med anledning av berättelse om Nordiska rådets 25:e session (Betänkande 1977/78:UU1 Utrikesutskottet)

UU 1977/78

Utrikesutskottets betänkande
1977/78:1

med anledning av berättelse om Nordiska rådets 25:e session

Nordiska rådets svenska delegation har i redogörelse 1976/77: 21
lämnat en berättelse angående rådets tjugofemte session, som ägde rum
i Helsingfors den 31 mars—3 april 1977. Förhållandet att rådet vid
detta tillfälle kunde fira sitt 25-årsjubileum satte sin prägel på sessionen.

I berättelsen redogörs i första hand för de ärenden som föranledde
rådet att anta 18 rekommendationer och fem yttranden till det nordiska
ministerrådet rörande samarbete på olika verksamhetsområden men
även för andra frågor och beslut vid sessionen i fråga.

Rekommendationerna och yttrandena avsåg bl. a. ett nordiskt handlingsprogram
på arbetsmiljöområdet, en utredning om konsekvenserna
av en betydande arbetstidsförkortning, ett program för samarbete på
social- och hälsovårdsområdet, ett samnordiskt program för motverkan
av alkoholbruk i trafiken, en undersökning av möjligheterna för nordiskt
samarbete beträffande hantering och lagring av radioaktivt avfall,
initiativ till avtal om gränskommunalt samarbete, ett nytt handlingsprogram
för samarbete inom byggsektorn, en fortsatt utbyggnad av det
biståndspolitiska samarbetet och ett handlingsprogram för förbättrad
språkförståelse i Norden.

I redogörelsen refereras vidare främst de svenska inläggen i sessionens
generaldebatt. I debatten förekom många återblickar på rådets
verksamhet under gångna år, värderingar av vad rådet lyckats åstadkomma
liksom bedömningar av det nordiska samarbetets möjligheter i
framtiden.

* * *

Nordiska rådet 25 år

Nordiska rådets 25-åriga tillvaro synes kunna motivera att här ges
en kortfattad bakgrundsredogörelse för dess tillkomsthistoria och för
det samarbete som vuxit fram i rådets hägn liksom för de organisatoriska
och institutionella former som detta samarbete iklätt sig.

Historik

Det var i hög grad på danskt initiativ som den i breda kretsar dryftade
tanken att bilda ett nordiskt råd kom att bli omsatt i verklighet.
Härtill synes paradoxalt nog ha bidragit den besvikelse många kände
över de felslagna förhandlingarna i slutet av 1940-talet om ett skandi -

1 Riksdagen 1977/78. 9 sami. Nr 1

UU 1977/78:1

naviskt försvarsförbund. Misslyckandet härvidlag blev sålunda en sporre
till att så mycket mer energiskt samlas kring andra samarbetsområden
än försvarsfrågorna, där de nordiska länderna hade valt att gå skilda
vägar.

Förslaget om regelbundna möten mellan de nordiska ländernas riksdagar
framfördes i augusti 1951 vid ett delegerademöte i Stockholm med
det nordiska interparlamentariska förbundet (en avläggare till Interparlamentariska
unionen) och fick där ett prompt gensvar. Mötet uttalade
sig för tanken att skapa ”ett organ bestående av valda företrädare för
parlamenten till regelbundet samråd inbördes och med regeringarna”.
I debatten härom hade från svensk sida pekats på de olyckliga erfarenheter
man hade gjort i Europarådet av den mur som där hade rests
mellan den parlamentariska församlingen och ministerkommittén, och
för det nordiska organets del hade i stället rekommenderats en rådsform
där varje delegation inbegrep representanter för såväl parlamentet som
regeringen. Så blev också fallet när förslaget om Nordiska rådets upprättande
— efter kommittéarbete och beredning i respektive regeringar —
konkretiserades i propositioner till riksdagarna (med undantag för Finland
som på detta stadium inte ansåg sig kunna delta) våren 1952. En
skillnad i förhållandet till det ursprungliga förslaget var att regeringsrepresentanterna
i rådet undantogs rösträtt. Den första sessionen med
Nordiska rådet kunde hållas i februari 1953, på dagen jämnt ett och
ett halvt år efter det att förslaget om dess upprättande hade lanserats
inom interparlamentariska förbundet. Finland anslöt sig tre år senare.

Till utgångspunkterna för rådets konstruktion hörde att det inte skulle
bli något nordiskt parlament med övernationella befogenheter. Det nordiska
samarbetet skulle liksom förut bygga på oinskränkt självbestämmanderätt
för medlemsländerna och på allas frivilliga bifall. Rådets
uppgift var sålunda närmast att främja tillkomsten av samstämmiga beslut
i medlemsländerna och att åstadkomma detta genom rekommendationer
till regeringarna. De valda ombuden för parlamenten skulle representera
olika politiska meningsriktningar och förutsattes agera i sin
personliga politiska egenskap och inte delegationsvis. Rådets funktion
blev — förutom att vara ett nordiskt debattforum — att behandla förslag
dels från regeringarna, dels från parlamentsombuden i rådet.

