kom in till dep. 1975-05-20.

2 Remissbehandlingen var i princip klar sommaren 1972; därefter har diskussioner förts mellan bl. a. berörda departement (S och U) samt socialstyrelsen. Till
hälsovårdsstadgeutredningen remitterades besvären 1975-01-31; utredningen konstaterade i sitt yttrande att den i sitt arbete ännu inte behandlat frågor av berört
slag och att den ”nu saknar möjlighet att yttra sig i ärendet vare sig det gäller den generella frågan om gravdjup eller i det särskilda ärendet”. Av departementsakten
i ärendet framgår att regeringens beslut, som bl. a. har expedierats till hälsovårdsnämnden i ifrågavarande kommun har returnerats till avsändaren, eftersom
kommunen inte längre existerar (efter kommunsammanslagning 1971-01-01).

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handläggningstid

beslutet inkom (yttranden, på- beslut frän sista totalt

minnelser m. m.) remissyttr.

20. K

21. K

22. K

Besvär av bolag
(trafik AB) ang.
tillstånd för
taxibolag till
beställningstrafik
för
personbefordran
(av skolbarn)

Besvär av enskild
(vägingenjör) ang.
tillsättande av
ett långtidsvikariat
som
förste vägingenjör
vid vägförvaltning Besvär

av sex
personer
(fastighetsägare)
ang. ersättning
för
olägenheter av
trafikbuller m. m.
från väg (E 18)

Länsstyrelse

1974-09-17

1974-10-25

Statens vägverk 1974-07-24
1974-06-19

Statens vägverk 1973-08-21
1973-08-07

Länsstyrelsen
(efter hörande av
taxibolaget)

1 mån.

Vägverket (efter att
ha gett den förordnade
tillfälle
att yttra sig)

3 1/2 mån.1;
påminnelser2

Vägverket
3 mån.;
påminnelser3

1975-03-13
nr 11

utan åtgärd,
eftersom tillståndet
varit
av tillfällig
karaktär och
löpt ut i
december 1974

1975-03-20
nr 18
bifall

3 1/2 mån.

4 1/2 mån.

1975-04-10
nr 1

utan åtgärd4

4 1/2 mån.2

8 mån.

år

mån.

1 år
8 mån.

'l remissen (1974-07-25) anmodas vägverket att yttra sig före 1974-08-15; yttrande kom dock in först 1974-11-06 till dep.

2Påminnelser kom in till dep. 1974-12-13.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-01-04, 06-04 och 08-13.

4 Ingen motivering lämnades i beslutet; av redovisningen framgår dock att vägverket ansett att förhållandena på platsen inte är sådana att ersättningsreglerna
(för intrång genom trafikimmission) enligt 30 tj miljöskyddslagen (1969:387) kan utlösas.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

23. K Besvär av resp. Länsstyrelse 1974-07-04

Statens järnvägar och 1974-06-13

olika trafikbolag
ang. tillstånd för
flera andra trafikbolag
till linjetrafik
för personbefordran -

Luftfartsverket

1975-02-05

1975-03-03

24. K Besvär av enskild
(kansliskrivare)
ang. tillsättande
av ett långtidsvikariat
som
assistent vid
luftfartsverket

25. K Besvär av trafik- Länsstyrelse 1975-04-11

förening ang. till- 1975-03-17

stånd för enskild
till beställningstrafik
för
personbefordran

26. Fi Besvär av bolag ang. Riksskatte- 1974-02-22

vägrad nedsättning verket

av viss mervärde- 1974-01-31

skatt (för uppförande
av nytt lasarett)

'Påminnelser kom in till dep. 1975-06-18.

2 Ingen motivering lämnades i beslutet.

Tiden gick ut 1975-09-01.

4 Påminnelser kom in till dep. 1974-03-18.

Länsstyrelsen 1 mån.:
påminnelser

Luftfartsverket
(efter att ha
berett den förordnade
tillfälle
att yttra sig)

2 1/2 mån.;
påminnelser1

Länsstyrelsen
1 mån.;
påminnelser

Riksskatteverket
I vecka;
påminnelser4

1975-07-24
nr 12-17
utan åtgärd,
eftersom
de meddelade
tillstånden
löpt ut
1975-01-01

1975-08-28
nr 23

utan åtgärd2

11 mån.

1975-08-28
nr 27

utan åtgärd,
"med hänsyn
till ifrågavarande
tillstånds
korta
återstående
giltighetstid”3

1975-02-20
nr 1:35
utan bifall

3 1/2 mån.

111/2 mån.4

6 mån.

4 1/2 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

27. Fi Besvär av bolag

(varuhus) ang.
vägrat tillstånd
att utskänka rusdrycker 28.

Fi Besvär av bolag ang.

vägrad ersättning
för kostnader för
viss kilometerräknarapparatur -

29. U

Besvär av pastorat
ang. avräkning för
år 1972 mellan
pastoratet och
kyrkofonden

Länsstyrelse 1974-08-07
1974-07-19

Kilometer- 1974-09-13

skattenämnden

1974-08-26

Stiftsnämnd 1973-10-10

1973-09-17 (komplette ring

1973-10-17)

Länsstyrelsen
3 veckor,
riksskatteverket

1 mån.;
påminnelser1

Kilometerskatte nämnden 2

veckor; klaganden
har bereus tillfälle
att avge påminnelser
men inte
gjort detta

Stiftsnämnden
2 veckor,
kammarkollegiet
8 mån.

1975-02-20
nr 1:51
utan bifall

1975-05-07
nr 1:29
utan bifall

4 1/2 mån.1

6 1/2 mån.

1975-01
nr 70
bifall

7 mån.

6 mån.

8 mån.

I år

3 mån.

30. U

Besvär av enskild
(folkskollärare)
ang. tillsättande
av en ickeordinarie
tjänst
som lärare 2 vid
grundskola

Länsskolnämnd 1974-03-11
1974-02-11

Länsskolnämnden (efter
hörande av skolstyrelsen
och den förordnade)
3 mån., skolöverstyrelsen
6 mån.2

1975-02-13
nr 34

utan åtgärd,
eftersom
förordnandetiden
gått
ut i juni
19743

2 mån.

år

1 Påminnelser kom in till dep. 1974-10-18.

21 regeringens beslut anges att klaganden har kommit in med påminnelser, vilket inte skett och inte heller varit behövligt, eftersom skolöverstyrelsen tillstyrkt
bifall till besvären; av departementsakten framgår dock att klaganden 1975-01-26 har bereus tillfälle att inom 10 dar komma med påminnelser.

3 Regeringen fann dock att den klagande bort förordnas på tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut sisla totalt

remissytlr.

31. U Besvär av sex

pastorat ang. fastställande
av andelar
i boställsskog -

Stiftsnämnd

1972-08-25

1973-05-08

Stiftsnämnden 7 mån.,
skogsvårdsstyrelser
10 mån., skogsstyrelsen
10 mån.,
kammarkollegiet 1 år
8 mån.

1975-02-20
nr 71
bifall

2 1/2 mån.

2 år
5 mån.

32. U Besvär av enskild

(extra ordinarie hushållslärare)
ang.
tillsättande av en
icke-ordinarie
tjänst som lärare 141
i kostkunskap vid
gymnasieskola

Länsskolnämnd 1974-02-21 Länsskolnämnden (efter
1974-01-28 hörande av landstings kommunens

utbildningsnämnd
och den förordnade)
2 1/2 mån., skolöverstyrelsen
9 mån.;
påminnelser1

1975-05-29
nr 69
bifall2

3 mån.1

I år
3 mån.

33. U

Besvär av enskild
ang. tillsättande
av en tjänst som
lärare 117 (bilmekaniker)
vid
gymnasieskola

Länsskolnämnd 1974-07-01 Länsskolnämnden (efter
1974-06-06 hörande av skolstyrel sen

och den förordnade)
4 mån., skolöverstyrelsen
4 mån.,
påminnelser från den
förordnade5

1975-06-12
nr 65
bifall4

3 mån.3

11 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1975-02-26.

Det överklagade beslutet upphävdes av regeringen, som föreskrev att förordnande på tjänsten skulle utfärdas för klaganden; tjänsten tillsattes fr. o. m. 1974-01-01.

3 Påminnelser från den förordnade kom in till dep. 1975-04-23.

4 Regeringen upphävde länsskolnämndens beslut och föreskrev att konstitutorial på tjänsten skulle utfärdas för klaganden.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutel inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

34. U Besvär av enskild
ang. vägrad försäljning
av ett område av
löneboställe (för
ombyggnad av en klaganden
tillhörig
väderkvarn till
fritidshus)

Stiftsnämnd 1972-12-13 Stiftsnämnden (efter
1972-04-07 hörande av distrikts lantmätaren,

vederbörande
boställsnämndsordförande
och pastoratet)
7 mån., länsstyrelsen
8 mån., kammarkollegiet
8 1/2 mån.,
statens lantmäteriverk
1 år 8 mån.; påminnelser1

1975-06-18
nr 75
bifall2

2 veckor1

3 år

4 mån.

35. U Besvär av enskild
(adjunkt) ang.
tillsättande av ett
långtidsvikariat på
en tjänst som studierektor
vid särskild
skolenhet för kommunal
vuxenutbildning

Skolöverstyrel- 1974-12-13 Skolöverstyrelsen (efter

sen hörande av länsskol 1974-11-27

nämnden, skolstyrelsen

och den förordnade)

6 mån.;
påminnelser3

1975-07-03
nr 18
bifall4

3 veckor3

6 1/2 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1973-09-18.

2 Regeringen undanröjde (på de skäl lantmäteriverket anfört) det överklagade beslutet och visade ärendet åter till stiftsnämnden för ny behandling.

3 Påminnelser från den förordnade kom in lill dep. 1975-06-24; skolstyrelsen och länsskolnämnden men inte skolöverstyrelsen har tillstyrkt bifall till besvären.

4 Regeringen upphävde skolöverstyrelsens beslut och föreskrev att förordnande på långtidsvikariatet skulle utfärdas för klaganden; av ärendet framgår att vikariatet
omfattade tiden fr. o. m. 1975-01-01 tills vidare så länge som den ordinarie studierektorn var tjänstledig dock längst t. o. m. 1975-06-30. Av dep.akten framgår
att den ordinarie studierektorns tjänstledighet sedermera förlängts till att omfatta även läsåret 1975/76. Vidare har från departementet upplysts att den av
skolöverstyrelsen förordnade på vikariatet med anledning av överklagandet aldrig tillträtt tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

36. U Besvär av enskild
(folkskollärare)
ang. tillsättande
av en tjänst som
icke-ordinarie
lärare 2 vid
grundskola

37. U Besvär av enskild
(lärare) ang. tillsättande
av en
tjänst som ickeordinarie
lärare
2 vid grundskola

38. Jo Besvär av bolag ang.
vägrat statsbidrag
till miljövårdande
åtgärder inom
industrin

Länsskolnämnd 1974-04-16

1974-03-15

Länsskolnämnd 1974-03-18

1974-02-11

Statens 1974-02-14

naturvårdsverk

1974-01-25

Länsskolnämnden (efter
hörande av rektor)

1 mån., skolöverstyrelsen
11 mån.;
påminnelser1

Länsskolnämnden
(efter hörande av
skolstyrelsen och
den förordnade)

2 1/2 mån., skolöverstyrelsen10

mån.;
påminnelser1

Naturvårdsverket
1 vecka;
påminnelser2

1975-07-03 2 mån.1

nr 71
utan åtgärd,
eftersom
förordnandetiden
gått
ut (vid
slutet av
vårterminen
1974)

1975-07-03 2 mån.1

nr 72

utan åtgärd,
eftersom
förordnandetiden
gått
ut (i juni
1974)

1975-01-23 11 mån.2

nr 12
utan bifall

1 år
3 mån.

11 mån.

1 Påminnelser från klaganden kom in lill dep. 1975-05-26.

2Påminnelser kom in till dep. 1974-03-18; i regeringens beslut angavs att det överklagade beslutet hade fattats år 1975 (i stället för år 1974).

Dep.

Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling

(yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

39. Jo Besvär av bolag
ang. statsbidrag
till miljövårdande
åtgärder inom
industrin

40. Jo Besvär av enskild
ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(fritidshus)

Statens 1974-03-07

naturvårdsverk

1974-02-06

Länsstyrelse

1973-03-23

1973-05-02

Naturvårdsverket 2 1/2 1975-01-30 8 mån.

mån.; klaganden har nr 10

1974-05-29 bereus utan bifall

tillfälle att inom
två veckor avge påminnelser
men inte
gjort detta

Länsstyrelsen (efter 1975-03-20 2 mån.

hörande av byggnads- nr 12

nämnden) 8 mån., utan bifall

naturvårdsverket 1 år1

11 mån.

I år

II mån.

41. Jo Besvär av bolag ang.
vägrat tillstånd
enligt jordförvärvslagen
att
förvärva jordbruksfastighet -

Lantbruks- 1974-08-26 Lantbruksstyrelsen
styrelsen 1 mån.; påminnelser;

1974-07-31 skrivelse från lant bruksnämnd

(med nya
sakupplysningar)
1975-03-04

1975-04-03
nr 8
bifall2

(6 mån.)
1 mån.2

7 mån.

42. Jo Besvär av bolag
(trävaruaffär) ang.
vägrat tillstånd
enligt jordförvärvslagen
att förvärva
jordbruksfastighet -

Lantbruks styrelsen 1974-04-16 -

1974-09-19

Lantbruksstyrelsen
(efter hörande av
lantbruksnämnden)
4 mån.; påminnel -

1975-05-15
nr 5
bifall5

4 mån.4

8 mån.

1 Ingen kommunikation med klaganden; besvärsskrivelsen finns inte i departementsakten.

2 "Med hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i ärendet" upphävde regeringen det överklagade beslutet.

2 Efter skrivelsen från lantbruksnämnden 1975-03-04.

4 Påminnelser kom in till dep. 1975-02-06.

5 Regeringen fann "vid vägning av de båda förvärvsintressena mot varandra att bolaget inte bör vägras tillstånd till förvärvet” (lantbruksstyrelsen hade avstyrkt
bifall till besvären).

Dep.	Ärende	Överklagade Besvären beslutet inkom	Remissbehandling (yttranden, på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handläggningstid från sista remissyttr.	totalt
43. Jo	Besvär av enskilda ang. förordnande enligt 19 5; natur-vårdslagen (förbud mot skogsavverkning)	Länsstyrelse 1974-12-12 1974-11-15	Länsstyrelsen (efter hörande av byggnads-nämnden) 8 och 9 mån. (två yttranden)	1975-10-23 nr 27 utan åtgärd1	2 veckor	11 mån.
44. Jo	Besvär av enskilda ang. tillstånd för bolag till täkt på fastighet	Länsstyrelse 1972-05-08 1972-03-13	Länsstyrelsen (med över-lämnande av skrivelser från bolaget och klagandena) 7 mån.	1975-11-20 nr 12 (delvis)2 utan bifall	1 år 3 mån.	3 år 6 mån.
45. Jo	Besvär av enskilda ang. rätt till jakt efter älg på staten tillhörig mark på renbetesland	Lantbruksstyrel- 1975-09-25 sen 1975-08-29	Lantbruksstyrelsen 1 mån.	1975-11-27 nr 26 utan åtgärd, eftersom den tid som avsågs med överklagade beslutet nu-mera förflutit	1 mån.	2 mån.
46. A	Besvär av enskild ang. vägrat utbild-ningsbidrag	Arbetsmarknads- 1972-10-02 styrelsen 1972-09-12	-	1975-01-16 nr 31 utan bifall	-	2 år 3 mån.3

1 Av beslutet framgår att giltighetstiden för förbudet gällde längst t. o. m. 1975-05-14 och därefter inte hade förlängts; i länsstyrelsens första yttrande hänvisades
endast till att giltighetstiden gått ut (något yttrande i sakfrågan avgavs inte) och i det andra yttrandet hänvisades till pågående förhandlingar med kommunen.

21 vad avser att länsstyrelsen inte meddelat föreläggande enligt 40 5; första stycket miljöskyddslagen (1969:387); i övrigt tog regeringen inte upp besvären till
prövning, eftersom klagandena inte var behöriga att föra talan enligt naturvårdslagen mot länsstyrelsens beslut.

3 Av departementsakten framgår att klaganden vid flera tillfällen begärt anstånd med behandlingen av ärendet (ursprungligen på grund av samtidigt pågående
behandling i resp. kammarrätten och regeringsrätten, där ärendet slutbehandlats under sommaren 1973); i skrivelse till klaganden 1974-04-18 har dep. uppmanat
honom att senast 1974-05-08 komma in med ytterligare handlingar (enl. aktanteckning har klaganden per telefon meddelat, dels att arbetsmarknadsstyrelsen
under våren 1974 behandlade annan fråga om utbildningsbidrag, dels att klaganden önskade att dep. skulle dröja med avgörandet till början av september
1974).

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handläggningstid

beslutet inkom (yttranden, på- beslut från sista totalt

minnelser m. m.) remissyttr.

47. A

Besvär av enskild
ang. vägrat utbildningsbidrag -

Arbetsmarknads- 1973-12-20

styrelsen

1973-11-06

Arbetsmarknadsstyrelsen ] 975-03-13

(med överlämnande av nr 27

yttranden från länsar- bifall

betsnämnden) 1 mån.

(två yttranden)

7 mån.

1 år
3 mån.

48. A

Besvär av enskild
ang. vägrat utbildningsbidrag -

Arbetsmarknads- 1974-06-18

styrelsen

1974-05-22

Arbetsmarknadsstyrelsen 1975-03-13

(efter hörande av läns- nr 30

arbetsnämnden) utan bifall

I 1/2 mån.

7 mån.

9 mån.

49.-50. A Besvär av två enskilda
ang. betalning
enligt lagen
(1970:741) om
statlig lönegaranti
vid konkurs

51. A Besvär av enskild
(genom förbundsjurist
som ombud)
ang. placering i
viss lönegrad vid
anställning hos
arbetsmarknadsverket

Länsstyrelse 1974-08-19

1974-07-31 1974-08-22

Arbetsmarknads- 1974-12-09

styrelsen

1974-10-03

Länsstyrelsen
1 mån.;
påminnelser1

Arbetsmarknadsstyrelsen
2 mån.; påminnelser och
ytterligare skrivelser
från klaganden3

1975-04-03
nr 19 och 20
bifall2

1975-09-10
nr 9

utan bifall

6 mån.1

7 mån.

7 mån.3

10 mån.

1 De sista påminnelserna från klagandena kom in till dep. 1975-02-27.

2 Regeringen upphävde de överklagade besluten och visade ärendena åter till länsstyrelsen för ny behandling, eftersom "hinder icke kan anses föreligga att
utbetala ifrågavarande pensionsförsäkring i form av ett engångsbelopp".

3 Påminnelser kom in till dep. 1975-03-03, 03-13 och 05-29.

i. Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling
(yttranden, påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningst id
från sista
remissvttr.

totalt

52. A

53. B

54. B

Besvär av kommun
ang. förhöjt statsbidrag
till visst
beredskapsarbete

Besvär av fortifikationsförvaltningen
ang.
byggnadsplan (för fritidsbebyggelse) -

Besvär av enskild ang.
vägrat tillstånd till
byggnadsföretag (tillbyggnad
av sommarstuga) -

Arbetsmarknads- 197S-02-261

styrelsen

1974-12-13

Länsstyrelse 1972-12-04
1972-11-13

Länsstyrelse 1969-10-033
1968-05-31

Länsstyrelsen 2 mån.,
statens planverk (efter
inhämtande av yttrande
från statens naturvårdsverk)
4 mån.;
dessutom yttranden
från byggnadsnämnd,
förening, enskilda
och klaganden
(påminnelser)2

Länsstyrelsen (efter
hörande av byggnadsnämnden
och länsarkitekten)
4 mån.,
statens planverk 3 1/2 mån.,
regeringsrätten 2 år

1975-09-25
nr 32
utan bifall

1975-01-23
nr 7
bifall
(visst
område
undantogs
från
fastställelse)

1975-01-23
nr 37

bifall (byggnadsnämndens beslut4

fastställdes) -

1 år

4 mån.2

7 mån.

2 år
2 mån.

1/2 mån.

5 år
4 mån.

55. B Besvär av enskild ang. Länsstyrelse 1973-02-07

vägrat tillstånd till 1973-01-17 (komplettering

byggnadsföretag (fritidshus) 1973-02-26)

Länsstyrelsen
3 mån.; påminnelser5

1975-01-30
nr 39
utan bifall

1 år

9 mån.5

'Enligt anteckningar i departementsakten expedierades arbetsmarknadsstyrelsens beslut till kommunen 1974-12-18 (utan mottagningsbevis) och kom dagen
därpå till kommunens kansli. Ingen motivering och inte heller någon besvärshänvisning lämnades i beslutet; enligt uppgift lämnade arbetsmarknadsstyrelsen
aldrig besvärshänvisning i beslut till kommuner, eftersom dessa förutsattes känna till reglerna. Regeringen tog upp de ifrågavarande besluten till prövning,
trots att de hade kommit in ca 1 1/2 mån. efter besvärstidens utgång (räknat från det att beslutet enligt det nyss sagda kom kommunen till handa).

2 Kommunikationen med de berörda parterna synes avslutad i början av december 1973.

3 Klaganden har enligt anteckning i dep.akten fått del av överklagade beslutet först 1969-09-11.

41967-07-20.

5 Påminnelser kom in till dep. 1973-09-05.

KU 1975/76: 50

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden, på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handläggningstid från sista remissyttr.	totalt
56. B	Besvär av byggnads-nämnd ang. tillstånd för enskild att viss tid bibehålla bygg-nad (garage)	Länsstyrelse 1971-01-13	1971-02-23	Länsstyrelsen (med överlämnande av ytt-randen från den enskilda parten och länsarkitekten) 2 mån., regeringsrätten 2 år	1975-02-13 nr 36 utan åtgärd, eftersom tiden för tillståndet gått ut 1973-01-01	9 mån.	4 år
57. B	Besvär av enskild ang. byggnadsplan	Länsstyrelse 1973-05-14	1973-06-01	Länsstyrelsen 3 mån.; påminnelser1	1975-02-27 nr 14 utan bifall	1 år 6 mån.1	1 år 9 mån.
58. B	Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (till-byggnad av enfamiljs-hus och nybyggnad av garage)	Länsstyrelse 1973-05-21	1973-07-02 till kammar-rätten, som 1973-10-01 beslutat överlämna ärendet till Kungl. Maj:t	Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen) 1 1/2 mån.; påminnelser2	1975-02-27 nr 19 utan bifall	1 år 3 mån.2	1 år 8 mån.
59. B	Besvär av enskild ang. ändrade gatubyggnads-kostnadsbestämmelser	Länsstyrelse 1973-05-28	1973-06-14	Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen och klaganden) 5 mån.3	1975-03-13 nr 43 utan bifall	1 år 4 mån.	1 år 9 mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1973-11-01.

2 Påminnelser kom in till dep. 1974-01-29 och 07-24.

3 Sedan länsstyrelsens remisstid satts till 2 mån., har länsstyrelsen meddelat dep. att på grund av att erforderlig utredning ännu inte slutförts och då klaganden
önskade komma in med påminnelser erfordrades ytterligare 2 mån. remisstid.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

60. B Besvär av bolag ang.

nybyggnadsförbud och
förbud mot.schaktning

61. B Besvär av tre personer

ang. vägrat medgivande
till fastighetsbildning
(undantag från
fastställd byggnadsplan
vid avstyckning)

62. B Besvär av enskild ang.

vägrat tillstånd till
avstyckning

63. B Besvär av enskild
ang. tillstånd till
byggnadsföretag (inredning
av vindsvåning
i fritidshus)

Överklagade

beslutet

Länsstyrelse

1972-10-23

1973-10-25

Länsstyrelse

1973-05-15

Länsstyrelse

1972-08-16

Länsstyrelse

1973-05-30

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden, påminnelser
m. m.)

1972-11-07

1973-11-13

1973-06-18

1972-09-13

Länsstyrelsen
2 mån.

1973-06-28
till kammarrätten,
som
efter att ha
inhämtat
yttrande från
byggnadsnämn -

Länsstyrelsen
2 mån.,

statens planverk
1 år 3 mån.;
påminnelser1

Länsstyrelsen
1 1/2 mån.,
statens lantmäteriverk
9 mån.:
påminnelser2

Statens planverk
1 år 1 mån.

Regeringens

beslut

Handläggningstid
från sista

1975-03-13
nr 45

delvis bifall,
delvis utan
åtgärd, eftersom
giltighetstiden
för vissa
meddelade
förbud gått ut

1975-04-10
nr 17
utan bifall

1975-04-24
nr 29
utan bifall

1975-05-15
,nr 66
bifall3

1 år

2 mån.

4 mån.1

2 mån.

4 mån.

totalt

2 år
4 mån.
1 år
4 mån.

1 år

10 mån.

2 år
7 mån.

I år

II mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1973-09-14 och 1975-02-04.

2 Påminnelser kom in till dep. 1972-11-23 och 1973-07-04.

3 Med hänvisning till vad kammarrätten och planverket, som också tillstyrkt bifall till besvären, anfört i ärendet.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

64. B

66. B

Besvär av enskild
ang. ändrade byggnadsplaner -

65. B

67. B

Besvär av enskild
ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(fritidshus
och garage)

Besvär av enskild
ang. vägrat tillstånd
lill byggnadsföretag
(fritidshus)

Besvär av enskild
ang. nybyggnadsförbud
enligt
109 § byggnadslagen

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling
(yttranden, påminnelser
m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid
från sista
rentissyttr.

totalt

Länsstyrelse

1971-06-30

Länsstyrelse

1973-11-29

Länsstyrelse

1971-04-05

den med eget
yttrande

1973-12-14 överlämnat
ärendet
till regeringen
för provning1

1971-07-16 Länsstyrelsen 1 mån.,

statens lantmäteriverk
(med överlämnande
av yttranden från
statens planverk och
statens naturvårdsverk)
3 år 5 mån.;
påminnelser2

1973-12-21 Länsstyrelsen

4 mån.;
påminnelser3

1971-04-27 Länsstyrelsen

Länsstyrelse

1974-09-13

1975-03-04

1 Kammarrätten tillstyrkte bifall till besvären.

2 Påminnelser kom in till dep. 1975-03-10.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-08-23.

ÉåÉÉÉiliMflÉbÉUbÉriÉdnitti^

1975-05-22
nr 10
bifall

1975-06-05
nr 40
bifall4

1975-06-12

4 mån., 2 veckor och 3 mån. nr 26

(tre yttranden),
regeringsrätten
2 år 3 mån.;
påminnelser5

utan bifall

1975-08-28
nr 21
utan bifall

4 mån.2

3 år
10 mån.

1 år

1 mån.3

1 år

3 mån.5

I år
5 mån.

4 år
1 mån.

6 mån.

KU 1975/76: 50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

68. B

69. B

70. B

71. B

72. B

Besvär av enskild
ang vägrat tillstånd
lill byggnadsföretag
(två
gäststugor)

Besvär av bolag ang.
vägrad ersättning för
skada på elkabel

Besvär av kommun och
enskilda (arrendatorer)
ang. ändrad
byggnadsplan

Besvär av enskild
ang. vägrat tillstånd
lill byggnadsföretag
(fritidshus)

Besvär av enskild ang.
vägrat tillstånd till
byggnadsföretag
(fritidshus och uthus)

Länsstyrelse 1974-04-01 Länsstyrelsen 1975-09-18 1 år

1974-03-07 2 mån. nr 22 3 mån.

utan bifall

Lantmäteri styrelsen 1973-10-31 Länsstyrelse 1971-03-26 -

Länsstyrelse

1971-04-22

1973-11-29

1971-04-15

1971-04-16

1971-05-10

Lantmäteristyrelsen
9 mån.,
påminnelser1

Länsstyrelsen
6 mån.,

statens planverk
I år 2 mån.,
flera skrivelser
från kommunen2

Länsstyrelsen
6 mån.,
regeringsrätten
3 år 10 mån.

1975-10-23
nr 1
bifall

1975-10-23
nr 8
bifall

(fastställelse
av plan förslaget) 1975-11-06nr

34
utan bifall

1 år

4 mån.1

2 år

9 mån.2

I mån.

Länsstyrelse

1971-01-26

1971-02-22

Länsstyrelsen
5 mån.,
regeringsrätten
4 år

1975-11-06
nr 41
utan bifall

1 mån.

1 år
6 mån.

I år

II mån.

4 år
6 mån.

4 år
8 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1974-10-14.

2 De sista påminnelserna från kommunen kom in till dep. 1975-05-07.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

73. B

74. B

75. B

76. B

77. B

Besvär av enskild ang.
dels vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(sportstuga och uthus),
dels föreläggande
att ta bort ett
bostadshus

Besvär av enskild ang.
vägrat medgivande till
fastighetsbildning
(undantag från byggnadsplan) Besvär

av byggnadsnämnd
och enskilda
ang. ändrad tomtindelning Besvär

av enskild
ang. vägrat tillstånd
till byggnadsföretag
(ombyggnad av butikslokal
till bilverkstad)

Besvär av enskild ang.
vägrat tillstånd till
uppställning av
husvagn

Länsstyrelse

1969-09-11

Länsstyrelse

1973-11-29

Länsstyrelse

1973-12-17

Länsstyrelse

1970-08-31

1969-10-13

(komplette ring 1969-10-27) -

1974-01-09

1974-01-23

1974-02-04

1970-09-24

Länsstyrelsen
2 mån.,

statens planverk
9 mån.,
regeringsrätten
I år 10 mån.

Länsstyrelsen
(efter att ha hört
byggnadsnämnden)

1 mån.;
påminnelser1

Länsstyrelsen (efter
att ha hört klagandena)
3 mån.,
statens lantmäteriverk
7 mån.

Länsstyrelsen 9 mån.
och I år 3 mån. (två
yttranden), regeringsrätten
3 år 2 mån.

1975-11-06
nr 49
utan bifall
men upphävande
av
föreläggandedet
att ta
bort byggnaden 1975-11-13nr

utan bifall

1975-11-13
nr 14
bifall2

1975-11-20
nr 50
utan bifall

2 år

3 mån.

1 år

9 mån.1

6 mån.

9 mån.

Länsstyrelse 1974-02-14 Länsstyrelsen 1975-11-27 1 år

1974-01-22 4 mån.; nr 17 5 mån.3

påminnelser3 utan bifall

6 år
I mån.

1 år

10 mån.

1 år

10 mån.

5 år
2 mån.

1 år

9 mån.

1 1 regeringens beslut har inte angetts att påminnelser kommit in till dep., vilket dock skett 1974-03-29.

2 Med hänvisning till vad lantmäteriverket anfort.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-08-07.

Dep.	Ärende	Överklagade beslutet	Besvären inkom	Remissbehandling (yttranden, på-minnelser m. m.)	Regeringens beslut	Handläggningstid från sista remissyttr.	totalt
78. B	Besvär av enskild ang. nybyggnadsförbud för byggnadsplaneområde	Länsstyrelse 1974-11-22	1974-12-17	Länsstyrelsen 3 mån.	1975-12-04 nr 11 utan åtgärd, eftersom nybyggnads- förbudet upphört 1975-10-31	6 mån.	11 mån.
79. B	Besvär av kommun ang. avgift för utstakning av byggnad (enligt byggnadsstadgan)	Länsstyrelse 1969-10-15	1969-11-12 (komplettering 1970-02-12)	Länsstyrelsen (efter att ha hört länsarki-tekten och enskild part) 3 mån., statens planverk 1 år 7 mån., regeringsrätten 1 år 5 mån.1	1975-12-11 nr 26 bifall (byggnads-nämndens beslut fast-ställdes)	2 år 9 mån.	6 år 1 mån.
80. Ju	Besvär av enskild (t. f. polisinspektör) ang. tillsättande av tjänst	Rikspolis- styrelsen 1974-12-17	1975-02-04	Rikspolisstyrelsen (efter hörande av länsstyrelsen, polisstyrelsen och den förordnade) 5 mån.	1975-09-04 nr 30 utan bifall	2 mån.	7 mån.

