Mänskliga rättigheter m.m. –länder, områden, enskildafolkgrupper och vissa FN-frågor

Fru talman! Sverige ska konsekvent och entydigt driva det absoluta, universella och okränkbara i mänskliga rättigheter och demokratins värden. Det kalla krigets anpasslighet och relativisering måste ersättas av tydliga ställningstaganden för de värden som den västerländska demokratin och humanismen står för. Afrikansk socialism som omskrivning för enparti- styre, Asian values som omskrivning för förtryck av mänskliga rättigheter, demokratisk socialism, som det hette i det gamla östblocket, som omskrivning för diktatur - alla måste avvisas, genomskådas och för- dömas. Det finns inga speciella eller förmildrande om- ständigheter, som ledarna i t.ex. Kina och Zimbabwe talar om. Det finns bara mänskliga rättigheter och brott mot mänskliga rättigheter. Det finns heller inga ursäkter för dem som indi- rekt stöder detta eller ursäktar det. Jag beklagar djupt att SADC och Sydafrikas president Mbeki inte till- räckligt tydligt har tagit avstånd från president Muga- bes manipulationer av valet i Zimbabwe. Det är dags att öka kraven på och klarspråket om afrikanska län- ders eget ansvar för kontinentens utveckling och människors situation. Svensk utrikespolitik måste handla om värden, inte anpasslighet eller relativise- ring. Fru talman! Det har blivit bättre de senaste åren, särskilt efter EU-medlemskapet. Det finns dock kvar fossil av det gamla. Varje taiwanes är välkommen att besöka Sverige. Men om en person från Taiwan reser hem från besö- ket i Sverige, kandiderar i ett demokratiskt val och dessutom lyckas vinna sitt folks högsta förtroende- uppdrag, är han inte välkommen tillbaka till Sverige. Kan någon förklara logiken i detta för mig? Ska vi straffa att människor blir demokratiskt valda? Sverige driver en ett-Kina-politik. Det stöder vi. Vi stöder däremot inte att regeringen, samtidigt som man välkomnar diktaturens yttersta företrädare från Folkrepubliken Kina, avvisar ledarna för den kinesis- ka kultursfärens första demokrati, Taiwan. Att säga att detta sänder olyckliga, tvehågsna och tvivelaktiga signaler om den svenska regeringens syn på värdet av demokratiseringen i Taiwan är knappast att ta i. Ett-Kina-politiken innebär att Sverige inte kan ha fulla diplomatiska relationer med Taiwan eller ta emot officiella besök, men den innebär inte att privata besök från Taiwans ledare måste avvisas. Det är den- na skillnad mellan privata och offentliga besök som är grunden i dagens fyrpartireservation. Det finns en inofficiell praxis i EU innebärande att Taiwans fem högsta befattningshavare inte ska beviljas visum. Miljöpartiet har haft fel i sina uttalan- den. Det finns inget EU-avtal om saken, bara en praxis. Likväl måste den svenska regeringen agera för att ändra denna EU-praxis så att sanna demokrater inte stängs ute från den union som baseras på demo- kratins värden. Utrikesministern har när jag har frågat henne inte förmått ge ett enda argument för denna praxis bevarande. Inte heller utskottets majoritet förmår göra det. Likväl fanns chansen att nå en ny majoritet om att öppna Sverige för besök av sanna demokrater från Taiwan. Miljöpartiet skrev i fjol under en reservation som var så långtgående att ingen skillnad gjordes mellan officiella och privata besök, men i år vågade man inte stå för sin uppfattning. Det är klent, för att uttrycka sig milt. Fru talman! På flera punkter i dagens betänkande backar majoriteten jämfört med tidigare år. Utskottet slår nu äntligen fast att observatörskap för Taiwan i WHO skulle välkomnas av Sverige. Kvar står dock Socialdemokraternas bristande tydlighet vad gäller Kinapolitiken i övrigt, särskilt vad gäller Kinas kärn- vapenprogram. Svaret på våra motioner i betänkandet handlar mest om viktiga men allmänna avtal, men det saknas en tillräckligt tydlig markering av hur allvar- ligt Sverige ska se på frågan. Kinas missilprogram nämns över huvud taget inte. Utrikesministern har tidigare signalerat att hon är beredd att efter oppositionens påstötningar öka tyd- ligheten i Sveriges ställningstagande gentemot Kina. Men ännu återstår för regeringen att omsätta denna föresats i praktiken. Det nämns i regel i enstaka ord i utrikesdebatten i riksdagen men kräver en helt annan dimension i kritiken. Kina skickade missiler mot Taiwan 1996 eftersom Taiwan höll fria demokratiska presidentval. Sam- manlagt har Kina avfyrat ett hundratal missiler i Taiwansundet. Man har också vid upprepade tillfällen hotat demokratin med militärt våld och invasion, och man har sökt påverka utgången i parlamentsval. Sverige, EU och det internationella samfundet stöder principen om ett Kina, men det är oerhört vik- tigt att säga att en återförening bara kan ske på demo- kratiska grunder och med respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Våld eller hot om våld från Kinas sida mot Taiwan är oacceptabelt. Det är också viktigt att inse att den kinesiska kärnvapenpolitiken är mer än bara ett teoretiskt hot. Hittills har det varit fråga om konventionella missiler, som utan militära provokationer skickats över sundet i riktning Taiwan. Men Kina har kapacitet för annat. Vi ser att ny missilteknik förändrar den strategiska balansen i regionen. Kina har numera både land- och sjöbaserade och ubåtsbaserade långdistansrobotar med kärnvapenkapacitet. Man kan utsträcka sitt hot till nya områden, ända till USA. Enligt vissa uppgifter har Kina också neutronbombskapacitet, vilket är synnerligen oroande, med tanke på de konflikter landet kan tänkas bli inblandat i. Kina har utvecklat och utvecklar MIRV-kapacitet för att kunna nå fler mål på längre avstånd med indi- viduellt styrbara stridsspetsar. Vi måste slå fast att Kinas kärnvapenrustningar är oacceptabla. En fråga som har fått alldeles för lite uppmärk- samhet är den hot spot som finns i regionen där Pa- kistan, Indien och Kina möts. De båda kärnvapen- makterna Pakistan och Indien ligger i konflikt i och om Kashmir. I konflikten finns en stark religiös di- mension på båda sidor och en koppling mellan extre- mister i Kashmir, Pakistan och Afghanistan. I västra Kina finns också inslag av denna fundamentalistiska rörelse. Här finns en risk för en hopkoppling av grup- per och oroligheter värda att uppmärksamma i tid, särskilt med tanke på hur relationerna tidigare har sett ut mellan Kina och Indien. Kina ska inte bedömas utifrån andra normer eller ses med andra ögon än världens övriga länder. Man bryter konsekvent och hänsynslöst mot grundläggan- de mänskliga fri- och rättigheter. Massanvändning av dödsstraff samt förtryck av oppositionella och religiö- sa människor hör till vardagen. Sverige och EU måste i varje kontakt entydigt fördöma kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina, lyfta fram den kinesiska kärnvapenupprustningens negativa inverkan på asiatisk och global säkerhet och ständigt värna Taiwans rätt till fria val och säkerhet. Fru talman! Ytterligare en punkt där majoriteten backar i dagens betänkande gäller upprätthållandet av flygförbudszonerna i Irak. I fjol krävde majoriteten att detta skulle upphöra, ett krav som man alltså i år tvingas backa från. I fjol skrev man: "Utskottet anser det därför orim- ligt att bombningarna under dessa förutsättningar fortsätter. Utskottet konstaterar att utrikesministern i ett interpellationssvar har klargjort att Sverige tagit avstånd från bombningarna, både under den tid som Sverige var medlem av FN:s säkerhetsråd och sena- re." Eftersom det påståendet från utrikesministern inte längre har stöd av riksdagens majoritet bör hon snarast klargöra att Sverige inte längre motsätter sig upprätthållandet av flygförbudszonerna i Irak. De kom till efter Gulfkriget för att skydda civila från kränkningar av de mänskliga rättigheterna från den irakiska regeringens sida samt för att hindra militär aktivitet i norra respektive södra Irak. Den norra zonen är ett skydd och en förutsättning för den kurdiska befolkningens säkerhet. Förutsätt- ningen för att upprätthålla skyddszonen är att ameri- kanskt och brittiskt stridsflyg kan förhindra regimen att utnyttja luftrummet. Det bästa vore om FN:s säkerhetsråd kunde ge ett entydigt mandat för skyddet, men bristen på ett enty- digt mandat får inte innebära att skyddet upphör, så att civila människor råkar ut för mord och övergrepp. FN:s medlemsstater måste respektera både FN- stadgan och FN:s folkmordskonvention. Mord och massakrer på civilbefolkningen kan aldrig accepteras. Dessbättre börjar vi se en trend inom folkrätten. Människors rätt börjar överordnas och jämställas med staters rätt. Därmed är förhoppningsvis utvecklingen sakta på väg mot att folkrätten blir folkrätt i genuin mening. Fru talman! Bertil Persson kommer senare under debatten att beröra övriga frågor i dagens betänkande. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till den första moderata reservationen, nr 1. (forts. 15 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.52 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 10 och reservation nr 11. Brott mot mänskliga rättigheter kan ske på olika sätt och utföras av olika sorters aktörer. De kan begås av stater. De kan begås av organisationer. De kan begås av enskilda personer, ofta i krigssituationer. De kan förekomma som statlig organiserad förföljelse, som under Förintelsen. De begås av paramilitära grupper, t.ex. i Colombia. De kan ske i form av at- tentat, som angreppet på World Trade Center. Brott mot mänskliga rättigheter kan ske i form av döds- straff, som i USA och Kina. De kan ske i form av stening av kvinnor, som i Iran. De kan ske i form av s.k. hedersmord i stora delar av världen. Detta är bara några former av brott mot mänskliga rättigheter. Ansvar för brott mot mänskliga rättigheter kan se- dan 1948 utkrävas av såväl stater som enskilda perso- ner. Den grövsta formen av brott mot mänskligheten torde vara statligt organiserade folkmord. Brott mot mänskliga rättigheter är ofta förbundna med brott mot folkrätten. Brott mot folkrätten och brott mot mänsk- liga rättigheter betingar ofta varandra. Fru talman! I 35 år har den israeliska staten brutit mot folkrätten och ockuperat Palestina. I 35 år har man brutit mot folkrätten genom upprättandet av israeliska bosättningar i Gaza och på Västbanken. I 35 år har man utövat ett omänskligt förtryck av den ockuperade palestinska befolkningen. På senare tid har man börjat att systematiskt mörda deras ledare. Den israeliska staten är militärt överlägsen pales- tinierna. De har försetts med de modernaste vapnen av i första hand USA. Mot stridsvagnar och attackhe- likoptrar har palestinierna stenar och handeldvapen. De extrema palestinska organisationerna har tillgripit terror, självmordsbombare. Men är inte det som is- raeliska staten gör mot palestinierna också terror? Vi fördömer terrorhandlingar vem som än begår dem. Politiskt motverkar de sitt syfte. Men vi kan inte undgå att se att israelisk och palestinsk terror har olika karaktär och ursprung. Den israeliska statsterro- rismen har som mål att cyniskt tvinga ett folk till underkastelse. De palestinska självmordsbombarnas terror har sin grund i den desperation som förtrycket skapat. Israel rättfärdigar ideologiskt ofta sin politik med en rejäl dos islamofobi. Man bortser från det faktum att en stor minoritet av palestinierna faktiskt är kristna. Det palestinska folket kommer inte att ge sig, inte underkasta sig. De kan inte ge sig, eftersom det vore detsamma som självutplåning. Vad händer om pales- tinierna inte underkastar sig Israel, utplånar sig själ- va? Om Israel och Sharon då håller fast vid sin politik och kräver underkastelse, vad händer då? Vad säger logiken? Några kanske inte törs tänka på vad som blir resultatet. Likafullt måste vi göra det. Vad kommer den israeliska statens militära överlägsenhet i så fall att leda till? Vad blir den yttersta konsekvensen av Sharons politik? Fru talman! Det finns, liksom när det gäller För- intelsen, de som vill förneka historiska fakta, de som vill gömma undan historien. Sådant skapar personli- ga, sociala och politiska trauman för lång tid framåt. Ett sådant fall var det folkmord som begicks mot armenierna, assyrier/syrianer och kaldéer i det otto- manska riket mellan 1915 och 1922. För två år sedan förklarade den svenska riksdagen att det armeniska folkmordet var ett historiskt faktum. Vi i Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpar- tiet vill att vi även slår fast att detta folkmord också drabbade assyrier/syrianer och kaldéer. Men i dag slingrar sig utrikesutskottets majoritet. Man försöker krypa bakom juridiska spetsfundigheter som att folk- mordskonventionen inte tillkom förrän 1948. Men det handlar inte om juridiska spetsfundighet- er här. Här gäller att sätta rätt namn på historiska händelser. Massakrer är inte rätt ord, massakrer för- utsätter ingen systematik. Här handlar det om ett av det ottomanska riket planerat och organiserat mör- dande som pågick i flera år, alltså ett folkmord. Att det inte fanns en folkmordskonvention förrän 1948 kan väl inte utplåna händelser som inträffat i historien innan dess. I så fall har ju inga folkmord inträffat i historien förrän efter 1948. Vad får ett sådant ställ- ningstagande för konsekvenser? Utskottsmajoriteten vet att dess ställningstagande är fel. Utrikesutskottets majoritet vet att dess argu- ment är ohållbart. Men jag avstår från att spekulera i utrikesutskottets majoritets bevekelsegrunder. Dess ställningstagande är grumligt när den säger att det "sannolikt" var ett folkmord. Man förklarar att det inte finns någon källkritisk forskning. Det finns både källor och källkritik att gå till. Det finns det på många olika språk. Det finns för övrigt människor vilka som barn upplevde folkmor- det, som Gares Gares, som i dag är 100 år och bor i Göteborg, Habsono Debasso, 98 år, boende i Stock- holm, och Fikkare Abraham, också 100 år, som lever i Tyskland. För deras del skulle ett erkännande av folkmordet innebära slutet på ett 87-årigt trauma och ett förnekande som en fortsatt kränkning. Ett folkmord består inte bara av att människor mördas fysiskt. Det består också av att man utplånar ett folks identitet, dess kultur, språk och historia. Att Vänsterpartiet tar upp detta beror på att vi anser att alla folk har den mänskliga rättigheten till sin kultur, sitt språk och sin historia. Den rättigheten ska även tillkomma armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Fru talman! Jag har tidigare talat om Israel och Palestina. I dag försöker USA förmå Sharon att be- sinna sig. Bevekelsegrunden för detta är dock knap- past att president Bush vurmar för palestiniernas rättigheter. I stället planerar han ännu en stor krigsin- sats efter Afghanistan. Den här gången mot Irak. Och han vill ha stöd från arabstaterna. Det kommer san- nolikt att bli massiva bombningar av en befolkning som redan lidit svårt, och där 1,5 miljoner människor förlorat livet. Vad kommer Saddam Hussein att göra i ett sådant läge? Han har svårt att komma åt sin angripare. Men det senaste årtiondet har visat att en ställföreträdande fiende duger lika bra. Vem kan garantera att Saddam Hussein inte kastar sig över kurderna? Inför ett nära förestående krig mot Irak, som mycket väl kan kom- ma att drabba de kurdiska områdena, är det oansva- rigt att återsända landsflyktiga kurder till norra Irak. Svenska migrationsmyndigheter måste låta bli att spela med människors liv som insats. Vidare måste man fråga sig utifrån vilken folk- rättslig grund USA ska rättfärdiga ett angrepp på Irak. Kanske man kommer att hänvisa till Saddam Husse- ins massförstörelsevapen. Men Israel har haft sådana i årtionden utan att det har föranlett någon åtgärd från världssamfundet, i all synnerhet inte från USA. Fru talman! Vi ser gärna en federation mellan ira- kiska Kurdistan och ett framtida demokratiskt Irak. Vi ser gärna att kurderna ges det skydd de behöver, men detta skydd måste ges med korrekt folkrättslig grund. Vi ser gärna att demokratin utvecklas i norra Irak. Vi tror inte att ett militärt angrepp på Irak kommer att gynna vare sig kurderna, assyrier/syrianer eller kaldéer i norra Irak eller den shiamuslimska befolk- ningen i södra Irak eller för övrigt det plågade irakis- ka folket. I detta anförande instämde Tanja Linderborg, Sven-Erik Sjöstrand, Willy Söderdahl och andre vice talman Eva Zetterberg (alla v).

Fru talman! Bertil Persson kommer i ett senare anförande att återkomma till situationen för assyri- er/syrianer och kaldéer när Ottomanska riket föll samman. Låt mig ändå säga att det finns ingen, Murad Ar- tin, som förnekar att tusentals och åter tusentals medlemmar av dessa folkgrupper dödades och mör- dades i samband med Ottomanska rikets sönderfall. Det är fullständigt felaktigt när Murad Artin säger att en del vill förneka ett historiskt faktum. Däremot stämmer inte det Murad Artin säger från talarstolen överens med det han har skrivit i betänkandet. Det är inte alls så att Vänsterpartiet vill erkänna folkmordet på dessa grupper. Tvärtom. Jag citerar från Murad Artins reservation: "Att i strikt juridisk mening be- nämna de massmord och folkfördrivningar som in- träffat före folkmordskonventionens ikraftträdande, för folkmord låter sig svårligen göras. Det skulle innebära att man ägnade sig åt retroaktiv lagstift- ning." Det Murad Artin säger är alltså inte korrekt. Vill Murad Artin att Sverige som land ska eller inte ska erkänna folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer? Det är inte alls det som hans reservation handlar om. Han har precis samma inställning som utskottet i övrigt. Murad Artin skriver att om 1948 års folk- mordskonvention funnits vid tillfället för dessa mord och massakrer hade dessa säkert benämnts som ett folkmord. Det är precis det som utskottets majoritet skriver, nämligen att om konventionen hade funnits i kraft då hade man förmodligen betraktat detta som ett folkmord. Hur kommer det sig att Vänsterpartiet avvisar det moderata förslaget att starta en verksamhet som har till uppgift att informera, forska om och belysa samt- liga de folkmord och övergrepp som har begåtts av religiösa skäl, som på assyrier/syrianer och kaldéer, av politiska skäl, som kommunismen, och Förintel- sen, av etniska skäl mot judarna? Det är Vänsterparti- et inte med på. Sedan kan man stå och ropa ut för hela världen att det här ska erkännas. Murad Artin måste ta sitt ansvar och bidra till att kunskapen och forskningen ökar. Ändra uppfattning vad gäller detta center för information och kun- skapsutveckling.

Fru talman! Det är skrämmande att höra hur Sten Tolgfors och Moderaterna tolkar vår reservation. Vi kräver ett officiellt erkännande av folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Sten Tolgfors har haft sitt anförande. Inte med ett enda ord nämnde han i sitt anförande att detta var ett folkmord. Förra året kallade den moderata majoriteten detta för en tragedi. I år kallar man det för massakrer. Vi säger att det är ett historiskt faktum. Vi vill komplettera det med det ställningstagande som utrikesutskottet gjorde år 2000 när det gällde armenierna. Då sade vi att vi ville ha en officiell redovisning och ett erkännande av folkmordet på armenierna 1915. I år vill vi komplet- tera detta med ett erkännande av att detta också har drabbat assyrier/syrianer och kaldéer. Sten Tolgfors och Moderaterna tolkar helt fel. Vi har i reservationen också skrivit att det är ett mora- liskt och historiskt faktum att detta är ett folkmord. Sten Tolgfors och Moderaterna vill ha det till massak- rer och förnekar att detta har skett.

Fru talman! Murad Artin vill alls inte att Sverige som land ska erkänna detta som ett folkmord. Han pratar om ett historiskt faktum och beskriver de hän- delser som har skett. Det är precis vad utskottsmajo- riteten också gör. Jag tolkade inte Vänsterpartiets reservation utan jag läste innantill från Vänsterpartiets reservation. Murad Artin vet inte längre vad han pratar om. Han skriver också: ". 1948 års konvention, om den hade varit i kraft." Men den var inte i kraft. Den fanns inte. Den existerade inte. Den kom till på grund av judeutrotningen. Murad Artin har t.o.m. gått så långt att han i sin motion har skrivit att det var det största folkmordet under 1900-talet. Det har han fått ta tillbaka, t.o.m. skriftligt, i en reservation. Det Murad Artin säger i sin reservation är inte att Sverige officiellt ska erkänna detta. Han pratar om detta som ett historiskt faktum, ett moraliskt erkännande. Det är ingen annan i kam- maren som säger något annat. Det striden har gällt, och som Murad Artin har blåst upp och fått landets syrianer att tro, är inte om det var ett folkmord eller inte i juridisk mening. Det vill inte Murad Artin erkänna heller. Vi säger att det finns mycket dokumentation om det som hände, men vi vill öka forskningen. Där säger Murad Artin nej. Vi vill öka informationen. Där säger Murad Artin nej. Vi säger att om folkmordskonventionen hade funnits när detta skedde hade det sannolikt varit att betrakta som ett folkmord. Det är exakt detta som Murad Artin säger i sin reservation, trots de högljudda orden från talarstolen.

