Mänskliga rättigheter
Betänkande 1993/94:UU3
Utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU03
Mänskliga rättigheter
Innehåll
1993/94 UU3
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att regeringen skall verka för att normerna och principerna beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det multilaterala arbetet inom FN eller regionala samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta grupper av människor.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller enskilda folk 1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl. länder 2. Afghanistan 3. Kashmir 4. Sri Lanka 5. Kambodja 6. Angola 7. Moçambique 8. Nordirland 9. Ryssland
Till betänkandet har också fogats slutdokumentet från Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 14--25 juni 1993 (bilaga).
Motionerna
1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
1992/93:U608 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt bör verka för avskaffande av dödsstraffet, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s nya roll, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars medverkan i FN-samarbetet.
1992/93:U609 av Ingela Mårtensson och Olle Schmidt (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen i Mellersta Östern.
1992/93:U610 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att internationellt driva frågan om fri abort i enlighet med motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att internationellt driva frågan om lika lön för likvärdigt arbete i enlighet med motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för kravet på jämlik representation på internationella möten och konferenser i enlighet med motionen.
1992/93:U617 av Charlotte Branting och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för de mänskliga rättigheterna i Sri Lanka.
1992/93:U620 av Peeter Luksep (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av minoritetsfolkens situation i nordvästra Ryssland.
1992/93:U621 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav som Sverige i Europarådet och ESK bör ställa på Turkiet vad gäller amnesti för politiska fångar, avskaffande av dödsstraffet, tortyr och erkännande av de etniska minoriteternas rättigheter.
1992/93:U622 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheten att hjälpa den kurdiska regionregeringen i irakiska Kurdistan med ett informationskontor här i Sverige undersöks, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör arbeta för att FN:s blockad mot Irak upphävs för den kurdiska frizonen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör arbeta för att irakiska Kurdistan blir en demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.
1992/93:U626 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att en undersökningskommission sänds till Turkiet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att ett rådgivningsprogram för efterlevnaden av mänskliga rättigheter utarbetas för Turkiet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt bör arbeta för att en vapenvila och förhandlingar kommer till stånd mellan de stridande parterna i Turkiet.
1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den aktivt verkar för att fler länder tillträder resolutionerna om mänskliga rättigheter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka i internationella forum för att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skall stärkas, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att intensifiera arbetet för dödsstraffets avskaffande samt en uppföljningskonferens rörande anslutningen och efterlevnaden av tortyrkonventionen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att använda barn i pornografiskt syfte, att Sverige unilateralt beslutar att lägsta åldersgräns för att ta ut barn i militärtjänst skall vara 18 år samt att Sverige bör fortsätta att verka internationellt för samma åldersgräns, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige förklarar sig som fadder för Barnkonventionens genomförande.
1992/93:U632 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut i FN:s säkerhetsråd om åtgärder mot Unitas utländska samarbetspartner, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att FN:s säkerhetsråd skall besluta om sanktioner mot Unita, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om militärt eller annat bistånd för att återupprätta fredsprocessen och respekten för utslaget i det FN-övervakade valet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att planera mer långsiktiga FN-insatser för att konsolidera freden efter att val hållits, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av FN-resurser i Angola för demobilisering och integrering av soldaterna, återanpassning av barnsoldaterna, rehabilitering av handikappade och minröjning, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av MR-program och medverkan av FN:s MR-organ i FN:s fredsbevarande och fredsskapande operationer, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för särskilda FN-insatser i Moçambique för att förebygga en utveckling liknande den i Angola.
1992/93:U633 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra sammanhang bör verka för att i första hand den utlovade folkomröstningen i Kashmir kan äga rum.
1992/93:U637 av Bertil Persson m.fl. (m, fp, c, kds, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förberedelser för att etablera diplomatiska relationer med Afghanistan.
1992/93:U639 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att irakiska Kurdistan undantas från FN-blockaden mot Irak, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppnandet av ett kurdiskt informationskontor i Sverige.
1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att barn skyddas i krig.
1992/93:U643 av Claus Zaar och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om korruption i vissa u-länder, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anordnande av en internationell konferens om korruption, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om korruption i Europa, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om korruption och fri konkurrens.
1992/93:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten att få Thailands medverkan för att genomdriva FN:s handelssanktioner mot de röda khmererna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förstärkt FN-övervakning av gränsen Kambodja--Thailand, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att FN-trupperna stannar i Kambodja till dess en folkvald regering bildats, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kambodjas representation på Världkonferensen om de mänskliga rättigheterna.
1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för att den kurdiska frågan uppmärksammas både vad gäller mänskliga rättigheter och folkrätten, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd till medling mellan de stridande parterna i Turkiet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i lämpligt internationellt forum bör verka för att vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig samexistens, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör verka för att blockaderna mot irakiska Kurdistan upphör, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör stödja demokratiutvecklingen i irakiska Kurdistan.
1992/93:U650 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att vidta åtgärder i syfte att inga barn diskrimineras i enlighet med artikel 2 i Barnkonventionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att flickornas situation i världen integreras och särskilt belyses vid FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.
1992/93:U653 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nordirland.
1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige med kraft internationellt bör verka mot sexuell handel med barn och barnprostitution.
1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad.
1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser mot kvinnlig omskärelse internationellt.
1992/93:So430 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för global strategi mot aids.
1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska internationella insatser mot kvinnlig könsstympning.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den internationella kvinnokonferensen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnorepresentation inom FN-systemets organ.
Utskottet
Inledning
Utskottet har under en lång följd av år haft anledning att framföra kritik mot de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås runt om i världen, senast i betänkandena 1991/92:UU2 och 1992/93:UU3. Utskottet har i dessa sammanhang också yttrat sig över det svenska internationella engagemanget för skydd av dessa rättigheter och kommit med synpunkter och förslag på hur vi på svensk sida skall bidra till att främja en ökad respekt för och skydd av de mänskliga rättigheterna.
Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad del av den svenska utrikespolitiken. Att främja respekten för de mänskliga rättigheterna liksom att främja respekten för internationell rätt över huvud taget är centrala inslag i utrikespolitiken. Sverige har därför spelat en aktiv roll i uppbyggnaden av det internationella regelverket för de mänskliga rättigheterna. Omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna riskerar på sikt att leda till en försämrad säkerhetssituation. Bl.a. därför är ett fortsatt starkt svenskt engagemang för de mänskliga rättigheterna, såväl i multilaterala fora som i direkta kontakter med olika stater, angeläget.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s viktigaste organ för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Sverige var senast medlem av kommissionen under treårsperioden 1989--1991. Medlemskapet gav Sverige en särskild möjlighet att arbeta för framsteg i dessa frågor. Men även som observatör i kommissionen, vilket Sverige därefter har varit, finns möjlighet att aktivt delta och påverka skeendet. Som observatör i FN:s kommission för kvinnans ställning (Kvinnokommissionen) kan Sverige också verka pådrivande i frågor som behandlar kvinnans behov av skydd mot kränkningar och en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Tendensen under ett antal år i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att dels inskränka granskningen av utpekade stater, dels snarare avskaffa rapportörer för länder och särskilt allvarliga brott än att tillsätta nya kan i viss mån sägas ha brutits under de senaste tre åren. Särskilda möten angående situationen för de mänskliga rättigheterna i det tidigare Jugoslavien är ett bevis. Under det 49:e mötet med kommissionen (1 februari--12 mars 1993) tillsattes nya länderrapportörer för bl.a. Burma (Myanmar), Ekvatorial Guinea, Sudan och Zaire och en rapportör för de av Israel ockuperade områdena. Kommissionen har tidigare tillsatt s.k. tematiska rapportörer som behandlar religiös ofördragsamhet, exploatering av barn, summariska avrättningar och tortyr. Kommissionen beslöt vid årets möte att tillsätta två nya tematiska rapportörer som skall behandla rasism samt åsikts- och yttrandefrihet. En särskild resolution om sexuellt våld mot kvinnor i det tidigare Jugoslavien antogs av kommissionen. Resolutionen fördömer bruket av våldtäkt på kvinnor, vilket utgör en krigsförbrytelse. Vidare uppmanas kommissionens särskilde rapportör att fortsätta sina undersökningar rörande våldtäkter på kvinnor och barn i det f.d. Jugoslavien. En allmän resolution i vilken medlemsstaterna uppmanas att bättre uppmärksamma kvinnans rättigheter antogs också av kommissionen. Kränkningar av dessa måste behandlas av kommissionen och dess rapportörer. Ett beslut om att kommissionen vid sitt nästa möte år 1994 skall överväga att tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor antogs med konsensus. Detta är ytterligare några exempel på att det internationella samfundets insikt förefaller att växa om frågornas betydelse. Även med en annan världsordning pågår alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i stor omfattning på många håll i världen.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och förblir en viktig del av arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Den europeiska säkerhetskonferensen beslöt när det allmänna uppföljningsmötet i Helsingfors avslutades sommaren 1992 att inrätta en funktion som högkommissarie för nationella minoriteter. I samband med ESK:s tredje ministerrådsmöte som ägde rum i Stockholm i december 1992 utnämndes den förre holländske utrikesministern Max van der Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en svensk diplomat till kommissariens förfogande. I huvudsak innebär högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra nationella minoriteter och som skulle kunna leda till konflikter. Han skall i ESK:s anda främja dialog och samarbete mellan parterna i en tvist som berör minoriteter. På uppföljningsmötet i Helsingfors beslöt man också att årliga implementeringsmöten inom ESK:s s.k. mänskliga dimension skall hållas. Den 27 september 1993 inleddes i Warszawa det första implementeringsmötet, vilket pågick till den 15 oktober. På dagordningen återfanns bl.a. frågor som rör främjandet av yttrande- och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val och förhindrandet av förekomsten av tortyr.
FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter ägde rum i Wien 14--25 juni 1993. Den första världskonferensen ägde rum i Teheran år 1968. Enligt ett beslut i FN:s generalförsamling hösten 1990 sattes sex mål upp för konferensen. Dessa mål var: genomgång av gjorda framsteg och hinder för att skydda de mänskliga rättigheterna, analys av förhållandet mellan en stats utvecklingsnivå och åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna, metoder för att förbättra genomförandet av gällande regelsystem, genomgång av FN-systemets övervakningsmekanismer, lämna rekommendationer för att förbättra effektiviteten hos FN och för att tillförsäkra FN nödvändiga resurer på området för de mänskliga rättigheterna. Under förberedelseprocessen har Sverige som allmän utgångspunkt strävat efter att befästa reglernas universalitet och att förstärka genomförandet av existerande konventioner. Särskilt angeläget har varit att motverka och undanröja folkrättsstridiga reservationer till de internationella konventionerna. Vidare har Sverige aktivt sökt verka för åtgärder för att tillförsäkra kvinnan och flickan lika åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Även inom den humanitära rätten har Sverige aktivt medverkat till att konferensen klart uttalade att t.ex. våldtäkt på kvinnor i väpnade konflikter utgör brott mot krigets lagar.