'i regeringens beslut anges inte att regeringsrätten 1973-03-01 beslutat överlämna ärendet till Kungl. Majit i statsrådet.

KU 1975/76:50

200

Underbilaga 7

till bilaga 2

Utdrag ur statsrådsberedningens skrivanvisningar för kanslihuset

(1975-01-02)

9.1.6 Innehållet i regeringsbeslut
Allmänt om beslutens innehåll

Den 1 januari 1972 trädde förvaltningslagen (1971:290) i kraft. Lagen är
- med vissa undantag1 - inte tillämplig på handläggningen av ärenden hos
regeringen. Däremot gäller lagen för departementschef eller annat statsråd
när denne i ett ärende fungerar som förvaltningsmyndighet med självständig
beslutanderätt. Under förarbetena till lagen uttalades att de principer som
har kommit till uttryck i stor utsträckning borde följas även hos Kungl.
Maj: t. Har avvikande bestämmelser meddelats i författning som har beslutats
av regeringen eller riksdagen skall dock de bestämmelserna gälla.

Statsrådsberedningen har utarbetat en promemoria den 31 januari 1972
om förvaltningslagen och dess tillämpning hos Kungl. Maj:t. Vad som där
sägs om Kungl. Maj:t resp. konselj avser från den 1 januari 1975 regeringen
och regeringssammanträde. I promemorian redogörs bl. a. för tillämpningen
av förvaltningslagens bestämmelser om jäv, tidpunkt då handling skall anses
ha kommit in2, inhämtande av yttrande genom remiss, besvär (saklegitimation),
partsinsyn, kommunikation, motivering av beslut, underrättelse
om beslut och rättelse av beslut. Promemorian kan rekvireras hos
statsrådsberedningen (rättschefens sekreterare).

Den vanliga typen av beslut med recit, motivering och slut kan uppvisa
varianter i sin utformning. Det är därför svårt att i detalj utforma allmängiltiga
regler för hur beslut skall sättas upp. Vissa rekommendationer kan
dock lämnas.

Recit en

Ofta kan det vara lämpligt att inleda reciten med en redogörelse för tidigare
beslut av betydelse, för författningsbestämmelser e. d. som bakgrund till
den följande framställningen. Väsentligt är ju att beslutet eller skrivelsen
får en klar och logisk uppbyggnad. En lämplig inledning kan ofta inringa
de frågor som är aktuella i ärendet och som är föremål för bedömning.

1 Bestämmelserna i 12 § forsta och andra styckena är direkt tillämpliga i beslutsärenden
hos regeringen.

2I fråga om tidpunkt då handling skall anses ha kommit in, se dessutom prop. 1973:30
och statsrådsberedningens skrivelse i anslutning därtill (se avsnitt 9.4).

KU 1975/76:50

201

Yrkande eller förslag i ett ärende skall återges utan förvanskning. Självfallet
refereras inte mer än det som prövas. Man bör inte ta in en ansökans innehåll
in extenso i reciten, eftersom ett sådant förfarande ofta gör framställningen
svåröverskådlig. Vidare kan risk uppstå för bristande kongruens mellan
det redovisade yrkandet eller yrkandena och det avgörande som fattas. Endast
i sådant fall när yrkandet är otydligt formulerat kan en ordagrann citering
rekommenderas. En annan metod i sådant fall är att använda formuleringen

"gjord ansökan i syfte att ” eller liknande. Ibland förekommer det

att flera frågor av faktisk eller juridisk art skall bedömas samtidigt. Det
kan då vara nödvändigt att dela upp materialet efter de olika frågorna. Ibland
kan yrkandet vara så otydligt att man måste förelägga sökanden att precisera
detta innan ärendet prövas, om det inte med hänsyn till sakens ringa vikt
är en onödig omgång.

Även i besvärsärenden bör yrkandet i allmänhet redovisas. I vissa ärenden,
t. ex. planärenden, kan det emellertid vara nästan omöjligt att på ett begripligt
sätt ange yrkandet. I sådana fall får man givetvis avstå från en sådan redovisning.

I redogörelsen för yrkandet bör även ingå sådana sakuppgifter som är
av betydelse från rent formell synpunkt, t. ex. förhållanden som föranleder
prövning av regeringen och inte av underordnad myndighet, som köpeskillingens
storlek i ärenden om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen
(1965:290). I vad mån motiv i egentlig mening för en ansökan skall återges
i reciten får bero på omständigheterna. Innehållet i remissyttrande eller skälen
i det överklagade beslutet kan vara sådana att sökandens motiv bör
anges. Men oftast torde det räcka med att ange själva yrkandet.

I regel bör anges vilka remissinstanser som yttrat sig. Detta är värdefullt
för sökanden, men det kan även vara av värde för andra berörda eller av
ärendet intresserade, om de t. ex. skulle vilja ta närmare del av vad som
har förekommit under remissbehandlingen i ett ärende. Vidare underlättar
en sådan uppgift den konstitutionella granskningen (12 kap. 1 Ii RF). 1 vad
mån remissyttranden skall refereras får bero på omständigheterna. Anledning
att referera dem kan vara att de kan tjäna som motiv eller bör
redovisas exempelvis mot motiven i en framställning, mot varandra eller
mot motiven för det slutliga beslutet. Däremot bör man inte referera remissyttrande
på det viset att man endast anger om remissinstans tillstyrkt
eller avstyrkt en framställning. Referat av remissyttrande bör inte göras
mer omfattande än som behövs för syftet att tjäna som motiv för beslutet.

Om påminnelser avgetts bör uppgift lämnas om det.

Motivering

Enligt 17 § första stycket förvaltningslagen gäller att beslut varigenom
myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången.
Skälen får dock utelämnas helt eller delvis, om

KU 1975/76:50

202

1 beslutet inte går part emot eller det annars är uppenbart obehövligt att
upplysa om skälen,

2 beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande
av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,

3 det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds
behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller

4 ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.
Om inte annat är särskilt föreskrivet eller särskilda skäl föranleder annat,

bör beslut i ansöknings- och besvärsärenden motiveras, när beslutet innebär
avslag på en ansökan eller framställning. Särskilda skäl mot att redovisa
motiv kan vara att beslutet innebär ett skälighets-eller lämplighetsavgörande
eller ett avgörande av politisk natur eller att det har meddelats med anledning
av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående
antagning för utbildning eller betygssättning eller annat liknande ärende.
Motiv kan också vara uppenbart obehövliga, t. ex. när besvär avslås och
underinstansens motiv godtas. Motivering bör också kunna underlåtas i
sådana fall i övrigt som anges i 17 8 första stycket förvaltningslagen, främst
såvitt avser de fall som tagits upp under 3 och 4. Även i beslut som innebär
bifall kan motiv behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt
intresse och motiv kan behövas för att ge underordnad myndighet eller
remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande för
utgången i ärendet.

Som allmän regel bör gälla att när motiv redovisas skall det ske i beslutet
eller i bilaga till detta, t. ex. i bifogat remissyttrande. Att redovisa motiv
vid sidan om beslutet i en särskild skrivelse av tjänsteman är förenat med
uppenbara olägenheter och rättsosäkerhetsmoment. Skrivelsen avlåts på
tjänstemannens eget ansvar utan att föredragande departementschefen är
bunden vid uttalandena. Efterhandsmotivering enligt 17 § andra stycket
förvaltningslagen bör inte tillämpas i regeringsärenden. Vilken av övriga
angivna metoder som skall användas kan inte avgöras generellt utan får
bero på omständigheterna i det särskilda fallet. När skäl redovisas skall
detta i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna
uttryck som ”på grund av särskilda omständigheter” eller ”av särskilda
skäl”. Dessa formuleringar kan dock användas om man vill ge uttryck för
att avgörandet inte är prejudicerande.

Även om skrivelse av tjänsteman inte bör förekomma som ett medel
att redovisa motiv, kan dock sådan skrivelse med fördel användas för serviceändamål.
t. ex.då man anser sig böra upplysa part, vars framställning
har avslagits, om vilka möjligheter han har att i annan ordning få vad
han begärt och hur han i så fall skall förfara. Denna form av rättshjälp
bör naturligen användas i mycket begränsad omfattning. Däremot bör skrivelser
av tjänsteman givetvis inte begagnas för att närmare utveckla motiv
som redovisats i beslutet.

KU 1975/76:50

203

Bifallsbeslut

Bifallsbeslut skall, när regeringen slutligt prövar ärendet och inte återförvisar
det, i allmänhet ge uttryck åt ett bifall till vad ett yrkande, förslag
e. d. sakligt sett innebär. Ett sådant beslut bör, allt efter ärendets art, ha
sådant innehåll att yrkandet eller förslaget faktiskt kan bli genomförbart
eller på annat sätt få den effekt som åsyftas i ärendet. Det enklaste fallet
är det då beslutet blott behöver ange att regeringen bifaller ansökningen,
lämnar begärt medgivande eller liknande. Ofta behövs dock ett utförligare
bifallsbeslut. Bifall till besvär t. ex. i ett tillsättningsärende bör sålunda innehålla
ett upphävande av det överklagade beslutet och uppmaning till vederbörande
myndighet att förordna klaganden. Beslutet blir härigenom direkt
verkställbart för den berörda myndigheten, som alltså inte behöver
pröva ärendet på nytt i sak.

Om man i ett bifallsbeslut anknyter till en författningsbestämmelse bör
man så långt möjligt använda bestämmelsens ordalydelse. Att ge sig in
på försök till fri översättning av författningsbestämmelsen är förenat med
stor risk för att det slut som ges enligt orden sakligt sett inte överensstämmer
med vad det enligt författningen skall innehålla. Har författningen en starkt
ålderdomlig språkdräkt kan dock ett beslut som ansluter till författningens
ordalag te sig löjligt. I sådana fall bör man försiktigt jämka ordalagen till
ett tidsenligt språkbruk.

Avslagsbeslut

Sedan år 1968 har statsrådsberedningen rekommenderat att endast ett
begränsat antal formuleringar används. Man bör sträva efter att i motiveringen
till besluten upplysa huruvida sakprövning skett eller om orsaken
till att sakprövning inte kunnat ske.

Följande beslutsformuleringar bör kunna användas.

A. Ansökningar eller framställningar
Lydelse Användningsområde/innebörd Anm.

1 Regeringen
lämnar ansökningen
(framställningen)
utan bifall

2 Regeringen lämnar
ansökningen
(framställningen)
utan åtgärd

Avslag efter sakprövning på ett
bestämt yrkande av enskild om någon
förmån eller av myndighet om vidtagande
av viss åtgärd från regeringens
sida.

Avslag efter sakprövning i exempelvis
följande fall

1 regeringen kan inte ta ställning
till en ansökan, eftersom den är

svävande,

2 skäl finns inte att gå till riksdagen
med ärendet,

3 ansökningen har kunnat föranleda
flera ställningstaganden, t. ex. ansökan
om bidrag avslås men kunde i

KU 1975/76:50

204

Lydelse	A. Ansökningar eller framställningar Användningsområde/innebörd	Anm.
	och för sig ha föranlett utredning eller annan åtgärd, 4 avslaget utgör inte hinder för den enskilde att hos underordnad myndig-het eller vid domstol nå det resultat han åsyftar med framställningen, 5 regeringens beslut är onödigt.	I fall under 5 är
	t. ex. på grund av att andra för-	fråga om både sak-
	hållanden har inträtt än de som var	prövning (att in-
	en förutsättning för ansökningen el-	träffade förhållan-
	ler syftet med ansökningen har vun-	den tillgodoser
	nits på annan väg eller den myndighet	syftet med ansök-
	som har gjort framställningen själv	ningen) och en av-
	kan besluta eller beslut redan tidi-	skrivning.
3 Regeringen upp-	gare föreligger. Avvisande utan sakprövning
tar icke ansök-ningen (framställ-ningen) till pröv-ning 4 Regeringen av-	Avskrivning	I allmänhet avskrivs
skriver ärendet		ärendet utan rege-
från vidare hand-		ringsbeslut (se s.
läggning		21).
Lydelse	B. Besvär Användningsområde/innebörd	Anm.
1 Regeringen läm-	Avslag efter sakprövning både när	För avvisande och
nar besvären utan	överklagade beslutets resultat är	avskrivning används
bifall	riktigt men motiveringen anses	lydelserna under
	mindre tillfredsställande och när	A. 3 och 4
2 Regeringen läm-	beslutets motivering och slut god-känns. Avslag efter sakprövning i fall mot-
nar besvären utan	svarande A. 2.

åtgärd

Det egentliga slutet bör inte innehålla några överväganden. Ordet "finner"
med olika varianter av fortsättningen bör därför inte användas. Inte heller
bör man skriva "ej kunna lagligen/författningsenligt bifallas”. Hinder mot
bifall på grund av författningsbestämmelse redovisas i stället i motiven.
Inte heller bör man skriva "ej påkalla (erfordra) någon åtgärd". Vad man
avsett att uttrycka genom ordet "påkalla" eller "erfordra" redovisas likaså
i motiven om det behövs. Ordet "vidare" i uttrycket "vidare åtgärd" bör
inte heller användas. Upplysningen genom det ordet om remissbehandling
eller annan tidigare åtgärd är överflödig, eftersom uppgiften bör redovisas
i reciten.

KU 1975/76:50

205

Kortare expeditionsform

Vad som har anförts förut i detta avsnitt gäller ärenden som har ett
så fylligt material eller där omständigheterna annars är sådana att en fullständig
redovisning enligt de givna anvisningarna är motiverad. Emellertid
förekommer ofta i ärenden av formellt enkelt slag, exempelvis angående
tillstånd och tjänstledighet, att full identitet i sak föreligger mellan ansökan
(framställning) och beslut och att tydlighetsskäl talar för att innehållet i
avgörandet refereras utförligt i slutet.

KU 1975/76:50

206

Underbilaga 8

till bilaga 2

PM ang. besvär över vissa beslut av länsstyrelser i fråga om mervärdeskatt

I propositionen 1974:169 föreslog Kungl. Majit (finansdepartementet) riksdagen
att anta ett förslag till lag om ändring i förordningen (1968:430) om
mervärdeskatt. Propositionen innebar bl. a. att vissa besvärsärenden, som
dittills hade prövats av Kungl. Majit, i fortsättningen skulle prövas av riksskatteverket.

Propositionen avlämnades till riksdagen den 7 november och förslagen
bifölls av riksdagen den 4 december 1974 (SkU 1974:62, rskr 1974:386).
De nya bestämmelserna trädde i princip i kraft den 1 januari 1975, men
enligt övergångsbestämmelserna skulle de nya reglerna tillämpas beträffande
besvär över beslut som meddelats efter utgången av november 1974.

Kungl. Maj:t beslutade den 13 december 1974 att utfärda lag om ändring
i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt och denna lag kom ut från
trycket i Svensk författningssamling den 23 december 1974 (SFS 1974:885).

Under våren 1975 kom in sammanlagt sjutton besvärsärenden av aktuellt
slag till regeringen. Klagandena, såväl enskilda som bolag, klagade i enlighet
med av vederbörande länsstyrelser meddelade besvärshänvisningar över beslut
om redovisningsperiod (fem ärenden), redovisningsmetod (sex ärenden),
inbetalning av mervärdeskatt (tre ärenden) och anstånd med inbetalning
av mervärdeskatt (tre ärenden). De överklagade besluten hade meddelats
av åtta olika länsstyrelser under tiden den 5 december 1974-den 26 mars
1975.

Regeringens beslut i samtliga dessa ärenden innebar att "enligt 51 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt jämförd med p. 2 av övergångsbestämmelserna
(1974:885) om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt föres
talan mot ifrågavarande beslut hos riksskatteverket genom besvär”. Regeringen
har därför beslutat undanröja de meddelade besvärshänvisningarna
och överlämna ärendena till riksskatteverket för handläggning.

Regeringens ifrågavarande beslut har tagits in i finansdepartementets protokoll
1975-01-16 (nr 1:12-13), 1975-01-30 (nr 1:21), 1975-02-27 (nr 1:20),
1975-03-20 (nr 1:26), 1975-04-17 (nr 1:33), 1975-05-24 (nr 1:43-45) och 1975-05-29 (nr 1:17).

KU 1975/76:50

207

Underbilaga 9

lill bilaga 2

Tablå

över vissa äldre besvärsärenden som inte hade slutligt avgjorts av regeringen senast den 1 januari 1976

Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

1 Ju

2. Ju

3. Ju

4. Fö

5. Fö

6. Fö

8. S

9. K

10. K

11. K

Besvär av enskild över kammar- 1972-12-01

kollegiets beslut rörande permutation av
stadgarna för en familjestiftelse

Besvär av företag (genom ombud) 1974-10-11

över generaltullstyrelsens beslut
om införseltillstånd enligt
vapenförordningen

Besvär av enskilda (genom ombud) 1974-12-13

över kammarkollegiets beslut
angående permutation av testamente Besvär

av enskild ang. statliga 1973-12-20

bidrag

Besvär av enskild över luftvärns- 1974-05-24

inspektörens beslut ang. förordnande
av kapten i Ao 22

Besvär av enskild över forti- 1974-08-13

fikationsförvaltningens beslut ang.
tillsättande av tjänst i lönegrad
Fo 5 vid regemente

Besvär av enskild över läns- 1974-02-15

styrelses beslut ang. avfallshantering
m. m.

Besvär av enskild över läns- 1974-03-18

styrelses beslut ang. befarade olägenheter
från närbeläget avlopp

Besvär av enskilda och fastighets- 1971-03-16

ägareförening över statens vägverks
beslut ang. förändring till
allmän av vändslinga jämte hållplats,
m. m.

Besvär av kommun och enskild över 1971-03-25
statens vägverks beslut ang. ändrade
bestämmelser rörande vägunderhållet
på viss vägsträcka

Remissyttrande av kammarkollegiet
1975-07-09; skrivelser och påminnelser
från klaganden och
yttranden från stiftelsen

Remiss till rikspolisstyrelsen

1974-10-30; flera skrivelser
från klaganden

Remissyttrande av kammarkollegiet

1975-10-01

Besvär av enskilda över statens
vägverks beslut ang. ändrade bestämmelser
rörande vägunderhållet
på viss vägsträcka

1971-03-26

Kammarrättens beslut avvaktas

Ärendet beräknas bli avgjort
under våren 1976

Remissyttrande av statens vägverk
1973-04-03

KU 1975/76:50

208

Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

12. K Besvär av kommuns gatukontor

över länsstyrelses beslut ang.
skyltsättning av lokal trafikföreskrift 13.

K Besvär av kommunstyrelse över

statens vägverks beslut ang.
indragning av väg

14. Fi Besvär av bolag över riksskatte verkets

beslut ang. restitution
av beredningsskatt för i
Sverige beredda pälsskinn, m. m.
(delvis)1

15. Fi Besvär av enskild över läns styrelses

beslut ang. lönegradsplacering 16.

Fi Besvär av enskild (genom ombud)

över statens personalpensionsverks
beslut ang. familjepension 17.

U Besvär av enskild över dom kapitels

beslut ang. förordnande
av prost såsom ämbetsbiträde åt
pastor i pastorat

18. U Besvär av kyrklig samfällighet

ang. stiftsnämnds fastställelse
av nya andelstal beträffande vissa
prästlönefondsfastigheter

19. U Besvär av kommun ang. gransk ning

av delar av kommunens
tilläggsrekvisition avseende
driftbidrag för allmänna skolväsendet
redovisningsåret 1971/72

20. Jo Besvär av kommunstyrelse och en skilda

över länsstyrelses beslut
ang. förbud enligt II S
naturvårdslagen

21. Jo Besvär av enskilda och förening

över länsstyrelses beslut ang.
bildande av naturreservat

22. Jo Besvär av enskild och fastighets ägareförening

över länsstyrelses
beslut ang. renhållning av
gångbana

1971-12-17

1972-02-11

1972-03-08

1973-05-18

1974-03-22

1971-01-15

1973-01-30

1973-06-27

1971-07-07

-07-21

-07-22

-07-30

1971-09-28
-10-11

1972-09-07

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-08-02 och

statens trafiksäkerhetsverk

1973-03-17

Remissyttrande av statens vägverk
1973-04-03

Remissyttrande av riksskatteverket

1972-07-25; ärendet delvis avgjort

1973-07-20

Remiss till länsstyrelsen

1973-05-22

Remissyttrande av personalpensionsverket
1974-07-04;
skrivelse från klagandens ombud

1974-07-05

Remissyttrande av domkapitlet

1971-02-16

Besvären överlämnades av stiftsnämnd
till regeringen, remissyttrande
av kammarkollegiet
1973-10-09; påminnelser av samfällighetens
kyrkoråd 1973-11-06

Remissyttrande av länsskolnämnden

1973-10-01 och skolöverstyrelsen

1974-08-22

Remisser; flera skrivelser från
klagandena (kommunstyrelsens besvär
delvis behandlade 1971-07-23)

Remissbehandling under år 1972;
flera påminnelser och skrivelser
från klagandena

Remissyttrande av länsstyrelsen
(efter hörande av kommunen)
1973-02-20; remiss till regeringsrätten
1975-02-06 som 1975-12-10
avgett yttrande; påminnelser
från kommunen 1975-02-05 och den
enskilde klaganden (genom ombud)

1975-05-30

1 Ett liknande (också oavgjort) besvärsärende kom in 1973-01-17.

KU 1975/76:50

209

Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

23. Jo Besvär av kommun över länsstyrel- 1973-03-05

ses beslut ang. tillstånd till
täktverksamhet

24. A Besvär av enskild (genom advokat 1972-10-10

som ombud) ang. svenskt medborgarskap 25.

A Besvär av bolag ang. vissa läkar- 1974-01-14

undersökningar

26. A Besvär av sameby (genom ombud) 1974-04-05

ang. statsbidrag till beredskapsarbete 27.

B Besvär av facklig centralorga- 1969-11-28

nisation ang. byggnadslov

28. B Besvär av kommun ang. återkallel- 1972-05-12

se av till byggnadsnämnd delegerad
rätt att besluta om tätbebyggelsedispens
beträffande områden
med förordnande enligt naturvårdslagen 29.

B Besvär av kommun ang. förordnande 1972-05-12

för byggnadsnämnd att medge avvikelse
från bebyggelseplaner
och annan reglering av
byggandet som avses i 67 §

2 mom. byggnadsstadgan1

Remisser

Dom avvaktas

30. B Besvär av kommun ang. stadsplan

för Europaväg 18

31. B Besvär av tre enskilda (var för

sig) ang. ändring av stadsplan 32.

I Besvär av facklig organisation

över statens vattenfallsverks
beslut ang. arbetstidsförläggning
för viss personal

33.1 Besvär av bolag över länsstyrelses

beslut ang. anmälan om borrplats
på fastighet

34. Kn Besvär av tre enskilda (var för
sig) över länsstyrelses beslut
ang. fastställelse av lokal
ordningsstadga för kommun

1972-06-13

1972-07-17

1973-02-22

1974-11-15

1974-03-13-

-26

Remissyttrande av länsstyrelsen

1970-01-13 och statens planverk

1971-09-14

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-07-18 och statens planverk

1973-04-27

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-07-18 och statens planverk

1973-04-272

Remissyttrande av länsstyrelsen

1975-06-27; remiss till statens
planverk 1975-07-11

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-10-20, statens planverk

1973-12-19 och kommunen 1975-04-08

Remissyttrande från vattenfallsverket
1973-05-25; skrivelse från
klaganden 1973-06-28

Remissyttrande av länsstyrelsen

1975-01-13 (komplettering 02-21)

Remissyttrande av länsstyrelsen

1974-09-25; besvären delvis avgjorda

1974-10-18, s. d. remiss till
regeringsrätten

'Tre liknande besvärsärenden (med kommunala byggnadsnämnder som klagande)
kom in 1972-05-15-17och har underkastats motsvarande remissbehandling och ännu
inte slutbehandlats.

14 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

210

Dep.	Ärende	Besvären inkom	Handläggning (remittering m. m.)
35. Kn	Besvär av enskild över länsstyrel-ses beslut ang. upplåtelse av allmän plats för korvförsäljning	1974-09-20	Besvär överlämnade av länsstyrelsen; skrivelser från klaganden 1975-01-29 och 02-03
36. Kn	Besvär av enskild över länsstyrel-ses beslut ang. ordningsföreskrif-ter för golfbana	1974-10-07	Remissyttrande av länsstyrelsen 1975-04-01; kompletterande skrivelse från klaganden 1975-07-07

KU 1975/76: 50

211

Underbilaga 10

till bilaga 2

Balansläget i stort beträffande besvärsärenden hos regeringen
(per de tre senaste årsskiftena)

Dep./år	1974	1975	1976
Ju	93	103	115
UD	0	2	4
Fö	168	165	201
S	76	97	53
K	180	437	594
Fi	141	206	1 000'
U	707	534	553
Jo	210	290	490
H	26	17	21
A	231	237	222
B	925	919	1 028
I	20	22	55
Kn	63	76	49
Totalt	2 840	3 105	4 385

1 872 av dessa ärenden avser besvär över beslut av riksskatteverket om kompensation
för mervärdeskatt på bostadsbyggande.

KU 1975/76: 50

212

Bilaga 3

PM angående vissa frågor rörande departementens informationssekreterare

Den 29 oktober 1975 utgick en skrivelse från socialdepartementets informationssekreterare
av följande lydelse:

Till A-pressens chefredaktörer

1 tidningarna har på senare tid förekommit artiklar och insändare om
pensionärernas skatteförhållanden. Pensionärernas riksorganisation (PRO)
har också skrivit till riksförsäkringsverket i frågan. Jag översänder för kännedom
riksförsäkringsverkets svar till PRO eftersom det klargör sakläget
i skattefrågan.

Informationssekreteraren i socialdepartementet har upplyst om att skrivelsen
tillkom efter förfrågningar från journalister i A-pressen. Skrivelsen
utgick emellertid inte enbart till A-pressen, såsom ovan gjorda utdrag ur
skrivelsen synes utvisa, utan också till vissa andra tidningar, bl. a. Svenska
Dagbladet och Expressen. Utsändningslistan har inte bevarats på departementet.

Regeringen har i allmän beredning den 22 oktober 1971 fastställt gemensamma
riktlinjer för informationsfunktionen i statsdepartementen. 1
dessa behandlas bl. a. informationssekreterarens (IS) funktion och ansvar
inom departementet. Som IS:s arbetsuppgifter i fråga om extern information

anges bl. a. följande:

IS tar initiativ till, producerar och ansvarar för spridningen av information
till massmedia, organisationer och allmänheten.

Exempel på arbetsformer: Presskonferenser, pressmeddelanden, seminarier,
utarbetande av bakgrundsmaterial.

IS ser till att press- och andra massmedia snarast möjligt får de informationer
som efterfrågas och kan ges. Normalt är IS den kanal som
journalister använder för att få information. Där så är möjligt lämnas
denna av IS direkt, i annat fall skall han hänvisa till sakkunnig. IS får
aldrig stå i vägen för direktkontakt mellan departementsledningen, handläggande
tjänstemän och massmedia, utan skall stå till allmänhetens och
massmedias tjänst.

IS håller kontakt med departementets utredningar i fråga om former för
information, tidpunkt för publicering av utredningsbetänkanden m. m.,
framförallt i samband med slutbetänkanden. ISbevakaratt tillräcklig upplaga
av utredningsbetänkanden beställs för massmedias räkning.

IS skall verka för att allmänhetens brev till statsrådet besvaras så snabbt
som möjligt och på ett språk som lätt kan förstås.

Från pressekreteraren i statsrådsberedningen har inhämtats att vid spridning
av informationsmaterial från departementen får det inte förekomma
att informationsmottagarna utväljs på politiska grunder. Då selektiv distribution
av information ibland förekommer i exempelvis ekonomiska frågor

KU 1975/76: 50

213

och miljöfrågor, grundar sig urvalet på att mottagarna specialiserat sig på
dessa frågor.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under senare år uppmärksammat
departementens informationsåtgärder, bl. a. i 1971, 1974 och 1975
års granskningsbetänkanden (se KU 1971:34, s. 5-9, KU 1974:22 s. 5-6,
KU 1975:12 s. 32). 1 1974 års granskningsbetänkande framhöll utskottet
att informationsfrågorna ägnades stort intresse från departementens sida.
Efter att ha gett exempel på olika informationsåtgärder, varvid bl. a. informationssekreterarna
nämndes, uttalade utskottet att de berörda informationsinsatserna
var av stort värde. I förra årets granskning uppmärksammades
en fråga som gällde distribution i tjänstebrev av visst informationsmaterial
från intresseorganisation tillsammans med ett av socialdepartementet
utfärdat pressmeddelande. Utskottet framhöll ånyo värdet av att
informationsfrågorna ägnades stort intresse från departementens sida och
att den aktuella åtgärden måste ses mot bakgrund av att det är önskvärt
att en snabb information ges om den inställning till förslag till viktiga samhällsreformer
som därav starkt berörda organisationer ger uttryck för. Utskottet
fann därför inte anledning till erinran mot förfarandet i denna fråga.
I en reservation (4 c, 2 m, 1 fp) uttalades att i det aktuella fallet hade informationsmaterial
spridits på ett sätt som inte var lämpligt mot bakgrund
av bestämmelserna om tjänstebrevsrätten. Riksdagen ställde sig bakom utskottets
uttalande.

KU 1975/76:50

214

Bilaga 4

PM angående utredningsväsendet

1. Utredningar och reformer på kommittéväsendets område under 1975

Sedan början av år 1974 har inom regeringskansliet pågått arbete med
en översyn av formerna för kommittéverksamheten. En särskild arbetsgrupp
bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer
av utredningsväsendet. Gruppen bestod av statssekreterarna Arne Aldestam,
Sven Andersson och Göte Svensson och utökades senare med statssekreteraren
Lennart Sandgren. Gruppen presenterade i april 1975 betänkandet
Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Rapporten har remissbehandlats.

I detta sammanhang kan erinras om att konstitutionsutskottet hösten
1975 behandlade vissa motioner rörande det statliga utrednings- och remissväsendet
(KU 1975/76:3). I samband härmed tog utskottet upp den
nämnda rapporten och förklarade att de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen
lagt fram var av stort intresse. Utskottet uttalade förhoppningen
att dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet. Bl. a.
borde de enligt utskottet medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena
kunde göras lättare tillgänglig för allmänheten och
remissinstanserna. Utskottet förklarade sig ha för avsikt att även i fortsättningen
följa utvecklingen på utrednings- och remissväsendets område
och därvid behandla övergripande frågor. Till betänkandet var fogat ett särskilt
yttrande (2 c).

