Mänskliga rättigheter (Betänkande 1989/90:UU5 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1989/90: UU5

Mänskliga rättigheter

1989/90

UU5

Sammanfattning

Överallt i världen förnekas och kränks människors rättigheter, såväl de
medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och kulturella.
FN, Europarådet samt andra internationella och regionala sammanslutningar
har antagit folkrättsliga regler som är ägnade att skydda de
mänskliga rättigheterna. Efterlevnaden av reglerna är dock dålig.

De motioner som utskottet här skall behandla tar upp den svenska
regeringens skyldighet och ansvar att såväl internationellt som här
hemma bevaka att de normer och principer som finns rörande de
mänskliga rättigheterna dels utvecklas och förbättras, dels efterlevs.
Några motioner behandlar arbetet inom det internationella samfundet
och hur det kan förbättras och bli mer effektivt. Andra motioner tar
upp brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika länder. Åter
andra behandlar vissa specifika brott mot de mänskliga rättigheterna
eller olika särskilt utsatta grupper.

Utskottet behandlar följande frågor:

1. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
för mänskliga rättigheter (MR). (U521 yrkande 1,

U541 yrkandena 1, 2, 3 och 4, U543 yrkandena 11, 12
och 13.)

2. Åtgärder för att förstärka övervakningen av hur
regelsystemet för MR efterlevs (nya organ, förstärkta
resurser etc. U409 yrkande 8, U505 yrkande 1, 10, 12,

U521 yrkande 5, U541 yrkande 5 och 6, U543 yrkande
1 och 10).

3. Barns rättigheter (U505 yrkandena 14 och 15, U512,

U542 yrkandena 1, 2 och 3, U543 yrkandena 3 och 4,

U547 yrkande 6).

4. Avskaffande av dödsstraff (U505 yrkande 11).

5. Handikappades rättigheter (U505 yrkande 16).

6. Ofrivilliga försvinnanden (U543 yrkande 14).

7. Skydd av MR-försvarare (U543 yrkandena 2 och 5).

8. Internationell kontroll av fängelser (U521 yrkande
4).

9. Förbud mot plastkulor (U505 yrkande 13 , U545
yrkande 3).

1 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 5

10. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen (U505 yrkande
7, U510, U551).

11. Mänskliga rättigheter i Rumänien (U505 yrkande
4, U521 yrkande 3, U541 yrkande 7).

12. Mänskliga rättigheter i Albanien (U549).

13. Mänskliga rättigheter i Turkiet (U504 och U514
yrkandena 1—4).

14. Stöd till det kurdiska folket (U505 yrkande 5,

U524 yrkandena 1 — 3, U534 yrkandena 1—4, U541
yrkande 7, U550 yrkandena 1—2).

15. Mänskliga rättigheter i Iran (U502 yrkandena 1 — 3,

U526, U541 yrkande 7).

16. Mänskliga rättigheter i Filippinerna (U546 yrkandena
1—2).

17. Mänskliga rättigheter i Indonesien (bl.a. Östra Timor
och Väst-Papua; U501 yrkandena 1 — 5, U553 yrkandena
2—5).

18. Mänskliga rättigheter i Tibet (U522).

19. Självbestämmande för Västsahara (U505 yrkande
9).

20. Mänskliga rättigheter i Somalia (U515 yrkandena
1-2).

21. Mänskliga rättigheter i El Salvador (U544).

22. Mänskliga rättigheter i Guatemala (U516).

23. Mänskliga rättigheter i Chile (U543 yrkandena
7-9).

Motionerna

1988/89:U409 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till övervakning av Helsingforsdokumentets
efterlevnad då det gäller mänskliga rättigheter.

1988/89:U501 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
vapenleveranser till Indonesien omedelbart skall avbrytas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige skall lämna IGGI,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenska initiativ för att i linje med tidigare
svenskt arbete för avkolonisering av Angola och Mo$ambique stödja
Östra Timors och Väst-Papuas rätt till självbestämmande,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd för en demokratisk utveckling och stöd för
mänskliga rättigheter i Indonesien,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till FRETILIN och OPM.

1989/90: UU5

1988/89:U502 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen uttalar sitt fördömande av Irans
brott mot de mänskliga rättigheterna,

2. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt verkar för att
förhållandena i Iran uppmärksammas,

3. att riksdagen hos regeringen begär att de ekonomiska förbindelserna
med Iran upphör till dess att respekten för de mänskliga rättigheterna
i Iran tillämpas i praktiskt handlande.

1988/89:11504 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
uttalar sig för att Sverige gör en ny anmälan mot Turkiet till Europarådets
kommission för de mänskliga rättigheterna i enlighet med vad
som anges i motionen.

1988/89:11505 av Olof lohansson m.fl. (c) vari yrkas

I. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om folkrättens ställning,

4. att riksdagen begär att regeringen påtalar brott mot de mänskliga
rättigheterna i Rumänien,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kurdernas situation,

7. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
situationen för de oliktänkande i Sovjetunionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Västsahara,

10. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett nordiskt FNuniversitet
för demokrati och mänskliga rättigheter,

II. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förnyade initiativ till internationella överenskommelser om avskaffande
av dödsstraff,

12. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om inrättande av en särskild kommissarie för mänskliga rättigheter,

13. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till förbud mot
plastkulor,

14. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
förstärkt skydd av barns rättigheter,

15. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till ett nordiskt
institut för barns rättigheter,

16. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om stöd till handikappade.

1988/89:U510 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen vid internationella och bilaterala förhandlingar uppmärksammar
professor Georgi Samoilovichs fall.

1988/89:U512 av Iris Mårtensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av insatser för att upprätthålla efterlevnaden av FNs barnkonvention
för de mänskliga rättigheterna.

1989/90: UU5

1988/89:U514 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar att de svenska representanterna i Europarådet
bör arbeta för att Turkiet ställs inför den europeiska kommissionen
för mänskliga rättigheter för brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att brotten mot mänskliga fri- och rättigheter i
Turkiet fördöms,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stöd och hjälp för
den fria fackföreningsrörelsen i Turkiet,

4. att riksdagen uttalar sitt stöd för kraven om allmän amnesti för de
politiska fångarna i Turkiet och att de återges fulla medborgerliga
rättigheter.

1988/89:U515 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att situationen i Somalia och flyktingproblemen
i norra delarna av Somalia blir föremål för särskild undersökning
genom FNs kommission för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att Sverige lämnar ett utökat katastrofbidrag
till bomboffren och flyktingarna.

1988/89:U516 av Iris Mårtensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett
intensifierat stöd till de demokratiska krafterna i Guatemala.

1988/89:U521 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett intensifierat svenskt agerande i frågor som rör
mänskliga fri- och rättigheter i syfte att stärka FN-systemet och respekten
för efterlevnaden av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige verkar för att förhållandena i Rumänien
behandlas i FN,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheter till internationell kontroll av fängelser,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för ökade resurser för FN:s
centrum för mänskliga rättigheter.

1988/89:U524 av Eva Björne och Gullan Lindblad (båda m) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen internationellt agerar för att
kurdernas sak beaktas i fredsförhandlingarna mellan Iran och Irak,

2. att riksdagen begär att regeringen genom lämpliga organisationer
verkar för hjälpsändningar till kurdiska flyktingläger och byar,

3. att riksdagen begär att regeringen verkar internationellt för att
regimerna i Iran, Irak och Turkiet bättre skall respektera de mänskliga
rättigheterna.

1989/90: UU5

1988/89:U526 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om massavrättningar och brott mot mänskliga rättigheter i
Iran.

1988/89:U534 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i dess helhet och i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär initiativ
till att Iraks kemiska och biologiska krigföring mot kurderna tas upp
och fördöms i alla lämpliga och tillgängliga internationella fora,

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att all möjlig
humanitär hjälp kan lämnas till de kurder som nu befinner sig på
flykt i gränsområdena mellan Irak, Iran och Turkiet,

4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att den turkiska
statens förtryck av den kurdiska folkgruppen i Turkiet tas upp till
behandling i Europarådet.

1988/89:U541 av Maria Leissner (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fullföljande av arbetet med det internationella
regelsystemet för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att fler länder skall ansluta sig till
FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att aktivera den mellanstatliga klagorätten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt arbete för att fler länder, särskilt
Sovjet, skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och mellanstatlig
klagorätt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en internationell domstol knuten till konventionen
om mänskliga rättigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN:s rådgivningsprogram för mänskliga rättigheter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktualiserandet av vissa brott mot mänskliga
rättigheter i FN-kommissionen.

1988/89:U542 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om artikel 20 i förslaget till barnkonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ratificering av FN:s barnkonvention snarast
möjligt i anslutning till FN:s generalförsamling 1989,

1989/90: UU 5

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till övervakning av konventionens efterlevnad
i Sverige.

1988/89:11543 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förslaget att inrätta en MR-avdelning på UD
skall prövas i den pågående utredningen av utrikesförvaltningens inriktning
och organisation,

2. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ till en särskild
övervakningskommission för MR-advokater och personer verksamma i
MR-organisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten att förstärka utkastet till internationell
barnkonvention,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att stärka efterlevnaden av barnkonventionen
genom att inrätta regionala institut för barnens rättigheter,

5. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att tillsätta
en särskild övervakningskommission för förkämparna för de mänskliga
rättigheterna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till de demokratiska krafterna i Latinamerika,
speciellt Chile,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till hemvändande chilenska flyktingar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bistånd till slumsanering,

10. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att skapa
regionala MR-domstolar i Asien och Afrika,

11. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF och Världsbanken
för att MR-krav ställs vid skuldförhandlingar,

12. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att
begränsa vetorätten i säkerhetsrådet att inte gälla brott mot de mänskliga
rättigheterna,

13. att riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att revidera
internationella domstolens stadga så att personer som misstänks för
folkmordsbrott skall kunna ställas till svars inför domstolen,

14. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att
"tvångsförsvinnanden" skall förklaras vara brott mot mänskligheten.

1988/89:U544 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
uttalar sitt stöd för FDR/FMLN:s arbete för demokrati och nationellt
oberoende.

1988/89:U545 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att påskynda ett
internationellt förbud mot inhumana vapen som plast- och splitterkulor.

1989/90:UU5

1988/89:U546 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sveriges representant i FN:s kommission för
mänskliga rättigheter tar upp frågan om brott mot mänskliga rättigheter
i Filippinerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör kräva att FN:s kommission för
mänskliga rättigheter utser en rapportör för Filippinerna.

1988/89:U547 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utarbetande av en konvention om barns rätt.

1988/89:U549 av Lars Leijonborg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tätare
kontakter mellan Sverige och Albanien i syfte att främja en utveckling
mot större respekt för de mänskliga rättigheterna i det landet.

1988/89:U550 av Inger Koch m.fl. (m,s,fp,c,vpk,mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN verkar för att kurdernas mänskliga
rättigheter respekteras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om humanitär hjälp till de kurdiska flyktingarna.

1988/89:U551 av Elver Jonsson och Margareta Fogelberg (båda fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att frågor om utresevisum för
familjer som här givits exempel på aktualiseras för den sovjetiska
regeringen vid första möjliga kontakt.

1988/89:U552 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stödet till Tibets och Dalai Lamas fredsplan i
dessa fem punkter.

1988/89:U553 av Eva Goés och Jill Lindgren (båda mp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att Sverige inte lämnar bistånd till den
indonesiska staten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den med kraft och i alla sammanhang skall
stödja Östtimors rätt till självbestämmande,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om oberoende observatörers tillträde till Osttimor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Världsbankens inblandning i barnbegränsning i
Östtimor och kräver att detta avbryts för att närmare utredas.

1989/90: UU 5

Bakgrund

1989/90: UU5

Stärkandet av skyddet för de mänskliga rättigheterna ingår som en
central del i svensk utrikes- och biståndspolitik. Den svenska regeringen
har med ett starkt stöd hos befolkningen under en lång följd av år
arbetat såväl för att stärka det internationella normsystemet på området
som att se till att detta normsystem efterlevs.

Sverige är för närvarande medlem i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna, MR-kommissionen (1989 t.o.m. 1991).

Utskottet har under en lång följd av år haft anledning framföra sin
kritik mot de kränkningar av människornas rättigheter som begås runt
om i världen, senast i UU 1987/88:4 och 1988/89:UU6. Utskottet har
yttrat sig över det svenska internationella engagemanget för skydd av
dessa rättigheter och kommit med synpunkter på hur vi från svensk
sida skall kunna bidra till att skyddet förbättras och utvidgas.

Ett väl utvecklat folkrättsligt normsystem ligger till grund för det
internationella arbetet på att främja de mänskliga rättigheterna. Som
grund för det internationella normsystemet ligger FNs allmänna förklaring
från 1948 om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen
följdes 1966 av konventionen om de medborgerliga och
politiska rättigheterna och av konventionen om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter. I motsats till förklaringen är båda dessa
konventioner bindande för de stater som har undertecknat dem. Tillsammans
med den allmänna förklaringen brukar dessa konventioner
kallas "Bill of Human Rights". Hittills har 87 stater antagit konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter och 92 stater konventionen
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Därtill har inom ramen för FN flera konventioner och förklaringar
utarbetats med syfte att skydda speciella grupper eller intressen. År
1966 tillkom konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(128 anslutna stater). År 1979 antogs konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (98 anslutna stater).
År 1984 antogs konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning (45 anslutna stater).

Andra konventioner som antagits i FN och som har relevans för
detta betänkande är 1948 års konvention om folkmord, 1951 års
konvention om flyktingar (med tilläggsprotokoll 1966), 1954 års konvention
om statslösa samt 1926 års slaverikonvention (med tilläggsprotokoll
1966).

Antalet stater som ansluter sig till de konventioner som finns ökar
sakta. Under det gångna året anslöt sig dock 11 stater bl.a. Turkiet,
Kina, Chile och Peru till FNs konvention mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Turkiet
anslöt sig även till den europeiska konventionen mot tortyr.

Några viktiga framsteg på det normskapande området som gjorts
under det år som gått har varit att det textförslag till en konvention om
barnets rätt, som utarbetats av en arbetsgrupp under Kommissionen för
de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen), nu antagits av kommissionen
och förelagts FNs generalförsamlings 44:e möte för antagan -

de. Ett förslag till ett frivilligt tilläggsprotokoll till 1966 års konvention
om de medborgerliga och politiska rättigheterna har likaså vidarebefordrats
av MR-kommissionen och förelagts FNs generalförsamling.
Protokollet gäller avskaffande av dödsstraff.

Under utarbetande är en konvention om migrerande arbetares
mänskliga rättigheter. Det pågår även arbete på en deklaration om
rätten att främja och försvara de mänskliga rättigheterna samt på en
deklaration om minoriteters rättigheter.

Även inom FNs fackorgan har antagits en rad konventioner som rör
de mänskliga rättigheterna. ILOs medlemmar har t.ex. antagit konventioner
rörande barnarbete, föreningsfrihet, förbud mot tvångsarbete,
diskriminering inom arbetslivet och rätten till arbete. Inom UNESCO
har antagits en konvention mot diskriminering i undervisningen.

Vid sidan av bindande konventioner har FN och FNs fackorgan
under åren antagit deklarationer och resolutioner, som inte är bindande
men som ändå kan anses tjäna som rättesnöre i vissa folkrättsliga
frågor. Exempel på resolutioner och deklarationer som har relevans
för de motioner som utskottet nu har att behandla är deklarationen
om avskaffande av alla former av religiös ofördragsamhet (1981), en
deklaration om barnens rättigheter samt resolutioner om avskaffande
av dödsstraff.

Utanför FN-systemet är 1949 års Genéve-konventioner angående
skydd för krigets offer m.m. samt de två tilläggsprotokollen från 1977
av betydelse.

Även i Europa har nedlagts ett stort arbete för att främja de
mänskliga rättigheterna. Direkt efter FNs allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna utarbetades den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Konventionen antogs år 1950 av Europarådet. Samtliga medlemsstater
i Europarådet är anslutna till konventionen, och konventionen
kan anses ha varit en viktig inspirationskälla för FN-arbetet på
samma område. Europarådet har senare antagit åtta tilläggsprotokoll
till konventionen. Av intresse är här bl.a. det första protokollet som
bl.a. behandlar äganderätten, rätten till fria val och rätten till undervisning
och det sjätte protokollet som förbjuder dödsstraff i fredstid.

Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är och förblir en
viktig del av arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK),
och slutdokumentet från Helsingfors (1975) har fatt stor betydelse i
praktiken. Det sägs uttryckligen i slutdokumentet att respekt för de
mänskliga rättigheterna utgör en väsentlig faktor för freden. Slutdokumentet
är dock i sig inte juridiskt bindande.

Den europeiska säkerhetskonferensen beslöt när det tredje uppföljningsmötet
avslutades i Wien i januari 1989 att i en konferens fortsätta
arbetet på att utveckla den s.k. mänskliga dimensionen i det europeiska
samarbetet. Utöver de framsteg som gjordes vid Wienmötet är syftet
att ytterligare försöka främja respekten för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna samt utöka de mänskliga kontakterna i

1989/90: UU5

Europa. Ett första möte hölls i Paris i maj—juni 1989. Ytterligare två
möten skall hållas, i Köpenhamn 1990 och Moskva 1991. Dessa tre
möten utgör tillsammans konferensen om den mänskliga dimensionen.

Övervakning och kontrollmekanism

Inom FN-systemet har utvecklats kontrollsystem för att tillse att de
stater som anslutit sig till en konvention rörande skyddet av de
mänskliga rättigheterna också efterlever konventionen. Kontrollen utövas
av kommittéer till vilka konventionsstaterna åläggs rapportera om
hur de uppfyllt konventionsåtagandena. Vissa av kommittéerna kan
även granska klagomål som väcks av en konventionsstat mot en annan
eller av enskilda mot en stat. Kontrollkommittéer har upprättats för de
tre MR-konventioner som antogs 1966: konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering samt för att övervaka efterlevnaden av 1979 års
konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor och
1984 års tortyrkonvention.

Kommittéernas möjlighet till en effektiv övervakning försvagas dock
av att de endast kan pröva klagomål från stater eller enskilda personer,
om klagomålet riktar sig mot det begränsade antal stater som uttryckligen
genom särskild förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt
protokoll godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål.
Sådana möjligheter finns under konventionen om de medborgerliga
och politiska rättigheterna, tortyrkonventionen och rasdiskrimineringskonventionen.
Få stater har erkänt enskilda klagomål. Hittills har t.ex.
endast 46 av de 87 stater som ratificerat konventionen om politiska
och medborgerliga rättigheter anslutit sig till det frivilliga protokollet.
Av de 45 stater som antagit 1984 års tortyrkonvention har 18 godkänt
kommitténs behörighet att ta upp klagomål från annan konventionsstat.
17 stater har erkänt individuell klagorätt. Endast 12 av de 128
stater som antagit 1966 års rasdiskrimineringskonvention har antagit
kommitténs kompetens att behandla klagomål från enskilda.

Under 1989 har Ungern som första öststat anslutit sig till det
protokoll till konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna
som erkänner kommitténs kompetens att behandla klagomål
från enskilda. Såväl Polen som Sovjetunionen har uttalat eventuell
avsikt att ansluta sig.

