Mänskliga rättigheter
Betänkande 1991/92:UU2
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU02
Mänskliga rättigheter
Innehåll
1991/92 UU2
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att regeringen skall verka för att normerna och principerna beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det multilaterala arbetet inom FN eller regionala samarbetsorgan, andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta grupper av människor.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet (U408, U614, U621, U631, U638, U642, U666, U667, U671 och U672)
II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet (U227, U258, U614, U631, U638, U666 och U667)
III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden eller länder enligt följande: 1. Kurderna (U225, U634, U645, U655 och U667) 2. Kosovo (U619) 3. Turkiet (U631, U636, U638, U650 och U655) 4. Iran (U618, U638, U648 och U667) 5. Irak (U638 och U667) 6. Afghanistan (U640 och U667) 7. Indonesien (U602, U629, U637, U647 och U667) 8. Tibet (U606, U643, U657 och U667) 9. Myanmar (U633 och U639) 10. Angola (U237) 11. Filippinerna (U612) 12. Västra Sahara (U630, U641, U646 och U667) 13. El Salvador (U613) 14. Guatemala (U638 och U660) 15. Cuba (U661) 16. De baltiska folken (U531) 17. Nordirland (U620 och U644) 18. Avkolonisering (U647) 19. Urbefolkningar (U626, U638 och U660).
Motionerna
1990/91:U225 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp, c, mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett kurdiskt kulturcentrum i Sverige och att regeringen till riksdagen återkommer med förslag om hur kulturcentret kan realiseras.
1990/91:U227 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att respekten för mänskliga rättigheter och utveckling mot demokrati och marknadsekonomi betonas i FNs utvecklingsstrategi för 1990-talet.
1990/91:U237 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör bidra till att stimulera utvecklingen mot demokrati i Angola genom att försöka påverka MPLA-regimen att snarast på allvar inleda fredsförhandlingar med UNITA.
1990/91:U258 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen begär initiativ av regeringen under FNs folkrättsdecennium för att FN skall få resurser till att bevaka att internationella konventioner följs och bistå offren för överträdelser.
1990/91:U408 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN eller andra internationella fora bör ta upp frågan om förbud mot användandet av plast- och gummikulor.
1990/91:U531 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta upp frågan om balternas fri- och rättigheter inom FNs kommission för mänskliga fri- och rättigheter,
1990/91:U602 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt stödja Östtimors och Västpapuas rätt till självbestämmande i FN och i andra fora, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Indonesiens skyldighet att följa internationella stadgar och överenskommelser angående de mänskliga rättigheterna i Östtimor och på Västpapua, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om observatörsstatus i IGGI, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp- och MR-organisationers möjlighet att fritt kunna röra sig i Östtimor och Västpapua, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapport om vilka åtgärder som vidtagits angående Östtimor och Västpapua inom sex månader till riksdagen.
1990/91:U606 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, v, mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige stödjer Dalai Lamas fredsplan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet.
1990/91:U612 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FNs kommission för mänskliga rättigheter tar upp Aquinoregimens brott mot de mänskliga rättigheterna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella fora skall agera till internationellt understöd av senator Tanadas fredsinitiativ i Filippinerna.
1990/91:U613 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Europa skall agera för skapandet av en stödgrupp för FNs förhandlingsinitiativ i El Salvador, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella fora skall framföra kritik mot USAs ovilja att stödja en förhandlingslösning i El Salvador, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ge FMLN ett diplomatiskt erkännande av samma karaktär som Mexiko och Frankrike gav 1984, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge ekonomiskt stöd för FMLNs representation i Sverige, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt skall verka för en bred opinion för att skipa rättvisa i fallet med de sex mördade jesuitprästerna och deras två medhjälpare, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall agera för en bred internationell övervakningskommission inför valen i El Salvador i mars 1991, 7. att riksdagen beslutar att sända en flerpartidelegation för att undersöka förhållandena i El Salvador och försöken att nå en förhandlingslösning.
1990/91:U614 av Inger Koch m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett intensifierat svenskt agerande i frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter i syfte att stärka FN-systemet och respekten för efterlevnaden av FNs konvention om de mänskliga rättigheterna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ökade resurser för att ge FNs centrum för mänskliga rättigheter möjlighet till ökade rådgivnings- och konsultinsatser, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i MR-kommissionen bevakar att tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen tas upp till behandling vid kommissionens nästa möte, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett fristående institut för att främja utvecklingen av mänskliga rättigheter.
1990/91:U618 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges handelsförbindelser med Iran, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige genom FNs kommission för de mänskliga rättigheterna tar upp kränkningarna i Iran, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kampen mot dödsstraffet intensifieras.
1990/91:U619 av Eva Goës m.fl. (mp, s, fp, c, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till Kosovoalbanerna och att de mänskliga rättigheterna kränks i Kosovoprovinsen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktualiserar frågan om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Europarådet och/eller FNs kommission för mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sända en delegation till Kosovo, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett tillkännagivande om att Kosovoalbaner i stor utsträckning på grund av de massiva och väl dokumenterade övergreppen mot mänskliga rättigheter måste anses kunna hysa välgrundad fruktan för förföljelse.
1990/91:U620 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konflikten på Nordirland.
1990/91:U621 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för barn på institutioner.
1990/91:U626 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att i samband med jubileet 1992 stödja indianernas krav på rättvisa, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den i Världsbanken och Interamerikanska banken liksom i kontakterna med EG verkar för att de inte skall finansiera några projekt som hotar indianernas existens.
1990/91:U629 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande i IGGI och att inte utveckla biståndssamarbete med Indonesien, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella fora bör agera för östtimoresisk representation i de FN-ledda förhandlingarna mellan Portugal och Indonesien och för att en folkomröstning genomförs i FNs regi på Östtimor, där folket självt får avgöra sitt lands framtid, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör driva kravet att om Indonesien inte inom en bestämd tidsram accepterar en folkomröstning på Östtimor, så skall FN med sanktionspolitik fredligt förverkliga kravet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella fora skall föra fram kritik mot Indonesiens folkmordspolitik på Östtimor och Västpapua och mot det brutala förtrycket av inhemsk opposition i Indonesien, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör agera för en omprövning av beslutet om Västpapuas status då landets egen befolkning aldrig fått ta ställning till frågan i en folkomröstning.
1990/91:U630 av Jan Strömdahl och Bertil Måbrink (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forcera FNs behandling av fredsplanen.
1990/91:U631 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konvention om förbud av dödsstraffet, en konvention om skydd för flyktingar undan krig och andra katastrofer samt ett utbyggt skydd för barn i väpnade konflikter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att fler länder skall ansluta sig till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att aktivera den mellanstatliga klagorätten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anmäla Turkiet till Europadomstolen samt att ta upp frågan i ESK-processen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt arbete för att fler länder skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och mellanstatlig klagorätt, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en internationell domstol knuten till konventionen om mänskliga rättigheter, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FNs rådgivningsprogram för mänskliga rättigheter och fonden för tortyroffer, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en koppling mellan FNs bistånds- och mänskliga rättighetsarbete, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en FN-observatör för "Human Rights' Defenders", 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett internationellt normsystem för fria val, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktualiserandet av vissa brott mot mänskliga rättigheter i FN-kommissionen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till ett svenskt institut för mänskliga rättigheter, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan mänskliga rättigheter och en generös flyktingpolitik, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skydd för mänskliga rättigheter i samband med interna konflikter.
1990/91:U633 av Inger Koch (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna aktivt verkar för att Myanmars brott mot de mänskliga rättigheterna fördöms, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN aktivt verkar för att Myanmars nuvarande regim skall respektera valutgången.
1990/91:U634 av Inger Koch och Eva Björne (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurdernas situation tas upp till behandling i FN. 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurdernas mänskliga rättigheter tas upp till behandling i FNs kommission för mänskliga rättigheter.
1990/91:U636 av Lennart Nilsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att alla dödsdomar upphävs i Turkiet, 2. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att Turkiet upphäver dödsstraffet, 3. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att undantagstillståndet upphävs i Turkiet, 4. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att Turkiet vidtar effektiva åtgärder för att stoppa tortyren, 5. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att Europarådets särskilda kommittés rapport offentliggörs enligt gällande regler om Turkiet inte självt gör det, 6. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att Sverige bör göra en anmälan mot Turkiet före utgången av 1991 om inte landet effektivt har stoppat det utbredda bruket av tortyr, 7. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att allmän amnesti beviljas de politiska fångarna och politiskt arresterade.
1990/91:U637 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella fora aktivt skall stödja Östtimors rätt till självbestämmande,
1990/91:U638 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot länder som bryter mot mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dödsstraff i USA, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omskärelse av flickor i Afrika, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Irak, Iran och Turkiet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om giftbesprutningar i Guatemala, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nord-, Syd- och Centralamerika.
1990/91:U639 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vid i motionen anförts om vikten av att arbeta för mänskliga rättigheter i Myanmar.
1990/91:U640 av Inger Koch och Alf Wennerfors (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige åter bör ta upp Afganistanfrågan till behandling i FN,
1990/91:U641 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär att initiativ om fredssamtal tas enligt vad i motionen anförts, 5. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève lägger fram och begär att initiativ skall tas angående de försvunna västsahariska ungdomarna enligt vad i motionen anförts, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående medel för det svenska Västsaharakontoret.
1990/91:U642 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvecklandet av dödsstraffet i hela världen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bekämpandet av den internationella handeln med pornografi.
1990/91:U643 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen stöder Dalai Lamas förslag till fredsplan och i internationella fora stöder att fredsförhandlingar mellan Kina och Tibet kommer till stånd.
1990/91:U644 av Viola Claesson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konflikten på Nordirland.
1990/91:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige tar upp den kurdiska frågan i FN, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den kurdiska frågan skall tas med i en internationell konferens om Mellersta Östern, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurderna själva skall få bestämma om sin framtid i folkomröstningar.
1990/91:U646 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt stöd för fredsplanen för Västsahara,
1990/91:U647 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föra upp Franska Polynesien på FNs avkoloniseringslista, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föra upp Västpapua på FNs avkoloniseringslista, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige aktivt bör verka för att en aktionsplan för avskaffande av kolonialism till år 2000 kommer till stånd i FN.
1990/91:U648 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Irans brott mot de mänskliga rättigheterna skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN skall verka för att MR-kommissionens rapportör i Iran byts ut, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg nivå.
1990/91:U650 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom Europarådet, ESK, och i FN bör arbeta för att upphäva dödsdomarna i Turkiet så att undantagstillstånd och undantagslagar upphävs, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Europarådet motverkar Turkiets begäran om att få göra avsteg från MR-konventionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör anmäla Turkiet till Europadomstolen för brott mot tortyrkonventionen samt i FN agera för att landet blir föremål för särskild rapportör.
1990/91:U655 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige skall ta upp kurdfrågan i sin helhet i FN med den bakgrund som behandlas i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar upp Turkiets behandling av sin kurdiska befolkning i Europarådet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tortyr, fängslande och avrättningar i Iran, Irak, Syrien och Turkiet och att internationella initiativ för en humanisering tas, 4. att riksdagen begär att regeringen hos FN begär att UNHCR skall ta över ansvaret för de kurdiska flyktinglägren för irakiska flyktingar i Turkiet och Iran, 5. att riksdagen begär att regeringen verkar för att en särskild rapportör tillsätts för Turkiets efterlevande av konventioner och andra internationella åtaganden, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om situationen i Turkiet och därav följande asylskäl hos asylsökande från Turkiet.
1990/91:U657 av Kaj Nilsson och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om behovet att verka för att genuina förhandlingar utan dröjsmål upptas med av Dalai Lama utsedda representanter för ett fredligt maktövertagande som leder till det tibetanska folkets oberoende i enlighet med Dalai Lamas fempunktsplan för fred, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om behovet att aktivt driva frågan om Tibets rättigheter i Förenta Nationerna och andra lämpliga internationella fora, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om att ett initiativ bör tas i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen på det tibetanska folket, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om att Dalai Lama bör erkännas som den enda och legitima representanten för det tibetanska folket, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att andra lämpliga mått och steg för att stödja den tibetanska icke-våldskampen för landets befrielse bör vidtagas.
1990/91:U660 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om urbefolkningars speciella kunskaper när det gäller miljön och vikten av att deras röster hörs i internationell och nationell miljöpolitik, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvångsförflyttningen av Navajoindianer i Big Mountain, Arizona, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om cree-indianernas svåra situation i Quebec till följd av Hydro Quebecs vattenkraftprojekt, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kanadas brott mot Lubiconindianernas mänskliga rättigheter i Alberta, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kolonialiseringens och guld- och oljeprospekteringens destruktiva effekter på indianerna i Amazonas, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den katastrofala effekt "djurvänners" kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till urbefolkningarnas lidande i Nordamerika, Australien och Tibet, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tvångssteriliseringar och tvångsadoptioner utgör folkmord, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om politisk förföljelse av indianer i Nord-, Syd- och Centralamerika, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det förvärrade politiska läget i Guatemala, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången Leonard Peltiers rättigheter i USA och Kanada och att Sverige bör protestera mot det brott mot internationell lag som begicks då USA medvetet använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad till USA från Kanada, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja indianska organisationers försök att informera allmänheten om verkligheten bakom Columbus och 500 år av förtryck, i stället för att bidra till det 500-årsjubileum som planeras av kolonialmakterna,
1990/91:U661 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd för dem som verkar för mänskliga rättigheter, en fredlig omdaning och nationell försoning på Cuba, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om protester mot förtrycket på Cuba.
1990/91:U666 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission skall resa frågan om brott mot mänskliga rättigheter i en rad formellt demokratiska stater där den s.k. LIC-strategin används, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission i samband med behandlingen av efterlevnaden av barnkonventionen skall lyfta fram brott mot konventionens stadgar av Israel mot palestinska barn på de ockuperade områdena, av Brasilien mot landets gatubarn, av Rumänien mot landets barnhemsbarn, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission skall lyfta fram frågan om förtrycket av de homosexuella i en mängd stater, 5. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ för inrättande av en särskild kommissarie för övervakning av de mänskliga rättigheterna, 6. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att förstärka internationella Haagdomstolens effektivitet i enlighet med vad i motionen anförts, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en MR-avdelning på UD.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till inrättande av ett FN-universitet för demokratifrågor och mänskliga fri- och rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ till inrättande av en FN-kommissarie för de mänskliga rättigheterna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konventionen och deklarationen om barnens rätt, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om genomförande av FNs strategiplan för handikappade, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktualisera avskaffandet av dödsstraffet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser mot tortyr, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till FN-fonden för tortyrens offer, 9. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för ett internationellt förbud mot s.k. splitter- och plastkulor, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västsahara, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för Afghanistan, 14. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av vilka åtgärder man vidtagit och avser vidta inom ramen för IGGI för att förbättra de mänskliga fri- och rättigheterna på Östtimor, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapportör för mänskliga fri- och rättigheter i Irak, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brotten mot mänskliga rättigheter i Iran, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kina och Tibet, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ om granskning av MR-brotten mot kurderna i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna.
1990/91:U671 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapporteringsarbetet om barnkonventionen till övervakningskommissionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det långsiktiga stödet till folkrörelsernas insatser för barnkonventionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet med att få till stånd ett internationellt förbud mot att använda barn i krigstjänst, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnaspekter i det multilaterala biståndsarbetet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet med att få fler länder att ratificera barnkonventionen.
1990/91:U672 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör agera för att barn inte får tas ut som soldater och att barn inte får utnyttjas som arbetskraft i alltför tidig ålder samt att Sverige måste ändra lagen enligt FN-konventionen om barnens rättigheter vad gäller att Sverige i dag tillåter att barn sätts i fängelse, något som FN-konventionen inte tillåter. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So226.
Bakgrund
FNs regelsystem
De mänskliga fri- och rättigheterna är dels de medborgerliga och politiska rättigheterna (rätten till liv, förbud mot tortyr och tvångsarbete, rätten till personlig frihet och opartisk rättegång, rätten till skydd för privat- och familjeliv, tanke- och religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, äganderätt m.m.), dels rättigheterna på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena såsom rätten till arbete, social trygghet, drägliga arbetsförhållanden, fritid, utbildning, tillgång till kulturella aktiviteter m.m.
Arbetet på att främja de mänskliga rättigheterna baseras på ett väl utvecklat folkrättsligt normsystem. Till grund för det internationella normsystemet ligger FNs allmänna förklaring från 1948 om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen följdes 1966 av konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna och av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I motsats till förklaringen är båda dessa konventioner bindande för de stater som har undertecknat dem. Tillsammans med den allmänna förklaringen brukar dessa konventioner kallas Bill of Human Rights. Hittills har 96 stater antagit konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och 99 stater konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Därtill har inom ramen för FN flera konventioner och förklaringar utarbetats med syfte att skydda speciella grupper eller intressen. År 1966 tillkom konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (129 anslutna stater). År 1979 antogs konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor (109 anslutna stater). År 1984 antogs konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (59 anslutna stater).
Andra konventioner som antagits i FN och som har relevans för detta betänkande är 1948 års konvention om folkmord, 1951 års konvention om flyktingar (med tilläggsprotokoll 1967), 1954 års konvention om statslösa samt 1926 års slaverikonvention (med tilläggsprotokoll 1966).
Några viktiga framsteg på det normskapande området som gjorts under senare tid har varit att FNs generalförsamling den 20 november 1989 kunde anta en konvention om barnets rättigheter. Likaså antog 1989 års generalförsamling ett frivilligt tilläggsprotokoll till 1966 års konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Protokollet gäller avskaffande av dödsstraff.
En konvention om migrerande arbetares mänskliga rättigheter antogs av generalförsamlingen år 1990. Arbete pågår även på att utarbeta en deklaration om rätten att främja och försvara de mänskliga rättigheterna, en deklaration om minoriteters rättigheter och en deklaration om påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden.
Även inom FNs fackorgan har en rad konventioner antagits som rör de mänskliga rättigheterna. ILOs medlemmar har t.ex. antagit konventioner rörande barnarbete, föreningsfrihet, förbud mot tvångsarbete, diskriminering inom arbetslivet och rätten till arbete. Inom UNESCO har antagits en konvention mot diskriminering i undervisningen.
Utanför FN-systemet är 1949 års Genèvekonventioner angående skydd för krigets offer m.m. samt de två tilläggsprotokollen från 1977 av betydelse.