Konferensens slutdokument "Vienna Declaration and Programme of Action" innehåller utförliga skrivningar om bl.a. kvinnans rättigheter, barnets rättigheter och de handikappades rättigheter. Vidare återfinns rekommendationer som gäller biståndsinsatser för demokratiutveckling och mänskliga rättigheter. Vikten av att gällande regler följs och att folkrättsstridiga förbehåll dras tillbaka omtalas i flera avsnitt. Konferensen beslöt också att frågan om en högkommissarie för mänskliga rättigheter skall studeras av FN:s generalförsamling. Världskonferensens slutdokument bifogas betänkandet i engelsk språkdräkt.
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
Utskottets överväganden
I yrkande 2 i motion 1992/93:U217 (fp) föreslås att Sverige aktivt bör verka för att ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder får större uppslutning. I motionen konstateras att Norge ratificerat konventionen och därvid gjort en tolkningsförklaring som i princip innebär att likhetstecken sätts mellan brukningsrätt och ägarrätt. Om Norges sätt att tolka konventionen är acceptabel, anser motionärerna att Sverige bör kunna ratificera ILO-konventionen.
Frågan om en eventuell svensk ratifikation av ILO-konventionen (nr 169) diskuterades i samband med riksdagsbehandlingen i december 1992 av regeringens proposition 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. Bakgrunden till beslutet att inte ratificera konventionen är att artikel 14, som behandlar frågan om rätten till land, inte anses förenlig med svenska rättsförhållanden. Det är främmande för svensk rätt att medge ett kollektivt ägande till land för en viss befolkningsgrupp. Under utarbetandet av konventionen föreslog Sverige en skrivning som skulle ha inbegripit erkännande av "bruksrätt" som ett alternativ. Den renskötselrätt som svenska samer har hade passat in under en sådan bestämmelse. Det gick emellertid inte att få gehör för ett sådant förslag.
Konventionen har hittills ratificerats av Mexico, Bolivia, Colombia och Norge. Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1992/93:KU17 (s. 28) pekat på att det är av särskilt intresse hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen när det gäller äganderätt och besittningsrätt. Utskottet utgår från att regeringen överväger frågan mot bakgrund av vad som kommer fram i samband med ILO-experternas granskning av Norges rapport om tillämpningen av ILO:s konvention nr 169. Så länge Sverige inte har ratificerat ILO-konventionen kan Sverige inte verka för en bredare anslutning till den.
Därmed får motion 1992/93:U217 (fp) yrkande 2 anses besvarat.
I motion 1992/93:U608 (fp) framhålls i yrkande 9 att Sverige måste fortsätta att aktivt verka för en bred uppslutning kring de internationella konventioner som finns mot dödsstraffet. Det är enligt motionärerna en ömsesidig angelägenhet att de baltiska staterna knyts till det nordiska och europeiska samarbetet på området för de mänskliga rättigheterna. Det fortsatta samarbetet skulle gynnas av att dessa länder sluter sig till det nordiska synsättet på människorättsfrågor och därmed avskaffar dödsstraffet.
Motion 1992/93:U628 (s) yrkande 3 framhåller vikten av att arbetet för att avskaffa dödsstraffet intensifieras. På svenskt initiativ bör förutsättningarna för en bindande konvention mot dödsstraffet aktualiseras. I samma yrkande föreslås en uppföljningskonferens rörande anslutningen och efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra följande. Frågan om att avskaffa dödsstraffet togs upp för första gången i FN av Sverige för mer än trettio år sedan. Sveriges engagemang för att förmå fler länder att avskaffa dödsstraffet är väl känt. Ämnet har som utskottet tidigare konstaterat, senast i betänkandena 1991/92:UU2 och 1992/93:UU3, visat sig vara högst kontroversiellt eftersom en majoritet av medlemsstaterna har kvar denna strafform.
Den mest konkreta åtgärd som dödsstraffsmotståndarna i FN hittills kunnat vidta har varit framläggandet år 1989 av det frivilliga, andra tilläggsprotokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) om dödsstraffets avskaffande både i freds- och i krigstid. Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed ett bindande avtal för de stater som ratificerat det. Sedan antagandet har Sverige sökt verka för att höja protokollets status och göra det mer allmänt accepterat. Vidare understryks i de bilaterala kontakterna med stater som fortfarande tillämpar dödsstraffet den vikt Sverige fäster vid denna fråga. Sverige driver aktivt samma linje i ESK, som är ett lämpligt forum när det gäller vårt närområde. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att protokollet vinner bredare anslutning.
Utskottet konstaterar att tortyrkonventionens status regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den arbetsgrupp som kommissionen tillsatte 1992 för att utarbeta ett tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa ett system för besök av en expertkommitté på platser där personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första möte hösten 1992 och ett uppföljningsmöte kommer att äga rum, enligt vad utskottet inhämtat, hösten 1993. Utskottet ser detta som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka konventionens status och utgår från att Sverige aktivt deltar i dessa förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan läggas fram i FN:s generalförsamling. Utskottet anser att detta arbete och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den särskilde rapportören för förekomsten av tortyr i världen är de åtgärder som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av bruket av tortyr.
Därmed får motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 9 och motion 1992/93:U628 (s) yrkande 3 anses besvarade.
Enligt motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 10 bör Sverige i FN aktivt delta i diskussionen om dess framtida roll. För att nå målet om ett starkare FN med ett ökat globalt förtroende och faktisk effektivitet krävs en förändring av FN:s interna organisation. Vidare anförs i motionen, yrkande 11, att det mot bakgrund av FN:s nya roll är angeläget att på hemmaplan öka intresset för vad som sker i FN, och då särskilt bland ungdomar. I detta syfte bör regeringen verka för att ungdomar får delta i FN-arbetet och utse ungdomsdelegater till generalförsamlingsmötena.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan ett par år tillbaka genom olika initiativ medverkar i aktioner för förändringar i FN-systemet så att världssamfundet kan möta de nya utmaningarna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör sträva efter att delta i den fortlöpande diskussionen med syftet att uppnå konkreta resultat i FN:s förändringsarbete. Nordiska FN-projektets slutrapport bildar ett centralt underlag för detta förändringsarbete. Utskottet noterar regeringens ansträngningar att genomföra förändringar och reformer i syfte att uppnå ett effektivt fungerande FN.
Utskottet konstaterar att Sverige fortsätter att vara pådrivande i reformarbetet inom FN. Detta markerades bl.a. genom utrikesminister af Ugglas anförande den 28 september 1993 i generalförsamlingens allmänna debatt.
Utskottet konstaterar att företrädare för icke-statliga organisationer inbjuds ad hoc att delta i den svenska delegationen till generalförsamlingsmöten när särskilda skäl föreligger. Således har tidigare, på denna basis, ungdomsrepresentanter deltagit 1984 och 1985 i samband med det av FN utropade internationella ungdomsåret. Utskottet vill erinra om att riksdagsledamöter ingår i den svenska delegationen till generalförsamlingen.
Ungdomsrepresentanter, liksom övriga folkrörelserepresentanter, kommer även i fortsättningen, enligt vad utskottet har inhämtat, att beredas tillfälle att ingå ad hoc i den svenska delegationen till generalförsamlingen när särskilda skäl föreligger. Frågan kan enligt utskottets uppfattning komma att aktualiseras i samband med FN:s 50-årsjubileum eftersom många organisationer på olika sätt engagerar sig i FN:s verksamhet inför detta evenemang.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion 1992/93:U608 (fp) yrkandena 10 och 11 som besvarade.
I motion 1992/93:U610 (fp) (yrkande 1) anförs att Sverige i olika internationella fora, t.ex. i ESK och FN, driver dels frågan om kvinnans rätt till abort, dels frågan om rätten till lika lön för likvärdigt arbete (yrkande 2). I yrkande 3 framhålls vikten av att kvinnor finns representerade på samma villkor och i samma utsträckning som männen i beslutande internationella församlingar för att därmed kvinnans rättigheter skall förstås och få genomslag. Sverige bör föregå med gott exempel och i sina nationella delegationer ha en jämn könsfördelning.
I motion 1992/93:A811 (s) anförs i yrkande 4 att Sverige aktivt bör bidra i planeringsarbetet inför den internationella kvinnokonferensen 1995. Motionärerna pekar på vikten av att svenska organisationer, framför allt kvinnoorganisationer, tidigt involveras i förberedelsearbetet och att nödvändiga resurser ställs till förfogande. I yrkande 6 omtalas vikten av att kvinnorepresentationen inom FN-systemets alla organ ökar.
Utskottet noterar att ESK-konferensen om den mänskliga dimensionen i Moskva hösten 1991 bl.a. behandlade frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män och då särskilt kvinnans rätt till abort och principen om full ekonomisk jämställdhet. Utskottet konstaterar att slutdokumentet inte explicit uttryckte en rätt för kvinnan till abort och inte heller kvinnans rätt till lika lön för likvärdigt arbete.
FN:s kvinnodiskrimineringskonvention fastslår i artikel 12 att konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor när det gäller hälsovård för att med jämställdhet mellan män och kvinnor som grund, säkerställa tillgång till hälso- och sjukvård, inkl. sådan som avser familjeplanering. Även i artikel 16 slås det fast att kvinnor och män skall ha lika rätt att fritt och under ansvar bestämma om antalet barn och tidsrymden mellan havandeskapen.
Abortfrågan diskuteras i den förberedande processen inför FN:s konferens om befolkning och utveckling 1994. Sverige har i förberedelsearbetet framhållit vikten av att konferensen bl.a. tar upp frågor som rör behovet av att stärka kvinnans ställning. Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl. familjeplanering och rätt till säker och legal abort. Det är också viktigt att informera om skadeverkningar av osäkra och illegala abortmetoder. Vidare är det angeläget att tillgodose behovet av preventivmedel. Utskottet förutsätter att Sverige är pådrivande i detta arbete.
Vad beträffar frågan om lika lön för likvärdigt arbete, noterar utskottet att FN:s kvinnodiskrimineringskonvention garanterar kvinnan en sådan rätt i artikel 11:1 d, i vilken stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa rätten till lika lön, inkl. förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde liksom till lika betalning i fråga om arbetsvärdering. Kvinnodiskrimineringskommittén, som har till uppgift att granska de ratificerande staternas rapporter har, vad utskottet erfarit, ägnat mycket intresse åt denna artikels tillämpning.
FN:s kvinnokommission har under en rad år antagit resolutioner i vilka medlemsstaterna uppmanas vidta åtgärder för att tillförsäkra kvinnans internationellt avtalade rätt i ovannämnda avseenden. Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige aktivt medverkat härtill. Utskottet vill poängtera vikten av att Sverige på lämpligt sätt i internationella fora fortsätter att vara pådrivande i syfte att stärka principen om lika lön för kvinnor för likvärdigt arbete och rätten att bestämma över barnafödandet. Utskottet anser det angeläget att Sverige i samband med ESK:s implementeringsmöte i Warszawa på lämpligt sätt uppmärksammar frågan.
