Mänskliga rättigheter, m.m.
Betänkande 1994/95:UU24
Utrikesutskottets betänkande
1994/95:UU24
Mänskliga rättigheter, m.m.
Innehåll
1994/95 UU24
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1995. Utskottet behandlar också ett motionsyrkande från riksmötet 1992/93. Några motioner avser det multilaterala arbetet inom FN eller regionala organisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika stater. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta grupper av människor. Även frågor som avser Sveriges förhållande till andra stater och förhållanden som rör enskilda folk berörs i några motioner.
Med anledning av tre motioner om behovet av en FN-konferens rörande mansrollen anser utskottet, att en FN-konferens som tar sin utgångspunkt i den traditionella mansrollen skulle ge viktig kunskap som kan leda till positiva förändringar för såväl kvinnor som män. Regeringen bör på lämpligt sätt och i samverkan med övriga nordiska länder aktualisera frågan vidare i FN och i andra lämpliga fora.
Reservationer på enskilda avsnitt i betänkandet har lämnats av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. Till betänkandet har även fogats särskilda yttranden.
I en bilaga till betänkandet finns en förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december 1994.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Mänskliga rättigheter och demokrati 2. Barnets rättigheter 3. Kvinnans rättigheter 4. Homosexuellas rättigheter 5. Urbefolkningars rättigheter 6. Rasism 7. FN-konferenser 8. Observatörsstatus i FN 9. Internationella miljöfrågor
II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen 2. Romernas (zigenarnas) situation 3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl. stater 4. Ryssland och Tjetjenien 5. Iran 6. Burma (Myanmar) 7. Tibet 8. Indonesien 9. USA 10. Cuba 11. Colombia 12. Angola 13. Västra Sahara 14. Taiwan
Motionerna
1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om MR-situationen och de statslösa kurdernas situation i Syrien.
1994/95:U208 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i det internationella samarbetet inom FN, EU och andra internationella organ betonar vikten av uppföljning av de normer som finns beträffande demokrati och mänskliga rättigheter, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska sanktioner.
1994/95:U211 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den odemokratiska situationen på Västpapua och i Östtimor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppfylla och förverkliga riksdagens beslut, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i de sex punkterna om internationella påtryckningar på Indonesien, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i de sex punkterna om Sveriges agerande enligt EU:s rekommendationer.
1994/95:U219 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för ett svenskt stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om militärt eller annat bistånd för att övervaka fredsprocessen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att påtryckningar görs mot Unita om att respektera vapenvilan.
1994/95:U226 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kds) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar verka för att resterande stater ratificerar barnkonventionen.
1994/95:U231 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande i FN:s generalförsamling för FN:s barnkonvention.
1994/95:U601 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att en konvention om fri information till uppgifter rörande miljön upprättas.
1994/95:U602 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare svenska insatser för att den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara skall kunna genomföras, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amnesti för västsahariska fångar.
1994/95:U603 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att Sverige skall verka för en internationell miljödomstol där såväl länder som miljöorganisationer har talerätt.
1994/95:U604 av Håkan Holmberg och Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör söka påverka Ryssland att respektera mänskliga rättigheter och acceptera en fredlig förhandlingslösning i Tjetjenien, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående svenska och internationella observatörer i Tjetjenien och övriga norra Kaukasus.
1994/95:U605 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kds) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den utser en svensk delegation för att undersöka de mänskliga rättigheterna i Colombia, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den erbjuder sig som fredsmäklare i Colombia, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att bidrag skall kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i Colombia, 4. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN agerar för att få fram en särskild rapportör för MR i Colombia, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom EU:s ram bör ta initiativ som kan stärka de mänskliga rättigheterna i Colombia.
1994/95:U606 av Eva Zetterberg och Ragnhild Pohanka (v, mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frigivning av sahariska fångar och amnesti, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande i FN för att folkomröstningen i Västsahara skall genomföras enligt FN:s ursprungliga fredsplan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell övervakning av en kommande folkomröstning i Västsahara, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande i EU för att förmå Marocko att efterleva FN:s fredsplan för Västsahara.