1 regeringens skrivelse 1975/76:103 med överlämnande av 1976 års kommittéberättelse
redogörs kortfattat för innehållet i arbetsgruppens rapport
och för remissutfallet. Vidare lämnas en redogörelse för de åtgärder som
har vidtagits med anledning av förslagen i rapporten och för arbetet i övrigt
inom regeringskansliet i syfte att förbättra och rationalisera kommittéväsendet.
1976 års kommittéberättelse överensstämmer till sin uppläggning
i huvudsak med tidigare års. Vissa smärre förändringar har dock företagits
i årets berättelse. Åtskilliga organ som brukar redovisas i kommittéberättelsen
har inte utredande uppgifter i vedertagen mening. Därför har i berättelsen
särskilt angivits vilka pågående och avslutade kommittéer som
inte fullgör resp. inte har fullgjort egentligt utredningsuppdrag. Ur kommittéberättelsen
har vidare uteslutits redovisningen av sakkunniga som är
utsedda att delta i internationellt samarbete. Kostnaderna för detta sakkunnigarbete
bestrids dock från kommittéanslaget och anges i berättelsens
kostnadsbilaga.

2. Några iakttagelser beträffande kommittéväsendets utveckling under 1975

Antalet kommittéer som var verksamma under någon del av år 1975
uppgick till 374 (se underbilaga 1). Häri är inkluderat de 93 kommittéer

KU 1975/76:50

215

som avslutade sitt arbete under detta år. Vid ingången av år 1976 uppgick
följaktligen antalet pågående utredningar till 281. Motsvarande siffra var
vid början av år 1975 - beräknad efter de nya redovisningsprinciper som
tillämpas i 1976 års kommittéberättelse (se ovan) - 289. Mellan årsskiftena
1974-1975 och 1975-1976 har alltså inträffat en mindre nedgång i kommittéväsendets
omfattning.

Liksom vid början av 1975 var antalet kommittéer störst inom justitie-,
utbildnings- och finansdepartementens verksamhetsområden med resp. 51,
49 och 34 utredningar. Jämfört med förhållandena vid 1975 års ingång har
antalet kommittéer inom justitiedepartementet minskat med 5. För utbildningsdepartementet
redovisas däremot en ökning med 8 kommittéer, en
ökning som är större än för något annat departement. Minst omfattning
har kommittéverksamheten inom utrikesdepartementet (2 kommittéer) och
kommundepartementet (8 kommittéer).

Av under år 1975 verksamma kommittéer fullgjorde 56(15 %) inget egentligt
utredningsuppdrag. Dessa kommittéer benämns som regel delegationer,
råd, organisationskommittéer m. m. Som exempel kan nämnas delegationen
för jämställdhet mellan män och kvinnor (Ju 1973:03), energirådet (Ju
1974:02) och de sju organisationskommittéerna för högskolereformen
(U 1975:04, 08-13).

I samband med några av de senare årens granskningsarbeten har företagits
kartläggningar av antalet utredningar med parlamentariskt inslag. (KU
1972:26 s. 80, KU 1974:22 s. 131, KU 1975:12 s. 123). De undersökningar
som gjordes 1972 och 1974 visade samma resultat. 1 35 % av de vid resp.
års ingång verksamma kommittéerna ingick en eller flera riksdagsledamöter.
Föregående års undersökning, som avsåg vid årsskiftet 1974-1975 pågående
utredningar, visade att andelen kommittéer med parlamentariskt inslag ökat
till 48 %. Förändringen från årsskiftet 1973-1974 konstaterades väsentligen
bero på att drygt hälften av de utredningar som tillsattes under 1974 hade
fått parlamentariskt inslag. En motsvarande undersökning har utförts beträffande
de kommittéer som var verksamma vid ingången av år 1976.
Den pekar på en viss ytterligare ökning av andelen kommittéer med parlamentariskt
inslag. I 149 av de 281 kommittéerna, dvs. 53 %, ingick en
eller flera riksdagsledamöter.

KU 1975/76: 50

216

Underbilaga 1

till bilaga 4

Vissa uppgifter angående antalet fristående kommittéer 1975 fördelat på departement -

Inom parentes anges antalet kommittéer som inte fullgör resp. inte fullgjort
egentligt utredningsuppdrag.

Departement	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
Under året verk-samma	64 ( 6)	4 ( 1)	18( 1)	30 ( 4)	33 ( 2)	43 ( 2)	63(19)
Avslutade	13 ( 1)	2( 0)	4 ( 0)	9 ( 1)	12 ( 0)	9 ( 0)	14 ( 3)
Vid ingången av 1976 verksamma	51 ( 5)	2 ( 1)	14 ( 1)	21 ( 3)	21 ( 2)	34 ( 2)	49(16)
Vid ingången av 1975 verksamma1	56 ( 6)	4 ( 1	13 ( 1)	26 ( 4)	26 ( 2)	34 ( 2)	41 ( 9)
Ökning (+)/ Minskning (-) 1975-1976	—5 (—1)	-2 (±0) +1 (±0)	—5(—1)	O +1 l/~> 1	±0 (±0)4-8 (+7)

Departement	Jo	H	A	B	I	Kn		Summa
Under året verk-samma	24 ( 2)	18 ( 1)	21 ( 3)	15 ( 7)	29 ( 7)	12 (	1)	374 (56)
Avslutade	4 ( 0)	5 ( 0)	7 ( 0)	3 ( 0)	7 ( 0)	4( 0)	93 ( 5)
Vid ingången av 1976 verksamma	20 ( 2)	13 ( 1)	14 ( 3)	12 ( 7)	22 ( 7)	8 (	1)	281(51)
Vid ingången av 1975 verksamma1	17 ( 2)	11 ( 0)	19 ( 3)	12 ( 6)	19 ( 5)	11<	1)	289(42)
Ökning (+)/ Minskning (-) 1975-1976	+3(±0) +2(+l)	-5 (±0)	±0(4-1) +3 (+2)	-3 (±0)	-8 (+9)

1 Beräknat efter de redovisningsprinciper som tillämpas i 1976 års kommittéberättelse

KU 1975/76:50

217

Bilaga 5

PM angående remisser till lagrådet

Gällande regler m. m.

8 kap. 18 S regeringesformen innehåller följande bestämmelse om lagrådet:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd,
vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott
får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives
i riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Hänvisningen till riksdagsordningen syftar på bestämmelsen i 4 kap. 10 5,
som har följande lydelse:

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då utskott
begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet
som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens
avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen
av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet
som avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida det
icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling skulle
leda till avsevärt men.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras
i lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578).
Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar,
varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när regeringen
förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när arbetsbördan
i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande rekryteringen
till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden
och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot som
inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom
beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Majus
skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet.
Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civiloch
kommunallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag,
vallag, sekretesslag och skattelag.

Frågans tidigare behandling

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen kunde
utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det framstod

KU 1975/76:50

218

för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme härför med
hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom andra områden
i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än granskningen
av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Lagrådsgranskningen har därefter vid ett flertal tillfällen behandlats av
riksdagen dels i anledning av motioner, dels i samband med konstitutionsutskottets
dechargegranskning, dels i anslutning till författningsreforrnen
(KU 1972:26 och 35, 1973:20 och 26, 1974:22 och 57 samt 1975:12).

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av lagrådsgranskningen
(KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde utskottets
majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i samband med
obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska området.
Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av rätt för en utskottsminoritet
att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades enligt
utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning
bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för granskning.
Reservanterna i utskottet (c, m, fp) förordade å sin sida i princip återinförande
av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen
utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och
för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även reservanterna
framhöll värdet av att en utskottesminoritet fick rätt att föranstalta om
lagrådsremiss.

Lagrådets tjänstgöring på avdelningar

Enligt vad som inhämtats från statsrådsberedningen har extra avdelning
av lagrådet varit förordnad under hela 1975. Under 1976 gäller t. v. förordnande
för extra avdelning från den 1 januari till den 31 mars.

Under år 1975 till riksdagen avgivna propositioner sorn granskats av lagrådet

1975:6	ändring i konkurslagen (1921:225) m. m.	(Ju)
1975:12	ändring i skadeståndslagen (1972:207),
	m. m.	(Ju)
1975:19	skydd mot avlyssning	(Ju)
1975:35	ändring i lagstiftningen om utlämning för
	brott m. m.	(Ju)
1975:78	lagstiftning angående ansvar för funktio-
	närer i offentlig verksamhet	(Ju)
1975:102	räntelag	(Ju)
1975:103	aktiebolagslag	(Ju)
1975:104	bokföringslag	(Ju)

KU 1975/76:50

219

Pr°p. 1975/76:3 lag om internationellt samarbete rörande

lagförslag för brott m. m.

1975/76:7 lag om järnvägs ansvarighet vid befordran
av resande m. m.

1975/76:11 bevissäkringslag för skatte- och avgifts processer

m. m.

1975/76:15 trafikskadelag

1975/76:18 ändring i utlänningslagen

1975/76:21 ändring i jordabalken

1975/76:42 ändring i brottsbalken (grov stöld, rån,

återfall m. m.)

1975/76:47 ändring i rättshjälpslagen

1975/76:50 ändring i ärvdabalken

1975/76:69 ändring i rättegångsbalken (bl. a. viss änd ring

av domförhetsreglerna vid tingsrätt)
1975/76:81 ändring i lagen (1915:218) om avtal och

andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område m. m.

1975/76:82 ändring i brottsbalken (vissa bestämmel ser

om gäldenärsbrott)

(Ju)

(Fi)

(Ju)

(A)

(Ju)

Under år 1975 till riksdagen avgivna propositioner som inte remitterats till lagrådet
ehuru de enligt tidigare gällande bestämmelser eller praxis skulle ha remitterats
dit

Prop. 1975:5 lag om folk- och bostadsräkning (Fi)

1975:8 lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt
m. fl. (Ju)

1975:10 ändring i giftermålsbalken (Ju)

1975:11 ändring i lagen (1916:312) angående an svarighet

för skada i följd av automobiltrafik
m. fl. (Ju)

1975:13 ändring i radiolagen (1966:755) (U)

1975:18 steriliseringslag m. fl. (Ju)

1975:21 ändring i civilförsvarslagen (1960:74) (Fö)

1975:22 ändring i lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott (K)

1975:29 ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

m. fl. (Jo)

1975:50 transplantationslag ni. fl. (S)

1975:52 lag om tillfällig handel (H)

1975:65 ändring i lagen (1916:156) om vissa in skränkningar

i rätten att förvärva fast
egendom m. m. m. fl. (Ju)

KU 1975/76:50

220

Prop. 1975:106 ändring i rättegångsbalken (Ju)

1975/76:12 ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

m. fl. (Ju)

1975/76:27 ändring i införsellagen (1968:621) (Ju)

1975/76:32 ändring i lagen om rätt till fiske (Jo)

1975/76:34 marknadsföringslag (H)

1975/76:52 lag om justitiekanslerns tillsyn m. m. (Ju)

1975/76:56 ändring i byggnadslagen (1947:385) (B)

1975/76:67 terrängkörningslag (Jo)

1975/76:69 ändring i barnavårdslagen (1960:97) (Ju)

KU 1975/76:50

221

Bilaga 6 A

Sammanställning över vid vilka tidpunkter de av 1975 års författningar som
har trätt i kraft resp. den 1 juli 1975 och den 1 januari 1976 har sänts ut från
tryckeriet1

Utsändningsdag Antal

författningar

1975-03-25	1
-04-02	3
-15	1
-22	1
-29	. 3
-05-06	2
-13	2
-27	6
-06-03	16
-04	19
-10	14
-11	28
-12	2
-16	24
-17	21
-18	24
-23	29
-24	18
-26	35
-27	31
-07-01	P
-01	53
-08	P
-08	63
-15	5
-08-05	1
-20	27
-09-01	39
-03	95
-09	1
-23	6
-30	4
-10-07	5
-21	4
-28	1
-11-04	4
-12	30
-14	22
-18	16
-25	6

'Enligt uppgifter från statsrådsberedningen,
författning som har trätt i kraft den 1 juli 1975.
författningar som har trätt i kraft den 1 januari 1976.

KU 1975/76:50

222

Utsändningsdag	Antal författningar
1975-12-02	3
-09	20
-16	27
-18	28
-19	32
-23	74
-29	62
-30	51'
1976-01-021
-02'	32
-05	3
-14	1

1 Utsändningen påbörjad den 30 december 1975 och avslutad den 2 januari 1976.

Förteckning över rättelseblad för SFS 19751

SFS Författning avseende Dep. Beslut Utkom

nr om utfärd- från

ande trycket

1974

768 Kungl. Majus ordenskungörelse Ju 74-12-06 74-12-17

845 Kungörelse om ändring i sjötra- K 74-12-06 74-12-19

fikkungörelsen (1962:267)

848 Lag om ändring i lagen (1919:240) Fi 74-12-13 74-12-19

om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet

944 Lag om ändring i kommunalskatte- Fi 74-12-13 74-12-23

lagen (1928:370)

945 Kungörelse om ändring i byggnads- B 74-12-13 74-12-23

stadgan (1959:612)

1001 Kungörelse om ändring i EFTA- H 74-12-13 74-12-23

konventionen

1975

15 Förordning om ändring i kungörel- Ju 75-01-16 75-02-18

sen (1939:7) med förordnanden på

'Jämte vissa av 1974 års författningar, som har rättats under år 1975.
2Rättelsebladet infört i originalprotokollet.

Ikraft trädande -

75-01-01

74-12-27

75-01-01

Rättel- Rättelsen avsåg Rättelsen

seblad införd i

utkom regerings protokollet -

75-02-11 Tillägg av ordet "Kungl." i 4 Ja2

75-02-04 Ändring av kungörelsens beteck- Ja2

ning i rubriken och ingressen;
"kungörelsen (1962:267) med särskilda
bestämmelser för sjötrafiken"
ändrades till "sjötrafikkungörelsen
(1962:267)"

75-01-28 Tillägg av dagen för lagens ut- Ja2

färdande

75-02-11 Ordet "fastigheter" ändrat till Ja

"fastighet" i 24 S 2 mom. sista
stycket

75-06-19 Tillägg av orden "för nybyggnad"

i 56 !j 1 mom. första stycket

75-01-21 Ändring av fotnot 2 (1974:1004 i Ja2

stället för 1974:000)

75-02-25

75-03-11

Felnumrering av en punkt (66 i
stället för 68) i 2 S

SFS Författning avseende
nr

Dep. Beslut Utkom

om utfärd- från
ande trycket

civilförvaltningens område jämlikt
lagen den 28 maj 1973 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar

138 Förordning om ändring i ren- Jo
näringskungörelsen (1971:438)

198 Oljekrisförordning

75-04-17

H 75-05-22

362 Förordning om ändring i förord- U 75-05-07

ningen (1971:424) om kommunal och
statlig vuxenutbildning

394 Förordning med instruktion för U 75-06-05

vuxenutbildningsnämnderna

430 Förordning om uppgifter i bilre- K 75-05-29

gistret angående däckdimensioner
m. m. i fråga om kilometerskattepliktiga
fordon

456 Förordning om ändring i förord- U 75-05-29

ningen (1968:318) om lärarhögskolorna -

Ikraft- Rättel trädande

seblad

utkom

Rättelsen avsåg

Rättelsen
införd i
regeringsprotokollet -

75-05-07

75-05-27

75-06-17

75-06-19

75-05-14

75-06-01

75-07-01

75-09-30

75-07-01

75-09-16

75-07-25

75-07-08

Ändring av författningens under- Ja2
skrift (Svante Lundkvist i stället
för Carl Lidbom)

Tryckfel i författningsnumret
(FS 1975:198 S i stället för SFS
1975:198)

Nej1

Ändring av upphävda paragrafer i Ja2

ingressen (76-78 och 79-81 $§ i
stället för 76-81 $$)

Tillägg av orden "Regeringen före- Ja
skriver följande." i ingressen

Tillägg av orden "Regeringen före- Ja2
skriver följande.” i ingressen

75-10-28 Ändring av nya paragrafer i in- Nej
gressen (130a—130g i stället för
130a—130h)

‘Författningen införd i korrektur i originalprotokollet och utan uppgift om författningsnummer och utkommandedag.

“Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

15 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

SFS Författning avseende
nr

Dep. Beslut Utkom

om utfärd- från
ande trycket

I kraft- Rättel trädande

seblad

utkom

Rättelsen avsåg

Rättelsen
införd i
regeringsprotokollet -

468 Förordning med instruktion för
riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer

U 75-06-05 75-06-19 75-07-01

500 Förordning om ändring i tandvårds- S
taxan (1973:638)

501 Förordning om ändring i läkarvårdstaxan
(1974:699)

539 Veterinärtaxeförordning

590 Förordning om godkännande av
tolkar och auktorisation av
översättare

75-06-05 75-06-19 75-07-01

Jo 75-06-12

571 Förordning om ändring i instruk- Fi 75-06-05
tionen (1972:290) för myntverket

75-06-25 75-07-01

H 75-06-26 75-07-08

76-01-01

752 Lag om ändring i mäklareordningen
(1893:51 s. 1)

929 Förordning med vissa bestämmelser Ju 75-10-16
om fartygs identifiering

75-07-08 Tillägg av ordet "riksantikvarie- Ja
ämbetet” i 1 §

75-09-02

75-07-15

75-07-25

75-11-18

75-07-25

667 Lag om ändring i brottsbalken Ju 75-06-26 75-09-01 76-01-01 75-10-07

Fi 75-06-26 75-09-03 76-01-01 75-10-21

75-11-12 76-01-01 76-01-13

Ändring av arvodet (33 kr i stället Ja'
för 17 kr) för viss åtgärd enligt
rubrik 9502

Fel författningsår (1961 i stället Ja'

för 1962) i 1 §

Tillägg av punkten 2 i 48 1. Nej

Ändring av dels författningsåret i Nej'

rubriken (1972 i stället för 1973)

dels stavfel i 14 8 ("räckvid”)

Ändring av viss tidpunkt (den 1 Ja1

januari 1976 i stället för 1975) i
ikraftträdandebestämmelserna

Två meningar sammanförda till en Ja
mening i 38 kap. 6 § första stycket

Ändring av författningens beteckningja’
i rubriken (1893:51 s. 1 i stället
för 1893:35 s. 1)

Ändring av viss paragrafbeteck- ja'

ning (11 § i stället för 12 8) i
ikraftträdandebestämmelserna

‘Författningen införd i korrektur i originalprotokollet och utan uppgift om författningsnummer och utkommandedag.

'Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

KU 1975/76:50

SFS nr	Författning avseende	Dep.	Beslut om utfärd-ande	Utkom från trycket	Ikraft- trädande	Rättel- seblad utkom	Rättelsen avsåg	Rättelsen införd i regerings-protokollet
940	Förordning om tillämpning av 198 § Ju konkurslagen (1921:255)	75-10-16	75-11-12	76-01-01	76-01-13	Ändring av författningens beteckning Ja1 i rubriken (1921:225 i stället för 1921:255)
942	Förordning om ändring i utsök-ningskungörelsen (1971:1098)	Kn	75-10-16	75-11-12	76-01-01	75-12-09	Tillägg av paragrafen 62 a i in-gressen	Ja
949	Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring	S	75-11-06	75-11-18	76-01-01	76-01-13	Ändring av fotnot 8 (1975:949 i stället för 1975:000)	Ja
1297	Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxe-ringsrätt och länsrätt	Kn	75-12-15	75-12-23	76-01-01	76-02-10	Ändring i ingressen (8, 9, 10 och 11 § i stället för 8-11 §5)	Ja1
1340	Lag om ändring i lagen (1975:1058) Fi om ändring i statstjänstemanna-lagen (1965:274)	75-12-15	75-12-29	76-01-01	76-02-03	Ändring av författningsår i rubri-ken (1965 i stället för 1975)	Ja'
1347	Lag om ändring i kommunalskatte-lagen (1928:370)	Fi	75-12-15	75-12-29	76-01-01	76-02-03	Tillägg av hänvisning till punkt 6 om viss avdragsrätt i 46 § 2 mom. andra stycket	Ja

'Rättelsebladet infört i originalprotokollet.

2Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

KU 1975/76: 50

Bilaga 7 A

Anlalel propositioner sami spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1975

År Antal prop. av vårsessionens propositioner avlämnades (till kammarkansliet)

-10/2 11/2- 11/3- 13/4- Sista veckan av resp. Sista dagen av resp. Efter prop.tidernas utgång

Vs Hs 10/3 12/4 prop.tid prop.tid

							Budget-	Andra To-	(96)	Budget-	Andra To-	(96)	Budget	Andra	To-	(96)
							prop.	prop.	tält		prop.	prop.	tält		prop.	prop.	talt
1971	181	117'	642 13	15	76	13	21	12	33	(28,2)	5	0	5	( 4,3)	9	8	17	(14,5)
1972	147	1013	464 11	15	62	13	24	16	40	(39,6)	6	4	10	( 9,9)	8	10	18	(17,8)
1973	204	1325	72 12	23	82	15	22	26	48	(36,4)	9	12	21	(15,9)	15	9	24	(18,2)
1974	188	1256	637 18	16	77	14	19	24	43	(34,4)	4	5	9	( 7,2)	15	8	23	(18,4)
19759	190	1098	811013	29	53	14	17	19	36	(33,0)	9	2	11	(10,1)	12"	14"	26	(23,9)
1971- 1975	910	584	326 67	98	350	69	103	97	200	(34,2)	29	23	56	( 9,6)	59	49	108	(18,5)

1 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1971.

2 Behandlingen av en proposition har uppskjutits till 1972.

3 Behandlingen av fyra propositioner har uppskjutits till Hs 1972.

4 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till 1973.

5 Behandlingen av sex propositioner har uppskjutits till Hs 1973.

6 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1974.

7 Behandlingen av två propositioner har uppskjutits till 1975 års riksmöte.

8 Behandlingen av sju propositioner har uppskjutits till 1975/76 års riksmöte.

9 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. år 1975.

10 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31).

"För 1975 gäller att propositionstiderna har gått ut resp. 1975-03-10 (för budgetpropositioner) och 1975-03-31 (för andra propositioner).

KU 1975/76: 50

Försening i proposilionsavlämnandel åren 1971-1975

Bilaga 7 B

		Antal avläm-nade prop.	Antal prop. avlämnade se-nare än enl. SB:s urspr. eller revid. förteckn.	Total förse-ning enligt SB:s urspr. förteckning (dagar)	Total förse-ning enligt SB:s revid. förteckning (dagar)	Genomsnittlig försening för prop. avlämna-de senare än enl. SB:s ur-spr. förteckning (dagar)	Försening har varierat mellan (dagar)
Vårsessionen	1971	117	65	925	124	14,2	1-53
Höstsessionen	1971	64	32	185	-	5,8	1-20
Hela året	1971	181	97	1 110	124	11,4	1-53
Vårsessionen	1972	101	50	645	88	12,9	1-67
Höstsessionen	1972	46	25	201	-	8,0	1-35
Hela året	1972	147	75	846	88	113	1-67
Vårsessionen	1973	132	56	820	96	14,6	1-55
Höstsessionen	1973	72	26	200	-	7,7	1-17
Hela året	1973	204	82	1020	96	12,4	1-55
Vårsessionen	1974	125	66	1097	351 40	16,6	1-81
Höstsessionen	1974	63	35	271	-	7,7	1-25
Hela året	1974	188	101	1 368	351 40	13,5	1-81
Våren1	19752	109	47	610	233	13,0	1-58
Hosten1	19752	81	41	422	61	10,3	1-45
Hela året	1975	190	88	1032	233 61	11,7	1-58
Totalt	1971-1975	910	443	5 376	892 101	12,1	1-81

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975.

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31).

Bilaga 7 C

Propositionsavlämnandel under 1975 års riksmöte
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1975-01-10)

Dep.	Antal	aviserade prop.1	Antal aviserade prop. som'ej av-lämnats under 1975 års riksmöte	Antal aviserade prop. som under 1975 års riksmöte2	avlämnats	Försening (antal dagar) i förhållande till an-given tidpunkt3	Antal av-lämnade prop. som ej aviserats
totalt	därav utan direkt an-given tid-punkt	totalt	därav utan närmare an-given tid-punkt	vid angiven tidpunkt	före an-given tid-punkt	efter an-given tid-punkt	genomsnitt	variation
Ju	33	4	13	3	2	4	14(2)	21,1	2-49	24
UD	2	2	1	1	1(1)	0	0	-	-	0
Fö	4	0	15	0	0	0	3	12,3	3-25	1
S	5	0	0	0	0	4	1	7,0	(7)	1
K	3	2	1	0	2(2)	0	0	-	-	3
Fi	27	4	13	3	4	3	7(1)5	16,2	3-33	13
U	9	0	0	0	5	1	3	9.3	3-15	3
Jo	11(2)	0	3	0	2	V	67	20,2	6-38	2
H	3	1	0	0	1(1)	1	1	3,0	(3)	3
A	4(1)	0	1	0	0	2	1	4,0	(4)	2
B	4	0	1	0	0	0	3	13,7	3-26	1
1	3	0	0	0	1	1	1	31,0	(31)	3
Kn	3	0	1	0	0	0	2	2,5	1-4	0
Totalt	111(3)	13	35	7	18(4)	187	42 O)6-7	16,0	149	34

1 Inom parentes antalet propositioner som angetts kunna uppskjutas till 1975/76 års riksmöte.

2 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "mars-april”).

3 För försenade propositioner avlämnade under 1975 års riksmöte exkl. de i noten 2 angivna.

4 Regeringens skrivelser nr 3 och 4.

5 Beroende av riksdagens bifall till delegeringsförslag i budgetpropositionen.

6 Två till samma tidpunkt aviserade propositioner sammanslagna till en (prop. 48).

7Två till olika tidpunkter aviserade propositioner sammanslagna till en (prop. 29).

KU 1975/76: 50

Försening i propositionsavlämnandet under vårsessionen 1974
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1974-01-11)

Dep.	Antal aviserade	prop.'	Antal aviserade prop. som ej av-lämnats under Vs‘	Antal aviserade prop. som avlämnats under Vs1	Försening (antal dagar) i förhållande till an-given tidpunkt1	Antal under Vs avlämnade prop. som ej aviserats
totalt	därav utan direkt an-given tid-punkt	totalt	därav utan närmare angiven tid-punkt	vid angiven tidpunkt	före an-given tid-punkt	efter an-given tid-punkt	genomsnitt	variation
Ju	24	0	2	0	1	5	16	28,3	4-81	11*
UD	3	3	1	1	1 (1)	0	1 (1)	-	-	0
Fö	3	0	0	0	0	0	3	6,0	5- 8	0
S	7 (3)	2 (2)	4	2	0	2	1	7,0	(7)	1
K	2	1	1	1	0	0	1	14,0	(14)	4
Fi	30 (3-4)	12 (3-4)	12	8	5 (1)	1	12 (3)	18,2	1-46	10
U	8	0	1	0	1	1	5	5,2	2-10	3
Jo	13	1	1	1	0	1	11	21,1	3-47	2
II	6	0	1	0	1	3	1	1,0	(1)	2
A	6	0	3	0	1	0	2	13.5	12-15	2
B	1	0	0	0	1	0	0	0	0
1	8 (2)	2 (2)	3	1	1 (1)	0	4	11,0	2-27	5
Kn	3 (1)	3 (1)	1	0	0	0	2	29,5	12-47	0
Totalt	114 (9-10)	24 (8-9)	30	14	12 (3)	13	59 (4)	19,0	1 -81	41*

'Inom parentes antalet propositioner som angetts kunna uppskjutas till Hs 1974.

‘inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "mars" eller "mars-april").
JFör propositioner avlämnade under Vs 1974 exkl. de i noten 2 angivna.

‘Inkl. sex skrivelser och öppna brev (bl. a. med anledning av vissa grundlagsfrågor).

KU 1975/76:50

231

Bilaga 8

Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december 1974-30
november 1975

Skrivelserna uppdelade i olika kategorier efter art av behandling.
Källa: Regeringens skrivelse 1975/76:102.

Riksdagsskrivelser som inkommit t. o. m. Riksdagsskrivelser som inkom 1974-11-30

och som ej slutbehandlats mit 1974-12-01-1975-11-30 och

senast nämnda dag som ej slutbehandlats senast sist nämnda

dag

Departe- ment	1	2	Kategori 3	4	Summa	2	Kategori 3 4	Summa
Ju	14	3	3	16	36	_	_	9	9
UD	-	-	1	-	1		-	-	-
Fö	3	-	1	1	5	i	-	4	5
S	3	1	-	-	4	-	-	2	2
K	16	5	1	4	26	2	-	2	4
Fi	7	-	-	5	12	4	-	4	8
U	4	3	-	2	9	3	-	3	6
Jo	5	-	3	6	14	2	-	2	4
H	2	-	1	1	4	-	-	1	1
A	5	1	-	1	7	2	-	-	2
B	3	2	-	-	5	2	-	1	3
I	5	-	-	1	6	-	-	1	1
Kn	1	-	-	-	1	-	-	1	1
Summa	68	15	10	37	130	16	_	30	46

Anm:

Kategori 1: Ärendet i sin helhet slutbehandlat under tiden 1974-12-01-1975-11-30.

2: Ärendet delvis slutbehandlat, delvis föremål för utredning eller
beroende på regeringens prövning.

3: Ärendet i sin helhet under utredning eller efter utredning beroende
på regeringens prövning.

4: Ärendet i sin helhet beroende på regeringens prövning.

KU 1975/76:50

232

Bilaga 9

PM angående riksdagsbeslut rörande kollektivanslutning till politiska
partier

Frågans behandling i samband med författningsreformen

I samband med behandlingen av propositionen 1973:90 i författningsfrågan
upptogs ett antal under allmänna motionstiden vid 1973 års riksdag väckta
motioner angående kollektivanslutning till politiska partier m. m.

Utskottet (KU 1973:26 s. 61-62) avgav följande yttrande över motionerna:

I motionerna 1973:3 av herr Sjöholm (fp) och 1973:376 av herr Åkerlind
(m) begärs lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning. I motionen 1973:3
föreslås att denna lagstiftning skall ske i grundlagsform och även omfatta
religiösa samfund. I motionerna 1973:540 av herrar Boo (c) och Larsson
i Borrby (c) och 1973:543 av herr Jonsson i Alingsås (fp) föreslås att riksdagen
uttalar att kollektivanslutning till politiska partier bör upphöra.

Motioner syftande till förbud mot kollektivanslutning har behandlats och
avslagits av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast 1972. Även grundlagberedningen
övervägde frågan. Beredningen tog därvid avstånd från tanken
att i grundlag införa förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti.
Även departementschefen har anslutit sig till denna uppfattning.

Utskottet vidhåller sin sedan länge intagna ståndpunkt att lagstiftningsåtgärder
innebärande ett förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti
inte bör vidtagas. Motionerna har inte heller i övrigt gett utskottet anledning
att föreslå någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker sålunda nu ifrågavarande
motioner.

Två reservationer förelåg. I den ena (2 m) anfördes följande:

Enligt förslaget till ny regeringsform skall varje medborgare vara skyddad
mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund
eller att ge sina åsikter till känna.

Motsvarande skydd gentemot enskildas tvångsåtgärder i samma syfte saknas.
Inom ett område har det dock visat sig föreligga ett särskilt behov
av sådant skydd, nämligen i samband med den s. k. kollektivanslutningen
till politiska partier. Genom denna kan medlemmar i en organisation utan
egen vetskap eller mot sin vilja inskrivas som medlemmar av partier, även
om de redan är medlemmar i ett annat parti eller om det kollektivanslutande
partiets ideologi är dem främmande. Utträde kan icke vinnas annat än genom
åtgärd som innebär ett visst röjande av åsikt.