Utskottet konstaterar att det inom ramen för den svenska jämställdhetspolitiken bedrivs ett arbete för att öka andelen kvinnor i beslutande församlingar. Det är naturligt att detta arbete även avspeglar sig i Sveriges agerande internationellt. Utskottet vill erinra om att Sverige sedan länge såväl i FN som i FN:s kvinnokommission bl.a. arbetar för att jämställdhetsarbetet skall vara en integrerad del av FN-organens programverksamhet i stort. Sverige driver även mycket hårt frågan om kvinnors representation i FN-sekretariatet. Sverige har särskilt ställt krav på att ytterligare ansträngningar görs för att öka andelen kvinnor på högre tjänster. Sverige är varje år medförslagsställare på en resolution i generalförsamlingen angående förbättrandet av kvinnans ställning inom FN. Speciellt framhålls att andelen kvinnor från utvecklingsländerna måste öka. I resolutionen ombeds medlemsstaterna att nominera fler kvinnliga kandidater och att uppmuntra kvinnor att söka lediga tjänster inom FN. Utskottet utgår från att Sverige fortsätter sin pådrivande roll i dessa sammanhang.
Utskottet utgår även från att regeringen fortsätter verka för en jämn könsfördelningen i alla internationella organ. Könsfördelningen i de svenska delegationerna till internationella möten är i allt väsentligt en funktion av ett aktivt och väl fungerande jämställdhetsarbete på hemmaplan. Utskottet anser det angeläget att regeringen ökar takten i jämställdhetssyfte vad beträffar Utrikesdepartementet, som ännu inte nått de uppställda målen.
Vad beträffar 1995 års världskvinnokonferens poängterade utskottet senast i betänkande 1992/93:UU3 (s. 16) vikten av publicitet och resurser inför konferensen såväl nationellt som internationellt. Utskottet noterar att regeringen inför de svenska förberedelserna har tillsatt en kommitté för förberedelserna inför konferensen. I kommittédirektiven sägs att chefen för Socialdepartementet skall vara ordförande och att det är lämpligt att kommittén bl.a. består av ledamöterna i jämställdhetsrådet. För att närmare bereda inriktning och organisation av det svenska deltagandet anges det i direktiven att en interdepartemental beredningsgrupp bör tillkallas. Utskottet anser att det är angeläget att representanter från frivilligorganisationer finns representerade.
Enligt beslut av generalförsamlingen förbereds världskvinnokonferensen av FN:s kvinnokommission och inte genom s.k. förberedande kommittéer, vilket brukar vara det normala för FN:s konferenser. Därför är det extra angeläget, anser utskottet, att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller erforderliga resurser.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet motion 1992/93:U610 (fp) yrkandena 1--3 och motion 1992/93:A811 (s) yrkandena 4 och 6 som besvarade.
I motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 betonas vikten av att regeringen aktivt verkar för att fler länder ansluter sig till de internationella konventionerna på området för de mänskliga rättigheterna och att regeringen bör verka för att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna stärks.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det svenska engagemanget på detta område måste inriktas på att förmå fler stater att dels ansluta sig, dels respektera de normer och principer som finns. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är Sverige traditionellt huvudförslagsställare till en resolution om de internationella konventionernas status, vari kommissionen starkt vädjar till de stater som inte anslutit sig till konventionerna om de medborgerliga och politiska resp. ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna att göra så. Vidare understryks bl.a. vikten av konventionsstaternas striktaste efterlevnad av skyldigheterna enligt konventionerna. Utskottet anser att Sverige i internationella sammanhang av princip bör ställa sig negativt till krav på hänsyn till nationella och regionala ekonomiska, kulturella, religiösa eller andra särdrag vid uppfyllandet av åtaganden och förpliktelser enligt konventionerna på området för de mänskliga rättigheterna. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och de medborgerliga och politiska rättigheterna har lika betydelse. Rättigheterna är odelbara. Fattigdom och låg utvecklingsnivå kan inte ursäkta kränkningar av de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vikten av att Sverige fortsätter att aktivt protestera mot de folkrättsstridiga förbehåll som tillträdande stater anför i samband med en ratifikation. Utskottet förutsätter att Sverige internationellt verkar för att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna stärks och integreras med de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Därmed får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 anses besvarade.
I motion 1992/93:U628 (s) yrkande 7 föreslås att med hjälp av barnkonventionen verka för att förbud införs mot att använda barn i pornografiskt syfte. Vidare föreslås i samma yrkande att regeringen ensidigt förklarar att lägsta åldersgräns för militärtjänst skall vara 18 år samt att Sverige internationellt bör fortsätta att verka för samma åldersgräns. I samma motion, yrkande 8, anförs att Sverige bör förklara sig villigt att verka som fadder för barnkonventionens genomförande. Motionärerna pekar på den kritik som FN:s barnkommitté framfört i samband med granskningen av den första svenska rapporten om åtgärder i Sverige i enlighet med konventionen. I motionen sägs att kritiken avser avsaknaden i svensk lag av en åldersgräns för utnyttjande av barn i pornografiskt syfte och att svensk lag tillåter att sjuttonåringar kallas in till militärtjänst.
I flerpartimotionen 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) yrkande 1 anförs behovet av att vidta åtgärder i syfte att inga barn diskrimineras i strid med barnkonventionens artikel 2, vilken stadgar att alla rättigheterna i konventionen skall gälla varje barn utan åtskillnad av något slag. I yrkande 2, samma motion, framhålls speciellt flickornas situation i världen. Enligt motionärerna bör deras situation särskilt belysas vid FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.
I motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande 5 anförs att Sverige bl.a. i samband med FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter med kraft bör verka mot sexuell handel med barn och barnprostitution.
I motion 1992/93:U640 (fp) anförs i det andra yrkandet att flera åtgärder måste vidtas för att ge barn i väpnade konflikter ett bättre skydd.
Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i betänkande 1992/93:UU3 konstaterade utskottet att barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning saknar motstycke i jämförelse med andra internationella konventioner på området för de mänskliga rättigheterna. Utskottet konstaterar emellertid att ett stort antal stater i samband med anslutning till eller ratifikation av barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga reservationer. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar att globalt verka för att reservationer som strider mot konventionens ändamål och syfte dras tillbaka och att konventionen i övrigt respekteras och genomförs.
Vad beträffar förslaget i motion 1992/93:U628 (s) att Sverige skall verka som fadder för barnkonventionens genomförande konstaterar utskottet att Sverige i praktiken redan i viss mån har antagit denna roll. De initiativ som tagits inom FN efter barnkonventionens tillkomst vad gäller förverkligandet av de rättigheter som återfinns i konventionen har huvudsakligen emanerat från Sverige. Sverige har varje år varit huvudförslagsställare till resolutionen om genomförandet av barnkonventionen såväl i FN:s generalförsamling som i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. I dessa resolutioner, vilka vunnit bred uppslutning, betonas vikten av strikt efterlevnad av konventionen. På svenskt initiativ innehåller också resolutionerna numera en paragraf i vilken medlemsstaterna uppmanas ompröva de reservationer som är folkrättsstridiga.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen på olika sätt har sökt stödja den kommitté som övervakar de ratificerande staternas efterlevnad av konventionen. Sverige har bl.a. genom initiativ i kommissionen och generalförsamlingen medverkat till att kommittén fått utökad mötestid.
Utskottet har erfarit att barnkommittén i samband med granskningen av den svenska rapporten uttalade sig positivt om Sveriges engagemang både i Sverige och i resten av världen för värnandet om barnets rättigheter.
Den nuvarande värnpliktslagen är utformad så att en svensk yngling kan inkallas till militärtjänst fr.o.m. det kalenderår han fyller arton år. I teorin kan detta ske redan vid en ålder av sjutton år och en kalendermånad. Sverige kritiserades för detta i barnkommittén. Enligt vad utskottet inhämtat har en översyn av den svenska lagstiftningen på detta område inletts. Inriktningen är att en ny lagstiftning skall kunna träda i kraft den 1 juli 1995 med innebörd att värnpliktsskyldigheten skall omfatta svenska män från början av det kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller nitton år.
Utskottet har erfarit att barnkommittén vid sitt tredje möte diskuterade ett förslag till utkast till tilläggsprotokoll om en artonårsgräns. Utskottet har vidare förstått att utkastet informellt diskuteras i FN. Utskottet utgår från att regeringen aktivt stöder tanken på ett sådant tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Mot denna bakgrund bedömer utskottet att ett tilläggsprotokoll om åldersgränsen satt till arton år torde vara ett mer verksamt instrument än en ensidig förklaring.
Frågan om att införa en åldersgräns i den svenska bestämmelsen om barnpornografi har varit föremål för behandling i riksdagen, bl.a. i betänkande 1989/90:SoU28, och i samband med behandlingen av ratificeringen av barnkonventionen. En anledning till att bestämmelsen i brottsbalken 16:10 a inte har en åldersgräns är svårigheten för åklagarna att förebringa bevisning om det avbildade barnets ålder. Utskottet har erfarit att frågan om en uttrycklig åldersgräns är under övervägande. Justitieministerns övervägande kommer inom kort att redovisas i en departementspromemoria.
I motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2 anförs att Sverige internationellt bör verka för att bryta sedvänjan av kvinnlig omskärelse, som skördar många kvinnors liv och förstör deras hälsa under resten av livet. Även motion 1992/93:So477 (fp) yrkande 2 tar upp frågan om kvinnlig omskärelse och anför att Sverige med kraft internationellt måste verka för att bryta denna sedvänja.
Utskottet delar motionärernas syn att kvinnlig omskärelse är en mycket allvarlig kränkning av kvinnans och flickans mänskliga rättigheter.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig omskärelse. I kvinnodiskrimineringskonventionens artikel 16 garanteras kvinnan lika rätt som mannen att få tillgång till upplysning och utbildning vad gäller barnafödande. Ett problem som redan omnämnts är det stora antalet förbehåll ratificerande stater lämnat till såväl barnkonventionen som kvinnodiskrimineringskonventionen med hänvisning till nationell lag och traditionella sedvänjor. I ett utkast till FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor stadgas i artikel 4 att regeringarna inte får åberopa sådana sedvänjor. Utskottet konstaterar att frågan om kvinnlig omskärelse också är föremål för studium i underkommissionen till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Förekomsten av kvinnlig omskärelse är utbredd. Enligt en utredning av FN:s expertgrupp för traditionella beteendemönster förekommer omskärelse av kvinnor och flickor i vissa asiatiska stater samt minst i 29 afrikanska stater. Unicef har beräknat att ca 90 miljoner kvinnor och flickor drabbas härav. FN:s kommission för de mänskiga rättigheterna har slagit fast att omskärelse utgör ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har fördömt kvinnlig omskärelse såsom utgörande en allvarlig hälsorisk.
Utskottet har i flera betänkanden om mänskliga rättigheter kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet vill återigen poängtera vikten av att regeringen fortsätter att på lämpligt sätt i dialogen med mottagarländerna av svenskt bistånd, men också inom FN-systemet, kraftfullt verka för att bruket av kvinnlig omskärelse avskaffas.
Utskottet anförde senast i betänkande 1992/93:UU3 att behovet av ytterligare normgivning till skydd för barn överskuggas av nödvändigheten att tillse att redan existerande internationella överenskommelser uppfylls så att barn framför allt inte utnyttjas sexuellt, vare sig i form av prostitution eller handel med barn. Utskottet konstaterar att Sverige under en rad år i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, men även i FN:s generalförsamling, aktivt medverkat till beslut om att tillsätta en särskild rapportör med speciell uppgift att granska frågor rörande handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.