1994/95:U607 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av att i internationella fora föra fram problemen med Myanmars behandling av fängslade, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behoven av att påverka Myanmar när det gäller behandlingen av Daw Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mänskliga rättigheter och vikten av att i internationella sammanhang föra fram bristerna i detta hänseende.
1994/95:U609 av Tuve Skånberg m.fl. (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd för den judiska folkgruppen i f.d. Sovjetunionen.
1994/95:U610 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att regeringen noga följer utvecklingen i Turkiet och med eftertryck påtalar övergreppen mot den kristna minoriteten i landet.
1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 7. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.
1994/95:U613 av Siw Persson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till demokratiskt sinnade på Cuba, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inför riksdagen bör redovisa vilka initiativ som tagits för att stödja en demokratisk utveckling på Cuba.
1994/95:U614 av Erling Bager och Eva Flyborg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma situationen i Iran.
1994/95:U615 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anordnandet av en världskonferens om mansrollen.
1994/95:U616 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds, m, c, fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen vid FN:s kvinnokonferens år 1995, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att frågan om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s generalförsamling.
1994/95:U617 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skynda på hållandet av en folkomröstning i Västsahara, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i Västsahara.
1994/95:U618 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna fredsplanen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eventuell förlängning av Minursos mandat.
1994/95:U619 av Margareta Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, mp, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en FN-konferens om manssamhället och mansrollen.
1994/95:U620 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot länder som bryter mot mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dödsstraff i USA, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omskärelse av flickor i Afrika, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Irak, Iran och Turkiet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om giftbesprutningar i Guatemala, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nord-, Syd- och Centralamerika.
1994/95:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den aktivt bör verka för vapenvila och medling i den väpnade konflikten i Turkiet, 5. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets ministerkommitté lägger fram förslag om att Turkiets medlemskap i Europarådet bör omprövas.
1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergrepp på urbefolkningar i Guatemala, Peru, Colombia och Honduras, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indianernas situation i Chiapas i Mexico, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav på att få delta i utarbetandet av deklarationen för urbefolkningarnas rättigheter i FN:s MR-kommission, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna vad i motionen anförts om svenska företags deltagande i exploatering av urbefolkningar vid dammbyggen i Colombia och James Bay, Canada, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den destruktiva effekt s.k. djurvänners kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till urbefolkningarnas lidande i bl.a. Nordamerika och Australien, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången Leonard Peltiers rättigheter i USA och Canada och att Sverige bör protestera mot USA:s brott mot internationell lag då man medvetet använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från Canada, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om Canadas brott mot Lubiconindianernas mänskliga rättigheter i Alberta, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst ett urbefolkningsårtionde för åren 1994--2003.
1994/95:U624 av Björn von Sydow m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i internationella fora bör verka för att zigenarnas situation uppmärksammas och att diskrimineringen av zigenare upphör.
1994/95:U625 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär diplomatiska initiativ mot åsiktsförtrycket i Iran.
1994/95:U626 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att förmå USA att häva sitt Kubaembargo, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbete för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba.
1994/95:U628 av Eva Eriksson och Eva Flyborg (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brotten mot de mänskliga fri- och rättigheterna i Tibet bör fördömas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till insatser för de mänskliga fri- och rättigheterna i Tibet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i alla offentliga samarbetskontrakt med Kina bör införas en klausul om respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Tibet i internationella sammanhang bör betraktas som en självständig stat och ges möjlighet till egen representation, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till internationella initiativ för Tibets folk, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge World Parliamentarian Convention on Tibet uppmärksamhet i Sverige och utomlands, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Tibets kvinnor ges egen representation i FN:s kvinnokonferens i Peking 1995.
1994/95:U630 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om assyriernas/syrianernas situation i Turkiet.
1994/95:U631 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i likhet med Portugal och Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i FN-samtalen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN i Östtimor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska trupperna skall dras bort från Östtimor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ställer sig bakom EU:s resolutionstext från den 17 november 1994, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora och i bilaterala kontakter med Indonesien bör verka för ett genomförande av de rekommendationer som FN:s rapportör Ndiaye lämnat i sin rapport i november 1994.
1994/95:U632 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas/syrianernas situation.
1994/95:U633 av Ulrica Messing och Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige som nation bör verka för att alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika villkor på FN-konferenser som Non-Governmental Organization (NGO), utan särställning för någon.