De olika kommittéerna rapporterar till FNs generalförsamling, vanligen
via FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). År 1946 upprättade
ECOSOC Kommissionen för de mänskliga rättigheterna (MRkommissionen),
som är det centrala organet inom FN-systemet för
främjandet av de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har även en
underkommission (Underkommissionen för förhindrande av diskriminering
och skydd av minoriteter). Denna underkommission fungerar
delvis som ett beredningsorgan till MR-kommissionen.

MR-kommissionen har utvecklat ett eget kontroll- och övervakningssystem.
Dels behandlar kommissionen varje år sådana klagomål

1989/90: UU5

mot stater från enskilda personer eller organisationer som "förefaller
att utgöra ett sammanhängande mönster av grova och tillförlitligt
styrkta kränkningar av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter".

Denna behandling grundar sig på ECOSOC-resolution 1503 från
1970 och sker i slutna möten där förutom kommissionens medlemmar
endast företrädare för den svarande staten får delta när dess fall tas
upp.

MR-komissionen har även under åren utvecklat ett system av särskilda
rapportörer eller arbetsgrupper med uppgift att övervaka regeringarnas
respekt för mänskliga rättigheter. Sådana rapportörer har
tillsatts antingen för att granska ett visst land (land-rapportörer) eller
för att granska ett visst slag av kränkningar oavsett var dessa förekommer
(tematiska rapportörer).

FN-systemet har inga sanktionsmöjligheter mot de stater som kränker
de mänskliga rättigheterna. De kommittéer som tillsatts för att
kontrollera konventionsstaternas tillämpning av konventionerna och
för att pröva klagomål kan inte avge bindande avgöranden. Vid mål
mellan två stater kan kommittéerna endast avge rapport med fakta i
målet och parternas argumentering. Vid klagomål från en enskild kan
kommittén fälla utslag. Detta gäller dock endast de stater som tillträtt
det frivilliga protokollet eller avgivit särkild deklaration, eftersom
endast de erkänt kommitténs kompetens att pröva enskilda mål. I
andra fall är offentliggörandet av missförhållanden, diskussion och
fördömande inom FN-systemet och moraliska påtryckningar på den
förbrytande staten de former av sanktion som finns. FN-systemet kan
dock inte framtvinga någon form av rättelse mot den berörda statens
vilja.

FN kan finansiellt bistå personer vars mänskliga rättigheter kränkts.
År 1978 upprättade generalförsamlingen på nordiskt initiativ en frivillig
fond för hjälp till personer som utsatts för brott mot de mänskliga
rättigheterna i Chile. År 1981 breddades fondens mandat till att bistå
personer som utsatts för tortyr oavsett land.

FN kan även bistå med experthjälp till de länder som vill främja
mänskliga rättigheter och demokrati utan att ha tillräckliga medel eller
kunskaper därför. MR-kommissionen har upprättat ett program för
rådgivning och tekniskt bistånd. Biståndet som finansieras via en
frivillig fond kan användas till bl.a. utbildning av personal och rådgivning
i frågor som rör mänskliga rättigheter. Sverige är största bidragsgivare
till fonden.

Europa

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna har jämfört med FN-systemet
försetts med ett betydligt effektivare implementeringssystem. Övervakningen
av att medlemsstaterna efterlever konventionerna sker genom
tre organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna,
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt

1989/90:UU5

Europarådets ministerkommitté. Två typer av mål kan anhängiggöras
inför kommissionen: mellanstatliga mål och enskilda mål. Alla konventionsstaterna
(tillika Europarådsmedlemmar) utom Cypern har
godtagit den enskilda klagorätten. Kommissionen avlägger rapport till
ministerkommittén som kan pröva frågan. På begäran av den berörda
staten eller kommissionen kan ett mål även föras till den europeiska
domstolen för prövning. Alla Europarådets stater med undantag av
Cypern har godkänt domstolens jurisdiktion vad gäller såväl mellanstatliga
som enskilda mål. Domstolens dom är bindande för staterna.

I det dokument som antogs vid ESKs tredje uppföljningsmöte i
Wien i januari 1989 ingick vad som kan sägas vara en form av
mellanstatlig klagorätt: den s.k. mekanismen. Denna består av procedurer
enligt vilka staterna kan ta upp hithörande frågor (mänskliga
rättigheter) med varandra, påtala brister i och ställa frågor om åtagandenas
efterlevnad.

Utskottet

1. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
för mänskliga rättigheter (MR)

Utskottet får konstatera att det i dag finns ett väl utvecklat folkrättsligt
regelsystem ägnat att främja de mänskliga rättigheterna. Svårigheten i
dag med att få stater att respektera individernas mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter är alltså inte att det inte finns regler.
Problemet är att få staterna att respektera dessa regler. Många stater
har överhuvudtaget inte anslutit sig till de konventioner som finns,
inte ens de grundläggande MR-konventionerna som 1966 års konvention
för medborgerliga och politiska rättigheter eller 1966 års konvention
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Andra stater
kan ha anslutit sig till en konvention men godtar inte de befintliga
procedurerna för prövning av klagomål över kränkningar av konventionens
stadganden.

Det är därför utskottets uppfattning att arbetet inom FN på detta
område nu främst bör inriktas på att se till att de normer och
principer som finns även efterlevs. Arbetet bör även inriktas på att
förmå fler stater att ansluta sig till de bindande fördragsbestämmelserna
och godta de prövningsprocedurer som existerar. Den svenska
regeringen har sedan många år aktivt arbetat för att öka anslutningsgraden
till de olika instrument som finns. Detta arbete bör fortsätta.
Det är i detta sammanhang viktigt att staterna ansluter sig till den
konvention för barnets rättigheter som FNs generalförsamling förväntas
anta i november 1989 samt att det övervakningsmaskineri som
föranstaltas i konventionen blir effektivt.

Det är också enligt utskottets uppfattning av stor betydelse att det
utkast till tilläggsprotokoll till 1966 års konvention om medborgerliga
och politiska rätttigheter som behandlar avskaffande av dödsstraffet nu

1989/90: UU5

antas av FNs generalförsamling och att FNs medlemstater tillträder
protokollet. Sverige har i trettio år arbetat i FN för dödsstraffets
avskaffande.

En grupp vars mänskliga rättigheter hittills inte tillfredsställande
implementerats är de handikappade. Detta kommer nu förhoppningsvis
att åtgärdas i och med att den svenska regeringen tagit initiativ i FN
till en konvention om de handikappades rättigheter.

Arbetet på en konvention om migrerande arbetares rättigheter närmar
sig sitt slutförande. Tanken är att konventionen skall kunna antas
vid FNs generalförsamling 1990.

Vad gäller skyddet av flyktingars mänskliga rättigheter får utskottet
konstatera att det föreligger väl täckande internationella instrument,
t.ex. 1951 års konvention om flyktingar (med tilläggsprotokoll 1967)
och 1954 års konvention om statslösa. Aven för icke-konventionsflyktingar
föreligger i dag, enligt vad utskottet förstår ett väl täckande
skydd i och med att dessa i mycket likställs med konventionsflyktingar
i de traditionella mottagarländerna i Västeuropa. Givetvis är det en
brist att detta inte omfattar alla länder genom en internationell överenskommelse.

Utskottet får konstatera att 106 länder anslutit sig till 1951 års
konvention om flyktingar och lika många till 1967 års tilläggsprotokoll.
Tyvärr finns det i dag, enligt vad utskottet erfar, inget stöd
internationellt vare sig för en utvidgning av flyktingbegreppet eller för
nya internationella bindande normer för icke konventionsflyktingar.
Underkommissionen för förhindrande av diskriminering och skydd av
minoriteter kommer vid sitt nästa möte att behandla ett preliminärt
utkast till en förklaring om rätten för envar att lämna och återvända
till sitt land och en deklaration om urbefolkningars rättigheter.

Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U541 anses
besvarade.

Som framgår av bakgrunden till detta betänkande kan FN-systemet
bl.a. granska hur de mänskliga rättigheterna främjas genom att konventionsstaterna
åläggs rapportera till speciella kommittéer om hur de
uppfyllt sina åtaganden. Kommittéerna kan även granska klagomål
som väckts av en konventionsstat mot en annan eller av enskilda mot
en stat om klagomålet riktar sig mot en stat som uttryckligen genom
särskild förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt protokoll
godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål.

Som framförs i motion U541 är det av stor vikt att alla länder som
ansluter sig till en konvention t.ex. 1966 års konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter även accepterar den mellanstatliga
klagorätten. Enligt utskottets uppfattning är det också av stor vikt att
FNs arbete intensifieras på att förmå fler stater, däribland östeuropeiska
stater, att acceptera enskildas rätt att väcka klagomål inför kommittéerna.
Det är en grundläggande svensk uppfattning att mänskliga
rättigheter är rättigheter för den enskilde och att det normsystem som
vuxit fram just är ägnat åt att skydda den enskilde mot övergrepp från
statsmakterna. Dessa krav har också framförts upprepade gånger av

1989/90: UU5

den svenska regeringen. Sverige var t.ex. huvudförlagsställare till den
resolution i denna fråga som antogs vid 1989 års möte med MRkommissionen.

Utskottet anser liksom motionären i U541 att den europeiska domstolen
är effektiv. Domstolens effektivitet beror dock på att staterna
som ratificerat den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
erkänner dess kompetens och att dess domar är bindande för
staterna. En domstol knuten till 1966 års konvention om de medborgerliga
och politiska rättigheterna får inte automatiskt kompetens
annat än genom konventionsstaternas medgivande. Eftersom ett så litet
antal stater accepterat den mellanstatliga klagorätten, som är knuten
till denna konvention (och som inte ens innehåller stadgande om
sanktioner), finner utskottet det mycket svårt att tänka sig att tiden är
mogen för att staterna skulle acceptera en domstol med bindande
utslag.

Härmed får yrkandena 3, 4 och 5 i motion U541 anses besvarade.

Förutom kommittéerna, vilka rapporterar till FNs generalförsamling
har, som framgår av bakgrunden ovan, MR-kommissionen skapat vissa
övervakningsmekanismer för att generellt granska alla FN-staters respekt
för mänskliga rättigheter, dvs. inte bara de konventionsanslutna.
Bl.a. kan olika länder granskas konfidentiellt av MR-kommissionen.
Denna bedömer om länderna begår grova och systematiska brott mot
de mänskliga rättigheterna. Om så bedöms vara fallet kan kommissionen
besluta om en offentlig undersökning av förhållandena i det
aktuella landet. MR-kommissionen kan även besluta om att en rapportör
tillsätts som regelbundet skall rapportera om hur de mänskliga
rättigheterna i landet respekteras.

Sverige har sedan länge arbetat för att även dessa former för övervakning
skall förbättras och utvidgas. Såsom utskottet tidigare år haft
anledning konstatera är det numera en internationellt accepterad uppfattning
att skyddet av mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet
och att det aldrig är en stats ensak hur den behandlar sina
medborgare eller personer som befinner sig på dess territorium. Det
arbete som utförs genom MR-kommissionen för att ge uppmärksamhet
åt enskilda länders brott mot mänskliga rättigheter är av stor betydelse.

Vid sidan av metoden att direkt utpeka enskilda länder för brott
mot de mänskliga rättigheterna har MR- kommissionen under senare
år utvecklat en mer framkomlig metod. Kommissionen tillsätter särskilda
rapportörer eller arbetsgrupper som generellt studerar olika
former av särskilt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, s.k.
tematiska rapportörer. Exempel härpå är tortyr och ofrivilliga försvinnanden.

Utskottet får konstatera att även om det mest effektiva sättet att
komma åt de länder där flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer är att tillsätta särskilda rapportörer för landet i fråga så
har det som regel visat sig svårt att tillsätta sådana rapportörer. De s.k.
tematiska studierna inom ramen för vilka olika länder kan granskas

1989/90: UU5

har visat sig vara en mer framkomlig väg. Det arbete som utförs av
båda slagen av rapportörer bör enligt utskottets uppfattning fa ett
kraftfullt stöd.

Arbetet på att förstärka prövningsprocedurerna inom FN-systemet,
antingen detta gäller konventionskommittéerna eller MR-kommissionen,
måste ha hög prioritet enligt utskottets uppfattning. Regeringen
måste fortsätta sitt redan aktiva arbete på att effektivisera uppföljningen
av det normsystem som existerar. Detta kan eventuellt ske genom
ökad mötesfrekvens för de organ som är aktiva på detta område.

Som framförs i motion U521 är information en viktig del av arbetet
på att göra människor medvetna om sina rättigheter och de styrande
medvetna om sina skyldigheter. Enligt beslut av FNs generalförsamling
1988 skall en världsomspännande informationskampanj genomföras
om mänskliga rättigheter. Kampanjen skall ledas av FNs center för de
mänskliga rättigheterna. Ökad information bör även vara ett led i
samarbetet mellan FN och de regionala organ för skyddet av de
mänskliga rättigheterna som finns runt om i världen.

En annan viktig del i FNs arbete på att främja de mänskliga
rättigheterna är det tekniska bistånd och den rådgivning som FN kan
bistå länder med vilka önskar främja mänskliga rättigheter utan att ha
tillräckliga medel eller kunskaper. Utskottet vill i likhet med tidigare
år ge sitt stöd till detta program och till den fond som har bildats för
detta ändamål. Det är dock viktigt att tillse att detta bistånd kombineras
med övervakning för att tillse att biståndet dels får åsyftad verkan,
dels att staten inte i övrigt nonchalerar de mänskliga rättigheterna.

Som framförs i motion U521 och som utskottet tidigare påpekat
spelar de enskilda organisationerna en mycket stor och viktig roll i
arbetet på att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Organisationernas
opinionsbildande roll är också avgörande.

Som utskottet framförde i betänkande 1988/89:UU6 kan staternas
respekt för de mänskliga rättigheterna förbättras genom att det svenska
bilaterala biståndet inriktas på åtgärder som främjar demokrati och
MR i mottagarländerna. Det finns en bred samstämmighet om behovet
av svenska åtgärder på detta område, vilket även har börjat återspeglas
i det bilaterala samarbetet med olika u-!änder. Från och med budgetåret
1987/88 finns i biståndsbudgeten under anslagsposten Särskilda
program en särskild delpost som skall utnyttjas för insatser av specifik
betydelse för demokratisk utveckling och respekten för de mänskliga
rättigheterna. Redan används en stor del av det bilaterala biståndet
även under andra anslagsposter till att främja arbetet på dessa viktiga
områden eller för att stödja människor vars mänskliga eller demokratiska
rättigheter kränkts. Exempel härpå är det humanitära biståndet
till Latinamerika och södra Afrika.

Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion U521 anses besvarat.

I motion U521 framförs krav på ökade resurser till FNs center för
mänskliga rättigheter. 1 likhet med föregående år då denna fråga
behandlades får utskottet instämma i det allmänna syftet bakom yrkandet.
Finansieringen av centret liksom av MR-kommissionen och dess

1989/90: UU5

underkommission och arbetsgrupper går över FNs reguljära budget.
Medlemstaternas bidrag till denna är proportionellt fastställda. Från
svensk sida framförs regelbundet i generalförsamlingen behovet av att
tillse att arbetet för de mänskliga rättigheterna tillförsäkras tillräckliga
resurser. FNs finansiering skall dock enligt vad utskottet ett flertal
gånger framfört i olika sammanhang baseras på en rättvis fördelning av
finansieringsbördan och inte i första hand på att enskilda länder tar på
sig ett ökat finansieringsansvar. FNs medlemsländer kan i dag ge
frivilliga medel till FNs arbete för de mänskliga rättigheterna genom
tre fonder: Fonden för personer som utsatts för tortyr, urbefolkningsfonden
och fonden för rådgivning och tekniskt bistånd inom MRområdet.
Sverige var tillsammans med de övriga nordiska länderna
initiativtagare till fonden för tortyroffer och har under åren givit ett
flertal bidrag. Sverige är som ovan påpekats redan den största bidragsgivaren
till fonden för rådgivning och tekniskt bistånd. Utskottet utgår
ifrån att Sverige även i framtiden kommer att ha en generös inställning.

Härmed torde yrkande 5 i motion U521 och yrkande 6 i motion U541
la anses besvarade.

Vad gäller frågan om en kommissarie för de mänskliga rättigheterna
eller grundandet av ett FN-universitet för de mänskliga rättigheterna
som framförs i motion U505 får utskottet hänvisa till föregående års
yttrande (1988/89:UU6). Utskottet konstaterade vad gäller ett FNuniversitet
"att ett initiativ i denna fråga skulle ligga väl i linje med det
stöd som vi från svensk (och nordisk) sida ger FN i dess arbete på att
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Utbildning och information
spelar en stor roll när det gäller att stödja den demokratiska
utvecklingen i länder som tidigare haft diktatur och förtryck.

FN befinner sig dock i en finansiell kris. Det finns därför i dag
knappast några möjligheter att skapa ett nytt FN-organ som skulle
finansieras med reguljära medel. Inte heller torde det finnas några
möjligheter att få ett universitet för demokrati och mänskliga rättigheter
finansierat med frivilliga medel, dvs. utanför FNs reguljära budget.
Trots att behovet av studier och utbildning rörande mänskliga rättigheter
finns, bedömer utskottet det inte meningsfullt att nu väcka förslag
om inrättandet av ett FN-universitet för demokrati och mänskliga
rättigheter."

Vad gäller en kommissarie för mänskliga rättigheter sade utskottet:
"Utskottet upprepar sin tidigare uppfattning att det är beklagligt att det
inte har funnits tillräckligt stöd bland FNs medlemsstater för en
kommissarie för mänskliga rättigheter. Generalsekreterarens beslut
1982 att upphöja enheten för mänskliga rättigheter och dess chef kan
dock sägas vara ett steg i rätt riktning.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att undersöka möjligheterna
att inrätta en befattning som kommissarie för de mänskliga
rättigheterna. För att kunna bli effektiv och verkligen bli en förstärk -

1989/90: UU5

ning av FNs arbete för skydd av de mänskliga rättigheterna måste dock
en kommissarie ha auktoritet och stöd av en majoritet av medlemsländer.
"

Härmed avslås yrkande 10 i motion U505. Yrkande 12 i motion U505
får därmed anses besvarat.

Tanken om att skapa regionala MR-domstolar i Asien och Afrika som
framförs i motion U543 är god. Det kan dock enligt utskottets uppfattning
inte anses ankomma på Sverige att ta initiativ i denna fråga utan
på de berörda länderna själva.

Frågan är också under behandling inom FN-systemet. Vid FNs
generalförsamlings 43:e möte antogs utan omröstning en resolution om
regionala arrangemang för främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter.
I resolutionen stöds etablerandet av regionala arrangemang för
främjandet av mänskliga rättigheter. MR-komissionen uppmanas att
även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet åt lämpliga sätt att
bistå länder i olika regioner under programmet för rådgivande tjänster.

Vid MR-kommissionens 45e möte antogs vidare en resolution som
specifikt stödde regionala anordningar i Asien och Stilla havsområdet
för främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter. Resolutionen
hade framlagts av Filippinerna med bl.a. Australien som medförslagställare.

Denna uppfattning att etablerande av regionala organ ankommer på
regionerna själva hindrar dock inte enligt utskottets uppfattning oss i
Europa från att informera om hur det europeiska systemet för skyddet
av mänskliga rättigheter fungerar inkl. den europeiska domstolen.
Detta borde kunna ingå som en del i den informationskampanj som
skall genomföras av FNs MR-center.