Under de första åren av rådets verksamhet tycks man ha haft svårt
att finna ett fullt tillfredsställande arbetssätt, inte minst till följd av en
brist på konkreta förslag från regeringssidan. Det var ju på en aktiv
växelverkan mellan rådet och regeringarnas insatser som rådets effektivitet
berodde. Ändå kunde under dessa år så pass betydande beslut
genomföras som överenskommelsen om den nordiska fria arbetsmarknaden,
konventionen om social trygghet och den nordiska passkonventionen.

Stor betydelse för att ingjuta ny vitalitet och organisatorisk stadga i

UU 1977/78:1

rådets arbete fick dels tillkomsten år 1962 av den nordiska samarbetsöverenskommelsen
(det s. k. Helsingforsavtalet), dels upprättandet år
1971 av Nordiska ministerrådet som ett särskilt organ för de nordiska
regeringarnas samarbete och Nordiska rådets presidiesekretariat samt av
ett ministerrådssekretariat två år senare. Härigenom stärktes på ett påtagligt
sätt grundvalarna för det nordiska samarbetet och möjliggjordes
både en fördjupning och breddning av detta.

I den nordiska samarbetsöverenskommelsen, som efterhand kompletterats
i vissa stycken, förband sig de nordiska länderna bl. a.

— att ytterligare utveckla samarbetet mellan länderna på det rättsliga,
kulturella, sociala och ekonomiska området samt i fråga om samfärdsel
och miljövård;

— att i så många avseenden som möjligt eftersträva enhetliga regler i
de nordiska länderna;

— att åstadkomma en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan länderna.

Helsingforsavtalet har senare utbyggts med särskilda avtal för vissa
samarbetsområden. Ett avtal om det kulturella samarbetet kom till år
1971, ett transportavtal år 1972 och en miljövårdskonvention år 1974.

Nordiska rådets organisation

I Nordiska rådet samarbetar de nordiska ländernas folkrepresentationer
och regeringar. Färöarna och Åland, som har viss självstyrelse,
är också representerade i rådet genom egna ombud. Rådet har rådgivande,
initiativtagande och kontrollerande funktioner och avger rekommendationer
till de nordiska ländernas regeringar eller till ministerrådet.
Nordiska rådet är också ett viktigt forum för den allmänna nordiska
debatten.

Rådet består av 78 valda medlemmar (därav från Danmarks folketing
16, Finlands riksdag 17, Islands allting 6, Norges storting och Sveriges
riksdag vardera 18, Färöarnas lagting 2 och Ålands landsting 1)
och av ett valfritt antal regeringsrepresentanter. Medlemmarna väljs av
respektive länders parlamentariska församlingar, medan regeringsrepresentanterna
utses inom respektive regeringar. Rådets presidium består
av fem ledamöter, en från varje medlemsland. Presidiet ansvarar för
rådets löpande angelägenheter mellan rådets årliga sessioner och biträds
härvid av ett samnordiskt presidiesekretariat och av de fem nationella
delegationssekretariaten. Presidiesekretariatet finns i Stockholm.

Nordiska rådet samlas till årliga sessioner som varar 5—6 dagar och
i allmänhet hålls i någon av huvudstäderna. Regeringsrepresentanterna
har inte rösträtt i rådet, ej heller representanterna för Färöarnas landsstyre
eller Ålands landskapsstyrelse.

Rådet har fem fasta utskott (ett juridiskt utskott, ett kulturutskott, ett
social- och miljöutskott, ett trafikutskott och ett ekonomiskt utskott) på
vilka de valda medlemmarna fördelas. Utskotten sammanträder 4—5

Kartong: S. 3 Diverse ändringar i styckena 1, 6 och 7

UU 1977/78:1

gånger mellan sessionerna för att förbereda de ärenden som skall behandlas
i plenarförsamlingen.

Ett ärende aktualiseras i rådet huvudsakligen genom medlemsförslag
(motioner) och förslag från regeringar eller ministerrådet (propositioner).
Förslagen går som regel ut på remiss till myndigheter och organisationer
i de fem länderna innan de utskottsbehandlas. Utöver de fem
fasta utskotten finns en informationskommitté och en budgetkommitté.
I budgetkommittén ingår två representanter från vart och ett av de fem
utskotten. Dess främsta uppgifter är att medverka i budgetöverläggningar
med ministerrådet om de gemensamma nordiska budgetmedlen och
att vara rådets kontrollorgan vis-å-vis Nordiska ministerrådet.