1994/95:U635 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp, c, v, kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att verka för att genuina förhandlingar utan dröjsmål upptas med av Dalai Lama utsedda representanter för ett fredligt maktövertagande som leder till det tibetanska folkets oberoende i enlighet med Dalai Lamas fempunktsplan för fred, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att aktivt driva frågan om Tibets rättigheter i Förenta nationerna och andra lämpliga internationella fora, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett initiativ bör tas i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen på det tibetanska folket, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Dalai Lama bör erkännas som den ende och legitime representanten för det tibetanska folket, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts att andra lämpliga mått och steg för att stödja den tibetanska icke-våldskampen för landets befrielse bör vidtas.
1994/95:U636 av andre vice talman Görel Thurdin m.fl. (c, m, fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av samordning mellan de tre nämnda FN-konferenserna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillräckliga medel ställs till förfogande för arbetet med de tre FN-konferenserna.
1994/95:U637 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den allvarliga situationen för mänskliga rättigheter i Indonesien, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den indonesiska ockupationen av Östra Timor.
1994/95:U638 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för Taiwans medlemskap i FN och andra internationella organisationer.
1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att Sverige skall ta upp kurdfrågan i sin helhet i FN mot bakgrund av vad som behandlats i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att Sverige i Europarådet tar upp Turkiets behandling av sin kurdiska befolkning, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tortyr, fängslande och avrättningar i Iran, Irak, Syrien och Turkiet och att internationella initiativ tas för en humanisering, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att en särskild rapportör tillsätts för Turkiets efterlevande av internationella konventioner och andra åtaganden, 6. att riksdagen som sin sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående de fängslade parlamentsledamöterna i turkiska parlamentet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om feilikurdernas situation och hur denna skall uppmärksammas i internationella organ.
1994/95:Sf605 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella organ skall arbeta för homosexuellas rättigheter i enlighet med konventionen om de mänskliga rättigheterna och mot diskriminering och förföljelse av homosexuella.
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att urbefolkningarnas representanter skall ha möjlighet att delta, även på högre nivå, i arbetet med den deklaration om urbefolkningar som håller på att utarbetas i FN:s MR-kommission, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall stödja ovan nämnda deklaration.
1994/95:A285 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör agera för att få till stånd en FN-konferens om mansrollen i världen.
Utskottet
När FN bildades 1945 bekräftades tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna. I FN-stadgan nämns mänskliga rättigheter som en central angelägenhet för "de förenade nationernas folk". Även om idén om de mänskliga rättigheterna fanns långt före FN (t.ex. amerikanska självständighetsförklaringen), var det först vid FN:s bildande som den fick universellt erkännande. Som ett uttryck för FN:s djupa engagemang för människovärdet arbetades förslag fram till ett internationellt regelverk om de mänskliga rättigheterna. Den första delen av ett sådant regelsystem är Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), den andra delen de två internationella konventionerna (1966), den ena om medborgerliga och politiska rättigheter (de klassiska fri- och rättigheterna), den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
De ideal som benämns mänskliga rättigheter vinner allt större auktoritet och respekt i det internationella umgänget. Det internationella normsystemet förstärks genom ett övervakningssystem och av regeringars ökade medvetenhet om mänskliga rättigheters politiska och moraliska vikt. Suveränitetsbegreppet i samband med frågor om de mänskliga rättigheterna har uttunnats vad gäller principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. Det är numera internationellt accepterat att kritik mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i en stats interna angelägenheter.
Sverige har alltid aktivt slutit upp bakom den i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i senare antagna FN-konventioner fastlagda synen på mänskliga rättigheter som individuella, dvs. knutna till individen och dennes förhållande till statsmakten. Både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är i allt väsentligt sådana som individen har rätt att hävda gentemot statsmakten och som denna i sin tur är skyldig att respektera gentemot individen -- individen har vissa krav och statsmakten har vissa skyldigheter. Att mänskliga rättigheter är knutna till den enskilde är också en förutsättning för att de skall kunna hävdas. Rättigheter som inte kan hävdas är i praktiken verkningslösa. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien år 1993 betonande, när det gäller sambandet mellan mänskliga rättigheter och utveckling, den enskildes centrala roll i utvecklingsprocessen liksom vikten av ökade resurser för främjandet av de mänskliga rättigheterna både nationellt och när det gäller internationellt bistånd.