Inom FN-systemet har kontrollsystem utvecklats för att tillse att de stater som anslutit sig till en konvention rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna också efterlever konventionen. Kontrollen utövas av kommittéer till vilka konventionsstaterna åläggs rapportera om hur de uppfyllt konventionsåtagandena. Vissa av kommittéerna kan även granska klagomål som väcks av en konventionsstat mot en annan eller av enskilda mot en stat. Kontrollkommittéer har upprättats för de tre MR-konventioner som antogs 1966: konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Senare har kommittéer tillkommit för övervakning av efterlevnaden av 1979 års konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor och 1984 års tortyrkonvention. Den senast tillkomna barnkommittén (Kommittén för barnets rättigheter) har just haft sitt första sammanträde.
Kommittéernas möjlighet till en effektiv övervakning är dock begränsad. Klagomål från stater eller enskilda personer kan tas upp till prövning endast om klagomålet riktar sig mot det begränsade antal stater som uttryckligen genom särskild förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt protokoll godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Sådana möjligheter finns under konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, tortyrkonventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Få stater har erkänt enskilda klagomål. Hittills har t.ex. endast 55 av de 96 stater som ratificerat konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter anslutit sig till det frivilliga protokollet. Av de 59 stater som antagit 1984 års tortyrkonvention har 26 godkänt kommitténs behörighet att ta upp klagomål från annan konventionsstat. 26 stater har erkänt individuell klagorätt. Endast 14 av de 129 stater som antagit 1966 års rasdiskrimineringskonvention har antagit kommitténs kompetens att behandla klagomål från enskilda.
Under 1989 anslöt sig Ungern som första land i Central- och Östeuropa till det frivilliga protokoll till konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna som erkänner kommitténs kompetens att behandla klagomål från enskilda. Sovjetunionen har också anslutit sig och Polen uttalat sin avsikt att göra detsamma.
De olika övervakningskommittéerna rapporterar till FNs generalförsamling, vanligen via FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). ECOSOC upprättade år 1946 Kommissionen för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen), som är det centrala organet inom FN-systemet för främjandet av de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har även en underkommission (Underkommissionen för förhindrande av diskriminering samt för skydd av minoriteter). Denna underkommission, som består av oberoende experter, fungerar delvis som ett beredningsorgan till MR-kommissionen.
MR-kommissionen har utvecklat ett eget kontroll- och övervakningssystem. Kommissionen behandlar varje år sådana klagomål mot stater från enskilda personer eller organisationer som förefaller tyda på ett sammanhängande mönster av grova och tillförlitligt styrkta kränkningar av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Denna behandling grundar sig på ECOSOC-resolutionen 1503 från 1970 och sker i slutna möten, där förutom kommissionens medlemmar endast företrädare för den svarande staten får delta när dess fall tas upp.
MR-kommissionen har även under åren utvecklat ett system av särskilda rapportörer eller arbetsgrupper med uppgift att övervaka regeringarnas respekt för mänskliga rättigheter. Sådana rapportörer har tillsatts antingen för att granska ett visst land (landrapportörer) eller för att granska ett visst slag av kränkningar oavsett var dessa förekommer (tematiska rapportörer).
FN-systemet har inga sanktionsmöjligheter mot de stater som kränker de mänskliga rättigheterna. De kommittéer som tillsatts för att kontrollera konventionsstaternas tillämpning av konventionerna och för att pröva klagomål kan inte avge bindande avgöranden. Vid mål mellan två stater kan kommittéerna endast avge rapport med fakta i målet och parternas argumentering. Vid klagomål från en enskild kan kommittén fälla utslag. Detta gäller dock endast de stater som tillträtt det frivilliga protokollet eller avgivit särskild deklaration, eftersom endast de erkänt kommitténs kompetens att pröva enskilda mål. I andra fall utgörs de tillgängliga sanktionsformerna av offentliggörandet av missförhållanden, diskussion och fördömande inom FN-systemet och moraliska påtryckningar på den skyldiga staten. FN-systemet kan dock inte framtvinga någon form av rättelse mot den berörda statens vilja.
FN kan finansiellt bistå personer, vilkas mänskliga rättigheter kränkts. År 1978 upprättade generalförsamlingen på nordisk initiativ en frivillig fond för hjälp till personer som utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna i Chile. År 1981 breddades fondens mandat till att bistå personer som utsatts för tortyr oavsett land.
FN kan även bistå med experthjälp till de länder som vill främja mänskliga rättigheter utan att ha tillräckliga medel eller kunskaper därför. MR-kommissionen har upprättat ett program för rådgivning och tekniskt bistånd. Biståndet som finansieras via en frivillig fond kan användas till bl.a. utbildning av personal och rådgivning i frågor som rör mänskliga rättigheter. Sverige är största bidragsgivare till fonden.
Europarådet och ESK
Direkt efter FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utarbetades den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionen antogs år 1950 av Europarådet. Samtliga medlemsstater i Europarådet är anslutna till konventionen, och denna kan anses ha varit en viktig inspirationskälla för det vidare FN-arbetet på samma område. Europarådet har senare antagit åtta tilläggsprotokoll till konventionen. Av intresse är här bl.a. det första protokollet som bl.a. behandlar äganderätten, rätten till fria val och rätten till undervisning och det sjätte protokollet som förbjuder dödsstraff i fredstid. Ett mindre tilläggsprotokoll som avser enskildas hänskjutande av mål till domstolen antogs år 1990 men har ännu inte trätt i kraft. Protokollet har undertecknats av ett antal stater, bl.a. Sverige, men har ännu inte ratificerats av någon stat.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har jämfört med FN-systemet försetts med ett betydligt effektivare system för övervakning. Denna sker genom tre organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt Europarådets ministerkommitté. Två typer av mål kan anhängiggöras inför kommissionen: mellanstatliga mål och enskilda mål. Alla konventionsstaterna har godtagit den enskilda klagorätten, dvs. rätten för enskilda medborgare i ett land att föra talan mot sitt land. Kommissionen avlägger rapport till ministerkommittén som kan pröva frågan. På begäran av den berörda staten eller kommissionen kan ett mål även föras till den europeiska domstolen för prövning. Alla konventionsstater har godkänt domstolens jurisdiktion vad gäller såväl mellanstatliga som enskilda mål. Domstolens dom är bindande för staterna.
Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är och förblir en viktig del av arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK), och slutdokumentet från Helsingfors (1975) har haft stor betydelse i praktiken. Det sägs uttryckligen i slutdokumentet att respekt för de mänskliga rättigheterna utgör en väsentlig faktor för freden. Slutdokumentet är dock i sig inte juridiskt bindande.
Enligt beslut vid ESKs tredje uppföljningsmöte i Wien 1986--1989 har en rad möten hållits i syfte att ytterligare försöka främja respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt utöka de mänskliga kontakterna i Europa. Ett första möte hölls i Paris i maj--juni 1989. Vid det andra mötet, som hölls i Köpenhamn i juli 1990, antogs ett omfattande dokument som i olika avseenden preciserar principerna om bl.a. rättsstaten, demokratiska procedurer och skydd för minoriteter. Det tredje mötet om ESKs mänskliga dimension hölls i Moskva i september--oktober 1991.
I det dokument som antogs vid ESKs tredje uppföljningsmöte i Wien i januari 1989 ingick vad som kan sägas var en form av mellanstatlig klagorätt, den s.k. mekanismen. Den innebär att medlemsstaterna politiskt åtagit sig att utbyta information, svara på frågor och på begäran delta i bilaterala möten inkl. om individuella fall. Proceduren kompletterades vid Köpenhamnsmötet 1990 med vissa tidsfrister. Vid det nyligen avslutade ESK-mötet i Moskva om mänskliga rättigheter i september--oktober i år utvidgades och effektiviserades denna mekanism genom bl.a. ett tvingande rapportörsförfarande.
47:e mötet med kommissionen för de mänskliga rättigheterna
Sedan utskottet senast behandlat motioner rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna (1989/90:UU22) har FNs kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) hållit sitt 47e möte (den 28 januari--9 mars 1991).
Den tidigare inledda nedtoningen av öst--västmotsättningarna i kommissionen fortsatte vid årets möte, även om detta kom att präglas av aktuella yttre händelser som kriget vid Persiska viken och den sovjetiska centralmaktens användande av våld i Baltikum. Den konservativa tendens som vintern 1990/91 präglade den sovjetiska politiken i stort slog i viss mån igenom i Sovjetunionens uppträdande vid mötet. Övriga central- och östeuropeiska stater gick emellertid tydligt vidare i sin västorientering. Tidstypiskt var också att Ukrainas president framträdde inför kommissionen och i ett anförande på ukrainska bl.a. underströk sitt lands internationella status och önskan att bli fullvärdig deltagare i ESK.
Den traditionella nord--sydklyftan i kommissionen var mindre tydlig än vid tidigare möten. Fjolårets uppslitande nord--sydmotsättningar i arbetet på kommissionens effektivisering hade i år knappast någon motsvarighet. Arbetet på att utforma riktlinjer för den kommitté som skall förbereda 1993 års världskonferens om de mänskliga rättigheterna erbjöd ett liknande tillfälle för nord--sydkonflikter, men dessa materialiserades ej. En resolution i ämnet med över åttio förslagsställare kunde antas utan omröstning.
Den låga konfliktnivån i kommissionen synes delvis ha berott på att tidigare tongivande u-länder som Irak och Cuba i år stod tämligen isolerade. Cuba drev visserligen några förslag, som enligt bl.a. svensk uppfattning var ägnade att förvirra MR-begreppen och försvåra MR-arbetet, men led påtagliga nederlag i dessa försök. Både Cuba och Irak blev därtill själva föremål för resolutioner, i det senare fallet med stöd av överväldigande majoritet.
Som helhet kan kommissionsmötet betecknas som framgångsrikt. Veterligen var det första gången som en av säkerhetsrådets ständiga medlemmar gjorts till föremål för beslut (Baltikumärendet). Vidare kunde kommissionen efter tidigare års misslyckade försök nu tillsätta en rapportör för Irak samt ytterligare en för det Irakockuperade Kuwait. Trots stora svårigheter gick det också att förlänga mandatet för FN-representanten för Iran.
Till framgångarna hörde vidare bl.a. beslut att skapa en arbetsgrupp för att granska förekomsten av godtyckliga frihetsberövanden, beslut om klarare riktlinjer för MR-biståndet samt de nämnda riktlinjerna för världskonferensen.
Konfidentiellt, i den s.k. 1503-proceduren, behandlade kommissionen MR-förhållandena i Burma (Myanmar), Somalia, Sudan, Tchad och Zaire. Zaire avfördes från dagordningen.
Enligt ett beslut i ECOSOC 1990 kommer kommissionen för de mänskliga rättigheterna att utökas från 43 till 53 medlemmar fr.o.m. 1992. Samtliga tio nya platser tillfaller u-länderna (Afrika 4, Asien 3 och Latinamerika 3). Valen förrättades i maj 1991.
1991 års möte med kommissionen var Sveriges sista som medlem under perioden 1989--1991. Enligt den tidigare gängse rotationsprincipen på en plats som i praktiken har betraktats som nordisk skulle Danmark ha valts till medlem i kommissionen för nästa treårsperiod. När valen till MR-kommissionen förrättades i maj 1991 i ECOSOC blev Danmark emellertid ej invalt och därmed saknar Norden för första gången på många år en plats i MR-kommissionen. Status som observatör innebär emellertid inga hinder för ett aktivt deltagande i kommissionens arbete. Observatörer kan enligt praxis både delta i debatten och medverka som förslagsställare till beslut av kommissionen.
Utskottet
I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
Utskottet konstaterar att det under hela efterkrigstiden varit en viktig del av svensk utrikespolitik att verka för ett starkt internationellt skydd av de mänskliga rättigheterna. Sverige har strävat efter att visa en markant profil i dessa frågor genom att reagera mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter, oavsett i vilket land de förekommer. Sverige har också varit pådrivande när det gällt att få till stånd ett folkrättsligt normsystem för skydd av de mänskliga rättigheterna och har spelat en aktiv roll i utarbetandet av nya konventioner och deklarationer om mänskliga rättigheter.
Demokratiseringen av Central- och Östeuropa har inneburit en dramatiskt förbättrad situation för de mänskliga rättigheterna i vår egen världsdel. Samtidigt måste konstateras att denna glädjande utveckling ännu inte haft sin motsvarighet bland u-länderna generellt, och någon global utveckling mot ökad respekt för mänskliga rättigheter är det enligt utskottets bedömning därför ännu för tidigt att tala om. Utskottet ser därför ett fortsatt starkt svenskt engagemang för mänskliga rättigheter, såväl i multilaterala organ som i direkta kontakter med olika länder, som en naturlig och angelägen del av den svenska utrikespolitiken. Utskottet anser det viktigt att de möjligheter till ett aktivt agerande i FNs MR-kommission som står öppen även för icke-medlemmar tas till vara fullt ut av regeringen sedan Sveriges medlemskap upphört med utgången av innevarande år.
Utskottet konstaterar att den politiska utvecklingen beträffande de mänskliga rättigheterna i Central- och Östeuropa bidragit till att de tidigare så uttalade öst--västmotsättningarna på området försvunnit. I stället har en motsvarande klyfta mellan nord och syd framträtt med växande tydlighet. Många u-länder tenderar att inta defensiva positioner inför den växande enigheten på detta område mellan västländerna och länderna i Central- och Östeuropa. Traditionellt har en hänvisning till icke-inblandning använts som argument för att motverka tillämpandet av internationellt vedertagna principer om mänskliga rättigheter. Detta är emellertid ett argument som numera används enbart av ett fåtal länder.
Ett viktigt tillfälle till en samlad diskussion av dessa frågor erbjuds enligt utskottets mening vid FNs världskonferens om mänskliga rättigheter, som skall hållas 1993 och vars förberedelser redan påbörjats i en förberedande kommitté. Denna höll sitt första möte i september 1991 i Genève. Även om skillnaden i perspektiv på MR-frågorna klart framkom vid detta förberedande möte, är det enligt utskottets uppfattning angeläget att konferensen inte leder till en fördjupad nord--sydklyfta, utan att den verkligen bidrar till att efterlevnaden av det internationella regelverket ökar.
I yrkande 1 i motion U631 (fp) föreslås att regeringen skall verka för en internationell konvention som förbjuder dödsstraffet, en konvention om skydd för flyktingar undan krig och andra katastrofer samt ett utbyggt skydd för barn i väpnade konflikter. I yrkande 15 i samma motion föreslås att regeringen bör uppmärksamma det eventuella behovet av ett kortfattat normverk med oinskränkbara rättigheter, vilka måste gälla även i interna väpnade konflikter, då en gråzon mellan krig och fred kan råda.
Frågan om avskaffande av dödsstraffet berörs längre fram i detta betänkande. Vad gäller motionärernas övriga förslag vill utskottet inledningsvis framhålla att det internationella regelverk som gradvis byggts upp är, som framgår av den redovisade bakgrunden, omfattande och numera väl utvecklat. Det är utskottets bedömning att det också täcker de flesta situationer som motionärerna avser, även om utskottet inte utesluter att normerna på vissa områden skulle kunna ytterligare utvecklas och preciseras.
Ansträngningarna att fortsatt värna om de mänskliga rättigheterna bör enligt utskottets mening för närvarande gälla inte så mycket att utarbeta nya regler som att förbättra respekten för de regler som finns. Inom ramen för det nordiska FN-projektet har Sverige lagt förslag till reformer av styrmekanismer och till förbättringar av FN-systemets effektivitet som enligt utskottets bedömning bör kunna ha positiva effekter också på detta område. Utskottet anser liksom i tidigare betänkande (1989/90:UU22) att det svenska engagemanget fortsatt måste inriktas på att förmå fler stater att dels ansluta sig till, dels respektera de folkrättsliga normer och principer som finns. Det kan även finnas skäl för ett aktivt svenskt deltagande i utarbetandet av ytterligare normer där ett väldokumenterat behov och förutsättningar för bred internationell uppslutning föreligger. Utskottet utgår från att regeringen löpande följer det internationella arbetet i detta perspektiv.
Därmed anser utskottet yrkandena 1 och 15 i motion U631 (fp) besvarade.
I yrkande 10 i motion U631 (fp) föreslås att Sverige i FN dels bör verka för att ett internationellt normsystem för fria val etableras, dels initiera en diskussion om hur en internationell valövervakning skulle kunna institutionaliseras.
Utskottet har behandlat dessa frågor i tidigare betänkanden. I betänkande 1989/90:UU22 konstateras att frågan om ett internationellt normsystem första gången togs upp vid den 43:e generalförsamlingen (1988), vilken utan omröstning antog en resolution om periodiska och hederliga val.
MR-kommissionen har följt upp frågan genom att vid sitt möte 1989 utarbeta och anta en allmän ram för vad ett framtida arbete på detta område borde omfatta, t.ex. allmän rösträtt, opartisk administration, behovet av oberoende valövervakning, registrering av röstberättigade, tillförlitliga röstavlämningsprocedurer och metoder för att undvika valfusk och lösa tvister.
Senast frågan behandlades var vid den 45:e generalförsamlingen (l990) då en resolution (45/150) antogs utan omröstning, i vilken bl.a. understryks betydelsen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Det fastslås att makten att regera skall grundas på folkets vilja, sådan den uttrycks i periodiska och hederliga val. Vidare betonas att periodiska och hederliga val är nödvändiga för ansträngningarna att skydda de styrdas rättigheter och intressen samt att envars rätt att ta del i sitt lands styrelse är av central betydelse för det effektiva åtnjutandet av ett stort antal andra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inkl. politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Generalförsamlingen förklarar att bestämmandet av folkets vilja kräver ett valförfarande som bör ge lika möjligheter för alla medborgare att bli kandidater och att framföra sina politiska åsikter, individuellt och i samarbete med andra.
På förslag av Cuba och ett antal andra u-länder antog emellertid generalförsamlingen i samband härmed en annan resolution om respekt för principerna om nationell suveränitet och icke-inblandning i staternas inre angelägenheter vad gäller deras valprocedurer. Sverige röstade tillsammans med flertalet övriga väststater emot denna resolution, som antogs med 111 röster för, 29 emot och 11 avstående.
En majoritetsuppfattning i FN att valprocedurer är en fråga som faller under den nationella suveräniteten och därmed skyddas enligt principen om icke-inblandning utgör naturligtvis en begränsande faktor för FNs möjligheter att spela en pådrivande roll på detta område. Frågan har emellertid fortsatt att uppmärksammas inom FN som följd av ovannämnda resolution, i vilken generalsekreteraren uppmanas inhämta bl.a. medlemsstaternas synpunkter. Sverige har i sitt svar betonat vikten av att internationella riktlinjer etableras för organiserandet av val, liksom att FNs roll som förmedlare av bistånd på detta område bör definieras.