Härmed avstyrks yrkande 10 i motion U543.

Vad gäller yrkandet i motion U543 om att Sverige bör ta initiativ i
IMF och Världsbanken till att krav på mänskliga rättigheter ställs vid
skuldförhandlingar får utskottet konstatera att det enligt såväl IMFs
som världsbankens stadgar slagits fast att ledamöterna endast skall låta
sig vägledas av ekonomiska kriterier. Detta får naturligtvis emellertid
inte åsidosätta grundläggande friheter och mänskliga rättigheter såsom
dessa fastslagits av världssamfundet. Utskottet får vidare konstatera att
det vid exempelvis skuldförhandlingar ankommer på det enskilda
landet att tillse att de åtgärder som vidtas inte bryter mot de mänskliga
rättigheterna. Därtill kommer att MR-kommissionens och konventionskommittéernas
roll är att övervaka att så inte sker.

Som utskottet tidigare har haft anledning att konstatera
(1988/89:UU18 s.75) går utvecklingen i Världsbanken mot en ökad
uppmärksamhet på bl.a. de sociala effekterna av verksamheten. Mycket
återstår dock att göra. Utskottet är övertygat om att regeringen kommer
att fortsätta att verka för att Världsbanken tar sitt sociala ansvar.
Utskottet får även konstatera att det svenska biståndet i vissa fall
använts till att lindra effekterna av strukturanpassningsprogram föran -

1989/90: UU5

2 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 5

staltade av Världsbanken eller IMF. Den kommitté som skall göra en
översyn av det svenska multilaterala utvecklingssamarbetet kommer
enligt vad utskottet erfar bi.a. att studera Världsbanken.

Såsom tidigare har påpekats i detta betänkande är också det svenska
biståndet generellt inriktat på åtgärder, såväl multilaterala som bilaterala,
som främjar demokrati och mänskliga rättigheter i mottagarländerna.

Härmed avstyrks yrkande 11 i motion U543.

Vad gäller yrkandet i motion U543 avseende svenskt initiativ för att
begränsa vetorätten i säkerhetsrådet för att inte gälla brott mot de
mänskliga rättigheterna får utskottet anföra att vetorätten i säkerhetsrådet
är en av grundförutsättningarna för ett svenskt medlemskap i FN.
Ett avskaffande av vetorätten skulle vidare innebära en ändring av FNs
stadga, något som vad utskottet erfar inte har något gehör hos majoriteten
av medlemsländerna och som för att antas kräver två tredjedels
majoritet. Utskottet är av den uppfattningen att det inte vore ett
effektivt utnyttjande av FNs resurser och tid att driva en sådan fråga.

Därmed avstyrks yrkande 12 i motion U543.

Att revidera Internationella domstolens stadga så att personer misstänkta
för folkmordsbrott skall kunna ställas till svars, vilket yrkas i
motion U543, skulle enligt utskottets uppfattning inte konkret förbättra
möjligheterna att lagföra enskilda som är skyldiga till folkmordsbrott.

1948 års folkmordskonvention anger att skyldiga till folkmordsbrott
skall lagforas, i första hand vid nationella domstolar och i andra hand
vid internationella domstolar vars jurisdiktion godkänts av konventionsstaterna.
Detta är främst en uppgift som åligger de stater där de
skyldiga uppehåller sig. I den mån en stat anslutit sig till folkmordskonventionen
finns alltså redan möjlighet till lagsökning av en skyldig.
Hittills har 100 stater anslutit sig till konventionen. Det är alltså
snarast fråga om att förmå fler stater att ansluta sig och få fler stater att
efterleva denna och även 1968 års konvention om avsaknaden av
preskriptionsmöjlighet för folkmordsbrott samt generalförsamlingsresolution
3074 från 1973 avseende internationellt samarbete i uppspårande,
arrestering, utlämning och bestraffning av personer som är skyldiga
till folkmordsbrott. Utskottet får vidare konstatera att tvister angående
tillämpningen av folkmordskonventionen vad avser enskilda samt staters
ansvarighet för folkmord kan hänskjutas till Internationella domstolen.
Det ankommer dock på en av parterna i en tvist att hänskjuta
frågan till Internationella domstolen.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet yrkande 13 i motion U543.

I motion U409 tas frågan upp om stöd till övervakning av att Helsingforsdokumentet
följs.

Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är en viktig del av
arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Den konferens
angående den mänskliga dimensionen som ägt rum (i Paris
maj—juni 1989) och som skall fortsätta i Köpenhamn 1990 och i

1989/90: UU5

Moskva 1991 bör enligt utskottets uppfattning ge goda tillfällen till att
ytterligare stärka efterlevnaden av Helsingforsöverenskommelsens uttalande
och åtaganden enligt senare ESK-dokument till stöd för mänskliga
rättigheter, bl.a. mänskliga kontakter över gränserna. Konferensen
bör även kunna leda till ytterligare åtaganden.

Helsingforsöverenskommelsen är inte juridiskt bindande utan ett
slags avsiktsförklaringar vilkas betydelse ligger på det politiska och
moraliska mer än det juridiska planet. Detta gör det än mer betydelsefullt
att opinion bildas som pressar på staterna att leva upp till sina
moraliska förpliktelser. Helsingsforsgrupperna spelar enligt utskottets
uppfattning därvidlag en viktig roll. Utskottet har redan tidigare uttryckt
sitt stöd till och beundran inför det arbete som utförs av många
frivilliga organisationer som övervakar hur staterna lever upp till sina
åtaganden avseende skyddet av mänskliga rättigheter. Genom den s.k.
mekanismen finns nu även procedurer enligt vilka staterna kan ta upp
olika frågor rörande mänskliga rättigheter med varandra, påtala brister
i och ställa frågor om andra länders efterlevnad av sina åtaganden.
Sverige har redan använt sig av "mekanismen" för att påtala brott mot
mänskliga rättigheter i Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Härmed får yrkande 8 i motion U409 anses besvarat.

Det arbete som utförs inom utrikesförvaltningen rörande folkrättens
hävdande och skyddet av de mänskliga rättigheterna är av stor betydelse.
Detta arbete ingår som en central del i svensk utrikes- och
biståndspolitik. Sverige har också traditionellt haft en pådrivande roll,
bl.a. inom FN såväl för det normativa arbetet som för att utvidga
efterlevandet av normerna och acceptansen av prövningsprocedurerna.
Det nuvarande svenska medlemskapet i MR-kommissionen ökar naturligtvis
möjligheterna att effektivt påverka FNs arbete på detta område.
För att upprätthålla den ställning som Sverige har på folkrättens
området krävs naturligtvis resurser. Detta gäller såväl inom utrikesoch
justitiedepartementen som t.ex. för andra folkrättsliga institutioner,
t.ex. juridiska fakulteter vid universiteten och Raoul Wallenberginstitutet.
Utskottet kan sympatisera med det krav på en stärkning av
folkrättsarbetet generellt som framförs i motion U505. Det ankommer
dock inte på utskottet att i detta sammanhang ta ställning till ökade
resurser på detta område.

Yrkande 1 i motion U505 får avstyrks därmed.

Vad gäller kravet på en särskild avdelning för mänskliga rättigheter på
UD får utskottet hänvisa till sitt yttrande 1988/89:UU6. Utskottet
anförde då: "Situationen avseende de mänskliga rättigheterna i enskilda
länder t.ex. torde dock inte på ett meningsfullt sätt kunna avskiljas
från bevakningen av andra aspekter på landet i fråga. En renodlad
avdelning på UD enbart för frågor rörande mänskliga rättigheter
riskerar, enligt utskottets uppfattning, slå sönder en för närvarande väl
fungerande struktur utan att något därmed skulle vinnas i effektivitet
eller överblick.

1989/90: UU5

Enligt vad utskottet erfarit, sker samarbete löpande mellan de olika
avdelningar som sysslar med skilda aspekter på mänskliga rättigheter."

Därmed får yrkande 1 i motion U543 anses besvarat.

3. Barns rättigheter
Bakgrund

År 1979 som var det internationella barnaåret tillsatte MR-kommissionen
en arbetsgrupp för att utarbeta en konvention om barnets rättigheter.
Denna konvention är nu färdig och förväntas bli antagen av FNs
generalförsamlings 44:e möte i november 1989. I konventionens 54
artiklar kombineras för personer under 18 års ålder dels medborgerliga,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels andra mer
barnspecifika rättigheter. 18-årsgränsen gäller endast för stater som ej
har lagstadgad lägre myndighetsålder.

Konventionen stadgar bl.a. barns rätt till liv, hälsa och utveckling,
rätt till namn och medborgarskap, till vetskap om och omvårdnad av
sina föräldrar, till att fritt uttrycka sina åsikter och tilt religionsfrihet. 1
konventionen behandlas vidare rätten till utbildning, social trygghet
och rätt till vila och lek samt handikappade barns och flyktingbarns
speciella behov. Konventionen behandlar även adoptioner, barn i
väpnade konflikter och barn i brottmålsprocess. Den innehåller förbud
mot dödsstraff, tortyr eller omänsklig behandling eller bestraffning av
barn. Exploatering av barn förbjuds. Konventionen innehåller förbud
mot barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom
försäljning eller barnarbete. Konventionen fastställer krav på minimiålder
för barnarbete.

För första gången förbjuds kvinnlig omskärelse.

Konventionens efterlevnad skall enligt förslaget kontrolleras av en
övervakningskommitté bestående av tio experter. Experterna skall nomineras
av signatärstaterna men fungera i egen kapacitet. Experterna
skall väljas för 4 år och kan återväljas. Unicef och andra FN-organ
samt frivilligorganisationer kommer att bistå med att praktiskt genomföra
åtgärder föranledda av de rapporter som kommittén får från
signatärstaterna (teknisk rådgivning eller bistånd). Unicef får här en
central ställning.

Signatärstaterna skall enligt förslaget rapportera om de åtgärder de
vidtagit nationellt med anledning av konventionen. De första rapporterna
skall inkomma till kommittén två år efter det att konventionen
trätt i kraft. Därefter skall signatärstaterna rapportera vart femte år.

Enda utestående fråga som arbetsgruppen för barnkonventionen inte
kunde enas om var hur konventionens övervakningsorgan skall finansieras.

1989/90: UU 5

Utskottet

1989/90: Lili 5

Det är med tillfredsställelse som utskottet får konstatera att MRkommissionen
efter tio års arbete vid sitt möte i år kunde anta ett
förslag till konvention om barnets rättigheter. Konventionen förväntas
antas av årets (1989) generalförsamling. Sverige som aktivt deltagit i
arbetet på att utforma konventionen har i det längsta försökt att få ett
starkare skydd för barn i väpnade konflikter än vad den slutgiltiga
texten återspeglade. Detta har dock visat sig ogörligt, varför Sverige
tillsammans med bl.a. de andra nordiska länderna, Nederländerna,
Österrike och Schweiz vid MR-kommissionens antagande av konventionen
uttalade sin reservation mot utformningen av paragraf 38.

Sverige bör enligt utskottets uppfattning ratificera barnkonventionen så
snart detta låter sig göras. Regeringskansliet undersöker redan enligt
vad utskottet erfar i vad mån svensk lagstiftning skiljer sig från
konventionen och vilka åtgärder som därvidlag kan behöva tas. (Se
även 1988/89: UU6.)

Utskottet bifaller därmed yrkande 2 i motion U542.

Motion U547 som behandlar situationen i Afghanistan tar upp frågan
om granater kamouflerade som leksaker och yrkar att Sverige i arbete
på barnkonventionen bör aktualisera denna typ av krigföring. Utskottet
får konstatera att förslaget till konvention innehåller bestämmelser
om barns skydd i krig. Enligt konventionens artikel 38 förbinder sig
de stater som antar konventionen respektera antagna folkrättsliga regler
som avser väpnad konflikt och som berör barn. De regler som i
detta fall är relevanta är särskilt FNs vapenkonvention av år 1981 och
1977 års första tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner.
Vapenkonventionen behandlar vapen som är särskilt inhumana. Tilläggsprotokollet
till Genévekonventionerna handlar om skydd för sårade,
krigsfångar, civilbefolkning m.m. I protokollet finns bl.a. ett förbud
mot användning av vapen som förorsakar överflödig skada eller onödigt
lidande.

Härmed får yrkandena 1 och 3 i motion U542, den del av yrkande 3 i
motion U543 som behandlar barn i krig samt yrkande 6 i motion
U547 anses besvarade.

Vad gäller inrättandet av regionala institut för barns rättigheter i
allmänhet, vilket föreslås i motion U543, och inrättandet av ett nordiskt
institut i synnerhet, som föreslås i motion U505 får utskottet i
likhet med tidigare år anföra följande.

Ett nordiskt samarbete i form av inrättandet av ett institut för barns
rättigheter är en intressant idé. Det torde dock inte i första hand vara i
de nordiska länderna som en fördjupad debatt behövs om barns
rättigheter och sambandet mellan rättigheter, utveckling och uppväxtvillkor.
Snarare vore därför regionala institut i u-länderna att förorda.
Samarbete över gränserna för att kunna efterleva barnkonventionens
stadgande torde bli av nytta och hjälp och då i första hand i form av
samarbete mellan u-länderna, antingen bilateralt eller via FN. Utskot -

tet får konstatera att Unicef kommer att spela en central roll i
uppföljningsarbetet och genom att ge tekniskt och ekonomiskt bistånd
till u-länder som anser sig behöva stöd för att efterleva konventionen.
Även frivilliga organisationer kommer här att spela en viktig roll. Det
faller sig naturligt att även tanken på regionala institut för barns
rättigheter härvidlag kan komma upp. Det bör dock enligt utskottets
uppfattning inte i första hand ankomma på Sverige att driva denna
fråga.

Härmed avstyrks yrkandena 15 i motion U505 och 4 i motion U543.

Motionerna U505, U512 och U543 tar upp behovet av förstärkta regler
mot exploatering av barn, bl.a.vid barnarbete. I förslaget till barnkonvention
stadgas att konventionsstaterna skall vidta åtgärder genom
lagstiftning, genom sociala och administrativa åtgärder samt insatser på
utbildningsområdet för att tillse att barn skyddas mot ekonomisk
exploatering och från att utföra arbete som kan vara farligt eller
skadligt för barnets hälsa eller för barnets fysiska, mentala, andliga,
moraliska eller sociala utveckling. Arbetet får heller inte störa barnets
utbildning. Härvidlag skall konventionsstaterna införa tvingande lagstiftning
om minimiålder för barnarbete samt regler för arbetstid och
arbetsförhållanden.

Utskottet välkomnar det skydd mot barns exploatering som konventionen
utgör. I detta sammanhang noterar utskottet att Sverige ämnar
ansluta sig till ILOs konvention om barnarbete.

Även om barnkonventionen kommer att kunna antas inom en snar
framtid återstår dock mycket att göra innan konventionens anda
genomförts i praktiken. Det arbete som utförs inom ramen för MRkommissionen
och olika frivilliga organisationer är här viktigt. Sverige
har också sedan länge verkat för en socialklausul i GATT för att bl.a.
kunna motverka barnarbete. Motståndet från u-ländernas sida är dock
stort. Utskottet får konstatera att arbetet för att förhindra utnyttjande
av barn är svårt, eftersom kampen måste föras såväl mot fattigdomen i
u-länderna och traditionella värderingar som mot egoistisk kommersialism.

Utskottet kan dock inte nog understryka behovet av att Sverige och
andra likasinnade länder i internationella sammanhang fortsätter arbetet
på att avskaffa missbruket av barn som arbetskraft. Det gäller här
att stärka opinionen mot barnarbete och att främja den sociala och
ekonomiska utvecklingen i u-länderna för att på så vis minska incitamenten
till barnarbete.

Det är lika viktigt att ansträngningarna att bekämpa barnprostitution
fortsätter. I förslaget till barnkonvention ålägger sig konventionsstaterna
att skydda barn från alla former av sexuellt utnyttjande samt att
vidta alla lämpliga åtgärder såväl nationellt som internationellt för att
förhindra handel med och bortrövande av barn.

Den arbetsgrupp om samtida former av slaveri som arbetar under
MR-kommissionen studerar under innevarande arbetsperiod
(1989—91) barnprostitution, handel med barn och barnarbete. Det är
enligt utskottets uppfattning viktigt att detta arbete får ett starkt svenskt

1989/90:UU5

stöd. Det är även viktigt att det arbete för att bekämpa barnprostitution
etc. som utförs av olika frivilliga organisationer, bl.a. Rädda barnen,
stöds.

Med det ovan anförda torde yrkande 14 i motion U505, motion U512
samt den del av yrkande 3 i motion U543 som behandlar barnarbete få
anses besvarade.

4. Avskaffande av dödsstraff
Bakgrund

FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter stadgar
inte dödsstraffets avskaffande utan endast begränsningar i dess användande.
Enligt konventionen får dödsstraffet endast utmätas för de
allvarligaste brotten och inte för brott som begås av personer under 18
år.

Denna uppenbara svaghet i det grundläggande skyddet för de
mänskliga rättigheterna har Sverige under trettio år sökt bota. Redan
1959 tog Sverige initiativ till att föra upp frågan om dödsstraffets
avskaffande i FN. Enda resultat blev att FNs ekonomiska och sociala
råd fick i uppdrag att studera frågan. Så skedde under närmare tio år.
Fortsatta svenska ansträngningar ledde till att FN genom att anta en
resolution 1971 för första gången slog fast att målet var ett fullständigt
avskaffande av dödsstraffet. Det var så långt man då kunde komma. År
1980 lade Sverige fram ett resolutionsförslag i FN om dödsstraffets
avskaffande. En klar majoritet röstade för att frågan inte skulle behandlas.
Sverige lade då tillsammans med Västtyskland fram ett förslag
om ett frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter i vilket tillträdande stater skulle åta sig att
avskaffa och inte återinföra dödsstraffet. Förslaget stötte på stort motstånd.
Ett utkast till frivilligt protokoll utarbetades dock av underkommissionen,
och medlemsstaterna ombads komma med sina synpunkter
på utkastet. Efter ytterligare nio år av diskussioner och analyser kunde
MR-kommissionen vid sitt möte på våren 1989 utan omröstning vidarebefordra
förslaget till ett frivilligt protokoll för avskaffande av dödsstraff
till FNs generalförsamling där frågan skall behandlas under årets
möte.

I Europa har Sverige och de övriga nordiska länderna också under
lång tid verkat för ett avskaffande av dödsstraffet. Även här har arbetet
varit förhållandevis framgångsrikt. Flertalet av Europarådets medlemsländer
(17 länder) har nu undertecknat ett tilläggsprotokoll till den
europeiska konventionen angående avskaffandet av dödsstraff i fredstid.
Fjorton av dessa länder har ratificerat protokollet. Endast Turkiet
praktiserar fortfarande dödsstraffet. Slutdokumentet från uppföljningsmötet
i Wien om fred och säkerhet i Europa (ESK) tar på svenskt
initiativ upp frågan om dödsstraffet genom att staterna enas om att
fortsätta behandla frågan i samarbete inom ramen för internationella
organisationer.

1989/90: UU5

Enligt Amnesty International avrättades år 1988 1903 langar i 35
länder. Det är det högsta noterade antalet sedan 1981. Den storta
ökningen av antalet avrättningar under året förklaras av massavrättningar
av politiska fångar i Iran. 58 länder utdömde dödsstraff till 1240
personer.