En kollektiv anslutning av detta slag strider mot grundläggande demokratiska
principer. Då rättelse av det påtalade missförhållandet ej synes kunna
vinnas på annat sätt - frågan har tagits upp i riksdagen i flera omgångar
sedan 1934 - nödgas vi förorda att s. k. kollektivanslutning till politiskt
parti förbjuds enligt bestämmelse i regeringsformen. Vi föreslår att stadgandet
i fråga tas in som en sista paragraf - 9 § - i 1 kap. RF.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:3, 1973:376,
1973:540 och 1973:543 som 1 kap. 9 § RF antar följande stadgande: -

KU 1975/76:50

233

9 §

Ingen får genom kollektivt beslut anslutas till politiskt parti. Anslutning
till politiskt parti får ske endast efter individuell ansökan.

I den andra reservationen (3 c, 2 fp) yttrade reservanterna följande:

Individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande
för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl inte acceptera
kollektiv anslutning av människor till politiskt parti. Reservationsrätt
för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i denna demokratiskt
grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör icke i första hand förändras genom lagstiftning
utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Det är utskottets
förhoppning att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall
visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande
ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt
begär inträde i partiet.

Yrkandet i den andra reservationen var att riksdagen skulle förklara motionerna
besvarade med det i reservationen anförda.

Riksdagen biföll med röstsiffrorna 167 mot 143 den andra reservationen.

I anledning av motionen 1974:927 av herr Hernelius m. fl. (m) uttalade
konstitutionsutskottet följande i betänkandet KU 1974:54.

Liksom tidigare motsätter sig utskottet av principiella skäl lagstiftning
på berörda område. Det måste tillkomma fackliga organisationer att fatta
beslut i egna angelägenheter.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen.

Tre reservationer av följande innehåll förelåg:

1) av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) som ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Enligt den nya regeringsformen skall varje medborgare vara skyddad mot
att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund eller
att ge sina åsikter till känna.

1 samband med riksdagsbehandlingen av den nya författningen i juni
1973 biföll riksdagen en reservation av innebörd att hittillsvarande missförhållanden
beträffande kollektivanslutning till politiskt parti i första hand
borde ändras inte genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas
egen sida. Emellertid har frågan om kollektivanslutning dryftats under en
följd av år utan att det parti, som främst använder sig av metoden, vidtagit
några åtgärder. Även efter riksdagens uttalande i juni 1973 fällde såväl ordföranden
i det socialdemokratiska arbetarpartiet som sekreteraren i samma

KU 1975/76:50

234

parti uttalanden av innebörd att riksdagens uttalanden i frågan icke skulle
föranleda någon ändrad inställning. Uppenbarligen saknas vilja från vederbörande
partis sida att komma till rätta med missförhållandena.

Detta avsteg från gängse demokratiska principer och från åsiktsfriheten
kan inte godtas. Utskottet anser att frågan bör lösas genom lagstiftning.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1974:927 hos Kungl. Maj:t

anhåller om lagstiftning med förbud mot kollektivanslutning
till politiska partier.

2) av herrar Boo (c). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Molin (fp) och Nordin

Nuvarande missförhållanden bör inte i första hand förändras genom lagstiftning
utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Utskottet förutsätter
att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig
vara möjligt att förmå det parti som tillämpar denna ordning att medverka
till att kollektivanslutningen avskaffas, så att som partimedlem endast registreras
personer, som individuellt begär inträde i partiet. Ett avskaffande
av kollektivanslutningen kan aldrig betraktas som ett ingrepp i fackföreningarnas
självbestämmanderätt.

3) av herr Berndtson (vpk), som ansett att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

Fackföreningsrörelsens uppgift är att företräda sina medlemmars intressen.
Denna uppgift fylles bäst av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk
självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under partipolitiska
hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i skilda
lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt, men
det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och på fackföreningsfolkets
egna villkor. Enligt utskottets uppfattning är kollektivanslutning till
politiskt parti i princip inte försvarbar.

Riksdagen har vid flera tillfällen avvisat krav på lagstiftning om förbud
mot kollektivanslutning till politiskt parti. 1973 års riksdag biföll en reservation
vari bl. a. anfördes följande:

Nuvarande missförhållanden bör icke i första hand förändras genom lagstiftning
utan genom åtgärder från partiernas sida. Det är utskottets förhoppning
att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall
visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande
ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt
begär inträde i partiet.

KU 1975/76:50

235

Liksom tidigare motsätter sig utskottet lagstiftning på berörda område.

Riksdagen biföll med röstsiffrorna 141 - 128 den andra reservationen.
För beredning inom konstitutionsutskottet föreligger följande motioner
angående kollektivanslutningsfrågan, vilka är avsedda att behandlas i samband
med den väntade propositionen om medborgerliga fri- och rättigheter.

Kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

1975:8 av herr Sjöholm (fp) - (avser även religiöst samfund) (direktiv

till fri- och rättighetsutredningen)

1975:93 av herr Bohman m.fl. (m) - kläm 5 (lagstiftning)

1975/76:289 av herr Boo m. fl. (c) - (uttalande)

1975/76:892 av herrar Enlund (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) (uttalande)

1975/76:923 av herr Akerlind (m) - /förbud i lag

1975/76:1980 av herr Bohman, m. fl. (m). kläm 2 - /förbud i lag: motive ringen

i 1975/76:1979

Den 11 februari 1975 besvarade justitieministern två till statsministern
framställda interpellationer angående kollektivanslutningsfrågan. Justitieministern
svarade följande:

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara
dels herr Gustavssons i Alvesta (c) den 9 januari till herr statsministern
framställda interpellation, nr 1, dels herr Enlunds (fp) den 10 januari till
herr statsministern framställda interpellation, nr 3, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta har frågat om statsministern
vill lämna en redogörelse för vad som hittills har skett med anledning av
riksdagens uttalanden den 6 juni 1973 och den 7 november 1974 angående
kollektivanslutning av enskilda personer till politiska partier. Herr Enlund
har frågat statsministern om han anser det riktigt - mot bakgrund av samma
riksdagsuttalanden - att sådan anslutning fortfarande förekommer och om
statsministern ämnar medverka till att avskaffa kollektivanslutningen till
politiskt parti. Interpellationerna har överlämnats till mig för besvarande.
Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har som bekant under
senare år behandlats av riksdagen vid flera tillfallen. Behandlingen har utmynnat
i ställningstaganden som innebär att lagstiftningsåtgärder i syfte
att förbjuda kollektivanslutning till politiskt parti inte bör vidtas. Samma
inställning kom till uttryck när frågan om ett grundlagsförbud berördes under
olika faser i arbetet som ledde fram till vår nya regeringsform. Jag kan
här inskränka mig till att erinra om att riksdagen - i samband med att
den nya regeringsformen antogs - med mycket stor majoritet avvisade en
till konstitutionsutskottets betänkande fogad reservation som innefattade
förslag till en förbudsregel i regeringsformen.

Riksdagsuttalandet den 6 juni 1973, som också gjordes i samband med
att den nya regeringsformen antogs, mynnade i stället ut i en förhoppning
"att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig

KU 1975/76:50

236

vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen,
så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt begärt
inträde i partiet". Uttalandet den 7 november 1974 har samma innebörd.

Riksdagens båda uttalanden innebär alltså att det helt överlämnas till
partierna själva att bestämma om de i förekommande fall skall fortsätta
att tillämpa kollektiv anslutning av medlemmar eller inte. Det kan inte
vara en angelägenhet för regeringen att övervaka partiernas handlande i
detta hänseende.

Angående debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet (RD 19 s. 33).

I massmedia har statsministern gjort uttalanden i kollektivanslutningsfrågan
vilka överensstämmer med vad som uttalades i interpellationssvaret.

KU 1975/76:50

237

Bilaga 10 A

Riksdagens ombudsmän
J ustitieombudsmannen
Bertil Wennergren

1975-05-07

Omständigheterna i den sak som här tas upp framgår av bifogade tidningsurklipp.
I korthet förhöll det sig så att Hanna Krabbe efter ambassaddramats
upplösning av polisen förts till S:t Eriks sjukhus för vård av de
splitterskador hon ådragit sig. Sedan Hanna Krabbe intagits som patient
på sjukhuset och där opererats för sina skador, beslöt regeringen den 25
april att hon jämte andra deltagare i ambassadockupationen skulle utvisas.
Beslutet fattades med stöd av 3 § lagen (1973:162) om särskilda åtgärder
till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen).
Då beslutet skulle verkställas invände den för sjukhusvården ansvarige
överläkaren Bengt Zetterström att Krabbes medicinska tillstånd inte
medgav förflyttning. Hon hade en lungskada som vid transport med flygplan
kunde försämras genom att det förändrade lufttrycket i planet ledde till
att splitter i hennes kropp trängde in och punkterade lungan. Zetterström
menade att det vilade på hans ansvar som läkare enligt både lagen och
Genévedeklarationen att i första hand svara för patientens hälsa. Efter förhandlingar
mellan honom och statsrådet Anna-Greta Leijon gav han emellertid
vika, sedan Leijon lovat all skriftligen bekräfta att regeringen övertog
det medicinska ansvaret, ali avdelningens jourläkare tillsammans med regeringens
läkare Gösta Jonsell skulle göra en slutlig medicinsk bedömning
av om Hanna Krabbe skulle tåla flygfärden och ali undersökningen skulle
äga rum i närvaro av en polisman. Av tidningsuppgifterna att döma befann
sig Zetterström under hela den tid då detta tilldrog sig i sitt hem och gav
sina besked per telefon. Den slutliga medicinska bedömningen av Jonsell
och jourläkaren blev att Hanna Krabbe skulle kunna förflyttas och utvisningen
blev därefter med några timmars försening verkställd.

Beträffande skyldighet att ombesörja sjukvård gäller enligt 3 § sjukvårdslagen
(1962:242) att det åligger landstingskommun att fördem vilka är bosatta
inom sjukvårdsområdet ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drar försorg härom.
Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som vistas inom sjukvårdsområdet
utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård
föreligger, men i sådant fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård, dvs.
vård på sjukhus, endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas
till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar
över vårdplatser. Om intagning på sjukhus beslutar enligt 24 § sjukvårdslagen
vederbörande överläkare och motsvarande. Detsamma gäller enligt samma

KU 1975/76: 50

238

paragraf beträffande utskrivning av intagen person. Vid sin prövning av
fråga om intagning eller utskrivning av någon har överläkaren att förutom
reglerna om sin landstingskommuns skyldighet att ombesörja sjukvård beakta
sina skyldigheter som läkare enligt allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) m. fl. författningar. Den grundläggande regeln här är den i 3
§ instruktionen om att läkaren åligger att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt,den behandling,
som patientens tillstånd fordrar. Ur de av Världshälsoorganisationen
(WHO) år 1948 antagna läkaretiska reglerna, den s. k. Genévedeklarationen,
kan här återges dels den regel som säger att patienternas hälsa
skall vara läkarens första plikt och den regel som ålägger läkaren att inte
låta hänsyn till religion, nationalitet, ras, politiskt parti eller social ställning
påverka hans plikt mot sin patient.

Enligt 6 § terroristlagen får polismyndighet ta utlänning i förvar när fråga
uppkommer om hans utvisning enligt lagen. Beträffande behandlingen av
den som sålunda tagits i förvar gäller enligt 11 § lagen (1958:213) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. bestämmelserna i denna lag och
i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av lagen. Av särskilt intresse
är här bestämmelsen i 5 § lagen att läkares anvisning rörande vården
av den som är sjuk skall beaktas och bestämmelsen i 5 § kungörelsen att
intagen som är i behov av sjukhusvård skall beredas sådan så snart ske
kan. Beträffande den första bestämmelsen förtjänar nämnas att det ursprungligen
föreslagits att den sjuke skulle vårdas enligt undersökande läkares
föreskrifter men att detta jämkades till den gällande lydelsen för att ”bättre
anpassas till det praktiska behovet och tillgängliga resurser” (prop. 1958:68
s. 58). Hanna Krabbe fick anses ha blivit tagen i förvar av polisen och
omgående beredd sjukhusvård enligt 5 § häkteskungörelsen.

Det kan konstateras att så som förhållandena gestaltade sig å ena sidan
stod sjukvårdshuvudmannens och dess överläkares befogenheter och skyldigheter
enligt sjukvårdslagen och övriga medicinalförfattningar och å andra
sidan polismyndighetens och regeringens befogenheter och skyldigheter enligt
terroristlagen, häkteslagen och häkteskungörelsen. Man kan här tala
om konkurrerande befogenhets- och pliktförhållanden. Sådana är inte okända
inom den offentliga förvaltningen men det är sällsynt att författningarna
anvisar hur en konflikt skall lösas. Tolkningsvägen måste här bestämmas
vilka befogenhets- och pliktförhållanden som skall vika för de andra och
enligt vilka grunder relevanta intressen skall vägas mot varandra (Herlitz,
Förvaltningsrättsliga plikter s. 605). Framhållas kan att konkurrens mellan
polis och sjukvård kan uppstå också exempelvis då polisen eftersöker en
person för gripande, anhållande e. d. och personen är intagen på sjukhus
för vård. Om Krabbe själv tagit sig till sjukhuset för vård hade en sådan
situation uppkommit.

Vad som föranlett mig att ta upp saken är att jag ansett att ett behov
finns av att få närmare belyst innebörden av en överläkares befogenheter

KU 1975/76: 50

239

och skyldigheter när en polismyndighet eller motsvarande gör anspråk på
att få förfoga över en person som är intagen på sjukhus för vård. Av särskilt
intresse är här hur saken bör ses ur läkaransvarets, det juridiska såväl som
det etiska, synvinkel. Av tidningsuppgifterna att döma synes Zetterström
ha utgått från att hans medgivande erfordrades för att verkställighet av
utvisningsbeslutet beträffande Krabbe skulle få äga rum. Det förefaller som
om Zetterström menar att han som överläkare har suverän beslutanderätt
beträffande en hos honom inskriven patient och att denna mot sin vilja
inte får tas från sjukhuset utan att han på grundval av en betryggande
medicinsk bedömning går med härpå. Det skulle med hänsyn härtill vara
av särskilt intresse att få belyst hur Zetterström ser på sitt ansvar och sina
häremot svarande befogenheter visavi andra samhällsorgan, enkannerligen
polisen. Jag anser också att Zetterström bör förklara varför han vid det
aktuella tillfället inte begav sig till sjukhuset för att på platsen överlägga
med Leijon och själv göra den slutliga medicinska bedömningen utan i
stället kvarstannade i bostaden och lämnade sina besked per telefon.

Bertil Wennergren

KU 1975/76: 50

240

Bilaga 10 B

Vissa bestämmelser beträffande verkställighet av utvisning

58 § första slyckei utlänningslagen (1954:139) har fr. o. m. den 1 januari 19761
(oljande lydelse:

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet
av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

I fall som avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna
annorlunda.

20) utlänningslagen har fr. o. m. den 1 januari 1976' följande lydelse:

Utlänning som ankommer till riket skall avvisas, om det finnes grundad
anledning antaga att han tillhör eiler verkar för organisation eller grupp
som avses i andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt
om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i
riket medverkar till handling som avses i nämnda stycke.

I första stycket avses organisation eller grupp som, med hänsyn till
vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan
gärning här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar förteckning över utlänningar som enligt vad
i första stycket sägs skall avvisas. Regeringen bestämmer vilka organisationer
eller grupper som därvid komma i fråga.

29 § första stycket 5 utlänningslagen har fr. o. m. den 1 januari 19761 följande
lydelse:

Utlänning må utvisas ur riket,

5) om sådana omständigheter föreligger som avses i 20 § första och andra
styckena.

'Se prop. 1975/76:18, InU 1975/76:24 och JuU 1975/76:15 samt SFS 1975:1358

KU 1975/76:50

241

Bilaga 11

PM angående fråga om viss skriftväxling mellan statsministern och utländsk
regeringschef

I samband med förra årets granskning behandlade utskottet viss skriftväxling
mellan statsministern och Cubas premiärminister (KU 1975:12 s.
17-18). Frågan gällde om skriftväxlingen borde ha diarieförts och utlämnats
till utrikesnämndens ledamöter.

Utskottet anförde härvid följande:

Enligt utrikesnämndens formalprotokoll den 18 mars 1974 besvarade statsministern
en fråga som gällde viss skriftväxling mellan honom och Cubas
premiärminister. Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria,
bilaga 5 till detta betänkande, har från statsrådsberedningen inhämtats
att skrifterna i fråga betraktats som privata meddelanden och inte
som allmänna handlingar. Inom utskottet har väckts frågan om skrifterna
borde ha diarieförts och vidare om innehållet borde ha delgetts utrikesnämnden.

1 kanslipromemorian redovisas vissa uppgifter om allmänna handlingar
och deras behandling från bl. a. diarieföringssynpunkt. Det skall i sammanhanget
nämnas att utskottet i samband med förra årets granskningsarbete
tog upp bl. a. frågor om diarieföring i vissa konkreta fall av brev till statsråd
(se KU 1974:22 s. 29-31).

Enligt tryckfrihetsförordningen avses med allmänna handlingar alla hos
stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit
till myndigheten eller upprättats där. I förarbetena till tryckfrihetsförordningen
(prop. 1948:230 s. 130) uttalas beträffande gränsdragningen mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev att det å ena sidan
måste anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsatsen om meddelanden,
vilka tillkommit i syfte att påverka ett ärendes avgörande, genom
att betraktas som enskilda undandras offentligheten men att det å andra
sidan torde böra finnas ett visst utrymme för skriftliga meddelanden i tjänsten,
vilka inte kan anses vara allmänna handlingar. Gränsdragningen härvidlag
borde, liksom dittills, ankomma på rättspraxis. 1 sekretesslagen föreskrivs
att handlingar i ärenden, vilka angår rikets förhållande till främmande
makt, endast i de fall och i den ordning regeringen bestämmer får
utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens datum.

Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring har lämnats i en inom statsrådsberedningen
år 1969 upprättad promemoria. I denna uttalas beträffande
gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden, att
det förhållandet att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman
personligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett
privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd
eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen
eller promemorian att anse som allmän, oavsett om den ställts till
exempelvis chefen för visst departement eiler till en viss namngiven person.
Vid sådant förhållande skall handlingen enligt promemorian överlämnas
för registrering. Avser handlingen däremot mottagarens rent personliga angelägenheter,
eller har den ställts till honom i hans egenskap av medlem

16 Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76:50

242

av viss organisation, är den inte att anse som allmän och behöver således
inte diarieföras.

Beträffande sekretesskyddade handlingar anförs i promemorian att det
förhållandet att en handling är hemlig i och för sig inte får leda till att
handlingen registreras i hemligt diarium. Endast handling vars själva existens
måste hållas hemlig bör enligt promemorian fl registreras i hemligt
diarium.

Enligt regeringsformen - såväl den äldre som den nuvarande - skall regeringen
fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan fl betydelse för riket och överlägga med nämnden
om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt
skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.
Vidare gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga
om meddelanden till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden
kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

Vad gäller den sistnämnda aspekten, nämligen information till utrikesnämnden
om innehållet i den aktuella brevväxlingen, vill utskottet uttala,
att någon ovillkorlig rätt för utrikesnämndens ledamöter att fl ta del av
handlingar av berörd karaktär - om dessa inte skulle vara att betrakta som
privata meddelanden - inte torde föreligga. Det bör i sammanhanget hållas
i minnet att vissa utrikespolitiska meddelanden, t. ex. från andra länder,
kan vara av så ömtålig natur att ett utlämnande med åtföljande risk för
vidare spridning skulle kunna fl allvarliga konsekvenser.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit anledning att göra något
ytterligare uttalande med anledning av den bedömning som skett från statsministerns
sida beträffande brevväxlingens karaktär.

I en reservation (2 m, 4 c, 1 fp) anfördes bl. a. följande:

Beträffande frågan om den berörda skriftväxlingen hade bort diarieföras
vill utskottet, som inte tagit del av skrifternas innehåll, anföra att om i
dessa avhandlas frågor som sammanhänger med avsändarens eller mottagarens
ämbete eller tjänstefunktioner bör diarieföring självklart alltid äga
rum. Detta överensstämmer också med vad riksdagen uttalade år 1974.
Att dokumentation av regeringens åtgärder sker är viktigt ur många synpunkter.
För exempelvis en ny regering är det nödvändigt att fl kunskap
om utfästelser e. d. som kan ha gjorts av en tidigare regering.

I fråga om utrikesnämndens ledamöters rätt att fl ta del av handlingar
av berörd karaktär vill utskottet uttala att denna rättighet måste ges en
vidsträckt innebörd. Så har också skett i praxis. Regeringen har även enligt
den nya grundlagen en fortlöpande informationsskyldighet till nämnden,
vars sammansättning och personal är sådan att hemlighållandet av uppgift
i möjligaste mån kan anses garanterad, när tystnadsplikt beslutas.

Utskottet har velat bringa nu angivna synpunkter till riksdagens kännedom.

Riksdagen biföll reservationen. Beträffande den i ärendet upprättade
gransk ni ngspromemorian hänvisas till KU 1975:12 s. 108-110.

Som underbilaga till denna promemoria fogas ett brev dagtecknat 1976-03-01 från statsministern till en av ledamöterna av utrikesnämnden.

KU 1975/76:50

243

Underbilaga
till bilaga 11

1976-03-01 Dnr P 1020/75

Riksdagsmannen Gösta Bohman
RIKSDAGSHUSET

Med hänvisning till riksdagens beslut med anledning av konstitutionsutskottets
betänkande 1975:12 har Du förnyat Din begäran att utrikesnämnden
ledamöter skall fö ta del av den brevväxling som utskottet har behandlat
under punkten 5.

Jag har tidigare i andra sammanhang - och senast vid utrikesnämndens
sammanträde - redogjort för innehållet i mitt brev. Jag har också redovisat
skälen varför jag inte är beredd att lämna ut brevet. Min inställning i denna
fråga är oförändrad.

Med vänlig hälsning

Olof Palme

KU 1975/76:50

244

Bilaga 12

PM angående ifrågasatt hörande av utrikesnämnden före regeringens beslut
om viss begränsning av skoimporten

Genom beslut den 23 oktober 1975 förordnade regeringen om vissa restriktioner
för import av skovaror. Besluten, som till huvudsaklig del avser
Sveriges import från EG- och EFTA-länderna, föregicks inte av utrikesnämndens
hörande.

Enligt 10 kap. 6 8 regeringsformen skall regeringen fortlöpande hålla utrikesnämnden
underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få
betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta som behövs.

I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga
med nämnden, om det kan ske.

Vid författningsreformen uttalade departementschefen beträffande förevarande
stadgande följande (prop. 1973:90 s. 367):

Jag delar författningsutredningens och grundlagberedningens uppfattning
att det närmare samarbetet mellan regeringen och riksdagen i utrikesfrågor
även i fortsättningen bör ske genom utrikesnämnden på samma sätt som
för närvarande. Regeringen skall således vara skyldig att överlägga med
nämnden i alla utrikesärenden av större vikt, såvida detta inte är omöjligt
av särskilda skäl. Den skall vidare hålla nämnden fortlöpande utnderrättad
om det utrikespolitiska läget i den mån detta kan beröra Sverige. Med utrikesärenden
förstås i detta sammanhang ärenden som angår rikets förhållanden
till främmande stat eller till mellanfolklig organisation.

Genom lag (1975:85) har riksdagen lämnat regeringen bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Lagen, som endast innehåller
två stadganden, har följande lydelse:

1 § Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela föreskrifter
om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till
risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda
handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos
produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet eller skyddet
mot djursjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få militär
användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter
som avses i första stycket.

2 § Bemyndigandet i denna lag medför ej befogenhet att meddela föreskrifter
om tull. Ej heller medför det befogenhet att meddela föreskrifter
om annan avgift än sådan som avser kostnad för handläggning av fråga
om tillstånd, för omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion
eller annan därmed jämförlig åtgärd.

1 prop. 1975/76:57 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen
på beklädnadsområdet, avlämnad till riksdagen den 28 oktober 1975, uttalade
departementschefen beträffande handelspolitiska åtgärder inom skoindustrin
följande:

KU 1975/76:50

245

Inom den svenska skoindustrin är, som jag tidigare har framhållit, läget
mycket bekymmersamt. Tillbakagången för industrin började redan på 1960-talet och denna utveckling har fortsatt i ökad takt under 1970-talet. Nedgången
beror främst på den fortgående relativa höjningen av kostnadsnivån
för industrin i förening med Sveriges traditionellt mycket liberala importpolitik.

En fortsatt nedgång i den svenska produktionskapaciteten kan inte accepteras
från försörjningsberedskapssynpunkt. Med anledning härav har regeringen
funnit det nödvändigt att besluta om en begränsning av importen
i fråga om skor av läder och plast samt gummistövlar. Begränsningen kommer
att avse importen från alla länder, gentemot vilka en begränsning inte
redan föreligger, och gälla från början av november i år. Begränsningsnivåer
och övriga villkor kommer att fastställas av K.K.

Genom en sådan begränsning av importen av skor och stövlar till en
fastställd högsta nivå kommer bättre underlag att skapas för skoindustrins
långsiktiga planering och för statsmakternas åtgärder för att upprätthålla
en tillfredsställande svensk försörjningsberedskap på detta område.

I enlighet med Sveriges avtal med EFTA och EG kommer regeringen
snarast att underrätta dessa organisationer om den förestående åtgärden.
På motsvarande sätt kommer också GATT och OECD att informeras.

Vid riksdagsbehandlingen kritiserades skoimportrestriktionen i två motioner
(m och fp). Näringsutskottet (NU 1975/76:15) avstyrkte motionerna
och anförde därvid följande:

Utskottet vill slå fast att den importbegränsning som regeringen har beslutat
är föranledd helt av säkerhetspolitiska skäl. Det har framstått som
nödvändigt att prioritera dessa, när det uppstått konflikt mellan olika, vart
för sig väsentliga politiska mål. Importbegränsningen innebär således icke
något principiellt avsteg från den frihandelslinje som sedan länge är kännetecknande
för svensk handelspolitik. Det bör vara en strävan för regeringen
och utlandsmyndigheterna att i berörda länder och inom de internationella
organisationerna skapa förståelse för bevekelsegrunderna bakom de åtgärder
som har vidtagits.

I den mån de genomförda eller aviserade motåtgärderna är ofrånkomliga
får de accepteras som ett pris för vad som uppnås i säkerhetspolitiskt hänseende
om en tillräckligt stor skoproduktion kan vidmakthållas i vårt land.
Den kritik som har framförts mot regeringens handelspolitiska åtgärder ter
sig mot bakgrund av vad här sagts inte välmotiverad.

I en reservation (2 m och 1 fp) yrkades bifall till berörda yrkanden i
nyssnämnda motioner. I reservationen gjordes gällande att de restriktioner
som införts för skoimporten i mycket ringa mån kunde bidra till att lösa
det uppkomna försörjningsproblemet. Genom beslutet hade enligt reservanterna
ett principiellt beklagligt avsteg gjorts från den handelspolitiska
huvudlinje som Sverige hävdat i olika internationella sammanhang. De motåtgärder
som kunde komma att vidtas kunde vidare få allvarliga konsekvenser
för sysselsättnigen inom exportindustrin.

KU 1975/76:50

246

Nedan lämnas en kortfattad redogörelse för aktuella avtalsregler i EGoch
EFTA-konventionerna jämte motivuttalanden.

I artikel 13 första punkten avtalet den 22 juli 1972 mellan Sverige och
den europeiska gemenskapen stadgas: ”Ingen ny kvantitativ importrestriktion
eller åtgärd med samma verkan skall införas i handeln mellan
Sverige och gemenskapen.”

Som undantag från denna regel stadgas i artikel 21 följande:

Ingen bestämmelse i detta avtal skall hindra en avtalsslutande part att
vidtaga åtgärder

a. som parten anser nödvändiga för att förhindra yppande av upplysningar
i strid med sina väsentliga säkerhetsintressen;

b. som hänför sig till handel med vapen, ammunition eller krigsmateriel
eller till sådan forskning, utveckling eller produktion som är oundgänglig
för försvarsändamål, under förutsättning att dessa åtgärder icke ändrar konkurrensvillkoren
för varor som icke är avsedda för specifikt militära ändamål;

c. som parten anser väsentliga för sin säkerhet i krigstid eller vid allvarlig
internationell spänning.

Beträffande de s. k. skyddsklausulerna anförde departementschefen i propositionen
rörande EG-konventionern (prop. 1972:135 s. 51-52) bl. a. följande: Avtalet

innehåller skyddsklausuler som anger i vilka fall och under
vilka förutsättningar en part kan vidta skyddsåtgärder. Med skyddsåtgärd
avses åtgärd som normalt är förbjuden enligt avtalet, t. ex. att återinföra
tullar.

Redan på ett tidigt stadium av förhandlingarna uppnåddes enighet om
de fall som borde täckas av skyddsklausuler. Avtalet innehåller således klausuler
för regionala eller sektoriella marknadsstörningar, för dumping, för
snedvridning av handeln på grund av skillnader i tullar gentemot tredje
land (tulldispariteter), för brott mot avtalets konkurrensregler, för allmänna
avtalsbrott, för skydd av nationella säkerhetsintressen och allmän ordning
samt för betalningsbalanssvårigheter. Motsvarande klausuler förekommer
i alla mera omfattande avtal rörande handelshindrens avskaffande, såsom
GATT och EFTA-konventionen.

Från svensk sida ställdes under förhandlingarna krav på att klausulerna
skulle utformas så klart och entydigt som möjligt för att därmed förebygga
godtyckliga tolkningar, vilka skulle kunna rubba avtalets stabilitet. Vi begärde
vidare, att överläggningar alltid skulle inledas mellan parterna innan
skyddsåtgärder vidtogs. Gemenskapen har gått oss till mötes på flertalet
punkter. Avtalet föreskriver således som huvudregel att förhandsöverläggningar
med motparten skall föregå vidtagandet av skyddsåtgärder. Endast
under ”exceptionella förhållanden” kan en part frångå kravet om förhandsöverläggningar,
men även i detta fall skall överläggningar mellan parterna
komma till stånd så snart som möjligt. Avtalalets allmänna procedurregel
-artikel 27 - innehåller vidare detaljerade föreskrifter om de typer av skyddsåtgärder
som bör komma i fråga och om deras varaktighet. Vidare anges
att åtgärderna skall göras till föremål för regelbundna överläggningar. Syftet
med dessa överläggningar skall vara att göra det möjligt att snarast upphäva
åtgärderna. En grundtanke har varit att genom relativt detaljerade föreskrifter

KU 1975/76:50

247

begränsa tillgripandet av skyddsåtgärder och de skadliga verkningar som
dessa kan få på samarbetet i stort.

Även om de detaljerade procedurreglerna inte utgör någon garanti för
att skyddsklausulerna inte utnyttjas på ett otillbörligt sätt, är jag övertygad
om att parterna inte kommer att vidta skyddsåtgärder utan mycket starka
skäl. Samarbetet måste i detta hänseende - liksom på så många andra områden
i detta omfattande avtal - bygga på ömsesidigt förtroende.