Utskottet delar motionärernas syn (yrkande 2 i motion 1992/93:U640) (fp) beträffande den avskyvärda situation som barn kan försättas i under väpnade konflikter och på behovet av att genom internationellt samarbete motverka barns lidande. Under FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter uppmärksammades frågan särskilt. Bl.a. beslöts att FN:s generalsekreterare skall företa en studie om förbättrat skydd för barn i samband med väpnade konflikter. Utskottet förutsätter att regeringen följer frågan noga och aktivt deltar i detta arbete. Det är enligt utskottets uppfattning särskilt angeläget att uppmärksamma flickans situation i världen.
Med det ovan anförda får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 7 och 8, motion 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) yrkandena 1 och 2, motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2, motion 1992/93:So477 (fp) yrkande 2, motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande 5 och motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 2 betraktas som besvarade.
Motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena 1--4 anför att korruptionen världen över är en dold verksamhet som sätter den fria konkurrensen ur spel. Motionärerna pekar på hur Sverige i sitt u-landsbistånd har drabbats av korruption och uppenbart medelsmissbruk. I en del u-länder kan korruption vara en del av ett gammalt kulturmönster. Även i EG-perspektivet är förekomsten av korruption ett oroande problem. I motionen (yrkande 2) anförs behov av att anordna en internationell FN-konferens om korruption.
Utskottet delar motionärernas oro över förekomsten av korruption världen över och instämmer i vikten av att frågan på lämpligt sätt belyses. Mot bakgrund av att FN under ett par år framåt är engagerat i anordnandet av flera stora resurskrävande konferenser såsom 1994 års konferens om befolkning och utveckling, 1995 års världskvinnokonferens, socialt toppmöte och FN:s femtioårsjubileum år 1995, bedömer utskottet utsikterna till att internationellt få gehör för en särskild FN-konferens om korruption som små. Enligt vad utskottet erfarit har frågan om korruption varit föremål för diskussion i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, men diskussionen har inte lett till något konkret resultat. Detta har främst berott på att frågan är kontroversiell såväl i utvecklingsländer som i industriländer. Utskottet anser det emellertid önskvärt att regeringen inom de ramar som finns verkar för att problemet uppmärksammas och blir föremål för gemensamma åtgärder inom det internationella samfundet.
Utskotter anser därmed att motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena 1--4 är besvarade.
I motion 1992/93:Ju837 (nyd) yrkande 11 anförs att Sverige bör ta initiativ till att bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad.
Utskottet konstaterar att Maastrichtfördraget på tyskt förslag innehåller en förklaring om polissamarbete. Härutöver har Tyskland föreslagit att en europeisk polisstyrka (Europol) borde inrättas. Mellan EG-länderna har man enats om att överväga att upprätta en europeisk narkotikaenhet tänkt att fungera som en central för utbyte av information. Den övergripande frågan att bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad är komplicerad från såväl allmänrättslig- som suveränitetssynpunkt. Utskottet vill i sammanhanget erinra om det arbete som utförs i FN för narkotikabekämpning. Sverige är den näst störste bidragsgivaren till FN:s program för kontroll av beroendeframkallande medel (UNDCP, United Nations Drug Control Programme), vilket bildades bl.a. på svenskt initiativ år 1990. Inom ramen för detta program, där de tre internationella konventionerna på narkotikaområdet utgör en viktig bas, bedrivs verksamhet inom såväl preventions- och vårdområdet som inom kontrollområdet. Program har utarbetats i både narkotikaproducerande- och transitländer i första hand i Asien, Latinamerika och Afrika. Programmen är tvärsektoriella och innehåller integrerade landsbygdsprojekt där medlemsstaterna får hjälp att få andra utkomstmöjligheter än produktion av opium och koka. Utskottet anser det lämpligt att Sverige fortsätter att aktivt medverka inom ramen för detta program men också i FN:s narkotikakontrollkommission, i vilken Sverige är medlem perioden 1990--1994.
Med det ovan anförda anses motion 1992/93:Ju837 yrkande 11 (nyd) besvarat.
I motion 1992/93:So430 (s) anförs att ett av de största hoten mot tredje världen i dag är de aidsepidemier som sprider sig från kontinent till kontinent. Motionärerna framhåller att aids är mycket mer än en hälsofråga. Den globala strategin mot aids måste ges en politisk förankring. Sverige bör därför i FN driva frågan om ett politiskt toppmöte för global strategi mot aids.
Utskottet instämmer i motionärernas syn på att förekomsten av aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också har en ekonomisk och social dimension i många länder på de afrikanska, amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s aidsprogram har under de senaste sex--sju åren spelat en central roll i det globala arbetet med att bekämpa spridning av hiv/aids. Programmet är WHO:s största och finansieras genom extrabudgetära medel till vilket USA och Sverige är de största bidragsgivarna. Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO inom denna ram stött ett antal länder i utarbetandet av nationella handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav rests på samordning mellan FN-organen och ett större kunskapsutnyttjande hos både WHO och andra FN-organ. Förutom en aktiv svensk hållning i WHO driver Sverige frågan om aids i FN:s utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA. Världsbanken finansierar sedan några år tillbaka stora aidsprogramm i bl.a. Uganda och Thailand. Enligt vad utskottet inhämtat har en särskild arbetsgrupp inrättats inom ramen för WHO:s globala aidsprogram. Arbetsgruppens arbete står under svenskt ordförandeskap och har till uppgift att analysera dagens aidsinsatser med betoning på samordning. Under årets möte med världshälsoförsamlingen beslöts även att en studie över möjligheterna att samordna FN-programmen på aidsområdet skall utföras.
Arbetet med denna studie har just påbörjats. Resultatet av detta arbete kommer, vad utskottet har erfarit, att lämnas om cirka ett år. Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i samband med diskussionerna om en förändrad administrativ organisation inom ramen för WHO:s aidsprogram. Utskottet utgår därför från att regeringen aktivt följer pågående diskussioner och arbete och på lämpligt sätt överväger frågan om ett globalt toppmöte.
Därmed anser utskottet att motion 1992/93:So430 (s) är besvarad.
II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl. länder
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1 anförs att Sverige i FN bör verka för att den kurdiska frågan uppmärksammas både vad gäller mänskliga rättigheter och folkrätten. Även i motion U609 (fp) begärs att Sverige bör driva frågan om kurdernas mänskliga rättigheter internationellt, t.ex. i den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK, och i FN. I motionens yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan bör tas upp på dagordningen för den pågående internationella fredskonferensen om Mellanöstern.
I flera motioner beskrivs kurdernas situation i norra Irak som svår. Behovet av mat, medicin och olja är stort. I motion U609 (fp) yrkande 2, U622 (v) yrkande 2, U639 (s) yrkande 2 samt U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 8 begärs att Sverige i FN skall verka för att den av FN instiftade blockaden mot Irak upphävs för den kurdiska frizonen. I motion U622 (v) yrkande 3 föreslås att Sverige i FN bör verka för att irakiska Kurdistan blir en demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) hävdas att den kurdiska de facto-administrationen har agerat mycket effektivt med hänsyn till de mycket begränsade resurser denna förfogar över. I motionens yrkande 9 begärs att Sverige skall stödja demokratiutvecklingen i de kurdiska delarna av Irak.
I två motioner framhävs betydelsen av att kurderna ges möjlighet att informera omvärlden om situationen och utvecklingen i irakiska Kurdistan. I U622 (v) yrkande 1 och i U639 (s) yrkande 3 föreslås därför att möjligheterna utreds för öppnande av ett kurdiskt informationskontor i Sverige.
Även i Turkiet är kurdernas situation besvärlig, anförs det i motion U646 (c, m, fp, kds, v). Enligt motionärerna har mänskliga rättighetsorganisationen i Turkiet erbjudit de stridande parterna i Turkiet att fungera som medlare i konflikten. I yrkande 3 föreslås att Sverige skall stödja detta medlingserbjudande och även självt erbjuda medlartjänster, antingen som enskilt land eller t.ex. tillsammans med övriga nordiska länder.
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 4 begärs att Sverige i lämpligt internationellt forum bör verka för att vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig samexistens. Samma begäran framförs i motion U626 (v) yrkande 4. Denna motion tar som utgångspunkt MR-situationen generellt i Turkiet. Det är oacceptabelt, framhåller motionärerna, att Turkiet inte följer de mänskliga rättighetskonventioner som landet ratificerat. I yrkandena 1 och 2 begärs att Sverige skall verka för att en undersökningskommission i ESK:s regi sänds till Turkiet och att ett rådgivningsprogram för efterlevnaden av mänskliga rättigheter utarbetas för Turkiet. I motion U621 (v), som tar som utgångspunkt assyriernas/syrianernas situation i Turkiet, föreslås -- i yrkande 2 -- att Sverige i Europarådet och ESK bör ställa krav på Turkiet vad gäller amnesti för politiska fångar, avskaffande av dödsstraffet, tortyr och erkännande av de etniska minoriteternas rättigheter.
Bakgrund
Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (bet. 1992/93:UU3). Som framgår av betänkandet och nu föreliggande motioner är dessa minoritetsfrågor mångfasetterade och synnerligen komplexa.
Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor, befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i Kaukasus.
Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt skydd via FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen förses med leveranser av mat och mediciner från FN, EG, bilaterala givare och en mängd enskilda organisationer. FN agerar för närvarande inom ramen för ett humanitärt biståndsprogram som gäller för perioden den 1 april 1993 till den 21 mars 1994. Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa insatser prekär för kurderna i Irak.
Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor attackerat vad som påstås vara den kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner kurderna i Turkiet har under lång tid utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik. De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin självklara rätt till egen kultur och ett språk samt till kurdiskt, politiskt medinflytande. Läget för de mänskliga rättigheterna generellt i Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas och andra minoriteters ställning.
Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan 1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien. Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen låg i Syrien.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan 1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar utsatts för repression.
Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat betydligt i antal till följd av en omfattande utvandring främst till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet uppgå till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela landet. I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts syrianerna, liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt tryck såväl från den turkiska militären som från PKK. Deras utsatta ställning utnyttjas också av de grupper i området som med hot och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras egendomar.
Utskottets överväganden
Kriget i Persiska viken innebar att ökad uppmärksamhet riktades mot kurdernas i många länder svåra situation. Under senare år har, bl.a. till följd av svenska initiativ, olika aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande av en särskild rapportör för Irak, antagandet av en resolution i vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga rättigheterna samt antagandet av tidigare nämnda resolution 688 av FN:s säkerhetsråd, i vilken Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Utskottet utgår från att Sverige kommer fortsätta att i lämpliga internationella fora verka för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Som utskottet tidigare har konstaterat är det ytterst det stöd och engagemang som kan uppbådas från FN:s medlemsländer som alltid är av avgörande betydelse för organisationens engagemang och möjligheter att agera.
Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1 anses besvarat.
I motion U609 (fp) yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan bör tas upp på dagordningen för den internationella fredskonferensen om Mellanöstern. Madridförhandlingarnas multilaterala samtal har tills vidare delats upp i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper som behandlar frågor av regional betydelse, bl.a. flyktingfrågor, miljöfrågor och vattenresurser. Överläggningarna i dessa arbetsgrupper kan förhoppningsvis på sikt producera resultat som också kan komma kurder och andra utsatta befolkningsgrupper i Mellanöstern till godo. Sverige deltar i samtliga arbetsgrupper. Utskottets uppfattning är dock att det inte vore konstruktivt att söka ändra mandatet för Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan inrymmas direkt i denna process.