Vid utgången av 1988 hade enligt Amnesty International drygt 40%
av världens länder avskaffat dödsstraffet i lag eller i praktiken. Sedan
hösten 1988 har Kambodja avskaffat dödsstraffet. Ungern har avskaffat
dödsstraffet för politiska brott. Italien har beslutat avskaffa dödsstraff
under krigstid. Irland har antagit ett handlingsprogram för att avskaffa
dödsstraffet och i Schweiz diskuteras frågan om att avskaffa dödsstraffet
i krigstid. Libyska folkkongressen har beslutat att staten skall ha som
mål att avskaffa dödsstraffet. Brasiliens konstituerande församling avslog
under 1988 ett förslag om att återinföra dödsstraffet för brott
enligt strafflagen. Detsamma skedde i brittiska parlamentets underhus.

Utskottet

Med stor tillfredsställelse välkomnar utskottet beslutet i MR-kommissionen
och ECOSOC att förelägga generalförsamlingen för behandling
ett frivilligt protokoll om avskaffande av dödsstraff. Det är utskottets
förhoppning att protokollet kan antas i år.

Det är, som utskottet tidigare sagt, viktigt att arbetet på att avskaffa
dödsstraffet även sprids till Europas östra delar. Vissa framsteg kan
härvidlag skönjas. De östeuropeiska medlemmarna i ECOSOC röstade
t.ex. för förslaget rörande det frivilliga protokollet. Ungerns avskaffande
av dödsstraff för politiska brott är ett steg framåt.

Det är utskottets förhoppning att det fortsatta arbetet inom ramen
för ESK på den mänskliga dimensionen skall kunna göra framsteg
även vad gäller avskaffandet i hela Europa av dödsstraffet.

Härmed får yrkande 11 i motion U505 anses besvarat.

5. Handikappades rättigheter

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) beräkningar är mellan sju
och tio procent av världens befolkning handikappade. Det innebär att
mellan 340 och 480 miljoner människor har någon form av handikapp:
rörelsehinder, synskador, hörselskador, talsvårigheter eller utvecklingsstörning.
Ca 270 —370 miljoner av de handikappade bor i
u-länderna. Av dessa är ca hälften, 150 miljoner, barn.

Trots detta var det först mot mitten av 1970-talet som handikappfrågorna
började uppmärksammas i FNs arbete. År 1975 antog generalförsamlingen
en förklaring om de handikappades rättigheter. Året
därpå antog församlingen en resolution om att göra 1981 till ett
internationellt år för handikappade. År 1982 utropade FNs generalförsamling
perioden 1983—1992 till FNs handikappårtionde. Samtidigt

1989/90: UU5

antogs ett världsaktionsprogram för handikappade. Programmet, som
är avsett att utgöra riktlinjer för det internationella handkapparbetet,
utarbetades av en rådgivande FN-kommitté där bl.a. Sverige ingick.

Ett expertmöte i FNs regi utarbetade år 1987 rekommendationer för
hur handikapparbetet skulle utföras fram till handikappårtiondets slut.
Bl.a. rekommenderades en konvention mot diskriminering av handikappade.
Expertmötet rekommenderade också att FN satsar utökade
resurser bl.a. till UNDP och till FNs center för social utveckling och
humanitära frågor i Wien (CSDHA) för genomdrivandet av världsaktionsprogrammet.
Vidare rekommenderades att medlemsstaterna i sina
ansökningar om stöd från UNDP inkluderar åtgärder på handikappområdet
samt att FNs medlemsstater stöder och samråder med handikapporganisationer
samt stimulerar till bildandet och utvecklandet av
sådana organisationer. Rekommendationerna har behandlats vid generalförsamlingens
möte 1987 och 1988 där det bl.a. beslutades att
medlemsländerna skall inkomma med synpunkter på rekommendationerna
och att FNs generalsekreterare skall utarbeta en studie över hur
FN-systemet bäst skall kunna markera slutet av handikappårtiondet år
1992. I studien skall generalsekreteraren lämna rekommendationer för
hur handikappfrågan skall behandlas efter år 2000. Studien har presenterats
vid den pågående generalförsamlingen där Sverige även framförde
vår avsikt att ta initiativ till en konvention om de handikappades
rättigheter.

Handikapparbete bedrivs inom många av FNs fackorgan. Centret för
social utveckling och humanitära frågor (CSDHA) är centralinstans för
samordning och övervakning av världsaktionsprogrammets förverkligande,
liksom för revision och utvärdering av programmet. Vid centret
finns en särskild handikappenhet.

Utskottet

Utskottet stöder ett fortsatt starkt svenskt agerande i FN för att de
handikappades rättigheter skall skyddas och främjas. Det initiativ till
en internationell konvention om handikappades rättigheter som regeringen
tagit vid 1989 års generalförsamling är ett viktigt steg i detta
arbete.

Som utskottet redan tidigare har framfört (1988/89:UU6) har världssamfundet
en skyldighet att tillse att handikappade likaväl som övriga
har rätt till ett fritt och oberoende liv som ger möjlighet till självförverkligande.
Det arbete som pågår i underkommissionen rörande
mänskliga rättigheter och handikapp spelar därvidlag en stor roll.

Det är också av stor vikt att de handikappades behov inordnas som
en del i den löpande planeringen av samhällets alla sektorer. Handikappfrågorna
har därvid sin naturliga plats i det allmänna utvecklingsarbetet
inom FNs organ, något som bör återspeglas i större utsträckning
än hittills t.ex. i UNDPs verksamhet. Ökade möjligheter bör ges
till de handikappade själva att bl.a. genom sina organisationer delta i
och utforma åtgärder för att förbättra sin situation.

1989/90: UU5

Härmed får yrkande 16 i motion U505 anses besvarat.

1989/90: UU5

6. Ofrivilliga försvinnanden
Bakgrund

Ofrivilliga försvinnanden har länge använts av vissa regimer som en
metod att sprida terror och göra sig av med motståndare utan att
regimen kan ställas till ansvar. Om en person försvinner och senare
hittas mördad finns det inga bevis och inga vittnen. Innan denna
terrormetod började uppmärksammas var det ett bekvämt sätt för olika
regimer att på samma gång kunna krossa politiskt motstånd och
behålla en respektabel och demokratisk fasad. Denna kränkning av de
mänskliga rättigheterna utnyttjas i många av världens länder. Det finns
bedömare som anser att över 100 000 personer har försvunnit på detta
sätt under senare år. Många fall rapporteras dock inte.

Det finns en arbetsgrupp under MR-kommissionen som följer upp
rapporter om ofrivilliga försvinnanden. Under 1988 erhöll arbetsgruppen
4200 anmälningar om försvinnanden. De länder som mest förekommer
i anmälningarna rörande detta brott mot de mänskliga rättigheterna
är Colombia, El Salvador, Peru och Filippinerna. Arbetsgruppen
hade under året gjort ett besök i Colombia för att studera
förhållandena och funnit starka indikationer på att militären och
säkerhetsstyrkor i landet var inblandade i de ofrivilliga försvinnanden
som äger rum. Arbetsgruppens arbete försvåras av att vissa regeringar
har vägrat samarbeta med arbetsgruppen beträffande anklagelser om att
ofrivilliga försvinnanden förekommer i deras länder. Länderna i fråga
är Afghanistan, Angola, Chile, Guinea, Iran, Nepal och Seychellerna.

(För ytterligare bakgrund hänvisas till 1988/89:UU6 s. 20—21)

Utskottet

De regimer som använder sig av försvinnande som ett sätt att bli av
med oppositionella gör sig skyldiga till grova kränkningar av existerande
foikrättsliga regler. Arbetsgruppen mot ofrivilliga försvinnanden
utför ett gott arbete och är värd ett aktivt stöd, moraliskt såväl som i
form av ökade resurser. Utskottet delar härvid den uppfattning som
framförs i motion U543. Utskottet delar även uppfattningen att alla
ansträngningar bör sättas in för att förstärka efterlevnaden av de
internationella konventioner rörande mänskliga rättigheter som finns
och som bl.a. är ägnade att skydda mot ofrivilliga försvinnanden.

Däremot anser inte utskottet att en FN-deklaration med innebörd att
ofrivilliga försvinnanden är ett brott mot mänskligheten skulle förbättra
möjigheterna att komma till rätta med denna kränkning av de
mänskliga rättigheterna.

Yrkande 14 i motion U543 avstyrks därmed.

7. Skydd av MR-försvarare

1989/90: UU5

Bakgrund

År 1984 tillsatte MR-kommissionen en öppen arbetsgrupp som skall
utarbeta en deklaration om rätten och ansvaret för individer, grupper
och samhällsorgan att främja och skydda universellt erkända mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter (MR-försvarare). Sverige har
aktivt deltagit i arbetet som dock går långsamt framåt.

Vid mötet i Paris 1989 om den mänskliga dimensionen inom ramen
för ESK lades ett förslag fram om rätten att främja och skydda
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Sverige var medförslagsställare.

Utskottet

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion U543 om att
skyddet måste förstärkas för advokater och andra som arbetar för att
skydda och främja de mänskliga rättigheterna. MR-kommissionens
arbetsgrupp för utarbetande av en deklaration rörande denna fråga bör
även fortsättningsvis få ett aktivt svenskt stöd. Kravet på en särskild
övervakningskommission för MR-försvarare borde enligt utskottets
uppfattning kunna ingå i deklarationen. Att separat ta upp denna fråga
innan arbetsgruppen har avslutat sitt arbete torde dock enligt utskottets
uppfattning dels vara dömt att misslyckas, dels riskera att hindra det
arbete som redan pågår.

Härmed får yrkandena 2 och 5 i motion U543 anses besvarade.

8. Internationell kontroll av fängelser
Bakgrund

Internationella rödakors-kommittén (ICRC) har enligt vad som stadgas
i 1949 års Genévekonventioner rätt att besöka såväl krigsfångar som
civila som är fängslade i samband med en konflikt (artikel 126 i
konventionen angående krigsfångars behandling och artikel 143 i
konventionen angående skydd av civilpersoner under krigstid.)

ICRC har även efter avtal med ett berört land rätt att besöka
politiska fångar eftersom dessa fångars situation i mycket kan liknas
vid krigsfångars. ICRC arbetar bara för politiska fångar i områden med
inre oroligheter och spänningar.

FNs medlemsstater har inte antagit någon internationell norm som
direkt inriktar sig på förhållanden i fängelser. 1 det omfattande normsystem
som skapats inom FNs ram finns dock redan regler ägnade att
skydda människor i fängsligt förvar. 1966 års konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter innehåller t.ex stadganden om individers
rätt till liv och personlig säkerhet, rätten att inte behöva utsättas
för godtyckligt frihetsberövande, rätten till likhet inför lagen, rätten till

en rättegång samt rätten att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig
och förnedrande behandling eller bestraffning. I samma konvention
stadgas att de personer som frihetsberövats skall behandlas humant och
med respekt. Åtalade skall hållas åtskilda från dömda och behandlas
därefter. Barn skall hållas åtskilda från vuxna och ges så snabb
rannsakning som möjligt. Fångvården skall enligt 1966 års konvention
ha som syfte att förbättra och socialt rehabilitera fångar. Ingen skall
enligt konventionen fängslas på grund av oförmåga att uppfylla en
kontraktsskyldighet.

Förutom 1966 års konvention om medborgerliga och sociala rättigheter
antogs år 1984 en separat konvention mot tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionen
innehåller bl.a. bestämmelser om att dess övervakningskommitté
kan göra utredningar och besök i stater där uppgifter om tortyr
förekommer. Därtill har ett antal deklarationer och resolutioner antagits
som bl.a. behandlar politiska och fackliga fångars mänskliga rättigheter,
regler för fångars behandling (1977), regler för minderåriga
fångars behandling (1977), regler för rättsväsendets effektivitet och
oavhängighet (1985), uppföranderegler för polispersonal (1979),
skyddsregler för dödsdömdas rättigheter (ECOSOC 1984), kod för
medicinsk etik (1982), grundläggande rättskipningsprinciper vid offer
för brott och offer för maktmissbruk (1985), samt principer för skydd
av alla personer under någon form av fångsligt förvar (1988).

Under årets möte med MR-kommissionen framlades ett förslag om
tilläggsprotokoll till 1984 års tortyrkonvention om inspektion av fängelser.
Frågan uppsköts till kommissionens möte 1991 bl.a. för att
kommissionen skulle kunna få tillfälle att studera hur den europeiska
tortyrkonvention som trädde i kraft 1 februari 1989 kommer att
verkställas i praktiken. Den europeiska konventionen innehåller stadganden
om en övervakningskommitté som skall tillse att konventionsstaterna
uppfyller sina åtaganden. Kommittén kan besöka ett land för
att undersöka rapporter om tortyr.

Utskottet

Utskottet får konstatera att det i dag finns ett utvecklat regelsystem
avseende skyddet av de mänskliga rättigheterna. Detta gäller även
behandlingen av fängslade personer. En strikt efterlevnad av såväl de
bindande regler som antagits som de rekommendationer som FN givit
skulle säkerställa att fångar runt om i världens fängelser skulle få en
human och rättvis behandling. Så är dessvärre som bekant inte fallet.
Som utskottet redan tidigare framfört måste arbetet inom FN på detta
området i ännu högre grad än vad som nu är fallet inriktas på att tillse
att existerande regler och principer efterlevs av medlemsstaterna. Här
har regeringarna stor hjälp att hämta från olika frivilliga organisationer.
Vad gäller inspektion av förhållanden i fängelser spelar ICRC en
unik roll. De många frivilliga organisationer som lokalt övervakar
fångars mänskliga rättigheter utför även i många fall ett viktigt arbete.

1989/90: UU 5

Utskottet förutsätter att regeringen kommer att följa denna frågas
behandling i MR-kommissionen, Europarådet samt i andra relevanta
fora.

Härmed får yrkande 4 i motion U521 anses besvarat.

9. Förbud mot plastkulor
Bakgrund

Plastammunition används i Nordirland och på de ockuperade palestinska
områdena. Enligt en rapport från svenska Rädda barnen (februari
1989) synes introduktionen av plastkulor samt sanktionen från
den israeliska försvarsministern av ett vidsträckt bruk av denna ammunition
mot slutet av år 1988 ha lett till en dramatisk ökning av antalet
skottskadade palestinier jämfört med tidigare under året. Rädda barnen
jämställer plastkulor med skarp ammunition i de fall då skottet
avlossas på nära håll och kulan träffar kroppens mjuka delar. FNs
hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) jämställer i sin
dokumentation plastkulor med skarp ammunition. Det finns i den
internationella lagstiftningen inga särskilda regler rörande bruket av
vapen på ockuperade områden. Samma regler gäller som vid konflikt.

Fjärde Genévekonventionen av år 1949 innehåller en generell regel
om human behandling av civilbefolkningen på ockuperade områden.

Utskottet

Utskottet har tidigare behandlat frågan om förbud mot plastkulor
(1989/90:UU6) och därvid konstaterat att det är djupt tragiskt att denna
typ av ammmunition används mot civilbefolkning. Plastkulor har i
flera fall bl.a. allvarligt skadat och dödat barn.

Det finns dock i dag inga folkrättsliga förbud mot den typ av plast
eller splitterkulor som används på de ockuperade palestinska områdena.

De regler som skulle kunna tyckas vara tillämpliga är bl.a. FNs
vapenkonvention av år 1980 som behandlar särskilt inhumana vapen
och 1977 års första tillläggsprotokoll till 1949 års vapenkonventioner
som bl.a. innehåller ett förbud mot användning av vapen som förorsakar
överflödig skada eller onödigt lidande. Utskottet får dock konstatera
att varken plast- eller splitterkulor täcks av föreliggande konventioner.
(Även om så vore fallet har Israel inte anslutit sig till vare sig
1980 års vapenkonvention eller 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års
vapenkonventioner.)

Vad gäller Nordirland får utskottet även i år konstatera att det
hittills inte ansetts möjligt att införa folkrättsligt bindande förbud mot
s.k. kravallvapen för mötande av inre oroligheter. Hur olika stater
utrustar sin polis och sina säkerhetsstyrkor har ansetts vara en fråga

1989/90: UU5

som faller under vederbörande stats suveräna rättigheter. Utskottet
utgår ifrån att regeringen kommer att fortsätta sina ansträngningar för
att internationellt reglera användandet av denna typ av ammunition.

Härmed avstyrks yrkande 13 i motion U505 och yrkande 3 i motion

U545.

10. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

Motion U505 tar upp de sovjetiska judarnas situation, och det konstateras
att många frågor återstår att lösa om judarna skall få sina
mänskliga fri- och rättigheter tillgodosedda, bl.a. rätten att emigrera. I
motion U510 tas ett fall av förvägrat utresetillstånd upp. I Motion
U551 krävs att den svenska regeringen skall ta upp bruket av administrativa
hinder mot utresetillstånd från Sovjetunionen med de sovjetiska
myndigheterna.

Utskottet

Sedan de tre motionerna rörande den sovjetiska emigrationspolitiken
skrevs (januari 1989) har stora framsteg skett i Sovjetunionen vad
gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. 1 en rapport som
Amnesty International presenterat i oktober 1989 framförs att antalet
politiska och samvetsfangar minskat dramatiskt, tvångsintagningar på
mentalsjukhus har likaså minskat och tidigare intagna har frisläppts.
Den genomgripande översyn av det sovjetiska rättssystemet som igångsattes
1987 visar på en ny syn på individens rättigheter och syftar enligt
vad utskottet kan förstå till att lägga grunden till en rättsstat i europeisk
mening. Bl.a. kommer en ny samvetsfrihetslag som enligt de
utkast som presenterats tillåter religiös fostran och en vidgad rätt för
medborgare att bilda religiösa samfund. Annan lagstiftning som aviserats
gäller pressen och statens säkerhet samt en reviderad strafflagstiftning.

Av betydelse för de motioner som utskottet nu har att behandla är
de nya utresebestämmelser som förväntas kunna antas under våren
1990. Enligt denna lagstiftning skall alla medborgare ha rätt att lämna
sitt land. De undantag till denna regel som kommer att finnas kvar
skall uttryckligen stadfästas i lagen. Bland de undantag som kommer
att kvarstå är sekretesskäl. En liberalare tillämpning av dessa har
aviserats. Likaså skall i den nya lagen införas någon form av tidsbegränsning
för hur länge sekretesskäl skall kunna åberopas. Huruvida
det administrativa hinder mot utresa som tas upp i motion U551 s.k.
financial waiver kommer att kunna åberopas måste detta, enligt vad
utskottet förstår, således stadfästas i lag vilket uppenbart skulle strida
mot 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
som Sovjetunionen anslutit sig till.

Utskottet välkomnar den utveckling som äger rum i Sovjetunionen.
Den sovjetiska regeringen har uttryckt sin föresats att godkänna individuell
klagorätt genom att tillträda tilläggsprotokollet till 1966 års

1989/90: UL 5

konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Sovjetunionen
har infört vissa begränsningar i bruket av dödsstraff. Därtill har den
sovjetiska befolkningen under de senaste åren fått ökad åsikts-, organisations-
och mötesfrihet.