Nordiska ministerrådet

Nordiska ministerrådet ansvarar för samarbetet mellan de nordiska
ländernas regeringar samt mellan regeringarna och Nordiska rådet. Ministerrådet
har att fullgöra de uppgifter som följer av Helsingforsavtalet
och att i övrigt behandla frågor av betydelse för det nordiska samarbetet.

I ministerrådet ingår en eller flera regeringsmedlemmar från varje
land. Ministerrådet kan vara sammansatt av särskilt utsedda s. k. samarbetsministrar
eller av fackministrar eller av en kombination av dessa.
Det sammanträder således med olika sammansättning alltefter frågornas
natur. Varje land har en röst och besluten, som skall vara enhälliga, är
bindande för medlemsländerna.

Det åligger varje lands regering att utse en särskild minister, som har
till uppgift att svara för samordningen av nordiska samarbetsfrågor och
för regeringarnas kontakter med Nordiska rådet.

Inför varje ordinarie session i Nordiska rådet skall ministerrådet avge
rapport om det gångna årets verksamhet och om planerna för det fortsatta
samarbetet. För varje rekommendation som rådet avgivit skall
ministerrådet dessutom lämna meddelande om vilka åtgärder som vidtagits.

Ministerrådet bistås i sitt arbete bl. a. av 15 ämbetsmannakommittéer,
som var och en har ansvar för ett särskilt samarbetsområde.

Ministerrådet biträds i sitt arbete vidare av ett ministerrådssekretariat
i Oslo och ett sekretariat för kulturfrågor i Köpenhamn.

Ett nära samarbete äger rum mellan Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet. Parlamentariker och regeringsrepresentanter möts både
vid sessionerna och vid andra tillfällen, t. ex. vid vissa utskottsmöten.
Rådets budgetkommitté överlägger regelbundet med samarbetsministrarna.
Nordiska rådets sekreterarkollegium, som består av presidiesekreteraren
och de nationella delegationernas huvudsekreterare, diskuterar
vid flera tillfällen per år frågor av gemensamt intresse med samarbetsministrarnas
ställföreträdare.

UU 1977/78:1

Viktigare samarbetsresultat
Nordiska rådet har verkat i 25 år och av alla de resultat som kan tillskrivas
rådets arbete är det några som särskilt står i förgrunden:

— år 1954 trädde överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad
i kraft;

— år 1955 undertecknades konventionen om social trygghet, som garanterar
flyttade nordiska medborgare samma förmåner som inflyttningslandets
medborgare;

— år 1957 tillkom den nordiska passkonventionen;

— år 1971 ingicks ett kulturavtal för att stärka det nordiska samarbetet
på kulturområdet;

— år 1973 ingicks överenskommelsen om samarbete på transport- och
kommunikationsområdet;

— år 1973 inrättades Nordiska industrifonden med uppgift att stödja
finansieringen av industriella nordiska projekt;

— år 1976 trädde den internationellt sett unika nordiska miljöskyddskonventionen
i kraft;

— år 1976 tillkom den nordiska investeringsbanken som sammanlagt
kan ge lån motsvarande 5 miljarder kronor till investeringar och
export av gemensamt nordiskt intresse;

— på initiativ från Nordiska rådet har nordiska medborgare numera
rätt att rösta i kommunala val efter tre års vistelse i annat nordiskt
land;

— efter beslut vid Nordiska rådets 25:e session 1977 har gränskommuner
fått rätt att samarbeta över riksgränserna.

En stor del av det nordiska samarbetets resultat avser dock betydligt
mera ”vardagsnära” frågor, som är av stor betydelse för de många människor
som direkt berörs. Några exempel:

— studiesocialt stöd kan utnyttjas i de andra nordiska länderna på
samma villkor som i hemlandet;

— nordisk tentamensgiltighet för vissa utbildningar;

— gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, tandläkare, sjukgymnaster
och farmaceuter;

— sjukvårdssamarbete i gränsdistrikten;

— elnäten har kopplats samman, produktion, distribution och konsumtion
av elenergi samordnas av Nordel;

— postportot från ett nordiskt land till ett annat följer i regel inrikestaxan; —

statliga myndigheter kan i flertalet ärenden ta direkt kontakt med
varandra utan att behöva gå via utrikesdepartementen;

— Nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg ger vidareutbildning inom
den allmänna hälsovården.

Av de hittills över 600 antagna rekommendationerna har ungefär
60 % genomförts helt eller delvis, 23 % är fortsatt under behandling
medan ca 17 % avskrivits utan att deras syften kunnat uppnås.