Därmed får motion U609 (fp) yrkande 4 anses besvarat.
Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden i vilken Irak inte tillåts flyga ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera denna.
Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation för hela Irak efter kriget i Persiska viken, delvis på en medveten politik från Bagdad att begränsa handeln med de norra delarna av landet och delvis också på sanktionerna mot Irak. Byar och åkerjordar har förstörts. Läget har ytterligare förvärrats av att PKK-gerillan med våld tidvis hindrat eller försvårat gränshandeln.
FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt. Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner.
Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en separat kurdisk statsbildning.
Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige bidrar till detta och avsatte för budgetåret 1992/93 18 miljoner kronor för hjälp till befolkningen i norra Irak. Huvuddelen av dessa medel, 15 miljoner, går till det gemensamma hjälpprogrammet som handhas av FN:s avdelning för humanitära frågor. Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika frivilliga hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra kurdernas situation. Utskottets förhoppning är självfallet att det svenska och internationella stödet till befolkningen i den norra skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen av demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak som helhet.
Med det anförda får motion U609 (fp) yrkande 2, motion U622 (v) yrkandena 2 och 3, motion U639 (s) yrkande 2 samt motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 8 och 9 anses besvarade.
Frågan om stöd för att upprätta ett kurdiskt informationskontor i Sverige har enligt vad utskottet erfarit mist något av sin aktualitet så till vida att en representant för flera kurdiska organisationer redan sedan en tid är verksam i Sverige. Den generella frågan om möjligheten att på olika sätt stödja kurdernas demokratisträvanden bör enligt utskottets uppfattning betraktas mot bakgrund av behovet av internationellt stöd för det lokala självstyre som tagit form i irakiska Kurdistan sedan val hållits i maj 1992.
Den svenska inställningen till frågan om lokalt självstyre betingas av de folkrättsliga principer som Sverige åberopar. Utskottet konstaterar att gränserna för sådant självstyre sätts av principen om varje stats territoriella integritet. Som framgått ovan har FN:s säkerhetsråd, via resolution 688, dock begränsat denna princip i fallet i Irak då situationen i landet ansetts utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Behovet att stödja de krafter i Irak som strävar efter demokrati är otvivelaktigt stort. Frågan om stöd till kurderna bör därför enligt utskottets uppfattning studeras i ljuset av möjligheten att stödja dessa krafter genom de insatser som i dag görs i norra Irak och i beaktande av de folkrättsliga principer Sverige ansluter sig till.
Därmed får motion U622 (v) yrkande 1 samt motion U639 (s) yrkande 3 anses besvarade.
Situationen för kurderna, assyrierna/syrianerna och andra civila i sydöstra Turkiet försvåras av den kampanj som den turkiska militären bedriver mot den separatistiska PKK-gerillan. Under det senaste året har dessa strider trappats upp, vilket fått negativa konsekvenser för MR-situationen i stort. Även den islamiskt fundamentalistiska organisationen Hizbollah har legat bakom flera attacker och mord, bl.a. på journalister. Syrianernas situation förvärras ytterligare av det tryck man utsätts för av jordlösa grupper i regionen, till stor del kurder. Detta tryck förefaller ha ökat i intensitet i takt med att den största delen av syrianerna i Turkiet har lämnat landet eller flytt eller utvandrat till Europa.
Turkiet är medlem i ESK och Europarådet, organisationer som bl.a. har som uppgift att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Som ledande stat i ESK och som medlem i Europarådet bör Sverige ställa krav på den turkiska regeringen att efterleva dessa organisationers bestämmelser. Turkiet har gjort långtgående åtaganden angående respekten för de mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar emellertid att detta, enligt Amnesty International och andra MR-organisationer, inte reellt förbättrat läget avseende de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Sverige verkar i ESK och Europarådet, liksom i FN, för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Den svenska inställningen är att alla individer har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och religion. Det åligger varje stat att garantera dessa rättigheter.
Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och Svensson vid ett flertal tillfällen givit på senare tid, framgår att regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i Turkiet. Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen vid våra bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det praktiska arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet. Exempelvis bistår vi den turkiska stiftelsen för mänskliga rättigheters tre centra för rehabilitering av tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8 miljoner kronor. Som framgått ovan finns det flera stridande grupper i sydöstra Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är någon svensk medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte begärts. Enligt utskottet kan det finnas anledning att belysa förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlingsengagemang ytterligare i den händelse en förfrågan härom skulle komma att riktas till Sverige.
Turkiet har erkänt den individuella klagorätten till den europeiska domstolen i Strasbourg, men man har reserverat sig på viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där undantagstillstånd råder. Enligt utskottets uppfattning utgör Europadomstolens individuella klagorätt den kanske mest effektiva av alla existerande mekanismer för att skapa ett tryck på ett enskilt medlemsland för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Ett annat effektivt medel är de regelbundna besök som Europarådets antitortyrkommitté gör för att granska Turkiets efterlevnad av den europeiska tortyrkonventionen.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i Turkiet.
Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 3 och 4, motion U626 (v) yrkandena 1, 2 och 4 samt motion U621 (v) yrkande 2 anses besvarade.
2. Afghanistan
I motion U637 (m, fp, c, kds, v) sägs att Sverige, som under lång tid har stött afghanernas kamp för frihet och oberoende, har en moralisk skyldighet att på olika sätt hjälpa afghanerna i deras ansträngningar att bygga upp ett fredligt och demokratiskt land. Det vore en olycklig utveckling, anför motionärerna, om Afghanistans enda kontakter med yttervärlden de närmaste åren vore med de mest fundamentalistiska islamiska regimerna. I motionens yrkande 1 föreslås därför att Sverige borde vidta förberedelser för att när läget i Kabul stabiliseras kunna etablera diplomatiska relationer med Afghanistan.
Bakgrund
Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Efter ett långvarigt krig mot afghanska gerillagrupper och omfattande internationella protester drogs de sovjetiska trupperna tillbaka 1989. President Najibullah, som tidigare stötts av Sovjetunionen, behöll dock makten trots upprepade försök från den samlade oppositionen att avsätta honom. I maj 1991 presenterade FN:s generalsekreterare en fempunktsplan som grund för en politisk lösning av konflikten i Afghanistan. Denna plan underströk bl.a. behovet av en övergångsperiod med vapenvila och en intern afghansk dialog samt upphörande av vapenleveranser till parterna. Förenta staterna och dåvarande Sovjetunionen slöt även avtal under våren 1991 om upphörande av vapenleveranser till Afghanistan.
Under 1991 hårdnade striderna ytterligare och i slutet av april 1992 avsattes Najibullah. Kort därefter intog gerillan Kabul och ett interimsråd bestående av representanter för gerillagrupperna samt delar av den avgångna regeringen tillsattes. Detta interimsråd ombildades sedermera till en övergångsregering. Ett traditionellt sammankallat råd av olika afghanska grupperingar valde den 30 december 1992 Burhanuddin Rabbani till Afghanistans president för en tvåårsperiod.
Det politiska läget i Afghanistan bedöms alltjämt som osäkert. Ett stort antal människor har dödats det senaste året under strider mellan olika fraktioner i bl.a. huvudstaden Kabul. I mitten av september 1993 anföll styrkor lojala mot Afghanistans fundamentalistiske premiärminister Gulbuddin Hekmatyar åter huvudstaden. Hekmatyar och hans rörelse Hizb-i-Islami är bittra fiender till president Rabbani, vars rörelse Jamiat-i-Islami kontrollerar Kabul militärt. I de våldsamma striderna uppges ett stort antal civila ha dödats.
Vid årets generaldebatt i FN deklarerade Afghanistans utrikesminister att man avsåg att hålla val nästa år och vädjade till FN om hjälp med bl.a. valövervakning.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges förbindelser med Afghanistan har varit vilande alltsedan den sovjetiska invasionen 1979. Samma förhållande gäller för flertalet europeiska länder som tillämpar samma erkännandeprincip som Sverige. Enligt vad utskottet inhämtat finns det på grund av det osäkra politiska läget i Afghanistan skäl att avvakta den närmaste tidens utveckling ytterligare innan frågan om en reaktivering av de diplomatiska relationerna kan bli aktuell.
Därmed betraktar utskottet motion U637 (m, fp, c, kds, v) yrkande 1 som besvarat.
3. Kashmir
I motion U633 (kds) anförs att Kashmirs befolkning sedan 1948 väntat på att få bestämma sitt öde genom en folkomröstning. I motionens yrkande 3 föreslås att Sverige i FN och andra sammanhang bör verka för att den utlovade folkomröstningen i Kashmir kan äga rum.
Bakgrund
Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till två krig mellan de båda grannländerna.
Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med hänvisning till Simlaavtalet 1972 hävdar man att Kashmirproblemet måste lösas bilateralt mellan Indien och Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på senare år.
En FN-observatörsstyrka kallad Unmogip etablerades för att övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari 1949. Den har för närvarande 38 medlemmar. Det förtjänar att påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och 1949 just gäller en folkomröstning i frågan om området skall tillhöra Pakistan eller Indien. Någon annan form av lösning -- exempelvis självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir utgörs av personal från andra delar av Indien.
Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare. I oktober intog separatistisk gerilla regionens viktigaste helgedom, Hazratbalmoskén i huvudstaden Srinagar. Med hänvisning bl.a. till att Pakistan skulle ha understött gerillans aktioner belägrade den indiska armén moskén. I omfattande demonstrationer trotsade stadens befolkning utegångsförbudet för att protestera mot arméns åtgärd. Tiotals kashmirier, bl.a. flera lokala politiker, skadades i sammanstötningar med indiska säkerhetsstyrkor.
Den upptrappade konflikten i Kashmir har även försämrat förhållandet mellan Indien och Pakistan och lett till bl.a. utvisningar av diplomater och ömsesidiga anklagelser om spioneri.
Utskottets överväganden
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska gränsstyrkor inger oro. Utskottet noterar att också regeringen vid ett flertal tillfällen till den indiska regeringen har framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir. Senast skedde detta i samband med det svenska statsbesöket i Indien i oktober 1993. Det har i det sammanhanget bl.a. betonats att alla stater måste respektera de grundläggande, internationellt godtagna normerna om mänskliga rättigheter. Som framgick vid bl.a. årets världkonferens i Wien om de mänskliga rättigheterna avvisar emellertid Indiens regering tanken på en gemensam, global måttstock för mänskliga rättigheter och hävdar att dessa måste bedömas i ett i synnerhet för utvecklingsländer specifikt historiskt, kulturellt och religiöst perspektiv. Frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna har länge varit ett trätoämne i relationerna mellan Indien och Pakistan.
Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket farliga konflikt som Kashmir utgör. Utskottet noterar i detta sammanhang med tillfredsställelse den indisk-pakistanska dialog som inletts på kabinettsekreterarnivå och vilken, bl.a. tack vare diplomatiska ansträngningar från främst amerikansk och rysk sida, resulterat i flera avtal om militära förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar läget i Kashmir och i lämpliga fora och i bilaterala kontakter fortsätter att ge till känna den svenska uppfattningen om MR-situationen och konflikten.