Utskottet konstaterar dock att det fortfarande finns politiska fångar i
sovjetiska arbetsläger, fängelser och mentalsjukhus. Fortfarande kan
myndigheterna förbjuda eiler upplösa fredliga demonstrationer eller
möten. Fortfarande kan personer dömas till efter förhållandena hårda
straff enbart för deltagande i ett möte. Fortfarande utmäts och verkställs
dödsstraff. Fortfarande föreligger förändringar av det sovjetiska
rättsystemet endast i form av förslag. Fortfarande måste personer ha
utresetillstånd för att få lämna landet.

Antalet personer som emigrerade från Sovjetunionen uppgick under
år 1988 till ca 90 000 vilket var en stor ökning jämfört med tidigare
år. Huvuddelen av emigranterna var judar, tyskar och armenier. Antalet
judar som beräknas utvandra i år beräknas uppgå till 50 000.

Vad gäller situationen för Georgi Samoilovich får utskottet liksom
tidigare år konstatera att riksdagen inte tar upp enskilda fell. Enligt
vad utskottet erfar befinner sig professor Samoilovich nu i Storbritannien.

Det är utskottets förhoppning att den positiva utvecklingen i Sovjetunionen
mot ett rättssamhälle med respekt för mänskliga rättigheter
skall fortsätta.

Med det ovan anförda får yrkande 7 i motion U505 och motion U551
anses besvarade. Motion U510 avstyrks.

11. Mänskliga rättigheter i Rumänien
Bakgrund

Rumänien har anslutit sig till FNs konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter samt undertecknat slutakten från konferensen om
säkerhet och samarbete i Europa (Helsingforsdokumentet). Rumänien
anser dock att ESK-åtagandena endast behöver uppfyllas efter landets
egna önskemål och att kritik t.ex. mot brott mot den rumänska
befolkningens mänskliga rättigheter utgör inblandning i inre angelägenheter.
Vad avser slutdokumentet från uppföljningsmötet i Wien har
Rumänien uttryckligen tagit avstånd från olika avsnitt i dokumentet
som avser mänskliga rättigheter inkl. den s.k. mekanismen i dokumentets
avsnitt om mänskliga rättigheter. Rumänien kritiserades därför
skarpt vid det uppföljningsmöte rörande den mänskliga dimensionen
som hölls i Paris 1989. Många ESK-stater, däribland Sverige, har
förklarat att de ej godtar Rumäniens reservation mot delar av ett
dokument som antagits enhälligt. Rumänien deltog emellertid i debatten
vid mötet i Paris.

Vid MR-kommissionens möte 1989 beslöt kommissionen tillsätta en
rapportör som skall granska de mänskliga rättigheterna i Rumänien.
Den resolution som låg till grund för beslutet hade framlagts av

1989/90:UU5

Sverige. I resolutionen påtalas de allvarliga kränkningarna mot mänskliga
rättigheter i stort som förekommer i Rumänien. Specifikt påtalas
det s.k. bysystematiseringsprogrammet, de växande hindren för nationella
minoriteter att bevara sin kulturella identitet samt det faktum att
rumäner flyr till grannländer på grund av brotten mot deras mänskliga
rättigheter.

Europarådets parlamentariska delegation antog vid sitt höstmöte
1989 en resolution rörande situationen för minoriteter i Rumänien.
Resolutionen stöder användandet av den övervakningsmekanism som
antagits i slutdokumentet från ESK-uppföljningsmötet i Wien för vidare
kritik av Rumänien. Medlemsstaterna ombeds stödja systemet med
vänortssamarbete mellan olika europeiska städer och hotade rumänska
byar. Medlemsstaterna anmodas vidta sanktioner mot den rumänska
regeringen medan befolkningen skall ges livsmedelsbistånd genom
frivilliga organisationer. De rumänska myndigheterna anmodas ta
emot en studiegrupp från Europarådet som ytterligare skall studera
situationen i landet.

Utskottet

De tre motioner som väckts i frågan kräver samtliga att Sverige
internationellt påtalar brotten mot de mänskliga rättigheterna samt ser
till att situationen i Rumänien tas upp i FNs komission för de
mänskliga rättigheterna. Så har också skett. Utskottet utgår ifrån att
Sverige även fortsättningsvis kommer att noga bevaka hur Rumänien
respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter.

Härmed får yrkande 4 i motion U505, yrkande 3 i motion U521 och
den del av yrkande 7 i motion U541 som behandlar Rumänien anses
besvarade.

12. Mänskliga rättigheter i Albanien
Bakgrund

1 motion U549 tas situationen för de mänskliga rättigheterna i Albanien
upp. Motionären konstaterar att Albanien envist hållit fast vid en
hård kommunism och att det pågår ett brutalt förtryck av oliktänkande,
etniska minoriteter och religiösa grupper. Människor som kritiserar
de ekonomiska eller politiska förhållandena i landet eller offentligen
ger uttryck för eller söker sprida sin religiösa övertygelse riskerar
fängelse i mellan tre och tio år. Långa fängelsestraff och dödsstraff kan
utmätas om "brottet" är allvarligare. Omvärldens uppmärksamhet på
de kränkningar som begås i Albanien har dock varit begränsad. Som
konstateras i motionen råder en rigorös censur, och utlänningars
möjlighet att röra sig i landet är begränsade.

Amnesty International tar i sin årsrapport 1989 upp situationen i
Albanien och konstaterar att samvetsfångar hålls i förvar i fängelser
eller straffläger med stöd av lagar som allvarligt inskränker vissa

1989/90.UU5

mänskliga rättigheter. Rättsskyddet är otillräckligt för politiskt åtalade,
och fängelseförhållandena är svåra. Ett stort antal brott i strafflagen är
belagda med dödsstraff. På grund av censuren i landet är det svårt att
få upplysningar, men av allt att döma satt de flesta samvetsfångar i
fängelse för att de sökt hävda sin yttrande- och rörelsefrihet. Försök att
lämna Albanien utan tillstånd straffas med minst tio års fängelse eller
döden. Även släktingar till personer som lämnat landet utan tillstånd
interneras.

Albanien har inte antagit 1966 års konventioner rörande de mänskliga
rättigheterna. Albanien har 1984—1988 behandlats under MRkommissionens
underkommissions konfidentiella möten enligt den s.k.
1503-proceduren. Fram till 1988 beslutade dock kommissionen att inte
offentligt behandla Albanien. Eftersom ingen förbättring skett under
åren och eftersom albanska regeringen vägrat samarbeta med kommissionen
beslöts 1988 att hädanefter ta upp landets brott mot mänskliga
rättigheter till offentlig behandling och att offentliggöra de anmälningar
mot Albanien som inkommit till kommissionen. När frågan togs
upp vid mötet med FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) på
våren 1988 beslöt rådet med minsta möjliga röstövervikt att inte följa
kommissionens rekommendation. Under årets möte med MR-kommissionen
beslutades dock att behandla situationen för mänskliga rättigheter
i Albanien vid kommissionens nästa möte. Sverige röstade för
resolutionen.

Anmälningar mot Albanien om religiös ofördragsamhet har tagits
upp av MR-kommissionens särskilde rapportör för dessa frågor.

Utskottet

Det är uppenbart att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna
begås i Albanien. Utskottet välkomnar MR-kommissionens beslut att
offentligt behandla Albanien vid sitt nästa möte. Samtidigt som det är
viktigt att i internationella fora kritisera ett land för dess brott mot
mänskliga rättigheter är det naturligtvis betydelsefullt att i direkta
kontakter med landet ta upp befolkningens situation. En albansk
öppning mot omvärlden vore en positiv utveckling och skall naturligtvis
så långt det låter sig göra av den svenska regeringen användas till
att försöka förmå den albanska regeringen att respektera de mänskliga
rättigheterna.

Vad gäller utrikesförvaltningens bevakning av Albanien sköts denna
från ambassaden i Belgrad. Som också framförs i motion U549 är
censuren i landet rigorös och möjligheterna för utlänningar att röra sig
i landet mycket begränsade. Möjligheterna att undersöka hur befolkningens
mänskliga rättigheter upprätthålls torde enligt utskottets uppfattning
under de förhållanden som nu råder inte förbättras genom att
Sverige öppnar en ambassad. Regeringen bör dock via ambassaden i
Belgrad noga följa utvecklingen i landet och närhelst tillfälle bjuds
påtala brotten mot de mänskliga rättigheterna som förekommer, t.ex.

1989/90: UU5

3 Riksdagen 1989190. 9 sami. Nr 5

religiös ofördragsamhet. Skulle den albanska regeringen i ökad utsträckning
öppna landet för kontakter med andra länder så kommer
Sverige naturligtvis att bemöta detta positivt.

Härmed torde motion U549 anses besvarad.

13. Mänskliga rättigheter i Turkiet
Bakgrund

Utskottet har under en följd av år behandlat frågan om mänskliga
rättigheter i Turkiet, dels i samband med behandlingen av rapporten
från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska församling,
dels i tidigare betänkanden om mänskliga rättigheter (senast
1988/89:UU6).

Respekten för de mänskliga rättigheterna ökar sakta i Turkiet.
Politiska fri- och rättigheter återställs formellt och den turkiska regeringen
ansluter sig till internationella folkrättsliga instrument avseende
mänskliga rättigheter. Under året som gått har Turkiet accepterat
Europadomstolens behörighet att pröva klagomål från enskilda. Tidigare
har Turkiet anslutit sig till såväl FNs som Europarådets konvention
mot tortyr. För ytterligare formella framsteg mot ökad respekt för de
mänskliga rättigheterna i Turkiet krävs dock i flertalet fall genomgripande
lagändringar och i vissa fall ändringar i konstitutionen.

Det är också ännu långt kvar innan de åtgärder som vidtagits för att
höja respekten för mänskliga rättigheter praktiskt börjar tillämpas t.ex.
inom den turkiska rättskipningen. Dödsstraff utdöms. Sedan 1984 har
dock ingen avrättning verkställts. Tortyr och misshandel är fortfarande
vanligt förekommande trots anslutning till internationella konventioner.
Rättskipningen är fortfarande långsam vilket medför att flera av
de massrättegångar som inleddes i början av 1980-talet ännu inte
avslutats (t.ex. rättegången mot turkiska fackliga huvudorganisationen
DISK och fredsförbundet). Ett stort antal av de statstjänstemän som
avskedades av militärregimen har fortfarande inte återfått sina tjänster.
Fortfarande har inte utfärdats någon amnesti till de turkiska medborgare
som flydde i början av 1980-talet under militärregimen. Dessa kan
därför inte återvända utan risk för åtal.

Den fackliga lagstiftningen är trots vissa förbättringar fortfarande
restriktiv och utestänger stora grupper statsanställda från strejk och
föreningsrätt. Åsiktsfriheten är begränsad genom restriktiv tillämpning
av förbudet i konstitutionen mot åtgärder som syftar till att en "social
klass" eller religiös rörelse skall överta statsledningen.

Den kurdiska minoriteten tillåts inte använda sitt språk officiellt
eller i skrift.

Turkiet har under de senaste åren tagit emot ca 40 000 kurdiska
flyktingar från Irak. Därtill har drygt 300 000 etniska turkar flytt från
Bulgarien undan diskriminering. Av dessa har sedemera ca 25 000
återvänt.

1989/90: UU5

Utskottet

1989/90: UU5

Även om vissa framsteg skett under de gångna åren mot ökad respekt
för de mänskliga rättigheterna i Turkiet så återstår mycket innan
landet kan kallas en fullvärdig demokrati. Turkiets ansökan om medlemsskap
i EG har dock ökat ansträngningarna hos den turkiska
regeringen att passa in i ett europeiskt demokratiskt sammanhang.
Europarådet har under en följd av år noga bevakat utvecklingen i
Turkiet och kritiserat de brott mot mänskliga rättigheter som förekommer.
Även denna granskning har sannolikt bidragit till att påskynda
den demokratiska utvecklingen i Turkiet. Sverige har i detta sammanhang
spelat en mycket aktiv roll.

Europarådet torde komma att genomföra en s.k. "hearing" om de
mänskliga rättigheterna i Turkiet under våren 1990. I och med det
turkiska erkännandet av den individuella klagorätten kommer enskilda
fall att kunna tas upp inför den europeiska MR-kommissionen och
vidare inför domstolen. Det står alltså därmed var och en fritt att inför
MR-kommissionen påtala brott mot mänskliga rättigheter som begås i
Turkiet. Detta innebär t.ex. att den kurdiska minoriteten i Turkiet kan
påtala brott mot sina rättigheter.

Antagandet av den europeiska tortyr-konventionen kommer att innebära
att den övervakningskommitté som skall tillse hur staterna
efterlever sina åtaganden besöker Turkiet. Utskottet vill i detta sammanhang
uttrycka sin oro över att tortyr fortfarande används i turkiska
fängelser.

Inom ramen för den s.k. mekanismen i slutdokumentet från ESKuppföljningsmötet
i Wien i januari 1989 kan medlemsstaterna påtala
varandras brister i efterlevnaden av de åtaganden som gjorts avseende
mänskliga rättigheter. Även vid konferensen om den mänskliga dimensionen
tas missförhållanden upp i olika länder. Den svenska delegationen
tog upp Turkiet vid det möte avseende den mänskliga dimensionen
som hölls i Paris i juni 1989.

Möjligheterna att övervaka Turkiets väg mot demokrati och mänskliga
rättigheter är alltså många. Europarådet spelar här en unik roll.
Utskottet utgår från att regeringen och den svenska parlamentarikerdelegationen
även fortsättningsvis kommer att noga följa denna fråga och
ta erforderliga initiativ. Det är utskottets förhoppning att den positiva
utveckling som trots allt inletts kommer att fortsätta.

Det sammanfaller inte med svensk praxis för Europarådsarbetet att,
som yrkas i motion U514, riksdagen skall verka för att de svenska
representanterna i Europarådet arbetar för att Turkiet ställs inför den
europeiska MR-kommissionen. Riksdagen har inte möjlighet att föreskriva
hur de svenska representanterna skall förhålla sig till frågor som
behandlas i Europarådets parlamentariska församling.

Med det ovan anförda torde yrkandena 2 och 4 i motion U514 fa anses
besvarade. Motion U504, yrkande l i motion U514 samt yrkande 4 i
motion U534 avstyrks.

Vad gäller stöd och hjälp till den fria fackföreningsrörelsen i Turkiet
som framförs i motion U514, får utskottet liksom förra året konstatera
att svensk fackföreningsrörelse sedan lång tid tillbaka har ett nära och
fruktbart samarbete med såväl den turkiska fackliga huvudorganisationen
DISK som direkt med olika fackliga förbund. 1 detta sammanhang
vill utskottet påpeka det oacceptabla i att återvändande fackföreningsmedlemmar
arresteras vid återkomsten till Turkiet. Utskottet noterar
dock att det finns positiva tecken på att den lagstiftning som begränsar
politiska fri- och rättigheter samt föreningsrätten kan komma att
ändras.

Härmed får yrkande 3 i motion U514 anses besvarat.

14. Stöd till det kurdiska folket
Bakgrund

Utskottet har under en lång följd av år tagit upp kurdernas situation
(senast 1988/89:UU6). En utförlig beskrivning av det kurdiska folkets
situation och geografiska belägenhet har givits under tidigare behandling
av frågan, och utskottet får hänvisa till dessa. (UU1982/83:4, UU
1983/84:12, UU 1985/86:2 och 21 samt UU 1987/88:4.)

Den kurdiska befolkningen finns utspridd över ett gränsområde
mellan sex länder; Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Sovjetunionen och
Libanon. Den största befolkningsgruppen finns i Turkiet och beräknas
uppgå till 10—12 miljoner kurder. Ca 5 miljoner beräknas bo i Iran,
2,5 miljoner i Irak, 800 000 i Syrien och mindre grupper i Sovjetunionen
och Libanon.

Utskottet

De kurdiska minoritetsgrupperna lever i en utsatt situation i synnerhet
i Irak. Förföljelserna mot den kurdiska minoritetsbefolkningen har i
Irak efter krigsstilleståndet med Iran tagit sig bestialiska uttryck genom
bombningar av byar och genom användandet av kemiska stridsmedel
mot bl.a. kvinnor och barn. Det sålunda upptrappade våldet och
förbrytelserna mot kurderna är bestraffning för att den kurdiska motståndsrörelsen
stödde Iran under kriget. Tiotusentals kurder har på
grund av detta flytt från sina hem, och många lever nu i svåra
förhållanden i flyktingläger. Stora grupper har deporterats från de
norra kurdiska områdena i landet till södra Irak.

Samtidigt som den kurdiska minoriteten i den irakiska grundlagen
tillförsäkrats etniska och kulturella garantier samt regional autonomi
med visst självstyre framför allt i kulturella frågor, pågår medvetna
ansträngningar från den irakiska regimen att assimilera den kurdiska
befolkningen och utplåna deras kurdiska särart. Samma politik förs i
Turkiet där bl.a. det kurdiska språket är förbjudet.

1989/90: UU5

Det är enligt utskottets mening oacceptabelt att kurdernas mänskliga
rättigheter inte respekteras i de länder där de lever som minoritetsgrupper.
De, liksom andra minoriteter, bör få leva i fred. få del av den
ekonomiska utvecklingen och bibehålla sina kulturella särdrag.

Sverige försökte under årets möte tillsammans med andra stater att
ta upp Iraks brott mot de mänskliga rättigheterna, bl.a. kurdernas
situation, till behandling i MR-kommissionen. Detta lyckades tyvärr
inte på grund av irakiskt motstånd med stöd av huvudparten av
u-länderna i MR-kommissionen. Irak behandlades under den konfidentiella
s.k. 1503-proceduren, men det beslöts att inte heller där
vidare ta upp Irak.

Sverige kritiserade Irak i ett inlägg vid MR-kommissionen bl.a. för
utomordentligt allvarliga kränkningar av rätten till liv. Sverige tog
även upp situationen för den kurdiska minoriteten, bl.a. avrättningar
av såväl vuxna som barn mellan 14 och 17 år.

MR-kommissionen har tillsatt en särskild representant som undersöker
brotten mot mänskliga rättigheter i Iran. Därvid är naturligtvis
även den kurdiska minoriteten inkluderad. Den rapportör som undersöker
fall av summariska och godtyckliga avrättningar har även studerat,
Iran bl.a. avrättningarna av fångar som uppges vara medlemmar av
eller sympatisörer till organisationer som står i opposition till regeringen.
Sverige tog i ett inlägg vid kommissionens möte bl.a. upp Iran och
anmodade Iran att tillåta den särskilde representanten att få besöka
landet och att ge begärd information om fell av summariska och
godtyckliga avrättningar.

Regeringen bör enligt utskottets uppfattning fortsätta ansträngningarna
att ta upp kurdernas mänskliga rättigheter till behandling i FN med
syfte att förmå de länder där kurderna bor att respektera denna
minoritets rättigheter. Kriget mellan Iran och Irak förde med sig
oerhörda mänskliga lidanden inte minst bland kurderna. Det är utskottets
förhoppning att fredsförhandlingarna mellan Irak och Iran
även skall behandla kurdernas situation. Det torde dock bli svårt att
väcka en bred internationell opinion i FN för den kurdiska frågan i
sin helhet, vilket yrkas i motion U534.

