Märkning av textilier
Betänkande 1992/93:LU12
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU12
Märkning av textilier
Innehåll
1992/93 LU12
Propositionen
I proposition 1992/93:33 föreslår regeringen (Civildepartementet) att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om märkning av textilier.
Lagförslaget återfinns i bilaga till betänkandet.
Utskottet
Genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) har Sverige åtagit sig att införliva vissa rättsakter från EG på olika sakområden. Till de rättsakter som omfattas av EES-avtalet hör tre EG-direktiv om benämningar på textila fibrer och märkning av textilprodukter samt metoder för kvantitativ analys av fiberblandningar. Vidare finns på det textila området också två EG-rekommendationer, vilka de avtalsslutande parterna har åtagit sig att beakta.
I propositionen föreslås att ovannämnda EG-bestämmelser införlivas med svensk rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Erforderliga bemyndiganden föreslås bli meddelade i en särskild lag, benämnd lag om märkning av textilier.
Av propositionen framgår att regleringen i EG:s märkningsdirektiv och övriga akuella rättsakter är mycket detaljerad och i stor utsträckning av teknisk karaktär. Mot denna bakgrund framhålls i propositionen att föreskriftsrätten så långt möjligt bör delegeras. Genom den föreslagna bemyndigandelagen kan också regeringen uppdra åt en av regeringen bestämd myndighet, förslagsvis Konsumentverket, att meddela erforderliga föreskrifter.
När det gäller det materiella innehållet kan konstateras att den föreslagna lagen skall tillämpas på textilier som tillhandahålls i näringsverksamhet. Med textilier avses varor som helt eller delvis består av textila fibrer. Vid utformningen av de detaljerade myndighetsföreskrifter som föranleds av åtagandet förutsätts i propositionen att detta arbete kommer att ske efter samråd med berörda branschorganisationer.
Konsumentverket föreslås också ha hand om tillsynen över att föreskrifterna följs. Tillsynsmyndigheten skall i första hand söka åstadkomma rättelse genom information och råd. Om dessa åtgärder inte är tillräckliga föreslås -- genom ett i lagen särskilt föreskrivet sanktionssystem -- att myndigheten ges möjlighet att meddela förelägganden och förbud i förening med vite. Överträdelser bör också enligt propositionen kunna lagföras straffrättsligt. Någon mer ingripande påföljd än böter bör dock inte komma i fråga. Det redovisade särskilda sanktionssystemet utesluter emellertid inte, enligt propositionen, att marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring ändock kan bli tillämpliga.
Propositionen har inte föranlett något motionsyrkande. Emellertid har Sveriges industriförbund inkommit med en skrivelse med vissa principiella invändningar mot Konsumentverkets roll som tillsynsmyndighet. Industriförbundets kritik tar sikte på den dubbla roll som Konsumentverkets generaldirektör får genom att denne också är konsumentombudsman (KO). I de fall som marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring skall tillämpas i fråga om exempelvis märkning av textilier kommer KO, enligt förbundet, att agera "åklagare" inför Marknadsdomstolen samtidigt som domstolen är tvungen att tillämpa de av Konsumentverket utfärdade tvingande märkningsföreskrifterna. Enligt Industriförbundet utgör en sådan ordning en oacceptabel sammanblandning av den lagstiftande och åklagande funktionen. Förbundet anser för sin del att en lösning av problemet skulle vara att skilja KO-funktionen från Konsumentverket och erinrar om att den Konsumentpolitiska utredningen har till uppgift att överväga bl.a. om KO skall få en mer självständig roll i förhållande till Konsumentverket. I avvaktan på resultatet av denna översyn bör, enligt Industriförbundet, regeringen utfärda de aktuella föreskrifterna.
Utskottet vill med anledning av Industriförbundets skrivelse framhålla följande. Enligt utskottets mening kan det i och för sig finnas fog för den principiella uppfattningen att KO bör ha en i förhållande till Konsumentverket mer självständig roll. Som Industriförbundet påpekar har dock den konsumentpolitiska kommittén enligt sina direktiv (dir. 1992:63) att bl.a. överväga om KO skall ges en organisatoriskt självständig ställning.
Vad gäller den av förbundet kritiserade ordningen enligt föreliggande lagförslag vill utskottet erinra om att en sådan ordning redan finns i prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft den 1 april i år. Enligt 12§ prisinformationslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om prismärkning m.m. och enligt 14§ nämnda lag skall marknadsföringslagen tillämpas om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt prisinformationslagen. Detta innebär i praktiken att vid överträdelse av de av Konsumentverket utfärdade föreskrifterna om prismärkning skall KO föra talan vid Marknadsdomstolen, som då har att pröva om överträdelsen står i strid med Konsumentverkets föreskrifter.
När det gäller den nu föreslagna lagen om märkning av textilier kan konstateras att den av Industriförbundet befarade situationen endast undantagsvis torde uppkomma, eftersom lagen om märkning av textilier innehåller särskilda sanktionsregler. Sålunda kan tillsynsmyndigheten -- Konsumentverket -- vid bristande efterlevnad av lagen meddela förelägganden eller förbud i förening med vite. Sådana beslut av Konsumentverket får överklagas till kammarrätten. Vidare skall enligt propositionen överträdelser av lagen om märkning av textilier kunna beivras straffrättsligt. Något ytterligare behov av att komma till rätta med överträdelser av märkningsföreskrifterna genom exempelvis marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring torde i praktiken knappast finnas.
Utskottet vill vidare framhålla att även om förslaget till lag om märkning av textilier inte varit föremål för lagrådsgranskning, så skedde en sådan granskning av förslaget till prisinformationslag. Lagrådet tog därvid inte särskilt upp den nu aktuella frågan i sitt yttrande. Inte heller har Lagrådet behandlat frågan i sitt yttrande över förslaget till lag om leksakers säkerhet (prop. 1992/93:111) där en likartad ordning föreslås gälla. Enligt vad utskottet inhämtat hade föredraganden av sistnämnda lagförslag inför Lagrådet uttryckligen pekat på den av Industriförbundet under remissbehandlingen framförda principiella kritiken om den dubbla roll som Konsumentverkets generaldirektör får genom att denne samtidigt är KO.
Ytterligare skäl kan enligt utskottets mening anföras till stöd för att inte nu frångå den i propositionen föreslagna ordningen. Utskottet vill därvid särskilt peka på att den delegerade föreskriftsrätten endast innefattar ett införlivande av de EG-rättsakter som omfattas av EES-avtalet. Konsumentverkets möjligheter till tolkningsutrymme är därför synnerligen begränsat. Vid en eventuell tvist huruvida föreskriften är i överensstämmelse med EG-direktivet har domstolen att göra en självständig prövning och kan också begära att EFTA-domstolen avger ett rådgivande yttrande i frågan.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till lag om märkning av textilier.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om märkning av textilier.
Stockholm den 19 november 1992
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s) och John Bouvin (nyd).
Propositionens lagförslag Förslag till Lag om märkning av textilier
Bilaga