Därmed får motion U633 (kds) yrkande 3 anses besvarat.
4. Sri Lanka
I motion U617 (fp) anförs att Sri Lanka länge varit ett programland för svenskt bistånd och att Sverige därför bör anse sig ha ett särskilt ansvar för att övervaka MR-situationen och för att se till att offer för våld och terror och deras anhöriga får möjlighet till upprättelse. Motionärerna begär att Sverige aktualiserar en rad MR-främjande insatser i Sri Lanka. Som exempel härpå föreslås att de mänskliga rättigheterna varje år tas upp i biståndsdiskussionerna mellan Sverige och Sri Lanka; att Sverige i olika internationella sammanhang för fram MR-situationen i Sri Lanka; att Sverige aktivt söker stödja olika initiativ till en politisk och fredlig lösning av krisen i Sri Lanka samt att Sverige utser en delegation av parlamentariker och folkrörelserepresentanter att studera MR-situationen i landet.
Bakgrund
Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Sri Lanka påverkas framför allt av stridigheter mellan den tamilska gerillan LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) och regeringsstyrkor i norr och öster, efterdyningar av konflikten i söder mot upprorsrörelsen JVP (Janatha Vimukthi Peremuna), den ekonomiska och sociala utvecklingen samt statsmakternas inställning till MR-frågor.
Konflikten i landets norra och östra delar har medfört att ca 1 miljon människor tvingats lämna sina hem. Båda parter i konflikten har gjort sig skyldiga till omfattande MR-kränkningar och inte minst civilbefolkningen är hårt drabbad. I söder har regeringen återtagit kontrollen över situationen, men ännu inte på allvar tagit itu med orsakerna till upproret. Ledamöter från Europaparlamentet uppskattade hösten 1990 att 60 000 människor hade dödats i regeringsstyrkornas uppgörelse med JVP under åren 1987--1990. Med en veckas mellanrum i månadsskiftet april/maj 1993 dödades oppositionsledaren Lalith Athulatmudali och Sri Lankas president Ranasinghe Premadasa.
Den sociala situationen förblir prekär för många av Sri Lankas invånare. Stora ungdomskullar lämnar årligen skolan och många hamnar i vad som synes vara permanent arbetslöshet. Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1990-talet har inte förändrat levnadsvillkoren för de fattiga och småinkomsttagarna. De utbildade och resurstarka fortsätter att söka sig nya hemländer.
Situationen i Sri Lanka togs upp till behandling som ett nytt ärende vid FN:s MR-kommissions 48:e möte 1992. Vid det 49:e mötet i februari--mars 1993 uppmärksammades i en s.k. bekräftelse från kommissionens ordförande bl.a. regeringens program för åtgärder på MR-området. Programmet inkluderar åtgärder som syftar till att klargöra var som hänt försvunna personer, åtal av sådana som gjort sig skyldiga till försvinnanden och andra MR-kränkningar samt en övergripande granskning av Sri Lankas krislagstiftning.
Utskottets överväganden
Utskottet delar den oro över MR-situationen i Sri Lanka som kommer till uttryck i motion U617 (fp). Det nya ledarskiktet i landet har tagit flera lovvärda initiativ att komma till rätta med en del av problemen. Det förefaller dock ännu för tidigt att säga om det finns tillräcklig politisk styrka och ambition att vända den negativa spiral som accentuerades under Premadasas presidentperiod.
Flera av de förslag till åtgärder som nämns i motion U617 (fp) vidtas, enligt vad utskottet inhämtat, redan kontinuerligt av regeringen. Sverige har upprepade gånger, såväl bilateralt som i olika multilaterala fora, uttryckt oro över situationen i Sri Lanka. Utskottet noterar bl.a. biståndsminister Svenssons uttalande den 1 oktober 1993 i vilket framhävs att motsättningarna i Sri Lanka måste lösas med fredliga medel. I uttalandet framhålls att det svenska intresset av en fredlig utveckling i Sri Lanka är stort, inte minst mot bakgrund av att landet länge varit mottagare av svenskt bistånd. Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i Sri Lanka.
Därmed får motion U617 (fp) anses besvarad.
5. Kambodja
I motion U645 (v) yrkande 1 begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna nödvändigheten av att få Thailands medverkan för att genomdriva FN:s handelssanktioner mot de röda khmererna. I yrkande 2 anförs att behov föreligger av förstärkt FN-övervakning av gränsen Kambodja--Thailand. I yrkande 4 föreslås att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförs om nödvändigheten av att FN-trupper stannar i Kambodja till dess att en folkvald regering bildas. I yrkande 5 anförs det som angeläget att valet i Kambodja kommer till stånd före Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna.
Bakgrund
Undertecknandet i Paris i oktober 1991 av ett fredsavtal mellan Kambodjas rivaliserande fraktioner och 18 nationer gav förhoppningar om ett definitivt slut på Kambodjas långa inbördeskrig. FN:s Kambodjaoperation, UNTAC, kunde inledas i mars 1992 med utplaceringen av totalt 22 000 soldater och civila med uppgiften att övervaka processen mot fria val. De fredsbevarande trupperna inledde avväpningen av de olika fraktionerna. De röda khmererna vägrade dock att lämna ifrån sig sina vapen. Efter flera månader av sporadiska anfall började de röda khmererna att ta FN-soldater som gisslan i kortare perioder. Under de fem första månaderna 1993 dödades 10 FN-soldater och minst 40 sårades.
I januari 1993 meddelade de röda khmererna att de avsåg bojkotta valet. Sammanstötningarna mellan styrkor från huvudstaden Phnom Penh och de röda khmererna blev hårdare och fler. Trots hot om ökat våld kunde valet emellertid genomföras som planerat den 23--27 maj. Segrare i valet blev det rojalistiska partiet, Funcinpec, som leds av prins Norodom Ranariddh. Politiskt har situationen i Kambodja stabiliserats betydligt efter valet genom bildandet av en övergångsregering under gemensam ledning av Norodom Ranariddh och den tidigare premiärministern Hun Sen.
UNTAC:s uppdrag i Kambodja har formellt upphört i samband med att den valda kambodjanska konstituerande församlingen godkänt en ny författning och en ny regering tillträtt. Den 15 september förvandlade det nyvalda parlamentet åter Kambodja till ett kungarike. Prins Sihanouk, som avsade sig kungatiteln 1955, återvände den 24 september till Kambodja, undertecknade den nya författningen och lät därefter åter kröna sig till kung.
UNTAC:s återtåg kommer att ta tid och de sista FN-soldaterna blir kvar till mitten av november. FN:s närvaro i andra former förutses dock bestå, t.ex. på MR-området och för att bidra till ett sammanhållet stöd till landets ekonomiska rehabilitering. Stridshandlingar förekommer alltjämt, bl.a. till följd av en regeringsoffensiv mot de röda khmererna. Även våld i form av banditism är vanligt förekommande.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges politik i Kambodjafrågan syftar till att på olika sätt ge stöd åt ansträngningarna att skapa fred och demokrati i landet. Sverige har vid flera tillfällen fördömt de röda khmererna för deras brutalitet och massaker av etniska vietnameser i landet. Det kambodjanska folkets rätt till fria och rättvisa val har under många år erhållit svenskt stöd. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas i svar på en fråga i riksdagen den 18 maj i år anfört att Sveriges inställning till de röda khmererna är att de inte skall tillåtas att omintetgöra utvecklingen mot försoning, fred och demokrati i Kambodja.
Sveriges stöd till den kambodjanska fredsprocessen har främst skett genom finansiering och personal till UNTAC samt genom ett omfattande bistånd, såväl multilateralt som bilateralt. Totalt uppgick det svenska biståndet under budgetåret 1992/93 till drygt 100 miljoner kronor. Sverige bidrog till genomförandet av valet i maj i år med ett tjugotal valobservatörer och dessutom med fyra jurister som valexperter.
Kambodja är en gammal konflikthärd med motsättningar som går långt tillbaka och är mycket svåra att lösa. Mot denna bakgrund är det särskilt glädjande att valet i Kambodja kunde genomföras utan den stora blodspillan som många fruktade. Valdeltagandet var imponerande högt och uppslutningen kring den FN-övervakade valprocessen var stor. Enligt FN förekom inga oegentligheter i själva valförfarandet.
Utskottet vill understryka det angelägna i att den demokratiska process som nu inletts tack vare FN:s insatser kan fortsätta. Utskottet vill också framhålla nödvändigheten av att även Thailand förmås att aktivt delta i fredsprocessen. Utskottet noterar i detta sammanhang att FN:s generalsekreterare i en rapport om Kambodja betonat behovet av fortsatt FN-närvaro i landet. Den behövs såväl för att bidra till stabilitet som för att visa att FN och det internationella samfundet inte anser att man gjort sitt då valet är avklarat. Enligt generalsekreteraren krävs det en tydlig markering av det internationella samfundet att man önskar bidra till en fredlig politisk och ekonomisk utveckling i Kambodja även i fortsättningen. Utskottet noterar i detta sammanhang att den svenska FN-delegationen i New York har fortlöpande ingående kontakter med FN:s sekretariat och kontinuerligt framför Sveriges synpunkter på Kambodja och utvecklingen där.
Med det ovan anförda får motion U645 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5 anses besvarade.
6. Angola
I motion U632 (v) anförs att läget i Angola snabbt har förvärrats. I yrkande 1 föreslås att FN:s säkerhetsråd vidtar lämpliga politiska och andra åtgärder mot kända eller misstänkta samarbetspartners till Unita. I yrkande 2 anförs att FN:s säkerhetsråd bör införa bindande och allomfattande sanktioner mot Unita. Enligt yrkande 3 i motion U632 (v) bör Sverige markera stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om militärt eller annat bistånd för att upprätta fredsprocessen och respekten för utslaget i det FN-övervakade valet. I yrkande 4 begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna behovet av mer långsiktigt planerade FN-insatser som syftar till att konsolidera freden efter att val hållits.
I samma motions (U632, v) yrkande 5 framhålls behovet av ökade FN-resurser i Angola för demobilisering och integrering av soldater, återanpassning av barnsoldater, rehabilitering av handikappade samt minröjning. Kritik har riktats mot att FN:s fredsbevarande och fredsskapande operationer saknar program för att utveckla respekten för de mänskliga rättigheterna. Motionärerna anför att kritiken äger sin giltighet i Angola. I yrkande 6 föreslås därför att FN:s MR-organ ges möjlighet att på ett tidigt stadium medverka i FN:s fredsbevarande och fredsskapande operationer.
Bakgrund
Genom aktiv medling av Portugal samt Förenta staterna och Sovjetunionen enades parterna i Angola, regeringspartiet MPLA och gerillan Unita, om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj 1991. Fredsavtalet mellan MPLA och Unita innehöll bl.a. bestämmelser om demobilisering, övervakning av avtalet, sammanslagning av militärstyrkor och demokratisering, inkl. hållandet av allmänna val. Fredsprocessen övervakades av en FN-styrka, Unavem, med bl.a. svenskt deltagande.