Som utskottet tidigare framfört är Europarådet inte primärt forum
för frågor rörande kurdernas situation och rättigheter, eftersom Turkiet
endast är ett av de länder som har en kurdisk minoritet. Det
faktum att Turkiet nu erkänt den enskilda klagorätten i Europarådet
gör det dock möjligt även för den kurdiska minoriteten i Turkiet att
väcka talan. Inom ramen för det svenska engagemanget för en demokratisk
utveckling i Turkiet torde också kurdernas rättigheter kunna
bevakas.

Utskottet utgår ifrån att regeringen tar alla tillfållen i akt att främja
kurdernas mänskliga rättigheter såväl i internationella fora som i
bilaterala kontakter med de berörda länderna.

1989/90: UU5

Med det ovan anförda torde yrkande 5 i motion U505, yrkandena 1
och 3 i motion U524, yrkandena 1, 2 och 4 i motion U534, den del av
yrkande 7 i motion U541 som behandlar mänskliga rättigheter i Irak
och yrkande 1 i motion U550 få anses besvarade.

Vad gäller humanitärt bistånd till de kurdiska flyktingarna i Turkiet
har den svenska regeringen via Röda korset bidragit med 2,65 milj.kr.
Ytterligare 4 milj.kr. har ställts till förfogande för UNHCR att användas
så snart organisationen tillåts komma och verka i flyktinglägren.

Till offer för kriget mellan Iran och Irak har regeringen via
UNHCR skänkt 3 milj.kr. att användas för irakiska flyktingar i Iran
(kurder). Drygt 10 milj.kr. har givits via FN och Internationella röda
korset för andra insatser till förmån för krigets offer.

Därmed torde yrkande 2 i motion U524, yrkande 3 i motion U534 och
yrkande 2 i motion U550 få anses besvarade.

15. Mänskliga rättigheter i Iran
Bakgrund

MR-kommissionen har utsett en särskild representant som skall undersöka
Irans brott mot de mänskliga rättigheterna. Iran har även varit
föremål för undersökning av den särskilde rapportör som tillsatts för
att undersöka fall av summariska och godtyckliga rättegångar. Den
särskilde representanten har i en rapport redogjort för det stora antal
avrättningar som förekommer i Iran. Representanten har funnit det
särskilt oroande att många av de avrättade redan hade varit dömda till
och i färd med att avtjäna fångeIsestraff. Många hade dessutom redan
hunnit avtjäna sitt straff när de efter mycket summariska rättegångar
avrättades.

Enligt Amnesty International avrättades mer än 1200 politiska fångar
under 1988. Minst 142 avrättningar för allmänna brott verkställdes.
I Iran förekommer tortyr och godtyckliga frihetsberövanden. Brottspåföljder
som innebär grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning
var ytterst allmänna, bl.a. stympning och piskning. Religionsfrihet
finns inte i praktiken. Inte heller åsiktsfrihet.

Sverige stod som medförslagställare till den resolution som antogs i
MR-kommissionen och som kritiserar de olika brott mot mänskliga
rättigheter som begås i Iran. Den särskilde representantens mandat
förlängdes.

Utskottet

Regeringen måste fortsätta att inom MR-kommissionen aktivt verka för
att Iran skall tillåta den särskilde representanten att besöka landet och
i övrigt samarbeta med FN i dessa frågor. Regeringen bör även
forsättningsvis närhelst tillfälle erbjuds redovisa vår inställning till

1989/90: UU5

mänskliga rättigheter och påtala de brott mot dessa rättigheter som
begås i Iran, t.ex. avrättningarna, tortyren och avsaknaden av rättssäkerhet.

Vad gäller kravet i motion U502 att de ekonomiska förbindelserna
med Iran skall upphöra till dess att Iran respekterar de mänskliga
rättigheterna så tolkar utskottet detta som ett krav på ekonomiska
sanktioner. Därvid får utskottet hänvisa till praxis enligt vilken sanktioner
endast tillämpas efter beslut eller rekommendation av FNs
säkerhetsråd (med Sydafrika som enda undantag).

Härmed får yrkandena 1 och 2 i motion U502, motion U526 samt den
del av yrkande 7 i motion U541 som behandlar Iran anses besvarade.
Yrkande 3 i motion U502 avstyrks.

16. Mänskliga rättigheter i Filippinerna
Bakgrund

President Aquino övertog vid sitt tillträde 1986 ett land som ekonomiskt
och politiskt var ett konkursbo. Mänskliga rättigheter hade
under den förre presidenten, Marcos, brutalt förtryckts.

Några av de första åtgärder som vidtogs under den nya regeringen
var att återupprätta politiska demokratiska institutioner och garantera
de mänskliga rättigheterna i konstitutionen. Filippinerna ratificerade
t.ex. 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
och tillträdde år 1989 tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. År 1986
tillträdde Filippinerna FNs tortyrkonvention. Politiska fångar frigavs
och en särskild kommission för mänskliga rättigheter upprättades i
landet. Dödsstraffet avskaffades.

Yttrandefriheten är fullständig. Rätten att bilda och ansluta sig till
politiska partier garanteras i konstitutionen. Detsamma gäller fackföreningsrätten.
Församlings- och religionsfrihet finns.

Mänskliga rättigheter förtrycks dock fortfarande i Filippinerna. Orsaken
härtill är dels stor fattigdom och ekonomisk och social polarisering,
dels det inrikespolitiskt osäkra läget beroende på väpnad kamp
mellan regeringen och de väpnade upprorsrörelserna (den kommunistiska
Nya Folkarmén, den muslimska Morogerillan på Mindanao samt
general Honasans organisation RAM).

Korruptionen och rättslösheten är utbredd. Människor som arbetar
för att främja och försvara mänskliga rättigheter mördas och försvinner.
Den arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden som bildats under
MR-kommissionen har erhållit många anmälningar om försvinnanden
i Filippinerna.

1989/90: UU5

Utskottet

Det är uppenbart att det förekommer allvarliga brott mot mänskliga
rättigheter i Filippinerna. Ofrivilliga försvinnanden förekommer, MRförsvarare
förföljs och dödas, det illa fungerande rättssystemet leder till
att befolkningen tar lagen i egna händer. Medborgargarden som är
knutna till militärmakten (Civilian Armed Forces, Geographic Units)
som bl.a. består av tidigare privatarméer står för mord, övergrepp och
trakasserier under förespegling att bekämpa statens fiender.

Enligt utskottets uppfattning är det regeringens skyldighet att påtala
brott mot mänskliga rättigheter varhelst de förekommer. Filippinerna
utgör inget undantag. Samtidigt vill utskottet framhålla att den filippinska
regeringen öppet tillstår att brott mot mänskliga rättigheter
förekommer och att ingenting kan rättfärdiga brott mot dessa grundläggande
rättigheter. Regeringen försöker också komma till rätta med
situationen — en ytterst svår uppgift.

Sverige ger bistånd till Filippinerna bl.a. via enskilda organisationer
och i form av tekniskt samarbete via Beredningen för Internationellt
Tekniskt Samarbete, BITS. BITS bidrar bl.a. med att bygga upp den
offentliga förvaltningen och ge stöd till den administrativa infrastrukturen
i Filippinerna i syfte att stärka demokratin och skyddet för de
mänskliga rättigheterna.

Den filippinska regeringen har klart uttalat sin vilja att komma till
rätta med den otillfredsställande situationen i landet. Det är mot denna
bakgrund utskottets uppfattning att Sverige bäst kan främja respekten
för mänskliga rättigheter i Filippinerna genom att stödja de organisationer
och institutioner som är aktiva på detta område, bl.a. via
bistånd. Därtill skall naturligtvis alla kränkningar av mänskliga rättigheter
som sker påtalas dels i MR-kommissionen, dels bilateralt med
det berörda landet. Filippinerna utgör här inget undantag. Däremot
finner inte utskottet det verkningsfullt att driva frågan om en rapportör
i MR-kommissionen eller att detta skulle vara bästa vägen att
främja de mänskliga rättigheterna i Filippinerna. Som utskottet redan
tidigare i detta betänknade påpekat, är det mycket svårt att driva frågan
om nya rapportörer för enskilda länder. I stället kan de rapportörer
som granskar särskilda kränkningar mot mänskliga rättigheter, s.k.
teman, särskilt ta upp kränkningar som begås av ett enskilt land t.ex.
Filippinerna.

Yrkandena 1 och 2 i motion U546 avstyrks därmed.

17. Mänskliga rättigheter i Indonesien

Utskottet har under en lång följd av år behandlat mänskliga rättigheter
i Indonesien, i synnerhet vad avser Östra Timors rätt till självbestämmande
(senast 1987/88:14).

Den svenska regeringen har tagit avstånd från Indonesiens invasion
och annektering av Östra Timor som ägde rum år 1975. Denna åsikt
har under årens lopp redovisats offentligt upprepade gånger.

1989/90: UU5

Det är samtidigt uppenbart att Östra Timor under de 14 år som
förflutit efter invasionen successivt blivit allt fastare inlemmat i Indonesien.
Detta har föranlett allt fler länder i världen att konstatera att
Indonesien har överhöghet över Östra Timor.

Östra Timor är fortfarande ett i hög grad avskärmat område, vilket
gör att det alltjämt är svårt att fa fram allsidiga och objektiva upplysningar
om situationen på ön. Utländska journalister och delegationer
av olika slag har besökt Östra Timor, men deras rörelsefrihet har varit
kringskuren. En viss motståndskamp, ledd av Fretilin, torde förekomma,
men den är av allt att döma av begränsad omfattning.

FNs generalsekreterare har sedan 1982 generalförsamlingens uppdrag
att genom konsultationer med alla berörda parter söka nå en
lösning på den otillfredsställande situationen. Dessa konsultationer har
hittills inte fatt något genombrott. Den forna kolonialmakten Portugal
deltar i konsultationerna och har i New York direkta kontakter med
Indonesien i frågan. Portugal anser sig fortfarande ha ett administrativt
ansvar för Östra Timor och kräver att områdets befolkning i någon
form skall få avgöra sin egen framtid. I den gällande portugisiska
grundlagen från år 1974 föreskrivs bl.a. att Portugal skall verka för
självbestämmande för Östra Timor. Sedan 1987 planeras ett besök av
en portugisisk parlamentsdelegation i Östra Timor, men ett sådant
torde endast komma till stånd om delegationen garanteras frihet att
resa runt i olika delar av området. Indonesien och Portugal har i
princip överenskommit att besöket skall bli av.

Östra Timor-frågan har sedan 1982 inte förekommit på generalförsamlingens
dagordning, bl.a. i väntan på att generalsekreterarens konsultationer
skall ge något resultat.

Vad gäller Irian Jaya (tidigare Väst-Papua) antog generalförsamlingen
år 1969 en resolution rörande Väst-Papuas införlivande med Indonesien.
Sverige röstade för resolutionen. Resolutionen rör tillämpningen
av 1962 års överenskommelse mellan Indonesien och den tidigare
kolonialmakten Nederländerna om Västra Nya Guinea (Väst-Papua).

Efter FN-ledda förhandlingar hade år 1962 överenskommits att
Indonesien skulle överta administrationen över den holländska kolonin
för att senast 1969 hålla folkomröstning om områdets fortsatta
status. Självbestämmandet genomfördes på indonesiskt vis med tillsatta
konsultativa församlingar uppgående till sammanlagt 1025 personer.
Församlingarna röstade enhälligt för att Väst-Papua skulle fortsätta att
ingå i Indonesien. Den representant som FN tillsatt för att följa
självbestämmanderättsakten konstaterade i sin rapport att en sådan ägt
rum i enlighet med indonesisk praxis samt med de begränsningar som
följt av territoriets geografiska karakteristika och den allmänna politiska
situationen i området.

Situationen för mänskliga rättigheter i Indonesien är inte tillfredsställande.
Ett undantag är religionsfriheten med förhållandevis stor
tolerans. Dödsstraff används. Tortyr och misshandel av fångar förekommer,
människor försvinner, rättssäkerheten är liten, domstolarna
är inte fria utan korrumperade etc. Situationen bedöms vara sämst i
Östra Timor och på Irian Jaya.

1989/90: UU5

Organisationer som bevakar och försvarar mänskliga rättigheter
tillåts. ICRC får fritt verka i Östra Timor. Sedan 1 januari 1989
behöver utlänningar inte tillstånd för att besöka Östra Timor. Besökstillstånd
krävs däremot för utlänningar på Irian Jaya. ICRC har dock
insyn även där. Amnesty International konstaterade i sin rapport för
1989 att de begränsade möjligheterna att resa till och från Östra Timor
samt myndigheternas övervakning av post och telefon gjorde det omöjligt
att bedöma situationen för de mänskliga rättigheterna i landet.
Inga uppgifter har t.ex. erhållits från myndigheterna avseende hundratals
människor från Östra Timor som ofrivilligt försvunnit under
tidigare år. Vissa politiska fångar frigavs emellertid under 1987 och
1988.

FNs underkommission för förhindrande av diskriminering och
skydd av minoriteter antog vid sitt möte i augusti 1989 en resolution
om Östra Timor. I resolutionen anmodas bl.a. den indonesiska regeringen
att tillåta besök på Östra Timor av MR-organisationer. Vidare
rekommenderar underkommissionen att MR-kommissionen vid sitt
nästa möte tar upp och diskuterar situationen på Östra Timor.

Utskottet

Den svenska inställningen till den otillfredsställande situationen på
Östra Timor är välkänd för den indonesiska regeringen. Vår uppfattning
har under årens lopp redovisats upprepade gånger.

Det är åter utskottets förhoppning att konsultationerna i FNs generalsekreterares
regi skall leda till en lösning som går den timoresiska
befolkningens legitima önskemål till mötes.

Vad gäller Irian Jaya får utskottet konstatera att Sverige accepterade
Väst-Papuas införlivande i Indonesien genom ett antagande av resolution
2504 (XXIV) år 1969.

Frågan om direkt stöd till Fretilin och OPM har, vad avser den
förstnämnda befrielserörelsen, tidigare behandlats av utskottet. Utskottet
konstaterade då (UU 1987/88:20 s.86) att direkta bidrag till befrielserörelser
enligt svensk praxis endast bör utgå om FNs generalförsamling
i en resolution med svensk anslutning uttalat sig till förmån för ett
sådant stöd. Detta är inte fallet vare sig med Fretilin eller OPM.

Därmed avstyrks yrkandena 3, 4 och 5 i motion U501, yrkande 3 i
motion U553 får anses besvarat.

De brott som begås mot mänskliga rättigheter i Östra Timor, på Irian
Jaya och i Indonesien måste fördömas. Det är utskottets övertygelse att
regeringen även framgent såväl inom ramen för FN som bilateralt
kommer att arbeta för att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras
i Indonesien såväl som i andra länder där dessa rättigheter
förnekas.

Vad gäller yrkandet i motion U501 om att Sverige skall lämna
samarbetsorganet Intergovernmental group on Indonesia (IGGI) får
utskottet liksom tidigare år framföra följande: Sverige deltar i likhet

1989/90: UU5

med flertalet andra OECD-länder, bl.a. Norge, Danmark och Finland,
sedan 1980 som observatör vid IGGIs årliga möten. Syftet med observatörskapet
är att erhålla allmän ekonomisk, handelspolitisk och kommersiell
information om Indonesien. Så länge regeringen och det
svenska näringslivet bedömer att det svenska observatörskapet har ett
informationsvärde, ser utskottet ingen anledning att förorda att detta
upphör.

Yrkande 2 i motion U501 avstyrks därmed.

Via bl.a. fackliga organisationer har svenskt bistånd uppgående till
drygt 100 000 kr. under 1988/89 givits till Indonesien. Katastrofbistånd
via Internationella röda korset har tidigare gått till befolkningen i
Ostra Timor.

Utskottet anser att såväl katastrofbistånd som bistånd till demokratisk
uppbyggnad och stöd till mänskliga rättigheter har en plats att
fylla även i framtiden. Vad gäller vapenleveranser till Indonesien vilket
tas upp i motion U501 får utskottet konstatera att den utförsel av
krigsmateriel som äger rum till Indonesien endast gäller reservdelar
och liknande utrustning som uppfyller kraven i de riktlinjer som
gäller för krigsmaterielexporten.

Härmed avstyrks yrkande 1 i motion U501 och yrkande 2 i motion
U553.

Världsbanken finansierar ett barnbegränsningsprojekt i Indonesien
som administreras av den indonesiska staten. Även andra FN-organ,
t.ex FNs befolkningsfond UNFPA, driver barnbegränsningsprogram
som genomförs i samarbete med den indonesiska staten. Enligt vad
utskottet erfar fungerar programmen som helhet väl och bygger på
frivillighet. Vad gäller barnbegränsningprojekt i Östra Timor utgår
utskottet från att de genomförs i enlighet med de etiska riktlinjer som
gäller för FNs arbete på detta område. Som framgår av bakgrunden
ovan har MR-kommissionens underkommission i en resolution vid
årets möte framfört en begäran till indonesiska staten att den måtte
tillåta representanter från MR-organisationer att besöka Östra Timor.
Utskottet utgår ifrån att den svenska regeringen även i fortsättningen
kommer att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Indonesien
och i Östra Timor.

Härmed torde yrkande 4 i motion U553 anses besvarat. Yrkande 5 i
motion U553 avstyrks.

1989/90: UU5

18. Mänskliga rättigheter i Tibet

1989/90: UU5

Bakgrund

I motion U552 yrkas stöd till den fredsplan i fem punkter för Tibet
som Dalai Lama framlagt och som bl.a. går ut på att Tibet förklaras
som fredszon, att kinesiska trupper dras tillbaka, att invandringen av
kineser avbryts, att tibetanernas mänskliga rättigheter respekteras, att
Tibets ekologi och kultur återuppbyggs samt att en dialog inleds med
Kina.

Amnesty International erhöll under 1988 ständiga rapporter om
tortyr av fångar i Tibet. Flera hundra människor greps efter gatuprotester
i Tibet, vissa släpptes men många hålls fängslade, de flesta utan
rättegång och utan kontakt med anhöriga eller advokat. Enligt uppgifter
till Amnesty International skall fredliga demonstranter ha skjutits
av polis.

MR-kommissionens underkommission beslöt vid sitt möte 1989 att
föreslå att MR-kommissionen 1990 skall behandla kränkningar av
mänskliga rättigheter i Kina. Vid årets möte inom MR-kommissionen
diskuterades situationen i Tibet i samband med behandlingen av
folkens rätt till självbestämmande och under debatten om religiös
ofördragsamhet.

Den svenska regeringen har aldrig ifrågasatt Kinas suveränitet över
Tibet. Tibet åtnjuter viss självstyrelse som s.k. autonom region inom
Kina.

Utskottet

Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att nationella minoriteters
mänskliga rättigheter och kulturella värden respekteras. Till de mänskliga
rättigheterna hör rätten att genom fredliga demonstrationer fritt
uttrycka sin åsikt. Det kan aldrig vara acceptabelt att möta sådana
demonstrationer med våld eller undantagslagar såsom har skett i Tibet.

Den kinesiska regeringen har sedan flera år uttalat en vilja att
korrigera följderna av den politik som fördes under 1960- och 1970-talen,
t.ex. i Tibet. De senaste årens händelser när fredliga demonstranter
fängslats, misshandlats och dödats och när undantagslagar införts inger
dock stor oro.

Detta är emellertid en fråga som måste lösas genom en dialog och
genom att undvika våld. Det är att välkomna att Dalai Lama uttryckligen
tagit avstånd från allt bruk av våld.