Enligt utskottets uppfattning är demokratifrågorna inkl. organiserandet av fria val en viktig fråga som regeringen bör prioritera i det fortsatta FN-arbetet. Det är önskvärt att FN kan få en större roll att spela än hittills på detta område.
Utskottet delar helt regeringens uppfattning att alla FNs medlemmar har rätt att följa hur de mänskliga rättigheterna, sådana de kommer till uttryck i de grundläggande FN-dokumenten, respekteras inom varje annat FN-land. Respekten för de mänskliga rättigheterna är därtill en folkrättslig skyldighet för dem som anslutit sig till de olika konventionerna och därigenom en gemensam angelägenhet, som inte kan begränsas med hänvisning till principen om icke-inblandning och det enskilda landets nationella suveränitet.
På den regionala nivån i Europa har möjligheterna ökat väsentligt för den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) att spela en större roll i demokrati- och valfrågor. Bakgrunden är givetvis den glädjande demokratiseringen av de central- och östeuropeiska staterna. Sålunda antogs vid ESKs möte i Köpenhamn om den mänskliga dimensionen i juli l990 ett dokument, i vilket medlemsstaterna gör politiska åtaganden om regelbundna val och om formerna för deras hållande.
Utskottet noterar att den s.k. Parisstadgan, som antogs vid ESKs toppmöte i Paris i november l990, slår fast att fria val utgör demokratins grund och att den pluralistiska demokratin representerar den överlägsna samhällsformen. Parismötet fattade även beslut om inrättande av ett kontor för fria val, sedermera förlagt till Warszawa, med uppgift att bl.a. underlätta kontakter och informationsutbyte om val i de deltagande staterna. Vid ett expertseminarium i Oslo i november 1991 skall bl.a. metoder att konsolidera och stärka livskraftiga demokratiska institutioner i de deltagande staterna diskuteras.
Vid ESK-mötet i Moskva i september--oktober i år om den mänskliga dimensionen kom också demokratifrågorna att inta en framskjutande plats. I slutdokumentet från Moskvamötet slår medlemsländerna bl.a. fast behovet att stärka de nya demokratiska landvinningarna och göra dessa oåterkalleliga samt att stödja de legitimt valda regeringarna mot eventuella försök att störta dem med odemokratiska metoder.
Att värnandet av de mänskliga rättigheterna utgör en gemensam angelägenhet bekräftades ytterligare genom Moskvamötets vidare utveckling av den s.k. Wienmekanismen. I Moskvadokumentet etableras olika alternativa procedurer för sändandet av rapportörer, utvalda från en lista som upptar tre experter från varje ESK-land, till en medlemsstat i vilken brott mot ESKs principer och andra åtaganden befaras. Rapportörernas uppgift är såväl att fastställa sakläget på platsen som att föreslå lösningar på det aktuella problemet. Om något medlemsland så begär skall deras rapport också diskuteras av ESKs ämbetsmannakommitté.
Utskottet välkomnar det stora framsteg för värnandet av de mänskliga rättigheterna som det innebär att denna procedur kan följas även utan den berörda statens medgivande om så skulle visa sig nödvändigt.
Beträffande den institutionalisering av valövervakning som motionärerna i U631 föreslår, med en förläggning av ett fristående institut till Sverige, vill utskottet hänvisa till tidigare betänkande (l990/91:UU18), i vilket utskottet framhöll det önskvärda i att utrikesdepartementet utredde hur och i vilka former erfarenheterna från de internationella valövervakningar som genomförts bättre skulle kunna tas till vara. Utskottet förutsätter att utrikesdepartementet följer denna fråga, bl.a. i ljuset av den redovisade utvecklingen inom FN och ESK.
Med det anförda anser utskottet yrkande 10 i motion U631 (fp) besvarat.
En konvention om barnets rättigheter antogs av FNs generalförsamling den 20 november l989. Riksdagen godkände den 12 juni l990 regeringens förslag om Sveriges anslutning till konventionen, vilken trädde i kraft den 2 september l990. En redogörelse för konventionens innehåll finns dels i l989/90:SoU28, dels i utskottets föregående betänkande om mänskliga rättigheter (l989/90:UU22).
På bl.a. svenskt initiativ hölls ett särskilt FN-toppmöte om barnens situation den 29--30 september l990 med deltagande av bl.a. över 70 regeringschefer. Utskottet välkomnar den viktiga impuls på det fortsatta internationella samarbetet om barnen som barntoppmötet inneburit. Vid mötet antogs dels en deklaration om barnets rättigheter, dels ett handlingsprogram för deklarationens genomförande. Utskottet konstaterar att enligt handlingsprogrammet skall nationella handlingsprogram ha utarbetats före 1992. Det svenska handlingsprogrammet kommer enligt vad utskottet erfarit att bli färdigt under innevarande år.
I februari 1991 hölls i New York det första konventionsstatsmötet för barnkonventionen. Ett fyrtiotal regeringar hade nominerat kandidater till kommittén för barnets rättigheter. En svensk kandidat invaldes i kommittén tillsammans med nio andra personer från de olika regionala grupperna. Medlemmarna kommer att vara valda på en mandattid om fyra år.
I yrkande 3 i motion U671 (c) samt i motion U672 (mp) föreslås att åldersgränsen vad gäller förbudet i barnkonventionen mot att utnyttja barn som soldater i väpnade konflikter skall höjas från 15 till 18 år.
Utskottet har tidigare (l989/90:UU3y) konstaterat att Sverige i förhandlingarna om konventionen verkat just i denna riktning. Enighet i denna fråga har emellertid ej kunnat uppnås. Enligt vad utskottet erfarit kommer vid den internationella Rödakorskonferensen i Budapest i november-december i år ett förslag att framläggas från nordisk sida om att medlemsstaterna skall göra en frivillig unilateral deklaration i frågan. På så sätt skulle varje stat som så önskar kunna åta sig en förpliktelse att ej utnyttja barn under 18 år för väpnad tjänst. Därmed skulle, under förutsättning att tillräckligt många stater gör dylika deklarationer, en internationell sedvänja kunna utvecklas som på sikt kan ändra det folkrättsliga läget.
Vad beträffar förslaget i motion U672 (mp) att Sverige skall ändra lagen enligt barnkonventionen så att barn ej sätts i fängelse hänvisar utskottet till riksdagens beslut (1989/90:SoU28) grundat på bedömningen, som utskottet delar, att någon reservation från svensk sida ej behövs, då svensk praxis ej kan anses strida mot konventionen. Det är enligt utskottet därvid att märka att åtagandet i barnkonventionen beträffande att hålla barn åtskilda från vuxna under fängelsestraff är mindre kategoriskt än formuleringen i 1966 års konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna, vid vars ratifikation Sverige gjorde en reservation på denna punkt.
Därmed anser utskottet yrkande 3 i motion U671 (c) besvarat samt avstyrker motion U672 (mp).
I några motioner föreslås att regeringen skall verka för att fler länder ansluter sig till barnkonventionen. Det gäller yrkande 4 i motion U667 (c) samt yrkande 5 i motion U671 (c). Konventionen i fråga har redan vunnit en uppslutning som saknar motstycke: redan har 131 stater undertecknat och 94 ratificerat konventionen. Sverige har under sin tid som medlem i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna verkat energiskt både för en bred anslutning och för ett stärkande på andra sätt av konventionen.
Yrkande 4 i motion U667 (c) samt yrkande 5 i motion U671 (c) anses därmed besvarade.
I det svenska anförandet om barnens rättigheter vid årets möte med MR-kommissionen ställdes frågan om den starka uppslutningen bakom konventionen motsvarades av en förbättring av barnens situation. För att konventionen skall kunna bli ett permanent referensdokument i frågor som rör barn måste dess bestämmelser göras allmänt kända. I det syftet har regeringen ställt medel till frivilligorganisationernas förfogande. I yrkande 2 i motion U671 (c) föreslås att detta regeringsstöd, som utgår för en treårsperiod, skall kunna utgå även efter de tre första åren.
Utskottet delar motionärernas syn på betydelsen av frivilligorganisationernas insatser. Regeringen har beslutat om ett treårigt stöd för dessa med 10 milj.kr. per år t.o.m. 1992. Utskottet förutsätter att regeringen prövar frågan om fortsatt stöd när den blir aktuell.
Därmed anser utskottet yrkande 2 i motion U671 (c) besvarat.
Enligt barnkonventionen skall Sverige inom två år från sin anslutning till konventionen lämna in en första rapport om svenska åtgärder med anledning av konventionen. Enligt yrkande 1 i motion U671 (c) är det viktigt att denna rapport blir föremål för offentlig diskussion och att förberedelserna för rapporten snarast inleds.
Utskottet finner det naturligt att den svenska rapporten om åtgärder med anledning av barnkonventionen diskuteras med berörda frivilligorganisationer och att dessa erbjuds tillfälle att lämna synpunkter under arbetets gång. Enligt konventionen är det emellertid regeringen som ansvarar för rapportens utformning.
Yrkande 1 i motion U671 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 4 i motion U638 (mp) föreslås att Sverige inom FN skall verka för att bruket med omskärelse av flickor i Afrika stoppas. Utskottet konstaterar att barnkonventionen innehåller ett förbud i artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Därmed föreligger enligt Sveriges och de flesta andra länders tolkning ett förbud mot kvinnlig omskärelse. Ett problem har sedermera blivit att några länder sökt undgå denna artikel genom att i samband med ratifikationen av konventionen göra ett förbehåll för att konventionen skall tillämpas i den mån den ej strider mot religiös lag eller landets konstitution. Sverige har gjort en formell invändning mot dessa reservationer och därvid framhållit att ett dylikt förbehåll är ogiltigt eftersom det inte är förenligt med barnkonventionens ändamål och syfte.
Frågan om kvinnlig omskärelse är också föremål för studium i underkommissionen till FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Utskottet finner det angeläget att regeringen fortsätter att på lämpligt sätt inom FN-systemet verka för att bruket med kvinnlig omskärelse effektivt avskaffas.
Yrkande 4 i motion U638 (mp) anses därmed besvarat.
I några motioner föreslås insatser till stöd för barnen i olika länder. I motion U621 (fp) föreslås att Sverige skall ta ett initiativ i FN för att få till stånd en kartläggning av levnadsvillkoren för barn på institutioner och för ett åtgärdsprogram i länder där barnens rättigheter kränks. I yrkande 4 i motion U671 (c) föreslås att ökad uppmärksamhet skall ges barnaspekter i det svenska biståndet såväl bilateralt som multilateralt.
Som utskottet uttalade i senaste biståndsbetänkande (1990/91:UU15) har Sverige länge varit en av de två största bidragsgivarna till FNs barnfond, UNICEF. Därtill har Sverige i UNICEFs styrelse arbetat för att barnfondens verksamhet skall utvidgas i fondens samarbetsländer, andra FN-organ och internationella organisationer. UNICEF är enligt utskottets uppfattning en effektiv biståndsorganisation, som kommit att bli det ledande multilaterala utvecklings- och biståndsorganet inom de sociala sektorerna. UNICEF har också utövat ett positivt inflytande på världsbankens och IMFs politik vad gäller hänsyn till barnens situation i strukturanpassningsprogrammen.
Eftersom mer än halva befolkningen i ett u-land är just barn kommer barnen också i hög grad i åtnjutande av alla andra former av bistånd som Sverige ger, såväl bilateralt som multilateralt. Exempel på åtgärder som direkt syftar till att förbättra barnens förutsättningar är det svenska stödet till primärhälsovård, AIDS-bekämpning och AIDS-kontroll, familjeplanering, nutrition, vatten och sanitet m.m. Utskottet konstaterar att en betydande del av det svenska biståndet på detta sätt har direkt anknytning till barnens situation.
Utskottet konstaterar att kommittén för barnets rättigheter som upprättats enligt FNs barnkonvention har fått en uppgift som är en nyhet i jämförelse med andra övervakningskommittéer. Den kan nämligen identifiera biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn på institutioner kunna uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. UNICEF.
Sverige bidrog också aktivt till antagandet av det speciella handlingsprogrammet för barn som antogs vid FNs barntoppmöte i september 1990. Handlingsprogrammet syftar bl.a. till att förbättra situationen för barn på institutioner. Utskottet utgår ifrån att regeringen i det fortsatta internationella samarbetet såväl inom som utanför barnkonventionens ram uppmärksammar och söker förbättra dessa barns situation. Formerna härför överlåter utskottet på regeringen.
Med det anförda betraktar utskottet motion U621 (fp) samt yrkande 4 i motion U671 (c) som besvarade.
I yrkande 3 i motion U638 (mp), yrkande 5 i motion U642 (mp) samt yrkande 6 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall verka för ett avskaffande av dödsstraffet i hela världen.
Som utskottet anförde i senast aktuella betänkande (l989/90:UU22) utgör det fakultativa tilläggsprotokollet till l966 års konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna ett steg framåt. Tilläggsprotokollet kan enligt utskottets uppfattning endast betraktas som ett etappmål. Det medför ingen skyldighet för staterna att avskaffa dödsstraffet utan erbjuder endast en möjlighet att åta sig att inte använda dödsstraffet i fredstid. Utskottet uttalade därför att arbetet på att uppnå ett totalt förbud mot dödsstraff såväl i fredstid som i krigstid måste fortsätta.
Sverige uppmanade vid sitt anförande i detta ämne i FNs MR-kommission 1991 samtliga stater som avskaffat dödsstraffet att ansluta sig till det fakultativa protokollet. Detta trädde i kraft den 11 juli l991 sedan det ratificerats av tio stater.
Frågan om dödsstraffet har även tagits upp inom ESK. I slutdokumentet från uppföljningsmötet i Wien 1989 överenskoms att frågan i fortsättningen skulle uppmärksammas. Vid Köpenhamnsmötet om den mänskliga dimensionen 1990 lade Sverige fram ett förslag om uppmaning till anslutning till tilläggsprotokollet, vilket dock ej vann gehör. I slutdokumentet från mötet åtog sig emellertid medlemsstaterna att utbyta information om dödsstraffets avskaffande och även publicera information beträffande användandet av dödsstraffet.
Vid ESK-mötet i Moskva om den mänskliga dimensionen i september--oktober 1991 lade Sverige och Portugal gemensamt fram ett förslag om avskaffande av dödsstraffet i fredstid med uppmaning till alla medlemsstater som ej anslutit sig till tilläggsprotokollet att göra så. Även om förslaget inte antogs på grund av vissa medlemsstaters motstånd, stöddes det av ett mycket stort antal medförslagsställare inkl. Sovjetunionen, vilket i sig måste betraktas som en framgång.
Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens fortsatta ansträngningar att begränsa användandet av och på sikt avskaffa dödsstraffet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 3 i motion U638 (mp), yrkande 5 i motion U642 (mp) samt yrkande 6 i motion U667 (c) som besvarade.
Enligt den senaste rapporten från MR-kommissionens särskilde rapportör har bruket av tortyr ännu inte minskat. Antalet skyndsamma vädjanden om ingripande från den särskilde rapportören växer tvärtom stadigt. Trots tortyrkonventionen och den mycket klara normbildningen på området är det många regeringar som brister. MR-kommissionens specielle rapportör framhåller i sin rapport till årets möte med MR-kommissionen särskilt den svårhanterliga situation som uppstår när en regering internationellt deltar i kampanjen mot tortyr men samtidigt genom en annan del av sin förvaltning utövar eller sanktionerar tortyr i det egna landet.
I yrkande 8 i motion U667 (c) föreslås att Sverige även i fortsättningen skall ge ett omfattande finansiellt stöd till den särskilda FN-fonden till hjälp för tortyrens offer. Utskottet noterar att ett fortsatt svenskt stöd kungjordes vid årets MR-kommissionsmöte med l milj.kr. vardera för åren l99l och l992.
Yrkande 8 i motion U667 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 7 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en särskild FN-konferens för uppföljning av tortyrkonventionen i syfte att få fler länder att ansluta sig. För närvarande är, som tidigare konstaterats, 56 stater anslutna. Utskottet konstaterar att tortyrkonventionens status regelbundet diskuteras i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Vid årets möte antogs en resolution i vilken alla stater uppmanas att ansluta sig till konventionen. Detta resolutionsförslag introducerades av Sverige och hade ett stort antal medförslagsställare. Utskottet anser att dessa former för arbete på att nå en bredare anslutning till tortyrkonventionen är de mest ändamålsenliga.
Yrkande 7 i motion U667 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 3 i motion U614 (m) föreslås att Sverige skall verka för att frågan om ett tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen tas upp till behandling i kommissionen för de mänskliga rättigheterna under l99l. Vid kommissionens möte i år cirkulerades enligt vad utskottet inhämtat ett förslag till tilläggsprotokoll. Enligt detta bör ett system inrättas för besök av en expertkommitté på platser där personer hålls frihetsberövade. Som modell för förslaget har tjänat den europeiska tortyrkonventionen. MR-kommissionen beslöt att frågan skulle tas upp under en särskild dagordningspunkt vid dess möte l992.
På svensk sida har man enligt vad utskottet inhämtat ställt sig något avvaktande till förslaget med en expertkommitté på grund av risken för dubblering av uppgifter i förhållande till FNs tortyrkommitté samt även med hänsyn till att tillräcklig erfarenhet ännu ej vunnits från existerande kommittéers arbete.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter ansträngningarna att på lämpligt sätt göra tortyrkonventionen så effektiv som möjligt, även sedan Sverige vid innevarande års utgång lämnar medlemskapet i MR-kommissionen.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U614 (m) besvarat.
I motion U408 (fp) och i yrkande 9 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall verka för att få till stånd ett internationellt förbud mot splitter-, plast- och gummikulor. Motionärerna hänvisar särskilt till det lidande som dessa vapen åstadkommit på de av Israel ockuperade områdena samt i Nordirland.
Utskottet konstaterar att folkrätten innehåller ett antal regler som förbjuder användandet av särskilt inhumana vapen i väpnade konflikter. Bland dessa regler förekommer dock inget förbud som rör splitter- och plastkulor. Dessa vapen betecknas som kravallvapen och används för mötande av inre oroligheter. Hur olika stater utrustar sina polis- och säkerhetsstyrkor har hittills ansetts vara en fråga som faller under varje stats exklusiva rätt att bestämma om sina interna angelägenheter. I konventionerna om mänskliga rättigheter finns inte heller några regler som skulle kunna sägas direkt stödja ett förbud mot användandet av splitter- och plastkulor.
I tidigare betänkanden (1989/90:UU5 och 1989/90:UU22) har utskottet med beklagande konstaterat att utsikterna att få till stånd ett förbud mot den aktuella typen av ammunition för närvarande synes små. Behovet av en reglering är emellertid uppenbart, varför utskottet utgår ifrån att regeringen kommer att fortsätta att pröva alla vägar att internationellt begränsa användandet av denna typ av ammunition.