Fru talman! Jag ska läsa precis vad vi har skrivit i motionen. Sten Tolgfors har inte ägnat en enda minut åt att läsa de tio sidorna i motionen. Vi skriver i yr- kande 1: "Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör verka för att och visa på det angelägna och nödvändiga i en officiell redovisning och ett erkännande av att det folkmord som drabbade arme- nierna i Ottomanska riket också omfattade assyri- er/syrianer och kaldéer." Läs, Sten Tolgfors och Moderaterna! Sten Tolgfors behöver inte tolk. Han kan läsa svenska. Det här handlar inte om juridik. Det handlar om politik och Sveriges ställningstagande i politisk mening - inte i juridisk mening. Sten Tolgfors hittar på ord som inte stämmer med verkligheten. Vi har inte skrivit "sannolikt". Det är utrikesutskottets majoritet som skriver "sannolikt". Vi har skrivit "skall betraktas som folkmord", Sten Tolgfors. Läs själv, Sten Tolgfors och Moderaterna. Tolka det som står i reservationen. Den har vi skrivit tillsammans med Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Fru talman! Jag vill inledningsvis framföra att vi kristdemokrater ställer oss bakom samtliga de reser- vationer där vi finns med, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservationerna 6 och 10. För mig är frågor som handlar om mänskliga rät- tigheter tillsammans med demokrati och jämställd- hetsfrågor ett fundament för mitt politiska handlande. Det handlar om svåra frågor som ständigt ger anled- ning till fördjupning, begrundanden och ställningsta- ganden, oavsett om frågorna är internationella eller nationella. Den s.k. efterkrigstiden har gång på gång visat att inga konventioner eller traktat i världen avskräcker människor, grupper eller stater från att begå krigsför- brytelser, folkmord och brott mot mänskliga rättig- heter. Det måste därför i varje land också finnas ef- fektiv bevakning av hur de mänskliga rättigheterna respekteras, och framför allt måste det finnas möjlig- heter och vilja att förhindra, behandla och bestraffa dem som bryter mot mänskliga rättigheter. Genom att skriva under olika internationella MR- konventioner förbinder sig länder att garantera att rättigheterna respekteras inom respektive land. Men människor kan inte utöva sina medfödda rättigheter utan en god lagstiftning och effektiva domstolar. I de fall stater inte lyckas skydda sina medborga- re, eller systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, har vi en förpliktelse att ställa upp för utsatta med- människor. Ingen har rätt att förklara sig neutral och överge människor som utsätts för kränkningar av människovärdet. Fru talman! Det största hotet mot upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna är passivitet inför orätt- visor, kränkningar av människovärdet, förnekandet av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och organiserade mord av hela folkgrupper. Botemedlet mot denna passivitet handlar i grun- den om medvetenhet om de brott som begås mot människors medfödda rättigheter i dag, men också om de brott som begåtts i dåtiden. Om vi inte kan bekämpa brott mot de mänskliga rättigheterna i dag och erkänna brott som begicks i går kommer vi aldrig att kunna förhindra brott som begås i framtiden. Fru talman! Vid förra årets debatt om mänskliga rättigheter vid ungefär den här tiden på året kunde majoriteten i utrikesutskottet inte förmå sig att erkän- na att den stora förföljelsen och dödandet av oskyldi- ga, fördrivandet av hundratusentals assyrier/syrianer och kaldéer och konfiskeringen av mark och egen- dom var ett folkmord. Man gick ändå så långt i sitt ställningstagande att man använde det allmängiltiga ordet "tragedi" om händelsen, vilket naturligtvis inte godtogs av dem som har en helt annan bild av vad ett folkmord är och som har släktingar, föräldrar, syskon och vänner som utsatts för denna systematiska för- följelse. I dag finns ungefär 70 000 av assyrier- na/syrianernas släktingar - syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar - i Sverige. Självklart har dessa människor oerhört svårt att förstå att vi infödda svenskar inte kan tro på dem och inte heller kan förstå hur oerhört viktigt detta erkännande av folkmordet är för dem, så att de på riktigt ska finna sig till rätta och känna sig accepterade i sitt nya land. De som jag har talat med säger att ett erkännande av svärdets år 1915-1919 är en direkt förutsättning för att de ska kunna fortsätta och bygga upp sina egna och sina familjers nya liv i vårt land. Fru talman! Jag måste säga att jag förstår dem. Liknande tankar har jag hört från bosnier, kosovoal- baner och andra som bor på Balkan och här i Sverige och som blivit trakasserade och förföljda intill döden och terroriserade och fråntagna alla sina mänskliga rättigheter. De har sagt och säger fortfarande: "Det blir ingen fred på Balkan förrän Milosevic, Karad ic och Mladic står inför domstolen i Haag." Jag tror dem, och jag förstår dem. För att kunna gå vidare behöver man stryka ett streck över det som varit. Men det kan man inte förr- än det som är orättvist, förödmjukande och mot allt vad mänskliga rättigheter heter har förts fram i ljuset och erkänts med sina rätta namn. Begraver man histo- rien, begraver man också de etiska värden som vårt demokratiska samhälle vilar på. Folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer måste fastställas för att folket ska kunna gå vidare. Jag för- står mig inte på utskottsmajoritetens resonemang och ställningstagande i denna fråga. Det handlar om folkgrupper som inte har rättig- heten att existera i sitt eget land. I dag lever exempel- vis hundratusentals assyrier/syrianer som flyktingar i Jordanien. De flesta har flytt från Irak, och de lever utan mänskliga rättigheter och under mycket knappa förhållanden. De lever under ett enormt tryck från de övriga invånarna i området, och naturligtvis från Saddam Hussein som vill utrota alla kristna. Med anledning av bombningarna i Afghanistan får assyrierna/syrianerna också utstå trakasserier från flera olika grupper. De blir syndabockar för västvärl- dens, eller som man säger den kristna världens, enga- gemang i denna fråga. Fru talman! Assyrierna/syrianerna är ett bortglömt folk som lever i skuggan av storpolitiken. Sverige har en lång tradition av att stå på de svagas och utsattas sida, och jag vill därför vädja till utrikesministern att i sitt internationella arbete på olika plan lyfta frågan om assyriernas/syrianernas svåra situation; det gäller inte minst de som lever i Jordanien. Jag är övertygad om att inte någon av oss vill vara med om eller höra talas om ett nytt folkmord på assyrierna/syrianerna. Jag har fått informationen om assyrier- na/syrianernas svåra situation dels vid ett besök i Jordanien för något år sedan, dels från flyktingar som kommer därifrån och från andra som har kontakt med sina släktingar som finns i Jordanien men inte kan komma därifrån. Jag har också fått dessa uppgifter om situationen för det assyrisk/syrianska folket i Jordanien verifierade bl.a. av forskare som är specia- liserade på Mellanöstern. Fru talman! Nu går jag över till något helt annat. Jag är helt övertygad om att om världens stater och ledare verkligen skulle vilja göra en genomgripande insats för att rädda människor från att dö i aids och barn från att bli föräldralösa därför att deras föräldrar dött i den sjukdomen skulle situationen inte vara så mörk på aidsfronten som den är i dag. Jag säger "fronten", då hiv/aids redan har slagit ut miljontals människor, samhällen och kulturer. Men den del av världen som har resurser att gå emot angrepp gömmer som strutsen huvudet i sanden fram till den dag då det gäller dem själva. Men då kan det vara för sent. Framför allt är det, som det oftast brukar vara, flickorna och kvinnorna som drabbas hårdast. Efter- som flickorna vanligtvis måste ta hand om familjen och pojkarna prioriteras får flickorna ofta ingen skol- undervisning. Går de inte i skolan och genom utbild- ning får sitt människovärde bekräftat blir de genom sin okunskap och brist på kärleksfulla vuxnas stöd lätt offer för hänsynslöst utnyttjande. Många flickor blir därför i unga år utsatta för sexuella övergrepp och därmed också hivsmitta. T.o.m. spädbarn utsätts för övergrepp. Villfarelsen att en oskuld kan bota en redan smittad är allmänt spridd där det fattas infor- mation och kunskap. Kvinnan är i många av världens länder så ned- tryckt och diskriminerad att hennes problem och situation inte räknas in i mänsklighetens. Många av dessa gravt diskriminerade kvinnor finns i de mest hiv/aids-drabbade länderna. Fru talman! Jag anser att det måste till ett uppvak- nande i denna fråga. Engagemang måste skapas, och insatser måste göras. Här har den svenska regeringen också ett stort ansvar. Det går inte att i den här frågan peka på vad man har gjort. Här måste det till en kraft- samling, inte bara i vackra ord utan också i handling. Världens ledare måste påminnas om de löften som de gav vid t.ex. FN:s speciella session om hiv/aids förra sommaren. Jag har vid flera tillfällen efterfrågat en världsomfattande handlingsplan i den här frågan. Och jag gör det igen. Kan världen enas om att kriga mot talibanerna, al-Quaida och annan hotfull terrorism måste den också kunna enas om kraftfulla insatser mot hiv/aids, som kallas det tredje världskriget eller vår tids digerdöd. Fru talman! Tiden räcker inte för att ta upp andra angelägna frågor, som prenatal könsdiskriminering, könsstympning, hedersmord, trafficking, slavhandel m.m. Men jag får nöja mig med att nämna orden, och bara de väcker ju känslor av avsky och förskräckelse. Jan Erik Ågren kommer att senare i debatten speciellt ta upp frågan om prenatal könsdiskriminering. Det är en bit kvar till olika folkgruppers och kvin- nors mänskliga rättigheter i världen. Det finns mycket att göra. Jag yrkar bifall till reservationerna 6 och 10.

Fru talman! Låt mig först säga att jag är fullstän- digt övertygad om att tusentals och åter tusentals mördades systematiskt bland de folkgrupper vi nu diskuterar i samband med Ottomanska rikets sönder- fall. Jag har tagit intryck av källor, av berättelser och av diskussioner. Var det utrotning? Ja. Var det mord? Ja. Var det förföljelse? Ja. Var det fullständigt oacceptabelt i alla avseenden? Självklart ja. Hade det beskrivits som folkmord om folkmordskonventionen hade funnits då? Ja, det är min bedömning att det hade det gjort. Vad är det då vi tvistar om egentligen? Jo, det är att folkmord är ett juridiskt begrepp, som fastställs i domstol. Jag vill inte ha ett politiserat rättsväsende. Jag vill inte att det ska bli riksdagen i stället för inter- nationella domstolar som bedömer om det ena eller det andra fallet i världen, nu eller förut, var folkmord i juridisk bemärkelse. Det är det frågan handlar om och ingenting annat. Det är det som frågan handlar om och ingenting annat. Låt mig också understryka för dem som sitter på läktaren och för dem som kanske läser det här fram- över att man i reservationen inte begär att Sverige officiellt ska erkänna detta som ett folkmord. Vad som finns i reservationen är allmänna resonemang och tyckanden. Det är inte en begäran om att Sverige officiellt ska erkänna det som hände under 1900- talets början i det ottomanska riket, under dess sön- derfall, som ett folkmord. Sluta hävda det, för det begär ni inte! Låt mig avsluta med att säga att det finns mycket källmaterial och många berättelser, men det finns alldeles för lite forskning. Där har jag med mig t.ex. Fuat Deniz som är sociolog på Örebro universitet, som berättade det på det seminarium som Margareta Viklund själv var med och anordnade här i riksdagen. Då blir min slutsats att vi ska forska. Låt oss berätta om vad som har hänt! När vi lägger fram ett yttrande om det väljer kd att inte skriva under. Kejsaren var naken.

Fru talman! Det är intressant att höra Sten Tolgfors engagemang i frågan. Han har bestämt sig för att detta inte är något folkmord, och det ska han kämpa för till hundra procent. Det får han göra hur mycket han vill, men jag kan inte förstå denna avoga inställning till just det ordet. Han erkänner precis allt som ingår i ett folkmord men inte det här lilla ordet "folkmord". Jag tycker att det är väldigt egendomligt. Den ekvationen går inte ihop för mig. Jag tycker att Sten Tolgfors ska läsa reservationen lite mer noggrant och med andra ögon, som Murad Artin också påpekade. Jag tror egentligen, Sten Tolgfors, att vi inte lig- ger så förfärligt långt ifrån varandra. Våra uppfatt- ningar ligger nog ganska nära varandra. Det här är en stor och svår fråga för oss alla. Ta det där lilla steget och låt människorna, de som bor här i Sverige och även de som finns utanför vårt land, få glädjen av att vi erkänner att detta är ett folkmord! Om vi erkänner det är det väl ingenting som hindrar att också de juri- diska experterna sedan erkänner det. Vi har inte sagt att vi inte tillåter dem att göra det. Att man forskar vidare på det här området har vi ingenting alls emot. Det har vi i alla fall uttalat i and- ra sammanhang att vi inte har. Jag måste erkänna att jag inte har varit med i debatten i utrikesutskottet. Jan Erik Ågren kommer att svara utifrån den synvinkeln lite senare i debatten.

Fru talman! Jag upprepar att ni inte i reservatio- nen begär att Sverige som land officiellt ska erkänna det här. Tvärtom skriver ni följande: Frågan om huruvida ett brott begåtts är en fråga för juridiska instanser. Riksdagen är ingen domstol. Det ankommer sålunda inte på den svenska riksdagen att, i juridisk mening, göra något ställningstagande rörande folkmord. Det är vad ni skriver i er reservation. Jag delar uppfattningen, Margareta Viklund, att skillnaden inte är så stor. Varför försöker ni då blåsa upp den? Inför alla som sitter på läktaren och överallt annars försökte ni ju säga att vi förnekar det som har hänt. Jag har tvärtom stått och sagt, gång efter annan, att jag inte känner någon som helst tvekan om att tusentals och åter tusentals mördades, utrotades och fördrevs. Det som pågick var i alla dess meningar brottsligt, men folkmordskonventionen existerade inte då. Ni varnar själva för retroaktiv lagstiftning. Hur får ni detta att gå ihop? Vad vi nu bör göra för att gå vidare med de här frågorna, så att det blir något konstruktivt av det, är att se till att öka forskningen och öka informations- spridandet. Väldigt få i det svenska folket vet över huvud taget varför syrianer finns i Sverige och vad den gruppen har råkat ut för. Låt oss berätta det! Det är det viktigaste. Låt oss gå vidare med det projekt som regeringen satte i gång med ...om detta må ni berätta... och fylla på med kommunismens offer och de grupper som är offer för religiös förföljelse, som syrianer, assyrier och kaldéer har varit. Låt oss inte fastna i frågan om det är eller icke är ett folkmord i juridisk bemärkelse! Riksdagen är inte en domstol, och det har ni tillstått i er reservation. Därför tycker jag inte att Margareta Viklund ska sprida bilden av någonting annat. Om kd är för mer forskning undrar jag varför ni inte är med på yttranden där man begär mer informa- tion, mer kunskap och mer forskning. Källorna finns, men det har inte forskats kring dem. Det går att åt- gärda, Margareta Viklund, med lite god vilja.

Fru talman! Det handlar om det här lilla ordet. Tänk om Sten Tolgfors kunde försöka att tänka sig in i de här människornas situation! Många av dem sitter här på läktaren. De har flytt från sitt land. Deras för- äldrar, släktingar och andra har varit utsatta för för- följelse, död, pina och annat. De har varit nedtryckta i århundraden och undertryckta av sina härskare i de länder där de har funnits. De har kämpat för den kristna tron bland andra folk som inte har haft den och blivit syndabockar i alla möjliga olika samman- hang. Man ska göra detta för deras skull, för de svenska medborgarnas skull, de som finns här i vårt land, som också är delar av oss och som behöver den här re- spekten för sin uppfattning om att detta är ett folk- mord. Varför kan inte Moderaterna visa den respek- ten för det folket? Det förstår inte jag. Det är möjligt att det kan finnas juridiska skiljak- tigheter, men detta med folkmord är väl inte fastställt en gång för alla. Vi vet väl inte heller hur folkmorden och det som det handlar om kommer att bli en gång i framtiden. Jag fattar inte det här resonemanget. Jag tycker att det är omänskligt.