Utskottet utgår från att regeringen även framgent med kinesiska
företrädare tar upp situationen för de mänskliga rättigheterna i Tibet.

Därmed torde motion U552 få anses besvarad.

19.Självbestämmande för Västra Sahara

1989/90: UU5

När Spanien år 1976, enligt en tidigare gjord utlästelse, dragit sig
tillbaka från kolonin Spanska Sahara, annekterades området av Marocko
och Mauretanien. Samtidigt utropade den sedan några år verksamma
motståndsrörelsen Polisario landets självständighet under namnet
Demokratiska sahariska arabrepubliken (RASD). Ett gerillakrig, som
med större och mindre intensitet pågått sedan dess, inleddes. På ena
sidan står Polisario — stött av Algeriet — och på den andra Marocko
— sedan Mauretanien år 1979 ingått separatfred med Polisario och
dragit sig ur sin del av området.

Enligt den uppgörelse som träffades mellan Spanien, Marocko och
Mauretanien år 1975 skulle den sahariska befolkningen ges viss rätt till
självbestämmande genom en icke folkvald nationalförsamling. Det
närmare ansvaret för områdets avkolonisering överlät Spanien på FN.

FNs generalsekreterare har sedan 1985 tillsammans med OAUs
ordförande bedrivit ett medlingsarbete mellan parterna i syfte att
uppnå ett vapenstillestånd i konflikten och en överenskommelse om
formerna för en folkomröstning. En gemensam fredsplan framlades
sommaren 1988 och accepterades i princip av parterna. Till de alltjämt
utestående frågorna hör bl.a. omfattningen av den marockanska truppreduceringen,
modaliteterna för eld-upphör samt den marockanska
administrationens roll under folkomröstningen, m.m. 1 oktober utsåg
generalsekreteraren Hector Gros Espiel från Uruguay till sin särskilde
representant i Västra Sahara-frågan. 1 juli 1989 beslöt generalsekreteraren
och OAUs ordförande att sätta upp en teknisk kommission för att
med parterna ytterligare klarlägga villkoren och tillvägagångssättet
avseende nyssnämnda fredsplan.

Den saudiske kungen Fahd tog våren 1987 initiativet till en försoning
mellan Marocko och Algeriet, vilket ledde till ett möte mellan de
tre statscheferna i början av maj samma år. Mötet blev inledningen till
en process som ledde till att Marocko och Algeriet i maj 1988
återupptog diplomatiska förbindelser. I januari 1989 hölls också för
första gången direkta samtal mellan Kung Hassan av Marocko och
representanter för Polisarios ledning. Något ytterligare möte har dock
inte ägt rum därefter.

Vid 1989 års generalförsamling antogs enhälligt en resolution som
stöder generalsekreterarens och OAUs fortsatta ansträngningar att uppnå
fred och en överenskommelse om formerna för en folkomröstning i
Västra Sahara. 1 resolutionen ombeds Marocko och Polisario att samarbeta
med OAU och FN samt fortsätta sin dialog med syfte att uppnå
fred, stabilitet och säkerhet i regionen.

Aven under MR-kommissionens möte 1989 antogs en resolution
som anmodar de två parterna i konflikten att snarast uppta direkta
förhandlingar om vapenstillestånd för att kunna genomföra folkomröstning
om självbestämmande för Västra Saharas folk under överinseende
av OAU och FN.

Utskottet

1989/90: UU5

Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om Västra
Sahara. Utskottet har därvid fastslagit att frågan är ett oavslutat kolonialt
problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med
befolkningens fritt uttalade önskemål.

Sverige stöder tanken på en internationellt övervakad folkomröstning
i Västra Sahara. Vi har röstat för detta under de år ärendet har
behandlats av FNs generalförsamling.

Utskottet får konstatera att framsteg gjorts i denna fråga under det
senaste året. Samtidigt får utskottet beklaga att arbetet går långsamt,
något som inte gagnar det västsahariska folkets legitima rätt till genuint
självbestämmande. Den fredsplan som FN och OAU lade fram den 30
augusti 1988 har i princip accepterats av både Marocko och Polisario.
Planen förutsätter en folkomröstning i FNs och OAUs regi om territoriets
framtida status. Besvärliga förhandlingar återstår emellertid. Det
är utskottets uppfattning att alla parter nu bär ett stort ansvar för att ta
till vara de möjligheter till fred och självbestämmande för det västsahariska
folket som nu bjuds.

Som utrikesministern framförde i riksdagen i maj 1989 ger regeringen
sitt fulla stöd till FNs generalsekreterare och dennes särskilde
representant i deras medlingssträvanden. Den svenska regeringen har
också haft direkt kontakt med parterna. Utskottet utgår från att detta
stöd kommer att fortgå.

Därmed torde yrkande 9 i motion U505 få anses besvarat.

20. Mänskliga rättigheter i Somalia

Somalia tillhör de länder som vid årets möte med MR-kommissionen
behandlades konfidentiellt i enlighet med ECOSOC-resolution 1503
från år 1970. Kommissionen granskar där länder som enligt inkomna
klagomål från organisationer och enskilda länder företer ett sammanhängande
mönster av allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Aven vid sitt nästa möte kommer kommissionen att behandla Somalia
konfidentiellt.

Somalia har har inte anslutit sig till 1966 års konventionen om de
mänskliga rättigheterna eller till 1984 års tortyrkonvention.

Enligt Amnesty International som besökte Somalia under 1989
behövs grundläggande legala och institutionella reformer i landet för
att de mänskliga rättigheterna skall kunna respekteras. Ändrade regler
för säkerhetsstyrkornas uppträdande behövs även. I dag förekommer
av statsmakten sanktionerade godtyckliga frihetsberövanden, politiska
mord och avrättningar utan föregående rättsligt förfarande. Vissa positiva
steg kunde förmärkas under början av innevarande år. I början av
året utfärdade presidenten t.ex. en allmän amnesti för politiska fångar.
Yttrande- och föreningsfriheten utvidgades också något. Dessa positiva
tecken förbyttes dock snabbt till det motsatta i och med att personer
som kritiserade regeringen massarresterades. Många av de arresterade
avrättades därefter utan rättegång av den somaliska armén.

Somalia är ett av de länder som inte samarbetat med den särskilde
rapportör för summariska eller godtyckliga avrättningar som tillsatts av
MR-kommissionen.

Utskottet

Somalia blev under årets möte med MR-kommissionen föremål för
behandling enligt den konfidentiella s.k. 1503-proceduren. Sverige
deltog därvid aktivt. Den svenska delegationen tog även upp situationen
i Somalia under en dagordningspunkt som behandlar förhållandet
i enskilda länder. Sverige noterade den somaliska regeringens löfte att
rätta till situationen.

Det är utskottets förvissning att den svenska regeringen även i
framtiden såväl inom MR-kommissionen som bilateralt kommer att
följa hur mänskliga rättigheter respekteras i Somalia.

Härmed får yrkande 1 i motion U515 anses besvarat.

Sverige gav under budgetåret 1988/89 sammanlagt ca 13,5 milj.kr. i
bistånd till Somalia. Härav gick 2 milj.kr. till livsmedelsbistånd och 1
miljon till katastrofbistånd. Utskottet utgår från att den generella
svenska beredvilligheten att bistå vid katastrofer även i fortsättningen
bör komma Somalia till del.

Därmed torde yrkande 2 i motion U515 anses besvarat.

21. iMänskliga rättigheter i El Salvador

I motion U544 yrkas att riksdagen skall uttala sitt stöd till det arbete
för demokrati och nationellt oberoende som utförs av de två oppositionsorganisationerna
i El Salvador FDR (Demokratiska Revolutionära
Fronten) och FMLN (Fronten Farabundo Mari för Nationell Befrielse).

De många årens interna stridigheter i El Salvador har inneburit att
allvarliga brott mot mänskliga rättigheter har begåtts och fortsätter att
begås. Amnesty International väcker i sin årsrapport för 1989 allvarlig
kritik mot tortyr, ofrivilliga försvinnanden, politiskt motiverade mord
etc. El Salvador är ett av de få länder för vilka en särskild rapportör
tillsatts för att granska de brott mot mänskliga rättigheter som begås i
landet i fråga.

Vid årets möte med MR-kommissionen uttalade den särskilde rapportören
stor oro över utvecklingen i El Salvador. De ekonomiska,
sociala och kulturella mänskliga rättigheterna försämras alltmer för
huvuddelen av landets befolkning, främst på grund av inbördeskriget
och våldet i landet. Rapportören gör även FMLN ansvarig för denna
försämrade situation. Enligt representanten synes regeringen i El Salvador
utöva allt mindre kontroll över olika delar av statsförvaltningen,
trots en uttalad vilja att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna
i landet. I den resolution som antogs vid kommissionens möte
förlängdes representantens mandat.

1989/90: UU5

Den salvadorianska regeringen och FMLN uppmanas vidta åtgärder
för att bättre skydda rätten till liv. En dialog mellan de politiska
krafterna i landet uppmuntras.

Resolutionsutkastet utarbetades av latinamerikanska stater, vilket
innebar att den enligt bl.a.svensk uppfattning inte återgav den allvarliga
situationen för mänskliga rättigheter i El Salvador. Sverige kritiserade
vid mötet El Salvador för bl.a. dödsskvadronerna, förekomsten av
summariska eller godtyckliga avrättningar, ofrivilliga försvinnanden
samt att de som begår dessa brott mot mänskliga rättigheter inte ställs
inför rätta. Det konstateras att inbördeskriget till del bär skulden för
att befolkningens mänskliga rättigheter inte respekteras. Sverige betonade
behovet av en dialog mellan de stridande parterna som kan leda
fram till val i enlighet med Esquipulas 2-överenskommelsen.

Utskottet

Sedan motion U544 skrevs i januari 1989 har en politisk utveckling
ägt rum i El Salvador som givit anledning till en viss strimma av hopp.

Regeringen under president Cristiani och FMLN bestämde under
sommaren att inleda en dialog för att få ett slut på den väpnade
konflikten och främja demokratiseringen och försoningen i El Salvador.

Vid ett första möte som hölls i Mexico i augusti ingick parterna en
principöverenskommelse om en dialog. Enligt överenskommelsen
skulle parterna träffas var 30:e dag för fortsatta förhandlingar.

Vid det möte som ägde rum i oktober lade FMLN fram en konkret
fredsplan i tre faser med en inledande vapenvila som skall följas av
politiska, rättsliga och militära åtgärder av regeringen. Även den
salvadorianska regeringen lade i oktober fram ett förslag till fredsplan.
Sedan dess har dessvärre våldet åter trappats upp i landet. Efter det att
ett antal attentat mot civila ägt rum avbröt FMLN fredsförhandlingarna
och inledde den 11 november en av de största offensiverna som ägt
rum sedan inbördeskriget började för 10 år sedan. Utskottet får djupt
beklaga att våld återigen härskar i El Salvador. Attentaten mot civila
har fördömts av den svenska regeringen såsom varande kränkningar av
principerna för de mänskliga rättigheterna.

Det är utskottets förhoppning att den dialog som inletts trots det
inträffade kommer att kunna återupptas och att den skall leda till att
de mänskliga rättigheterna börjar respekteras i El Salvador såväl av
regeringen som av gerillan. En fredlig utveckling i landet är en
grundförutsättning för att så skall ske. Den svenska regeringen har gett
sitt uttryckliga stöd för Esquipulas-överenskommelsen.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att bevaka hur mänskliga
rättigheter respekteras i El Salvador. Det humanitära bistånd som
Sverige ger till Latinamerika utgörs till stor del av insatser för att
främja mänskliga rättigheter och bistå politiskt förföljda. Biståndet är
därvid också ett sätt att bidra till arbetet på en demokratisk utveckling
i Centralamerika.

1989/90: UU5

Med det ovan anförda avstyrks motion U544.

1989/90: UU5

23. Mänskliga rättigheter i Guatemala

Mänskliga rättigheter förtrycks i Guatemala. I Amnesty Internationals
årsrapport utpekas Guatemala för mord på oppositionella som utförs
av säkerhetsstyrkorna och s.k. dödsskvadroner, tortyr, förföljelse av
MR-försvarare, ofrivilliga försvinnanden och och summariska och godtyckliga
avrättningar. Vid MR-kommissionens möte kritiserades även
Guatemala för att inte samarbeta med den särskilde rapportör som
tillsatts för att undersöka upprepade fall av summariska och godtyckliga
avrättningar. Guatemala tillhörde tidigare de länder för vilka en
särskild representant utsetts för att bevaka hur landet respekterar de
mänskliga rättigheterna. Efter att Guatemalas regering engagerat sig i
arbetet på att förbättra situationen i landet drogs denna särskilde
representant tillbaka, och Guatemala fick bli mottagare av rådgivning
och bistånd från FN för att förbättra respekten för de mänskliga
rättigheterna i landet.

Sverige kritiserade beslutet att ersätta den särskilde rapportören med
enbart biståndsrådgivning till Guatemala eftersom situationen i landet
fortfarande är så allvarlig att en internationell övervakning behövs.

Utskottet

Oavsett vilket land det gäller är det enligt utskottets uppfattning
angeläget att vid alla tillfällen påtala brott mot de mänskliga rättigheterna.

Även sedan den nuvarande regimen i Guatemala kom till makten
1986 har mänskliga rättigheter kränkts. Enligt Amnesty Internationals
årsrapport har situationen försämrats under 1989. Det är därför viktigt
att fortsätta att nära granska hur den guatemalanska regeringen uppfyller
de åtaganden som hör samman med att landet erhåller rådgivning
och bistånd för att skydda de mänskliga rättigheterna i landet. Det
faktum att landet inte längre har en särskild rapportör skall inte tas
som intäkt för att landet i högre grad respekterar sin befolknings
mänskliga rättigheter.

Rent principiellt är det enligt utskottets uppfattning viktigt att
övervaka de länder som får bistånd i lika hög grad som de länder som
får en särskild "övervaknings"-rapportör.

Det kan annars lätt uppkomma en situation varvid länder som
accepterar att ta emot bistånd för att förbättra sitt skydd för mänskliga
rättigheter därigenom anser att de "sluppit undan" och inte längre
behöver stå till svars inför MR-kommissionen.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att följa utvecklingen i
Guatemala vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.

Härmed får motion U516 anses vara besvarad.

4 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 5

23. Mänskliga rättigheter i Chile

Chile tillhör de länder för vilka MR-kommissionen tillsatt en särskild
rapportör som skall övervaka utvecklingen i landet vad gäller respekten
för mänskliga rättigheter. Vid årets möte med MR-kommissionen
förlängdes rapportörens mandat. 1 den rapport som presenterades för
MR-kommissionen rekommenderade den särskilde rapportören Chiles
regering att öka ansträngningarna att bringa klarhet i ett antal fall av
politiskt betingade mord. Rapportören tog även upp behovet av skydd
av fängslade personer mot övergrepp. Rapportören påtalade att fall av
tortyr fortfarande tycks förekomma. Andra brott mot mänskliga rättigheter
i Chile som påtalades såväl av rapportören som i Amnestys
årsrapport för 1989 är ofrivilliga försvinnanden och illegala rättsliga
åtgärder mot journalister.

I den resolution som antogs vid MR-kommissionens möte konstateras
att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna fortfarande
förekommer i landet och att de rättsliga och institutionella förhållanden
som medger allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förblivit
intakta trots de viktiga positiva förändringar som skett i Chile under
det senaste året. I resolutionen välkomnas att Chiles regering respekterat
utgången av folkomröstningen i oktober 1988. Regeringen uppmanas
verka för att en pluralistisk demokrati snarast återupprättas i
landet och att mänskliga rättigheter inte längre kränks. MR-kommissionen
framhåller att den chilenska regeringen bör reformera de
politiska institutioner som möjliggör MR-brott, tillåta utredning av
anklagelser om MR-brott, garantera rättsväsendets oberoende samt
återupprätta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna inkl.
fackliga rättigheter.

Sverige kritiserade Chile vid MR-kommissionens möte och stod som
medförslagsställare till den resolution som förlängde mandatet för den
särskilde rapportören.

Utskottet

Sverige tillhör de länder som mest kritiskt granskat utvecklingen i
Chile sedan den demokratiskt valda regeringens fall 1973. Såväl regeringen
som de politiska partierna som är företrädda i riksdagen har
genom kontakter med den demokratiska oppositionen i landet givit
och fortsätter att ge sitt stöd till kampen för demokrati och mänskliga
rättigheter i Chile.

Utskottet får med glädje konstatera att utvecklingen i Chile i dag i
många stycken är hoppingivande. Den samlade oppositionen har på ett
konstruktivt sätt lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att driva
på den demokratiska processen och nominera en gemensam presidentkandidat
till de allmänna val till presidentposten och till parlamentet
som skall äga rum den 14 december 1989.

Utskottet välkomnar denna utveckling i demokratisk riktning i
Chile.

1989/90: UU5

Oppositionen har redan tillsammans med en rad skilda MR-organisationer
utarbetat sitt regeringsprogram för skyddet av de mänskliga
rättigheterna.

Sverige har alltsedan militärkuppen 1973 stött de krafter som har
arbetat för att återupprätta demokratin i Chile. Den svenska regeringen
har vid upprepade tillfallen under årens lopp med kraft påtalat och
fördömt Pinochet-regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Sverige
har i FN och i andra multilaterala fora verkat för att det
internationella samfundet skall uppmärksamma och ta avstånd från
den nuvarande diktaturens alla brott mot folkrätten och de mänskliga
rättigheterna. Det är utskottets övertygelse att regeringen på alla vis
kommer att söka bistå en ny demokratiskt vald regering i Chile. Enligt
vad utskottet erfar förs redan en dialog med den chilenska oppositionen
om det framtida biståndet till Chile inkl. stöd till flyktingar som
har återvänt till hemlandet.

I motion U543 yrkas att svenskt bistånd skall gå till slumsanering.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet det inte
lämpligt att redan nu, före valet i december, slå fest vilken typ av
bistånd som kan bli aktuellt eller till vilka sektorer som detta kan
komma att gå.

Härmed torde yrkandena 7 och 8 i motion U543 anses besvarade.
Yrkande 9 i samma motion avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fullföljande av regelsystemet för mänskliga rättigheter att

riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1988/89:U541 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet att

riksdagen förklarar yrkandena 3, 4 och 5 i motion
1989/90:U541 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande intensifierat svenskt agerande för att stärka respekten
för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1988/89:U521 besvarat
med vad utskottet anfört,

4. beträffande ökade resurser för FNs centrum för mänskliga
rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1988/89:U521 och
yrkande 6 i motion 1988/89:U541 besvarade med vad utskottet
anfört,

5. beträffande FN-universitet för mänskliga rättigheter
att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1988/89:U505,

6. beträffande FN-kommissane för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1988/89:U505 besvarat
med vad utskottet anfört.