Därmed anser utskottet motion U408 (fp) samt yrkande 9 i motion U667 (c) besvarade.
I yrkande 7 i motion U642 (mp) föreslås att regeringen skall verka för att bekämpa den internationella handeln med pornografi. Motionärerna pekar särskilt på det mänskliga lidande och den förnedring som är förknippad med framställningen av pornografisk litteratur och film och på behovet att FN gör det till sin uppgift att söka stoppa den handel med människor som ligger bakom.
Utskottet delar motionärens syn beträffande avskyvärda inslag i den pornografiska industrin och på behovet att genom internationellt samarbete motverka det lidande och den förnedring denna förorsakar.
FN har i första hand arbetat dels mot prostitution, dels mot barnpornografi. I l979 års FN-konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, vilken Sverige ratificerat, förbinder sig de deltagande staterna att vidta alla lämpliga åtgärder, inkl. lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.
I konventionen om barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp samt att särskilt vidta åtgärder bl.a. för att förhindra att barn utnyttjas i pornografiskt material.
Någon reguljär dagordningspunkt för behandling inom FN-systemet av frågor som gäller sådant pornografiskt material som inte avser barn finns inte. Förklaringen är enligt utskottets bedömning att dylikt material inte är förbjudet i flertalet medlemsländers egen lagstiftning. För svensk del gäller t.ex. tryckfrihetsförordningens ansvar för tryckfrihetsbrott endast olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Ett forum inom vilket problemen med den pornografiska industrin eventuellt skulle kunna aktualiseras är enligt utskottet arbetsgruppen om samtida former av slaveri, vilken etablerats av underkommissionen till FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. I arbetsgruppen behandlas regelbundet frågor som förutom barnprostitution och barnpornografi även rör förhindrande av människohandel och utnyttjande av prostituerade. Vid sitt möte 1991 lyssnade arbetsgruppen till ett antal representanter för frivilliga organisationer som bl.a. föreslog inrättandet av en särskild rapportör för människohandel under MR-kommissionen. De frivilliga organisationerna uppmanade även regeringarna i FNs medlemsstater att utse speciella ombudmän för bekämpande av prostituering och sexuell exploatering. Arbetsgruppens slutsats blev att utarbetandet av ett handlingsprogram mot människohandel och utnyttjande av prostituerade var nödvändigt.
Utskottet anser det önskvärt att regeringen, inom de ramar som kraven på iakttagandet av yttrande- och tryckfrihetens regler uppställer, verkar för att problemet uppmärksammas och om möjligt blir föremål för gemensamma åtgärder inom det internationella samfundet. Det är enligt utskottet önskvärt att Sverige i detta syfte ägnade ökad uppmärksamhet bl.a. åt arbetet i den ovannämnda arbetsgruppen om samtida former av slaveri.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion U642 som besvarat.
I yrkande 5 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall verka för att FNs strategi för de handikappade ges en hög prioritet och att Sverige skall ta initiativ till en konferens 1995 med samtliga traktatländer om uppföljningen av strategin.
Liksom i föregående betänkande (1989/90:UU22) vill utskottet framhålla vikten av att FNs världsaktionsprogram för handikappade prioriteras. Svårigheterna att få till stånd en internationell konvention på området förklaras i första hand av att många FN-medlemmar anser att detta täcks relativt väl av existerande regelverk och att något behov av en konvention därför inte föreligger.
Till följd av ett initiativ som Sverige tagit i FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) har 1991 en arbetsgrupp etablerats med uppgift att utarbeta normer för tillämpningen av existerande MR-instrument med särskilt avseende på handikappade. Arbetsgruppens första möte har redan hållits i Wien med deltagare av ett 60-tal länder samt därtill enskilda organisationer. Förhoppningen är enligt vad utskottet erfarit att ytterligare två möten under 1992 skall kunna leda till målet i form av antagande av internationella normer på området. Frågan om en uppföljningskonferens är enligt utskottets mening en fråga som får prövas bl.a. i ljuset av den nu tillsatta arbetsgruppens resultat.
Yrkande 5 i motion U667 (c) betraktas därmed som besvarat.
I yrkande 4 i motion U666 (v) föreslås att Sverige i FNs MR-kommission skall ta upp frågan om förtrycket av de homosexuella i en mängd stater.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör arbeta för avskaffandet av all diskriminering mot homosexuella. Inom Nordiska rådet har man beslutat sätta i gång en utredning om de homosexuella med särskild inriktning på deras sociala förhållanden. Inom ILO har frågan om regler mot diskriminering av homosexuella uppmärksammats. FNs kommission för de mänskliga rättigheterna har uppdragit åt sin underkommission att initiera en studie om personer med HIV-smitta eller AIDS. Underkommissionens studie bör avvaktas innan ytterligare initiativ tas i FN-kommissionen.
Utskottet stödjer den väg regeringen valt att i första hand aktualisera de homosexuellas rättigheter inom ramen för det europeiska regionala samarbetet. Såväl Europarådets parlamentarikerförsamling som Europaparlamentet har uttalat att all diskriminering av homosexuella bör upphöra. Utskottet noterar att Sverige vid ESKs möte i Moskva i september--oktober 1991 tog upp de homosexuellas situation och därvid uttalade förhoppningen att all kriminalisering och statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra.
Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt kommer att aktualisera frågan vidare i de internationella sammanhang som har förutsättningar att leda till en konstruktiv behandling.
Därmed betraktar utskottet yrkande 4 i motion U666 (v) som besvarat.
II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
I ett antal motioner lämnas förslag om hur Sverige i det internationella samarbetet skall agera för att förbättra efterlevnaden av det omfattande regelsystem som utarbetats till skydd för de mänskliga rättigheterna.
Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot länder som bryter mot mänskliga rättigheter, inte minst inom ramen för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna, betonas i yrkande 11 i motion U631 (fp), yrkande 1 i motion U638 (mp) och yrkande 1 i motion U666 (v). I yrkande 1 motion U614 (m) framhålls att Sveriges uppgift inte bara får vara att kritisera utan också att genom utrikespolitiken stärka och utveckla respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl bilateralt som multilateralt, inte minst inom ramen för biståndspolitiken.
I yrkande 2 i motion U631 (fp) föreslås att regeringen skall verka för att fler länder skall ansluta sig till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I yrkandena 3 och 5 i samma motion föreslås att Sverige skall verka för en aktivering av den mellanstatliga klagorätten och för att fler länder skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och mellanstatlig klagorätt.
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast l989/90:UU22) behandlat förslag som motsvarar innehållet i flertalet av dessa yrkanden, varvid utskottet konstaterat att Sverige redan mycket målmedvetet och kraftfullt agerar för att fler stater dels skall ansluta sig till de konventioner som finns, dels skall godta de procedurer för prövning av klagomål över kränkningar som existerar, dvs. respektera den mellanstatliga och den individuella klagorätten.
Utskottet konstaterar att Sverige mycket aktivt har utnyttjat de särskilda möjligheter att verka för dessa mål som medlemskapet l989--l99l i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna inneburit. Utskottet finner det angeläget att Sverige fortsätter att spela en aktiv roll i kommissionens arbete även under kommande år inom ramen för de möjligheter som erbjuds även länder som ej är medlemmar utan deltar som observatörer. Fortsatt svenskt agerande är enligt utskottets uppfattning så mycket mer angeläget som l992 blir första gången på mycket länge som Norden blir utan någon plats i MR-kommissionen.
I yrkande 3 i motion U666 (v) föreslås att Sverige i FNs MR-kommission skall lyfta fram brott mot efterlevnaden av barnkonventionen av Israel i behandlingen av palestinska flyktingbarn, av Brasilien mot landets gatubarn och av Rumänien vad gäller landets barnhemsbarn.
Utskottet konstaterar att MR-kommissionens behandling av barnkonventionen vid årets möte gällde generella frågor i anslutning till konventionen. Behandlingen av barn i enskilda länder som anslutit sig till barnkonventionen kommer i första hand att kunna granskas inom ramen för det övervakningssystem som konventionen själv erbjuder. Övervakningsansvaret vilar i första hand på den barnkommitté som valdes i februari 1991 och som helt nyligen haft sitt första konstituerande möte. Denna kommitté kommer att granska de nationella rapporter som medlemsländerna skall avlämna under 1992. Rumänien och Brasilien har ratificerat barnkonventionen, medan Israel har undertecknat men ännu inte ratificerat den.
Vad gäller motionärernas önskan att lindra situationen för de utsatta barnen på de av Israel ockuperade områdena resp. i Brasilien och Rumänien vill utskottet utöver vad som anförts hänvisa till att svenska biståndsinsatser för alla tre grupperna gjorts av frivilliga organisationer med statligt stöd.
Vad gäller förslaget i motion U614 (m) beträffande Sveriges möjligheter att bilateralt verka för mänskliga rättigheter bl.a. inom ramen för biståndspolitiken vill utskottet återigen uttala sitt stöd för en utveckling som noterades i det senaste betänkandet om mänskliga rättigheter (1989/90:UU22), nämligen att regeringen i allt högre grad söker inrikta det svenska biståndet på att stödja en utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Denna utveckling bör enligt utskottets mening fortsätta att accentueras. Utskottet noterar med tillfredsställelse att det i regeringsförklaringen ges ett starkt stöd åt en biståndspolitik med denna inriktning.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U614 (m), yrkandena 2, 3, 5 och 11 i motion U631 (fp), yrkande 1 i motion U638 (mp) samt yrkandena 1 och 3 i motion U666 (v) som besvarade.
En internationell domstol knuten till l966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter föreslås i yrkande 6 i motion U631 (fp). Liksom i tidigare betänkande (l989/90:UU22) får utskottet konstatera att en dylik domstol inte får kompetens annat än genom konventionsstaternas medgivande, t.ex. genom accepterande av den mellanstatliga klagorätten. Den europeiska domstolens effektivitet, vilket tas upp som jämförelse i motion U631, beror på att de stater som ratificerat den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna erkänner domstolens kompetens och att dess domar därför är bindande för staterna.
Liksom förra året får utskottet konstatera att tiden knappast är mogen för att de stater som antagit 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skulle acceptera en domstol med bindande utslag. Samma slutsats får utskottet dra beträffande förslaget i yrkande 6 i motion U666 (v) om att förstärka internationella Haagdomstolens roll så att den skulle få reella möjligheter att beivra folkmordsbrott och andra brott mot mänskligheten.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 6 i motion U631 (fp) och yrkande 6 i motion U666 (v).
I yrkande 14 i motion U631 (fp) betonas sambandet mellan mänskliga rättigheter och en generös flyktingpolitik inte minst med hänsyn till att det ofta är de starkaste förespråkarna för mänskliga rättigheter som tvingas fly.
Utskottet delar motionärernas syn på sambandet mellan flyktingpolitiken och stödet för de mänskliga rättigheterna. Ett effektivare stöd för de mänskliga rättigheterna är i bredaste bemärkelse också en del av flyktingpolitiken i det att en förbättrad MR-situation också bidrar till att människor inte tvingas bli flyktingar. Sveriges omfattande bistånd till FNs flyktingkommissarie UNHCR och FNs program för Palestinaflyktingarna (UNRWA) är därför även i vid bemärkelse på detta sätt del av biståndet till stöd för mänskliga rättigheter.
Med det anförda anser utskottet yrkande 14 i motion U631 (fp) besvarat.
I yrkande 11 i motion U227 (m) och i yrkande 8 i motion U631 (fp) betonas vikten av att sambandet stärks mellan FNs biståndsarbete generellt och dess insatser för mänskliga rättigheter.
Utskottet delar uppfattningen att Sverige i det multilaterala biståndsarbetet såväl som i det bilaterala bör ge utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter ökad tyngd. Detta har också återspeglats i Sveriges bidrag till arbetet på FNs utvecklingsstrategi för l990-talet. Sverige har medverkat till att FNs utvecklingsorgan UNDP skall ge de mänskliga rättigheterna en central ställning i sitt program för mänsklig utveckling. 1991 års utgåva av UNDPs rapport (Human Development Report) avspeglar detta genom att publicera ett s.k. frihetsindex för olika länder. U-länderna reste vid årets styrelsemöte i UNDP starka invändningar mot detta frihetsindex och krävde att det i framtiden skulle utgå ur rapporten. Sverige anser dock att ett dylikt index fyller en viktig funktion, även om metodiken för dess sammanställande kan behöva vidareutvecklas. Sverige har också stött UNDP-rapportens slutsats att det såväl är bristande politisk vilja i många länder som brist på finansiella resurser som hindrar den mänskliga utvecklingen.
Inom FN bör Sverige också enligt utskottets mening arbeta på demokratifrämjande insatser som utbildning, kvinnoinsatser, stöd till massmedia och kultur, landsbygdsutveckling m.m. Utskottet noterar att sådana organ inom FN vilkas verksamhet har en tyngdpunkt på MR-området, t.ex. UNHCR, ILO och UNESCO, alla får ett omfattande stöd av Sverige.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 11 i motion U227 (m) samt yrkande 8 i motion U631 (fp) som besvarade.
I några yrkanden lämnas förslag som rör FNs direkta insatser för främjande av mänskliga rättigheter, i första hand ökade resurser till FNs center för mänskliga rättigheter, FNs rådgivningsprogram samt till de frivilliga fonder som finns på området.
Utskottet får i likhet med tidigare år konstatera att Sverige regelbundet i generalförsamlingen betonat vikten av att tillräckliga resurser ges till centrets verksamhet och till de frivilliga fonder som finns, dvs. dels fonden för personer som utsatts för tortyr, dels urbefolkningsfonden, dels fonden för tekniskt bistånd.
Sverige har under det gångna året tillsammans med andra länder agerat för att förbättra verksamheten vid FN-centret, inte minst genom att åstadkomma en klarare distinktion mellan å ena sidan FNs allmänna rådgivande verksamhet på MR-området via den reguljära budgeten och å andra sidan projekt för tekniskt bistånd, vilka finansieras över den frivilliga fonden. Denna omdaning i önskvärd riktning har nu åstadkommits, och regeringen har 1991 utbetalt ett nytt bidrag om tre milj.kr. till fonden, som sammanlagt fått svenska bidrag med över fem milj.kr. Utskottet utgår ifrån att Sverige på lämpligt sätt fortsätter att stödja centrets verksamhet, inkl. det tekniska biståndsprogrammet. Härtill kommer det svenska stöd till FNs fond för tortyroffer för vilket utskottet redogjort ovan.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U258 (v), yrkande 2 i motion U614 (m) samt yrkande 7 i motion U631 (fp) som besvarade.
Liksom i tidigare betänkanden om mänskliga rättigheter har utskottet att behandla förslag i yrkande 5 i motion U666 (v) och i yrkande 3 i motion U667 (c) om en FN-kommissarie och i yrkande 2 i motion U667 (c) förslag om ett FN-universitet för de mänskliga rättigheterna. I tidigare betänkanden har utskottet nödgats konstatera att det inte funnits några förutsättningar för att få gehör vare sig för ett nytt FN-organ finansierat över den reguljära budgeten eller en ny funktion inom FN på detta område. Utskottet finner förslaget om en FN-kommissarie vara av bestående intresse, om det kan genomföras utan att de viktiga mekanismer som MR-kommissionen framgångsrikt byggt upp därmed riskeras. Ett förverkligande av förslaget bör ske när de finansiella förutsättningarna föreligger. Utskottet betraktar även åtgärderna för att effektivisera och stärka FN-centret för de mänskliga rättigheterna, vars chef har ställning som biträdande generalsekreterare, som ett steg i riktning mot att MR-frågorna får den tyngd inom FN-systemet som motionärerna eftersträvar.
Med det anförda anser utskottet yrkande 5 i motion U666 (v) samt yrkandena 2 och 3 i motion U667 (c) besvarade.
I yrkande 9 i motion U631 (fp) föreslås att en särskild rapportör skall utses för försvararna av mänskliga rättigheter, vilka i många länder utgör de personer som är mest utsatta för hot och övergrepp. Utskottet konstaterar att en särskild arbetsgrupp för försvararna av mänskliga rättigheter sedan l984 arbetat under MR-kommissionen i syfte att utarbeta en deklaration om deras skydd. Under intryck av utvecklingen i Central- och Östeuropa har de två senaste åren stora framsteg gjorts i arbetet, trots motstånd från främst Cuba. Förutsättningar finns enligt vad utskottet inhämtat för att arbetet skall kunna slutföras under l993. Sverige har aktivt deltagit i detta arbete. Det är enligt utskottets bedömning inte meningsfullt att aktualisera frågan om en särskild rapportör på området innan resultatet från arbetet med en deklaration avslutats.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 9 i motion U631 (fp).
I yrkande 13 i motion U631 (fp) föreslås att ett fristående svenskt institut inrättas för att sprida information och ge stöd till de organisationer och enskilda som arbetar för offren för brott mot de mänskliga rättigheterna. Ett förslag av motsvarande innebörd framförs i yrkande 4 i motion U614 (m).
Utskottet har i tidigare betänkanden om internationellt utvecklingssamarbete (1989/90:UU15 och 1990/91:UU15) behandlat liknande förslag. Utskottet har därvid uttalat att initiativet till ett fristående institut inte bör tas av statsmakterna utan på enskild väg. Först därefter kan frågan om statligt stöd aktualiseras.
Budgetåret 1990/91 inledde Raoul Wallenberg-institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt ett samarbete med SIDA. Institutet får bidrag från SIDA för det beredningsarbete som utförs vad gäller ansökningar hos SIDA om bidrag till MR-projekt. På initiativ av Röda korset, Amnesty Internationals svenska sektion, Diakonia, Rädda barnen, svenska kyrkan och Lutherhjälpen instiftades sommaren 1991 en särskild fond för mänskliga rättigheter. Denna "frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter" har erhållit såväl internationellt stöd som programbidrag från SIDA. Utskottet konstaterar därmed att motionärernas syfte är på väg att förverkligas.
Utskottet utgår ifrån att regeringen kommer att pröva ansökningar om bidrag till den nya fondens verksamhet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 4 i motion U614 (m) samt yrkande 13 i motion U631 (fp) som besvarade.
Utskottet kan inte tillstyrka förslaget i yrkande 7 i motion U666 (v) om att en särskild avdelning inom UD för mänskliga rättigheter skall inrättas på UD. Såsom utskottet påpekat tidigare tillkommer det regeringen att själv organisera sitt arbete.
Utskottet avstyrker därför yrkande 7 i motion U666 (v).