Under en lång följd av år har riksdagen haft anledning att behandla frågor som rör det multilaterala samarbetet på området för de mänskliga rättigheterna samt situationen för de mänskliga rättigheterna i enskilda stater. Senast i betänkandena 1993/94:UU3 och 1993/94:UU26 tog utskottet bl.a. ställning till motioner angående efterlevnaden av de internationella konventionerna på detta område. I detta betänkande behandlas motioner som anknyter till frågor som rör de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna i ett multilateralt sammanhang. Vidare behandlas kränkningar av de mänskliga rättigheterna i specifika stater och av enskilda folk.
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Mänskliga rättigheter och demokrati
Sammanfattning av motionerna
I motion U208 (m) yrkande 4 anförs att regeringen i det internationella samarbetet inom FN, EU och andra internationella organ bör betona vikten av uppföljning av de normer som finns beträffande demokrati och mänskliga rättigheter. Motionärerna tvivlar på att ett avbrytande av de ekonomiska förbindelserna är ett effektivt påtryckningsmedel på de stater som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. I vissa särskilt allvarliga fall kan en bojkott vara nödvändig. Den måste i så fall vara internationellt beslutad av FN:s säkerhetsråd för att den skall få effekt (yrkande 5). I motion U620 (mp) yrkande 2 anförs att det är Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot stater som allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna.
Utskottets överväganden
Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna världen över ingår som ett centralt element i svensk utrikespolitik. I detta arbete är skyddet för individen vägledande. Det finns inte en världsdel där människor är förskonade från brott mot de mänskliga rättigheterna. I alltför många stater utsätts enskilda för tortyr, summariska avrättningar och andra grova övergrepp. Individens säkerhet är också i en förlängning staternas. Sveriges arbete för att stärka de folkrättsliga normerna på området för de mänskliga rättigheterna och för att reglerna och principerna efterlevs är därför i hög utsträckning ett arbete för demokratiuppbyggnad, men också för att söka undanröja instabilitet och väpnade konflikter såväl inom som mellan stater.
Sedan andra världskriget har, som framgått tidigare i betänkandet, ett brett spektrum av internationella regler utarbetats till skydd för de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs den 10 december 1948 av FN:s generalförsamling, bildar grunden för ett allt bredare och mera omfattande nätverk av internationella instrument om de mänskliga fri- och rättigheterna. År 1966 antog FN:s generalförsamling de båda konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sedan dess har ett antal FN-konventioner antagits på specifika områden i syfte att göra skyddet för de mänskliga rättigheterna heltäckande för varje individ. En förteckning över FN-konventionerna och ratifikationsstatus per den 31 december 1994 finns i en bilaga till betänkandet.
Utskottet noterar att Sverige sedan lång tid, såväl bilateralt som multilateralt, aktivt verkar för att öka anslutningen till de internationella konventionerna på området för de mänskliga rättigheterna. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni 1993 (dess slutdokument återfinns som bilaga till betänkandet 1993/94:UU3) sattes som mål för universell anslutning till barnkonventionen år 1995 och för kvinnodiskrimineringskonventionen år 2000. Lika viktigt som att uppnå universell anslutning till konventionerna, är det att få till stånd universell efterlevnad av dessa regler. För att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och förbättra efterlevnaden av gällande normer verkar Sverige också för en rad insatser inom FN:s ram. Dessa är bl.a. stärkandet av FN:s program för bistånd på området för de mänskliga rättigheterna. Viktiga bidrag lämnas genom stöd till stater som önskar förbättra respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna. Insatser behövs till stöd för stater som vill tillträda konventionerna på detta område. Bistånd för att underlätta staternas efterlevnad av rapporteringsskyldigheten enligt konventionerna är också av stor betydelse.
Sverige har sedan länge aktivt sökt motverka det stigande antalet folkrättsstridiga reservationer till konventionerna. Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot sådana reservationer och uppmanar andra stater att göra detsamma. Utskottet har med tillfredsställelse erfarit att flera av de kommittéer som övervakar konventionernas efterlevnad numera också granskar staters reservationer till dessa.