I september 1992 höll Angola sitt första fria parlaments- och presidentval, i vilket 18 partier deltog. Efter förlust i valen grep Unita till vapen igen. FN och andra internationella aktörers ansträngningar att få parterna att acceptera en ny överenskommelse om eldupphör samt att få i gång en förhandlingsprocess har hittills inte krönts med bestående framgång. Den nya amerikanska administrationen erkände Angola i maj 1993 efter att ha avvaktat med åtgärden i syfte att förmå parterna att återvända till förhandlingsbordet. Även om något formellt vapenembargo inte iakttagits visavi Angola har de tre sponsorerna av det ursprungliga fredsavtalet, dvs. Förenta staterna, Portugal samt Sovjetunionens efterträdare Ryssland, informellt överenskommit att tillåta regeringen i Luanda att åter importera vapen utifrån för att trygga sin självförsvarsförmåga. Mandatet för FN:s Angolaoperation, Unavem, har successivt förlängts och löper nu till den 31 december 1993. I operationen deltar Sverige med för närvarande tre militära observatörer.
Striderna mellan Unita och regeringsstyrkor har under 1993 varit bland de häftigaste i det numera 17 år långa inbördeskriget. Det senaste årets förnyade krig beräknas ha krävt mellan 50 000 och 100 000 nya civila dödsoffer. Hundratusentals människor har tvingats på flykt, och FN har varnat för en svältkatastrof i samma storleksordning som den i Somalia. Situationen i den av Unita belägrade provinshuvudstaden Kuito har varit särskilt svår. Enligt FN dör omkring 1 000 människor om dagen i Angola, en stor del av dem i Kuito. Granatregn, svält och sjukdomar som relateras till kriget är främsta dödsorsakerna. Angolas infrastruktur har sargats värre än någonsin tidigare under konflikten. På landsbygden finns ca 10 miljoner minor utspridda och orsakar stort mänskligt lidande.
Den 16 september 1993 beslöt FN:s säkerhetsråd att införa sanktioner mot Unita avseende olja och vapen. Sanktionerna trädde i kraft tio dagar senare efter att Unita inte hörsammat FN:s uppmaning att iaktta eldupphör och accepterat att delta i förnyade fredssamtal. I FN-beslutet förutskickas även en skärpning av sanktionerna i ett senare skede om så behövs. Fr.o.m. den 7 oktober införde Sverige, i enlighet med FN:s beslut, vissa ekonomiska sanktioner riktade mot Unita. Sanktionerna innebär att krigsmateriel och petroleum och petroleumprodukter endast får införas på angolanskt territorium på platser som den angolanska regeringen angivit till FN:s generalsekreterare. Syftet med sanktionerna är att förhindra att Unita förses med vapen och olja.
Unita tillkännagav i en kommuniké den 6 oktober att man nu avser godta förra årets valresultat och att man erkänner giltigheten i fredsavtalet från 1991. Unita har dock även tidigare gjort politiska utspel som kontrasterat mot rörelsens militära agerande. Angolas regering meddelade den 7 oktober att den var redo att återuppta förhandlingarna med Unita under FN:s ledning. Regeringen vidhåller att en förutsättning för förhandlingar dock är att Unita måste frånträda allt territorium som erövrats sedan valet.
Utskottets överväganden
Sverige har under många år med bistånd bidragit både till Angolas utveckling och till fredsprocessen. Den angolanska utvecklingen efter valen är mycket bekymmersam. Det återupptagna inbördeskriget har lett till mänskliga tragedier och till omfattande ödeläggelse av landet. Unita och dess ledare Jonas Savimbi bär ett tungt ansvar för det mänskliga lidandet och den materiella förstörelsen. Deras vägran att följa tidigare uppmaningar av säkerhetsrådet att upphöra med sin krigsföring och respektera såväl fredsavtalet från 1991 som utgången av valen i september 1992 har tvingat fram säkerhetsrådets beslut om sanktioner.
Den lärdom som enligt utskottets uppfattning kan dras efter FN-insatsen i Angola är att allmänna val inte bör hållas innan avväpning/demobilisering skett. Det är utskottets förhoppning att denna lärdom skall medverka till ett annat tillvägagångssätt i genomförandet av fredsplanen för Moçambique.
Sverige stöder en politisk lösning av konflikten i Angola baserad på fredsavtalet från 1991. Utskottet noterar att denna inställning bl.a. kommit till uttryck i gemensamma nordiska uttalanden. Sverige har också i likhet med övriga nordiska länder vädjat till parterna i Angola att inställa fientligheterna och ge omedelbart tillträde för humanitära insatser.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att agera för att bidra till en fredlig lösning av konflikten. Sverige bör enligt utskottet ha beredskap för att skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att lindra det mänskliga lidandet i Angola.
Med det anförda betraktar utskottet motion U632 (v) yrkandena 1--6 som besvarade.
7. Moçambique
I motion U632 (v) anförs att en utveckling liknande den i Angola kan befaras i Moçambique. I yrkande 7 föreslås därför att Sverige bör verka för särskilda FN-insatser i Moçambique i syfte att förebygga en sådan utveckling.
Bakgrund
Kriget i Moçambique, som pågått sedan slutet av 1970-talet, har haft en förödande inverkan på landet och beräknas ha krävt minst 1 miljon döda. Ca 5 miljoner människor, dvs. en tredjedel av landets befolkning, har tvingats på flykt.
De stridande parterna, regeringen i Maputo och gerillarörelsen Renamo (MNR), undertecknade i oktober 1992, efter långvarig och intensiv italiensk medling, ett omfattande fredsfördrag. Genomförandet av avtalet skall övervakas av partssammansatta kommissioner och med närvaro av FN.
Via Unomoz (United Nations Operations in Mozambique) har FN givits en betydelsefull roll i fredspocessen. FN har bl.a. ansvar för demobiliseringen av de båda sidornas soldater samt för repatrieringen och reintegreringen av de moçambikiska flyktingarna i grannländerna. Sverige bidrar med personal till Unomoz som fullt utbyggd beräknas omfatta ca 7 000 man.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att freden består i Moçambique. Det är angeläget att fredsprocessen fortsätter och att demobiliseringen av parternas väpnade styrkor genomförs som planerat.
Utskottet noterar att FN:s säkerhetsråd den 13 september antog en resolution i vilken understryks "det oacceptabla i att försök görs att knyta villkor till fredsprocessen, särskilt vad avser uppsamlingen och demobiliseringen av styrkor, eller i avsikt att vinna tid för ytterligare eftergifter". Säkerhetsrådet uppmanar Renamo att "auktorisera omedelbar uppsamling av styrkor" följt av omgående demobilisering. I resolutionen sägs vidare att säkerhetsrådet "ånyo bekräftar vikten av att val kan hållas ej senare än oktober 1994".
Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige, i likhet med bl.a. EG och övriga nordiska länder, har utlovat ett omfattande fortsatt stöd till fredsprocessen och till Moçambiques återbyggnad och långsiktiga utveckling.
Därmed får motion U632 (v) yrkande 7 anses besvarat.
8. Nordirland
I motion U653 (fp) anförs att ESK och FN bör engagera sig för att finna en politisk lösning på konflikten på Nordirland. Enligt motionären kan det internationella samfundet på olika sätt utöva press på parterna att finna en lösning. Utomstående parter sägs också ibland kunna fungera som medlare. Denna uppfattning bör riksdagen, enligt motionens yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
Bakgrund
Konflikten i Nordirland har djupa historiska rötter. Den har pågått så länge att omvärldens intresse till viss del mattats av och bara väcks till liv igen i samband med något särskilt spektakulärt terrordåd. Det är dock en i högsta grad pågående konflikt, som leder till närmast dagliga tragedier för många människor.
Områdets problem är komplicerade och svåröverskådliga. Sedan mycket lång tid tillbaka har såväl religiösa som sociala och ekonomiska faktorer bidragit till att bygga upp de motsättningar som ligger bakom dagens konflikt.
Samtal mellan parterna i konflikten har inte varit lätta att få till stånd. Tidigare försök har främst stupat på att områdets protestantiska majoritet, de s.k. unionisterna, vägrat att delta i samtal så länge det s.k. anglo-irländska fördraget från 1985 är i kraft. I fördraget har de brittiska och irländska regeringarna överenskommit om samarbete i nordirländska frågor som inte kan lösas av lokala självstyrande organ. Syftet med fördraget är att främja fred och stabilitet i Nordirland och att verka för försoning mellan de två traditionella grupperna inom området. Unionisterna, som är kritiska till att regeringen i Dublin skall kunna påverka utvecklingen i Nordirland utan att vara vald av befolkningen där, har krävt fördragets avskaffande eller åtminstone dess suspendering under en förhandlingsperiod. Under 1991 kunde man för första gången enas om att diskutera villkoren för att starta förhandlingar om en ny brittisk-irländsk överenskommelse. Unionisternas önskemål om suspendering av det anglo-irländska avtalet tillmötesgicks. För första gången involverade förhandlingarna både de konstitutionella partierna i Nordirland samt regeringarna i Dublin. Provisoriska IRA, liksom Sinn Fein, IRA:s politiska gren, uteslöts ur samtalen eftersom dessa grupper vägrat ta avstånd från våldsamma metoder att lösa konflikten.
Samtal om Nordirlands status har i olika faser pågått under stora delar av 1991 och 1992. Bland stötestenarna i samtalen finns frågan om möjliga förändringar av de artiklar i den irländska konstitutionen som fastslår att landets territorium sträcker sig över hela ön och att man endast inväntar en förening med de norra grevskapen för att Irlands lagar skall tillämpas även där. Företrädare för unionistpartierna i Nordirland har krävt att en folkomröstning hålls i Republiken Irland om att ta bort de aktuella artiklarna ur konstitutionen. Förespråkare för ett förenat Irland hävdar å sin sida att en sådan förändring av konstitutionen skulle beröva den katolska delen av Nordirlands befolkning sin nationella identitet. Man hävdar i stället att den lag från 1921, The Government of Ireland Act, som fastslår Irlands delning antogs mot större delen av befolkningens önskan, och att det därför i stället vore mer motiverat att ifrågasätta delningen.
Samtalen om Nordirlands framtid har ännu inte resulterat i något nytt brittisk-irländskt avtal. Under 1993 har inga nya samtal ägt rum, även om både regeringarna i Dublin och London aviserat sin avsikt att fortsätta dem. Flera informella kontakter har samtidigt tagits som visar att strävan efter samförstånd fortsätter. Den aktuella situationen, med dagliga våldsdåd och den ständiga närvaron av brittisk militär bidrar till att många, såväl britter som irländare, kräver en fortsättning av diskussionerna och konkreta förhandlingsresultat. Främst unionistpartierna i Nordirland är emellertid ovilliga att fortsätta samtalen så länge man från regeringens i Dublin sida inte vill ge löfte om en folkomröstning i konstitutionsfrågan.
Den brittiska regeringen har deklarerat att man inte har några politiska eller ekonomiska intressen i Nordirland, men att man kommer att behålla området inom Storbritannien så länge majoriteten av Nordirlands befolkning önskar detta. Storbritannien har vidare sagt att man -- i enlighet med det anglo-irländska fördraget från 1985 -- avser underlätta en förening av Irlands två delar, om det skulle vara befolkningens önskan i framtiden.