Fru talman! För mig är kampen för mänskliga rät- tigheter och mot kränkningar den kanske viktigaste orsaken till mitt politiska engagemang. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, grundtesen där om allas lika värde och rättigheter, är också grunden för Centerpartiets politik. Det gäller alla, oavsett vem och var. Det gäller barn som mob- bas och diskrimineras i svenska skolor. Det gäller den som kastas i fängelse i Kina på grund av sina åsikter eller den kvinna i Nigeria som hotas av stening för att hon blivit våldtagen. Bland de 30 punkterna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter tänker vi kanske först på frihet från diskriminering, likhet inför lagen, frihet och säkerhet, frihet från slaveri och yttrandefrihet. Den innehåller också rätten till kostnadsfri utbildning och till rimliga levnadsförhållanden, till mat och bostad. Detta innebär att de mänskliga rättigheterna kränks för den överväldigande majoriteten av jordens be- folkning varje dag, i en värld där antalet fattiga ökar, där hälften av befolkningen lever på mindre än 20 kr per dag. Allra mest kränks kvinnors mänskliga rättigheter. De är dubbelt diskriminerade. De är allra fattigast och utsatta för det största förtrycket. Därför är millenni- emålet om halverad fattigdom och de andra målen om utbildning, jämställdhet, minskad barna- och mödra- dödlighet, hälsa och uthållig utveckling verktyg i kampen för mänskliga rättigheter. Förutsättningen för att man ska uppnå de här må- len är att ländernas regeringar strävar mot demokrati och respekterar mänskliga rättigheter. Utan detta går det inte att nå de andra målen, vilket med smärtsam tydlighet visar sig i Zimbabwe, där hunger och fattig- dom breder ut sig på ett katastrofalt sätt samtidigt som våldet trappas upp, vilket vi har sett under presi- dentvalet. Oroande tecken finns i flera länder i Afri- ka. Hur kan deras ledare stödja valresultatet och gra- tulera Zimbabwe? För oss är det obegripligt. Det är nu ännu viktigare att vi i Sverige såväl bi- lateralt, med ledarna i de afrikanska länderna och ledarna i andra länder, som multilateralt, genom EU och FN, är mycket aktiva i en dialog för att göra det fullständigt klart att det inte finns någon skillnad i kraven på respekt för mänskliga rättigheter mellan i- och u-länder och att det inte är någon imperialistisk politik som gör att vi kräver fria medier och yttrande- frihet för människorna i de olika länderna. De grund- läggande mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. Vi har ofta kritiserat regeringen för att ta för lätt på de kraven och för att ha haft för stort överseende med bristen på mänskliga rättigheter, t.ex. när Sverige stött befrielserörelser och sedan fortsatt vänskapen när frihetskämparna tagit makten. Det är inte säkert att det är de som är bäst på att regera och styra ett land. Den ende som förstått just det är Nelson Mandela, den som minst av allt behövde lämna ifrån sig makten av det skälet. De andra frihetskämparna har använt alla medel för att klamra sig fast vid makten i stället. Vi menar att regeringen måste vara ännu tydligare i kraven på de länder som vi har haft och har nära relationer med. Och vi måste vara det från början; Sedan blir allt mycket svårare. Vi måste också bli mycket tydligare i kraven i vå- ra relationer med biståndsmottagarna. Det är bra att Globkom föreslår att demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna ska prioriteras i utvecklings- samarbetet. Det måste vi leva upp till. Då handlar det om att rikta utvecklingssamarbetet strategiskt, att stödja dem som visar god vilja och att stötta upp en begynnande demokratisk process. Ett exempel jag har tagit upp många gånger i den- na talarstol är Guinea-Bissau, som vi nästan var på väg att lämna i ett mycket kritiskt skede då man efter krig och förtryck lyckades genomföra ett demokra- tiskt val av en ny president. Just då behövde den nya regeringen stöd från omvärlden för att verkligen klara av att utveckla demokratin. I det skedet valde flera länder att lämna landet. Då gav man inte demokratin en chans. Det är just sådana processer som jag menar att vi ska stödja och där Sverige som ett litet land har möjligheter. Jag tycker också att det är viktigt att riksdagen ska kunna ha ett ord med i laget inför framtida bistånds- insatser i tid innan programmen och planerna läggs upp. Därför är jag med Moderaterna i en reservation när det handlar om mänskliga rättigheter och demo- krati. Fru talman! Trots vissa skiljaktigheter råder det ändå en stor samsyn mellan oss i Sverige när det gäller kampen mot kränkningar av mänskliga rättig- heter, tortyr och dödsstraff och för yttrandefrihet, fria medier och fria val. I de flesta frågor är vi överens. Det gör att regeringen kan agera med stor kraft inter- nationellt i de här frågorna. Riksdagen nöjer sig inte med mindre än att regeringen driver dessa frågor, och regeringen ska hela tiden veta att den har hela riksda- gen bakom sig när det gäller att hävda de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet och organisationsfrihet. En angelägen fråga som jag på grund av tiden ba- ra vill nämna är kvinnors situation i krig och kon- flikter. FN:s resolution 1325 tar upp denna fråga, och vi behandlar den också här. Jag säger inte så mycket mer, för det kommer senare att hållas en stor inter- pellationsdebatt där kvinnor från alla partier har skri- vit interpellationer som handlar just om hur man ska implementera denna resolution. Den är mycket viktig. Ett annat jätteproblem är hiv/aids-frågan. Jag tän- ker inte beröra den så mycket mer heller, men det går bra att läsa vad utskottet har skrivit i betänkandet om denna oerhört svåra fråga. Vi hinner inte heller ta upp alla de olika länder som vi behandlar i betänkandet. Jag ska bara nämna några av dem som jag känner starkt för. Afrika har jag behandlat lite översiktligt. Turkiet är ett land mellan öst och väst, ett kandi- datland till EU och ett land med stora problem med mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi har en stän- dig och tydlig dialog med Turkiet, att vi för fram konstruktiv kritik och försöker stötta dem som vill förbättra situationen. Vi måste också stötta deras kandidatur till EU, så att man inte vänder och går åt andra hållet. I norra Irak sprider sig oron bland kurderna och andra inför allt starkare signaler om anfall på Irak som ett led i terroristbekämpningen. Det är oerhört viktigt att stödja den demokrati som har utvecklats i norra Irak. Det är fantastiskt och bra hur man ändå har kommit fram, särskilt med beaktande av hur det ser ut i grannländerna. Den utvecklingen är det viktigt att vi stöder på alla sätt, liksom deras självstyre. Flyg- förbudszonerna måste också upprätthållas till dess att säkerheten kan garanteras på annat sätt. Jag är också med på ett särskilt yttrande som handlar om just den frågan. Frågan om Mellanöstern ska vi behandla i en sär- skild debatt i morgon, och därför säger jag ingenting om den. Jag vill dock säga några ord om Kina, Tibet, Taiwan och dödsstraffet. I Kina kränks de mänskliga rättigheterna på det mest brutala sätt. Vi hör ständiga rapporter om hur tibetanerna och andra oliktänkande blir behandlade, om kärnvapenupprustningen som är en farlig utveckling, om deras hårdhet när det gäller Taiwan osv. Det får inte vara så att vare sig EU eller Sverige faller undan för stormakten Kina av ekono- miska eller andra skäl. Det är viktigt att vi hela tiden är mycket tydliga mot Kina när det gäller de mänskli- ga rättigheterna och deras kränkningar. Jag ska avsluta med att också säga någonting om folkmordet. Utskottet har ägnat mycket tid åt denna svåra och angelägna fråga. Vi kan vara väldigt över- ens om att varje land som på ett bra sätt vill gå vidare in i framtiden bör klargöra sin egen historia. Det som har skett har skett och kan inte göras ogjort. Inte heller kan människor som lever i dag lastas för det som hände för länge sedan. Men kunskapen behövs för att i någon mån lösa upp de trauman som finns och för att hindra att något liknande uppstår igen. Det är nödvändigt. Därför beklagar jag att jag inte är med på det sär- skilda yttrande som Moderaterna och några andra partier har om hur man ska gå vidare när det gäller andra folkmord och övergrepp av olika slag som skett under 1900-talet. Det var ett förbiseende, och jag ställer mig helt bakom det särskilda yttrandet. När det gäller det folkmord på armenier, assyri- er/syrianer och kaldéer som vi har diskuterat här i dag och som skedde under början av 1900-talet har ut- skottet utrett de rent juridiska omständigheterna kring hur begreppet kan användas folkrättsligt. Detta är det faktiska folkrättsliga läge som vi har i dag. Ingen säger någonting annat än att det som har skett har skett, och vi fördömer det på alla sätt. Jag har till- sammans med Folkpartiet ett särskilt yttrande där vi pekar på att detta utan tvivel moraliskt sett var att anse som ett folkmord. Men rent juridiskt och när det gäller det sätt på vilket man kan använda detta be- grepp i lagstiftning, domstolar osv. står jag helt och hållet bakom det som utskottet säger i den här frågan. Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reser- vationer där Centerpartiet finns med men yrkar bifall till reservation nr 4, som handlar om att Sverige bör driva frågan om homosexuellas rättigheter också i FN.

Fru talman! Efter det ottomanska rikets sönderfall och efter folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer fortsatte förföljelserna. I 87 år har den turkiska staten stängt kyrkor, förföljt armenier, assy- rier/syrianer och kaldéer och inte tillåtit dem att läsa och skriva på sitt eget modersmål. I 87 år har den turkiska staten förnekat att detta är ett folkmord. Vi har från den turkiske ambassadören och från Turkiet fått massor av skrivelser där de förnekar detta. Då säger Marianne Andersson: Jag står bakom detta betänkande. Vad står det i betänkandet? Jo, det står att det sannolikt var ett folkmord. Då talar Mari- anne Andersson om juridik. Vi talar om historik och om politik. Det är det intressanta i det här fallet. Vi säger att riksdagen inte är en domstol. Det är det politiska ställningstagandet som riksdagen ska göra. Jag frågar Marianne Andersson: Erkänner Ma- rianne Andersson att judarnas förintelse var ett folk- mord eller inte?

Fru talman! Murad Artin vet mycket väl att jag arbetar mycket med mänskliga rättigheter i Turkiet. Jag har gjort det under många år. Jag har träffat assy- rier och syrianer och deras kyrkliga ledare, och vi arbetar självklart för kurderna. Vi vet att det här har hänt. Det är inte den frågan som vi talar om i dag. Jag sade alldeles nyss att detta moraliskt sett är ett folk- mord, men det som vi har att besluta om här handlar om just den folkrätt som vi har och de juridiska för- hållanden som råder. Det har varit en lång debatt här tidigare, och i den reservation som Murad Artin står bakom står det också att vi inte kan ha en retroaktiv lagstiftning. Det är precis det som vi pratar om, inte om något annat. Vi håller ju med om att det moraliskt sett är fråga om ett folkmord, men juridiskt fanns det begreppet inte när detta skedde. Det är lika viktigt att man plockar fram historien, att man berättar för människorna vad som har hänt. Det är därför som jag beklagar att jag inte är med på det särskilda yttrande som bl.a. Moderaterna avgivit om att jobba vidare med detta. Jag tyckte att Förintelsekonferensen var väldigt viktig. Nu måste vi gå vidare och göra klart vad som har hänt med andra folk i världen. Det har tyvärr begåtts många massakrer och folkmord, och männi- skor är utsatta för fruktansvärda övergrepp. Man har också varit det under de senaste 100 åren, för att gå tillbaka bara så långt. Jag tycker att detta är jätteviktigt, och jag tror att vi är fullständigt överens. Vi strider om någonting som egentligen inte skiljer oss åt. Jag tycker att det är väldigt beklagligt, för det skapar egentligen bara ytterligare trauman.

Fru talman! Jag frågade om Förintelsen var ett folkmord. Jag anser självklart att det var ett folkmord. Varför det? Det är ett historiskt och moraliskt faktum. Tyskarna har inte förnekat detta. De gör nu precis tvärtom. 1948 års konvention kom efter Förintelsen. Jag menar inte att vi ska prata om juridik när vi tar upp Förintelsen. Det är ett historiskt faktum att det skedde ett folkmord på judarna. Det är samma sak här. Var- för ska vi när det gäller assyrier/syrianer, kaldéer och för den delen också armenier alltid hävda att folk- mordskonventionen ska gälla? Ni säger "med sannolikhet", och vi säger att det "ska betraktas" som ett folkmord. Det är en stor skill- nad mellan detta. Jag vill också säga att jag uppskattar det arbete som Marianne Andersson gör i gruppen om Turkiet och de turkiska frågorna.

Fru talman! Jag vet inte vad man mera ska säga till Murad. Vi är ju egentligen överens. Det handlar om att begreppet folkmord inte fanns när detta sked- de. Också jag säger i ett särskilt yttrande för att vara tydlig att jag anser att det moraliskt sett självklart anser att det är ett folkmord. Det är inte detta som det handlar om. Nej, jag tycker att vi i stället borde förenas om- kring den här frågan och försöka sprida kunskaper om den. Jag håller helt med om att Turkiet har en stor skuld. Vi har inga delade meningar alls om skillnaden mellan Tyskland och Turkiet. Det är synd att Turkiet inte vill klarlägga sin historia. Jag tror att det skulle vara väldigt bra för landet. Då skulle man kunna gå vidare. Särskilt nu när Turkiet är kandidat till EU osv. skulle det kunna bli mycket bättre för Turkiet. Man skulle slippa alla dessa trauman och allt det här brå- ket. Det skulle vara en stor framgång om man där kunde arbeta med försoning i stället för att förneka det. Jag är helt övertygad om att ingen av oss har någon annan uppfattning om detta. Vi kan hjälpas åt med att försöka arbeta med det. Det handlar om att vi vill att de ska öppna sina arkiv och att de ska kunna diskutera denna fråga utan att det t.ex. blir en fruk- tansvärd e-postterror mot riksdagsledamöter som tar upp sådana här frågor. Det är ett inte särskilt demo- kratiskt sätt att reagera. Om detta är vi helt överens, men den juridiska tolkningen måste vi hävda. Jag tror att det är viktigt att vi vet hur vi ska hantera sådana här frågor. Det finns faktiskt fler sådana. Ni som sitter här på läkta- ren kämpar för det här erkännandet. Det moraliska erkännandet får ni ju av oss allihop. Vi är inte oeniga utan är faktiskt eniga om detta.

Fru talman! Också jag är lite grann förvånad över att Marianne Andersson står bakom hela betänkandet. Vi har här fått kritik för vår reservation, och man har läst upp olika meningar ur den. Jag skulle gärna vilja läsa upp följande som inte har återgetts: "Detta mot- säger dock inte att det som drabbade armenier, assy- rier/syrianer och kaldéer var ett historiskt faktum och som sådant ett folkmord. Det är viktigt att slå fast detta, då det tillhör varje folks rätt att få känna till och utforska sina kulturella och historiska rötter. Det måste för övrigt även för dåtiden ha varit uppenbart att det inträffade rent moraliskt var ett folkmord." Kan det sägas tydligare? Vi har fått kritik för att vi inte har varit tydliga i den här reservationen. Jag vill fråga Marianne Andersson om vi kan säga det här tydligare.

Fru talman! Jag har flera gånger här alldeles nyss sagt att moraliskt sett bör detta anses som ett folk- mord. Jag anser att det var ett folkmord moraliskt sett men att begreppet inte fanns vid den tiden. Ni säger själva i er reservation att vi inte kan ha en retroaktiv lagstiftning. Det är det som det handlar om.

Fru talman! Vi pratar här nu väldigt engagerat om folkmord. Jag undrar när jag hör det här resonemang- et: Är det ena folkmordet värre eller mindre illa än det andra? Är inte ett folkmord ett folkmord, ett mord på ett folk? Begreppet fanns inte då detta skedde, sade Mari- anne Andersson. Nej, men det fanns 1948, då defini- tionen kom. Varför kan då inte den definitionen också gälla här när det handlar om ett folks identitet och rätt att få erkännas som ett folk?

Fru talman! Det handlar här inte, Margareta Viklund, om ett folks rätt att bli erkänt som ett folk. Detta har inte någonting med det att göra. Margareta Viklund frågar också om det ena folkmordet är värre än det andra. Det är svårt att värdera grader i helvetet. Jag tycker inte att man kan gradera folkmord, mas- sakrer och övergrepp. Jag ser egentligen att vi är överens med Kristde- mokraterna. Jag förstår inte riktigt varför vi ska be- höva ha den här debatten på detta sätt. Precis som Margareta Viklund säger erkänner vi att detta mora- liskt sett är ett folkmord, men begreppet fanns inte då det skedde. Då förstår jag inte var skillnaden finns. Jag tycker att det är viktigt att vi har rett ut detta. Vi har skaffat oss kunskaper om hur det här begrep- pet har kommit till. Det utgick från Förintelsen och Nürnbergrättegången, och sedan kom konventionen. Den fanns inte tidigare. Nu har vi kunskaper som vi inte hade när vi för två år sedan behandlade frågan om folkmordet på armenierna. Vi hade då inte samma kunskaper som vi har i dag. Nu har vi precis rett ut det här, och det är viktigt och angeläget. Låt oss nu samla oss och gå vidare, sprida information och arbeta för att sprida kunskap om andra folkmord och övergrepp mot människor som har skett under 1900-talet. Det är oerhört viktigt att vi samlar oss kring den kunskapen. Om alla länder ska kunna gå in i demokrati och få en bättre framtid, med fred och försoning, handlar det mycket om att göra klart med sin historia. Där har vi inte alls olika uppfattning.

Fru talman! Det här betänkandet om mänskliga rättigheter är ett tjockt betänkande. Jag har tittat till- baka på de senaste tre åren. Det verkar som om be- tänkandena om mänskliga rättigheter bara blir mer omfattande. Man kan fråga sig om det beror på att det begås fler brott mot mänskliga rättigheter i dag än för tre år sedan eller på att vi är mer medvetna om saker och ting. Jag lutar åt det senare, att utskottet blir allt- mer engagerat i frågor om mänskliga rättigheter. Det är jättebra. År 2000 var betänkandet på 90 sidor. Förra året var det 135 sidor. I år är det 185 sidor. Jag vet inte var det kommer att sluta. Den största delen av betänkandet handlar om da- gens brott mot mänskliga rättigheter. Men det finns också skrivningar om sådant som har hänt i historien, som vi har hört. Jag ska återkomma till det. Jag vill bara redan nu göra reflexionen att om vi ska gå tillba- ka i historien och i utskottet och riksdagen resonera om allt som har skett i fråga om brott mot mänskliga rättigheter i världen århundraden tillbaka, då kommer det inte att räcka med ett betänkande. Då blir det en hel encyklopedi, för så gräsligt är det. Så gräsligt är det i dag. Vi har fullt upp med att hantera dagens situation. Jag kan bara ta som exempel vad utskottet skriver om, som riksdagen ska ta ställning till. Det är avskaf- fandet av dödsstraffet. Fortfarande finns det demo- kratiska länder som har dödsstraff. Det händer att oskyldiga människor blir avrättade. Då är det defini- tivt. Utskottet skriver om kvinnans utsatthet: köns- stympning, sexuell exploatering, det som med ett konstigt namn kallas för hedersmord. Utskottet skri- ver "hedersmord" inom citattecken, för att markera att det inte är frågan om någon heder. Utskottet skriver om barns utsatthet, om alla barnsoldater i världen i dag. De går på narkotika. De fingrar på sin kalashnikov och skjuter vilt omkring sig. Det är 10-15-åringar. Detta händer nu - i dag. Det är viktigt att diskutera. Det är viktigt att handla. Vi tar upp olika länder. Vi kommer att delta i en debatt om Israel och Palestina i morgon så jag går förbi det i dag, liksom Marianne Andersson och flera andra har sagt. Vi möts av dessa gräsligheter varje dag - brott mot mänskliga rättigheter. I Iran förekommer stening av kvinnor. I Kina har man förbjudit falungong. I Nordkorea är ett helt folk förtryckt, miljoner människor. De har ingen aning om vad vi gör här. De får ingen information, och det förekommer absolut ingen diskussion om några mänskliga rättigheter. Jag skulle kunna räkna upp land efter land på den afrikanska kontinenten där man trampar på sitt eget folk. På Kuba har en diktator styrt i decennier. Folk är förtvivlade. Det gäller också Colombia. Man kan räkna upp hur många platser som helst runt jordklo- tet. Folkpartiet menar att vi måste ha demokrati om vi ska komma till rätta med kränkningarna av mänskliga rättigheter. Det har vi sagt om och om igen från den här talarstolen. Utan demokrati klarar vi varken ut- veckling eller att leva upp till de mänskliga rättighe- terna. Folk röstar inte för krig. Folk röstar inte för mör- dande. Folk röstar inte på regimer som trampar på mänskliga rättigheter, om det är fria, öppna, rättvisa val. Det har vi framfört om och om igen. Och vi vin- ner mer och mer terräng. När vi började tala om att lyfta in mänskliga rättigheter som ett övergripande mål för biståndet möttes vi av skepsis. I den sista utredningen, Globkom, lyfts just detta fram. Det är vi mycket glada för. Flera talare har sagt att anledningen till att de står här och talar som politiker är att de slåss för mänskli- ga rättigheter. Så är det säkert för många, kanske alla som arbetar politiskt här. Så är det för mig också. Det var mina erfarenheter från en diktaturstat som gjorde att jag gick in i politiken. Det är det land som nu är på allas läppar, Zimbabwe. På den tiden var det den vite mannen som för- tryckte de svarta. När jag arbetade med afrikanerna ute på landsbygden hände det att de sattes i fängelse därför att de jobbade med politik. I dag är det den svarte ledaren som förtrycker sitt eget folk, som har begått massakrer på matabelefolket i sydvästra delen av landet när landet blev fritt 1980 och som nu inte tillåter fria val. Här måste man tala klartext. Det går inte att humma. Man måste tala klartext med grann- länderna - Sydafrika, alla SADC-länderna. De måste ställa upp på demokrati. Jag yrkar bifall till reservationerna nr 2 och 14. Reservation 2 rör bistånd och demokrati. Reservation 14 rör Taiwan. Det finns en reservation där man menar att vi ska vara generösa med visum för människor från Taiwan, oberoende av ställning. Vårt parti har drabbats av detta. Vi ville få hit presidenten till vårt hundraårsju- bileum. Nu var han bara med på video och beklagade att han inte kunde vara personligen närvarande. Detta gör man därför att man faller undan för Kina. Sveri- ges regering vågar inte. Här har jag en direkt fråga till Marianne Samuels- son, Miljöpartiet. Ni var med förra året och tyckte att det var en vettig lösning. Era parlamentariker i EU, Gahrton, Schörling och andra, tycker att vårt förslag är bra. Varför har ni helt plötsligt bytt fot i Sverige? Gäller inte det som ni sade förra året? Slutligen ska jag beröra det som har kommit att dominera debatten om mänskliga rättigheter i kväll, nämligen synen på folkmord när det gäller assyri- er/syrianer. Jag ser alla som sitter på läktaren. Det måste vara förbryllande för er att lyssna på debatten. Jag ska än en gång försöka reda ut hur jag och Folk- partiet ser på det. Det sades här att vi ska visa respekt mot assyri- er/syrianer. Vi ska förstå deras situation, har flera sagt. Gör inte Sverige det? Har vi inte gjort det? Jag har själv åkt omkring i sydöstra Turkiet för över tio år sedan och besökt byarna. Jag har varit i Diyarbakir, Mardin, Midiat och Karboran. Jag har sett ödeläggel- sen och förödelsen. Jag har sett tomma byar. Jag har förstått att det har begåtts ett folkmord. Det har jag tyckt hela tiden, att det moraliskt sett är ett folkmord. Låt oss slå fast det. Ingen har sagt något annat här. Det saken gäller, som vi försöker reda ut, är precis det som Murad Artin säger i sin reservation. Han säger i sin reservation att det ankommer inte på riksdagen att ta ställning till detta. Så skriver Mu- rad Artin. Nu skakar han på huvudet. Då får jag väl läsa ur betänkandet. Jag läser det som Murad Artin skriver:"Frågan om huruvida ett brott begåtts är en fråga för juridiska instanser." Detta har redan Sten Tolgfors läst upp här, förresten. "Riksdagen är ingen domstol." Vi är i riks- dagen nu. "Det ankommer sålunda inte på den svens- ka riksdagen att, i juridisk mening, göra något ställ- ningstagande rörande folkmord." Så skriver Murad Artin. Samtidigt skriver Murad Artin i sitt yrkande, som han vill ha igenom här, att det är just det vi ska göra. Det skriver han i yrkande 1 i sin motion. Det är klart att det blir förbryllande för dem som läser detta och hör denna debatt. Här har sagts om och om igen att det som skedde 1915, och tidigare och senare, är att betrakta som ett folkmord ur moralisk synpunkt och hade troligtvis också varit att betrakta som ett folkmord, säger vi, om det begrepp som fastställdes 1948 hade existerat då. Då tror jag att det hade klassats som ett folkmord. Men det är precis som Murad Artin säger. Det skulle ha varit en domstol som fastställt detta. Nu säger ni själva att riksdagen inte ska göra det, och då accepte- rar jag det. Jag tycker att det är rätt. Vi har inte politiska domstolar i Sverige, och det ska vi vara glada för. Det är jurister som sköter den delen. Då kan man inte säga som Murad Artin att detta är juridiska spetsfundigheter. Det är ett nedvär- derande av hela det system vi har att säga att det är juridiska spetsfundigheter. Murad Artin får bestämma sig. Ska vi i riksdagen vara en domstol och klassa detta som folkmord eller ska vi det inte? Det måste Murad Artin klara ut med vad han själv skriver i sin reservation. Jag yrkar bifall till de två reservationerna 2 och 14. I detta anförande instämmer Elver Jonsson (fp).