1989/90:UU5

7. beträffande regionala MR-domstolar

att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1988/89:U543,

8. beträffande initiativ för MR-krav vid skuldförhandlingar
att riksdagen avslår yrkande 11 i motion 1988/89:(J543,

9. beträffande begränsning av vetorätten i säkerhetsrådet
att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1988/89:U543,

10. beträffande revidering av internationella domstolens stadga
att riksdagen avslår yrkande 13 i motion 1988/89:11543,

11. beträffande övervakningen av Helsingforsdokumentets efterlevnad att

riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1988/89-.U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

12. beträffande folkrättens ställning

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1988/89:U505,

13. beträffande UD-avdelning för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1988/89-.U543 besvarat
med vad utskottet anfört,

14. beträffande ratificering av FNs barnkonvention

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1988/89:U542
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande barn i krig

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 3 i motion
1988/89:U542, ifrågavarande del av yrkande 3 i motion
1988/89:U543 samt yrkande 6 i motion 1988/89:U547 besvarade
med vad utskottet anfört,

16. beträffande regionala institut för barns rättigheter

att riksdagen avslår yrkande 15 i motion 1988/89:U505 och
yrkande 4 i motion 1988/89:U543,

17. beträffande exploatering av barn

att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1988/89:U505, motion
1988/89:U512 och ifrågavarande del av yrkande 3 i motion
U543 besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande avskaffande av dödsstraff

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1988/89:0505 besvarat
med vad utskottet anfört,

19. beträffande handikappades rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1988/89:U505 besvarat
med vad utskottet anfört,

20. beträffande ofrivilliga försvinnanden

att riksdagen avslår yrkande 14 i motion 1988/89:U543,

21. beträffande skydd av försvarare av mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 5 i motion
1988/89:U543 besvarade med vad utskottet anfört,

22. beträffande internationell kontroll av fängelser

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U521 besvarat
med vad utskottet anfört,

23. beträffande förbud mot plastkulor

att riksdagen avslår yrkande 13 i motion 1988/89:U505 och
yrkande 3 i motion 1988/89:11545,

1989/90: UU5

24. beträffande mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

att riksdagen med avslag på motion I988/89:U510 förklarar
yrkande 7 i motion 1988/89:U505 och motion 1988/89:U551
besvarade med vad utskottet anfört,

25. beträffande mänskliga rättigheter i Rumänien

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U505, yrkande
3 i motion 1988/89:U521 och ifrågavarande del av yrkande 7
i motion 1988/89:U541 besvarade med vad utskottet anfört,

26. beträffande mänskliga rättigheter i Albanien

att riksdagen förklarar motion 1988/89:U549 besvarad med vad
utskottet anfört,

27. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:U504, yrkande 1 i
motion 1988/89:U514 och yrkande 4 i motion 1988/89:U534
förklarar yrkandena 2 och 4 i motion 1988/89:U514 besvarade
med vad utskottet anfört,

28. beträffande hjälp till den fria fackföreningsrörelsen i
Turkiet

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1988/89:U514 besvarat
med vad utskottet anfört,

29. beträffande stöd till del kurdiska folket

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1988/89:U505, yrkandena
1 och 3 i motion 1988/89:U524, yrkandena 1, 2 och 4 i
motion 1988/89:U534, ifrågavarande del av yrkande 7 i motion
1988/89:U541 och yrkande 1 i motion 1988/89:U550 besvarade
med vad utskottet anfört,

30. beträffande humanitärt bistånd till kurdiska flyktingar i
Turkiet

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1988/89:U524, yrkande
3 i motion 1988/89:U534 och yrkande 2 i motion
1988/89:U550 besvarade med vad utskottet anfört,

31. beträffande mänskliga rättigheter i Iran

att riksdagen med avslag på yrkande 3 i motion 1988/89:U502
förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1988/89:U502, motion
1988/89:U526 och ifrågavarande del av yrkande 7 i motion
1988/89:LJ541 besvarade med vad utskottet anfört,

32. beträffande mänskliga rättigheter i Filippinerna

att riksdagen avslår yrkandena 1 och 2 i motion 1988/89:U546,

33. beträffande stöd för mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen med avslag på yrkandena 3, 4 och 5 i motion
1988/89:U501 förklarar yrkande 3 i motion 1988/89:U553 besvarat
med vad utskottet anfört,

34. beträffande krav på Sveriges utträde ur ICGl

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1988/89:U501,

35. beträffande bistånd och vapenleveranser till Indonesien

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1988/89;U501 och yrkande
2 i motion 1988/89:U553,

1989/90: UU5

36. beträffande oberoende observatörers tillträde till Östra Timor att

riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U553 besvarat
med vad utskottet anfört,

37. beträffande Världsbankens inblandning i barnbegränsning i
Östra Timor

att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1988/89:U553,

38. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen förklarar motion 1988/89:U552 besvarad med vad
utskottet anfört,

39. beträffande självbestämmande för Västra Sahara

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1988/89:U505 besvarat
med vad utskottet anfört,

40. beträffande särskild undersökning av situationen i Somalia
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion U515 besvarat med
vad utskottet anfört,

41. beträffande ökat katastrofbistånd till Somalia

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1988/89:U515 besvarat
med vad utskottet anfört,

42. beträffande mänskliga rättigheter i El Salvador
att riksdagen avslår motion 1988/89:U544,

43. beträffande mänskliga rättigheter i Guatemala

att riksdagen förklarar motion 1988/89:U516 besvarad med vad
utskottet anfört,

44. beträffande mänskliga rättigheter i Chile

att riksdagen med avslag på yrkande 9 i motion 1988/89:U543
förklarar yrkandena 7 och 8 i motion 1988/89:U543 besvarade
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 16 november 1989
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s),
Sture Ericson (s), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Nils T
Svensson (s), Inger Koch (m), Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink
(vpk), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),
Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Maria Leissner (fp) och Håkan
Holmberg (fp).

1989/90: UU5

Reservationer

1989/90: UU 5

1. FN-universitet för mänskliga rättigheter (mom. 5)

Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Vad
gäller" och slutar med "i motion U505" bort ha följande lydelse:

Vad gäller frågan om ett FN-universitet för demokrati och mänskliga
rättigheter instämmer utskottet i vad som anförs i motion U505.
Sverige bör således tillsammans med övriga nordiska länder ta initiativ
till en sådan institution. Syftet med universitetet skulle vara att sprida
kunskap om hur de demokratiska organen kan byggas upp, hur fria
val kan genomföras och hur skyddet för de mänskliga rättigheterna
kan stärkas. Det skulle därmed ligga väl i linje med strävandena inom
FN att biståndsvägen främja en utveckling av respekten för de mänskliga
rättigheterna.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion U505
yrkande 10.

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande FN-universitet för mänskliga rättigheter
att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1988/89:U505
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Regionala MR-domstolar (mom. 7)

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Denna
uppfattning" och slutar med "yrkande 10 i motion U543" bort ha
följande lydelse:

Denna uppfattning att etablerande av regionala organ ankommer på
regionerna själva hindrar inte, enligt utskottets uppfattning, oss i
Europa från att informera om hur det europeiska systemet för skyddet
av mänskliga rättigheter fungerar inkl. den europeiska domstolen.
Regeringen bör verka för att en del av den informationskampanj som
skall genomföras av FN:s MR-center ägnas åt önskvärdheten av att
regionala MR-domstolar etableras i Asien och Afrika.

Härmed tillstyrker utskottet yrkande 10 i motion U543.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande regionala MR-domstolar
att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1988/89:U543
som mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Initiativ för MR-krav vid skuldförhandlingar
(mom. 8)

Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Som
utskottet tidigare" och på s. 18 slutar med "yrkande 11 i motion
U543" bort ha följande lydelse:

Utskottet förutsätter att regeringen kommer att fortsätta sina ansträngningar
på att förmå Världsbanken att ta sitt sociala ansvar och
aktualiserar frågan om att MR-krav bör ställas vid skuldförhandlingar.
Utskottet konstaterar att det svenska biståndet i vissa fall använts till att
lindra effekterna av strukturanpassningsprogram föranstaltade av
Världsbanken eller IMF.

Härmed tillstyrker utskottet yrkande 11 i motion U543.

dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande initiativ för MR-krav vid skuldförhandlingar
att riksdagen med bifall till yrkande 11 i motion 1988/89:U543
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Institut för barns rättigheter (mom. 16)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c) och Bertil Måbrink (vpk)
anser

dels att utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Ett nordiskt" och
på s. 22 slutar med "motion U543" bort ha följande lydelse:

Utskottet stöder förslaget i motion U505 om ett nordiskt institut för
barns rättigheter. Det skulle verksamt kunna bidra till uppföljningen
av FNs barnkonvention. Institutet bör ha en fristående ställning. Det
skall kunna fungera som ett fakta- och dokumentationscentrum och
ett forum för samtal över gränserna i form av seminarier och kurser.
Därmed skulle de såväl bli en kunskapsbank som en pådrivare i frågor
som rör barns rättigheter.

Utskottet tillstyrker således yrkande 15 i motion U505 och yrkande 4 i
motion U543.

dels att utskottets hemställan i moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande regionala institut för barns rättigheter
att riksdagen med bifall till yrkande 15 i motion 1988/89:U505
och yrkande 4 i motion 1988/89:U543 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Förbud mot plastkulor (mom. 23)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink (vpk) och
Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med
"Utskottet utgår" och slutar med "motion U545" bort ha följande
lydelse:

1989/90: UU5

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett folkrättsligt förbud
av denna typ av ammuntion måste komma tillstånd. Regeringen bör
aktivt verka för att så sker.

Härmed tillstyrker utskottet yrkande 13 i motion U505 och yrkande 3
i motion U545.

dels att utskottets hemställan i moment 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande förbud mot plastkulor
att riksdagen med bifall till yrkande 13 i motion 1988/89:U505
och yrkande 3 i motion U545 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

6. Mänskliga rättigheter i Turkiet (mom. 27)

Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att efter den del av utskottets yttrande som på s. 35 slutar med
"parlamentariska församling" ett stycke av följande lydelse bort ha
införts:

Den svenska regeringen bör, helst i samarbete med andra europeiska
länder, ta sådana initiativ att den turkiska statens förtryck av den
kurdiska folkgruppen i Turkiet kommer att behandlas i Europarådet.

dels att det stycke som på s. 35 börjar med "Med det ovan" och slutar
med "motion U534 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Med det ovan anförda tillstyrker utskottet motion U504, yrkande 1 i
motion U514 samt yrkande 4 i motion U534. Yrkandena 2 och 4 i
motion U514 får anses besvarade med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan i moment 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet
att riksdagen med bifall till motion U504, yrkande 1 i motion
U514 samt yrkande 4 i motion U534 förklarar yrkandena 2 och
4 i motion 1988/89:U514 besvarade med vad utskottet anfört,

7. Mänskliga rättigheter i Iran (mom. 31)

Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "Vad
gäller" och slutar med "U502 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Vad gäller kravet i motion U502 att de ekonomiska förbindelserna
med fran skall upphöra till dess att Iran respekterar de mänskliga
rättigheterna så tolkar utskottet detta som ett krav på att mycket stor
restriktivitet i handelsförbindelserna skall iakttas så länge Iran inte
respekterar de mänskliga rättigheterna.

Härmed tillstyrker utskottet yrkandena 1, 2 och 3 i motion U502,
motion U526 samt den del av yrkande 7 som handlar om Iran i
motion U541.

1989/90: UU5

dels att utskottets hemställan i moment 31 bort ha följande lydelse:

31. beträffande mänskliga rättigheter i Iran

att riksdagen med bifall till yrkandena 1, 2 och 3 i motion
1988/89:U502, motion U526 samt yrkande 7 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Mänskliga rättigheter i Filippinerna (mom. 32)

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Den
filippinska" och slutar med "U546 avstyrks därmed" bort ha följande
lydelse:

Den filippinska regeringen behöver ett kraftfullt internationellt stöd
för att komma till rätta med de otillfredsställande övergreppen i
landet. Sverige bör använda de möjligheter som finns för att ge detta
stöd. Sveriges respresentant i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna
kan ta upp frågan om dessa rättigheter i Filippinerna och
föreslå att en rapportör särskilt granskar kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i detta land.

Utskottet tillstyrker härmed yrkandena 1 och 2 i motion

1988/89:U546.

dels att utskottets hemställan i moment 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande mänskliga rättigheter i Filippinerna

att riksdagen med bifall till yrkandena 1 och 2 i motion
1988/89:U546 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

9. Indonesien, Östra Timor och Väst-Papua (mom.
33, 34 och 35)

Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Den svenska inställningen till den otillfredsställande situationen i
Ostra Timor är välkänd för den indonesiska regeringen. Vår uppfattning
har under årens lopp redovisats upprepade gånger.

Utskottet vill ytterligare slå fast följande:

Den indonesiska regimen mördar inte bara på Östra Timor, där
320 000 timoreser uppges leva inom s.k. strategiska byar enligt amerikansk
Vietnam-taktik. Amnesty-rapporter har också redovisat ett förfirande
förtryck i Indonesien. Den ekonomiska utvecklingen är kopplad
till ett starkt förtryck, där bl.a. s.k. dödsskvadroner kan härja fritt.
Amnesty och andra organisationer både i och utanför landet försöker
väcka omvärldens medvetande om dessa förhållanden.

På Väst-Papua pågår också ett krig som inte får särskild uppmärksamhet
i Sverige, trots att den svenska Indonesien-politiken är ett
direkt stöd till kriget. Där mördas och fängslas människor i stor
omfattning. Motståndsrörelsen OPM uppger att ca 200 000 personer

1989/90:UU5

dödats i kriget som för deras del sker med pilbågar och spjut mot den
moderna indonesiska krigsmaskinens vapen. I ockupationskrigets spår
följer en migration- och raspolitik där urbefolkningen beskrivs som
"primitiva vildar".

Som all imperialistisk krigföring har den till syfte att lägga under sig
marknader och råvaror. Så också i detta fall. Den indonesiska övärlden
och haven däremellan är stora sovande naturresurser. Så har t.ex.
havet mellan Timor och Australien befunnits vara en oerhörd oljereserv,
medan Papua innehåller såväl mineraler som stora regnskogar
som ännu inte exploaterats. Den indonesiska politiken är naturligtvis
att knäcka de folkliga kraven om självbestämmande för att kunna
släppa in indonesiskt och utländskt kapital för exploatering.

Sverige har under lång tid exporterat vapen till Indonesien trots att
detta rimligen enligt svensk lagstiftning inte bort kunna ske. Det bör
observeras att det i detta fall inte främst är fråga om ett enskilt företag
som exporterat i strid med lagen, utan det är svenska regeringar som
tillåtit exporten och dessutom hävdat att det är riktigt att leverera
vapen till Indonesien.

Östra Timor är fortfarande ett oavslutat kolonialt problem. Portugal
har visat intresse för att medverka till att finna lösningar för Östra
Timors del, eftersom avkolonialiseringen fortfarande inte är helt genomförd,
utan avbröts av den indonesiska ockupationen. Därför handlar
Östra Timor-frågan om att den nya regeringen (som utropades av
FRETILIN) tillsammans med den forna kolonialmakten Portugal skall
fa möjlighet att utropa en självständig stat så som skedde i Angola och
Mo9ambique. Enligt utskottet bör regeringen behandla denna fråga
efter samma principer som man behandlat och understött dessa länders
frigörelsekamp och uppbyggnad av de nya staterna. Ekonomiskt
och politiskt stöd för befrielserörelserna FRETILIN och OPM bör
också kunna ges på sätt som givits och ges till bl.a. ANC och PLO.

Detta måste rimligen också innebära
att all vapenexport avbryts,

att inga kommersiella relationer sker med stöd av

biståndspengar,

att Sverige lämnar IGGI,

att Sverige understöder kampen för mänskliga rättigheter
i Indonesien.

En demokratisk utveckling inom Indonesien underlättar självfallet
en lösning av Östra Timor-frågan. Här kan Sverige arbeta på samma
sätt som man gör vad gäller Sydafrika som är krigförande mot de f.d.
portugisiska kolonierna, dvs. stöd till demokratiska rörelser inom och
utom Indonesien.

Utskottet tillstyrker med det anförda yrkandena 1, 2, 3, 4 och 5 i
motion U501 samt yrkandena 2 och 3 i motion U553.

dels att utskottets hemställan i momenten 33, 34 och 35 bort ha
följande lydelse:

1989/90:UU5

33. beträffande stöd för mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen med bifall till yrkandena 3, 4 och 5 i motion
1988/89:U501 och yrkande 3 i motion 1988/89:U553 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. beträffande krav på Sveriges utträde ur IGGI

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1988/89:11501
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

35. beträffande bistånd och vapenleveranser till Indonesien

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1988/89:U501
och yrkande 2 i motion 1988/89:11553 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Mänskliga rättigheter i El Salvador (mom. 42)

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Det är
utskottets" och slutar med "Esquipulas-överenskommelsen" bort ha
följande lydelse:

Det är utskottets förhoppning att den dialog som inletts trots det
inträffade kommer att fortsätta och att den skall leda till att de
mänskliga rättigheterna börjar respekteras i El Salvador. En fredlig
utveckling i landet är en grundförutsättning för att så skall ske. Den
svenska regeringen har gett sitt uttryckliga stöd för Esquipulas-överenskommelsen
och därmed också stött centrala delar av de politiska
principer för demokrati och självbestämmande som FDR/FMLN antagit dels

att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Med
det ovan" och slutar med "motion U544" bort ha följande lydelse:

Med det ovan anförda tillstyrks motion 1988/89:U544.

dels att utskottets hemställan i moment 42 bort ha följande lydelse:

42. beträffande mänskliga rättigheter i El Salvador
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:U544 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Demokrati och mänskliga rättigheter i svenska
biståndsländer

Alf Wennerfors, Inger Koch och Eva Björne (alla m) anför:

Långvariga biståndsinsatser i flertalet av de länder som i dag tar
emot svenskt bistånd har i mycket ringa utsträckning lett till en
utveckling av demokratin i mottagarländerna. Detta är en konsekvens
av att de blivit mottagarländer mer på grund av den socialistiska
politik de fört än på grund av de möjligheter de skapat för en

1989/90:UU5

utveckling som syftar till mångfald och pluralism. Övergrepp mot de
mänskliga fri- och rättigheterna förekommer i många av mottagarländerna
för svenskt bistånd.

Det är av utomordentligt stor vikt att de svenska biståndsinsatserna
blir ett tydligt stöd för respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna
och inte bara blir ett stöd till formella deklarationer från regimer i
mottagarländer.

Riksdagen bör enligt vår mening anvisa ett särskilt anslag för demokratiutveckling
i samarbetsländerna.

Vi anser att ett svenskt bistånd bör präglas av en medveten strategi i
syfte att stödja en demokratisk utveckling. Vi anser att utvecklingen av
demokrati i våra samarbetsländer bör följas och utvärderas av en
särskild parlamentarisk kommission.

Kommissionen bör genom årliga rapporter följa utvecklingen i resp.
land och hur de biståndspolitiska målen nås.

2. Institut för mänskliga rättigheter

Alf Wennerfors, Inger Koch och Eva Björne (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi i vår biståndsmotion till innevarande års
riksdag föreslagit inrättandet av ett särskilt, fristående institut för
främjande av mänskliga rättigheter.

Ett sådant institut borde bedriva forskning om och nära följa utvecklingen
av mänskliga rättigheter i olika länder. Vi anser att det
skulle vara en stor tillgång när det gäller att utarbeta fristående och
opartiska rapporter om situationen för mänskliga rättigheter och utveckling
av demokratin i de u-länder med vilka vi samarbetar. Institutets
rön skulle kunna vara till nytta för båda parter i biståndsdialogen.

1989/90: UU5

gotab 99238, Stockholm 1989