Ett avtal, som ännu är delvis hemligt, träffades under hösten 1993 mellan det katolska Social Democratic and Labour Party, SDLP, och Sinn Fein. Även SDLP arbetar för en återförening av Nordirland med republiken Irland. Partiet har dock, till skillnad från Sinn Fein, tagit avstånd från alla former av våld. I det nya avtalet uppges villkoren skisseras för en total vapenvila i Nordirland. En dörr öppnas också för Sinn Fein att delta i de politiska samtalen om Nordirlands framtid.
Det nya avtalet har välkomnats av Irlands regering, vars premiärminister offentligt förklarat att avtalet utgör det största hoppet för en fredlig lösning av konflikten i Nordirland på flera decennier. Den brittiska regeringen har hittills intagit en mer avvaktande inställning till avtalet.
Protestantiska grupper i Nordirland uppfattar emellertid avtalet mellan SDLP och Sinn Fein som mycket hotfullt. Sedan det blivit känt har antalet våldsdåd från olika, såväl protestantiska som katolska, terrorgrupper ökat dramatiskt. Den 23 oktober dödades tio människor och ett femtiotal skadades vid en kraftig bombexplosion i Belfast. IRA tog på sig skulden för attacken, som betraktas som en hämnd från IRA:s sida för protestantiska gruppers terroraktioner. Den nya vågen av terrordåd har dämpat den inledande optimism som kommit till uttryck med anledning av avtalet mellan SDLP och Sinn Fein.
Utskottets överväganden
Utskottet tar kraftigt avstånd från varje användning av våld och terrorism som medel att lösa konflikten i Nordirland. Denna konflikt är komplicerad och svårlöst. Det är svårt att se någon nära förestående lösning på problemen. En förutsättning för att motsättningarna mellan de traditionella grupperna i Nordirland skall få en stabil och hållbar lösning är en i grunden förändrad attityd bland invånarna i området. Som positivt får noteras att grupper som vill lösa konflikten med våld, bl.a. Sinn Fein och IRA, tycks ha ett minskande stöd i området och i Republiken Irland. Flera freds- och intressegrupper, med både protestantiska och katolska medlemmar, har bildats i Nordirland på senare tid. Det som försvårar en lösning av konflikten är bl.a. att den pågått så länge att den i det närmaste har kommit att institutionaliseras. Behov finns inte minst för insatser som syftar till att stoppa tillflödet av finansiella resurser och vapen till terroristgrupper.
Utskottet konstaterar att parterna i den nordirländska konflikten är överens om att återuppta samtalen om en bestående lösning. Ingendera part har, såvitt utskottet erfarit, begärt att FN eller ESK skall delta i processen. Mot denna bakgrund bör Sverige, enligt utskottets uppfattning, inte verka för att frågan om Nordirlands status och framtid multilateraliseras.
Därmed avstyrks motion U653 (fp) yrkande 2.
9. Ryssland
Motion U620 (m) behandlar frågan om minoritetsfolken i Ryssland och deras levnadsbetingelser. Såväl nordvästra Rysslands urinvånare som flera finsk-ugriska folk i Sveriges närhet, liksom t.ex. ingermanländare, lever under svåra omständigheter. Enligt motionären känner dessa folk en nordisk samhörighet. Sverige är ett av få länder som kan förväntas uppmärksamma dessa folks öden och som har praktiska möjligheter att bidra till deras ekonomiska och kulturella utveckling. I motionens yrkande 1 begärs att regeringen i sin utrikespolitik noga skall följa dessa folks öden, och vid behov uppmärksamma dem i internationella sammanhang såsom ESK och Europarådet.
Bakgrund
Inom Förenta nationerna, Europarådet och ESK pågår ett aktivt arbete för att söka stärka skyddet för nationella minoriteter och urbefolkningar.
FN:s generalförsamling antog hösten 1992 en deklaration om minoriteter. År 1993 har av FN utropats till det internationella urbefolkningsåret. Hittills har flera aktioner genomförts som syftar till att uppmärksamma minoritetsfolkens situation på olika områden. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni 1993 ägnade naturligt nog stor uppmärksamhet åt urbefolkningsfrågan. Ett resultat av konferensen är att upprättandet av ett permanent forum för urbefolkningar inom FN-systemet kommer att övervägas inom ramen för det årtionde som rekommenderas med början i januari 1994. Sverige stödjer detta förslag.
Även inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen, ESK, har minoritetsfrågor kommit att spela en allt viktigare roll, bl.a. har en speciell s.k. högkommissarie för nationella minoriteter tillsatts. När en möjlig minoritetskonflikt identifierats skall denne på ett tidigt stadium kunna gripa in genom besök, konsultationer och rekommendationer.
Utskottets överväganden
Som motionären påpekar har minoritetsfolken och urbefolkningarna i Ryssland lidit av krav på politisk, kulturell, religiös och språklig underkastelse.
En möjlighet för Sverige att uppmärksamma dessa frågor har öppnats genom den i Kirkenäs i januari 1993 av de fem nordiska länderna samt Ryssland och EG-kommissionen antagna deklarationen om samarbete i Barentsregionen. Det regionala råd som bildats inom ramen för detta samarbete består av representanter för de lokala myndigheterna samt urbefolkningarna i området. Rådet skall vara ett forum för samarbete i frågor om ekonomi, handel, forskning och teknologi, turism, miljö, infrastruktur, kultur och utbildning m.m. Rådet skall även initiera speciella projekt syftande till att förbättra situationen för urbefolkningarna i området. Även Sveriges och det övriga Nordens kontakter med de ryska samerna, som under Sovjettiden var starkt begränsade, har på senare tid kunnat breddas, främst genom att de ryska samerna på Kolahalvön 1992 fick fasta platser i Nordiska samerådet. Utskottet delar motionärens uppfattning att situationen också för många andra minoritetsfolk i Ryssland är sådan att det finns anledning för Sverige att bevaka deras situation och vid behov uppmärksamma dem i sådana internationella organ som verkar för att stärka skyddet för nationella minoriteter. Enligt utskottet finns förutsättningar att uppmärksamma minoritetsfolkens situation också inom ramen för exempelvis Nordiska rådets kontakter med bl.a. Baltiska parlamentariska församlingen. Vissa folkgrupper deporterades under Sovjettiden till avlägsna delar av landet. Dessa grupper måste självfallet ges möjlighet att återvända till sina ursprungliga hemorter. Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att uppmärksamma minoritetsfolkens utsatta situation i Ryssland.
Med det anförda får motion U620 (m) yrkande 1 anses besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder att riksdagen förklarar motion 1992/93:U217 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
2. beträffande dödsstraff och tortyr att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U608 yrkande 9 och 1992/93:U628 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande ett starkare FN och ungdomsdelegater till generalförsamlingen att riksdagen förklarar motion 1992/93:U608 yrkandena 10 och 11 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande kvinnans rätt till abort att riksdagen förklarar motion 1992/93:U610 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört, res. (kds) - motiv.
5. beträffande kvinnorepresentation i FN, internationella kvinnokonferensen och rätten till lika lön för likvärdigt arbete att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U610 yrkandena 2 och 3 och 1992/93:A811 yrkandena 4 och 6 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande de internationella MR-konventionerna att riksdagen förklarar motion 1992/93:U628 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande barn och flickor att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U628 yrkandena 7 och 8, 1992/93:U640 yrkande 2, 1992/93:U650 yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Ju647 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
8. beträffande kvinnlig omskärelse att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:So217 yrkande 2 och 1992/93:So477 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande korruption att riksdagen förklarar motion 1992/93:U643 yrkandena 1--4 besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande internationell narkotikabekämpningsbrigad att riksdagen förklarar motion 1992/93:Ju837 yrkande 11 besvarat med vad utskottet anfört,
11. beträffande toppmöte för global strategi mot aids att riksdagen förklarar motion 1992/93:So430 besvarad med vad utskottet anfört,
12. beträffande den kurdiska frågan i FN att riksdagen förklarar motion 1992/93:U646 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört,
13. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen om Mellanöstern att riksdagen förklarar motion 1992/93:U609 yrkande 4 besvarat med vad utskottet anfört,
14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U609 yrkande 2, 1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt 1992/93:U646 yrkandena 8 och 9 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v)
15. beträffande ett kurdiskt informationskontor att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U622 yrkande 1 samt 1992/93:U639 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande Turkiet och de mänskliga rättigheterna att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U621 yrkande 2, 1992/93:U626 yrkandena 1, 2 och 4 samt 1992/93:U646 yrkandena 3 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande återupprättande av diplomatiska relationer med Afghanistan att riksdagen förklarar motion 1992/93:U637 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört,
18. beträffande folkomröstning i Kashmir att riksdagen förklarar motion 1992/93:U633 yrkande 3 besvarat med vad utskottet anfört,
19. beträffande Sri Lanka och de mänskliga rättigheterna att riksdagen förklarar motion 1992/93:U617 besvarad med vad utskottet anfört,
20. beträffande situationen i Kambodja att riksdagen förklarar motion 1992/93:U645 yrkandena 1, 2, 4 och 5 besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande situationen i Angola att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkandena 1--6 besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande Moçambique att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkande 7 besvarat med vad utskottet anfört,
23. beträffande konflikten i Nordirland att riksdagen avslår motion 1992/93:U653 yrkande 2,
24. beträffande minoritetsfolken i Ryssland att riksdagen förklarar motion 1992/93:U620 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 oktober 1993
På utrikesutskottets vägnar
Alf Wennerfors
I beslutet har deltagit: Alf Wennerfors (m), Inger Koch (m), Pär Granstedt (c), Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Fanny Rizell (kds) och Richard Ulfvengren (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Kvinnans rätt till abort (mom. 4)
Fanny Rizell (kds) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Utskottet anser att" och på s. 12 slutar med "och legal abort." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl. familjeplanering och i sista hand rätt till säker och legal abort.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Bistånd till irakiska Kurdistan
Irakiska Kurdistan är ett land rikt på naturtillgångar, högt utvecklat med gott om välutbildade människor. Ett sätt att på kort sikt möjliggöra för irakiska Kurdistan att försörja sin egen befolkning och utvecklas vore att häva FN-blockaden för det området av Irak. Ett sätt att på lång sikt främja utveckling och lösa de stora problemen i området vore att göra irakiska Kurdistan till en demilitariserad zon inom en irakisk union. Den lösningen skulle innebära bl.a. att de irakiska kurderna fick fortsätta att bygga sin demokrati av västerländsk modell. Världen behöver "demokratiska öar". Sverige bör inom FN aktivt arbeta för att gå igenom ovanstående förslag.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:U609 (fp) yrkande 2, 1992/93:U622 (v) yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 (s) yrkande 2 samt 1992/93:646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 8 och 9 som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om bistånd till irakiska Kurdistan.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan att regeringen med bifall till motionerna 1992/93:U609 yrkande 2, 1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt 1992/93:646 yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts.
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motionerna2 Utskottet6 Inledning6 FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna6 FN:s kvinnokommission7 Europeiska säkerhetskonferensen7 Världskonferensen om mänskliga rättigheter8 I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet8 II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller enskilda folk19 1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl. länder19 2. Afghanistan24 3. Kashmir25 4. Sri Lanka26 5. Kambodja28 6. Angola30 7. Moçambique32 8. Nordirland33 9. Ryssland35 Hemställan37 Reservation39 Meningsyttring av suppleant39 Bilaga: Slutdokument från Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 14--25 juni 199341