EFTA-avtalet innehåller i artikel 10 förbud mot kvantitativa importrestriktioner.
Från dessa regler finns liksom i EG-avtalet undantagsregler,
bl. a. i säkerhetssyfte (art. 18). Rörande tillämpningen av särskilt art. 18 anförde
departementschefen i propositionen till EFTA-konventionen (1960:25)
följande:

Utöver dessa regler finns i artiklarna 12 och 18 mera generella undantag
av den karaktär som allmänt tillämpas i internationella överenskommelser.
Reglerna torde icke här kräva närmare kommentarer. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten vid en bestämmelse som för Sveriges vidkommande
kan ha särskild betydelse med hänsyn bl. a. till den ekonomiska försvarsberedskapen.
En medlemsstat har sålunda enligt artikel 18 rätt att vidta
de åtgärder den för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen anser nödvändiga
med avseende på forskning, utveckling eller tillverkning som är
oundgänglig för försvarsändamål. Undantaget gäller icke enbart militära ändamål
utan även andra som oundgängliga bedömda försvarsändamål. Åtgärderna
får emellertid icke avse tillämpning av importtullar och icke heller,
utan särskilt bemyndigande, importrestriktioner. I den mån skyddsåtgärder
för här avsedda ändamål visar sig nödvändiga torde därför främst statliga
subventioner komma ifråga.

Beträffande frågan om Sveriges åtgärder medfört repressalier i någon form
anförde statsrådet Lidbom i riksdagen den 21 november 1975 (prot.
1975/76:27 s. 83) som svar på en fråga av herr Olof Johansson i Stockholm
(c) i sak följande:

Låt mig först säga att regeringen självfallet fortlöpande bemöter kritiken
och därmed hotet om motåtgärder. Vi försöker genom våra utlandsmyndigheter
och genom andra kanaler förklara för berörda regeringar såväl våra
åtgärders säkerhetspolitiska innebörd som det begränsade omfång de har.

Inga enskilda länder har hotat med motåtgärder. De organisationer jag
förstår att herr Johansson syftar på är GATT, EFTA och EG. EFTA behandlar
fortfarande det svenska beslutet. Några motåtgärder har inte aktualiserats
från GATT- eller EFTA-håll.

EG har för sin del för det första utnyttjat en rättighet som är förutsedd
i vårt avtal med EG, nämligen att ta ut tredjelandstull på vissa pappersprodukter
för den del av exporten som överstiger det s. k. indikativa taket.

För det andra beslutade kommissionen i tisdags att föreslå EG:s ministerråd
att frysa nästa års tillväxt av de svenska pappersplafonderna.

Även dessa åtgärder är - om de sätts i kraft - i överensstämmelse med
avtalets särskilda regler rörande pappersexporten men får endast tillgripas

KU 1975/76:50

248

i fall av konjunkturella svårigheter inom EG. 1 själva verket har en åtgärd
av just detta slag förutskickats mot de pappersexporterande EFTA-länderna
sedan flera månader till följd av den bekymmersamma situationen för pappersindustrin
inom gemenskapen.

Kommissionens förslag innebär att Sverige drabbas hårdare än övriga pappersexporterande
EFTA-länder. Vi kommer att göra klart för EG att det
inte finns några ekonomiska eller andra skäl för en sådan särbehandling
av pappersexporten från Sverige.

Från utrikesdepartementet har inhämtats, att EFTA-länderna inte föreslagit
någon motåtgärd med anledning av importbegränsningsbeslutet. Några
officiella repressalier från EG:s sida i form av diplomatisk note e. d. har
heller inte förekommit. Vid samtal under hand i den blandade kommittén
har dock uttalats att vid beslut rörande omfattningen av nedskärningar i
Sveriges export av papper till EG-länderna skoimportbeslutet haft viss psykologisk
betydelse.

KU 1975/76:50

249

Bilaga 13

PM med vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser i Angola

Inledning

FN:s generalförsamling antog hösten 1970 en global utvecklingsstrategi
för 1970-talet innehållande målsättningar och åtaganden för det internationella
utvecklingssamarbetet. Härvid betonades att utvecklingsländernas
egna planer och förutsättningar måste utgöra en grundval för detta samarbete.
En effektiv samordning av biståndsinsatserna i syfte att underlätta
u-ländernas planering är sålunda önskvärd för att stödja mottagarländernas
egna strävanden mot ekonomisk och social utveckling och utjämning. Samordningen
får dock inte utnyttjas för att styra ländernas ekonomiska och
politiska målsättningar och prioriteringar. Nu angivna principer har från
svensk sida slagits fast redan i början på 1960-talet (jfr prop. 1962:100 och
prop. 1972:1 bilaga 5 s. 23-24): Vidare skall erinras om FN-deklarationen
våren 1974 om kravet på en ny ekonomisk världsordning som bl. a. speglar
u-ländernas gemensamma syn på hur utvecklingssamarbetet bör utformas.
Grundläggande skall vara staternas suveränitet och jämställdhet och folkens
rätt till självbestämmande (se prop. 1975:1 bilaga 5 s. 13-14).

I ett antal FN-resolutioner angående bl. a. förhållandena i Rhodesia, Sydafrika
och områden som tidigare stått under portugisisk administration t. ex.
Angola och Mozambique har FN:s medlemsstater uppmanats att lämna
moraFskt och materiellt stöd till befolkningen och de nationella befrielserörelserna
i dessa områden.

Sverige har i FN röstat för dessa resolutioner varvid från svensk sida
klargjorts att med begreppet materiellt stöd avses bistånd som ges i överensstämelse
med FN-stadgans och folkrättens principer. Mot denna bakgrund
kan erinras om att i statsutskottets utlåtande 1969:82 (s. 24) som
godkändes av riksdagen tillstyrktes humanitärt stöd och utvecklingsstöd
till afrikanska befrielserörelser med beaktande av att utformningen av
svenskt statligt stöd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga
regeln att ej ingripa i en annan stats inre angelägenheter. En sådan konflikt
behöver inte uppstå, framhålls det i utlåtandet, i de fall då FN entydigt
tagit ställning mot förtryck av folk som eftersträvar nationell frihet. Detta
kan anses vara fallet beträffande bl. a. Syd västafri ka, Rhodesia och de under
Portugals överhöghet stående områdena i Afrika.

I det nämnda utlåtandet från statsutskottet påpekas vidare att de speciella
förutsättningarna för stöd åt vissa befrielserörelser i Afrika inte ger underlag
för generella krav på statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer
vilka betecknas som nationella eller sociala befrielserörelser. I utlåtandet
uttalas även att statligt humanitärt bistånd som genom Röda korset och
därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas till olika befolkningsgrup -

KU 1975/76:50

250

per i länder, vilka befinner sig i inbördeskrig, inte synes möta betänkligheter
från folkrättslig synpunkt.

Sverige har sedan flera år lämnat utvecklingsstöd till olika befrielserörelser
i Afrika, bl. a. till den s. k. folkfronten för Angolas befrielse, MPLA. I sammanhanget
skall erinras om att Angolas utveckling mot självständighet i
förhållande till Portugal i likhet med andra tidigare portugisiska kolonier
i Afrika såsom Mozambique och Guinea-Bissau har pågått i många år utan
resultat. Efter regimförändringarna i Portugal i april 1974 ändrades emellertid
läget radikalt för befrielserörelserna i dessa kolonier. Guinea-Bissau och Mozambique
blev sålunda självständiga stater i september 1974 resp. i juli 1975.
Beträffande Angola träffades i januari 1975 en överenskommelse mellan
de tre ledande befrielserörelserna i landet FNLA, MPLA och UNITA, som
gick ut på den målsättningen att gemensamt bygga upp en konstitutionell
gemenskap under vilken Angola skulle bilda en självständig stat. Självständighetsdagen
inföll den 11 november 1975. Som känt uppstod dessförinnan
väpnad konflikt i Angola som accentuerades genom militära interventioner
utifrån. Den nya statsbildningen välkomnades av Sverige i samband
med självständighetsdagen. Folkrepubliken Angola erkändes av Sverige
den 18 februari 1976.

1 utrikesutskottets betänkande UU 1975:4 med anledning av förslag i
1975 års budgetproposition om biståndsinsatser till Angola uttalades bl. a.
följande om situationen i landet före självständighetsdagen.

I propositionen redogörs för det bistånd som hittills utgått till befrielserörelsen
MPLA och till angolaflyktingar i Zaire. Det är svårt att för dagen
bedöma situationen i Angola och möjligheterna för framtida svenska insatser.
Regeringen följer utvecklingen och är beredd att stödja en utveckling
som främjar oberoende och social och ekonomisk rättvisa för det angolesiska
folket, framhålls i propositionen.

Under pågående förhandlingarom Angolas självständighet kan nya spänningar
mellan olika politiska rörelser inte uteslutas. Utskottet delar uppfattningen
att det vore synnerligen olämpligt om Sverige till en av parterna
i Angola lämnade ett stöd som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande
i en intern angolesisk angelägenhet. Utskottet konstaterar att ett
sådant stöd inte heller föreslås i propositionen.

Utskottet vill ansluta sig till uttalandet i propositionen att det för dagen
är svårt att bedöma situationen i Angola. Möjligheterna för framtida svenska
insatser får bedömas när landet blivit självständigt. Under anslaget C 2 finns
ett visst utrymme för insatser i Angola under budgetåret 1975/76.

Biståndsinsatsernas omfattning

Som tidigare framgått blev Angola självständigt den 11 november 1975
och erkändes av Sverige den 18 februari 1976.

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
har erhållits följande uppgifter om biståndssamarbetet med MPLA.

KU 1975/76:50

251

1. Översikt

Biståndssamarbetet med MPLA inleddes budgetåret 1971/72. Följande
summor har allokerats för rörelsen:

1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76

500 000 2 000 000 3 500 000 4 000 000 1 500 000

Av det bistånd som avsatts för 1973/74 utbetalades endast 650 000 kr.
till MPLA:s skola i Folkrepubliken Kongo (Dolisie-skolan) och 35 000 kr.
till MPLA:s representant i Stockholm. Detta berodde på att rörelsen under
denna period led av splittring och inre slitningar. Reservationen från 1973/74
har beräknats till 2,18 milj. kr. och förklarar varför den ram som förhandlades
med MPLA för 1974/75 blev 6,18 milj. kr. Pengarna har använts främst
till leveranser av livsmedel, sjukvårdsutrustning och tidningspapper.

Biståndet för budgetåret 1971/72 användes för sjukvårds- och undervisningsmateriel
samt livsmedel. 1972/73 prioriterade MPLA lastbilar men
biståndet användes också till leveranser av livsmedel och textilier och stöd
till sjukvården i MPLA-kontrollerade områden. En reservation som beräknats
till 880 000 kr. uppstod men denna har inte senare kommit MPLA
till godo.

Bidraget till Dolisie-skolan går tillbaka på ett avtal mellan Sverige och
UNESCO daterat 1973-07-12, enligt vilket Sverige förbinder sig att under
budgetåren 1973/74-1976/77 utbetala sammanlagt 3,3 milj. kr. till UNESCO.
Projektet, som syftar till att ge utbildning till flyktingar och anhöriga
till MPLA-kadrer i Kongo har blivit försenat och utbetalningarna har hittills
inskränkt sig till de 650 000 kr., som utgick 1973/74. Nu har skolan emellertid
börjat fungera och en utbetalning av 1,5 milj. kr. till UNESCO gjordes
i början av innevarande år. Denna belastar anslaget för flyktingar och befrielserörelser
budgetåret 1975/76. Resterande belopp, 1,15 milj. kr., skall
enligt planerna utbetalas 1976/77. MPLA är angeläget om att verksamheten
vid skolan skall fortsätta.

I samarbete med UNDP ger Sverige dessutom sedan några år tillbaka
bidrag till ett program för utbildning av flyktingar i Zaire. Detta program
kommer att fortsätta för de stipendiater som väljer att avsluta sina studier
i Zaire. Några nya stipendier ges inte. Insatsen har för budgetåret 1975/76
kostnadsberäknats till 200 000 kr.

Åtaganden i samarbete med FN-organ uppgår således till 1,7 milj. kr.
för innevarande budgetår, varav 1,5 milj. kr. avser stöd till MPLA.

Det sammanlagda biståndet till MPLA under perioden 1971/72-1975/76
är ca 10,5 milj. kr. Pengarna har använts främst för stöd till undervisning
och sjukvård samt leveranser av livsmedel och fordon.

Budgetåret 1975/76 har, förutom utbetalningarna till UNESCO och
UNDP, katastrofbistånd lämnats till humanitära organisationers verksamhet
i Angola. Röda Korset har fått sammanlagt 800 000 kr. och Frikyrkan Hjälper
500 000 kr. för insatser inom sjukvården och livsmedelsförsörjningen.

KU 1975/76:50

252

2. Omförhandlingen med MPLA

I den lista över varor till MPLA, som fastställdes våren 1975 avsattes
1,8 milj. kr. (av 6,18 milj. kr.) för transportmedel. 525 000 kr. avsattes som
ett kontantbidrag i enlighet med principen att en viss andel - mellan 5
och 10 - av det totala biståndet till en befrielserörelse kan utbetalas kontant

som ett bidrag till rörelsens egen administration av det svenska biståndet.
Kontantbidrag beviljades första gången budgetåret 1972/73 avseende 5
av det totala biståndet till FRELIMO och MPLA.

I maj 1975 levererades två lastbilar till MPLA i Luanda. Order placerades
av en tredje lastbil som emellertid inte levererades. I oktober omförhandlades
det resterande biståndet med MPLA, främst för att undvika leverans av
ytterligare fordon i den då rådande krigssituationen. Även kontantbidraget
omförhandlades. Den slutliga varulistan för bistånd till MPLA ser efter
omförhandlingen ut som följer:

1. Livsmedel

2. Medicinsk basutrustning till
12 hälsovårdscentraler

3. 10 st. ambulanser

4. Tidningspapper

S:a 4 800 000 kronor

1 400 000

1 000 000
700 000
1 700 000

Därtill kommer leveranserna våren 1975 av de två lastbilarna och livsmedel,
allt som allt motsvarande drygt en miljon kronor. Medel har dessutom
reserverats för att betala skolböcker som tryckts i Sverige och för MPLA:s
representant i Stockholm.

Varorna under posterna 1-3 ovan har inköpts lokalt. Detta fungerar så
att leverantörerna kan få betalt endast mot uppvisande av faktura försedd
med mottagningsbevis från MPLA.

Beureppet humanitärt bistånd

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
har lämnats följande synpunkter på biståndsinsatserna i Angola med
tonvikt på hur begreppet humanitärt bistånd skall tolkas. Frågan har ytterligare
belysts i en promemoria den 10 mars 1976 (underbilaga).

Det är svårt alt ge en uttömmande dellnition på begreppet humanitärt
bistånd. Dess innebörd kan inledningsvis avgränsas genom att det humanitära
biståndet inte avser militär verksamhet - även om naturligtvis
vård av sårade inte gärna kan undantas från vad som kan bli föremål för
humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet avviker från utvecklingsbistånd
främst genom att inte avse stöd till produktiva investeringar även
om gränslinjen här kan bli suddig t. ex. när det gäller utrustning för ut -

KU 1975/76:50

253

bildning, sjukvård, enklare jordbruk m. m.

Centralt för humanitärt bistånd är att det främst avser försörjning med
livsförnödenheter. Innehållet kan naturligtvis variera. Ibland rör det sig om
mat, kläder och någon form av bostad, men sjukvård, utbildning och redskap
nödvändiga för försörjning kan också ingå. Detsamma kan gälla råvaror
behövliga för produktion av viktiga varor med civil användning.

Det humanitära biståndet till de afrikanska befrielserörelserna definieras
genom den praxis som utvecklats och som fortlöpande godkänts av regeringen
och riksdagen. Detta bistånd har avsett rörelsernas civila verksamhet,
till stor del försörjning av medlemmar i exil. För att försäkra sig
om biståndets civila användning utgick det inledningsvis helt i form av
varor. Vissa uppmjukningar har därefter stegvis gjorts. Ett belopp på 5-10 '’ >
har i vissa fall lämnats i kontantstöd till rörelserna för att täcka kostnader
i samband med mottagandet av biståndet.

Fordon kom efterhand att ingå i biståndet för transport av de levererade
varorna och för att underlätta rörelsernas transporter av flyktingar. Rörelserna
har varit väl medvetna om den svenska politiken att inte stödja militär
verksamhet och har garanterat fordonens utnyttjande för endast civila ändmål.
I det öppna krigstillstånd som rådde i Angola sommaren 1975 bedömdes
det som osäkert om fordon som levererades för civila ändamål inte skulle
kunna utnyttjas i den militära verksamheten. Detta motiverade den omförhandling
som gjordes.

KU 1975/76:50

254

Underbilaga

lill bilaga 13

Humanitärt bistånd - definitioner och praktik

För att belysa vad svenskt humanitärt bistånd till befrielserörelser i Afrika
inneburit har SIDA:s verksamhetsberättelser, budgetpropositioner, riksdagsdebatter
och pressmeddelanden sedan några år tillbaka genomgåtts. Resultaten
redovisas i det följande. Genomgången har inte varit fullständig.

Utgångspunkten

Verksamheten har utgått från riksdagens beslut 1969 (SU 1969:82 s. 24),
vari det bl. a. sägs att "utformningen av svenskt statligt bistånd ej kan
tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ingen stat har
rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Vad avser befrielserörelser
i Afrika torde humanitärt bistånd och utbildningsstöd inte behöva
komma i konflikt med den nämnda folkrättsliga regeln i de fall då FN
entydigt tagit ställning mot förtryck av de folk, som eftersträvar nationell
frihet. Detta kan anses vara fallet beträffande Sydvästafrika, Rhodesia och
de under Portugals överhöghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjälp
till apartheidpolitikens offer kan sådan hjälp motiveras bland annat med
FN:s uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken.”

Budgetpropositionerna

Innebörden i begreppet humanitärt bistånd diskuteras under den rubrik,
som i budgetpropositionen 1975/76 heter "Södra Afrika: Flyktingar och
befrielserörelser". I proposition 1973:1 sammanfattas det: "Biståndet utgår
i form av varor för hälsovård, undervisning och konsumtion. Enklare redskap
ingår också liksom fordon för distribution av varubiståndet samt för sjuktransporter.
” Livsmedel och kläder har nämnts som exempel på konsumtionsvaror.
Andra preciseringar som givits är stöd åt uppbyggnad av lagringsoch
transportkapacitet, handelsvaror till folkaffärer i befriade områden, kontantbidrag
till barnläger, transporter och lagring, samt bidrag till en UNESCOadministrerad
skola. Målet för biståndet har bl. a. betecknats som "civil
verksamhet" och "socialt och ekonomiskt utvecklingsarbete".

Riksdagsdebatterna

Vederbörande statsråd har vid olika tillfällen klargjort innebörden i begreppet
humanitärt bistånd. Statsrådet Sigurdsen tillfrågades 1974-11-14 om
hon kunde bekräfta en uppgift i broschyren "Bistånd - hjälp till självhjälp"
att "Sverige inte lämnar några bidrag till befrielserörelsernas militära verksamhet".
Statsrådet svarade bl. a.: "Biståndet har huvudsakligen bestått av

KU 1975/76:50

255

utrustning för sjukvård och utbildning och andra varor för civil verksamhet.
Kontantbidrag har i vissa fall lämnats till såväl institutioner som skolor.
En mindre del av biståndet har lämnats som bidrag till transportkostnaderna
för varorna.” I biståndsdebatten samma år hade hon förklarat, att det är
i organisationernas "vardagsarbete, där befrielserörelserna tar ett växande
ansvar för människors hälsovård, utbildning och försörjning, som det ökande
svenska biståndet kommer till användning". Året innan hade utrikesminister
Wickman om stödet till befrielserörelserna fastslagit: "Det är ett humanitärt
bistånd, och så länge den väpnade befrielsekampen pågår kommer
det att förbli ett sådant bistånd. Jag tycker att också herr Måbrink borde
förstå att det inte är möjligt för ett land som Sverige att ge hjälp i form
av direkta penningstransaktioner. Vårt bistånd är ett humanitärt bistånd
baserat på FN-resolutioner."

Pressmeddelanden

Utrikesdepartementet har i olika pressmeddelanden omtalat vad som
ingått i det humanitära biståndet till olika mottagare. Därvid har nämnts
livsmedel, mediciner, transportmedel, kontorsmateriel, varor och utrustning
till skolor, sjukstugor och jordbrukskollektiv samt bidrag till barnläger och
Mozambique Institute, FRELIMO:s administrativa centrum för den civila
verksamheten.

SIDA :s verksamhetsberättelser

Varje år redogör SIDA för hur de medel som anslogs för det föregående
budgetåret kommit till användning. Medicinsk utrustning, livsmedel, skolmateriel
och konsumtionsvaror till folkaffärer räknas upp som de varor,
som levererats till befrielserörelserna. Bidrag har lämnats till skolavgifter,
täckande av kostnader i samband med varuleveranserna, driftutgifter för
Mozambique Institute och ett FRELIMO-lägerTunduru, kontorsutrustning,
transport av i Sverige insamlade kläder samt till utbildning och social verksamhet
bland flyktingar.

KU 1975/76:50

256

Bilaga 14

PM rörande regeringens beslut att bevilja Readers Digest AB tillstånd
att upprätta centralt personregister

Allmänt om datalagen

Datalagen (1973:289) antogs av riksdagen 1973 (prop. 1973:33, KU
1973:19). Enligt datalagen får dataregister som innehåller personuppgifter
i princip inte inrättas eller foras utan tillstånd av datainspektionen. Vissa
speciella regler gäller dock i fråga om register som inrättas genom beslut
av regeringen eller riksdagen. I samband med att datainspektionen beviljar
tillstånd till ett personregister skall den också meddela alla de föreskrifter
som behövs för att förebygga otillbörligt integritetsintrång. Datainspektionen
skall vidare utöva tillsyn över registren och kunna ingripa i efterhand med
nya eller ändrade föreskrifter. I sista hand kan inspektionen återkalla meddelat
tillstånd.

Regeringsbeslutet rörande Readers Digest dataregister

Da tainspektionen

Datainspektionen (DI) meddelade genom beslut den 6 december 1974
Readers Digest AB tillstånd att föra ett personregister kallat ”Mäster Promotion
System”. Samtidigt meddelade datainspektionen vissa föreskrifter
enligt 5 och 6 §§ datalagen (Bilaga 1).

Enligt DI:s beslut skall ändamålet med registret vara uttag av namnoch
adressuppgifter för direktreklam avseende bolagets produkter. Vidare
stadgades (med stöd av 5 8 datalagen) att registret endast får innehålla personuppgifter
om bolagets kunder samt personer som utan att vara kunder
skriftligen medgivit att bli registrerade sedan de underrättats om att denna
skall ske med hjälp av ADB.

Vidare föreskrevs i DI:s beslut att registret ej fick innehålla uppgifter om
civilstånd, egen inkomst, familjeinkomst, antal barn samt kön och ålder
för barn. Registret kommer därefter att innehålla uppgifter som hänför sig
till namn, adress, personnummer, datum för registrering i registret, datum
för senaste adressändring, samt vissa ”kundrelationsdata”, dvs. uppgifter
rörande de registrerades relationer till företaget.

DI föreskrev vidare (med stöd av 6 § datalagen) att utgallring ur registret
skulle ske av de personer och de uppgifter som ej fick ingå i registret.
Beträffande registrerad ”sorn upphört att vara kund hos bolaget och vars
mellanhavanden med bolaget till följd av kundförhållandet slut reglerats”
skulle uppgifterna utplånas under närmast följande kalenderår.

KU 1975/76:50

257

I motiveringen till sitt beslut anförde Dl bl. a.

Att beakta vid bedömning av frågan om centrala personregister är, i enlighet
med 3 § datalagen, vidare den inställning till registreringen som de
personer som avses ingå i registret kan antas ha. Datainspektionens erfarenhet
hittills är att det från de registrerades sida kan upplevas som en
risk i sig själv att finnas registrerad i olika personregister, således oavsett
antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. Som framhållits
i förarbetena till datalagen kan i dagens samhälle rätten att slippa bli registrerade
i olika ADB-register inte vara absolut. För att så långt som möjligt
minska riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten bör dock
enligt datainspektionens uppfattning inga personregister som förs med hjälp
av ADB få innehålla uppgifter om andra fysiska personer än som svarar
mot myndigheternas, företagens eller organisationernas arbetsuppgifter och
verksamhetsområden. 1 fråga om företag och organisationer är datainspektionens
principiella utgångspunkt den att dessa endast bör få registrera personer
som är kunder, anställda eller medlemmar i företaget respektive organisationen,
eller som frivilligt medgivit registreringen. En sådan ordning
är enligt datainspektionens mening nödvändig om man inte vill medge
alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor del av svenska
folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva medlemmar eller
kunder, att föra egna befolkningsregister för medlems- resp. kundvärvningsändamål,
något som enligt inspektionen inte bör ske och som också i tidigare
beslut har avvisats av inspektionen.

Reader’s Digest AB:s register bör som följd härav inte omfatta andra
personer än företagets kunder eller personer som frivilligt givit sitt tillstånd
till att finnas i registret.

Besvär från Readers Digest AB

Över Dl:s beslut anförde Readers Digest AB besvär den 19 december

1974. Besvären utvecklades i skrivelse till regeringen den 1 april 1975. Därvid
medgav bolaget de med stöd av 5 § datalagen meddelade föreskrifterna om
registerändamålet och föreskrifterna rörande arten av de personuppgifter
registret får innehålla. Däremot yrkades att begränsningen av registret till
de personer som är kunder hos bolaget skulle upphävas.

I besvären anfördes bl. a. att Dl inte har rätt att enligt 5 § datalagen eller
eljest meddela generella föreskrifter rörande omfattningen av personregister
dvs. hur många enskilda personer registret må innehålla. Vidare anfördes
att de uppgifter som personregistret skulle innehålla efter DI:s uteslutningar
inte var av den karaktären att otillbörligt intrång i registrerades personliga
integritet uppkommer. Företaget riktade också kritik mot DI:s kundbegrepp.
För ett företag som ägnar sig åt postorderförsäljning av varor kan enligt
företaget ett kundförhållande inte anses ha upphört i och med att en person
slutbetalat den senaste varan som företaget levererat.

17 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

258

Yttrande över besvären

DI yttrade sig över besvären och avstyrkte bifall. Även justitiekanslem
(JK) yrkade avslag på besvären men fann att DI:s avgränsing av kundbegreppet
var väl snäv. Enligt JK borde därför föreskrifterna rörande omfattningen
av registreringsrätten jämkas. JK anförde bl. a.

Jag biträder datainspektionens uppfattning att behov föreligger att kunna
begränsa antalet register omfattande totalbefolkningen i riket eller i viss
region. Hittillsvarande praxis hos datainspektionen har varit den att registeransvarig
i princip ej fått registrera personer i vidare omfattning än som
behövs för den registeransvariges arbetsuppgifter och verksamhetsområde.
För företag har den angivna principen inneburit att registreringen begränsats
till i princip kunder. Med anledning av vad som anförs i besvärsinlagan
finns det anledning påpeka, att det är helt uppenbart att datalagen ger grund
för föreskrifter om sådana begränsningar i registreringens omfattning.

Vad som anförts av Reader’s Digest rörande svårigheten att genom ett
generellt kundbegrepp avgränsa registreringsrättens omfattning synes emellertid
icke kunna lämnas utan avseende. Ett så vidsträckt kundbegrepp som
det Reader’s Digest uttalar sig för är uppenbarligen inte godtagbart. Samtidigt
finner jag emellertid datainspektionens avgränsning väl snäv. En tänkbar
möjlighet är enligt min mening att i stället medge bolaget - mot bakgrund
av inriktningen av dess försäljningsverksamhet - att hålla register över varje
person vilken under viss förfluten tidsperiod, exempelvis 3 år, haft affärskontakt
med bolaget. Den närmare utformningen av föreskriften torde böra
bestämmas sedan bolaget bereus tillfälle att ange sin ståndpunkt beträffande
en modifierad föreskrift i saken.

Utlåtande från professor Ole Westerberg

Till sina påminnelser över besvären med anledning av JK:s och DI:s
yttranden fogade Readers Digest AB ett utlåtande från professorn i offentlig
rätt Ole Westerberg. Enligt professor Westerberg bör DI kunna meddela
generella föreskrifter rörande omfattningen av personregister dvs. om hur
många personer som får registreras. Detta kan dock inte ske med stöd av
5 § datalagen utan med stöd av 3 § i lagen. Enligt utlåtandet ifrågasattes
vidare om de uppgifter som skulle komma att ingå i registret var av den
karaktären att otillbörligt intrång i personlig integritet kunde uppkomma.

Regeringens beslut

I beslut den 11 december 1975 (Bilaga 2) undanröjde regeringen de föreskrifter
som DI beslutat rörande begränsningen i den personkrets som
får registreras. Regeringen beslutade vidare att särskild gallringsföreskrift
skall ges beträffande de uppgifter som rör personer som haft någon affärskontakt
med bolaget och som framfört klagomål eller inte fullgjort betalning
till bolaget på avtalat sätt. Sådana uppgifter skall enligt regeringsbeslutet
gallras ut inom tre år från det vederbörande senast köpt någon produkt

KU 1975/76:50

259

av bolaget. Dessa uppgifter ingår bland de "kundrelationsdata” som omnämnts
tidigare. Beträffande vilka dessa uppgifter i övrigt är gäller att DI
förklarat dessa icke offentliga med stöd av reglerna i kungörelsen 1939:7
med förordnande på civilförvaltningens område jämlikt sekretesslagen. Kopia
av denna "hemliga” bilaga finns på kansliet.

I motiveringen till sitt beslut anför regeringen avslutningsvis

Vid en samlad bedömning - vid vilken också bör beaktas att det varken
i datalagen eller i dess förarbeten nämns något om att personkretsens omfattning
skulle ha någon självständig betydelse för integritetsriskerna - synes
inte några avgörande skäl från integritetsskyddssynpunkt tala mot att bolagets
register även får innehålla uppgifter om s. k. presumtiva kunder och,
i den omfattning som angetts i det föregående, uppgifter om personer som
tidigare haft affärskontakt med bolaget.

Datalagen

Som framgått av beskrivningen ovan av DI:s och regeringens beslut är
det främst 3 och 5 §§ datalagen som är relevanta vid en bedömning av
den aktuella frågan.

3§ datalagen

Lagtexten i denna paragraf lyder

3 § Datainspektionen skall meddela tillstånd till inrättande och förande
av personregister, om det saknas anledning antaga att, med iakttagande
av de föreskrifter som meddelas enligt 5 och 6 §§, otillbörligt intrång i registrerads
personliga integritet skall uppkomma.

Vid bedömandet av om otillbörligt intrång kan uppkomma skall särskilt
beaktas arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret
samt den inställning till registret som föreligger eller kan antagas föreligga
hos dem som kan komma att registreras.

I propositionen 1973:33 anförde departementschefen bl. a. att varje reglering
som införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet
måste ses som ett provisorium. Det blir enligt departementschefen
fråga om lagstiftning på ett helt nytt område. I den mån erfarenheten visar
att regleringen i något avseende blir onödigt betungande eller hämmande
för utvecklingen måste ändringar och kompletteringar kunna genomföras.