Utskottet anser det mycket angeläget att stödja FN:s organ för övervakning av att de mänskliga rättigheterna respekteras. Inom FN finns ett stort antal konventionsorgan, rapportörer, experter och arbetsgrupper som genomför oberoende granskningar av efterlevnaden av åtagandena på detta område. Övervaknings- och granskningssystemets oberoende ställnings måste värnas. Det är därför viktigt att de tilldelas ökade resurser, något som Sverige sedan länge arbetar för.
Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av och respekten för de mänskliga rättigheterna.
FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en följd av beslut från världskonferensen om mänskliga rättigheter att inrätta en post som högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Innehavare av denna post är sedan januari 1994 ecuadorianen José Ayala Lasso. Som främste ansvarige för dessa frågor under FN:s generalsekreterare har högkommissarien en avgörande roll i FN:s framtida arbete för att förbättra situationen på området för de mänskliga rättigheterna i världen. I egenskap av samordnare av FN-arbetet har högkommissarien också möjligheter att i sin dialog med stater påtala övergrepp, verka för en ökad respekt för rättigheterna och erbjuda åtgärder till stöd för ett bättre genomförande av det internationella regelverket.
Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag är det också, som framgått tidigare i betänkandet, mer eller mindre allmänt erkänt att brott mot de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet. Kränkningar som begås av stater som ratificerat olika konventioner på området för de mänskliga rättigheterna kan och bör påtalas av andra konventionsstater.
När det gäller beslut om ekonomiska sanktioner konstaterar utskottet att Sverige vidtar sanktioner mot en stat först efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Sveriges beslut om svenska ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under slutet av 1970-talet utgjorde ett avsteg från Sveriges sedvanliga utrikespolitik. Avsteget skulle då ses som en "extraordinär åtgärd, motiverad av den unika situationen i Sydafrika" (Betänkandet om förbud mot investeringar i Sydafrika, SOU 1978:53). Svenska lagbestämmelser för att efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner finns sedan 1971 i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner med de ändringar som föranletts av Sveriges medlemskap i EU. FN:s beslut om ekonomiska sanktioner genomförs numera i Sverige genom EG-rådsförordningar.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och förblir en viktig del av arbetet inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). En högkommissarie för nationella minoriteter inrättades år 1992. I huvudsak innebär högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra nationella minoriteter och som skulle kunna leda till konflikter. Han skall främja dialog och samarbete mellan parterna i tvister som berör minoriteter. En rad möten i organisationens regi har ägt rum inom ramen för den s.k. mänskliga dimensionen: Paris 1989, Köpenhamn 1990, Moskva 1991 och Warszawa 1993. Vid mötet i Warszawa behandlades bl.a. frågor som rör främjandet av yttrande- och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val och förhindrandet av förekomsten av tortyr.
Utskottet noterar i detta sammanhang att ett internationellt demokrati- och valinstitut bildades den 27 februari 1995 i Stockholm på svenskt initiativ. Institutet, vars namn är International Institute for Democracy and Electoral Assistance (IDEA), skall främja demokrati och fria val världen över och därvid vara en plattform för regeringar, mellanstatliga och icke-statliga organisationer.
FN:s viktigaste organ för främjandet av de mänskliga rättigheterna, FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, möts varje år för att behandla frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Sverige var senast medlem i kommissionen under åren 1989--1991. I egenskap av observatör kan Sverige också nu spela en aktiv roll.
Årets möte med kommissionen (30 januari--10 mars 1995) var det första stora FN-mötet efter Sveriges inträde i den europeiska unionen. Utskottet noterar i detta sammanhang att inte alla EU:s medlemsstater lika strikt som Sverige ansluter sig till rättsuppfattningen att till mänskliga rättigheter bör hänföras endast sådana som kan göras gällande av individen gentemot staten och dess företrädare.
Med det ovan anförda anser utskottet att yrkandena 4 och 5 i motion U208 (m) och yrkande 2 i motion U620 (mp) är besvarade.