Fru talman! Förra året sade Karl-Göran Bi- örsmark: Jag är osäker på om det som har drabbat assyrier/syrianer är ett folkmord. Karl-Göran Bi- örsmark och Folkpartiet har haft ett år på sig. Jag vet att Karl-Göran Biörsmark har jobbat seriöst med frågan. Jag vet att han har läst på. Men Karl-Göran Biörsmark vill inte ta steget ut och kalla det för ett folkmord. Man säger "sannolikt" eller "med största sanno- likhet". Det är vad Folkpartiet säger. Det är vad be- tänkandet handlar om. Vi säger att riksdagen inte är en domstol. Vi säger att vi ska ha ett politiskt ställ- ningstagande. Sverige ska ha en officiell redovisning om detta. Vi säger så här:"Det skall framhållas att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det ottomanska rikets tid skall betraktas som folkmord enligt Artikel II i 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten." Så säger vi. Men Folkpartiet och andra vill för- falska vad vi säger. Vi säger att det ska betraktas som ett folkmord. Men ni säger: Vi förnekar detta. Vi säger att riksdagen inte är någon domstol. Den ska inte syssla med detta, säger vi. Men vi säger att det är ett moraliskt och historiskt faktum. Detta säger ni inte i betänkandet, Karl-Göran Biörsmark.

Fru talman! Jag vet inte om argument biter längre. Jag ska försöka en gång till. Jag ska först läsa upp vad vi skriver i vårt särskil- da yttrande:"Ur ett moraliskt perspektiv måste det även för dåtiden varit uppenbart att det inträffade var ett folkmord." Så skriver vi. Det är det första. Det andra är följande. Jag var osäker förra året. Fast jag har jobbat med dessa frågor i många år blev jag osäker. Varför? Bl.a. därför att det påstods, bl.a. av Murad Artin, att FN hade fattat ett sådant beslut om armenierna. När man får en sådan information utan att få den tillrättalagd och motsagd är det klart att det impone- rar. Nu visar det sig att FN inte har fattat någon så- dant beslut. Vårt resonemang byggde bl.a. på det. Nu har jag läst mer, studerat mer och jobbat med frågan ytterligare. Det är en poäng med att det står "sannolikt". Ut- gångspunkten för det är just det Murad Artin säger. Riksdagen är ingen domstol. Vi går inte in i de delar- na. Vi kan inte fastslå detta. Men sannolikt skulle en domstol ha gjort det om den fanns då. För mig är detta klart. Men jag tror inte att jag riktigt når fram med det argumentet vad jag än säger. Jag tror att det är precis som Marianne Andersson sade här. Det gäller nu att inte låsa oss fast totalt. Här finns en öppenhet för att se vad saken egentligen gäller. Då måste man pröva och också lyssna på mot- argumenten. Det har jag gjort.

Fru talman! Den argumentation och den debatt som vi har haft hedrar Karl-Göran Biörsmark. Jag vet att Karl-Göran Biörsmark vill veta sanningen. Det är sant att FN fastslog detta 1985. Det är inget fel. Här är rapporten. FN:s rapport är precis som det här betänkandet. Den säger tydligt och klart att detta är ett exempel på folkmord. Jag håller rapporten här i min hand. Det är flera sidor som säger detta. Det är inget fel i det. Vi säger inte att det är en resolution som har fast- slagits. Vi säger att FN har fastslagit det. Vad säger Karl-Göran Biörsmark om vad EU sade 1987? Vad säger man om den resolution som kom nu den 28 februari, som Folkpartiet också har röstat för? Vad säger man om det? Det är ett folkmord. Resolutionen säger det. Den går ännu längre och kräver att Turkiet ska erkänna detta. Inte bara EU har erkänt det. Jag vet att Karl- Göran Biörsmark har jobbat med frågan. Det var därför jag sade att Karl-Göran Biörsmark har jobbat seriöst med frågan. Varför stöder man i så fall inte denna reservation? Då skulle man inte säga "med största sannolikhet" utan att det "skall" betraktas folkmord. Om vi säger "sannolikt" innebär det i juridiska termer att det är 75 % sant, och då finns alltid 25 % som man inte tror på. Det är därför vi säger "skall" betraktas som ett folkmord.

Fru talman! Murad Artin säger att jag har sagt att jag arbetar med frågan seriöst. Jag hoppas verkligen att jag gör det. Det är just därför jag kommit fram till det här ställningstagandet. Det som Murad Artin viftar med är ingen FN- resolution. Det kan framstå som en sådan när man står och viftar med ett FN-dokument på det här sättet, men det är ingen FN-resolution! Det var det jag gick på förra gången som det lät så här; jag trodde det. Men nu vet jag mer. Jag vädjar än en gång till er: Lyssna även på mot- argumenten! Försök att lyssna och ta till er - ni som har den här, som jag tycker, fastlåsta positionen. Lyssna på vad det är som vi säger. Det blir så för- bryllande, inte minst för asyrier/syrianer i Sverige. Det är som om vi skulle förneka detta! Jag vet att Marianne Andersson har jobbat med detta i åratal. Hon reste för bara några veckor sedan borta i Diyarbakirområdet. Hon kan mycket om detta, och hon lägger hur mycket tid som hels på det. Skulle det vara oseriöst? Skulle hon inte veta vad hon talar om? Egentligen skulle Murad Artin be Marianne om ursäkt med tanke på allt det jobb hon lägger ned på de här frågorna, just för att få Turkiet att förstå vad man håller på med. Ge Marianne Andersson lite credit för det!

Fru talman! Det betänkande som vi nu debatterar och så småningom ska besluta om är ett betänkande som, vilket Biörsmark just påpekade, har ökat i om- fång under årens lopp. Det är väl ett bevis för det engagemang som finns i riksdagen för mänskliga rättigheter från väldigt många och i många fall också tvärpolitiskt. Många av de motioner som ligger till grund för betänkandet är skrivna av representanter för samtliga partier under motionstiden. Samtidigt kan man säga att detta är ett tecken på att när det gäller mänskliga rättigheter så har världen delvis stått still. Det har inte hänt så mycket för att förbättra de mänskliga rättigheterna. En stor del av jordens befolkning lever under förtryck. En stor del lever i krig och i krigszoner. En stor andel kan inte få äta sig mätta. Många kan över huvud taget inte få det som vi anser höra till de mänskliga rättigheterna där- för att det saknas. I biståndsutredningen Globkom har vi just lyft in ett särskilt avsnitt om rättighetsperspektivet. Det har vi gjort utifrån att vi har sett att detta är oerhört vik- tigt. Om man ska bygga ett samarbete i en värld där vi tillsammans arbetar för att minska fattigdomen och öka möjligheterna för mänskliga rättigheter så måste rättighetsperspektivet komma fram tydligare. Jag tror att det också kan vara en grund för ett förbättrat samarbete när det gäller bistånd och inter- nationell samverkan att man lyfter in just rättighet- sperspektivet som en ledstjärna. Det måste finnas med. Tittar man på betänkandet så kan man se att det innehåller en stor andel ämnen: dödsstraff, tortyr, kvinnors situation, rasism, slavhandel, terrorism, religionsfrihet, funktionshindrades situation och krigsförbrytelser. Det finns en mängd områden där mänskliga rättigheter saknas och förtrycket fortgår. Det finns också en mängd länder med i betänkandet där vi har pekat på att man brister i aspekterna kring de mänskliga rättigheterna. I grunden tror jag att vi i utskottet är ganska över- ens i de här frågorna, precis som jag tror att också hela riksdagen egentligen är det. Men sedan har vi ju alltid våra egna delar, som vi tycker borde ha betonats tydligare, skrivits in bättre, markerats på ett annat sätt eller fått en annan behandling. Tittar man på betänkandet ser man att det inte finns så många reservationer, utan de flesta motioner- na är besvarade med en text som innebär att man har uppmärksammat situationen och att Sverige bör göra mer på området. Det finns en mängd områden där vi måste vara mer aktiva. Min uppfattning är att Sverige kan och bör vara ännu mer aktivt inom området som gäller mänskliga rättigheter i ett internationellt perspektiv. Det är viktigt att man där använder sig av sin roll inom EU för att trycka på och lyfta fram just frågorna om mänskliga rättigheter på ett tydligt sätt. Jag tror också på vikten av att visa på rätten till frisk luft och rent vatten och rätten på fred. Det är de grundläggande delarna i de mänskliga rättigheterna, som i dag är hotade i många delar. Vi kan ju se att vi inte har fred i världen. Det pågår en mängd krig och det finns en ständig oro. Det är många som inte har rätten till vatten i dag. Det finns en stor risk att man framgent i ännu större utsträckning än i dag kommer att privatisera vatten genom att stora multinationella företag köper upp det vatten och de vattenrättigheter som det borde vara varje människas självklara rättig- het att få ha tillgång till. Detta försvårar naturligtvis situationen för många människor, och därför bör vi också vara oerhört uppmärksamma på de här frågor- na. Det kommer en särskild debatt om Israel i mor- gon. Det är ju bara ett bevis på att situationen i Israel i dag är oerhört allvarlig. Den har tyvärr inte föränd- rats särskilt mycket, utan snarare försämrats. När vi skrev vår motion tryckte vi bl.a. på att man måste fundera på om man inte ska använda sig av sank- tionsmöjligheter mot Israel. Vi hade också det uppe i frågestunden med Kofi Annan, som sade att man nog kan behöva titta på det. Vi kommer att bevaka frågan, och vi lär återkomma till ämnet i morgon. Det finns all anledning att fundera över hur man ska kunna agera för att öka trycket bl.a. på Israel i situationen där nere. Det finns fler länder som vi väl alla känner ett en- gagemang för. Jag tycker att det är mycket glädjande att vi har fått fram att man kommer att jobba mycket mer med Östtimor framöver. Östtimor är ju ett land som har utsatts för oerhört svåra situationer och som nu behöver internationell stöd och hjälp för att bygga upp demokratin och situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är tämligen tyst kring Afghanistan i dag, trots att bombningar fortgår och situationen naturligtvis inte har förbättrats särskilt mycket för människorna i Afghanistan. Stundtals är det väldigt stor uppmärk- samhet på ett land därför att det händer någonting där. Det finns många journalister och andra på plats som rapporterar. Men det är väl tyvärr i de tysta stunderna som människor har det värst - när situationen i landet inte längre uppmärksammas och förtrycket kan fortgå i det tysta. Jag tycker att Afghanistans situation är mycket bekymmersam, inte minst för kvinnorna. Vi kan bara hoppas på att det hela kan leda till att man på sikt får en förbättring av de mänskliga rättigheter- na i landet. Det finns ett avsnitt där man tar upp förändrings- arbetet och reformerna inom FN. Vi har där en reser- vation som jag yrkar bifall till - det är reservation nr 18 - om UNEP. Vi ville att Sverige mer aktivt skulle verka för att FN:s miljöorganisation skulle få en stör- re styrka i det internationella samarbetet. Vi skulle vilja ha den till en världsekologisk organi- sation. Det fick vi dock inte gehör för. Men vi åter- kommer väl i den frågan också. Vi får se vad som händer så småningom. Vi har dock fått utskottet att uttala att det gemensamma miljöarbetet är viktigt och att UNEP skulle behöva ha mer ekonomiska resurser för att kunna genomföra det jobb som åligger dem. Vi stöder naturligtvis de reservationer som vi står bakom, men jag yrkar bara bifall till reservation 18.

Fru talman! Jag skulle vilja veta varför Marianne Samuelsson är emot att demokratiskt valda ledare från Taiwan ska få besöka Sverige samtidigt som hon är för att diktaturen Kinas ledare får komma till Sve- rige. Jag skulle vilja veta om Marianne Samuelsson ens själv tycker att detta kan beskrivas så att hon tydligt värderar demokratin. I fjol stod Miljöpartiet bakom en text som inte gjorde en tydlig skillnad mellan officiella och privata besök av Taiwans ledare. Om Miljöpartiet åtminstone hade kunnat stå bakom hälften av sin gamla politik i år så hade vi fått en majoritet i kammaren för att öppna Sverige för besök av Taiwans demokratiska ledare, men det förmådde man inte. Miljöpartiet kunde alltså ha agerat till för- mån för demokratin men valde att avstå och lade i stället fram ett särskilt yttrande. Jag skulle vilja att Marianne Samuelsson reder ut varför man gjorde på det sättet när man kunde ha gjort annorlunda. Det är också så att Marianne Samuelsson har häv- dat i olika sammanhang att det finns ett EU-avtal som skulle förhindra att man ändrade visumpraxisen. Det är inte alls på det sättet. Det finns en inofficiell EU- praxis som den svenska regeringen mycket väl kan vara med och ändra. Hade Marianne Samuelsson stått upp för demokratins värderingar i dag hade vi haft en majoritet i riksdagen för att se till att den svenska regeringen ändrade EU-praxisen, men Miljöpartiet föll till föga och backade. Jag vill be Marianne Samu- elsson att förklara sig.

Fru talman! I det här fallet har jag valt att göra ett särskilt yttrande. Jag förutsätter att regeringen aktivt arbetar med den här frågan inom EU. Jag tycker na- turligtvis också att det är självklart att människor ska kunna röra sig fritt i världen oavsett vilken ställning de har. Det vidhåller jag, men i det här fallet har jag valt att göra ett särskilt yttrande.

Fru talman! Marianne Samuelsson har i detta sär- skilda yttrande över huvud taget inte berört möjlig- heten för Taiwans demokratiska ledare att komma till Sverige. Det hon skriver är att officiella besök inte är möjliga. Det finns ingen som hävdar det heller. Hon berör inte möjligheten för Taiwans demokratiskt valda ledare att komma till Sverige på privata besök. Summan av kardemumman av hennes politik blir att varje taiwanes är välkommen till Sverige. Men om man reser hem från Sverige och kandiderar i ett de- mokratiskt val och sedan vinner sitt folks förtroende och blir demokratiskt vald är man inte välkommen längre. Detta är Miljöpartiets politik. Det är detta Miljöpartiet nu står bakom därför att man inte hade ryggrad nog att fullfölja det man sade i fjol eller ens bara hälften av det man sade i fjol. Då var man inte ens noga med att göra skillnad mellan officiella och privata besök. Det vi begärde den här gången var att Miljöpartiet skulle stå upp så mycket för demokratin att man tillät privata besök, och det gick alltså inte. Det är en sak att Sverige bedriver en ett-Kina- politik, att vi inte har fulla diplomatiska relationer och att vi inte kan ta emot eller åka på officiella be- sök. Men det innebär inte, Marianne Samuelsson, att man inte skulle kunna tillåta privata besök från Taiwans demokratiska ledare inom ramen för en ett- Kina-politik. Nu får Miljöpartiet leva med att man aktivt har bidragit till, varit tungan på vågen eller vågmästar- parti, att stänga ute dem fem högsta demokratiska ledarna i Taiwan. Taiwan är den första demokratin i den kinesiska kultursfären någonsin. Det handlar om 23 miljoner människor som i fria val utser sina ledare. Marianne Samuelsson säger nej tack till dem om de skulle vilja komma och besöka Sverige. Jag tycker att det är ytterligt klent. Vi hade haft majoritet om Mil- jöpartiet hade haft ryggrad. Nu har vi dessvärre inte det.

Fru talman! Sten Tolgfors tar i ganska rejält i den här frågan. Jag vet inte riktigt hur han menar att det skulle bli så stor förändring i EU-praxisen om ni hade haft Miljöpartiet med er i den här reservationen. Vi har valt att påpeka att vi tycker att det är oerhört vik- tigt och angeläget att människor kan röra sig fritt och resa. Vi förutsätter att regeringen kommer att se till att så också blir fallet i den mån man kan påverka detta. Vi får väl se vad resultatet blir och vem som på- verkar mest när det gäller att förändra möjligheterna för Taiwans demokratiskt valda personer att resa inom EU.

Fru talman! Jag begärde replik på samma tema som Sten Tolgfors, och jag tänkte ta tillbaka min replik. Men när jag nu hör svaret kan jag inte göra det. Jag blir väldigt förbryllad när Marianne Samuels- son undrar vad det skulle göra för skillnad om man hade haft kvar samma ståndpunkt som man hade för ett år sedan. Det hade varit en enorm skillnad. Då hade ju en riksdagsmajoritet gett en klar signal till regeringen hur de ska agera. Jag tycker att det är väldigt olyckligt. Det har verkligen betydelse. Om man är så blygsam som Marianne Samuelsson är nu har man verkligen devalverat sin roll i riksdagen. Ni hade ju möjligheten att tippa ett beslut från en mino- ritet till en majoritet, och ni säger att det kanske inte har så stor betydelse. Jag kan konstatera att Ungern nu välkomnar vice- presidenten Anette Lu i slutet på veckan till ett möte i Ungern. De tar ställning. Det kanske beror på att de är en yngre demokrati och brinner på ett annat sätt än vad det kanske sovande Sverige gör undfallande för Kina. Det hade haft stor betydelse om ni hade varit med även i år, Marianne Samuelsson.

Fru talman! När det gäller Taiwanfrågan tycker jag att Folkpartiet gjorde väldigt mycket inrikespoli- tik av en fråga som egentligen borde ha varit utrikes- politik. Ni agerade väldigt kraftfullt för delvis för- sämra situationen för Taiwan. Det tyckte jag inte stärkte situationen, utan snarare tvärtom. Jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna påverka situa- tionen när det gäller Taiwan på olika sätt, och det ska vi naturligtvis göra.

Fru talman! Jag vet att Taiwan välkomnar den här inbjudan. Det var en artighetsinvitation. Lars Leijon- borg var inbjuden som enda svenska partiledare till Taiwan vid presidentinstallationen. Det har hela tiden legat i luften att det skulle bli ett återbesök. Det var man också glad för i Taiwan. Marianne Samuelsson försöker påskina att detta skulle vara kontraproduk- tivt. Då skulle Marianne Samuelsson ha varit med och lyssnat på presidenten när han talade via TV i andrakammarsalen i fredags. Han tackade för inbju- dan och beklagade att han inte kunde komma. Vi vet ju alla varför han inte kunde det. Han hade varit här om regeringen hade gett honom visum. Regeringen vägrade visum till en demokratiskt vald president. Därför var han inte här. Det beklagar både vi och han.

Fru talman! Det är naturligtvis beklagansvärt. Men jag tror inte att han hade varit här även om vi i det här fallet hade skrivit en gemensam reservation. Det hade inte löst problemet som det ser ut i dag, tyvärr. Det gäller väl för oss alla att ligga på för att förbättra sådant som gäller mänskliga rättigheter. Vi kanske har olika kanaler för att göra det.