III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden eller länder
1. Det kurdiska folkets mänskliga rättigheter
Bakgrund
I motion U655 (mp), yrkande 3, begärs att internationella initiativ tas för en humanisering mot bakgrund av förtrycket mot kurderna. I motionerna U634 (m) yrkande 1, U655 (mp) yrkande 1 och U645 (v) yrkande 1 anförs att Sverige skall verka för att kurdernas situation tas upp i FN. I yrkande 3 i sistnämnda motion föreslås att Sverige skall verka för att kurderna själva skall få bestämma om sin framtid i folkomröstningar. I motion U634, yrkande 2 (m) och motion U667, yrkande 18 (c) anförs att Sverige bör verka för att kurdernas situation behandlas i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp kurdernas situation, senast i betänkandet 1989/90:UU22 om insatser för kurdiska flyktingar. En mer utförlig bakgrundsbeskrivning av det kurdiska folkets situation och geografiska belägenhet har givits i betänkanden i anslutning till tidigare behandling av frågan och utskottet får hänvisa till dessa. (UU 1983/84:12, UU 1985/86:2 och 21, UU 1987/88:4 samt 1988/89:UU6.)
Den kurdiska befolkningen finns utspridd över ett gränsområde mellan sex länder: Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Sovjetunionen och Libanon. Totalt uppgår den kurdiska befolkningen till uppskattningsvis 20--25 miljoner. Den största befolkningsgruppen finns i Turkiet och omfattar 10--12 miljoner kurder.
De kurdiska minoritetsgrupperna lever i en utsatt situation i synnerhet i Irak. Bombningar av byar och användning av kemiska stridsmedel har lett till skarpa fördömanden från den internationella opinionen. Stora befolkningsgrupper har deporterats från de norra kurdiska områdena till södra Irak.
Kurdernas situation i Irak, i synnerhet efter användningen av kemiska vapen mot civilbefolkningen, har medfört omfattande flyktingströmmar till i första hand Turkiet och Iran. I samband med kriget i Irak begicks under våren 1991 ytterligare förbrytelser gentemot den kurdiska befolkningen i Irak. De hårdföra metoder som den irakiska regimen använde för att söka säkerställa kontrollen över irakiska Kurdistan medförde en okontrollerad och kaotisk flykt av den kurdiska befolkningen vilket ytterligare förvärrade flyktingsituationen i Turkiet och Iran. Någon varaktig politisk lösning vad gäller kurdernas anspråk på politiska och medborgerliga rättigheter och former för ökad autonomi i Irak har ännu inte nåtts. Rapportering om nya strider mellan irakisk militär och kurder inger stor oro.
Det är emellertid inte enbart i Irak som den kurdiska befolkningens mänskliga rättigheter inte respekteras. Situationen för kurderna i Turkiet har rönt omfattande internationell uppmärksamhet. Det faktum att undantagstillstånd råder i stora delar av de områden främst i sydöstra Turkiet som befolkas av kurder har medverkat till att brott mot de mänskliga rättigheterna begås samt ökar riskerna för fortsatta överträdelser. Möjligheterna att använda det kurdiska språket i Turkiet har vidgats något under senare tid, men fler åtgärder måste vidtas innan kurdernas mänskliga rättigheter kan anses vara respekterade.
Turkiet har sedan slutet av juli i år vid upprepade tillfällen attackerat vad som påstås vara PKK-baser i Irak. Aktionerna innefattar trupptransporter in på irakiskt område liksom bombningar. Från kurdiskt håll har det framhållits att attackerna främst drabbat kurdisk civilbefolkning.
Kurdernas situation har i FN-sammanhang främst uppmärksammats i syfte att förbättra resp. för den kurdiska minoritetens mänskliga rättigheter i respektive land. Sedan flera år har Sverige tillsammans med andra länder drivit frågan om att ta upp situationen i Irak i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Vid kommissionens senaste möte under våren 1991 antogs en resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak. Ett avsnitt i resolutionen berör specifikt kurdernas situation. I FN har vidare kurdernas behov av särskilda humanitära hjälpinsatser rönt uppmärksamhet, och i april 1991 presenterade FN en särskild handlingsplan för de humanitära behoven i området.
Säkerhetsrådets resolution 688 tillkom i april i år i syfte att skydda den kurdiska befolkningen i samband med stridigheterna i Irak. I resolutionen fördöms Iraks förtryck av civilbefolkningen i många delar av landet inkl. de områden som bebos av kurder. Generalsekreteraren ombeds också fortsätta sina humanitära ansträngningar för att lindra den irakiska civilbefolkningens och särskilt kurdernas lidande. Resolutionen har rönt stor uppmärksamhet bl.a. mot bakgrunden att kurdernas skyddsbehov så explicit anges. Efter en period av militär närvaro av några västmakter, stationerades med utgångspunkt i resolutionen en FN-vaktstyrka i irakiska Kurdistan för att skydda kurdernas mänskliga rättigheter och för att underlätta det humanitära hjälparbetet. Trots detta förekommer fortfarande stridigheter, och det humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort.
Utskottet
Regeringen bör enligt utskottets uppfattning fortsätta ansträngningarna att ta upp kurdernas mänskliga rättigheter till behandling i FN i syfte att förmå de länder där kurderna bor att respektera deras rättigheter och tillmötesgå deras strävanden efter autonomi. Kurderna måste få utöva sina rättigheter och få fritt utrymme att utveckla sin egen kultur och identitet och använda sitt eget språk. När det gäller Turkiet specifikt vill utskottet uttrycka oro över fortsatta uppgifter om att kurdernas mänskliga rättigheter inte respekteras, främst i den sydöstra delen. Utskottet vill i övrigt hänvisa till detta betänkandes avsnitt om Turkiet och vad som där nämns om bl.a. Europarådets roll.
Beträffande kurdernas situation i Iran har möjligheterna att få insyn i dessas situation ökat genom att den särskilda representanten som tillsatts av MR-kommissionen numer tillåts besöka landet.
Med det anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U634 (m), yrkandena 1 och 3 i motion U645 (v), yrkandena 1 och 3 i motion U655 (mp) samt yrkande 18 i motion U667 (c) anses besvarade.
I yrkande 2 i motion U645 (v) anförs att den kurdiska frågan skall tas med i en internationell konferens om Mellanöstern.
Utskottet anser att frågan om vilka ämnen som tas upp i den nyligen inledda fredskonferensen om Mellanöstern måste bedömas i ljuset av många komplicerade överväganden. Denna fråga är därför främst för de i konferensen deltagande parterna att avgöra.
Härmed avstyrks yrkande 2 i motion U645 (v).
I motion U655 (mp), yrkande 4, begärs att FN och UNHCR skall ta över ansvaret för flyktinglägren för kurder i Turkiet och Iran.
De flyktingläger som upprättades i sydöstra Turkiet 1988 hyser fortfarande ett stort antal flyktingar, även om antalet minskat under senare tid. Situationen för dessa flyktingar är fortsatt undermålig. Sverige har tillsammans med andra givarländer aktivt verkat för ökat tillträde för UNHCR till dessa flyktingläger och därmed en ökad internationell insyn. I Iran finns ca 150000--200000 kurdiska flyktingar, och liksom när det gäller Turkiet är det önskvärt att UNHCR kan spela en ökad roll och ta ett stort ansvar när det gäller stödet till flyktingarna.
Den ur humanitär synvinkel mest hotande flyktingsituationen föreligger emellertid inne på irakiskt territorium, där hundratusentals internflyktingar lever under svåra förhållanden.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att verka för att UNHCR får ökad roll och ökat ansvar, för ökad internationell insyn och för fortsatta internationella humanitära hjälpinsatser för de kurdiska flyktingarna i de aktuella områdena.
Härmed får yrkande 4 i motion U655 (mp) anses besvarat.
I motion U225 (v, s, fp, c, mp) yrkas att regeringen till riksdagen återkommer med förslag om hur ett kurdiskt kulturcenter kan realiseras.
Initiativ till att bilda ett kulturcenter av det slag som omnämns i motionen bör enligt utskottets uppfattning i första hand komma från enskilt håll. Det finns enligt vad utskottet erfarit möjligheter att erhålla vissa bidrag för olika folkgruppers och invandrargruppers kulturella verksamhet i Sverige från bl.a. statens kulturråd och statens invandrarverk. Vidare kan samarbete med folkbildningsorganisationer, studieförbund etc. underlätta en kulturell verksamhet av detta slag.
Med det anförda får motion U225 (v, s, fp, c, mp) anses besvarad.
2. Mänskliga rättigheter i Kosovo
I motion U619, yrkandena 1--4 (mp, s, fp, c, v) anges att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Kosovo är mycket allvarlig. Sverige bör enligt motionen aktualisera frågan om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Europarådet och i FNs kommission för mänskliga rättigheter. Vidare bör Sverige sända en delegation till Kosovo. I motionen yrkas också att Kosovoalbaner som flytt till Sverige bör anses kunna hysa välgrundad fruktan för förföljelse och bli betraktade som politiskt förföljda.
Utskottet vill hänvisa till betänkandet 1989/90:UU22 och den bakgrundsbeskrivning till situationen i Kosovo som där återgavs. I nämnda betänkande konstaterades vidare att respekten för mänskliga rättigheter i Jugoslavien allvarligt urholkas genom det systematiska och ständigt utvidgade förtryck av den albanska befolkningens rättigheter som pågår i Kosovo. I betänkandet angavs att de övergrepp som begås omfattar fängslande efter summariska rättegångar, fängslande för politiska brott, rättsligt godtycke samt ekonomiskt och kulturellt förtryck av den albanska befolkningen.
Utskottet kan nu konstatera att respekten för de mänskliga rättigheterna i Kosovo inte förbättrats utan snarare ytterligare försämrats. Förutom de övergrepp som omnämndes i betänkandet 1989/90:UU22 förekommer numera enligt trovärdiga uppgifter även att serbisk polis utför tortyr och annan brutal behandling mot anhållna Kosovoalbaner. Vidare har ett stort antal sakligt ogrundade avskedanden drabbat Kosovoalbanerna.
Den kaotiska situationen i Jugoslavien för närvarande innebär risker för att våldet ökar i Kosovo och för att de regelrätta striderna också drabbar denna provins.
Med utgångspunkt från de åtaganden som Jugoslavien gjort inom ramen för ESK aktiverades under 1990 den s.k. ESK-mekanismen vad gäller mänskliga rättigheter med avseende på situationen i Kosovo. Eftersom någon förbättring inte ägde rum har nu en aktivering av mekanismens steg två aktualiserats, vilket bl.a. innebär att direkta konsultationer med Jugoslavien i frågan skall äga rum. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att fortsätta uppmärksamma och kritiskt granska problemen i Kosovo i internationella fora, i första hand inom ramen för ESK.
Härmed får yrkandena 1 och 2 i motion U619 (mp, s, fp, c, v) anses besvarade.
Utskottet anser att den svenska regeringen bör ha goda möjligheter att erhålla information om situationen i Kosovo dels genom Sveriges representation i Jugoslavien, dels genom andra källor. Utskottet ser ingen anledning att göra något uttalande angående lämpligheten av att sända en regeringsdelegation till Kosovo.
När det gäller bedömningar om Kosovoalbaner i Sverige bör betraktas som politiskt förföljda och därmed ges politisk asyl får utskottet konstatera att inga sådana bedömningar görs generellt utan alla fall bedöms individuellt.
Härmed avstyrks yrkandena 3 och 4 i motion U619 (mp, s, fp, c, v).
3. Mänskliga rättigheter i Turkiet
Motionerna
Ett antal motionsyrkanden berör generellt situationen i Turkiet vad gäller respekten för mänskliga rättigheter. Yrkande 4 i motion U631 (fp) anger att Sverige bör verka för att Turkiet återigen anmäls till Europadomstolen samt ta upp frågan i ESK-processen. Även motion U638 (mp) anför att Turkiet bör anmälas till Europadomstolen. I motion U636 (s), yrkandena 3, 5 och 7 anförs att riksdagen bör verka för att undantagstillståndet upphävs i Turkiet, att Europarådets särskilda kommittés rapport om Turkiet offentliggörs samt att allmän amnesti beviljas de politiska fångarna. Yrkande 2 i motion U650 (v) anger att Sverige i Europarådet skall motverka Turkiets begäran om att få göra avsteg från MR-konventionen. Enligt yrkande 7 i motion U667 (c) bör Sverige anmäla Turkiet till FNs kommission för de mänskliga rättigheterna och enligt motion U655, yrkande 5 (mp) bör en särskild rapportör tillsättas för Turkiet. I motion U655 (mp), yrkande 6, anförs att bedömningen av turkiska flyktingars asylskäl omvärderas mot bakgrund av situationen i Turkiet.
Bakgrund
Utskottet har under en följd av år behandlat frågan om mänskliga rättigheter i Turkiet, senast i betänkandet om Europarådet (1990/91:UU10) och i 1989/90:UU22.
I sistnämnda betänkande uttryckte utskottet sin oro över rapporter om fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter i Turkiet. Denna oro är fortfarande berättigad. Utskottets sammanfattande bedömning är att Turkiet ännu inte kan betraktas som ett land med fullvärdig demokrati och rättssäkerhet. Aktuella uppgifter visar en bild av att överträdelser av de mänskliga rättigheterna fortfarande begås i Turkiet. I första hand gäller detta bruk av tortyr i polisarrester och godtyckliga frihetsberövanden samt inskränkningar i de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna. Vidare finns uppgifter om fängslanden på politisk grund. Till bilden hör också att undantagstillstånd råder i delar av sydöstra Turkiet vilket har medfört godtyckliga frihetsberövanden och bruk av våld.
Samtidigt bör det noteras att den turkiska regeringen ökat ansträngningarna att komma tillrätta med problemen. Under senare år har ett antal konkreta åtgärder vidtagits för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Hit hör erkännande av den individuella klagorätten enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens jurisdiktion. Detta innebär att enskilda turkiska medborgare har möjlighet att få sina anmälningar behandlade inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och vidare inför Europadomstolen eller Europarådets ministerkommitté.
Andra åtgärder som vidtagits är inrättandet av ett parlamentariskt utskott för mänskliga rättigheter, avskaffande av vissa artiklar i den turkiska strafflagen samt omvandling av dödsstraff till fängelsestraff i ett antal enskilda fall.
Utskottet
En fråga som kommit i förgrunden beträffande Turkiet gäller bruket av tortyr. Utskottet ser i detta sammanhang med stort allvar på bruket av tortyr i turkiska polisarrester och häkten.
Turkiet har undertecknat FNs tortyrkonvention och också anslutit sig till den europeiska tortyrkonventionen. Enligt den senare svarar en oberoende expertkommitté för övervakningen genom platsbesök i fängelser, häkten och motsvarande institutioner i Europarådets medlemsländer. Ett sådant platsbesök har ägt rum och en rapport utarbetats och lämnats till ministerrådet. Kommittén har också beslutat göra ett andra besök under 1992. Enligt konventionen är en sådan rapport hemlig och någon förpliktelse att offentliggöra rapporten finns inte. Enligt den europeiska tortyrkonventionen överlämnas kommitténs rapport till landet i fråga (konventionsparten) och i förekommande fall föreslås förbättringar. Om parten underlåter att samarbeta eller vägrar att förbättra situationen mot bakgrund av kommitténs rekommendationer får kommittén, efter det att parten beretts tillfälle framföra sin uppfattning, med två tredjedels majoritet besluta om den skall göra ett offentligt uttalande.
Utskottet är av uppfattningen att regelmässig publicering av tortyrkommitténs rapportering vore önskvärd. Utskottet anser i enlighet härmed att trovärdigheten i de turkiska uttalandena om att förbättra respekten för mänskliga rättigheter skulle öka om Turkiets regering lät publicera nämnda rapport. Utskottet anser det angeläget att Sveriges regering fortsätter att på lämpligt sätt verka för att Turkiet skall uppfylla sina internationella åtaganden och effektivt avskaffa all form av tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling.
Möjligheten att övervaka Turkiets efterlevnad av sina internationella åtaganden beträffande mänskliga rättigheter har förbättrats, särskilt i och med Turkiets erkännande av den individuella klagorätten. Flera mål har väckts mot Turkiet i detta sammanhang. Effektiviteten av detta instrument begränsas dock bl.a. av att det tar åtskillig tid innan klagomål blir slutligt bedömda av Europadomstolen.
Utskottet bedömer att EG spelar en positiv roll vad gäller strävandena att förbättra respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet, inte minst mot bakgrund av att Turkiet ansökt om medlemskap i EG.
ESK-processen har också lett till ökade möjligheter till övervakning. Enligt slutdokumentet från ESK-uppföljningsmötet i Wien 1989 kan medlemsstaterna påtala varandras brister i efterlevnaden av de åtaganden som gjorts. Situationen i Turkiet har tagits upp i ESK-sammanhang, bl.a. av Sverige.
Sverige bör enligt utskottet fortsätta att följa utvecklingen i Turkiet och i internationella fora påtala de brott mot mänskliga rättigheter som äger rum i landet Turkiet samt ta erforderliga initiativ till åtgärder. Skulle det visa sig att utvecklingen inte går åt rätt håll, bör frågan om att anmäla Turkiet inför Europadomstolen återigen aktualiseras.
Med det ovan anförda får yrkande 4 i motion U631, yrkandena 3, 4, 5, 6 och 7 i motion U636 (s), yrkande 5 (berörd del) i motion U638 (mp) och yrkande 3 (berörd del) i motion U650 (v) anses besvarade.
Turkiet har gjort en så kallad derogering enligt artikel 15 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken innebär att man inom ett visst område vill göra undantag från delar av de fri- och rättigheter som fastställts i konventionen. Artikel 15 ger alla konventionsstater en rätt att göra sådana inskränkningar vid krig eller nödläge.
Derogationen gäller de sydöstra provinserna där undantagslagar gäller och omfattar bl.a. rätten till personlig frihet, rätten till domstolsprövning och rätten till yttrande- och föreningsfrihet.
Denna fråga berördes av utrikesminister Sten Andersson i ett interpellationssvar från 30 november 1990. I svaret anges att det enligt Europakonventionen ankommer på den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att avgöra om Turkiets derogation är berättigad och i vad mån de åtgärder man vidtagit i enskilda fall kan anses falla inom den ram som artikel 15 i konventionen anger. Det framgår av interpellationssvaret att Sverige, i likhet med övriga konventionsstater, inte på detta stadium vidtagit några särskilda åtgärder i anledning av Turkiets derogation.
Utskottet anser att vad som ovan angetts om vikten av att följa utvecklingen i Turkiet och ta erforderliga initiativ till åtgärder också bör gälla frågan om Turkiets derogation.