Departementschefen anför vidare att principen för tillståndsgivningen bör
vara att tillstånd skall meddelas om det saknas anledning anta att det avsedda
registret skall medföra otillbörligt intrång i personlig integritet. För att förebygga
sådant intrång skall datainspektionen kunna meddela föreskrifter
såväl i samband med tillståndsgivningen som på ett senare stadium. Vad
som skall avses med otillbörligt integritetsintrång diskuteras i avsnittet 6.3.2
i propositionen.

KU 1975/76:50

260

1 detta avsnitt anförs

3.2 Begreppet otillbörligt intrång i personlig integritet

Som jag tidigare har framhållit kan en rätt att bli lämnad i fred aldrig
vara absolut i ett samhälle. Gemenskapens krav på insatser från den enskilde
medför att man måste acceptera ett visst mått av intrång i privatlivet. Att
göra någon skarp och detaljerad gränsdragning kring vad som bör vara tillåtet
är knappast möjligt. Som OSK har påpekat måste man också räkna med
att uppfattningen på detta område efter hand kommer att förskjutas.

Det är emellertid uppenbart att registreringen av personuppgifter i vissa
fall kan gå så långt att den varken kan eller bör accepteras. Till belysning
av när det sålunda bör anses föreligga otillbörligt intrång i personlig integritet
vill jag i det följande göra några påpekanden. Redan här vill jag framhålla
att det inte bara är uppgifternas natur som är av betydelse för avgörandet
av frågan om otillbörligt integritetsintrång. Minst lika viktigt är hos vem
uppgifterna registreras och hur de används.

När det gäller att avgöra vilken information som skall anses som särskilt
ömtålig för den enskilde kan viss ledning hämtas i sekretesslagen. Åtskilliga
av dess regler om förbud mot utlämnande av handling tar sikte på att skydda
privatlivets helgd och förhindra att den enskilde skadas eller förklenas.

Som exempel på information, vars registrering den enskilde måste uppleva
som ett påtagligt intrång, kan i första hand nämnas sådana fakta som begångna
brott, ådömda och verkställda påföljder samt tvångsåtgärder inom
barnavårdens, nykterhetsvårdens eller den psykiatriska vårdens ram. På liknande
sätt uppfattas ofta uppgifter om genomgångna sjukdomar, läkarbehandling,
mottagen socialhjälp och liknande. Även uppgifter som rör en
persons familjeförhållanden eller som är ägnade att belysa en persons inkomster,
förmögenhet, skulder och ekonomiska ställning i övrigt upplevs
av många som mycket ömtåliga.

En annan form av ömtålig information gäller enskildas åsikter, speciellt
i politiska eller religiösa frågor. Som OSK har påpekat är det här fråga om
förhållanden, om vilka utomstående kan ha endast fragmentariska kunskaper
och där ändringar inte säkert blir föremål för registrering. Även när
det gäller olika slag av värdeomdömen, betyg o. d. kan det diskuteras i
vilken utsträckning registrering bör få ske. Här tillkommer att omdömen
som fixerats i skrift lätt kan ge ett felaktigt intryck av exakthet och objektivitet.
Dessutom förlorar omdömena ofta sin giltighet med tiden.

Som jag nyss har framhållit är det inte enbart informationens art och
innehåll som är avgörande för frågan om otillbörligt intrång i personlig integritet.
Från den enskildes synpunkt är det ofta av lika stor betydelse vem
som får tillgång till informationen, dvs. om den blir tillgänglig endast för
viss myndighet, för personer som har särskilda kontakter med den som
informationen gäller eller för en vidare krets. Beträffande åtskilliga av de
uppgifter som nyss har angetts som särskilt ömtåliga är det sålunda ofrånkomligt
att de registreras av vissa myndigheter eller institutioner. Att så
sker torde också i allmänhet accepteras av den enskilde. För att förhindra
otillbörligt integritetsintrång gäller det framför allt att se till att inte uppgifterna
sprids i vidare kretsar.

Som belysande exempel kan anföras registrering av uppgifter som rör
en viss persons kreditvärdighet. Som OSK har påpekat kan det inte gärna
uppfattas som otillbörligt om ett företag för anteckningar om sina erfarenheter
av en kunds betalningsvanor och därefter använder sig av an -

KU 1975/76:50

261

teckningarna för att kräva förskottsbetalning för en ny beställning. Skulle
däremot uppgifterna om kundens betalningsvanor lämnas ut till andra företag
eller till kreditupplysningsinstitut kommer saken i ett annat ljus. Som
ett annat exempel kan tas det fallet att en person som vill bli fri från värnpliktstjänstgöring
lämnar vissa uppgifter om sitt psykiska tillstånd. Att dessa
uppgifter registreras av den militära myndigheten bör den enskilde kunna
godta. Däremot kan det uppfattas som otillbörligt, om de av honom lämnade
uppgifterna används i ett helt annat sammanhang, t. ex. när personen i
fråga ansöker om körkort.

Det sagda ger vid handen att stor vikt måste fästas vid om en viss information
används för ett annat ändamål än den ursprungligen är avsedd
för. Det kan finnas skäl att bedöma en sådan användning som otillbörlig,
även om det rör sig om uppgifter som i och för sig är av tämligen banal
natur. Av betydelse är också hur stor mängd information som saini as på
ett ställe. Det är inte minst på denna punkt som en helt ny situation har
uppstått genom datateknikens utveckling. Att i en datacentral lagra alla
tänkbara uppgifter om en person möter numera inte några tekniska svårigheter.
Även om uppgifterna var för sig kan betraktas som ofarliga, kan
hela den samlade massan av information innebära ett allvarligt hot mot
den personliga integriteten. Saken kan uttryckas så, att varje enskild person
med fog kan kräva att ingen myndighet eller annan enskild person har
en fullständig kunskap om honom.

En företeelse som har diskuterats livligt under senare år är den selektiva
direktreklamen. Många har uppfattat denna reklam som otillbörlig och krävt
att olika åtgärder vidtas för att begränsa dess användning. Till stor del torde
dock kritiken ha riktat sig mot direktreklamens innehåll, något som faller
utanför den egentliga frågan om integritetsintrång. I denna del måste givetvis
ingripanden mot reklamen i första hand ske inom ramen för lagstiftningen
om otillbörlig marknadsföring. Som framhållits av såväl OSK som KO kan
emellertid viss form av direktreklam även utgöra otillbörligt intrång i den
personliga integriteten. Som exempel kan nämnas det fallet att reklam sänds
ut till en grupp som har bestämts med ledning av en eller flera mycket
personspecifika uppgifter.

Med det nu sagda har jag velat ange vissa omständigheter som bör beaktas
av datainspektionen vid dess tillståndsprövning. De närmare principerna
för tillståndsgivningen måste utbildas i praxis. Det anförda visar emellertid
att tillståndsprövningen i många fall inte kommer att ha sin tyngdpunkt
i frågan om ett visst register skall få inrättas eller ej. Det viktiga blir i
stället att genom olika föreskrifter förebygga att registret används på ett
sådant sätt att det uppkommer otillbörligt integritetsintrång.

För att närmare belysa vad jag nu har sagt vill jag som exempel ta register
som är avsett att användas vid direktreklam. 1 regel torde det inte finnas
anledning att vägra tillstånd till ett sådant register enbart med hänsyn till
den avsedda användningen. Det blir emellertid en viktig uppgift för datainspektionen
att förena tillståndet med föreskrifter som så långt möjligt
förebygger risken för att direktreklamen ger upphov till otillbörligt intrång
i den personliga integriteten. Det kan också visa sig nödvändigt att utöva
särskild tillsyn över registret. Visar sig meddelade föreskrifter ej vara tillräckliga,
kan de kompletteras efter hand. Som jag närmare kommer in på
i det följande, bör det också finnas möjlighet att återkalla meddelat tillstånd.

Liksom OSK anser jag att principerna för tillståndsgivningen bör komma
till uttryck genom en allmän lagregel. Några remissinstanser har uttryckt

KU 1975/76:50

262

som sin uppfattning att man i en sådan regel bör undvika ordet integritet
och i stället anknyta till TF:s regler om skydd för privatlivets helgd. Enligt
min mening har emellertid termen integritet förekommit så ofta i den allmänna
debatten under senare år att det är naturligt att använda termen
även i lagtexten. Även formuleringen otillbörligt intrång finner jag på ett
tillräckligt klargörande sätt uttrycka vad som avses.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att i datalagen tas in en regel
om att datainspektionen skall meddela tillstånd till inrättande och förande
av personregister, om det saknas anledning anta att, med iakttagande av
de särskilda föreskrifter som meddelas, otillbörligt intrång i registrerads personliga
integritet skall uppkomma. Till denna allmänna regel bör fogas en
bestämmelse om att datainspektionen vid sin bedömning särskilt skall beakta
arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret samt
den inställning till registret som föreligger eller kan antas föreligga hos dem
som kan komma att registreras.

I datalagen bör dessutom, som OSK har föreslagit, tas in vissa speciella
bestämmelserom personregister som innehåller uppgifter av särskilt känslig
natur, t. ex. uppgifter om brott, tvångsingripanden och olika former av vård.
Tillstånd till inrättande och förande av sådana register bör i allmänhet meddelas
endast myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra
förteckning över sådana uppgifter som det är fråga om. Vidare bör lagen
innehålla en särskild bestämmelse om register som innehåller uppgift om
någons politiska eller religiösa uppfattning. Till de nu berörda specialbestämmelserna
avser jag att återkomma i specialmotiveringen.

Jag ämnar också i specialmotiveringen närmare gå in på frågan hur tillståndsprövningen
skall gå till och vilka olika föreskrifter som skall få meddelas.

I specialmotiveringen (prop. s. 120-121) anfördes
3 §

1 paragrafens första stycke, som motsvarar 3 § i OSK:s lagförslag, har
tagits upp den allmänna grundförutsättningen för att datainspektionen skall
meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister. Härtill har
i andra stycket fogats en bestämmelse om vad som särskilt skall beaktas
vid tillståndsprövningen. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.3.2
i den allmänna motiveringen.

Som OSK har framhållit torde det i många fall vara omöjligt att i samband
med prövningen av en tillståndsansökan säkert avgöra huruvida ett personregister
skall komma att medföra otillbörligt integritetsintrång eller inte.
Om det emellertid saknas anledning anta att, med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna och med iakttagande av de särskilda föreskrifter som meddelas,
otillbörligt intrång skall uppstå, bör sökanden ha rätt att få tillstånd.
Den allmänna regeln om tillståndsprövningen har utformats i enlighet härmed.
Skulle det i efterhand visa sig att datainspektionen har gjort en felbedömning,
har inspektionen möjlighet att ingripa med stöd av 18^.1 sista
hand kan ett meddelat tillstånd återkallas.

KU 1975/76:50

263

5 f datalagen

Lagtexten lyder

5 § I samband med att tillstånd lämnas till inrättande och förande av personregister,
skall datainspektionen meddela föreskrift om dels ändamålet
med registret, dels vilka personuppgifter som får ingå i detta. Föreligger
särskilda skäl, får tillståndet begränsas till viss tid.

I specialmotiveringen (prop. s. 125-126) anfördes bl. a.

Givetvis måste varje tillståndsbeslut innehålla vissa uppgifter som individualiserar
tillståndet, t. ex. uppgift om den registeransvarige. Därutöver
anser jag att varje beslut, även om det innefattar endast ett principgodkännande,
måste innehålla vissa föreskrifter till skydd mot otillbörligt integritetsintrång.
Sålunda bör i ett tillståndsbeslut alltid tas in en föreskrift
om registrets ändamål. Härigenom anges den allmänna ramen för registrets
innehåll och användning. Därutöver bör i tillståndsbeslutet alltid lämnas
föreskrift om vilka personuppgifter som får ingå i registret.

Uppenbarligen måste de nu angivna föreskrifterna i många fall utformas
tämligen generellt, inte bara när de tas in i ett principiellt tillståndsbeslut
utan även när de meddelas i samband med det slutliga tillståndet. Särskilt
svårt är det naturligtvis att på förhand ange vilka personuppgifter som skall
få ingå i ett register. Här får beaktas bl. a. vilken allmän kategori av uppgifter
det är fråga om. Gäller det uppgifter som får anses mindre känsliga från
integritetsskyddssynpunkt, bör den registeransvarige kunna ges ett tämligen
stort spelrum. Avser registreringen en mera ömtålig kategori av uppgifter,
blir det däremot ofta nödvändigt att göra föreskrifterna mer detaljerade.
Även ändamålet med registreringen bör kunna tillmätas betydelse när det
gäller att ange vilka personuppgifter som skall få registreras. Sålunda bör
tillstånd kunna ges inom en vidare ram, om registret skall användas för
vetenskapliga eller statistiska ändamål.

Som nämnts anser OSK. att datainspektionen, utöver de nu behandlade
föreskrifterna, alltid skall meddela föreskrifter om vilka bearbetningar som
får göras med ADB och vilka uppgifter som får göras tillgängliga så att
upplysning om enskild person framgår. Otvivelaktigt är sådana föreskrifter
i många fall påkallade för att förebygga otillbörligt integritetsintrång. Enligt
min mening torde det emellertid ofta bli mycket svårt att meddela föreskrifter
med det angivna innehållet i samband med tillståndsgivningen, åtminstone
om föreskrifterna skall ha ett meningsfullt innehåll. Vidare torde föreskrifterna
ibland komma att framstå som uppenbart obehövliga med hänsyn
till vad som föreskrivits om registerändamålet och vilka uppgifter som får
ingå i registret. På grund härav anser jag att datainspektionen inte alltid
bör vara skyldig att ange vilka bearbetningar som får ske med ADB och
vilka uppgifter som får göras tillgängliga. I stället bör dessa liksom vissa
andra föreskrifter meddelas endast i den mån det behövs för att förebygga
riskerna för otillbörligt integritetsintrång. Jag återkommer till de icke obligatoriska
föresk- fterna i anslutning till 6 §.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse
om att datainspektionen, i samband med att tillstånd lämnas
till inrättande och förande av personregister, skall meddela föreskrift om
dels ändamålet med registret, dels vilka personuppgifter som får ingå däri.

KU 1975/76:50

264

Datainspektionens utvärdering av datalagen

Datainspektionen har i skrivelse till regeringen den 24.11.1975 redogjort
försina erfarenheter av datalagens tillämpning under tiden juli 1973-oktober

1975. Exemplar av denna rapport har utsänts från kansliet till de ledamöter
som under våren 1975 ”satt” på dataärendena. Ytterligare några ex. finns
tillgängliga på kansliet.

I rapporten går DI igenom datalagen paragraf för paragraf. Av intresse
för den här aktuella frågan är det avsnitt under § 3 som behandlar DI:s
princip att ingen, varken myndighet eller företag, skall ha rätt att ha fler
personer registrerade än vad som överensstämmer med ett aktuellt registers
ändamål. I denna fråga anför inspektionen (s. 28-29).

Datainspektionen har försökt att upprätthålla principen att ingen, varken
myndighet eller företag, skall ha rätt att ha fler personer registrerade än
vad som överensstämmer med ett aktuellt registers ändamål. Om man inte
kan upprätthålla denna princip kommer många centrala personregister att
inrättas. Mot bakgrund av att den registrerades inställning skall beaktas
uttalade datainspektionen i ett delbeslut beträffande Datema AB att vunna
erfarenheter visat att de registrerade kan uppleva det som en risk i sig
själv att finnas registrerad i olika personregister och detta alldeles oavsett
antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. Datainspektionen
ansåg det motiverat att utgå från att personer som är registrerade
som medlemmar i en viss organisation eller kunder i ett visst företag inte
önskade vara registrerade som presumtiva medlemmar eller kunder i konkurrerande
organisationer eller företag. För myndigheternas personregister
innebär detta synsätt att registren endast bör få omfatta personer som myndigheterna
enligt lag eller annan bestämmelse är skyldiga att registrera för
att kunna utföra sina uppgifter. För företagens och organisationernas del
innebär principen att datainspektionen som huvudregel bara medger registrering
av personer som är kunder, anställda eller medlemmar eller som
frivilligt medgivit registrering.

En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man
inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor
del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva
medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlemsresp.
kundvärvningsändamål, något som enligt inspektionen inte bör ske.

Datainspektionen har särskilt beaktat att de berörda registren inte inrättas
genom insamling av uppgifterna direkt från medborgarna med angivande
av de olika registerändamålen utan med hjälp av uppgifter som samlats
in för helt andra syften. Detta är ägnat att skapa oro eftersom allmänheten
saknar överblick över materialet.

KU 1975/76:50

265

Bilaga 15

PM angående vissa frågor med anknytning till terrängkörningslagen
(1975:1313) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594, ändrad 1975:1315)

Terrängkörningslagen och terrängtrafikkungörelsen är tillämpliga på fordon
som är inrättade huvudsakligen för att användas till person- och godsbefordran
i terräng. Det vanligaste terrängfordonet är snöskotern, varav det
i landet finns registrerade drygt 28 000 fordon.

Särskild lagstiftning om terrängfordon tillkom 1972 - lagen (1972:606)
om körning i terräng med motordrivet fordon. I lagen gavs regeringen eller
myndighet, som regeringen bestämde, befogenhet att införa förbud eller
föreskrifter beträffande sådana områden där en reglering bedömdes vara
påkallad från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. I propositionen
(1972:99) förutskickades, att det i första hand skulle vara länsstyrelserna
som fick besluta i hithörande frågor. Lagen tidsbegränsades till tre
år på initiativ av riksdagen (JoU 1972:52).

Nu gällande terrängkörningslag antogs av riksdagen den 13 december
1975 (prop. 1975/76:67, JoU 1975/76:28) och gäller från den 1 januari 1976.
Samtidigt utfärdade regeringen förordning om viss ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594). Genom den nya lagen har i hela landet införts ett
generellt förbud mot terrängkörning på barmark och mot körning på snötäckt
mark dels inom de delar av fjälltrakterna som regeringen bestämmer, dels
i alla skogsföryngringar. I övrigt skall körning med snöskoter på snötäckt
mark vara tillåten med de begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens
regler om straff för tagande av olovlig väg. Regeringen äger enligt lagen
föreskriva undantag från det generella förbudet i fråga om körning i räddningstjänst
eller viss näringsutövning eller när det eljest föreligger särskilda
skäl. 1 den mån terrängkörning inom visst område som inte omfattas av
det generella förbudet kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller
annan allmän synpunkt får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer,
dvs. länsstyrelsen, förbjuda eller meddela föreskrifter för körningen.
Överträdelse - uppsåtlig eller oaktsam - av lagen eller av förbud eller
föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffas med böter om inte
gärningen är ringa.

Av det anförda framgår att terrängkörningslagen innehåller bemyndigande
till regeringen eller till av regeringen underställd myndighet att förordna
om undantag från i lagen angivna förbud eller att meddela ytterligare förbud.
I 62 8 terrängtrafikkungörelsen har angivits i vilka fall terrängkörning på
barmark får förekomma trots förbudet mot sådan körning i terrängkörningslagen.
Vidare har i 57 8 kungörelsen stadgats att undantag från i terrängkörningslagen
angivna förbud får beslutas genom lokal trafikföreskrift. Li -

KU 1975/76:50

266

kaså får ytterligare förbud eller föreskrifter enligt lagen meddelas genom
lokal trafikföreskrift.

Normgivningsmakten regleras i 8 kap. regeringsformen (RF). Huvudregeln,
såvitt nu är i fråga, är att förhållande mellan enskilda och det allmänna,
som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden, skall meddelas genom lag (3 $).
Regeringen äger dock efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om
annat än skatt i vissa uppräknade ämnen, däribland natur- och miljövård
samt trafik (7 $). Sådant bemyndigande kan innefatta rätt för regeringen
att överlåta till förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet (10 S). Förutom de direkt uppräknade bemyndigandefallen
(7-10 §§) föreskrivs i 13 $ att regeringen därutöver äger bl. a. genom förordning
besluta föreskrifter om verkställighet av lag.

Frågan om delegation av riksdagens normgivningskompetens behandlas
ingående i förarbetena till författningsreformen (se SOU 1972:15 s. 81 f.
och s. 163 f, prop. 1973:90 s. 201 f., särskilt s. 208-211 och s. 311-313, samt
KU 1973:26 s. 54).

Av särskilt intresse för den fråga som behandlas i denna PM synes följande
uttalande av departementschefen vara (prop. s. 209):

En fråga som har uppmärksammats under remissbehandlingen gäller hur
riksdagen skall utforma sina bemyndiganden till regeringen. Farhågor har
uttryckts för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna att de inte
mycket skulle skilja sig från grundlagstextens beskrivningar av de ämnen
i fråga om vilka delegation är möjlig. Enligt min mening skulle så allmänt
hållna bemyndiganden stå i uppenbar strid med de intentioner som ligger
bakom grundlagens regler. Hur detaljerade bemyndigandena skall vara bör
emellertid få avgöras av riksdagen från fall till fall. Är det fråga om från
medborgarnas synpunkt mindre ingripande föreskrifter bör man kunna ge
tämligen vidsträckta bemyndiganden. När det gäller föreskrifter, t. ex. på
näringsrättens område, där mera väsentliga medborgarintressen kan komma
att beröras av regleringen, bör riksdagen däremot mera preciserat ange de
ramar inom vilka regeringen skall få röra sig.

Som framgår av det föregående antogs terrängkörningslagen av riksdagen
den 13 december 1975. Såväl lagen som förordningen om ändring i terrängtrafikkungörelsen
är utfärdade den 15 december 1975. Båda författningarna
utkom från trycket den 29 december 1975. Enligt tryckeriets sändlista
påbörjades utsändningen till myndigheterna den 30 december 1975. Författningarna
trädde i kraft den 1 januari 1976.

Konstitutionsutskottet har i de senare årens granskningsbetänkanden understrukit
vikten av att författningarna kommer ut i vederbörlig tid så att
såväl myndigheter som allmänhet kan ta del av dem i god tid innan de
träder i kraft (se t. ex. KU 1972:26 s. 4, 1973:20 s. 13, 1974:22 s. 33 och
1975:12 s. 22). Med hänvisning bl. a. till utskottets uttalanden har stats -

KU 1975/76:50

267

rådsberedningen i särskilda anvisningar för författningsskrivning rekommenderat
att en författning bör träda i kraft bestämd dag. Är detta inte
möjligt bör minst en vecka förflyta mellan den dag då författningen kommit
ut från trycket i SFS och dagen för ikraftträdandet. Utskottet anförde i
1975 års granskningsbetänkande (KU 1975:12 s. 22) bl. a. följande:

Det tidigare ofta förekommande förhållandet att författningar satts i kraft
redan dagen efter den då de utkommit från trycket förekommer - efter
erinringar från bl. a. konstitutionsutskottets sida - i princip inte längre. I
stället har i flertalet fall då en särskild ikraftträdandedag av olika skäl inte
kunnat anges i författningen, denna satts i kraft en vecka efter det den
utkommit från trycket. Det kan också nämnas att sedan vissa förbättringar
under senare år genomförts beträffande distributionen av författningarna,
dessa som regel är abonnenterna till handainom två dagar efter utsändningen
från tryckeriet.

KU 1975/76:50

268

Bilaga 16

PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående bidrag från clearingfonden
för olja

Inledning

I samband med oljekrisen under hösten och vintern 1973/74 beslöts att
allmänna ransoneringslagen (1954:280) skulle sättas i kraft. Beslutet avsåg
tiden från den 14 december 1973 till och med den 30 november 1974. I
denna lag (4 §) ges möjlighet att, i syfte att tillgodose behov av förnödenhet,
utjämna prisskillnader mellan importvaror av samma eller likartat slag eller
mellan importvaror och inom riket tillverkade varor av samma eller likartat
slag. Regeringen kan föreskriva att s. k. clearingavgift skall erläggas och
clearingbidrag utgå för förnödenhet som importeras hit eller som frambringas
eller tillverkas här. Regeringen och riksdagen bestämmer om hur ett eventuellt
överskott skall användas.

Efter det allmänna ransoneringslagen satts i kraft bemyndigade regeringen
statens pris- och kartellnämnd att fastställa högstpriser för bensin, motorbrännolja
och eldningsolja. Högstpriserna ändrades flera gånger under krisen.
Vidare utfärdade regeringen den 28 december 1973 med stöd av 4 § allmänna
ransoneringslagen en kungörelse om clearing för oljeprodukter (SFS
1973:1217). I kungörelsen föreskrevs att clearingavgift skulle erläggas för
bensin avsedd för motordrift, dock ej flyg- och reabensin samt för motorbrännolja,
eldningsolja och bunkerolja. Avgifterna skulle föras till ett
särskilt postgirokonto och disponeras av en särskild nämnd, clearingnämnden.
Av de uppburna medlen skulle clearingnämnden kunna ge bidrag till
återförsäljare som efter utgången av år 1973 införde nyssnämnda varuslag
för att täcka kostnaderna för särskilt dyra importlaster. Bidraget skulle motsvara
skillnaden mellan å ena sidan importörens kostnad för varan och
å andra sidan gällande högstpris minskat med clearingavgift m. m.

I energiberedskapsutredningens betänkande SOU 1975:60 Energiberedskap
för kristid (s. 550 ff) redovisas bl. a. följande angående clearingsystemets
omfattning och avveckling.

KU 1975/76:50

269

Milj. kr.
Avgiftsinkomster	221,5
Bidragsutgifter	93.8
Clearingbidrag till OEF	90.8
Övriga utgifter	0,5
Överskott	36,4

1 1975 års budgetproposition räknade föredragande departementschefen
med en slutlig behållning på fonden på ca 33 milj. kr. Med tillämpning
av 19 § förordningen (1959:92) om förfarande vid viss konsumtionsbeskattning
kunde slutligt beslut om clearingavgifter meddelas fram till utgången
av år 1975. Det innebar att avgifter kunde komma att restitueras under
samma tid. Restitutionen borde enligt departementschefen betalas ut från
clearingfonden. För ändamålet reserverades 1 milj. kr. Efter år 1975 och
till ingången av år 1979 kan clearingavgifter komma att flyta in genom
beslut om efterdebitering. Dessa medel föreslogs, i propositionen, tillföras
clearingfonden.

Departementschefen föreslog vidare att clearingfonden för olja skulle utnyttjas
för ändamål som är av betydelse för att stärka försörjningsberedskapen
inom energiområdet t. ex. inköp och lagring av fasta och flytande
bränslen. Det borde ankomma på regeringen att efter förslag från överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF) besluta om användningen av fondmedlen.
Riksdagen godkände propositionen i angivna delar.

Clearingnämnden behandlade 121 ansökningarom clearingbidrag,av vilka
67 helt eller delvis bifölls och en (ÖEF) hänsköts till Kungl. Majit. Av
de 53 ansökningar som nämnden avslog har efter besvär hos Kungl. Maj:t
clearingbidrag beviljats i 19 fall. Samtliga dessa fall avsåg av nämnden tillstyrkt
dispens från clearingkungörelsens föreskrift att varan skall ha importerats
av sökanden.

Totalt beviljades clearingbidrag för 62 556 m3 bensin, 6 032 m3 motorbrännolja,
383 246 m3 eldningsolja 1-2 samt för 175 875 m3 tjocka eldningsoljor.

Beträffande råolja anförde energiberedskapsutredningen följande i nyssnämnda
betänkande:

Raffinaderiägare kunde under krisen inte hos nämnden ansöka om clearingbidrag
för sin importerade råolja. Ett skäl till att råoljan undantogs
var dels att antalet teoretiskt möjliga bidragstagare var få, endast tre (AB
Nynäs-Petroleum, Svenska Shell AB och Svenska BP AB), dels att det var
svårt att finna en internationellt godtagbar prisnotering som riktpunkt vid
bidragsberäkningen. AB Nynäs-Petroleum ansökte i efterhand hos Kungl.
Majit och erhöll bidrag för sin ”merkostnad” vid råoljeimport under tiden
januari-april 1974.

KU 1975/76:50

270

Vi har f. n. i Sverige ett raffinaderi helt tillhörigt ett nationellt bolag (Nynäs)
och två raffinaderier tillhöriga internationellt integrerade företag (Shell och
BP). OK ingår som delägare i Scanraff tillsammans med Texaco. Vidare
projekterar Statsföretag AB ett statligt raffinaderi på västkusten.

Producentländernas successiva övertagande av oljeproduktionen kommer
på sikt att något utjämna konkurrensskillnaderna mellan internationella och
nationella bolag. Men man får säkert räkna med, under perioder av störd
oljemarknad, att raffinaderierna i Sverige kan komma att möta sådana skilda
råoljepriser att någon form av prisclearing kan bli nödvändig. Detta inte
minst om vi får tre nationella raffinaderier (Nynäs, OK, Statsföretag) utan
tillgång till de stora koncernernas världsomspännande råvarunät. EBU anser
därför att man bör planera för att i ett framtida clearingsystem kunna ha
med råolja.

Avgiftssidan möter i så fall inga problem eftersom avgift erläggs vid all
slutlig försäljning av olja, vare sig den härrör från direktimporterad vara
eller från råolja förädlad inom landet. EBU anser vidare att den prisinformation
som tas in av IEA bör kunna läggas till grund för ett godtagbart
referenspris. ÖEF bör i nära samarbete med SPK vidarebearbeta detta förslag
i sin beredskapsplanering.

Ransoneringslagsutredningen har i ett betänkande (H 1974:02) Ny ransoneringslag
(s. 327) i ett förslag till förordning om clearing för oljeprodukter
i enlighet med energiberedskapsutredningens nämnda uttalanden föreslagit
att clearingbidrag skall kunna utgå för råolja.

Saken har vidare tagits upp i prop. 1975/76:152 med förslag till åtgärder
för försörjningsberedskapen. I propositionen föreslås (s. 135) att en beredskap
för prisclearing beträffande oljeprodukter bör finnas i framtiden. Prisclearingssystemet
bör innefatta även råolja.

A nsökan av AB Nynäs-Petroleum

1 skrivelse till Konungen den 10 maj 1974, som inkom till handelsdepartementet
den 14 maj 1974, anförde AB Nynäs-Petroleum följande:

Under perioden 1 januari-30 april 1974 har AB Nynäs-Petroleum till
raffinaderiet i Nynäshamn importerat råoljor ur vilka utvinnes bensin, motorbrännolja
och eldningsoljor. Härigenom har en icke oväsentlig del av
landets försörjning av ifrågavarande oljeprodukter kunnat tryggas under perioden.
Råoljeimporten skedde på basis av långfristiga avtal och till enligt
dessa gällande noteringar. De av statens pris- och kartellnämnd fastställda
försäljningspriserna har ej givit täckning för därav följande råoljekostnader.

I händelse av import av ovannämnda produkter under den aktuella perioden
i stället för raffinering inom landet hade clearingbidrag kunnat utgå
genom Kungl. Maj:ts kungörelse om clearing för oljeprodukter av den 28
december 1973.

Med hänsyn till den betydelse som raffinaderiet i Nynäshamn haft för
landets oljeförsörjning under ifrågavarande period och eftersom clearingnämnden
ej kan pröva fråga om clearingbidrag för råoljeimport hemställer

KU 1975/76:50

271

vi att Kungl. Majit måtte bevilja AB Nynäs-Petroleum kompensation för
de höga priser som vi haft att erlägga för råoljeimporten under perioden
1 januari-30 april 1974. Vid jämförelse med ett råoljepris av 9,30 US
S/bbl uppgår merkostnaden under perioden till 43 560 000 kronor.