Fru talman! Det är med blandade känslor som jag står här i dag för att prata om utrikesutskottets betän- kande om mänskliga rättigheter. Det är glädjande att det råder stor enighet i Sveriges riksdag kring dessa viktiga frågor. Även om vi på några punkter har olika åsikter förenas vi kring synen att svensk utrikespolitik ska vara aktiv och fast förankrad i respekten för de- mokrati och mänskliga rättigheter. Detta ger Sverige en stark röst inom det internationella samfundet, en röst vi kan använda för att ständigt arbeta för att re- spekten för mänskliga rättigheter upprätthålls. Under det senaste året har ett par händelser i vår omvärld starkt påverkat förutsättningarna för arbetet med mänskliga rättigheter. Det första är naturligtvis attacken mot World Trade Center i New York den 11 september förra året. Attacken och de händelser som sedan följt visar på ett tydligt sätt behovet av att FN stärks och lika tydligt på behovet av att de spelregler som vi gemensamt satt upp i världen följs. Det gäller krigets lagar såväl som att de mänskliga rättigheterna följs. En rad händelser har de senaste åren förändrat den syn vi har på internationella relationer. Krigen på Balkan, folkmorden i Rwanda och kriget i Östtimor visar alla att vi är på väg mot en värld där stater spe- lar mindre roll och människor större. Mänskliga rät- tigheter är inte bara en skrift i vatten utan blir just vad de en gång var tänkta: Alla människors rättigheter, universella till sin karaktär, individuella i sin tillämp- ning. Inte minst Serbiens förra diktator Milosevic kan vittna om detta från sin cell i Haag. Förmodligen trodde han att han skulle komma undan på samma sätt som generationer av diktatorer har gjort före honom. Det är min fasta övertygelse att ställningen för de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta stärkas. Samtidigt som denna utveckling känns hopp- full finns det mycket att vara sorgsen och oroas över. Vi har de senaste dagarna bevittnat hur Robert Mugabe i Zimbabwe utnyttjar hela registret av tricks och fula knep för att bli omvald som landets presi- dent. Genom att utnyttja frågan om fördelningen av land har han kunnat bryta mot de mänskliga rättighe- terna i en omfattande och systematisk skala. Detta är inte på något sätt acceptabelt, och jag välkomnar EU:s tydliga ställningstagande mot Mugabe. Precis som alla andra folk förtjänar folket i Zimbabwe en regering som respekterar demokratins grundläggande spelregler och de mänskliga rättigheterna. En annan konflikt som flera har nämnt i dag och som det finns anledning att vi ser med stor oro på är konflikten i Mellanöstern. Våldet måste få ett slut! Dagligen kan vi se på nyheterna hur människor dödas och skadas i vad som ser ut att vara en oändlig spiral av våld. Hela det internationella samfundet måste arbeta gemensamt för att vi ska kunna lösa konflik- ten, även om huvudansvaret naturligtvis ligger på de berörda parterna. Därför är det mycket positivt att FN:s säkerhetsråd nyligen i resolution 1397 betonade behovet av att både Israel och Palestina får leva inom säkra och erkända gränser. Resolutionen visar att världssamfundet står enigt i kravet på att få ett ome- delbart slut på våldet och på terrorn. Mänskliga rättigheter är en förutsättning för de- mokratisk utveckling. Därför går kraven på demokra- tiska fri- och rättigheter inte heller att kompromissa om. Samtidigt är, precis som det redogörs för i betän- kandet, den extrema fattigdom som i dag råder på många håll i världen det främsta hindret för varaktig fred och för konsolidering av demokratin. - Fattigdomsbekämpning är därför den i särklass största utmaningen vi har framför oss. - Fattigdomsbekämpningen är en förutsättning för det hållbara samhället. - Fattigdomsbekämpningen måste gå hand i hand med det globala strävandet mot en socialt och ekologiskt hållbar värld. Vi måste både kämpa mot brotten mot mänskliga rättigheter och kämpa för att orsakerna till dessa brott, som krig, nöd och brist på demokrati, upphör. Fru talman! Kvinnors rättigheter är också mänsk- liga rättigheter. I gårdagens Aftonbladet finns en artikel om Latifa från Kabul som numera lever i landsflykt. Hon be- skriver hur hon hölls inspärrad i sitt hem för att hon var kvinna. När hon var 16 år intog talibanerna Kabul och hennes och hennes familjs liv förändrades totalt. Hon tvingades bära chadri, dvs. den heltäckande dräkten. Skolor och universitet stängdes. Latifas be- rättelse är bara ett exempel av många på hur kvinnors rättigheter blir kränkta, hur kvinnor blir offer för krigets vedermödor. Över en natt kan en människas liv bli helt förändrat. För kvinnorna i Afghanistan finns nu kanske hopp om ett nytt liv med en ny frihet. Kränkta rättigheter och kvinnors utsatthet hittar vi också i Sverige, nu och förr. Min egen mormor var statare. Hon ägde ingenting. Det var godsägarna som ägde henne, hennes man och deras sju barn. För kvinnorna i den tidens Sverige, inklusive min mor- mor, såg livsprojekten mycket lika ut. Valalternativen var minimala. Blev du som kvinna kränkt och som min mormor utsatt för våld i hemmet fanns inte heller mycket hjälp att få. Dessutom var Sverige på 1800- talet ett av Europas fattigaste länder. Från det läget till det läge vi är i i dag, ett fritt och betydligt mer rikt land, har kampen om rättigheterna spelat stor roll, från att den allmänna rösträtten infördes och fram till idag. Med en titt i backspegeln kan vi i dag säga att jämställdhetsarbetet i Sverige har burit frukt. Och precis som påpekas i betänkandet kan vi, eftersom jämställdheten kommit långt i vårt land i jämförelse med många andra stater, hålla en hög ambitionsnivå i dessa frågor i såväl FN- som EU-samarbetet. Vi vet i dag att sociala normer, politik och lagar har betydelse för skillnader mellan könen, vad gäller tillgång och möjlighet till hälsovård, arbete och utbildning. Studi- er visar också att ju fler kvinnor som får utbildning, desto högre blir tillväxten i ett land. Men på alltför många ställen i världen har vi bara sett början till en sådan positiv utveckling. Diskrimineringen av kvin- nor har visat sig ha ett högt ekonomiskt pris. Diskri- minering av kvinnor bidrar fortfarande till att bibe- hålla eller till och med öka fattigdomen. Mot den bakgrunden är FN:s millennieutvecklingsmål att halvera fattigdomen ett tufft mål, men också den viktigaste utmaningen världssamfundet har framför sig. Diskrimineringen av kvinnor har också ett poli- tiskt pris. När det råder brist på kvinnor i politiken blir den inte bara odemokratisk utan också kolossalt ensidig, eftersom halva befolkningens intressen inte speglas i besluten. I världens parlament i dag finns i genomsnitt 14 % kvinnliga ledamöter. Det lägsta antalet kvinnor återfinns i arabvärlden där de kvinnli- ga parlamentsledamöterna utgör endast 4 %. Och i Kuwait och Förenade Arabemiraten har kvinnor fort- farande ingen rösträtt. Fru talman! Jag blir rädd när jag erfar uppgifter som säger att prostitutionen och handeln med kvinnor växer lavinartat. Jag blir arg när jag hör om unga flickor som gifts bort mot sin vilja. Lika förfärade som arga blir vi när vi hör om den kvinnliga köns- stympning som sker i dag på flera håll i världen. Vi blir skakade när vi ser vad kvinnor utsätts för i krig. Det finns exempel på flyktingläger där kvinnor ut- nyttjas, t.o.m. av hjälparbetare. Genom Rädda Barnen och UNHCR avslöjades nyligen att flickor och unga kvinnor har utnyttjats av personalen i flyktingläger. Ett omfattande arbete pågår för att klarlägga de hän- delserna. Hiv och aids är tillsammans med fattigdomen två av de största problemen i dag för världens kvinnor. Det finns byar i Afrika där kvinnorna helt har dött ut i hiv och aids. Medicin som skulle kunna bromsa sjuk- domen förvägras dem som mest behöver den. Men det finns också ljusglimtar som inger fram- tidstro. Konkreta exempel som visar att bistånd i form av mikrolån till kvinnor blivit en succé i många län- der och att lagarna mot kvinnovåld har blivit fler. I t.ex. Afrika blir fattiga flickors möjlighet till utbild- ning ett lyft för hela samhället. Därför är jag glad att vi i betänkandet tydligt slår fast det svenska engagemanget i jämställdhetsfrågan. Det framgår också i betänkandet att vi på olika sätt i utvecklingssamarbetet stöder åtgärder för att förbättra flickors situation, bl.a. genom att öka andelen flickor som får tillgång till grundskoleutbildning. Där kvinnors rättigheter kränks måste detta för- dömas. Men det räcker inte! I hög grad handlar det om att öka antalet rättigheter och förstärka kvinnor- nas lagliga rättigheter. Kvinnors rätt till sitt eget liv och till sin egen kropp, liksom kvinnors rätt till ut- bildning och att äga mark, är grundläggande. Men kvinnor och män måste också i övrigt ges samma lagliga rättigheter och möjligheter. Kvinnors och mäns behov måste tas på lika stort allvar vid utform- ning av verksamheter och i tillgång till och reell möj- lighet till utbildning, arbete och försörjning. Genom att göra detta befrämjas inte bara situationen för värl- dens halva befolkning utan även människors livsvill- kor totalt sett. På det viset är nog jämställdhetsarbetet ett av de mest långsiktigt effektiva medel vi har att tillgå för att bekämpa fattigdomen i världen. Att ut- bilda kvinnor är att utbilda hela världen! Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Marianne Jönsson talade engagerat om kvinnor, vilket jag uppskattar mycket. Där har vi ingen annan åsikt. Jag vill ställa en fråga om hiv/aids. Ledare i Afri- ka, t.ex. Thabo Mbeki, kritiseras för deras förhåll- ningssätt i frågan. Vi såg Mbeki i TV när han var här i samband med mötet med de progressiva ledarna. Man blev ganska mörkrädd när han sade att det är för att medicinerna inte är säkra som han inte vill att de ska spridas i Sydafrika. På det sättet hindrar han möj- ligheten att stoppa smittspridningen från t.ex. mor till barn. Jag ställde en fråga till statsministern eftersom han träffar Thabo Mbeki med ojämna mellanrum. Jag tänkte att statsministern skulle ha en möjlighet att påverka. Det var biståndsministern som svarade på frågan. Svaret på frågan handlade inte alls om ledare utan om andra saker. Jag menar att världens ledare har ett ansvar. Jag tror att Marianne Jönsson har en något närmare rela- tion till statsministern än vad jag har. Jag vill att hon ska föra detta vidare eftersom jag tror att statsminis- tern har möjlighet att påverka en ledare som Thabo Mbeki att ändra uppfattning eller att i varje fall inte stoppa utdelningen och spridningen av mediciner för att stoppa hiv/aids i Sydafrika.

Fru talman! Jag har naturligtvis ingen annan upp- fattning än Marianne Andersson i frågan. Jag är lika frågande till det förhållningssätt som Sydafrika har när det gäller mediciner. Vi vet att de gör mycket nytta. Jag vet inte om det har med kostnader att göra. Men sådant går alltid att klara av. Naturligtvis ska jag ta med mig detta och göra min insats för att påverka i rätt riktning.

Fru talman! Jag tycker att det är bra. Thabo Mbeki har yttrat att detta är ett västpåfund och att epidemin beror på fattigdomen. Det är klart att fattigdomen gör människor mer sårbara och på så sätt bidrar till att öka spridningen, men smittan uppstår på ett helt annat sätt. Det är så viktigt vad en ledare säger. Hur ska vi få männen i dessa länder - både i Sydafrika och i andra länder - att ändra sexuellt beteende? Vi vet att de är vidlyftiga. Då måste de ändra beteende, de måste använda kondomer och det måste finnas tillgång till mediciner. Thabo Mbeki förnekar detta. En ledare som Göran Persson, vår statsminister, som har en god relation till Thabo Mbeki, skulle ha en möjlighet att påverka Thabo Mbeki utan att han skulle behöva känna att han tappar ansiktet. Där skulle finnas en möjlighet. Jag har inte fått svar på de frågor jag har ställt till statsministern, och därför frågar jag nu Marianne Jönsson. Ta med detta. Jag tänker också på spridningen av budskapet i radio, som är det medium som folket lyssnar på i de länderna. Ett budskap till människorna i ett radioprogram skulle ha stor betydelse. Det är jag alldeles övertygad om.

Fru talman! Jag är övertygad om att statsministern ser med precis samma allvar på frågan som vi övriga i kammaren. Jag är övertygad om att när det finns tillfälle kommer statsministern också att verka för att kvinnorna och männen i Sydafrika får stöd och hjälp i frågan.

Fru talman! Jag vill också hålla med om det Mari- anne Jönsson tog upp i sitt anförande, speciellt när det gäller kvinnors situation i världen. Jag vill ställa en fråga till Marianne Jönsson om Irak. Det irakiska folket har lidit hårt. 1,5 miljoner irakier har dött på grund av sanktionerna. 500 000 av dem är barn. Nu framgår det t.o.m. i FN:s egna rap- porter att hundratusentals människor har dött bland civilbefolkningen. Det finns flera organisationer i Sverige, Caritas, Röda korset, Svenska kyrkan, som vill att sanktioner- na ska hävas. De vill att det ska vara riktade sanktio- ner mot den irakiska diktatorn Saddam Hussein och hans regim, inte mot det irakiska folket. Vi har motionerat om kurdernas situation. Vi vill att demokratin ska utvecklas i norra Irak, i irakiska Kurdistan, och vi vill gärna se en federation mellan irakiska Kurdistan och det framtida demokratiska Irak. Hur ställer sig socialdemokratin till den frågan? Hur ställer sig socialdemokratin till sanktionerna?

Fru talman! Kurdernas situation är allvarlig. Jag tar för givet, precis som beskrivs i betänkandet, att vi i Sverige kommer att ha beredskap att ge stöd till demokratiska val i norra Irak när det blir aktuellt. Vi har många gånger konstaterat att sanktioner är trubbiga instrument. Trots att FN har försökt att mild- ra verkningarna för civilbefolkningen genom olja-för- mat-programmet är situationen svår. Vi kan konstate- ra och erkänna att försöken att tvinga regimen till samarbete har misslyckats. Det pågår i FN ett arbete med att försöka förfina sanktionsinstrumenten. Det är dock inte särskilt lätt. En sak får vi inte glömma, Murad Artin. Det krävs handling från Saddam Hussein. Han driver ett makt- spel för att få FN på knä. Han håller undan alla de nödvändiga varorna för omvärlden för att peka ut en fiende. Ibland blir resultatet sådant av sanktioner. Sverige hör till de allra största givarna när det gäller humanitärt bistånd till Irak. FN och Sverige värnar mycket mer om det irakiska folket än vad Saddam Hussein gör.

Fru talman! Det är självklart att det är diktatorn Saddam Hussein som tjänar på sanktionerna, inte det irakiska folket. Det irakiska folket har lidit. Vi menar att det måste vara riktade sanktioner mot Saddam Hussein och hans regim, inte mot det irakiska folket. Saddam Hussein åker kors och tvärs i världen utan att vi gör någonting åt detta, medan det irakiska folket lider. Kurder, assyrier/syrianer, araber, shiiter och sunniter dör på grund av sanktionerna. Sverige är inte aktivt i denna fråga. Man hänvisar hela tiden till FN, men Sverige har inte varit aktivt. Jag menar att Sverige skulle ha varit aktivt. Sverige aviserade också att vi skulle ha en inter- nationell konferens i höstas, men den kom aldrig. Marianne Jönsson tog inte upp frågan om folk- mordet, men det kanske är någon annan som ska göra det. Jag vill bara ställa en fråga till Marianne Jönsson. Det står i betänkandet att Sverige inte har någon offi- ciell linje när det gäller den frågan. Men Göran Pers- son skrev i maj år 2000 att vi ska understryka att det som drabbade armenierna var ett folkmord. Har Ma- rianne Jönsson en annan uppfattning än statsminis- tern?

Fru talman! Vi skriver tydligt och klart i betän- kandet från majoriteten när det gäller frågan om folkmord att "det som drabbade armenier, assyri- er/syrianer och kaldéer under det ottomanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten". Tydligare kan det inte sä- gas. Vi har i utskottet arbetat väldigt mycket med den här frågan, och vi har gjort det för att vi skulle kunna enas. Men hur vi än har arbetat har Vänstern och Murad Artin gjort allt för att undvika att vi skulle bli eniga. De skriver i och för sig också detta i sin egen reservation, och det är glädjande att Murad Artin har förstått och håller med om det som vi i majoriteten skrev redan förra året. Jag stod här i talarstolen och talade om den här problematiken med att folkmord är ett folkrättsligt begrepp som man måste handskas sakligt och ansvarsfullt med. Det är oerhört viktigt att historiska illgärningar uppmärksammas. Vi har absolut ingen annan uppfatt- ning. Men nu försöker Murad Artin ta sig ur en väl- digt obehaglig situation genom att i reservationen tala om ett historiskt betraktande av folkmorden. Jag tycker att det är att försvaga, t.o.m. förringa, de hän- delserna. Vi säger att hade vi haft folkmordskonventionen vid tiden för de här blodiga händelserna hade vi kun- nat ställa de ansvariga inför rätta, kunnat döma och straffa dem och kunnat ge ersättning till de drabbade. Är det inte så att Murad Artin i sin iver att samla politiska poäng har lovat mycket mer än han har kunnat hålla? Urban Ahlin kommer lite senare att ta upp den här frågan.

Fru talman! Marianne Jönsson sade att vi är eniga i stora stycken, och det är vi verkligen. På de här 185 sidorna är det mest enighet. Det finns bara ett tjugotal reservationer, och det är ganska få om man tänker på att det är sex partier utöver Socialdemokraterna som ska tycka till. Folkpartiet har två reservationer som rör två öar ute i världen. Den ena ön heter Kuba, och den andra ön heter Taiwan. Den ena reservationen gäller att det är för lite demokrati. Det är en diktaturstat, som Sve- rige har nära förbindelser med och t.o.m. ger bistånd. Det är Kuba. På den andra ön blommar demokratin, och där har man en demokratiskt vald president. Vi menar från Folkpartiet att det är fel signal att vara så mjuk mot Kuba, som är en diktaturstat, jäm- fört med mot Taiwan. Sverige förhindrar att visum ges till den som vill komma hit även som privatper- son. Vi jobbar mycket med demokratifrågor. Tycker inte Marianne Jönsson att det är ett dilemma att man försvårar för en demokrati men uppmuntrar en dikta- tur som Kuba?

Fru talman! Respekt för mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling utgör grunden i vår politik oavsett om det gäller Kuba eller något annat land. Vid varje möjligt tillfälle framför Sverige den kritiken mot just Kuba. När det gäller Taiwan gjorde Folkpartiet stor affär av att Taiwans president inte tilläts komma till Folk- partiets jubileum. Det visade sig att presidenten inte hade några planer på att komma till Sverige. Känns detta inte genant för er i Folkpartiet, K-G Biörsmark? Det får i och för sig gärna göra det, men det bekymmersamma i den här historien är det sätt på vilket Folkpartiet förödmjukar Taiwans regering och generar dess president. Dessutom vet ni mycket väl att ert agerande kunde ha fått utrikespolitiska konsek- venser i relationerna till både Kina och Taiwan. De allra flesta inser att frågan kräver tålamod och försik- tighet. Hur långt är Folkpartiet berett att gå i den här frågan?

Fru talman! Svaret på den sista frågan är att då det gäller demokrati är vi beredda att gå hur långt som helst. Vi har alltid slagits för demokratin - i början av seklet nationellt tillsammans med Socialdemokrater- na. Vi är beredda att gå hur långt som helst, för vi tror stenhårt på demokrati och på att det är grunden för att vi ska ha mänskliga rättigheter. Vi ska alltså vara hur tydliga och klara som helst. I Sverige har vi inte varit det, och det har vi från Folkpartiet kritiserat. Vi kan ta Zimbabwe som exempel; Det har varit uppe tidigare. Redan på 90-talet sade vi i Folkpartiet att vi måste börja ge signaler om styrt bistånd till Zimbabwe. Vi var det enda parti som började prata om det. Så småningom har det blivit annorlunda, och nu har även regeringen kommit och traskat patrull. Vi ska vara hur tydliga som helst. Det är helt fel när Marianne Jönsson säger att detta skulle vara genant för Folkpartiet. Det är genant för regeringen, för det är uppenbart att om regeringen hade gett visum till Taiwans president så hade han kommit hit. Vi är inte ett dugg generade. Vi gav klara signaler: Om ni bara fixar visum så kommer han. Men ni klarade inte det, och det är genant.

Fru talman! K-G Biörsmark vet mycket väl varför Taiwans president inte får visum. Sverige erkänner inte Taiwan som en suverän stat. Hittills är det bara 28 stater som erkänner Taiwan, och Sverige är inte bland dem. Inget EU-land över huvud taget är bland dem. Vår ett-Kina-politik står fast, men står Folkpar- tiet bakom ett-Kina-politiken? Tycker ni att vi ska bryta de diplomatiska förbindelserna med Kina? Är det så Folkpartiet vill föra politiken?