En utredning från år 1975 har visat att de sammanlagda kostnaderna
för nordiskt samarbete inte för något nordiskt land överstiger 1 promille
av respektive lands statsbudget. För Sveriges del utgjorde de samman -

UU 1977/78:1

lagda beräknade kostnaderna under budgetåret 1974/75 ca 46 milj. kr.
eller ca 47 % av de totala nordiska utgifterna för nordiskt samarbete
(ca 98,4 milj. kr.). Av de sistnämnda fördelade sig kostnaderna för
olika samarbetssektorer i storleksordning på följande sätt, i relativa tal:
kulturellt samarbete 38,5 %, ekonomiskt samarbete 35 %, socialpolitiskt
samarbete 9,5 %, Nordiska rådet 7,5 %, Nordiska ministerrådet 4 %,
trafiksamarbete 4 % samt juridiskt samarbete 1,5 %.

Utskottet

Det nordiska samarbetet har tack vare Nordiska rådet nått en imponerande
bredd och berör i dag på ett eller annat sätt de flesta samhällsområden.
Det har därmed blivit ett grundläggande inslag i både
in- och utrikespolitiken.

Rådet har inte minst på senare år visat stor livskraft, förmåga till förnyelse
och smidig anpassning till konkreta behov.

När ministerrådet tillkom och de administrativa organen utbyggdes,
yppades vissa farhågor för byråkratisering och för att det parlamentariska
rådet skulle ställas i skuggan. Dessbättre har dessa farhågor
till största delen visat sig obefogade. Tvärtom har det kunnat göras
gällande att en vitalisering i rådsarbetet därmed inträdde och att de
parlamentariska initiativen härigenom fick ett starkare och snabbare
gensvar från regeringssidan.

I jämförelse med andra internationella samarbetsorgan har de nordiska
klarat sig med en förhållandevis blygsam administrativ apparat.
För den fortsatta effektiviteten är det emellertid av vikt att också framgent
ge akt på faran för onödig ansvällning av administration och dokumentproduktion.
Rådets nya budgetkommitté har härvidlag ett särskilt
ansvar. I samma syfte bör man likaså oavlåtligt sträva efter att arbetet
koncentreras på huvudsaker och att det koordineras på bästa sätt.

Begränsning till väsentliga ting, måttfullhet i fråga om dokumentationsvolymen
och framför allt överskådlighet i rapporteringens framställningssätt
har också stor betydelse för parlamentarikernas möjligheter
till insyn och kontroll liksom för pressens och allmänhetens möjligheter
att följa och själva engagera sig i de nordiska samarbetsfrågoma.

Det kan också bidra till att de nordiska frågorna får ett större utrymme
i medlemsländernas parlamentsdebatter där de ofta fått spela en
rätt undanskymd roll. Tvivelsutan skulle Nordiska rådets verksamhet
kunna vara bättre förankrad hos de riksdagsledamöter som inte ingår i
rådsdelegationema. De ansträngningar som görs — bl. a. på initiativ av
rådets informationskommitté — för att effektivare sprida lättillgänglig
information om rådet och det nordiska samarbetet förtjänar allt stöd.

Det nordiska samarbetet har också fått en stark position inom internationell
politik utanför Norden. Även om Nordiska rådet anser sig för -

UU 1977/78:1

hindrat att på något mera förpliktande sätt behandla utrikes- eller säkerhetspolitiska
frågor, är det uppenbart att det breda nordiska samarbete
som utvecklats i rådets hägn indirekt kraftigt har bidragit till att
stärka de nordiska ländernas inflytande vid internationella överläggningar
av olika slag. Det gäller framför allt vid förhandlingar inom FNsystemet,
där ett samordnat eller gemensamt uppträdande från nordisk
sida ofta förekommer.

Omvänt utgör denna nordiska samverkan på det internationella planet
liksom den säkerhetspolitiska balans som de facto råder i Norden i sin
tur otvivelaktigt ett styrkebälte för det samarbete kring konkreta samhällsfrågor
som bedrivs inom Nordiska rådet.

Med dessa kommentarer i anledning av berättelsen från Nordiska
rådets tjugofemte session hemställer utskottet

att riksdagen lägger redogörelsen 1976/77: 21 till handlingarna.

Stockholm den 10 november 1977

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s), förste vice talmannen Torsten Bengtson (c), Erik
Adamsson (s), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Sture Ericson (s),
Sture Korpås (c), Gertrud Sigurdsen (s), David Wirmark (fp), Rolf
örjes (c), Axel Andersson (s) och Erik Blom (m).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770059

■ ■'j •.! i . ■ I-:: ■ 1

■

■ * f-< ■ : U . .! i... . i . i:

' . n / ii »lo ..i

■ '

BI. Ti ■: ■. 1» .

'i ■■■ ■ .. ,’i

;• jj ! : '• i .il». ■

•-> '!■■■ 1
-

■ 1 N - ■ ; ■ 1 i>-j ■’

■ 1 :