Clearingnämnden anförde följande i remissyttrande den 28 maj 1974:

Med anledning av remiss 1974-05-22, dnr 1331/74, av ansökan från Aktiebolaget
Nynäs-Petroleum om clearingbidrag för råolja får nämnden anföra
följande.

Clearingförfarandet tillkom för att genom ett avgifts- och bidragssystem
utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning av vissa
oljeprodukter. Ur denna synpunkt var importen av råolja inte mindre betydelsefull
än tillförseln av färdiga produkter. Av olika skäl, bland annat
avsaknaden av en godtagbar notering på råolja som kunde användas som
referenspris, ansågs det emellertid inte möjligt att tillämpa clearingförfarandet
även på råolja. Den omständigheten att råolja sålunda inte togs med
bland de produkter för vilka bidrag enligt clearingkungörelsen (SFS
1973:1217) fick utbetalas bör emellertid enligt nämndens mening ej hindra
att bidragsfrågan prövas i efterhand, sedan det blivit möjligt att fastställa
storleken av den förlust Aktiebolaget Nynäs-Petroleum förorsakats genom
de höga priser bolaget måst betala för råolja importerad undertiden 1/1-31/4
1974. Nämnden anser det i princip skäligt att denna förlust ersättes ur clearingfonden.
Däremot har nämnden icke tillräckligt underlag för att bedöma
förlustens storlek.

Kungl. Majit meddelade beslut i ärendet den 31 maj 1974 av följande
innehåll:

Kungl. Majit beviljar, med stöd av 4 5 allmänna ransoneringslagen
(1954:280), AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner kronor och
anbefaller kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget från clearingfonden
för olja.

A nsökan av AB Svenska Shell

I skrivelse till Konungen den 8 november 1974 anförde AB Svenska Shell
följande:

Under perioden 1 januari-30 april 1974 har AB Svenska Shell inköpt
råolja som importerats till raffinaderiet i Göteborg. För dessa inköp har
bolaget fått lov att erlägga priser som vid en jämförelse med ett råoljepris
av 9.30 US $/bbl sammanlagt uppgår till en merkostnad av ca 31 570 000
kronor.

Den ovan angivna merkostnaden redovisas i separat bilaga.

Ur den sålunda importerade råoljan har genom raffinering vid bolagets
raffinaderi utvunnits bensin, motorbrännolja och eldningsoljor, varigenom
en väsentlig del av landets försörjning av ifrågavarande oljeprodukter kunnat
tryggas under perioden.

Om AB Svenska Shell - såsom bolaget haft möjlighet att göra - under
den aktuella perioden, i stället för att importera råolja skulle ha importerat

KU 1975/76:50

272

raffinerade produkter hade bolaget kunnat erhålla clearingbidrag enligt
Kungl. Maj:ts kungörelse om clearing för oljeprodukter av den 28 december
1973.

Det har kommit till AB Svenska Shells kännedom att AB Nynäs-Petroleum
genom beslut av Kungl. Maj:t erhållit bidrag med 40 000 000 kronor
motsvarande nästan hela den merkostnad, i relation till ovannämnda råoljepris,
som detta bolag förklarat sig ha haft i samband med import av
råolja.

AB Svenska Shell hemställer att Kungl. Maj:t på samma sätt måtte bevilja
AB Svenska Shell kompensation för de höga priser som bolaget haft att
erlägga för råoljeinköpen under ovan angivna period.

Remissyttrande avgavs den 26 november 1974 av clearingnämnden och
den 2 december samma år av ÖEF.

Yttrandena har följande innehåll:

Med anledning av remiss 1974-11-13, dnr 2550/74, av ansökan från AB
Svenska Shell om kompensation för de höga priser, som bolaget haft att
erlägga för råoljeinköp under perioden 1 januari-30 april 1974, får clearingnämnden
anföra följande.

Clearingförfarandet tillkom för att genom ett avgifts- och bidragssystem
utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning av vissa
oljeprodukter. Ur denna synpunkt var importen av råolja inte mindre betydelsefull
än tillförseln av färdiga produkter. Av olika skäl, bland annat
avsaknaden av en godtagbar notering på råolja som kunde användas som
referenspris, ansågs det emellertid inte möjligt att ta med råoljan bland de
produkter för vilka nämnden fick utbetala clearingbidrag. Sökanden hänvisar
i sin skrivelse till det bidrag, som AB Nynäs-Petroleum genom Kungl. Maj:ts
beslut den 31 maj 1974 erhållit ur clearingfonden. Situationen i fråga om
råoljetillförseln och vad gäller priset på råolja är emellertid ej jämförbar
för de båda företagen. Nynäs-Petroleum har inte tillgång - direkt eller inom
koncernen - till egna oljefyndigheter utan är helt hänvisad till inköp på
öppna marknaden, där priserna ligger avsevärt över den nivå, på vilken
de internationella oljebolagen med egna råoljetillgångar kan basera sin prissättning.

Redan i januari månad detta år anmälde AB Nynäs-Petroleum till regeringen
att ett upprätthållande av driften vid raffinaderiet i Nynäshamn
förutsatte bidrag i någon form för att kompensera de höga priser bolaget
måste betala för den råolja som importerades efter årsskiftet. Sedan riktigheten
härav verifierats genom en ingående opartisk undersökning ingav
bolaget den 14 maj till Konungen en formell framställning om kompensation
för de höga priser bolaget haft att erlägga för råoljeimporten under perioden
1 januari-30 april 1974. Ansökan remitterades till clearingnämnden, som
mot nyssnämnda bakgrund fann, att hinder ej borde möta att bidragsfrågan
prövades i efterhand. Nämndens remissvar den 28 maj 1974 utmynnade
i att nämnden i princip ansåg det skäligt att den förlust Nynäs åsamkats

KU 1975/76:50

273

genom de höga priser bolaget måst betala för råolja ersattes ur clearingfonden.
Däremot hade nämnden icke tillräckligt underlag för att bedöma förlustens
storlek.

Syftet med clearingbidragen var att möjliggöra import av vissa för landets
försörjning nödvändiga oljeprodukter och så snart läget under våren 1974
stabiliserats beslöts att clearingen skulle upphöra. Ansökningar om clearingbidrag
skulle inges senast den 15 maj 1974. Shells framställning inkom
till handelsdepartementet den 8 november 1974. I denna görs ej gällande
att bolaget lidit förluster på grund av för höga råoljepriser och såvitt nämnden
är bekant har Shell icke heller tidigare gjort gällande att driften vid raffinaderiet
äventyrades till följd härav.

Med hänvisning till vad ovan anförts finner nämnden icke, att sådana
omständigheter föreligger som motiverar att AB Svenska Shell bör erhålla
kompensation med clearingmedel för de höga råoljepriserna.

I likhet med clearingnämnden fann ÖEF ej skäl föreligga för bifall till
bolagets hemställan.

Bolaget inkom med påminnelser.

I beslut den 27 februari 1975 lämnade regeringen ansökningen utan bifall.

Synpunkter på regeringsbesluten i fråga har lämnats av professorn i offentlig
rätt vid Uppsala universitet Stig Jägerskiöld i skrivelse till utskottet
den 23 maj 1975. Skrivelsens innehåll framgår av bilaga till denna promemoria.

18 Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 50

KU 1975/76:50

274

Underbilaga

till bilaga 16

Till Riksdagens Konstitutionsutskott

Härmed fär jag fästa utskottets uppmärksamhet på tvenne beslut av regeringen.
Det torde nämligen kunna ifrågasättas om de kan förenas med
gällande rätt.

Besluten avser bidrag uren år 1973 inrättad clearingfond för oljeprodukter.
Det ena beslutet innebar ett betydande bidrag till AB Nynäs Petroleum,
det andra ett avslag på en ansökan av AB Svenska Shell om motsvarande
bidrag.

1. Regeringens möjlighet att skapa en clearingfond och ålägga importörer
att erlägga clearingavgifter bygger på en fullmaktslag, ransoneringslagen av
år 1954. Enligt lagens 4 § kan regeringen föreskriva om sådan skyldighet
för att kunna utjämna priser på förnödenheter av samma eller liknande
slag, som införes i riket. Utjämningen skall ske genom bidrag till importörer
av samma slag varor, som de för vilka importavgift erlagts. Det framgår
tydligt av lagens förarbeten, att full kongruens skall iakttas mellan avgiftsplikt
och bidragsrätt.

Ransoneringslagen är emellertid, som nyss sagts, blott en fullmaktslag.
De närmare förutsättningarna för avgiftsplikt och bidragsrätt skall preciseras
i annan författning. Så skedde i föreliggande fall med kungörelsen den 28
december 1973.

Enligt denna skall clearingavgift erläggas för viss bensin och vissa brännoljor.
Clearingbidrag, som skall ingå i en särskild fond skall kunna utbetalas
av den särskilda clearingnämnd, som handhar regleringen. Bidrag skall
kunna utgå till återförsäljare, som under de fyra första månaderna 1974
till riket infört ifrågavarande sorter bensin och brännoljor. I kungörelsen
var noga preciserat de varor, för vilka avgift skulle erläggas och bidrag kunna
utgå. Råolja var härvid icke medtagen. Skälet härtill angavs vara, bland
annat, att man saknade "en godtagbar notering på råolja, som kunde anföras
som referenspris”.

Sammanfattningsvis kan sålunda slås fast, att principerna för bidrag ur
clearingfonden är angivna i 1973 års ovannämnda kungörelse, icke i ransoneringslagen,
samt att råolja icke enligt nämna kungörelse är varken en
avgiftspliktig importvara eller en vara, vars importör kan erhålla bidrag ur
här avsedd clearingfond.

Likafullt ansökte AB Nynäs Petroleum den 10 maj 1974 om clearingbidrag
med 43 560 000 kronor för merkostnad vid råoljeimport under årets första
fyra månader. Övriga importörer ansökte ej om dylikt bidrag före den sista
dagen för en sådan ansökan, den 31 maj 1974. De hade ju ej anledning
tro att en sådan ansökan i strid mot författningarnas lydelse skulle kunna
ha någon framgång.

KU 1975/76:50

275

Emellertid biföll regeringen Nynäsbolagets anhållan så till vida, som bolaget
ur clearingfonden beviljades 40 miljoner kronor.

Beslutsprocessen hos regeringen var märklig. Enligt de handlingar, som
föreligger, har i ett första förslag Kungl. Majit beslutat att bevilja det sökta
bidraget utan att något laga stöd angivits för åtgärden. Förslag till statsrådsprotokoll
IV, 34 1 (2) är en skrivelse den 17 maj till Kammarkollegiet
(Dnr 1331/74), vars kläm lyder:

”Kungl. Majit beviljar AB Nynäs Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner
kronor och anbefaller Kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget
från clearingfonden för olja.”

Förslaget är undertecknat Kjell-Olof Feldt.

I konceptet åberopas ett yttrande av clearingnämnden, som emellertid
inte avgivits förrän den 28 maj; datum har först lämnats öppet och senare
ifyllts. Nämnden har härvid å ena sidan framhållit, att råolja ej ingick i
clearingregleringen men samtidigt menat, att man i ”efterhand” kunde pröva
bidragsfrågan. Tydligen har nämnden ej fäst avseende vid att råolja ej bidragit
till clearingfonden med någon avgift. ”Nämnden anser det i princip skäligt
att denna förlust (Nynäsbolagets) ersättes ur clearingfonden”.

Denna argumentation föranledde ett behov att precisera det laga stödet
för det redan förberedda beslutet att bevilja Nynäsbolaget ett stort bidrag.
Den 31 maj 1974 föreligger en ny skrivelse till Kammarkollegiet, statsrådsprotokollet
12, IV, 34 (Dinr 1331/74), som slutar med följande:
”Kungl. Majit beviljar, med stöd av 4 § allmänna ransoneringslagen
(1954:280), AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner kronor och
anbefaller Kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget från clearingfonden
för olja.”

Denna gång är skrivelsen undertecknad Carl Lidbom.

Det synes emellertid uppenbart, att det laga stöd för beslutet, som sålunda
angivits, ej är försvarbart. Allmänna förfogandelagen ger ej regeringen rätt
därtill. De uppburna avgifterna har dessutom inneburit en belastning av
importörer. Denna svarar mot en rätt att under vissa förutsättningar få bidrag
ur den fond, som bildas med avgifterna. Avgifter och bidrag måste, som
redan sagts, korrespondera mot varandra. Någon avgift har ej utgått för
råolja, varför ej heller bidrag för import därav kan utgå.

Härtill kommer att om en behållning i fonden skulle uppkomma, det
ej ankommer på regeringen att ensam besluta om överskottsmedlens användning.
Detta är en riksdagsfråga. Principen, som slogs fast redan efter
andra världskriget med avseende på då existerande kassor och fonder, har
därefter lagfästs. Det nu beslutade, mycket betydande bidraget till AB Nynäs
Petroleum minskar det förefintliga överskottet i clearingfonden. Detta skulle
ha använts för något för branschen gemensamt ändamål. Fondens destinatärer
har med andra ord berövats en del av sin rätt. Regeringens beslut
innebär ett obehörigt disponerande av medel, som tillkommer branschen.

KU 1975/76:50

276

Till detta kommer ytterligare, att det under förarbetena till 1954 års energiskt
betonades att clearingavgifter ej finge uttagas så att en näringsgren
onödigt belastades.

Någon annan rättslig grund för bidraget till AB Nynäs Petroleum ur clearingfonden
har ej anförts och torde knappast kunna finnas.

2. I syfte att uppnå ekonomisk rättvisa inom branschen ingick därefter
AB Svenska Shell med en ansökan till regeringen om att erhålla bidrag
ur clearingfonden i motsvarande omfattning som AB Nynäs Petroleum.
Shells ansökan ingavs den 13 november 1974. Då AB Nynäs Petroleums
ansökan över huvud taget ej kunde grundas på 1973 års kungörelse ansåg
Shell, att även dess ansökan borde kunna tas upp till prövning, ehuru tiden
för ansökan ur fonden gått ut den 31 maj 1974. Bolaget hade ju ej haft
någon orsak tro att fondens medel över huvud taget skulle kunna användas
till bestridande av importkostnader för råolja. För en analog tillämpning
av 1973 års kungörelse borde därförej någon tidsfrist gälla. I stället åberopade
Shell allenast ransoneringslagens § 4. Det var ju det lagrum, varpå regeringen
grundat sitt beslut den 31 maj 1974 att anslå 40 miljoner till Nynäsbolaget.
Emellertid har regeringen utan motivering avslagit Shells ansökan. Beslutet
är daterat den 27 februari 1975 (7, IV, 34; D:nr 2550/1974).

I ärendet hade clearingnämnden avgivit ett avstyrkande yttrande som
bemötts i sak av sökanden Svenska Shell.

Bolaget har härvid förklarat sig avse att prestera motsvarande utredning,
som kan ha förelegat i Nynäs-ärendet, om dess kostnader för råoljeimport
under den tid, clearingförfarandet gällt. I avsaknad av kännedom om de
grunder, efter vilka Nynäsbolagets kostnader och förlust beräknats av myndigheterna,
har Shell ej i det nya ärendet kunnat prestera en fullständig
utredning härom.

3. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att Kungl. Majits beslut den
31 maj 1974 att bevilja AB Nynäs Petroleum ett avsevärt belopp ur clearingfonden
tydligen saknat lagligt stöd. Det synes innebära en kränkning
av den rätt, som kan tillkomma destinatärerna för sagda fond. Beslutet
den 27 februari 1975 återigen kan innebära en olikställighet i behandlingen
av de bolag, som importerat råolja under en besvärlig tid. Beslutet att avslå
AB Svenska Shells ansökan om motsvarande behandling som AB Nynäs
Petroleum synes därför märkligt genom den olikställighet mellan likvärdiga
sökanden, som kan ha ägt rum. Men då regeringens beslut i det senare
fallet ej är motiverat, kan jag icke ange, vilka regeringens motiv nu kan
ha varit. Det lärer knappast förhålla sig så att regeringen vid avslaget på
Svenska Shells ansökan funnit sig förhindrad att bevilja den därför att man
dåmera insett, att man den 31 maj 1974 fattat ett olagligt beslut.

KU 1975/76:50

277

Då vi nu stå inför ett antal avgöranden av stor ekonomisk betydelse,
som aktualiserar frågor om rättssäkerhet i förvaltningen av vikt, har jag
ansett mig skyldig att fästa utskottets uppmärksamhet härpå.

Uppsala den 23 maj 1975
Stig Jägerskiöld

Professor Stig Jägerskiöld
Bråvallavägen 32
182 64 Djursholm

KU 1975/76:50

278

Bilaga 17

PM angående regeringens beslut rörande tillämpningen i visst fall av bestämmelserna
i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik
(yrkestrafikförordningen)

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Majit utfärdade försvarets civilförvaltning
med början år 1969 i samråd med överbefälhavaren bestämmelser
om försöksverksamhet beträffande fria värnpliktsresor med chartrade bussar.
1 regleringsbrevet för 1971/72 erhöll civilförvaltningen Kungl. Majits uppdrag
att finna en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan myndigheter och
transportföretag i fråga om planläggning och genomförande av värnpliktsresorna.
Uppdraget ledde till att civilförvaltningen efter förhandlingar med
Statens järnvägars resebyråorganisation hos Kungl. Majit hemställde om
bemyndigande för civilförvaltningen att få sluta ett med resebyråorganisationen
överenskommet förslag till avtal. Genom Kungl. Majits beslut den
10 december 1971 erhöll civilförvaltningen det begärda bemyndigandet.
Kungl. Majit medgav samtidigt, att försöksverksamheten även fick avse
sådana resor som skulle betalas av den värnpliktige och, om synnerliga
skäl fanns, resor för anställd personal. Det föreskrevs, att avgiften för dessa
resor skulle fastställas av civilförvaltningen. Avtalet mellan civilförvaltningen
och SJ resebyråorganisation ingicks den 30 december 1971. Därav föranledda
ändringar i Provisoriska transportbestämmelser för krigsmakten i
fred fastställdes den 1 mars 1972. Från och med denna dag har verksamheten
i huvudsak varit organiserad på följande sätt. Efter överenskommelse med
vederbörande förbandschef skall resebyrån undersöka möjligheten att anordna
veckoslutsresor. Om det bedöms finnas tillräckligt underlag för bussresor,
skall resebyrån infordra anbud samt värdera och prioritera dessa. Beslutanderätten
rörande vilka anbud som skall antas tillkommer vederbörande
militära myndighet. På grundval av anmälningarna beställer resebyrån erforderligt
antal bussar. Biljettpriser, turlistor m. m. bestäms av civilförvaltningen.

Utöver avtalet med SJ resebyråorganisation gäller från och med den 1
mars 1974 ett mellan civilförvaltningen och SJ den 7 februari 1974 träffat
avtal beträffande den militära veckoslutstransporten med buss. Enligt sistnämnda
avtal skall SJ svara för att erforderliga linjetrafiktillstånd utverkas
för trafiken i det företags namn, som efter behovs- och lämplighetsprövning
bedöms böra meddelas sådant tillstånd. Trafiken skall enligt avtalet i vissa
fall utföras med stöd av kompletterande hjälpinsatser i form av inlejning
från olika trafikföretag. Det anges också i avtalet att alla körningsuppdrag
för civilförvaltningens räkning skall förmedlas genom SJ resebyråer samt
två andra namngivna reseföretag till närmaste i chefsställning ansvarig per -

KU 1975/76:50

279

son för företagens trafikutövning.

Civilförvaltningen hemställde den 4 januari 1973 att yrkestrafikförordningens
regler skulle få tillämpas så att yrkesmässig trafik genom civilförvaltningens
försorg för personbefordran i samband med värnpliktigas inoch
utryckningsresor samt ledighetsresor skulle kunna genomföras utan linjetrafiktillstånd.
1 beslut den 29 juni 1973 lämnade Kungl. Maj:t framställningen
utan bifall.

Sedan SJ hemställt om tillstånd att i anslutning till redan bedriven linjetrafik
för person- och godsbefordran utöva sådan trafik - i första hand
avsedd för transport enligt avtalet under veckosluten av värnpliktiga och
fast anställd personal vid vissa förläggningar och garnisoner - på ett antal
närmare angivna vägsträckor, lämnade regeringen genom beslut den 30 januari
1975 de sökta tillstånden. Dessa gällde dock endast transporter med
stöd av avtal av förut angivet slag mellan SJ och civilförvaltningen. I beslutet
angavs också, att lokal befordran av passagerare inte fick ske inom delsträckor
där annat trafikföretag innehade tillstånd att bedriva linjetrafik för personbefordran.

Sedermera hemställde försvarets civilförvaltning hos regeringen om tillstånd
att gemensamt med SJ eller annat trafikföretag som kunde komma
i fråga utöva militär veckoslutstrafik enligt nyssnämnda avtal. Som skäl
för sin framställning anförde civilförvaltningen bl. a. att omständigheterna
kring transporterna fick anses vara sådana att yrkestrafikförordningens bestämmelser
om linjetrafiktillstånd var tillgodosedda genom att de trafikföretag
som utförde de militära veckoslutsresorna innehade sådana tillstånd
för resp. vägsträckor. Det hade emellertid enligt vad civilförvaltningen uppgav
ifrågasatts om inte myndigheten var att anse som trafikutövare i yrkestrafikförordningens
mening jämte trafikföretagen och därför också borde
ha linjetrafiktillstånd för samtliga dessa resor. Regeringen fann i beslut den
15 maj 1975 att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgjorde hinder
för civilförvaltningen att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven
militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförvaltningen
och SJ.

Såväl generaldirektören i civilförvaltningen som i SJ blev anmälda till
åtal för olaga yrkesmässig trafik. I beslut den 30 januari 1976 fann riksåklagaren
ej skäl till åtal föreligga och anförde därvid följande:

Såsom uttryckligen framhållits i förarbetena till vissa år 1972 vidtagna
ändringar i YTF är den militära veckoslutstrafiken med buss numera att
anse som yrkesmässig trafik. I den mån trafiken ägt rum på samma vägsträcka
eller mellan samma orter minst en gång per kalendervecka under
längre tid föreligger linjetrafik, i annat fall beställningstrafik. Genom ovannämnda
beslut den 29 juni 1973 har Kungl. Maj:t endast tagit ställning
till om verksamheten över huvud skulle få genomföras utan trafiktillstånd.
Beslutet saknar följaktligen betydelse för den fråga som nu föreligger till
bedömande.

KU 1975/76:50

280

Genom regeringens beslut den 15 maj 1975 är klarlagt, att FCF:s medverkan
i trafiken sådan den bedrivs enligt det från och med den 1 mars
1974 gällande avtalet inte är av sådan beskaffenhet att FCF enligt regeringens
ståndpunkt kan anses som trafikutövare i YTF:s mening. Jag kan inte finna
att trafiken genom tillkomsten av detta avtal undergått sådana förändringar
i organisatoriskt hänseende, att FCF:s handlande för tiden dessförinnan
bör bedömas på annat sätt. Tillståndsplikt har däremot hela tiden förelegat
för trafikföretagen. De säregna omständigheterna i förevarande fall kan inte
anses jämförliga med dem som varit under Högsta domstolens bedömande
i andra fall. Jag vill i detta hänseende erinra om att verksamheten, för
vilken riksdagen beviljat anslag, bedrivits p. g. a. bemyndigande av den högsta
tillståndsgivande myndigheten samt att det är opåkallat att trafiktillstånd
beträffande samma verksamhet skulle krävas för staten beträffande två förvaltningsgrenar.
Något straffbart förfarande med avseende på eventuell tillståndsplikt
för FCF har alltså inte förekommit och följaktligen inte heller
beträffande SJ:s medverkan. Åtal skall därför icke väckas mot Simonsson
eller Peterson.

Utredningen ger vid handen, att SJ och övriga ansvariga trafikföretag
numera innehar erforderliga trafiktillstånd. I viss utsträckning har trafik
förekommit innan respektive trafiktillstånd meddelats. För att närmare klarlägga
omfattningen härav skulle krävas utredning som inte står i rimlig
proportion till eventuella förseelser. Jag finner att lagföring av de personer
som kan vara ansvariga för denna trafik uppenbarligen icke är påkallad
ur allmän synpunkt. I denna del föranleder ärendet ingen åtgärd från min
sida.

Yrkesmässig trafik är enligt definitionen i yrkestrafikförordningen sådan
trafik, i vilken automobil (även buss) jämte förare mot ersättning tillhandahålles
allmänheten för person- eller godsbefordran. Förordningen skiljer
alltså mellan två typer av yrkesmässig trafik - linjetrafik och beställningstrafik.
Enligt 4 § i förordningen förstås med linjetrafik yrkesmässig trafik
för regelbunden befordran med passagerare eller gods å viss vägsträcka eller
mellan vissa orter. Vidare skall bestämmanderätten rörande fordonets utnyttjande
inte tillkomma viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.
Yrkesmässig trafik, som inte uppfyller dessa förutsättningar, är att hänföra
till beställningstrafik.

1121; yrkestrafikförordningen behandlas under vilka förutsättningar tillstånd
till yrkesmässig trafik kan meddelas. Som allmän regel uppställs där
att trafiktillstånd endast får meddelas om den ifrågasatta trafiken anses behövlig
och i övrigt lämplig.

Enligtdomstolspraxis(NJA 1953s. 688och 1971 s. 545samtSveahovrätts,
lV:e avd., dom DB 180 1975) har fastslagits att den som arrangerat resor
med annans bussar skall anses ha bedrivit yrkesmässig trafik.

Som framgår av det föregående har regeringen genom beslutet den 15
maj 1975 förklarat bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgöra

KU 1975/76:50

281

hinder för försvarets civilförvaltning att ta sådan del i av SJ eller annat
företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförsvarsstyrelsen
och SJ.

Enligt vad som uppgivits från expeditionschefen i kommunikationsdepartementet
är formuleringen i beslutet den som brukar komma till användning
när regeringen meddelar dispens från gällande regler.

Yrkestrafikförordningen tillkom 1940 med riksdagens hörande. Senare
ändringar i förordningen har ibland vidtagits med riksdagens hörande, ibland
inte.

Enligt 2 ij andra stycket yrkestrafikförordningen äger konungen eller den
myndighet som konungen därtill förordnat meddela bestämmelser om
undantag i särskilt hänseende beträffande viss yrkesmässig trafik. Denna
bemyndiganderegel har funnits i yrkestrafikförordningen sedan förordningens
tillkomst och är således beslutad efter riksdagens hörande.

Yrkestrafikförordningen tillhör enligt den nya regeringsformen riksdagens
primära lagområde och faller inom det enligt 8 kap. 7 § regeringsformen
delegeringsbara området. Detta innebär i princip att förordningsmakten tillkommer
regeringen först efter bemyndigande av riksdagen. Yrkestrafikförordningen
omfattas emellertid inte av den bemyndigandelag som utfärdats
på ifrågavarande område. (Lag 1975:88 med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.)

Enligt p. 6 övergångsbestämmelserna till regeringsformen äger författning
eller föreskrift fortsatt giltighet utan hinder av att den inte har tillkommit
i den ordning som föreskrives i regeringsformen. Vidare får bemyndigande
som har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen
ensam utnyttjas till dess riksdagen bestämmer annorlunda. Tveksamhet
har ansetts föreligga om denna bestämmelse medger rätt för regeringen
att utnyttja ett gammalt bemyndigande, varom riksdagen inte fattat beslut
utan endast hörts. Däremot har bestämmelsen inte ansetts utgöra hinder
för regeringen att använda sin dispensbefogenhet i det enskilda fallet. Detta
givetvis under den allmänna förutsättningen att det är fråga om rättsregler
som regeringen/Kungl. Maj:t ensam fattat beslut om.

KU 1975/76:50

282

Bilaga 18

PM med vissa uppgifter om svenskt vetebistånd till svältdrabbade länder

Bakgrund

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12 s. 16-17) behandlade
utskottet regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet den 12
december 1974 om ytterligare katastrofinsatser mot bakgrund av den allvarliga
svältsituationen i ett antal u-länder. Riksdagsbeslutet hade tillkommit
på initiativ av utrikesutskottet (UU 1974:17).

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Av utrikesutskottets betänkande framgår bl. a. att vid ett extra möte med
FN:s generalförsamling våren 1974 antogs ett särskilt program för de mest
drabbade u-länderna, omfattande dels en katastrofaktion avseende hjälp under
de närmaste 12 månaderna, dels en särskild fond för katastrof- och
utvecklingshjälp. Vidare behandlades problemet vid världslivsmedelskonferensen
i november 1974, därvid resolutioner antogs om mera långsiktiga
åtgärder. Enligt årets budgetproposition har Sverige hittills bidragit med
ca 235 milj. kr. till katastrofaktionen.

Under budgetåret 1973/74 fattades beslut om katastrofbistånd och extraordinära
biståndsinsatser till ett sammanlagt belopp om 180,4 milj. kr.

I årets budgetproposition uttalas att kostnaderna för motsvarande insatser
som hittills beslutats under budgetåret 1974/75 uppgår till ca 140 milj. kr.
Härtill kommer åtgärder som föranleds av riksdagens beslut den 12 december
1974 om katastrofinsatser för 100 milj. kr. i form av vete eller andra insatser
som mottagarländerna prioriterar för att kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning.

Genom konseljbeslut den 30 december 1974 uppdrogs åt SIDA att för
det av riksdagen angivna beloppet 100 milj. kr. inköpa och ombesörja lagring
av brödsäd, som skulle utnyttjas enligt beslut som regeringen senare skulle
komma att fatta.

Enligt vad som framgår av konseljbeslutet den 30 december 1974 kunde
Svensk Spannmålshandel, som är den organisation i Sverige som företräder
spannmålsproducenterna när det gäller exportfrågor, vid den tidpunkten utbjuda
100 000 ton vete till försäljning.

Genom beslut den 6 februari 1975 förordnade regeringen om gåvoleveranser
av vissa angivna kvantiteter vete till Indien, Bangladesh, Mozambique,
Pakistan, Sri Lanka samt Somalia. SIDA bemyndigades ombesörja
leveranserna. Regeringsbeslutet innebar att huvuddelen av de 100 milj. kr.
som riksdagen i december 1974 beslutat skulle ställas till förfogande för
ändamålet hade utnyttjats.

Enligt vad utskottet inhämtat från utrikesdepartementets avdelning för
internationellt utvecklingssamarbete har under senare tid fortlöpande kontakter
uppehållits med Svensk Spannmålshandel angående spannmålsutbud
för katastrofinsatser. Så var förhållandet vid tiden för riksdagsbeslutet den
12 december 1974. Vad gäller mottagarländerna för katastrofinsatser på grund
av livsmedelsbristen hålls ständiga kontakter med berörda länder angående
deras situation och önskemål.

Chefen för SIDA underrättades före julen 1974 om det kommande konseljbeslutet.
I anslutning till detta inleddes intensiva förhandlingar med

KU 1975/76:50

283

Svensk Spannmålshandel som sedan resulterade i regeringsbeslutet den 6
februari 1975 om veteleveranser.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen tidigare än som skedde
borde ha företagit åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet i fråga.

Enligt utskottets mening måste det naturligen ta viss tid innan klara
besked angående leveranskvantiteter och leveransmöjligheter föreligger i
ett fall som det förevarande. Vidare måste förhandlingar föras med mottagarländerna
angående de planerade insatserna. Utskottet kan med hänvisning
till vad som upplysts angående handläggningen av frågan inte finna
att regeringen åsidosatt vad som ålegat den att verkställa med anledning
av riksdagsbeslutet.