Fru talman! Grova brott mot de mänskliga rättig- heterna begås fortfarande på många håll i vår värld. De har begåtts i alla tider, och det är någonting som vi alltid måste kämpa mot. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är en omistlig kod. Det är en etisk kod som fungerar oberoende av religion och kultur, och den fungerar över hela världen. Den får successivt mer och mer acceptans men det finns fortfarande många länder i världen som inte uppfyller grundläggande mänskliga rättigheter. Detta är utomordentligt bekymmersamt. Det leder till våld. Det leder till terror, och inte minst hindrar det utveckling, tillväxt och demokrati. När jag kom till riksdagen 1988 var Margaretha af Ugglas den enda som stod här och talade i kammaren om behovet av krav på mänskliga rättigheter i de länder där vi bedrev utvecklingssamarbete. Nu har det här blivit ett viktigt inslag även i den formen av svensk politik, och jag uppskattar verkligen att vi har kommit fram till den enighet som vi faktiskt genom- gående har i det här betänkandet. När det gäller de mänskliga rättigheterna är de politiska, sociala och ekonomiska rättigheterna av utomordentlig betydelse. Det är också väldigt viktigt att vi har god information om situationen för mänsk- liga rättigheter när vi fattar våra beslut i riksdagen. Den borgerliga regeringen införde en rapport om Sveriges internationella utvecklingsarbete. Den för- svann när den borgerliga regeringen föll men har sedan återkommit. Där redovisar man situationen för våra samarbetsländer vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Den är ett viktigt instrument och skulle kunna vara det även för vårt budgetarbete om den bara kunde komma i tid till det. Jag hoppas att jag får ett löfte av Urban Ahlin i kommande inlägg om att vi ska få den saken ordnad. Detta är faktiskt viktigt när vi tar ställning till samarbete. Den i kväll aktuella frågan gäller naturligtvis skillnaden mellan folkrättsbegrepp och historisk forskning. Det ottomanska riket begick grova över- grepp och massakrer på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Det är ingen tvekan om att det handlade om fördrivning, mord och utrotningsförsök. Assyrier- na har varit utsatta för massakrer 1843, 1915 och 1933. År 1948 fick vi folkmordskonventionen, som en följd av Nürnbergrättegångarna. Därmed blev ordet "folkmord" en juridisk term. Det är inte bara ett litet ord. Det är en juridisk term av mycket stor betydelse och ska reserveras för officiella beslut. Det är inte längre någonting som officiella organ som riksdagar, som inte är domstolar, ska sätta som etikett på förete- elser. Folkmordskonventionen innebär också att det här begreppet inte kan användas när det gäller det som har hänt tidigare än 1948. Annars skulle man finna en lång rad folkmord när man går igenom historien. Om folkmordskonventionen hade varit i kraft - det står i utredningen - hade man sannolikt kommit fram till att det som har drabbat armenier, assyri- er/syrianer och kaldéer är att betrakta som något så- dant, men det är inte riksdagens sak att fungera som domstol. Det framgår både av texten i riksdagen och av texten i reservationen. Jag tycker däremot att det är väldigt viktigt, precis som Sten Tolgfors har berättat, att vi skapar kunskap om Förintelsen, om folkmord och om mänsklig onds- ka. Vi har i kulturutskottet föreslagit att man ska skapa en organisation eller en ideell förening där näringsliv, folkrörelser och universitetens förintelse- forskare ägnar sig åt att ta fram sanningen, ta fram en kritisk granskning och få fram vad som egentligen har hänt historiskt. Det är ett brett uppdrag. Det handlar om Förintelsen. Det handlar om folkmord. Det hand- lar om kommunismens illdåd, och det handlar om religiös intolerans. Det är också viktigt att vi ingriper vid akuta hän- delser. Situationen i Zimbabwe i dag är upprörande. Det är väl att Sverige har dragit in sitt bistånd till Zimbabwe. Vi krävde det redan när man började kriget i Kongo, och det är en tydlig signal om hur observatörerna såg på valsituationen i Zimbabwe att Samväldet nu i dag har uteslutit Zimbabwe. När det gäller mänskliga rättigheter är det också viktigt, tycker jag, att FN:s och Världsbankens mil- lenniemål, som vi alla har skrivit på, kompletteras med krav på en utveckling av mänskliga rättigheter och demokrati. Det är ett område som jag tror att vi ska ägna mycket möda åt under den närmaste tiden. Jag vill yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Om folkmordskonventionen hade va- rit i kraft, sade Bertil Persson, skulle situationen när det gäller erkännandet ha varit i en helt annan dager. Men nu är det inte så, sade Bertil Persson. Han sade också att det måste vara aktuella händelser. Hur aktuell måste den händelsen i så fall vara? Människor som har varit med om det som vi kallar för folkmordet när det gäller assyrier/syrianer och kaldéer lever fortfarande i dag. De kan berätta om det. De vet vad de har varit med om, vad de har ut- satts för. Det finns vittnen, och de kan berätta. Jag vet inte riktigt vad Bertil Persson menar med "aktuell" i det här sammanhanget. Det skulle jag vilja veta.

Fru talman! Det är mycket tydligt. Detta gäller alltså fr.o.m. 1948. Det enda som kan betecknas som folkmord före 1948 är Förintelsen. Det är där gränsen är satt i konventionen, och det är den regeln som gäller. Det är det som är det juridiska begreppet. Sedan har det begåtts väldigt mycket hemska sa- ker i världens historia. Och när det gäller en del av dem finns det kvarvarande vittnen. I andra fall finns det beskrivningar och berättelser. Men konventionen är mycket tydlig. Det handlar om 1948.

Fru talman! Även om konventionen, som Bertil Persson säger, är väldigt tydlig måste det finnas en viss otydlighet i den. Det som har skett i vår tid måste väl också kunna respekteras som sanning med de här glasögonen. Jag förstår fortfarande inte resonemanget. Det handlar ändå om respekten för människor som har varit med om och överlevt detta folkmord. De kan berätta om det, och de finns i dag. Låt juristerna strikt hålla på det juridiska! Men kan inte vi som är politiker och lever med de här människorna som nu finns i vårt land och har att titta på deras situation och arbeta för dem enas om att vi ska ta ställning till ordet "folkmord" och verkligen erkänna att det var det? Jag förstår inte det här resonemanget. Juridiken är väldigt paragraflydig, men ibland passar inte paragra- ferna in på människorna och det mänskliga livet. Jag förstår inte den här trilskan när det gäller just att er- känna det som hände assyrier/syrianerna och kaldéer- na 1915-1919 och att det inte ska kunna kallas för folkmord. Jag förstår inte detta, men det kanske är en mognadssak. Vi får väl i så fall ta upp diskussionen igen när ni har funderat färdigt.

Fru talman! Jag tror nog att det är det. Vi tycker alla att det är upprörande massakrer, mord och för- drivningar som har förekommit mot de här folken - armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Men ett brott uppstår först när man lagstiftar om det, när det kom- mer in i folkrätten. Kristdemokraterna skriver faktiskt själva lika tydligt som Murad Artin i motionen att riksdagen är inte någon domstol. Det här är inte riks- dagens uppgift, i och med att det är ett folkrättsbe- grepp. Om Kristdemokraterna funderar vidare tror jag att ni också kommer att finna att internationell folk- rätt är någonting som man ska respektera och inte töja på. Det är viktigt. Däremot ska man få fram historiska fakta. Det är ingen tvekan om att armenier, assyrier/syrianer och kaldéer ska få den korrekta historiska bilden. Vi ska ha stor öppenhet, och vi ska dessutom visa för all- mänheten vad som har hänt. Det är därför vi vill byg- ga upp den här institutionen.

Fru talman! Vi hörde Sten Tolgfors från Modera- terna säga att det egentligen inte finns någon skillnad. Han sade att det sannolikt är ett folkmord - och det är det. Nu hör vi Bertil Persson tala om fördrivningar, massakrer och förföljelser. Då undrar jag: Hur vill ni ha det? Vill ni säga att det är ett folkmord, eller vill ni säga att det bara är massakrer? Vi menar att detta, som vi skriver i vår reserva- tion, inte är juridik. Vi pratar om politik. Vi pratar om historia. Det är det som är viktigt, inte att prata om juridik. Jag vill fråga Bertil Persson varför vi säger, vilket jag tycker är riktigt, att Förintelsen är ett folkmord men inte folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer.

Fru talman! Vi utgår från den folkmordskonven- tion som kom från FN med anledning av Nürnber- grättegången. Det är därför som Förintelsen räknas dit.

Fru talman! Tack för det svaret! Förintelsen, för- följelserna och folkmordet på judarna, varade mellan 1933 och 1945. Konventionen kom 1948. Då kunde man göra detta retroaktivt, enligt Bertil Persson, men inte när det gäller armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. För övrigt har EU 1987 tydligt och klart sagt att detta var ett folkmord på armenierna. Den 28 februari 2002 sade man också att det var ett folkmord, och man kräver från EU att Turkiet ska erkänna det. Bertil Perssons moderata EU-parlamentariker har vad jag vet röstat för det. Hur förklarar Bertil Persson detta?

Fru talman! Det är inte jag som säger att det som ligger tidigare inte är folkmord. Det är konventionen som gör detta. Det är faktiskt viktigt att vi håller oss till de över- enskomna konventionerna. Det hindrar inte att vi med all kraft försöker visa vad som har skett och att vi också får en källkritisk forskning som klarlägger bakgrunden till det som har drabbat de här folken. Det har vi tagit ställning för, och det är den frågan vi driver - att vi ska skapa en sådan här institution som ska granska mänsklig ondska, dra fram den i ljuset och visa vad som har hänt.

Fru talman! Anledningen till att jag har begärt or- det efter vår huvudtalare Marianne Jönsson är att riksdagen har fått en hel mängd mejl som har kommit ledamöterna till handa från olika assyrisk/syrianska och armeniska grupper den senaste tiden. Jag tycker att det finns anledning att ägna en viss tid åt att för- klara de olika begreppen. Det finns ju en tydlig be- greppsförvirring i salen, efter vad man hör från Mar- gareta Viklund och Murad Artin, så jag tycker att det finns ett visst behov av att berätta lite grann om vad som har legat bakom det ställningstagande som utri- kesutskottet har gjort. Låt mig först säga att jag är glad över att det an- ordnas en aktuell debatt i morgon om situationen i Mellanöstern. Det som ändå måste uppta den allra största tiden för oss som parlamentariker är naturligt- vis att se till att stoppa de kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår i dag och det mördande och dödande som i dag präglar jorden. Med det sagt skulle jag vilja gå in på den sista frågeställningen, som faktiskt väcktes av Murad Artin och Margareta Viklund. Först och främst förstår jag inte vad Murad Artin är ute efter när han säger: Jo, men man kom ju fram till att nazisternas förbrytelser var ett folkmord efter det att kriget var slut. Hur kan man ha gjort det? Hur kan man ha haft en retroaktiv lagstiftning? Det är väl ganska självklart att man har en rättegång mot krigs- förbrytare när kriget är avslutat. Nürnbergrättegång- arna satte inte i gång före andra världskriget, Murad Artin, de satte naturligtvis i gång efter för att man skulle kunna straffa dem som hade begått de här brotten. Det var då, under Nürnbergrättegångarna, som den juridiska termen folkmord för första gången etablerades. Om Murad Artin inte tror på mig kan han läsa den rapport han viftade med förut. Där står det att det var just då som folkmordsbegreppet faktiskt myntades, dvs. under Nürnbergrättegångarna. Vi politiker i dag ska vara oerhört glada över att man på den tiden var så framsynt. Man satte sig ned och sade: Vilket fruktansvärt folkmord! Vilken för- intelse nazisterna genomförde! Ska vi göra någonting för att förhindra att detta sker i framtiden? Ja, man satte sig i FN och diskuterade hur man skulle kunna göra. Man kom fram till en folkmordskonvention som FN presenterade 1948 där man - lyssna noga, Marga- reta Viklund - med klara kriterier förklarade vad som är ett folkmord. Det var mycket bra kriterier. Denna ratificerades 1951. Då hade tillräckligt många stater skrivit under för att den skulle träda i kraft. Det var 1951. Sverige tillträdde den inte förrän 1952. Då frågar Margareta Viklund: Varför är det så känsligt att behandla detta retroaktivt och att erkänna detta retroaktivt? Sanningen är, Margareta Viklund, att vi kunde ha varit utan ett internationellt folkrätts- ligt instrument att straffa dem med som begår folk- mord i dag. Varför det? Jo, därför att inget land hade skrivit under folkmordskonventionen om man hade vetat att den skulle vara retroaktivt bindande. Det är som Bertil Persson och många andra här har sagt: Historien är full av folkmord! Skulle de respektive länderna ha känt att oj, skriver vi på den här folk- mordskonventionen kommer vi att bli ställda inför rätta för folkmord vi begått för trehundra, tvåhundra eller hundra år sedan, då hade vi inte haft någon folkmordskonvention. Det är den enkla sanningen. Jag förstår mig inte på Vänsterpartiet i den här frågan. I den här talarstolen står vänsterpartister stup i ett och klagar på de länder som inte har ratificerat den internationella brottmålsdomstolen, eftersom man vill att den ska träda i kraft. Det vill jag också. Men, Mu- rad Artin, den internationella brottmålsdomstolen har i sina stadgar att den ska verkställa straffen för folk- mord. Murad Artin vet ju att det inte är på det här sättet egentligen, utan det handlar bara om att försöka vinna några väljare. Men låt oss inbilla oss att han skulle lyckas med sin föresats att få begreppet folk- mord att kunna appliceras retroaktivt även på sådant som skett före 1948. Ja, då skulle aldrig brottmåls- domstolen träda i kraft. Det är det enkla svaret. Våra politiska förfäder som efter andra världskri- get satte sig ned och bestämde sig för att detta aldrig mer ska få upprepas gjorde en fantastiskt bra gärning. Men de visste redan då att det inte går att behandla detta retroaktivt, för då får vi aldrig en folkmords- konvention. Det är därför som det som sker i Rwanda sker i dag. Vi har en Rwandatribunal som bygger på folk- mordskonventionen. Det är är också därför som Mi- losevic i dag är i Haag. Det är för att vi har en folk- mordskonvention, och den ska vi slå vakt om. Det är ett fantastiskt bra instrument, som mänskligheten för första gången under en väldigt lång historia kan an- vända för att bestraffa sådana här handlingar. Tidiga- re var de inte brottsliga. Låt mig peka på någr saker som Murad Artin har sagt. Kära vänner som sitter uppe på läktaren bland publiken i kammaren och lyssnar på detta. Det finns ingen i den här kammaren som förnekar att era förfä- der utsattes för något som om folkmordskonventionen hade funnits då skulle ha betraktats som ett folkmord. Det finns ingen som ifrågasätter det. Det har ni fått höra från vartenda parti. Ingen förnekar detta. Men jag tvekar inte att säga att det finns två parti- er i kammaren som försöker profitera på det här. Vad menar jag då? Jo, den här debatten hade aldrig haft den här utformningen och vi hade aldrig haft den här reservationen, om det inte hade varit val i höst. Det är den enkla sanningen. Två partier i den här kammaren försöker profitera på det som har hänt era förfäder. Jag darrar inte på manschetten när jag säger detta. Man får leta länge för att hitta en mer skruvad re- servation än den som Murad Artin ligger bakom. I praktiken ställer hela utskottet upp på detta. Murad kunde ha föreslagit detta under utskottets sammanträ- de, då vi använde mycket tid för att komma fram till en text som vi faktiskt kunde vara överens om. Alla kände till det juridiska läget och det politiska läget. Men Murad försöker allt krampaktigare att hålla sig fast vid ett par saker. Han säger att det var ett historiskt faktum och som sådant ett folkmord. Det finns ingen som ifrågasätter att det var ett historiskt faktum, och vi har nu flera gånger sagt att om folkmordskonventionen funnits på den tiden och ett sådant begrepp hade funnits, hade det varit ett folkmord. Han avslutar med en liten extra knorr för att det ska kännas bra: att det inträffade rent moraliskt var ett folkmord. Jag tycker att det försämrar texten. Folk- mord är det grövsta brott som man kan begå mot mänskligheten. Det finns inget moraliskt perspektiv att anlägga på det. Det är fruktansvärt och ska fördö- mas och straffas. Man inleder inte en diskussion med att fundera på om det var moraliskt riktigt eller inte. Det grövsta brott mot mänskligen som man kan begå är folkmord. Låt oss också se på vad han skrivit. Precis som Sten Tolgfors tidigare har sagt blev folkmord ett juridiskt rättsbegrepp i samband med Nürnbergrätte- gångarna. Murad ifrågasätter sedan det varenda gång han går upp i ett replikskifte, men det står där lika förbaskat. Murad Artin säger också att riksdagen inte är nå- gon domstol. Nej, han sade t.o.m. i sitt förstamajtal i Örebro att riksdagen inte är någon domstol. Sedan har han gått ut med ett pressmeddelande som jag tycker är fantastiskt. Han skriver att ut- skottsmajoritetens formulering att det sannolikt var fråga om ett folkmord för det första strider mot bättre vetande, för det andra är en snorhal formulering, som bara visar att utrikesutskottet av dunkla skäl inte förmår tala ur skägget. Det är fullständigt urspårat. Vi har talat ur skäg- get. Vi har gått djupt i det här ärendet, men det finns två partier varav Murad Artins har varit det ledande som hela tiden försökt manövrera så att man av purt partipolitiska intressen, för att vinna några få röster i höstens val, ska kunna avge en reservation. Om Murad Artin hade tagit sig tid att läsa de rap- porter som han står och viftar med, hade han inte skrivit sådana motioner som han har gjort. I hans motion till riksdagen står det att det folkmord som han då diskuterar var det största folkmordet under 1900-talet. Sedan har han här frågat Marianne An- dersson om hon förnekar Förintelsen. Den ende här i kammaren som har varit snubblande nära att förneka Förintelsen är Murad, som i en motion har skrivit att det folkmord som det ottomanska imperiet genomför- de var det största folkmordet. Det är snubblande nära en förnekelse av Förintelsen. När vi har pressat Murad Artin på detta säger han: Ja, ja, det är tryckfel. Det skulle vara det första folk- mordet på 1900-talet. Det är intressant, för om man läser de FN-rapporter som han hänvisar till finner man att det första folkmordet var tyskarnas massaker på hererosstammen i Namibia 1904. Det står i den rapport som Murad Artin själv hänvisar till och stolt viftar med. Han har inte ens läst den innan han har skrivit motionen. Så mycket arbete har Murad lagt ned på detta. Det är purt partiegoistiska intressen som ligger bakom detta. Sten Tolgfors ställde en väldigt intressant fråga till Murad Artin: Anser Vänsterpartiet att Sverige som stat officiellt ska erkänna folkmordet? Han sva- rade inte på den frågan, och jag vet varför. När man läser den reservation som han själv har skrivit finner man inte ett ord om något erkännande. Murad Artin sade någonting väldigt avslöjande som jag hoppas att ni allihop uppfattade: Det här handlar inte om juridik utan det handlar om politik. Ja, det är precis det som det gör för Murad Artin. Det handlar om höstens val.

Fru talman! Jag vill till att börja med säga att det var ett intressant inlägg. Vi har här blivit anklagade för att vara populistiska för att vi har fört upp den här frågan nu och på något vis skulle ha fört in valrörel- sen i riksdagens kammare. Jag vill bara upplysa Ur- ban Ahlin om att jag för min del har arbetat med den här frågan sedan 1994 och har försökt att tränga djupt in i assyriernas/syrianernas situation. Det har varit jobbigt, och jag har mött många människor. Jag fatta- de över huvud taget inte ett dugg från början, men jag har levt mig in i deras situation, och jag vet vad jag talar om, Urban Ahlin. Visst kan man jämföra med Nürnbergrättegången med domar och straffmätning för vad som då hade hänt, men folket assyrianerna/syrianerna frågar inte efter straff utan efter upprättelse och ett erkännande av att detta folkmord har ägt rum. Det har förnekats och förnekas i olika sammanhang, men man vill att vi ska erkänna det. Urban Ahlin kanske kommer ihåg att jag i mitt an- förande bl.a. sade att assyrierna/syrianerna är ett fredligt folk. Man vill inte ha strid, och man vill inte gå till doms, men man vill ha upprättelse. Det är fak- tiskt en annan sak. Visst får det som hände under andra världskriget aldrig upprepas. Det har vi sagt många gånger, men likväl upprepades det på Balkan. Var fanns vi då någonstans, Urban Ahlin? Var fanns Socialdemokra- terna då, och hur länge dröjde det innan man gjorde någonting åt det som aldrig skulle få upprepas? Nu har man kommit i gång, och det är jättebra, men det går väldigt trögt att få de skyldiga till Haagdomsto- len. Det är mycket som är skevt i den här debatten, fru talman.