2. Barnets rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U231 (v) yrkande 10 understryks att arbetet för barnets rättigheter måste intensifieras, bl.a. inom ramen för det svenska biståndet men även genom svenskt agerande i FN:s generalförsamling.
Även motion U226 (v, s, c, fp, mp, kds) tar upp frågan om barnets rättigheter. Motionärerna anför att det i september 1995 är fem år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft. Den antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling. Motionärerna anser det angeläget att verka för att de stater som ännu inte ratificerat gör så (yrkande 1). I motionen omnämns särskilt förekomsten av gatubarn, barnarbete och barnprostitution runt om i världen.
Utskottets överväganden
FN:s barnkonvention utgör den juridiska plattformen för arbetet som rör barnets rättigheter. Som framgår av utskottets tidigare betänkanden om de mänskliga rättigheterna (bl.a. betänkandena 1993/94:UU3 och 1993/94:UU26) har barnkonventionen fått ett snabbt ikraftträdande genom en mycket bred anslutning av stater. I dag uppgår antalet anslutna stater till 171. Oroande är dock att ett stort antal stater i samband med anslutning eller ratifikation av barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga reservationer. Utskottet utgår därför från att regeringen fortsätter sina ansträngningar att påverka stater att undanröja folkrättsstridiga reservationer samt att konventionen i övrigt respekteras och genomförs. Barnets rättigheter i ett biståndsperspektiv har utskottet behandlat vid flera tidigare tillfällen, senast i betänkandet 1994/95:UU15. Utskottet har därvid bl.a. framhållit den pådrivande roll som Sverige har spelat och fortfarande spelar vad gäller FN:s barnkommittés verksamhet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.
FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt konventionen har således åtagit sig att skydda barnet från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna skall särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn förmås att delta i olaglig sexuell hantering eller att barnet utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell hantering.
Utskottet konstaterar att barnarbete under mer eller mindre slavliknande förhållanden förekommer i flera länder, bl.a. i Indien, Pakistan, Kina och Nepal. Miljontals barn tvingas till arbete som är skadligt för deras psykiska och fysiska utveckling. Störst uppmärksamhet har i massmedia ägnats de barn som arbetar i exportindustrin, framför allt mattindustrin. Utskottet noterar i detta sammanhang att biståndsministern med anledning av det djupt upprörande mordet nyligen på en aktiv förkämpe mot barnarbete inom organisationen Bonded Labour Liberation Front (BLLF), den 12-årige pakistanske pojken Iqbal Masih, officiellt vädjat till myndigheterna i Pakistan att ta itu med problemet med barnarbetare. Pakistan har ratificerat barnkonventionen. Utskottet noterar därvid att Sverige rest invändningar mot de reservationer som Pakistan gjort i samband med ratifikationen.
Enligt utskottets förmenande finns det anledning för Sverige att aktualisera frågan om missbruket av barnarbetskraft såväl bilateralt som multilateralt. Utskottet utgår från att regeringen också utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja missbruket av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan med näringslivet, exempelvis i det av regeringen tillsatta näringslivsrådet. Utskottet vill också understryka vikten av att regeringen inom ILO agerar på detta område.
Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn. Utskottet vill framhålla att förhållandena för den stora gruppen barnarbetare, framför allt flickor, som används som hembiträden i stora delar av världen, särskilt måste uppmärksammas. Även här bör regeringen agera inom ILO. Behovet av att bekämpa barnprostitution och handel med barn m.m. underströks vid världskonferensen om mänskliga rättigheter år 1993. Ett aktivt arbete kring dessa frågor bedrivs också sedan flera år tillbaka av en särskild rapportör i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet noterar att Sverige sommaren 1996 skall stå värd för en internationell kongress om kommersiell sexuell exploatering av barn. Initiativet till världskongressen har, enligt vad utskottet erfarit, tagits av organisationen End Commercial Prostitution in Asian Tourism (ECPAT). Syftet med kongressen är att åstadkomma en gemensam handlingsplan och en global strategi för att finna vägar till ett slut på den omfattande kommersiella sexuella exploateringen av barn i världen. Regeringen har som ett led i förberedelserna tillsatt en nationalkommitté inför kongressen.