I en reservation (2 m, 1 fp) anfördes följande:

Riksdagens beslut den 12 december 1974 tillkom på initiativ av utrikesutskottet
och innebar att skyndsamma åtgärder skulle vidtas på grund
av katastrofsituationen i ett antal svältdrabbade länder. Allvaret i detta initiativ
från riksdagens sida borde enligt utskottet ha beaktats av regeringen
och föranlett att uppdrag åt SIDA att verkställa de beslutade åtgärderna
lämnats omgående.

Riksdagen godkände utskottets uttalanden.

Redovisning av insatserna

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
har inhämtats följande beträffande svenska veteleveranser till katastrofdrabbade
länder under budgetåret 1974/75.

1. Den sammanlagda omfattningen

Totalt levererades under budgetåret ca 270 500 ton, som upphandlades
och fraktades till en kostnad av ca 252 milj. kr. De med katastrofmedel
bekostade leveranserna omfattade 201 500ton vete,som kostade 180 milj. kr.
att leverera. Inom ramen för de reguljära utvecklingsprogrammen
levererades ca 70 000 ton vete för ca 72 milj. kr. till Bangladesh,
Indien och Pakistan.

2. Regeringsbeslut om upphandling av beredskapslager

19 7 4-06-28: Efter en framställning från SIDA anslogs 80 milj. kr.,
för vilka SIDA bemyndigades att upphandla ett beredskapslager av vete.

1 9 7 4-1 2 -30: Efter beslut i riksdagen 1974-12-12 gav regeringen SIDA
i uppdrag att upphandla vete för 100 milj. kr.

KU 1975/76:50

284

3. Regeringsbeslut om leveranser

1 9 7 4-08 - 1 6: 11 500 ton

1 974 - 1 1 -22: 15 000 ton

1 9 7 4- 1 2 - 20 : 40 000 ton

1 9 7 5 - 02 - 06 : 90 000 ton1

1 975-02-20: 2000 ton

1 975-04- 1 0: 43000 ton

4. Länder/ordelning

Av bilagan framgår, hur leveranserna fördelats på olika länder, vilka kostnaderna
för insatserna varit samt vid vilka tidpunkter beslut om leverans
fattats respektive utskeppning skett.

5. Tidsrymden mellan beslut och utskeppning

Från det att beslut om leverans till ett visst land fattats till utskeppning
från Sverige är det n o r m a 11, att två å tre månader förflyter. Svårigheterna
att anskaffa tonnage samt problemen att införskaffa för leveranser erforderliga
upplysningar från mottagarlandet är förklaringen därtill.

Beträffande vissa i bilagan nämnda leveranser har längre tid än så åtgått:

Frelimo II: Vid tidpunkten för beslutet hade SIDA fått upplysningar
om att Mozambique för tillfället ej kunde ta emot mer vete. En utskeppning
vid den tidpunkt som skedde svarade bättre mot landets behov.

Somalia lil: Lossningen av den första leveransen i hamnen i Mogadishu
hade varit besvärlig att genomföra. Mottagarlandet ville därför, att
den sista leveransen skulle säckas. Säckningen fick ske i Tyskland. Svårigheterna
att passa ihop upphandling, frakt med pråmar till Tyskland, säckning
m. m. i tiden förklarar tidsutdräkten.

Sri Lan ka I: Mottagarlandet ville ha vetet levererat som vetemjöl.
Tidsrymden mellan beslutet och utskeppningen förklaras av den tid det
tog, innan Svenska Kvarnföreningen fann möjlighet att mala vetet.

6. Leveranskapacitet

Nu efteråt kan konstateras att Svensk Spannmålshandel inte hade några
svårigheter att leverera vete när SIDA gjorde beställningar. Detta konsta -

1 De beslut som fattades 1975-02-06 beräknades ta i anspråk i det närmaste hela
det belopp som avsatts genom beslutet 1974-12-30. Vetepriserna var emellertid fallande.
Efteråt visade det sig att det fanns utrymme inom den finansiella ramen för
ytterligare 45 000 ton.

KU 1975/76:50

285

terande ger emellertid inte en fullständig bild av beslutsunderlaget när det
gällde möjligheten att få tillgång till vete för katastrofleveranser. Under
hösten 1974 rådde det inte endast osäkerhet om skördens totala storlek
utan även om tidpunkten när större kvantiteter vete skulle bli tillgängliga
för export. Även om beräkningarna tydde på ett stort exportöverskott, uppgav
Svensk Spannmålshandel att det skulle dröja till våren innan större
kvantiteter skulle kunna levereras. Detta besked lämnades bl. a. i samband
med förhandlingarna om veteleveranser till Indien. När förhandlingarna med
indierna drog ut på tiden samtidigt som de svenska bönderna uppenbarligen
tidigare än som förutsetts saluförde stora kvantiteter förändrades situationen.
I januari 1975 hade Svensk Spannmålshandel problem med lagringen och
kunde tillhandahålla mer än SIDA beställde.

Som underbilaga till denna promemoria fogas uppställning över veteleveranserna.

Underbilaga

till bilaga 18

Leverans	Beslutsdatum	Utskeppat	Ton	Varuvärde	Frakt m. m.	Totalt	Varuvärde/ ton	Leverans- dag 1975
Bangladesh I	74-08-16	74-11-13	11 500	8 150 000	1 564 567	9 714 657	845 680	27/1
II	74-11-22	74-12-19	15000	13 500 000	2 354 534	15 854 534	874	27/1
III	75-02-06	75-04-10	15000	10 500 000	2 401 685	12 901 685	700	7/6
Etiopien	75-04-10	75-07-07	10000	6 780 000	2 005 271	8 787 222	700 590	3/10
Indien I	74-12-20	75-03-16	20 000	17 480 000	3 307 081	20 787 081	874	20/5
II	75-02-06	75-04-25	30 000	21 000 000	4 938 953	25 938 953	700	12/7
Kap Verde	75-02-20	75-05-13	2000	1 400 000	218412	1 618412	700	25/5
Frelimo I	75-02-06	75-05-05	20 000	14000 000	3 179 537	17 170 537	700	21/6
II	75-04-10	75-09-08	12000	7 080 000	1 873 943	8 953 560	590	17/10
Pakistan	75-02-06	75-04-25	10 000	6 804 700	1 621 435	8 426 135	700	2/6
PRR	75-04-10	juli 75	7 000	3 806 450	1 459 794	5 266 244	590	-
Somalia I	74-12-20	75-03-16	5000	4 370 000	826 558	5 196 558	874	4/5
II	75-02-06	75-03-16	5 000	3 500 000	826 558	4 326 558	700	4/5
III	75-04-10	75-09-14	6 000	3 540 000	1 786 729	5 326 537	890	14/10
Sri Lanka I	75-02-06	75-06-12	10000	6 999 955	1 730 577	8 730 532	700	2/8
II	75-04-10	75-06-14	8000	4 720 000	1 261 531	5 981 531	590	3/8
Tanzania	74-12-20	75-03-24	15000	13 110 000	1 606 025	14 716 025	874	24/4
Totalt			201 500	146 741 105	32 965 141	179 062 246

Av utrymmesskäl bortfaller uppgiften om övriga kostnader/ton.

KU 1975/76:50

287

Bilaga 19

PM angående regeringens förordnande av ordförande i tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet

Efter principbeslut 1972 inrättades domstolsverket den 1 juli 1975. Verkets
huvuduppgift är att utgöra ett fristående centralt organ av permanent karaktär
för planering och samordning av den administrativa verksamheten
inom domstolsväsendet. Enligt 1 S förordning med instruktion för domstolsverket
(1975:506) är verket central förvaltningsmyndighet för de allmänna
domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, bostadsdom stolen,
arrendenämnderna, hyresnämnderna, rättshjälpsnämnderna och de allmänna
advokatbyråerna.

För tillsättning av domartjänster finns likaledes från den 1 juli 1975 en
särskild tjänsteförslagsnämnd som enligt instruktionen (1975:507) avger förslag
till regeringen i frågor om tillsättning av tjänster vid domstolar och
hyresnämnder enligt särskilda bestämmelser.

I prop. 1974:149 med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten
för domstolsväsendet m. m. föreslogs beträffande domstolsverkets
uppgifter i personaladministrativt hänseende bl. a. att domstolsverket skulle
svara för personalpolitiska frågor för förvaltningsområdet och inom ramen
för regeringens bemyndigande ha det yttersta ansvaret för dispositionen
av befintlig personal mellan olika myndigheter. Till verkets uppgifter föreslogs
även höra att tillsätta vissa icke ordinarie domartjänster, t. ex. assessor
i hovrätt och kammarrätt, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare.
För de ordinarie domartjänternas vidkommande innebar förslaget att sådana
tjänster även fortsättningsvis skulle tillsättas av regeringen. Det tidigare
förslagsorganet för sådana tjänster (det s. k. presidentkollegiet, hovrättsplenum
och kammarrättskollegium) föreslogs ersättas med ett enda organ, en
tjänsteförslagsnämnd, som borde vara knuten till domstolsverket och avge
förord i dess styrelses ställe. Förslagsorganet skulle ha en sådan sammansättning
att där samlades kunskaper om domarpersonalen inom olika grenar
av domstolsväsendet. Det angavs som en självklarhet att i organet skulle
finnas företrädare för domarkåren. Mot bakgrund härav föreslogs att nämnden
skulle bestå av en hovrättspresident, en kammarrättspresident, ytterligare
tre domare, utsedda på förslag av Jurist- och samhällsvetareförbundet
och Sveriges domarförbund, samt ett justitieråd och ett regeringsråd. Dessutom
borde domstolsverkets generaldirektör ingå i nämnden och vara dess
ordförande. Departementschefen ansåg detta naturligt eftersom enligt förslaget
ärendena i nämnden skulle beredas av domstolsverket under chefens
ledning.

Vid riksdagsbehandlingen (JuU 1975:1, rskr 1975:1) avvisades förslaget

KU 1975/76:50

288

om att domstolsverket skulle tillsätta tjänster som assessorer, revisionssekreterare
och regeringsrättssekreterare. Riksdagen beslöt härvidlag att denna
uppgift skulle ligga hos regeringen.

Även beträffande tjänsteförslagsnämndens ställning och sammansättning
valde riksdagen en något annorlunda lösning än som förordats i propositionen.
Riksdagens beslut i denna del innebar att tjänsteförslagsnämnden
fick ställning av ett i förhållande till centralmyndigheten helt fristående
organ och att centralmyndighetens chef inte borde vara självskriven ordförande
i tjänsteförslagsnämnden. I justitieutskottets av riksdagen godkända
betänkande anförs i denna del följande (s. 20 f.):

Vad angår tjänsteförslagsnämndens ställning och sammansättning tvekar
utskottet om lämpligheten av den ordning som departementschefen förordar.
I likhet med motionärerna finnér utskottet av principiella skäl att avgivande
av förslag vid tillsättning av ordinarie domartjänster hör till de administrativa
uppgifter som inte bör ligga inom centralmyndighetens kompetensområde.
Nämnden bör därför inta ställningen som ett i förhållande till centralmyndigheten
helt fristående organ. Samma skäl talar för att centralmyndighetens
chef inte bör vara självskriven ordförande i tjänsteförslagsnämnden. Dennes
speciella erfarenheter och kunskaper bör emellertid tillvaratas genom att
han ingår i nämnden. Beträffande ordförandeskapet har utskottet stannat
för att regeringen - med hänsyn till sakens grannlaga natur - bör utse ordförande.
Mot departementschefens förslag om nämndens sammansättning
i övrigt har utskottet ingen erinran. Om domarutredningens förslag om
en öppnare domarbana genomförs, får frågan givetvis prövas på nytt. Det
ter sig naturligt att nämndens kansligöromål utförs inom centralmyndigheten
som har samlad tillgång till persondata rörande all domarpersonal.

Vad utskottet i anledning av propositionen och motionerna 1974:1990,
1974:1991 och 1975:1103 anfört om tjänsteförslagsnämndens ställning och
sammansättning bör ges regeringen till känna.

Genom beslut den 12 juni 1975 förordnade regeringen generaldirektören
i domstolsverket Mats Börjesson till ordförande i tjänsteförslagsnämnden
från den 1 juli 1975 tills vidare, dock längst till den 30 juni 1978.

KU 1975/76:50

289

Bilaga 20

PM angående regeringens handläggning av vissa tillsättningsärenden
inom universitetsförvaltningen

Kungl. Maj:t meddelade den 7 juni 1974 beslut i besvärsärenden rörande
tillsättande av extra universitetslektor i organisk kemi vid universitetet i
Lund.

Under beredningen i utbildningsdepartementet remitterades ärendet till
vederbörande tjänstetillsättningsnämnd vid Lunds universitet. Nämnden
avstyrkte bifall till besvären. Majoriteten i nämnden avgav ett särskilt yttrande
vari uttalades kritiska synpunkter på klagandens tjänstgöringsmeriter.
Klaganden kompletterade därefter besvären med ett sakkunnigutlåtande,
vari han bland andra satts på förslag till en professur vid ett utländskt universitet.
Tjänstetillsättningsnämnden bereddes tillfälle att yttra sig över denna
komplettering men avstod. Ordföranden i nämnden tillställde emellertid
departementsrådet Birger Halle i utbildningsdepartementet ett brev med
tidningsurklipp som innehöll negativa uttalanden om det utländska universitetet
i fråga. Brevet diariefördes inte i departementet.

Klaganden anmälde den underlåtna diarieföringen till JO, som i brev
till klaganden den 2 februari 1975 anförde följande:

I skrivelse hit har Ni klagat på att i ett besvärsärende hos Kungl. Maj:t
en till departementsrådet Birger Halle, utbildningsdepartementet, ställd skrivelse
från Anna-Britta Hörnfeldt av den 6 maj 1974 inte diarieförts. Ni
anför att skrivelsen ”undandrogs följaktligen Kungl. Maj:ts bedömning och
omnämns heller icke i beslutet”.

Från Halle har inhämtats att skrivelsen av förbiseende inte diarieförts.
Den bilades dock akten, beaktades vid handläggningen och togs upp vid
föredragning av besvärsärendet.

Även om ifrågavarande skrivelse enligt vedertagen praxis skulle ha diarieförts
har underlåtenheten enligt Hålles uppgift inte haft några konsekvenser
för handläggningen i övrigt i besvärsärendet. Ni har också enligt
egen uppgift delgivits skrivelsen. Vid sådana förhållanden finnér jag inte
skäl till antagande att ansvarsgrundande tjänstefel begåtts i påtalat hänseende.
Jag får därför meddela Er att jag ej går vidare i saken.

Det kan nämnas att ordföranden i tjänstetillsättningsnämnden dömdes
för tjänstefel för förfaringssättet att tillställa departementet tidningsurklippet
och därigenom söka påverka utgången av besvärsärendet.

Konstitutionsutskottet har tidigare i samband med granskningsarbetet tagit
upp vissa frågor rörande diarieföringen i statsdepartementen (KU 1974:22
s. 29 och 1975:12 s. 17). Utskottet har därvid anslutit sig till en inom statsrådsberedningen
utarbetad promemoria, vari bl. a. framhålls, att det förhållandet
att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman per 19

Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

290

sonligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett privat
meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller
för att påverka handläggningen i eller avgörandet av ett ärende är den att
anse som allmän även om den exempelvis ställts till en departementschef
eller till viss namngiven tjänsteman. Vid sådant förhållande skall handlingen
omgående överlämnas för registrering. Avser handlingen däremot mottagarens
rent personliga angelägenheter eller har den ställts till honom i hans
egenskap av medlem i någon organisation är den inte att anse som allmän
och behöver således inte diarieföras.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har i sitt slutbetänkande
(SOU 1975:22) föreslagit ett stadgande av innebörd att som allmän
handling inte skall avses brev eller annat personligt meddelande om det
uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta
sig med (se betänkandet s. 37-38 och 145).

KU 1975/76:50

291

Bilaga 21

PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens begäran
om förslag till höstriksdagen 1975 om ändring i kapitalbeskattningen

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975:92 om sänkning av den statliga
inkomstskatten m. m. anförde skatteutskottet (SkU 1975:25) med anledning
av motioner med yrkanden om lättnader i förmögenhetsbeskattningen för
att eliminera verkningarna av höjda taxeringsvärden på fast egendom följande: Med

anledning av motionerna vill utskottet endast erinra om att skattepliktsgränsen
för förmögenhetsbeskattningen höjdes genom beslut av riksdagen
förra året med tillämpning fr. o. m. 1975 års taxering från 150 000
till 200 000 kr., vilket delvis motiverades med de väntade höjningarna av
taxeringsvärdena vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. I samband därmed
höjdes gränsen för enprocentsskiktet i förmögenhetsskatteskalan från
250 000 till 275 000 kr. Vidare ändrades värderingsreglerna i fråga om vissa
tillgångar nedlagda i företag, vilka regler innebär lättnader i kapitalbeskattningen
för familjeföretagen. På grund härav och då företagsskatteberedningen
fått tilläggsdirektiv att utreda frågan är utskottet inte nu berett tillstyrka
ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen på grund av höjda
taxeringsvärden. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 194 i denna
del och till motionerna 684 och 708.

I en reservation (c, m, fp) till betänkandet anfördes i stället:

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att riksdagen - på förslag
av skatteutskottet - förra året begärde utredning om möjligheterna till ändringar
i kapitalbeskattningen i syfte att underlätta små och medelstora företags
problem med avseende på kapitalbeskattningen i samband med bl. a.
generationsväxlingar i företagen. Finansministern har senare i särskilda tillläggsdirektiv
gett företagsskatteberedningen i uppdrag att ta upp frågan.

Enligt utskottets uppfattning är det under dessa omständigheter angeläget
att hindra ytterligare skärpningar av kapitalbeskattningen under den tid som
utredningsarbetet pågår. Höjningarna av taxeringsvärdena vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering kommer genom sina verkningar på båda förmögenhets-
och arvsbeskattningen att försvåra familjeföretagens situation ytterligare.
Justeringar bör därför skyndsamt vidtas i gällande lagstiftning för
att begränsa verkningarna när det gäller kapitalbeskattningen av de höjda
taxeringsvärdena. Förslag härom bör i enlighet med yrkandena i motionerna
194, 684 samt 708 läggas fram för riksdagen under hösten 1975. Utskottet
tillstyrker således bifall till de nämnda motionerna.

1 reservationen hemställdes därför, att riksdagen skulle hos regeringen
begära förslag under hösten 1975 om ändringar i kapitalbeskattningslagen
i syfte att begränsa skärpningen av förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningslagen
till följd av de aktuella taxeringsvärdeshöjningarna. Vid kammarbehandlingen
vann efter lottning reservationens förslag.

KU 1975/76:50

292

Något förslag av ovannämnda innebörd förelädes inte riksdagen hösten
1975.

I sammanhanget kan vidare hänvisas till frågedebatten den 6 november
1975 mellan finansminister Sträng och herr Josefson (c) (prot. 1975/76:17).

KU 1975/76:50

293

Bilaga 22

PM angående regeringens åtgärder med anledning av kyrkomötets skrivelser
1963, 1968 och 1975 till regeringen (Kungl. Maj:t) om bestämmelser
av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser Bakgrund Riksdagen

antog 1963 förslag till lag om gravrätt m. m. (1963:537). I övergångsbestämmelse
föreskrevs att lagen 1916:94 om nyttjanderätt till gravplats
skulle upphöra att gälla då den nya lagen (1 januari 1964) skulle träda
i kraft. 1916 års lag hade stiftats och ändrats i för kyrkolag föreskriven
ordning varför Kungl. Maj:t i skrivelse till kyrkomötet (1963:2) begärde
dess yttrande huruvida kyrkomötet godkände övergångsbestämmelserna såvitt
gällde upphävandet av 1916 års lag. Den nya gravrättslagen stiftades
som vanlig lag (prop. 1963:141, 3 LU 1963:27) alltså utan medverkan av
kyrkomötet. Frågan om lagens legislativa natur - behandlades av departementschefen,
som i frågan anförde följande:

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat
frågan om den föreslagna lagstiftningens legislativa natur.
Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfästning
och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna
fråga till de förslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den
för kyrkolag förskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år
1921 i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka
inbetalats för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrkomöteskommittén
i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter m. m.(SOU 1955:47). Kommittén-som ansåg
tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur - uttalade, att kyrkan
visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick
men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild
grav å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand
var kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse.
1 det utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller
några bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock
icke enig i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen
Hultgren, ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära
samband som består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att - med hänsyn till det nära
sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jordfästning
tidigare skulle ske - anse lagstiftningen om begravningsplatser och
gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrkolag.
Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelsesätt
nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats användes numera
även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och i ökad

KU 1975/76:50

294

utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyrkan.
Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt skilda
från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då den borgerliga
kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa förändringar
kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om begravningsplatser
och vad därmed äger samband får anses sakna intresse
för kyrkan, men med hänsyn till lagstiftningens betydelse även för andra
än kyrkans medlemmar kan lagstiftningens innehåll ej bestämmas enbart
efter kyrkans värderingar. Det torde för övrigt förhålla sig så, att det på
förevarande rättsområde i allmänhet ej råder några mer markerade åsiktsskillnader.
I kravet på lämpliga, välordnade och värdiga begravningsplatser
kan såväl kyrkliga som andra intressen förena sig, och detsamma gäller
kravet på ändamålsenliga former för upplåtelse av och förfogande över gravplats.

Det anförda innebär enligt min mening, att lagstiftningen om begravningsplatser
och gravar ej kan anses vara av kyrkolags natur. Ett genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen kräver därför icke kyrkomötets
medverkan, i vidare mån än att dess samtycke förutsättes för att upphäva
1916 års lag, som tillkommit under medverkan av kyrkomötet.

Vid granskningen i lagrådet anförde en ledamot, regeringsrådet Holmgren,
särskilt yttrande rörande lagens legislativa natur och ansåg att lagförslaget
och i vart fall de efter 5 § följande stadgandena borde underställas kyrkomötet
för godkännande.

1963 års kyrkomöte

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 behandlades av kyrkolagsutskottet tillsammans
med en motion (1963:3) i vilken yrkades bl. a. att kyrkomötet skulle motsätta
sig ett upphävande av 1916 års lag av nyttjanderätt till gravplats. Utskottet
tillstyrkte godkännade av skrivelsen men föreslog även att kyrkomötet skulle
begära att Kungl. Maj:t ville utarbeta och för riksdag och kyrkomöte framlägga
ett sådant tillägg av kyrkolags natur till den nya lagen om gravrätt
m. m. ett skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatsers
helgd och kristna karaktär räknas. En reservation till förmån för motionen
avgavs.

Kyrkomötet biföll, efter lång debatt och votering, utskottets förslag (Kskr
1963:22).

1968 års kyrkomöte

1 Kungl. Maj:ts skrivelse 1968:11 till kyrkomötet med uppgift om behandlingen
av kyrkomötets skrivelser angavs att Kskr 1963:22 ej var slutbehandlad.

I motionen 1968:11 av herr Strandberg hemställdes att kyrkomötet i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller att bestämmelser av kyrkolags natur till
skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser måtte föreläggas
nästkommande kyrkomöte. Motionären anförde:

KU 1975/76:50

295

1963 års kyrkomöte godkände, med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 2, en övergångsbestämmelse i det av samma års riksdag antagna förslaget
till lag om gravrätt, varigenom lagen 24 mars 1916 om nyttjanderätt till
gravplats upphörde att gälla. Mötet hade därmed godtagit uppfattningen
att den nya lagen inte hade kyrkolags karaktär, och framtida lagstiftning
på gravrättens område kommer således att ske utan kyrkomötets medverkan.

Vid debatten i kyrkomötet den 27 september 1963 utfäste sig statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, sedan bestämda önskemål därom uttalats
att till nästa kyrkomöte framlägga förslag till bestämmelser av kyrkolags
natur, ägnade att utgöra ett skydd för bevarandet av den kristna
karaktären hos i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser. Vid
innevarande kyrkomöte föreligger emellertid icke någon skrivelse med förslag
av antytt slag från Kungl. Maj:ts sida. Behovet för kyrkan av bestämmelser
med denna innebörd kvarstår och har snarast förstärkts, bl. a. på
grund av ovissheter om det framtida huvudmannaskapet för begravningsplatserna.
Det synes fördenskull angeläget att kyrkomötet medverkar till
att sådana utan ytterligare dröjsmål kommer till stånd.

Kyrkolagsutskottet (K 1968:17) uppgav i sitt betänkande att en promemoria
utarbetats inom justitiedepartementet med anledning av 1963 års kyrkomötes
anhållan. Promemorian, som remissbehandlats, innehöll förslag
till lag med särskilda bestämmelser till skydd för allmänna begravningsplatser
som invigts i svenska kyrkans ordning. Utskottet anförde att i promemorian
framlagt lagförslag av de kyrkliga remissinstanserna fullt tillgodose
det skyddsbehov som ansågs med kyrkomötets skrivelse 1963 och
bedömdes i övrigt väsentligen gynnsamt.

Utskottet tillstyrkte motionen. Kyrkomötet följde utskottet (Kskr
1968:19).

1970 års kyrkomöte

I Kungl. Maj:ts skrivelse 1970:8 till kyrkomötet med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av kyrkomötets skrivelser angavs att Kskr
1963:22 och 1968:79 var beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1975 års kyrkomöte

I regeringens skrivelse 1975:6 till kyrkomötet med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t/regeringen av kyrkomötets skrivelse angavs
att Kskr 1963:22 och 1968:19 var beroende av regeringens prövning.

I motionen 1975:11 av herr Strandberg togs frågan åter upp. Motionären
ansåg att krykomötet ånyo borde göra en framställning till regeringen i
likhet med 1963 och 1968. Motionären hänvisade till uttalanden av dåvarande
justitieministern i samband med kyrkomötets behandling 1965 av
frågan.

Kyrkolagsutskottet (K 1975:11) anförde i sitt betänkande följande:

Såsom 1963 års kyrkolagsutskott framhöll är begravningsplats, som invigts
i svenska kyrkans ordning på ett med kyrkorummet jämförligt sätt avskild

KU 1975/76:50

296

och helgad. Ett lagfäst skydd för sådana platsers helgd och kristna karaktär
framstår alltjämt som ett viktigt önskemål. Utskottet biträder därför motionärens
yrkande och hemställer alltså att kyrkomötet med bifall till ifrågavarande
motion, nr 11, hos regeringen anhåller att bestämmelser av kyrkolags
natur till skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser
måtte föreläggas nästkommande kyrkomöte.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan (Kskr 1975:10).

Justitiedepartementet

Från departementet har inhämtats (feb. 1976) att kyrkomötets förevarande
skrivelser är beroende av regeringens prövning.

Pågående överläggningar mellan stat och kyrka (jfr KU 1975/76:20 och 38)

1 mars 1975 tillsattes fyra arbetsutskott med representanter för stat och
kyrka. Ett av dessa behandlar frågan om kyrkans medverkan i begravningsväsendet.

KU 1975/76:50

297

Innehållsförteckning

Sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. . 2

Utskottets granskning

1. Handläggning av besvärsärenden 5

2. Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor . 14

3. Kommittéväsendet under år 1975 18

4. Remisser till lagrådet 19

5. Utgivningen av Svensk författningssamling 20

6. Propositionsavlämnandet till riksdagen 26

7. Riksdagens skrivelser till regeringen 31

8. Behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer
32

9. Vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m. (statsministerns

skriftväxling med viss regeringschef samt inskränkningar i skoimporten)
36

10. Angående bistånd till Angola 37

11. Fråga om datalagens tillämpning i visst fall (Readers Digest AB) 38

12. Bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen .. 39

13. Bidrag från clearingfonden för olja 40

14. Fråga om viss SÄPO-verksamhet 42

15. Angående regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två

japanska medborgare 43

16. Angående export av krigsmaterial till Pakistan 45

17. Vissa frågor beträffande trafiktillstånd (veckoslutstrafik med buss

för värnpliktiga) 46

18. Övriga frågor 47

a) Vetebiståndet

b) Utlandssvenskarnas rösträtt

c) Direktiv till läkemedelsindustridelegationen

d) Utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsverket e)

Handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende
0 Vissa särskilda frågor

regler i grundlag beträffande FiU/SkU handläggning
av vissa skattefrågor
vissa frågor rörande kapitalbeskattningen
behandlingen av vissa allmänna kyrkomötets skrivelser
till regeringen angående lagskydd för invigd
begravningsplats
- vissa frågor rörande familjepolitiken

KU 1975/76: 50 298

Bilaga Sid.

1 Konseljärenden 1974 och regeringsärenden 1975

Tabellarisk översikt 72

2 PM om handläggningen av besvärsärenden hos

regeringen 74

3 PM angående vissa frågor rörande departementens
informationssekreterare 212

4 PM angående utredningsväsendet 214

5 PM angående remisser till lagrådet 217

6 A Sammanställning över vid vilka tidpunkter de av

1975 års författningar som har trätt i kraft resp.
den 1 juli 1975 och den 1 januari 1976 har sänts
ut från tryckeriet 221

6 B Förteckning över rättelseblad för SFS 1975 .. 223

7 A Antalet propositioner samt spridningen i propo sitionsavlämnandet

under åren 1971-1975 .... 227

7 B Försening i propositionsavlämnandet under åren

1971-1975 228

7 C Propositionsavlämnandet under 1975 års riksmöte 229

7 D Försening i propositionsavlämnandet under vår sessionen

1974 230

8 Regeringens behandling av riksdagens skrivelser

den 1 december 1974-30 november 1975 .... 231

9 PM angående riksdagsbeslut rörande kollektivanslutning
till politiska partier 232

10 A PM av justitieombudsman Bertil Wennergren an gående

utvisning enligt terroristlagen av deltagare
i ambassadockupation 1975 237

10 B Vissa bestämmelser beträffande verkställighet av

utvisning 240

11 PM angående fråga om viss skriftväxling mellan

statsministern och utländsk regeringschef .... 241

12 PM angående ifrågasatt hörande av utrikesnämnden
före regeringens beslut om viss begränsning

av skoimporten 244

13 PM med vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser
i Angola 249

14 PM rörande regeringens beslut att bevilja Readers

Digest AB tillstånd att upprätta centralt personregister
256

15 PM angående vissa frågor med anknytning till ter rängkörningslagen

(1975:1313) och terrängtrafikkungörelsen
(1972:594, ändrad 1975:1315) .... 265

KU 1975/76: 50 299

Sid.

16 PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående
bidrag från clearingfonden för olja ... 268

17 PM angående regeringens beslut rörande tillämp ningen

i visst fall av bestämmelserna i förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automo biltrafik

(yrkestrafikförordningen) 278

18 PM med vissa uppgifter om svenskt vetebistånd

till svältdrabbade länder 282

19 PM angående regeringens förordnande av ordfö rande

i tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
287

20 PM angående regeringens handläggning av vissa

tillsättningsärenden inom universitetsförvaltningen
289

21 PM angående regeringens åtgärder med anledning

av riksdagens begäran om förslag till höstriksdagen
1975 om ändring i kapitalbeskattningen . 291

22 PM angående regeringens åtgärder med anledning

av kyrkomötets skrivelser 1963, 1968 och 1973
till regeringen (Kungl. Majit) om bestämmelser
av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans

ordning invigda begravningsplatser 293

Gotab, Stockholm 1976