Fru talman! Ja, det är mycket som är skevt i den här debatten, Margareta Viklund, exempelvis Marga- reta Viklunds och Murad Artins agerande. Margareta Viklund säger att man vill ha erkännande och upp- rättelse. Ja, det är riktigt, och jag tycker att den text som finns här innebär en upprättelse. Alla riksdagens partier uttalar att detta sannolikt hade varit ett folk- mord om folkmordskonventionen hade varit i kraft. Varför säger vi "sannolikt"? Jo, av en väldigt enkel anledning. Vi är inte den juridiska instansen för att döma detta. Vi kan inte säga mera än så. Det finns inte heller någon här i kammaren som vill göra den till en juridisk instans, och det är därför som det står "sannolikt". En del partier har sedan försökt med att skriva "med största sannolikhet" för att bättra på det lite grann, men det hjälper inte. Detta är ett juridiskt be- grepp, och vi ska vara rädda om det, för det är första gången i historien som mänskligheten faktiskt kan straffa sådana som begår folkmord. Det är också det som vi nu gör vad gäller Balkan, Margareta. Det är tack vare att politiker i en generation före oss var så smarta efter Förintelsen att man satte sig ned och sade: Detta ska inte få upprepas utan att de som för- övar dessa brott ska straffas. Då kom man överens om folkmordskonventionens text. Folkmord är ett juridiskt begrepp, och det finns speciella domstolar för att hantera det, och det är inte Sveriges riksdag. Det skriver ni själva i era reserva- tioner. Vi har gått så långt som det bara går i den här texten för att lyfta fram denna fråga. Jag har full för- ståelse för att assyrierna vill att vi ska trycka på Tur- kiet nu. Kritisera oss gärna! Ställ krav på Sveriges riksdag att vi ska arbeta hårdare för att Turkiet ska öppna arkiven, att man där ska erkänna sina förbry- telser och att man ska ta itu med sin historia! Gör gärna det, men detta är inte forumet för att ta juridis- ka beslut om att detta var ett folkmord. Jag är ledsen, men så enkelt är det.

Fru talman! Jag ser det lilla ordet "sannolikt" som en brasklapp. Varför denna brasklapp när man kan säga rent ut vad man tycker? Sannolikt tycker man egentligen inte att det är ett folkmord. Urban Ahlin säger att detta är en strängt juridisk fråga. Är Urban Ahlin villig att föra upp frågan till en rättslig prövning inför domstol?

Fru talman! Mitt raka svar är nej, av det enkla skälet att det skulle leda till att vi i framtiden inte kan straffa dem som begår folkmord. Det är vad det handlar om. Jag har försökt att förklara för Margareta Viklund att om vi börjar ägna oss åt retroaktiv lag- stiftning kommer den internationella brottmålsdom- stolen inte att träda i kraft. Så enkelt är det. Läs Bibeln, Margareta Viklund. Det är folkmord sida upp och sida ned. Det finns mängder av länder som skulle kunna få straff på grund av en retroaktiv lagstiftning. Vi måste som politiker säga ärligt att vi vill kunna straffa dem som begår brotten i framtiden. Det är därför vi intar denna position. Jag är ledsen över att behöva säga att det aldrig kommer att bli någon retroaktiv lagstiftning i dessa ärenden, av det enkla skälet. Jag känner mig nästan förolämpad när Margareta Viklund säger att vi skriver "sannolikt" för att vi sannolikt inte tycker att det var något folkmord. Tala- re efter talare från alla politiska partier har redan talat om vad man tycker i den frågan. Margareta Viklund försöker skruva argumenten allt vad hon kan för att krama ur några få röster. Jag tycker att det är ett pate- tiskt beteende, om jag ska vara ärlig. Folkmord är ett juridiskt begrepp. Riksdagen är inte en juridisk instans. Om folkmordskonventionen hade varit i kraft hade det sannolikt varit ett folk- mord. Vi kan inte säga något annat, för vi är ingen juridisk instans. Det finns ingen här i kammaren som har förnekat att det skulle varit ett folkmord. De enda två som profiterar på dessa människors förfäders död är Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Fru talman! Jag kommer att säga några ord som jag inte vet om man får säga i riksdagen. Jag kommer att säga dem i alla fall. Detta är det billigaste jag har hört någon gång av utrikesutskottets ordförande. Ordföranden för utri- kesutskottet visar ingen respekt. Han satt och skratta- de hela tiden och visade ingen respekt för ett ämne som detta, som är så känsligt. Han förolämpar många människor här i landet som strävar efter upprättelse. Han förolämpar mig och Margareta Viklund och säger att vi vill vinna några poäng. I vilket land lever utrikesutskottets ordförande? I vilket utskott sitter han? År 2000 skrev vi en motion. Var det valår då? I vilket land? År 2001 skrev vi en motion. Var det val då? Visa respekt för alla dessa människor! De ska ha upprättelse och erkännande. Det är nonchalant av utrikesutskottets ordförande. Det här handlar inte om några billiga poäng. Vi pratar om historien. Det handlar om mänsklighetens brott som det ottomanska riket har begått. Utrikesut- skottets ordförande förnekar det. Han gömmer sig bakom juridiska termer. Visa respekt för de människor som sitter här i kammaren och på läktarna, för alla offer.

Fru talman! "Att i strikt juridisk mening benämna de massmord och folkfördrivningar som inträffat före folkmordskonventionens ikraftträdande, för folkmord låter sig svårligen göras." Det är vad Murad Artin skriver i sin reservation. Sedan har han mage att säga att jag visar bristande respekt och att jag förnekar det genom att försöka linda in det i juridiska spetsfundig- heter. Murad Artin är inmålad i ett hörn i den här frågan, och han vet det. Det är precis som Marianne Jönsson sade tidigare, Murad Artin har lovat lite för mycket och inte kunnat hålla det. Förra året var utrikesutskottet med på Murad Ar- tins tongångar om FN-resolutioner och att det fanns ett beslut om det armeniska folkmordet. K-G Bi- örsmark talade om det tidigare. Men när utrikesut- skottet har tagit sig tid att studera ärendena visar det sig att Murad Artin har dåligt på fötterna. Därför tar utrikesutskottet tillbaka det beslut som vi fattade förra året, om det armeniska folkmordet. Jag tycker att Murad Artin ska vara en aning för- siktig med sina utspel. Denna kammare är ingen pa- jastillställning. Här försöker vi att fatta riktiga beslut så sakligt vi kan. Vi har ägnat en oerhört omfattande tid åt detta ärende. Jag har träffat assyrier/syrianer och kaldéer under processen, precis som Murad Ar- tin. Vi har ett ansvar som politiker att förklara även svåra saker. Det borde även Murad Artin göra.

Fru talman! Urban Ahlin är ute efter straff. Vem ska vi straffa? säger utskottets ordförande. Utskottets ordförande visar stor okunnighet när han säger till Margareta Viklund att Kristdemokrater- na skriver "med största sannolikhet". Det har inte Kristdemokraterna skrivit. Läs bättre, Urban Ahlin. Det är Folkpartiet och Centern som skriver "med största sannolikhet". Hos vem finns okunnigheten? Det är nonchalant att behandla motionen på det viset. Det är nonchalant att säga som utrikesutskottets ordförande. Han är inte påläst, har inte läst motionen ordentligt. Vi skrev motioner två år i rad, 2000 och 2001. När har det varit valår, 2000 eller 2001, och i vilket land? Berätta det för mig. Vi menar i vår reservation att det är ett historiskt faktum. Varför skriver ni inte det? Varför säger vi att det är ett folkmord och ska betraktas som ett folk- mord, medan utskottets ordförande och majoritet säger att det "sannolikt" är folkmord? Är det "ja" till 75 % och "man vet aldrig" till 25 %? Det är den tolk- ningen man gör, att man vill göra det till en juridisk fråga?

Fru talman! Det är möjligt att jag gör något fult. Men jag hoppas att publiken lyssnade på den enda fråga jag ställde till Murad Artin under vårt replik- skifte. Jag ställde en enda fråga: Anser Murad Artin och Vänsterpartiet att Sverige som stat officiellt ska erkänna folkmordet? Har han svarat på frågan? Nej, han ägnar sig åt snorhala formuleringar för att gynna sina egna intressen. Jag ställde en fråga till honom. Fick jag något svar? Nej. Varför? Fundera! Hämta betänkandet och läs reservationen, så förstår ni varför. Det är snorhala formuleringar från Murad Artin. Jag vet inte om Murad Artin lyssnar dåligt eller om jag inte når fram i mikrofonen. Murad Artin säger att utrikesutskottets ordförande säger "vem ska vi straffa?". Jag har inte i något av mina anföranden sagt det. Det går att läsa i protokollet i morgon. Jag har inte sagt det i något inlägg. Dessutom säger Murad Artin att jag anklagar Kristdemokraterna och Vänsterpartiet för att ha skri- vit "med största sannolikhet", när jag sade att det är andra partier förutom de två som har skrivit om "största sannolikhet" och på det sättet försöker slingra sig undan. Nej, den ende som har varit snubblande nära att förneka ett folkmord i dag är Murad Artin själv, som har skrivit en motion om det största folkmordet och på det sättet glömt bort Förintelsen. När det påtalas säger Murad Artin att det är feltryck och att det i stället skulle ha stått "det första folkmordet". Sedan viftar han med en rapport från FN där det står att det första folkmordet är tyskarnas folkmord på hererofol- ket i Namibia 1904. Den enda som har ägnat sig åt riktigt billiga poäng i debatten är Murad Artin.

Fru talman! Murad Artin har talat om att historia är viktigt. Det är ju inte för inte som projektet Levan- de historia startats och vi har börjat diskutera om historia ska bli ett kärnämne i skolan. Men för några år sedan ansåg vissa skolpolitiker att det räckte med att man lärde sig lite om de senaste hundra åren. Det skulle ju innebära att vi om några decennier skulle stryka rösträttens genomförande i skolböckerna. Det är klart att detta är ett felaktigt synsätt. Vi som lever i Sverige ska känna till vår historia och göra det väl. Det är bl.a. därför som vi har motionerat om den svenska slavhandeln i Karibien på 1700-talet. Vi i Sverige bör när vi kritiserar andra för deras histo- ria sopa rent framför vår egen dörr. Utskottsmajoritetens text i betänkandet nämner inte ens den svenska slavhandeln. Det är som den nästan inte funnits. Det är något av det mest intets- ägande jag sett i betänkandeväg, i all synnerhet mot bakgrund av den rekommendation som Durbankonfe- rensen gjorde. Den svenska slavhandeln var inte så stor som änd- ra länders. Det är sant. Men den fanns där, och svens- ka myndigheter hade samma synsätt som de stora kolonialmakterna. Det är viktigt att känna till detta i vår tid när Sverige blir alltmer multietniskt. Är det något vi inte ska ärva från det förgångna är det slav- handlarmoral, där vissa folk och raser anses minder- värdiga. Fru talman! Språk, kultur och nationell identitet har stor betydelse för oss människor, för vår själv- känsla och självaktning. Att förneka människors nationella identitet, språk och kultur är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Den som förföljer författare och bränner böcker bränner snart männi- skor, har det sagts. I Turkiet förföljs minoritetskulturens författare och kulturpersonligheter. Det senaste fallet vi känner till är Mehmed Uzun. Detta sker i ett land som söker medlemskap i Europeiska unionen. Av den statistik som flera människorättsorganisationer regelbundet presenterar framgår det klart att antalet tortyroffer ökar i Turkiet. Antalet frihetsberövade på grund av s.k. otillåtna yttranden ökar, och antalet utdömda fängelseår mot de oppositionella ökar också. Repres- sionen i det turkiska samhället riktad mot landets etniska minoriteter växer på bred front. Trots detta har Turkiet undertecknat FN:s dekla- ration om mänskliga rättigheter, Europadeklarationen mot tortyr och flera andra konventioner. Man har också förbundit sig att söka uppnå vad som krävs i de s.k. Köpenhamnskriterierna. Men för Turkiets del förpliktar dessa deklarationer inte till något, för man förbjuder religiösa minoriteter, kristna, att äga fastig- heter, dvs. kyrkor. Man raserar kulturella minnesmärken som borde tillhöra hela mänskligheten. Så är det med den mångtusenåriga staden Hasankeyf och det dammbyg- ge som kommer att lägga denna antika stad under vatten. Jag kan berätta att ni kan se en fin liten ut- ställning om detta i Medelhavsmuseet. Jag tycker att detta är nationalistisk vandalism och kulturellt barbari, men inte bara det. Byggandet av denna damm kommer att innebära deportationer av kurder från ett stort område, stora stillastående vat- tensamlingar som kan ge upphov till bl.a. malaria samt starka motsättningar till grannländerna. Turkiet kan reglera floden Tigris och vattentillgången i ira- kiska Kurdistan och övriga Irak. Den turkiska kulturpolitiken präglas nästan av samma mentalitet som talibanernas. Talibanerna sprängde uråldriga Buddhastatyer. Turkiet utplånar gamla kyrkor och dränker städer. Utrikespolitiken är nationalchauvinistisk. Man blockerar Armenien och stryper vattentillgången till Irak och Syrien. Hur kommer en sådan stat att uppträda i EU som beter sig så mot sina grannar? Ett annat land som bryter mot snart sagt varje mänsklig fri- och rättighet är Kina. Det är också ett land som har skrivit på många dokument och kon- ventioner om mänskliga rättigheter. Men innan bläcket hunnit torka på de högtidligt undertecknade dokumenten bryter man mot dem. Med stöd av ytterst stränga lagar om statens sä- kerhet och efter bristfälliga rättegångar har många tusental blivit dömda till långa fängelsestraff i Kina. Inte minst gäller detta meditationsrörelsen falungong, som är utsatt för mycket brutala påtryckningar. Kina är också det land i världen där flest personer avrättas. Anklagelser om mutbrott, skattefusk, ben- sinstölder och våldsbrott kan leda till dödsdom och avrättning i Kina. Men när man pratar om dödsstraff måste man fördöma såväl Kina som USA och andra länder som har dödsstraff. En avrättning är en vålds- handling, och jag tror att våld oftast föder ytterligare våld.

Fru talman! Jag tror att Sven-Erik Sjöstrand har rätt i att det finns all anledning att inte minst sopa framför egen dörr. Vi har tidigare vid åtskilliga till- fällen när vi har diskuterat mänskliga rättigheter och biståndsfrågor just tagit upp frågan om även en svensk historisk öppenhet. Vi har vår 352 år gamla slavhandelskoloni som hette Cabo Corso där man byggde en vasaborg i svensk granit med hjälp 250 slavar. Den kallades Carolusborg. Den är i dag renoverad av Shell och utsedd till världsarv. Vi hade den i 15 år, och vi har all anledning att skämmas för vad som hände då. All dokumentation om själva slavhandeln har för- svunnit från Riksarkivet. Men det är viktigt, och det är någonting som vi allesammans känner till. Det är också något som vi ska minnas för framtiden.

Fru talman! Jag tackar för Bertil Perssons inlägg. Att jag tog upp slavhandeln beror på att vi har väckt en motion om den. Utskottet har skrivit lite allmänt om slavhandeln. Det kanske skulle betona hur Sveri- ge egentligen har agerat. Jag och vi i Vänsterpartiet hade hoppats att man skulle har skrivit lite mer om det.

Fru talman! Det är nu 15 ½ år sedan den då 32- årige Mordechai Vanunu kidnappades och dömdes för att han i The Sunday Times avslöjat Israels hem- liga kärnvapenprogram i kärnteknikanläggningen Dimona där han arbetade som tekniker 1976-1985. Han dömdes bakom lykta dörrar för landsförräderi och avslöjande av statshemligheter. Straffet blev 18 år i en isoleringscell på 2 * 3 meter. Detta föranledde en våg av protester och upprop över hela världen, bl.a. från en stor grupp Nobelpristagare och ledande vetenskapsmän. Arbetet för hans frigivning har där- efter pågått oavbrutet. År 1987 tilldelades han det alternativa Nobelpriset. Vanunu ansåg att kärnvapenprogrammet var en angelägenhet som måste avslöjas för hela mänsklig- heten. I ett brev från fängelset skriver han så här: Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse, efter mycket funderande och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det. Jag var rädd men redo att betala priset. Han har fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja sanningen och personligen handla efter Nürnbergprincipen om att mänsklighetens sä- kerhet gäller för mer än lojaliteten mot det egna lan- det. Amnesty International betecknar Vanunus isole- ringsstraff som grymt, omänskligt och förnedrande och har krävt hans omedelbara frigivning. Trots detta och trots hänvisningar till att Israel har skrivit under konventionen om mänskliga rättigheter och tortyr- konventionen har alla vädjanden, även genom resolu- tioner i EU-parlamentet, om lättnader varit förgäves. Ändå väcktes hoppet hos många när Vanunu i mars 1998 plötsligt tilläts komma ut ur sin isolerings- bur i Ashkelonfängelset. Hans mentala hälsa var då sedan länge allvarligt hotad. Skulle han släppas i samband med firandet av Israels 50-årsjubileum? Nej, det som såg ut att äntligen bli en upplösning av en lång pina visade sig bara vara falska förhoppningar. Förhållandena har sedan dess i stället hårdnat för Vanunu. I september år 2000 stängdes han åter in i isoleringscellen. Han utsätts också fortsättningsvis för svåra trakasserier. Dessutom censureras posten. Bre- ven klipps i bitar eller når inte mottagaren på flera månader. Man låter honom ha en dator som en skriv- maskin, men inget av det han har skrivit på den kommer han att få ta med sig när han till slut lämnar fängelset. Enligt domstolen blir det först den 22 april 2004. Då har han suttit i 18 år. Det finns också upp- gifter nu om att han dessutom därefter på obegränsad tid kan hållas i husarrest under hårda restriktioner vad gäller kommunikationen med omvärlden. Straffet, fru talman, har inga proportioner till det s.k. brottet. Det är bara en utdragen hämnd som inte får accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära hemligheter från 1986 som han skulle kunna komma ihåg är i dag inaktuella. Den enda hemligheten som ytterligare kan avslöjas och som förvisso är kompro- metterande för några är hur, av vem, och på vems order Vanunu kidnappades den 30 september 1986. Men dessa uppgifter väger lätt mot det helvete som Vanunu har utsatts för och fortsätter att utsättas för. Nu, fru talman, krävs bl.a. kraftiga markeringar från den svenska regeringen i direkta samtal med Israels regering med krav på omedelbar frigivning. Har inte det effekt så måste Sverige snabbt få upp Vanunus fall på FN:s agenda. År efter år har jag lyft fram denna fråga i riksdagen, och i år är det till min glädje representanter för fem partier som står bakom min motion. Regeringen måste göra något mer och ta reella initiativ i frågan. Allmänna uttalanden räcker inte - det har vi sett. Vanunu själv är en osjälvisk människa som har fått lida mer än nog för sitt mod och för sitt rättspatos. Om situationen för den i dag 47-årige Vanunu ska kunna förbättras måste hans fall aktualiseras på alla nivåer. Varje chans till påtryckning och varje försök att få Vanunu fri är något av en medmänsklig skyl- dighet. Vanunu har blivit en symbol för fredskampen och för våra mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter. Fru talman! Vi får inte svika honom.