Med det ovan anförda får yrkande 2 i motion U650 (v) anses besvarat.
Möjligheterna att tillsätta en särskild rapportör som skall bevaka de mänskliga rättigheterna i Turkiet anses vara begränsade. Det kan i sammanhanget noteras att de särskilda tematiska rapportörerna som tillsätts av MR-kommissionen (t.ex. rapportörer som bevakar tortyr och ofrivilliga försvinnanden) även kan undersöka förhållanden i Turkiet. FNs rapportör avseende tortyr har besökt Turkiet. I den mån kurdernas mänskliga rättigheter tas upp till behandling i MR-kommissionen kan även Turkiets behandling av den kurdiska minoriteten beröras. Som utskottet tidigare framhållit bör regeringen fortsätta att ta upp kurdernas mänskliga rättigheter till behandling i FN.
Med det ovan anförda får yrkandena 2 och 5 i motion U655 (mp) och berörd del av yrkande 3 i motion U650 (v) anses besvarade.
Dödsstraffet finns kvar enligt turkisk lag. Nya dödsdomar har avkunnats, men någon avrättning har emellertid inte ägt rum sedan 1984. Även om många dödsdomar på senare tid omvandlats till fängelsedomar i samband med en amnesti så kvarstår hotet om dödsstraff så länge detta finns i lagen. Utskottet har som nämns tidigare i betänkandet uttalat att arbetet på att uppnå ett totalt förbud mot dödsstraff såväl i krigstid som i fredstid måste fortsätta. Självfallet gäller denna målsättning om att verka för dödsstraffets avskaffande även Turkiet.
Med det anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U636 (s) och yrkande 1 i motion U650 (v) anses besvarade.
Beträffande turkiska asylsökande i Sverige gäller att varje asylansökan individuellt prövas av Statens invandrarverk.
Härmed avstyrks yrkande 6 i motion U655 (mp).
4. Mänskliga rättigheter i Iran
Ett antal motioner tar upp bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Yrkande 16 i motion U667 (c) anger att det är viktigt att FNs granskning av situationen i Iran fortsätter och effektiviseras. Motion U618 (mp) tar likaledes upp vikten av en granskning av Iran inom ramen för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna och av att kampen mot det i Iran vanligt förekommande dödsstraffet intensifieras. Motion U638 (mp) redogör för brotten mot mänskliga rättigheter i Iran. I motion U648 (v) yrkas att Sverige skall verka för att Irans brott mot de mänskliga rättigheterna skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang samt att MR-kommissionens rapportör i Iran byts ut.
Utskottet konstaterar att grova överträdelser av de mänskliga rättigheterna äger rum i Iran. Exempel på övergrepp är godtyckliga avrättningar, försvinnanden och frihetsberövanden samt bristande rättssäkerhet. Den strafflag som tillämpas i Iran innehåller åtskilligt som ter sig helt främmande för vår egen rättsuppfattning. Situationen i Iran har varit föremål för behandling i MR-kommissionen sedan 1982. FNs särskilda representant medgavs besöka Iran första gången 1990 då två besök ägde rum. MR-kommissionen beslöt i våras att förlänga representantens mandat.
Den resolution avseende rapportörens rapport som antogs i MR-kommissionen 1990 var återhållsam, och Sverige ansåg sig inte kunna ställa upp som medförslagsställare. Årets rapport innehåller åtskilligt av kritik mot förhållandena i Iran, och den resolution som antogs förlänger rapportörens mandat. Utskottet anser mot denna bakgrund inte att yrkande 2 i motion U648 (v) om att verka för att byta ut rapportören bör föranleda något vidare uttalande.
Härmed avstyrks yrkande 2 i motion U648 (v).
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis arbetar för att brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran, inte minst vad gäller verkställandet av dödsdomar och summariska avrättningar, uppmärksammas och påtalas, t.ex. i MR-kommissionen samt vid bilaterala kontakter.
Härmed får yrkandena 2 och 3 i motion U618 (mp), berörd del av yrkande 5 i motion U638 (mp), yrkande 1 i motion U648 (v) samt yrkande 16 i motion U667 (c) anses besvarade.
I motionerna U618 (mp) och U648 (v) anförs också att Sverige bör hålla handelsförbindelserna med Iran på låg nivå.
Sverige deltar som regel endast i handelsbojkotter som tillkommit genom beslut i FNs säkerhetsråd. Några särskilda restriktioner vad gäller handeln med Iran åläggs inte svenska företag. Utskottet ser inte anledning göra några ytterligare uttalanden i denna fråga.
Yrkande 1 i motion U618 (mp) och yrkande 4 i motion U648 (v) avstyrks därmed.
5. Mänskliga rättigheter i Irak
I motion U638 (mp) och U667 (c) berörs bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Irak. Motionen U667 (c) anför vidare att Sverige bör undersöka möjligheterna att utse en särskild rapportör för Irak.
Utskottet konstaterar att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna sker i Irak. Tidigare i betänkandet har kurdernas situation i Irak behandlats. Sverige jämte andra västländer försökte 1989 och 1990 få upp situationen i Irak till behandling i MR-kommissionen utan framgång. Vid MR-kommissionens möte våren 1991 rönte ansträngningarna framgång, och en resolution om Irak antogs. I resolutionen anges de allvarliga bristerna vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i landet, och kommissionens ordförande uppmanas tillsätta en rapportör för Irak med mandat att samla information om MR-läget och rapportera härom till generalförsamlingen och nästa möte med kommissionen.
Utskottet utgår från att Sverige kommer att fortsätta att verka för internationell uppmärksamhet och övervakning beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak.
Med det ovan anförda får berörd del av yrkande 5 i motion U638 (mp) och yrkande 15 i motion U667 (c) anses besvarade.
6. Mänskliga rättigheter i Afghanistan
I motion U640 (m) föreslås att Sverige åter bör ta upp Afghanistanfrågan till behandling i FN. I motion U667 (c) beskrivs det allvarliga problem som kvarlämnade minor skapar. I motionen anförs att Sverige i sina kontakter med Sovjetunionen bör påtala vikten av att Sovjetunionen deltar i minröjning och överlämnar de minkartor som finns. Vidare sägs att Sverige bör bidra med minröjningsutrustning. Motionen föreslår att möjligheterna att anordna en folkomröstning under FNs överinseende bör prövas.
I betänkandet 1989/90:UU22 återfinns en bakgrundsbeskrivning till konflikterna i Afghanistan och utskottet får hänvisa till denna. När det gäller biståndsinsatser i Afghanistan behandlar utskottet denna fråga i samband med den årliga behandlingen av biståndsbudgeten.
Utskottet har under en följd av år behandlat situationen i Afghanistan. I betänkandet 1989/90:UU22 angavs att avsaknaden av en lösning på konflikten hindrar främjandet av de mänskliga rättigheterna. Denna bedömning har fortfarande aktualitet.
I den rapport som den särskilda rapportören för Afghanistan lade fram inför årets möte med MR-kommissionen angavs att situationen avseende respekt för mänskliga rättigheter inte hade förbättrats och att den fortsatta väpnade konflikten orsakar enormt mänskligt lidande. Enligt den resolution som antogs vid MR-kommissionens möte förlängdes mandatet för den särskilda rapportören ett år.
FN spelar en aktiv roll när det gäller fredsansträngningarna, baserat på Genèveavtalen från 1988. I 1990 års behandling av Afghanistan i generalförsamlingen anmodas generalsekreteraren uppmuntra och underlätta genomförandet av en fullständig politisk lösning i Afghanistan. Sverige bör enligt utskottet fortsätta att understödja den aktiva roll som FNs generalsekreterare spelar i försöken att få till stånd en lösning.
Sverige stödjer finansiellt UNOCAs minröjningsprogram i Afghanistan. Utskottet bedömer detta stöd som angeläget och utgår från att det kommer att fortsätta. Utskottet understryker vikten av att Sovjetunionen bistår vid minröjningen, inkl. genom tillhandahållande av minkartor.
Härmed får yrkande 12 i motion U667 (c) och yrkande 1 i motion U640 (m) anses besvarade.
7. Mänskliga rättigheter i Indonesien
Motion U602 (mp) tar upp frågorna om självbestämmande och mänskliga rättigheter i Östra Timor och Irian Jaya (tidigare Västpapua). Motionerna U637 (s) och U629 (v) berör situationen i Östra Timor. Motion U629 omnämner specifikt önskemålet om folkomröstning i Östra Timor. Motion U647 (fp) förordar att Västpapua förs upp på FNs avkolonialiseringslista. Tre motioner, U602 (mp), U667 (c) och U629 (v), berör samarbetsorganet IGGI och dess roll vad gäller mänskliga rättigheter, liksom Sveriges syn.
I betänkandet 1989/90:UU22 återfinns en beskrivning av bakgrunden till situationen i Östra Timor, och utskottet får hänvisa till denna.
Den svenska regeringen har tagit avstånd från Indonesiens invasion och annektering av Östra Timor som ägde rum 1975. Östra Timor-frågan har inte behandlats i FN på över tio år. FNs generalsekreterare har dock sedan 1982 generalförsamlingens uppdrag att genom konsultationer med alla berörda parter söka nå en lösning på den otillfredsställande situationen. Dessa konsultationer har hittills inte nått något genombrott, utan Östra Timor har blivit allt fastare inlemmat i Indonesien. Utskottet noterar att Sveriges regering i olika sammanhang har gett uttryck för sin uppfattning direkt till Indonesiens regering.
I ett svar på en riksdagsfråga den 5 november 1991 angav utrikesminister Margaretha af Ugglas att Sverige stödjer generalsekreterarens ansträngningar att nå fram till en lösning som i enlighet med principerna om kolonialsystemets avskaffande innebär att befolkningen i Östra Timor bör få göra sin röst hörd om sin egen framtid. Vidare nämnde utrikesministern att Sverige i samtal med företrädare för Indonesiens regering inte tvekar att framföra uppfattningen att östtimoresernas rätt till självbestämmande inte respekteras.
Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger uttryck för och vill upprepa förhoppningen att konsultationerna i FNs regi skall leda till en lösning som går den timoresiska befolkningens legitima anspråk till mötes. Utskottet anser att detta självfallet kan innebära anordnandet av folkomröstning.
Härmed får utskottet anse berörd del av yrkande 1 i motion U602 (mp), yrkande 1 i motion U637 (s) och yrkandena 3 och 4 i motion U629 (v) besvarade.
Beträffande Irian Jayas status får utskottet konstatera att Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom ett antagande av resolution 2504 (XXIV) år 1969.
Härmed avstyrks berörd del av yrkande 1 i motion U602 (mp), yrkande 2 i motion U647 (fp) samt yrkande 6 i motion U629 (v).
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet är otillfredsställande. Uppgifter förekommer om att personer fängslas på politiska grunder och om tortyr och misshandel av fångar. Rättssäkerheten är undermålig och dödsstraffet har inte avskaffats.
Situationen är mest allvarlig i Östra Timor och på Irian Jaya. De övergrepp som utskottet i tidigare betänkanden omnämnt fortsätter, såsom fängslanden på politiska grunder, avrättningar och tortyr. Amnesty International har rapporterat om att korttidsanhållanden, tortyr och undermålig behandling av politiskt oppositionella i Östra Timor ökat. Enligt vad utskottet erfarit har situationen i Östra Timor försämrats under senare tid. Nyligen dödades ett stort antal demonstranter av indonesiska säkerhetsstyrkor i Östra Timors huvudstad Dili.
En oroande omständighet är att de indonesiska myndigheterna utövar en mycket strikt kontroll och begränsar internationell insyn och tillträde. Det kan dock noteras att Internationella rödakorskommittén numera kan verka i Östra Timor och i begränsad omfattning på Irian Jaya. Det är viktigt att det internationella samfundet får ta del av informationer om händelseutvecklingen i dessa områden och att mänskliga rättighetsorganisationer tillåts verka fritt.
Utskottet vill i detta sammanhang vidare peka på att en oroande situation med hög våldsnivå uppstått i provinsen Aceh belägen på Sumatra.
Situationen i Östra Timor har i flera år varit föremål för behandling i FNs underkommission. Förra året antogs en resolution i vilken MR-kommissionen rekommenderades att granska läget där. MR-kommissionen behandlade dock inte frågan vintern 1991. Underkommissionen möttes igen i augusti 1991 och beslöt då att den skulle avvakta ett kommande besök av en portugisisk parlamentsdelegation. Den indonesiska regeringens inbjudan till MR-kommissionens tortyrrapportör att besöka Östra Timor kan också noteras i detta sammanhang. Det framgår av utrikesministerns svar i riksdagen att besöket av den portugisiska parlamentsdelegationen inte har kunnat genomföras.
Sammanfattningsvis finner utskottet att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet, i Östra Timor och i provinserna Irian Jaya och Aceh är allvarlig och motiverar internationellt agerande. Utskottet utgår från att regeringen även framgent såväl inom ramen för FN som bilateralt kommer att arbeta för att demokrati och mänskliga rättigheter skall respekteras.
Med det ovan anförda får yrkandena 3 och 5 i motion U602 (mp) och yrkande 5 i motion U629 (v) anses besvarade.
Utskottet ser ingen anledning att i detta sammanhang föreslå någon särskild ordning när det gäller information från regeringen till riksdagen.
Härmed avstyrks yrkande 6 i motion U602 (mp).
Med anledning av att motionerna U602 (mp), U629 (v) och U667 (c) berör också samarbetsorganet Intergovernmental Group on Indonesia (IGGI) får utskottet anföra följande.
Sverige deltar i likhet med flertalet andra OECD-länder, bl.a. Norge, Danmark och Finland, sedan 1980 som observatör vid IGGI:s årliga möten. Syftet med observatörsskapet är att erhålla allmän ekonomisk, handelspolitisk och kommersiell information om Indonesien. Så länge regeringen bedömer att det svenska observatörsskapet har ett informationsvärde, ser utskottet ingen anledning att förorda att detta upphör.
Härmed avstyrks yrkande 4 i motion U602 (mp), berörd del av yrkande 2 i motion U629 (v) samt yrkande 14 i motion U667 (c).
I berörd del av yrkande 2 i motion U629 (v) yrkas att Sverige inte bör utveckla biståndssamarbete med Indonesien.
Utskottet får konstatera att det svenska biståndssamarbetet med Indonesien är begränsat och utgörs främst av stöd via enskilda organisationer. Vidare har katastrofbistånd via Internationella röda korset tidigare gått till befolkningen i Östra Timor.
Utskottet anser att såväl katastrofbistånd som bistånd via enskilda organisationer med syfte att stödja de mänskliga rättigheterna har en roll att fylla. Utskottet ser därför ingen anledning att införa någon sorts förbud mot svenskt bistånd i detta sammanhang.
Härmed avstyrks berörd del av yrkande 2 i motion U629 (v).
8. Mänskliga rättigheter i Tibet
I motionerna U606 (fp, s, m, c, v, mp) och U657 (mp) yrkas att Sverige bör verka för att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Tibet tas upp i MR-kommissionen. Motion U667 (c) anför att Sverige bör verka för ett stärkt skydd för de mänskliga rättigheterna för Tibets folk.
Allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna begås i Tibet. Rapporterna från Tibet talar om en hård repression mot det tibetanska folket. Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och misshandel i fängelser, försvinnanden samt begränsning av de medborgerliga fri- och rättigheterna, framför allt yttrande- och församlingsfrihet, hör till bilden. Demonstrationer för ökad frihet har mötts med beskjutning. Det bör i sammanhanget noteras att den låga respekten för mänskliga rättigheter i Kina självfallet påverkar situationen i Tibet i negativ riktning. Utskottet noterar med oro att det är svårt att få fullgod information om situationen, mot bakgrund av restriktioner när det gäller tillträdet för bl.a. organisationer som bevakar mänskliga rättigheter.
Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Kina uppmärksammades i FN-sammanhang i samband med mötet med FNs underkommission om förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter 1989. Underkommissionen antog då en resolution enligt vilken Kina skulle tas upp vid 1990 års MR-kommission. Detta lyckades emellertid inte trots att flera stater, däribland Sverige, verkade härför. Vid underkommissionens möte 1991 antogs en resolution om situationen i Tibet. Genom detta beslut placeras Tibet på MR-kommissionens dagordning vintern 1992.
Utskottet välkomnar att situationen i Tibet kommer att finnas på MR-kommissionens dagordning. Utskottet utgår från att regeringen kommer att fortsätta att såväl i internationella fora som bilateralt med Kinas regering ta upp kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet. Utskottet vill betona att det tibetanska folket måste garanteras fullständiga demokratiska fri- och rättigheter, och tibetanerna bör ges möjlighet att fritt utveckla sin egen kulturella särart och sin religion.
Härmed betraktar utskottet yrkande 2 i motion U606 (fp, s, m, c, v, mp), yrkande 3 i motion U657 (mp) samt yrkande 17 i motion U667 (c) som besvarade.
Motionerna U606 (fp, s, m, c, v, mp), U643 (m) och U657 (mp) yrkar samtliga på att Sverige bör stödja Dalai Lamas fredsplan och att Sverige bör verka för att förhandlingar mellan Kina och Tibet inleds. I motion U657 anförs vidare att frågan om Tibets rättigheter bör drivas i FN och andra lämpliga internationella fora, att Dalai Lama bör erkännas som den enda och legitima representanten för det tibetanska folket samt att svenska regeringen bör stödja den tibetanska icke-våldskampanjen för landets befrielse. Motion U667 (c) föreslår att Sverige bör verka för ökad självständighet för Tibets folk och att en lösning med utgångspunkt från Dalai Lamas fredsplan bör eftersträvas.
Den fredsplan Dalai Lama lade fram 1987 innehåller i kort sammanfattning följande fem punkter: att förklara Tibet som fredszon och att de kinesiska trupperna dras tillbaka, att upphöra med den planerade invandringen av kineser, att återge tibetanerna deras fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, att återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess kultur samt att inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets framtida status. Det bör noteras att det självfallet förekommer många olika tolkningar av fredsplanens innehåll.
Utskottet noterar att Tibet formellt har ställning som s.k. autonom region och därmed skall åtnjuta viss självstyrelse. Denna självstyrelse måste enligt utskottet ges ett reellt innehåll. Det bör noteras att det finns en stark opinion bland tibetanerna för ökad autonomi i förhållande till kinesiska centralregeringen. Utskottet noterar vidare att Dalai Lama uppenbarligen åtnjuter en stark förankring hos det tibetanska folket.