Fru talman! Det är synd att vi som har hamnat längre ned i talarlistan inte fick komma in i debatten tidigare med replikrätt. Vi får nöja oss med att kom- ma in nu i stället. Fru talman! I utrikesutskottets betänkande om de mänskliga rättigheterna tas motioner från oss riks- dagsledamöter upp om något så grundläggande som hur människor har det i olika delar av världen. Mo- tionerna ger en mängd beskrivningar av människo- öden. Det är många gånger engagerade förslag på hur olika orättvisor, oacceptabla övergrepp och andra brister i människors vardag runtom på vår jord ska kunna rättas till. Jag tror att vi alla inte bara känner till och förstår många av de fruktansvärda saker som dagligen drab- bar människor på vårt klot. Jag vet också att vi alla har olika kopplingar och anknytningar till människor som lever mitt i detta. Det är människor som många gånger kämpar för sina liv och för sina rättigheter i världens alla hörn - människor som verkligen behö- ver Sveriges aktiva stöd och solidaritet i sin kamp. För mig är frågan om det som kallas svärdets år mer än så. För mig handlar det om mina egna dödade förfäder. För mig och för mina landsmän är detta inte bara politik, utan främst en punkt där politiken direkt berör själ och hjärta. Det är i det perspektivet som jag vill ge några kommentarer till mitt ställningstagande. Ställningsta- gandet utgår från betydelsen av att vi nu utan ytterli- gare dröjsmål tar alla steg vi kan för att morden på mina och mina landsmäns förfäder äntligen ska kunna förklaras för folkmord i dess absoluta och hemska mening. Assyrier/syrianer är en kristen folkgrupp med ur- sprung i landet Bethnahrin runt Eufrat och Tigris. Hemländerna för den assyrisk/syrianska folkgruppen är Irak, Iran, Libanon, Syrien och Turkiet. Vid sekel- skiftet bodde mer än en miljon assyrier/syrianer i Turkiet. I dag finns bara några tusen kvar. Den stora utrensningen skedde under en period som går under namnet svärdets år, 1915-1919. Också efter andra världskriget har omfattande och dramatiska utrens- ningar och diskriminering skett av gruppen. Det fasansfulla som drabbade armenier, assyri- er/syrianer och kaldéer i samband med det ottomans- ka rikets sönderfall är inslag i världshistorien som har påverkat och påverkar många generationer av de folkgrupper som utsattes. Folkmord är ett väl definierat folkrättsligt begrepp som kräver en omfattande och opartisk bevisning och forskning. Det gör det angeläget att ha väl under- byggda fakta bakom sitt ställningstagande. Naturligt- vis hade detta underlättats om de turkiska myndighe- terna hade haft den ambition som borde finnas hos en nation som anser sig kunna tillhöra EU. Den forskning kring assyriernas situation under svärdets år som är så viktig måste genomföras. Sveri- ge måste göra ytterligare ansträngningar för att de turkiska myndigheterna ska tvingas till en annan hållning i frågan än vad som nu gäller. Det gäller till att börja med det självklara i att man måste ha rätten att över huvud taget tala om frågan. Den rätten gällde inte för den syrisk-ortodoxa prästen fader Yusuf Akbulut i Diyarbakir. Jag hade själv möjlighet att tillsammans med kollegan Carina Hägg närvara vid rättegången i Turkiet tre gånger. Han åtalades för statsfientlig verksamhet och förräde- ri enligt paragraf 312 i den turkiska strafflagen. Skä- let till detta var att han i en tidningsintervju sade att han uppskattade att USA:s kongress antagit ett erkän- nande av folkmordet på armenierna 1915-1919. I intervjun säger han vidare att man inte får glömma att även assyrier/syrianer mördades under folkmordet på armenierna. Det gäller också att man måste öka möjligheterna att forska kring händelserna under svärdets år. Det är det internationella samfundets plikt att inte enbart fördöma och minnas det som händer. Vi har också en uppgift i att räta ut frågetecknen i historien och kraft- fullt fördöma händelser som dessa. Därför är det utomordentligt viktigt att möjligheterna och förutsätt- ningarna att forska kring händelserna under svärdets år ökar. I år är utskottets betänkande till stora delar ett do- kument som stärker möjligheterna för ett kraftfullt agerande från Sveriges sida i frågan. Men en viktig del saknas. För mig och för mina landsmän handlar ett erkän- nande av svärdets år som ett regelrätt folkmord om vår historia och om vår identitet. Det handlar om att äntligen få världssamfundets stöd i vår bearbetning av ett dråpslag mot en folkgrupp som aldrig får glöm- mas. Det borde vara klart och tydligt uttalat i betän- kandet. I ett avsnitt i betänkandet finns dock mycket tyd- liga signaler som går åt rätt håll. Det är skrivningar som tydligt slår fast att Sveriges riksdag bedömer händelserna under svärdets år som så allvarliga att definitionen folkmord skulle ha använts om nu gäl- lande konventioner hade funnits då händelserna in- träffade. Det har många av de tidigare talarna nämnt. Frågan om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av juridiska instanser. Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det ottomanska rikets tid sannolikt skulle be- traktas som folkmord enligt 1948 års konvention om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. Det är glädjande att riksdagen genom betänkandet medger att det som hände assyrier under det otto- manska riket skulle kunna betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. Den som tillhör den assyrisk/syrianska gruppen har nog haft svårt att förstå varför den armeniska gruppen tidigare kunnat få ett erkännande av de hän- delser som också drabbade dem som folkmord. I betänkandet slås fast att detta inte stämde. Utskottet betonar att det i FN-resolutioner inte fanns någon särskild behandling av armeniernas situation under tiden för folkmordet och att betänkandet därmed borde ha haft en annan formulering när det gäller behandlingen av motion U651 under riksmötet 1999/2000. Utskottet slår därmed fast en likabehandling av folkgrupperna assyrier/syrianer och armenier som drabbades av samma folkmord under 1900-talets första år. Det är ett välkommet ställningstagande. Därmed måste vi tillsammans se till att frågan be- handlas i FN och EU för att där få en resolution som förklarar det som hände assyrierna/syrianerna och armenierna 1915 för folkmord. Det är det juridiska perspektivet på frågan. Jag kan förstå att detta ligger till grund för den bedöm- ning man gör i frågan när Sveriges riksdag ska fatta beslut. Internationella konventioner och begrepp måste följas, men för mig handlar det om betydligt mer än juridik, hur viktig den än må vara. Mina förfäder överlevde inte folkmordet. På samma sätt som många av mina landsmäns förfäder föll de offer för en hänsynslös utrensning under åren 1915-1919. Jag har fått höra detta av mina släktingar, och också mina landsmän har hört om folkmordet på samma sätt, fru talman. En halv miljon människors död är som om kata- strofen i World Trade Center den 11 september i USA skulle upprepas 166 gånger. Olof Palme uppmanade oss i Hanoitalet julen 1972 att kalla saker vid dess rätta namn. Jag är väl medveten om vikten av att så djupgående juridiska begrepp som ordet folkmord kräver varsamhet när man använder dem. För mig med min bakgrund, min kunskap och min historia som förmedlats genom årtionden är det ett historiskt faktum att ett folkmord i vår nuvarande definition begicks under svärdets år. Fru talman! Låt oss återigen, som Olof Palme sa- de, kalla saker vid dess rätt namn, nämligen folkmord och ingenting annat.

Fru talman! Utrikesutskottet har behandlat en motion, Om detta må vi också berätta, som Ulla Hoffmann m.fl., inklusive jag, står bakom. Den tar upp två principiellt viktiga händelser i den svenska historien som handlar om de mänskliga rättigheternas värde under andra världskriget. Motionen fokuserar också på vikten av att ge forskning tillfredsställande förutsättningar att ta fram fakta om hur människor blev behandlade under denna tid. Den tar också upp vikten av att Sverige gör upp med sina historiska misstag. Det måste också innebä- ra att de människor som blev felaktigt behandlade måste få en officiell ursäkt och därmed upprättelse. Detta måste ske på samma sätt när regeringen uttalat en ursäkt till dem som tvångssteriliserades eller till samer som utsatts för maktövergrepp. Motivet att det har gått för lång tid kan aldrig accepteras. Den ena historiska händelsen berör de s.k. rysslägren där den svenska samlingsregeringen, be- stående av Folkpartiet, Socialdemokraterna, Högern och Bondeförbundet, lät Sovjetunionen ha kontroll över de ryska internerna. Det finns uppgifter om att det t.o.m. fanns hemliga agenter i lägren vars svenska personal avlönades av den sovjetiska staten. Sovjet- unionen tryckte på om repatrieringen och den 10 oktober 1944 lämnade de första fartygen Gävle hamn med ca 900 sovjetryska krigsfångar ombord. Sam- manlagt skickades ca 2 000 krigsfångar tillbaka trots att samlingsregeringen måste ha vetat att det fanns en uppenbar risk att de skulle avrättas eftersom de be- traktades som desertörer. Det finns i dag barn till fäder som satt i de ryska krigsfångelägren i Sverige. De får inte svar på frågan varför deras fäder inte fick stanna i Sverige. Många vet inte heller vad som hänt med deras fäder efter att de skickades tillbaka till Sovjet. Den andra historiska händelsen berör de särskilt upprättade interneringslägren där värnpliktiga samla- des upp i s.k. arbetskompanier. Detta skedde också under samma samlingsregering som upprättade rysslägren. De internerade har inte fått veta skälen till varför de blev utvalda eller vad de anklagades för. De kunde därmed inte heller föra talan mot myndigheternas beslut att placera dem i lägren. Rättssäkerheten blev därmed satt ur spel. Det gemensamma för de interne- rade var att de betraktade sig själva som antifascister och antinazister. Genom interneringen fick de en stämpel som förföljde dem resten av livet. Genom Lundkommissionen i Norge och andra historiska undersökningar kan vi se att de som på liknande sätt blev internerade i Norge och Danmark senare kunde bli skickade till Nazitysklands koncent- rationsläger. Det är en skrämmande tanke att landets egna medborgare kunde bli så rättslösa att de skulle kunna skickas till ett annat land som bedrev systema- tisk etnisk rensning. Den rensningen innebar också att människor med antinazistiska åsikter blev mördade. Fru talman! När det gäller rysslägren har Ulla Hoffmann i en interpellationsdebatt beskrivit sitt möte med några av de drabbade och deras barn. Anatolij Emets var en av dem som transporterades tillbaka. I Sovjet dömdes han vid en massrättegång till arbetsläger i tio år. Han satt sammanlagt 45 år i arbetsläger. I Sovjet har han ännu inte fått någon formell upprättelse för sina år i Gulag som förment landsförrädare. Sovjetstaten bär det största ansvaret, men det svenska staten har också ett ansvar. Dessa händelser förföljer de anhörigas barn så länge de lever. När Ulla Hoffmann besökte minnesstenen i Krampen i Västmanland kom en kvinna i 60- årsåldern och bad: Hjälp mig att hitta min pappa eller åtminstone få veta vad som hänt honom. Jag var bara en månad när han deporterades till Sovjet. Sedan dess har jag inte hört något från honom. Fru talman! Jag ska också ge en kort beskrivning av ett människoöde som jag kom i kontakt med. Det gäller en av dem som blev internerade. Jag tror dess- utom att han är representativ för denna grupp. För drygt 20 år sedan var jag med om att göra en teater- pjäs om interneringslägren under andra världskriget. I arbetet med att ta fram relevant material intervjuade vi bl.a. en man, Einar, som blev internerad i Storsien 1939-1940. Vi intervjuade också hans fru och fick insikter i hur familjen blev förföljd av att mannen internerades. Einar berättade att han var socialdemo- krat och framför allt aktiv inom den fackliga cent- ralorganisationen, FCO, föregångaren till Landsorga- nisationen, LO. Han prenumererade på Norrskens- flamman eftersom det var en norrbottnisk tidning. Under kampanjen som gick under namnet "Finlands sak är vår" for militärer runt bland de in- kallade och värvade folk att aktivt ställa upp på den finska sidan i kriget mot Sovjet. Einar delade den svenska regeringens då officiella inställning att Sve- rige skulle vara neutralt, och därför nekade han till att bli "Finlandsfrivillig". Värvaren fortsatte att övertala med argument som att sovjetiska soldater var illa utrustade. "Det här skulle vara en lätt uppgift att kla- ra." Då kontrade Einar med att han inte trodde att de var sämre utrustade än under tsartiden. Einar trodde själv att det var denna ordväxling som gjorde att han blev internerad. År 1984 framfördes pjäsen Landsförrädarna på Seskarö för närmare 7 000 besökare under tio före- ställningar. Även Einar såg pjäsen. Han uttryckte sin belåtenhet över att vi hade gjort pjäsen. Kort efter föreställningarna avled han, 84 år gammal, utan nå- gon upprättelse mer än att ett gäng amatörer upp- märksammat rättsövergreppet med en pjäs. Jag kommer aldrig att glömma premiären. Efter slutscenen såg jag äldre män i publiken i tårar. Det var deras uttryck för den kränkning som de blivit utsatta för när de blev internerade utan att bli infor- merade om varför. Jag mötte också barn, nu i vuxen ålder, vars fäder blivit internerade, och de berättade om skammen som följt dem hela deras liv. Fru talman! Det är därför jag yrkar bifall till re- servation 19 som går ut på att arkiven inte bara ska vara öppna till formen utan också till innehållet. Det innebär att materialet inte ska, som nu sker, censure- ras genom att delar av texten överlämnas i fotokopie- rat skick med "vita" luckor. Ett sådant material kan inte anses vara tillfredsställande ur forskningssyn- punkt. Människor och grupper som drabbats måste få rätt att veta vad som inträffade, få någon form av upprät- telse eller ett erkännande av varför de behandlades som de behandlades. Det måste ske innan alla invol- verade hunnit dö. Vi kan inte acceptera att samlings- regeringens efterträdare i denna riksdag är så passiva att dessa människor inte hinner få upprättelse under sin livstid. Det får inte vara så att det är viktigare att skydda historiskt stora män i respektive parti än att erkänna de rättsövergrepp över vanligt folk som sam- lingsregeringen har det politiska ansvaret för. Ansva- ret för misstagen ökar ju längre tiden går.

Fru talman! Jag är glad över det engagemang som Siv Holma visar dessa medborgare. Jag skulle dock vilja ställa en fråga till Siv Holma eftersom hon har unik erfarenhet av situationen i norra Sverige. Jag har också träffat människor som har varit involverade i tragiska situationer, som har blivit rekryterade av vänsterpartistiska funktionärer över till Karelen och där arbetat för den sovjetiska arbetarstaten. Jag är lite nyfiken på att höra om Vänsterpartiet och Siv Holma från norra Sverige är beredda att ta tag i den delen av historien, öppna sina arkiv för forsk- ning och ge ett svar till de familjer som än i dag lever i trauman för att deras familjer drabbades av en sådan tragedi. Tacket de fick för att de hjälpte till med den sovjetiska arbetarstaten var ett skott i nacken i Petro- zavodsk.

Fru talman! Jag ska lugna Urban Ahlin med att säga följande: Vi i Vänsterpartiet är naturligtvis intresserade av att även dessa historiska händelser kommer upp på dagordningen. Alla arkiv som kan öppnas ska natur- ligtvis öppnas. Vi har också verkat för det, dels ge- nom att kontakta forskare att vara behjälpliga med att göra detta, dels genom att i Norrbottensdistriktet, som jag är med i, initiera en historieprojektgrupp som leds av ett antal människor som har kontakter genom att släktingar har varit involverade i de här samman- hangen. Naturligtvis ska alla brott som har begåtts mot de mänskliga rättigheterna behandlas därefter. Samtidigt är det viktigt att den svenska regeringen någon gång tar itu med de frågor som jag har tagit upp i mitt anförande. Det är inte första gången de har tagits upp. Många har tyvärr redan hunnit gå ur tiden. Men eftersom jag har kommit i kontakt med barnen vet jag att det här fortfarande lever kvar. Det finns all anledning att göra någonting. Jag undrar: På vilket sätt kommer Urban Ahlin att medverka till att just de internerade ska få en upprät- telse och att vi får klarhet i det jag tog upp om rysslägren.

Fru talman! Jag tackar Siv Holma för svaret. Det hon säger är ju att Vänsterpartiet är berett att öppna sina arkiv. Visserligen har man inte tillgång till alla arkiv. En del skickades ju över till Sovjetunionens kommunistiska parti och har fortfarande inte hittats. Men vi får väl hoppas att även de arkiven kommer att öppnas så småningom. Kan man kanske också hoppas på en ursäkt till de familjer som har drabbats av detta trauma, där Väns- terpartiet faktiskt spelat en ganska stor roll? Vi ska naturligtvis ta allt vi kan i anspråk för att komma till rätta med brott mot mänskliga rättigheter, men när vi själva så nära inpå kroppen ändå känner att vi har ett visst ansvar vore det trevligt om Siv Holma också kunde säga att Vänsterpartiet är berett att ge dessa familjer en ursäkt. Jag är glad över att Siv Holma så tydligt säger att hon ska öppna arkiven. Jag ska meddela de överle- vande släktingar som fortfarande finns att Siv Holma gjort det uttalandet. Precis som vi skriver i vårt betänkande om de frå- gor som Siv Holma tar upp är Sveriges regering väl- digt öppen för att vi ska ha den här forskningen. Vi ska öppna. Vi vet själva att generalkonsulatet i S:t Petersburg och vår ambassad i Moskva gör allt för att få tag i relevanta arkiv. Tråkigt nog är det på det sättet att Ryssland i dag stänger fler och fler av de här arkiven. Det blir svårare att komma åt dem. Men jag tackar Siv Holma för svaret. Jag tänker vidarebefordra det till överlevande släktingar. Men jag undrar också: Är Vänsterpartiet berett att ge en ursäkt?

Fru talman! Ja, vi är naturligtvis beredda att ge en ursäkt. Svårigheterna efter att vi har försökt intervjua människor som har varit i Petrozavodsk, de s.k. Kiru- nasvenskarna, är ju att det kommunistiska partiets roll i det här fallet inte är så väldigt tydlig. Det finns en- skilda kommunister som har varit aktiva i det här sammanhanget. Mycket beroende på att det var en möjlighet att få arbete. Just den här tiden var det massarbetslöshet. Det finns uppgifter från Hilding Hagberg, som var en av de ledande gestalterna. Han vädjade till de här människorna att inte resa till Petrozavodsk och ryska Karelen. Har fel begåtts tycker jag att det är fullstän- digt självklart att man också ska uttrycka en ursäkt.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 6 och 10. Brott mot mänskliga rättigheter möts vi av snart sagt varje dag - oftast via medierna men också ibland personligt nära. Jag glömmer aldrig den dag hemma i prästgården i Ramsele när jag frågade en av de första syrianska flyktingar jag kom i kontakt med varför han ville komma just till Sverige. Han sade: "Jo, ni har ett kors på er flagga. Ni är ju kristna." Som kristen hade han upplevt förföljelse och otrygghet i Turkiet. En nära släkting med position i samhället hade mördats, och det hade förekommit ytterligare hot osv. Fru talman! I maj 1917 hölls ett protestmöte i Au- ditorium i Stockholm anordnat av 1916 års freds- kommitté. Inledningsanförandet hölls av redaktör Hjalmar Branting, sedermera svensk statsminister. Hjalmar Branting sade bl.a. följande: "Armeniernas lidande har inte börjat under världskri- get ." - alltså det första - ". gång på gång under de senaste decennierna ha underrättelser om de öde- läggelser som övergått landet nått den civiliserade världen . Budskapen blev allt bestämdare och mera olycksbådande, och 1916 kom så den stora anklagel- sen, den engelske historikern Viscount Bryces doku- mentsamling, med vittnesbörd från 150 personer, vilka ha varit ögonvittnen till massakrerna . trovär- diga opartiska personer, amerikaner, armenier, skan- dinaver, några av dem missionärer, och ett icke så ringa antal tyskar . De har vittnat att i Armenien har verkställts ett fullt organiserat folkmord, och tilldra- gelserna därnere stå utan motstycke i allt vad som hänt under kriget." Så långt Hjalmar Branting - en av de alltför få som reagerade då. Vi svenskar borde skämmas för vår tystnad om det som då hände. Vi som nu tillhör den svenska riksdagen har möjlighet att gottgöra en del av den passivitet som då visades genom att stödja reservation 10 där denna fråga tas upp. Det är viktigt för alla berörda att få denna del av sin historia erkänd. Annars är det mycket svårt att gå vidare från den sorgeprocess många är inne i till den läkningsprocess de behöver. Där har vi som riks- dagsledamöter ett ansvar. Vi får inte förtränga att folkmord sätter outplånliga ärr i ett drabbat folks själ. Vi ställs nu i riksdagen inför att erkänna det folk- mord, Seyfo, som begicks 1915-1919 mot armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Dagens debatt visar tydligt varför det inte har gått att få en majoritet för detta i utskottet. Fru talman! I vår reservation nr 6 tas frågan om prenatal könsdiskriminering upp. Att den frågan över huvud taget behöver tas upp är ett tydligt bevis på bristande respekt för allas lika värde. Kvinnor i alla åldrar diskrimineras på ett otal oli- ka sätt över hela världen. Ett av de mest utstuderade sätten är s.k. prenatal könsdiskriminering, dvs. selek- tiv abort. Speciellt i Asien har andelen kvinnor i för- hållande till män sjunkit drastiskt de senaste årtion- dena. Vi anser att det finns all anledning för Sverige som ett föregångsland i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter att målinriktat arbeta för att frågan om prenatal könsdiskriminering behandlas seriöst i FN. Vårt tal om allas lika värde blir inte trovärdigt om vi inte i alla sammanhang där det krävs och är möjligt står upp för att alla har samma värde.