Utskottet vill för sin del särskilt betona vikten av att en fredlig dialog upprättas mellan företrädare för den kinesiska regeringen och legitima företrädare för det tibetanska folket i syfte att dels förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna, dels på fredlig väg enas om Tibets framtida status. I en sådan dialog torde Dalai Lamas fredsplan komma att spela en viktig roll.
En situation i Tibet präglad av fredliga förhållanden och respekt för mänskliga rättigheter förutsätter uppenbarligen att tibetanernas krav på ökat självbestämmande tillgodoses. Det ankommer i första hand på parterna i dialogen att avgöra formen för ett sådant självbestämmande.
Härmed besvaras yrkande 1 i motion U606 (fp, s, m, c, v, mp), motion U643 (m) samt yrkandena 1, 2, 4 och 5 i motion U657 (mp).
9. Mänskliga rättigheter i Myanmar (tidigare Burma)
I motion U633 (m) yrkas att Sverige i MR-kommissionen verkar för att Myanmars brott mot de mänskliga rättigheterna fördöms samt att Sverige i FN aktivt verkar för att Myanmars nuvarande regim skall respektera utgången vid valen 1990. I motion U639 (mp) anges vikten av att Sverige i FNs generalförsamling och i MR-kommissionen arbetar för mänskliga rättigheter i Myanmar.
Efter en period av spänningar och inrikespolitisk oro tog militären i Myanmar makten genom en kupp 1988. Sedan dess har respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare försämrats, inte minst under det senaste året. Krigslagar gäller i större delen av landet. Rättssäkerheten får anses mycket eftersatt, bl.a. mot bakgrund av att många rättegångar äger rum inom ramen för militära domstolar. Godtyckliga arresteringar på politiska grunder liksom tortyr och försvinnanden förekommer. Personer har skjutits ihjäl i samband med demonstrationer. Någon öppen politisk debatt eller kritik mot regimen tillåts över huvud taget inte.
Situationen förbättrades tillfälligt en kort period inför de allmänna valen i maj 1990. Den nationalförsamling som då valdes och i vilken oppositionen fick en överväldigande majoritet har emellertid inte tillåtits sammanträda. Flera av de valda parlamentsledamöterna har fängslats eller begett sig i exil.
Myanmar är sedan 1990 föremål för behandling i MR-kommissionen enligt den s.k. 1503-proceduren. I denna har beslutats om en särskild expert för Myanmar, vars rapport blir föremål för konfidentiell behandling. Den särskilde experten för Myanmar avgav en kritisk rapport inför årets möte med MR-kommissionen. Behandlingen i kommissionen innebar att ett beslut togs om att behålla Myanmar på dagordningen inom ramen för 1503-proceduren. Sveriges strävan är att få situationen i Myanmar granskad i MR-kommissionens offentliga behandling.
Vid FNs generalförsamlings möte 1990 lade Sverige som huvudförslagsställare fram ett resolutionsförslag med rubriken respekt för folkviljan i Myanmar inkluderande en betoning av mänskliga rättigheter. Generalförsamlingen fattade beslut om att skjuta upp behandlingen av resolutionsförslaget till 1991 års generalförsamling mot bakgrund av att situationen i Myanmar skulle tas upp vid MR-kommissionens möte vintern 1991. I samband med debatten i generalförsamlingen påtalade Sverige bl.a. det faktum att den styrande regimen inte respekterat valutslaget.
Utskottet välkomnar den aktiva roll Sverige spelat för att uppmärksamma situationen i Myanmar och få den behandlad i FN. Mot bakgrund av att situationen i Myanmar synes ha försämrats ytterligare utgår utskottet från att Sverige fortsätter att driva frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i Myanmar.
Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U633 (m) och motion U639 (mp) anses besvarade.
10. Mänskliga rättigheter i Angola
I motion U237 (m) yrkas att Sverige bör bidra till att stimulera utvecklingen mot demokrati i Angola genom att försöka påverka MPLA-regimen att snarast på allvar inleda fredsförhandlingar med UNITA.
Det mesta tyder på att det krigstillstånd som rått i Angola i trettio års tid och som förorsakat sådana enorma mänskliga lidanden nu går mot sitt slut. Fredsansträngningarna i Angola fick en positiv impuls i och med Namibias framgångsrika väg mot självständigheten som proklamerades 1990. Fredsdialogen mellan parterna MPLA och UNITA kom på allvar i gång under 1989, och genom aktiv medverkan av Portugal samt USA och Sovjetunionen kunde parterna enas om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj i år. Fredsavtalet innehåller bl.a. bestämmelser om demobilisering, övervakning av avtalet, sammanslagning av militärstyrkor och inte minst demokratisering inklusive anordnandet av allmänna val. Flerpartisystem har införts. En ny författning skall antas. Val kommer sannolikt att äga rum mot slutet av 1992. Fredsprocessen övervakas av en FN-styrka (UNAVEMII) med svenskt deltagande.
En förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna i det krigsdrabbade Angola går hand i hand med framstegen i freds- och demokratiprocessen. Det är utskottets förhoppning att processen skall fortlöpa som planerat och att det angolanska folket härigenom uppnår drägligare levnadsvillkor och respekt för demokratiska fri- och rättigheter.
Härmed får yrkande 3 i motion U237 (m) anses besvarat.
11. Mänskliga rättigheter i Filippinerna
I motion U612 (v) anförs att Sverige i MR-kommissionen bör ta upp Aquinoregimens brott mot de mänskliga rättigheterna samt att Sverige i FN och andra internationella fora skall verka för internationellt stöd till senator Tanadas fredsinitiativ i Filippinerna.
Några av de första åtgärder som vidtogs efter president Aquinos makttillträde 1986 var att återupprätta politiska demokratiska institutioner och garantera de mänskliga rättigheterna i konstitutionen. Filippinerna ratificerade exempelvis 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och tillträdde år 1989 tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Politiska fångar frigavs och en särskild kommission för mänskliga rättigheter upprättades. Dödsstraffet avskaffades.
Trots dessa ansträngningar från den filippinska regeringens sida kvarstår allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Filippinerna. Rapporter, bl.a. från Amnesty International, talar om olagliga och godtyckliga avrättningar, försvinnanden, tortyr och ett illa fungerande rättsväsende. En rapport från Amnesty International tar särskilt upp repressionen mot fackföreningsrörelsen.
Det faktum att väpnade oroligheter förekommer mellan olika väpnade grupper och regeringstrupperna innebär betydande svårigheter i strävandena vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Den prekära sociala och ekonomiska situationen i landet innebär också en grogrund för fortsatta övergrepp.
Det får anses som positivt att den filippinska regeringen dels erkänner att övergrepp förekommer, dels fortsatt betonar sin intention att förbättra situationen. Positivt är också att enskilda organisationer har ett visst utrymme att verka även inom MR-området. Inte desto mindre anser utskottet att de allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna som förekommer bör uppmärksammas internationellt och i bilaterala kontakter.
Utskottet har inte kunnat inhämta någon detaljerad information om den i motion U612 (v) nämnda senator Tanadas fredsansträngningar mer än att denne person söker verka för en fredlig lösning av konflikterna i Filippinerna. Utskottet vill i detta sammanhang uttrycka förhoppningen att de väpnade oroligheterna kan bringas till ett slut genom dialog och förhandlingar.
Med det ovan anförda får motion U612 (v), yrkandena 1 och 3, anses besvarade.
12. Mänskliga rättigheter i Västra Sahara
I motion U630 (v), yrkande 3, i yrkande 4 i motion U641 (mp) och i yrkande 1 i motion U646 (fp) föreslås att Sverige aktivt verkar för att förverkliga fredsplanen för Västra Sahara. I motion U667 (c) föreslås också att detta sker genom nordiskt agerande. I motion U641 (mp) yrkas att Sverige i MR-kommissionen skall ta upp frågan om västsahariska ungdomar som befinner sig i Marocko samt att Polisarios representation i Sverige bör ges ekonomiskt stöd.
I betänkandet 1989/90:UU22 ges en utförlig historisk bakgrund till situationen i Västra Sahara.
Utskottet konstaterar att viktiga framsteg gjorts i ansträngningarna att åstadkomma en fredlig lösning av Västsaharafrågan. FNs generalsekreterare och OAU lade fram en fredsplan 1988 i syfte att uppnå ett vapenstillestånd i konflikten och en överenskommelse om formerna för en folkomröstning angående territoriets framtida status. Planen har accepterats av parterna och också erhållit stöd i FNs generalförsamling och i MR-kommissionen. Planen godkändes av säkerhetsrådet 1990.
I enlighet med fredsplanen proklamerades eldupphör i Västra Sahara 6 september i år. En FN-styrka, MINURSO, skall övervaka fredsplanens genomförande vars nyckelelement är den folkomröstning som planeras äga rum i januari 1992. En viktig och ännu inte avklarad fråga är identifieringen av de röstberättigade vid den förestående folkomröstningen. Detta arbete har dock försenats vilket kan leda till att folkomröstningen senareläggs.
Utskottet har tidigare uttalat att Västra Sahara-frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål. Utskottet ser det därför som mycket angeläget att den planerade folkomröstningen kan genomföras på ett fritt och demokratiskt sätt, att identifieringen av de röstberättigade sker på det sätt som FN beslutat om och att parterna avhåller sig från fortsatta stridigheter och till fullo samarbetar med FN. Det är vidare väsentligt att de mänskliga rättigheterna respekteras och att politiska fångar och krigsfångar släpps. Utskottet noterar att oroande uppgifter framkommit med innebörden att fredsplanens genomförande riskerar att fördröjas och försvåras.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas uttalade i riksdagen den 5 november 1991 att svenska representanter i samtal främst i Rabat och New York uttryckt den svenska regeringens oro för åtgärder som kan störa den pågående fredsprocessen och kraftigt understrukit den vikt Sverige fäster vid att folkomröstningen kan genomföras som planerat. Sverige har enligt utrikesministern påpekat att det är särskilt angeläget att FNs arbete med att identifiera röstberättigade kan slutföras så skyndsamt och rättvist som möjligt. Samma fråga har enligt utrikesministern tagits upp i samtal med representanter för Marocko och Polisario i Stockholm.
Utskottet ser positivt på att Sverige framför denna oro till de berörda parterna samt utgår från att Sverige även fortsättningsvis aktivt stödjer fredsprocessen och genomförandet av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som genom bilaterala kontakter.
Härmed besvaras yrkande 3 i motion U630 (v), yrkande 4 i motion U641 (mp), yrkande 1 i motion U646 (fp) och yrkande 10 i motion U667 (c).
Frågan om i Marocko försvunna saharier är föremål för behandling i MR-kommissionen genom den särskilda arbetsgrupp under kommissionen som följer upp och undersöker rapporter om ofrivilliga försvinnanden. Det är naturligt att arbetsgruppen också kan ta upp den allmänna frågan om kränkningar av mänskliga rättigheter för de västsaharier som befinner sig i Marocko. Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att stödja arbetsgruppens arbete.
Härmed besvaras yrkande 5 i motion U641 (mp).
Utskottet anser inte att ekonomiskt stöd från svenska staten bör utgå till Polisarios representation i Sverige. Härmed avstyrks yrkande 6 i motion U641.
13. Mänskliga rättigheter i El Salvador
Motion U613 (v) tar upp såväl fredsprocessen i El Salvador som situationen beträffande de mänskliga rättigheterna. I motionen anförs att Sverige skall medverka till att skapa en stödgrupp för förhandlingarna samt agera för en internationell övervakningskommission inför valen, att Sverige skall framföra kritik mot USAs ovilja att stödja en förhandlingslösning och att Sverige skall ge FMLN diplomatiskt erkännande. Vidare föreslås ekonomiskt stöd för FMLNs representation i Sverige och att riksdagen skall sända en flerpartidelegation till El Salvador.
Sedan utskottet förra gången behandlade utvecklingen i det krigsdrabbade El Salvador (1989/90:UU22) har flera viktiga steg tagits mot fred. De fredssamtal som förts under ledning av FNs generalsekreterare mellan FMLN och den salvadoranska regeringen ledde fram till ett principavtal om fred och vapenvila som undertecknades den 25 september i år. Avtalet är tänkt att leda fram till eldupphör. Avtalet inbegriper bl.a. konstitutionella reformer i syfte att skapa ett mer demokratiskt och rättvist samhälle, reformering av den polis och militärmakt som stått bakom huvuddelen av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna samt en integrering av gerillan i det civila politiska livet. Samtal fortsätter i syfte att uppnå vapenvila före årets slut. Eldupphöröverenskommelsen liksom mänskliga rättighetsaspekterna kommer att övervakas av en observatörsstyrka i FNs regi (ONUSAL) i enlighet med säkerhetsrådets resolution 693.
Framsteg i fredsprocessen är grundläggande för att en förbättring av läget beträffande de mänskliga rättigheterna skall äga rum. Även om det nu finns skäl att hysa viss optimism beträffande den framtida utvecklingen så får utskottet konstatera att det även under senare år inkl. innevarande år skett allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna i El Salvador. Mord, försvinnanden, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och en undermålig rättssäkerhet är exempel på de allvarliga bristerna när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.
MR-kommissionen har sedan många år haft El Salvador på dagordningen. Kommissionens särskilda representant lade inför årets möte fram en rapport med redogörelse för grova MR-brott. Med rapporten som grund beslöt kommissionen att förlänga rapportörens mandat och på nytt granska situationen i landet vid nästkommande möte.
Utskottet utgår från att Sverige i internationella sammanhang fortsätter att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i El Salvador samt aktivt verkar för att den för demokratin och de mänskliga rättigheterna så avgörande fredsprocessen fortsätter och att den ges erforderligt internationellt stöd.
Med det ovan anförda får utskottet anse yrkandena 1, 5 och 6 i motion U613 (v) besvarade.
Utskottet ser inte anledning att i detta läge när ett viktigt förhandlingsgenombrott uppnåtts rikta kritik mot något särskilt land i detta sammanhang som föreslås i motion U613 (v), yrkande 2.
Yrkande 2 i motion U613 (v) avstyrks därför.
Utskottet ser heller inte någon anledning att nu ändra på Sveriges nuvarande syn på FMLNs status och ställning. Utskottet vill heller inte förorda ekonomiskt stöd till FMLNs representation i Sverige.
Utskottet anser att Sveriges regering och riksdag har tillgång till god information om utvecklingen i El Salvador, bl.a. genom vår diplomatiska representation. Utskottet ser därför inte anledning förorda att en särskild flerpartidelegation för besök i El Salvador upprättas.
Härmed avstyrks yrkandena 3, 4 och 7 i motion U613 (v).
14. Mänskliga rättigheter i Guatemala
I motion U638 (mp) och i motion U660 (mp) anförs att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Guatemala försämrats liksom det politiska läget. I U638 berörs specifikt problemet med giftbesprutningar som drabbar urbefolkningen.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Guatemala bedömdes under en lång följd av år vara mycket allvarlig, och landet har sedan början av 1980-talet varit föremål för behandling i MR-kommissionen. På förslag av ett antal latinamerikanska länder och efter beslut av MR-kommissionen fördes behandlingen av ärendet 1987 över till dagordningspunkten rådgivande verksamhet.
Utskottet behandlade situationen i Guatemala senast i betänkandet 1989/90:UU5. Av betänkandet framgår att Sverige kritiserade beslutet att ersätta den särskilde rapportören för Guatemala med enbart rådgivning i MR-frågor.
Utskottet kan nu konstatera att de förhoppningar om en förbättring av MR-läget i landet som låg bakom beslutet enligt ovan och som i mångt och mycket grundades på tillträdandet av en civil regering i landet några år dessförinnan tyvärr inte infriats.
Expertrapporten som lades fram vid årets kommissionsmöte angav att politiskt motiverade mord och försvinnanden är frekventa i Guatemala samt att urbefolkningen utsätts för allvarlig och omfattande diskriminering. Trots rapporten beslöt kommissionen att Guatemala vid nästa års möte även skall behandlas under dagordningspunkten rådgivande verksamhet. Sverige och övriga västländer röstade emot detta beslut.
Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den internationella uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av den allvarliga situation som råder i landet.
Med det ovan anförda får yrkande 6 och berörd del av yrkande 7 i motion U638 (mp) och yrkande 14 i motion U660 (mp) anses besvarade.
15. Mänskliga rättigheter i Cuba
I motion U661 (fp) anförs att Sverige bör ge stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter och protesterar mot förtrycket i Cuba.
Utskottet bedömer att problemen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Cuba främst har att göra med det politiska systemet som inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet. De personer som som fritt ger uttryck för åsikter som av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma löper stor risk att fängslas på politiska grunder och under starkt bristande rättssäkerhet. Myndigheterna motarbetar de organisationer som verkar för mänskliga rättigheter.
USA tog 1987 initiativ i MR-kommissionen till en resolution om Cuba. Resolutionsförslaget föll men initiativet ledde så småningom till att Cuba inbjöd en delegation att besöka landet. Besöksrapporten gav belägg för förekomsten av vissa kränkningar.
Vid årets möte med MR-kommissionen fattades efter långa överläggningar ett beslut med innebörden att stöd uttrycks för FNs generalsekreterares kontakter med Cuba och för Cubas samarbete. Vidare beslöts att generalsekreteraren skulle utse en särskild representant med uppgift att upprätthålla direkta kontakter med kubanska regeringen och kubanska medborgare. Representanten uppmanades rapportera till nästkommande kommissionsmöte. Sverige röstade för detta beslut.
Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Cuba.
Härmed får yrkandena 2 och 3 i motion U661 (fp) anses besvarade.
16. Mänskliga rättigheter i Baltikum
I motion U531 yrkande 2 (m) begärs att Sverige bör ta upp frågan om balternas fri- och rättigheter i MR-kommissionen.
Sedan motionen skrevs har de baltiska staterna återvunnit sin självständighet och situationen beträffande de mänskliga rättigheterna genomgripande förbättrats. De baltiska staternas regeringar har lovat att fullt ut respektera de normer för mänskliga rättigheter inkl. för minoriteter som utarbetats inom Europarådet och ESK.
Utskottet erinrar om att Sverige vid kommissionsmötets inledning vintern 1991 framförde uppfattningen att läget i de baltiska republikerna borde behandlas av kommissionen. På svenskt initiativ utarbetades ett resolutionsutkast. Sovjetunionen kunde dock inte acceptera en resolution men ett uttalande godkändes med i stort sett samma innehåll som den tänkta resolutionen.
Uttalandet, som alltså gjordes innan de baltiska staternas självständighet, innehåller vissa uppgifter om fortsatta kränkningar och olösta problem vad avser mänskliga rättigheter i de baltiska staterna. Vidare uppmanar kommissionen berörda myndigheter att se till att de mänskliga rättigheterna åtnjuts fullt ut av alla utan diskriminering.
Med det ovan anförda får utskottet anse yrkande 2 i motion U531 (m) som besvarat.
17. Mänskliga rättigheter i Nordirland
I såväl motion U620 (fp) som i motion U644 (v) redovisas brister när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna samt föreslås att Sverige tar upp frågan om konflikten på Nordirland i olika internationella fora, t.ex. i ESK eller Europarådet.
Konflikten i Nordirland har en lång historia. Utan att gå in i detalj i konfliktens komplicerade bakgrund kan det konstateras att en huvudfråga i konflikten gäller Storbritanniens fortsatta överhöghet över Nordirland. När republiken Irland föddes 1921 delades ön, och sex grevskap förblev brittiska med hänvisning till ett protestantiskt befolkningsflertal där. Delningen innebar att Nordirlands protestanter kunde behålla den politiska, ekonomiska och sociala särställning de haft på öns norra del sedan århundraden. Samtidigt innebar delningen ett minoritetsproblem; drygt 400000 av Nordirlands 1,6 miljoner invånare är katoliker.
På många sätt blev områdets katoliker en missgynnad minoritet och de levde och lever i dag under sämre levnadsbetingelser än protestanterna. Härmed utvecklades konfliktens grogrund. Misstron mellan folkgrupperna är i våra dagar djup.
De som företräder Nordirlands protestanter motsätter sig förändringar som kan leda till Nordirlands inlemmande i irländska republiken medan den katolska minoriteten är för en återförening.
Den brittiska regeringen har främst efter 1968 sökt finna lösningar på problemen. I första hand har man gjort försök att få i gång en fungerande dialog mellan protestanter och katoliker, en strävan som är förenad med många svårigheter.
Terrorism har blivit ett inslag i den nordirländska konflikten. I en sådan situation utsätts rättsstaten för påfrestningar. Storbritannien har i detta sammanhang blivit föremål för en hel del kritik när det gäller de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen i Strasbourg och Amnesty International har tagit upp bl.a. häktningstider som strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, olika slags övergrepp mot häktade samt brister vad gäller att snabbt ingripa mot påstådda övergrepp av polis och militär. På brittisk sida har vissa åtgärder vidtagits i syfte att förbättra rättssäkerheten.
Det kan noteras att Storbritannien valt att utnyttja en möjlighet som Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna ger att avvika från denna med hänvisning till de särskilda förhållandena på Nordirland. Denna fråga väntas få fortsatt uppmärksamhet i Europadomstolen.
Utskottet konstaterar att de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som inrapporterats är nära länkade till konflikten mellan befolkningsgrupperna på Nordirland och till terroristbekämpningen. En återupptagen och utvidgad fredlig dialog mellan de berörda parterna i konflikten utgör därför det viktigaste steget också när det gäller att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U620 (fp) och U644 (v) som besvarade.
18. Avkolonisering
I yrkande 1 i motion U647 (fp) anförs att Franska Polynesien bör föras upp på FNs avkolonialiseringslista. I motionens yrkande 3 föreslås att Sverige bör verka för en aktionsplan inom FN för avskaffande av kolonialism till år 2000.
Utskottet har inhämtat att för att föra upp ett nytt område på FNs avkolonialiseringslista fordras ett beslut av FNs kolonialkommitté och ett bekräftande beslut av generalförsamlingen. Sverige är för närvarande inte medlem av FNs kolonialkommitté.
Det finns ett beslut i FNs generalförsamling om en handlingsplan för avskaffande av kolonialism till år 2000. I beslutet uppmanas medlemsstaterna att komma med förslag beträffande förverkligandet av handlingsplanen. Sverige avstod vid omröstningen om detta beslut.
Sverige vänder sig inte mot idén om en handlingsplan som sådan men hade jämte övriga nordiska länder vid omröstningen invändningar mot formuleringar i beslutet.
Enligt vad utskottet erfarit återfinns inte frågan om att föra upp Franska Polynesien på FNs avkolonialiseringslista på generalförsamlingens dagordning. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att inom FNs ram följa frågan om avkoloniseringsplanen.
Härmed betraktar utskottet yrkandena 1 och 3 i motion U647 (fp) som besvarade.
19. Urbefolkningar
I motion U660 (mp) tas en lång rad frågor, varav en del är mycket detaljerade, med anknytning till urbefolkningarnas situation upp. Bl.a. berörs frågan om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande. Urbefolkningarna berörs också i motion U626 (v) vari yrkas att Sverige skall verka för att vissa biståndsmedel inte skall finansiera projekt som hotar indianernas existens.
Den svenska synen vad gäller urbefolkningar är att deras rättigheter bör ses i ett större sammanhang där det gäller att värna om alla individers och alla minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Det gäller att verka för att de etniska minoriteterna åtnjuter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget språk.
Sverige har anslutit sig till FNs rasdiskrimineringskonvention från 1965 vilken bl.a. medger positiv särbehandling i syfte att skydda särskilt utsatta grupper.
Sedan 1982 pågår inom ramen för FNs arbetsgrupp om urbefolkningar ett arbete på att utforma en deklaration om urbefolkningar. Arbetsgruppen sorterar under FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige deltar aktivt i detta arbete.
Utskottet vill betona vikten av att urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.
Utskottet anser att många värdefulla aspekter när det gäller urbefolkningarnas rättigheter och ställning tagits upp i motion U660 (mp). Utskottet har emellertid inte möjlighet att belysa alla de detaljerade frågor som tas upp i motionens olika yrkanden.
Härmed får yrkande 2 i motion U660, berörd del av yrkande 7 i motion U638 (mp) och yrkande 2 i motion U626 (v) anses besvarade. Yrkandena 4--9 och yrkandena 12, 13 och 15 i motion U660 (mp) avstyrks härmed.
När det gäller begreppet självbestämmande i detta sammanhang konstaterar utskottet att det internationellt råder delade meningar om tolkningen. Utskottet är inte i detta sammanhang berett göra några ytterligare uttalanden i den frågan.
Yrkande 1 i motion U660 (mp) avstyrks därför.
Minnesår i solidaritet med Amerikas indianer
I yrkande 1 i motion U626 (v) föreslås att 1992 skall bli ett år för solidaritet med Amerikas indianer. I motion U660 (mp), yrkande 16, anförs att Sverige bör stödja indianska organisationers försök att informera allmänheten om verkligheten bakom Columbus och 500 år av förtryck.
Utskottet konstaterar att 1992 firas 500-årsjubileet av upptäckten av Amerika. Utskottet anser det naturligt att alla aspekter av Amerikas upptäckt och kolonialisering uppmärksammas i jubileet, inkl. följderna för urbefolkningarna. Utskottet ser inte anledning göra några vidare uttalanden i denna fråga.
Yrkande 1 i motion U626 (v) och yrkande 16 i motion U660 (mp) avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande initiativ för att bygga ut det folkrättsliga regelverket att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 15 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande internationellt normsystem för fria val att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1990/91:U631 besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande barns rättigheter att riksdagen avslår motion 1990/91:U672 och förklarar motion 1990/91:U621, yrkande 4 i motion 1990/91:U638, yrkande 4 i motion 1990/91:U667 samt yrkandena 1--5 i motion 1990/91:U671 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande dödsstraffet att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U638, yrkande 5 i motion 1990/91:U642 samt yrkande 6 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande tortyr att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U614 samt yrkandena 7 och 8 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande plast- och splitterkulor att riksdagen förklarar motion 1990/91:U408 samt yrkande 9 i motion 1990/91:U667 besvarade,
7. beträffande internationell handel med pornografi att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1990/91:U642 besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande handikappades rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U667 besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande de homosexuellas rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U666 besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande anslutning till och efterlevnad av internationella konventioner att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U614, yrkandena 2, 3, 5 och 11 i motion 1990/91:U631, yrkande 1 i motion 1990/91:U638 samt yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U666 besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande internationella domstolens roll att riksdagen avstyrker yrkande 6 i motion 1990/91:U631 och yrkande 6 i motion 1990/91:U666,
12. beträffande sambandet mellan mänskliga rättigheter och en generös flyktingpolitik att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1990/91:U631 besvarat med vad utskottet anfört,
13. beträffande FNs biståndsarbete att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1990/91:U227 samt yrkande 8 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
14. beträffande resurser för FNs center för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U258, yrkande 2 i motion 1990/91:U614 samt yrkande 7 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande FN-kommissarie och FN-universitet för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U666 samt yrkandena 2 och 3 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande rapportör för försvararna av mänskliga rättigheter att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1990/91:U631,
17. beträffande fristående svenskt institut för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U614 samt yrkande 13 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande UD-avdelning för mänskliga rättigheter att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U666,
19. beträffande det kurdiska folkets mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U634, yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U645, yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U655 samt yrkande 18 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v)
20. beträffande internationell konferens om Mellanöstern att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U645,
21. beträffande flyktingläger för kurder att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U655 besvarat med vad utskottet anfört,
22. beträffande kurdiskt kulturcenter att riksdagen förklarar motion 1990/91:U225 besvarad med vad utskottet anfört,
23. beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo att riksdagen avslår yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U619 samt förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U619 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U631, yrkandena 1--7 i motion 1990/91:U636, berörd del av yrkande 5 i motion 1990/91:U638, yrkandena 1--3 i motion 1990/91:U650 samt yrkandena 2, 5 och 6 i motion 1990/91:U655 besvarade med vad utskottet anfört,
25. beträffande mänskliga rättigheter i Iran att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion 1990/91:U618, berörd del av yrkande 5 i motion 1990/91:U638, yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U648 samt yrkande 16 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
26. beträffande handel med Iran att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U618 och yrkande 4 i motion 1990/91:U648, men. (v)
27. beträffande mänskliga rättigheter i Irak att riksdagen förklarar berörd del av yrkande 5 i motion 1990/91:U638 och yrkande 15 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
28. beträffande situationen i Afghanistan att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U640 och yrkande 12 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
29. beträffande Östra Timors status att riksdagen förklarar berörd del av yrkande 1 i motion 1990/91:U602, yrkande 1 i motion 1990/91:U637 och yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U629 besvarade med vad utskottet anfört,
30. beträffande Irian Jaya (tidigare Västpapua) att riksdagen avslår berörd del av yrkande 1 i motion 1990/91:U602, yrkande 2 i motion 1990/91:U647 samt yrkande 6 i motion 1990/91:U629,
31. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 5 i motion 1990/91:U602 och yrkande 5 i motion 1990/91:U629 besvarade med vad utskottet anfört,
32. beträffande rapport om Östra Timor och Irian Jaya att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U602,
33. beträffande IGGI att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1990/91:U602, berörd del av yrkande 2 i motion 1990/91:U629 samt yrkande 14 i motion 1990/91:U667,
34. beträffande biståndssamarbete med Indonesien att riksdagen avslår berörd del av yrkande 2 i motion 1990/91:U629,
35. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U606, yrkande 3 i motion 1990/91:U657 samt yrkande 17 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
36. beträffande Tibets status att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U606, motion 1990/91:U643 samt yrkandena 1, 2, 4 och 5 i motion 1990/91:U657 besvarade med vad utskottet anfört,
37. beträffande mänskliga rättigheter i Myanmar att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U633 samt motion 1990/91:U639 besvarade med vad utskottet anfört,
38. beträffande mänskliga rättigheter i Angola att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U237 besvarat med vad utskottet anfört,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Filippinerna att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U612 besvarade med vad utskottet anfört,
40. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U630, yrkande 4 i motion 1990/91:U641, yrkande 1 i motion 1990/91:U646 samt yrkande 10 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
41. beträffande mänskliga rättigheter i Marocko att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U641 besvarat med vad utskottet anfört,
42. beträffande Polisarios representation i Sverige att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U641,
43. beträffande mänskliga rättigheter i El Salvador att riksdagen förklarar yrkandena 1, 5 och 6 i motion 1990/91:U613 besvarade med vad utskottet anfört,
44. beträffande USAs roll i El Salvador att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U613,
45. beträffande FMLN att riksdagen avslår yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U613,
46. beträffande delegation till El Salvador att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U613,
47. beträffande mänskliga rättigheter i Guatemala att riksdagen förklarar yrkande 6 och berörd del av yrkande 7 i motion 1990/91:U638 och yrkande 14 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad utskottet anfört,
48. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion 1990/91:U661 besvarade med vad utskottet anfört,
49. beträffande mänskliga rättigheter i Baltikum att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U531 besvarat med vad utskottet anfört,
50. beträffande mänskliga rättigheter i Nordirland att riksdagen förklarar motionerna 1990/91:U620 och 1990/91:U644 besvarade med vad utskottet anfört,
51. beträffande avkolonialisering att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U647 besvarade med vad utskottet anfört,
52. beträffande urbefolkningar att riksdagen avslår yrkandena 1, 4--9, 12, 13 och 15 i motion 1990/91:U660 samt förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U626, berörd del av yrkande 7 i motion 1990/91:U638 samt yrkande 2 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad utskottet anfört,
53. beträffande minnesår för Amerikas indianer att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U626 och yrkande 16 i motion 1990/91:U660.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp), Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark (s), Hans Göran Franck (s), Fanny Rizell (kds) och Ingbritt Irhammar (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Seija Viitamäki-Carlsson (v) anför:
Kurdernas situation i Turkiet
Situationen för kurderna i Turkiet har rönt omfattande internationell uppmärksamhet. Det faktum att undantagstillstånd råder i stora delar av de områden främst i sydöstra Turkiet som befolkas av kurder ökar riskerna för att brott mot de mänskliga rättigheterna begås. Den 12 april 1991 upphävdes paragraferna 140, 141 och 142 i 1926 års strafflag. I stället kom den nya "Lagen mot terrorism" med artiklar som innehåller samma förbud som tidigare lagar att använda det kurdiska språket i offentliga sammanhang och för trycksaker. Samtidigt upphävdes lag 2932 i 1983 års grundlag, som förbjöd det kurdiska språket. Lagen mot terrorism ersätter i praktiken de gamla lagarna och innebär att all politisk verksamhet för den kurdiska frågan fortfarande är förbjuden, likställd med terrorism och skall bestraffas. Rättegångar mot terrorister skall hållas i specialdomstolar. Och fortfarande är det förbjudet att publicera skrifter och undervisa på kurdiska. Fler åtgärder måste vidtas innan kurdernas mänskliga rättigheter kan anses vara respekterade.
Turkiet har sedan slutet av juli i år vid upprepade tillfällen attackerat vad som påstås vara PKK-baser i Irak. Aktionerna innefattar transporter in på irakiskt område liksom bombningar. Från kurdiskt håll har det framhållits att attackerna främst drabbat irakisk, kurdisk civilbefolkning.
Kurdernas situation har i FN-sammanhang främst uppmärksammats i syfte att förbättra respekten för den kurdiska minoritetens mänskliga rättigheter i resp. land. Sedan flera år har Sverige tillsammans med andra länder drivit frågan om att ta upp situationen i Irak i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Vid kommissionens senaste möte under våren 1991 antogs en resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak. Ett avsnitt i resolutionen berör specifikt kurdernas situation. I FN har vidare kurdernas behov av särskilda humanitära hjälpinsatser rönt uppmärksamhet och i april 1991 presenterade FN en särskild handlingsplan för de humanitära behoven i området.
Men fortfarande är 1--2 miljoner kurder utan bostad, de har inte ens tillgång till tält inför den stundande vintern. Många skadas av minorna i området, mat och medicin saknas. Turkisk militär har bombat UNHCRs lager för hjälp till kurderna. Rapport om detta finns från FNs undersökningskommission i området.
Säkerhetsrådets resolution 688 tillkom i april i år i syfte att skydda den kurdiska befolkningen i samband med stridigheterna i Irak. I resolutionen fördöms Iraks förtryck av civilbefolkningen i många delar av landet inkl. de områden som bebos av kurder. Generalsekreteraren ombeds också fortsätta sina humanitära ansträngningar för att lindra den irakiska civilbefolkningens och särskilt kurdernas lidande. Resolutionen har rönt stor uppmärksamhet bl.a. mot bakgrunden att kurdernas skyddsbehov så explicit anges. Efter en period av militär närvaro av några västmakter, stationerades med utgångspunkt i resolutionen en FN-vaktstyrka i irakiska Kurdistan för att skydda kurdernas mänskliga rättigheter och för att underlätta det humanitära hjälparbetet. Trots detta förekommer fortfarande stridigheter och det humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort.
Handel med Iran
Det kan konstateras att Iran är ett intressant land att göra affärer med. Nu när kriget med Irak är slut, har handel, industriinvesteringar, handelskrediter och diplomatiska förbindelser med Iran mycket kraftigt utökats från många länder, så också från svensk sida. Vänsterpartiet anser, såsom återges i vänsterpartiets motion 1990/91:U648, att handeln med Iran skall hållas på lägsta möjliga nivå och initiativ i form av regeringsledda handelsdelegationer inte skall tas.
Den svenska regeringen bör därför aktivt påverka handeln med Iran då detta är mer verksamt än indragna biståndsmedel.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 19 och 26 borde ha hemställt:
19. beträffande det kurdiska folkets mänskliga rättigheter att riksdagen, dels med bifall till yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U645, dels med besvarande av yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U634, yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U655 samt yrkande 18 i motion 1990/91:U667 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
26. beträffande handel med Iran att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U618 och yrkande 4 i motion 1990/91:U648 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 2 Bakgrund 13 FNs regelsystem 13 Europarådet och ESK 16 47:e mötet med kommissionen för de mänskliga rättigheterna 17 Utskottet 18 I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet 18 II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet 29 III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden eller länder 34 1. Det kurdiska folkets mänskliga rättigheter 34 2. Mänskliga rättigheter i Kosovo 37 3. Mänskliga rättigheter i Turkiet 38 4. Mänskliga rättigheter i Iran 41 5. Mänskliga rättigheter i Irak 42 6. Mänskliga rättigheter i Afghanistan 43 7. Mänskliga rättigheter i Indonesien 43 8. Mänskliga rättigheter i Tibet 46 9. Mänskliga rättigheter i Myanmar (tidigare Burma) 47 10. Mänskliga rättigheter i Angola 48 11. Mänskliga rättigheter i Filippinerna 49 12. Mänskliga rättigheter i Västra Sahara 50 13. Mänskliga rättigheter i El Salvador 51 14. Mänskliga rättigheter i Guatemala 52 15. Mänskliga rättigheter i Cuba 53 16. Mänskliga rättigheter i Baltikum 54 17. Mänskliga rättigheter i Nordirland 54 18. Avkolonisering 55 19. Urbefolkningar 56 Hemställan 57 Meningsyttring av suppleant 62