Utskottet konstaterar att Sverige var en av de drivande staterna i förhandlingarna inför utarbetandet av barnkonventionen under 1980-talet. På flera punkter var det inte möjligt att nå enighet om regler på en nivå som man på svensk sida ansåg befogad. Särskilt var det en besvikelse att det inte gick att få igenom ett förslag om att skydda alla personer under 18 år från deltagande i krig. Sverige har därför fortsatt att i olika sammanhang arbeta mot användningen av barnsoldater och sökt vinna gehör för en internationell överenskommelse att barn under 18 år inte skall rekryteras som soldater. Det är därför glädjande att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid sitt möte år 1994, på svenskt initiativ, beslöt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade styrkor. Arbetsgruppen inledde sitt arbete hösten 1994 under svenskt ordförandeskap. Utskottet noterar även i detta sammanhang att en expert, efter beslut i FN:s generalförsamling hösten 1993, numera utsetts för att studera situationen för barn i väpnade konflikter. En rapport kommer att läggas fram till 1996 års möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser därmed att motionerna U226 (v, s, c, fp, mp, kds) yrkande 1 och U231 (v) yrkande 10 är besvarade.
3. Kvinnans rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U611 (mp) som behandlar situationen för de mänskliga rättigheterna i Kosova anförs att våldtäkt skall definieras som krigsförbrytelse enligt 1949 års Genèvekonventioner (yrkande 7).
I flerpartimotionen U616 (kds, m, c, fp) behandlas den diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen (prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100 miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En viktig orsak till detta är att föräldrar använder fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster aborteras därför att de har "fel" kön. Motionärerna anser att Sverige bör arbeta för att prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen vid FN:s kvinnokonferens i Peking i september 1995 (yrkande 1). I yrkande 2 hemställs att Sverige bör ta initiativ till att frågan förs upp på dagordningen i FN:s generalförsamling.
Motion U620 (mp) yrkande 4 tar upp frågan om förekomsten av kvinnlig omskärelse i Afrika. Sverige måste medverka till att detta plågsamma och farliga ingrepp stoppas.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att frågan om våldtäkter på kvinnor senast behandlades i utskottets betänkande 1993/94:UU26, s. 29, varvid utskottet konstaterade att våldtäkt utförd av soldater i en väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977, utgör en grov krigsförbrytelse. Utskottet ansåg också att våldtäkt utförd av företrädare för en stat alltid måste ses som en form av tortyr. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Därmed anser utskottet motion U611 (mp) yrkande 7 besvarad.
Frågan om prenatal könsdiskriminering liksom förekomsten av kvinnlig omskärelse/könsstympning har utskottet ingående behandlat vid flera tidigare tillfällen, senast i betänkandet 1993/94:UU26.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig omskärelse/könsstympning. I FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor stadgas i artikel 4 att regeringar inte får åberopa sådana sedvänjor när kvinnans rättigheter skall tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också staterna att främja forskning och att samla statistiska data beträffande det våld som förekommer mot kvinnan.
Förekomsten av kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning är utbredd. Enligt en utredning av FN:s expertgrupp för traditionella beteendemönster förekommer omskärelse av kvinnor och flickor i vissa asiatiska stater samt i minst 29 afrikanska stater. Unicef har beräknat att ca 90 miljoner kvinnor och flickor drabbas härav. Utskottet noterar att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har slagit fast att omskärelse utgör ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har fördömt kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning såsom utgörande en allvarlig hälsorisk.
Utskottet har, som framgått ovan, i flera betänkanden om mänskliga rättigheter kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet vill dock återigen poängtera vikten av att regeringen fortsätter att på lämpligt sätt i dialogen med mottagarländerna av svenskt bistånd, men också inom FN-systemet, kraftfullt verka för att bruket av kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning avskaffas.
Världskonferensen om mänskliga rättigheter i juni 1993 i Wien uttalade att effektiva åtgärder erfordras för att stoppa mord på nyfödda flickor. Vidare uttalades stöd för att FN och alla dess organ skall tillförsäkra flickor ett effektivt skydd och främjande av deras mänskliga rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige i det multilaterala och bilaterala samarbetet fäster stor vikt vid frågor som rör stärkandet av flickans och kvinnans mänskliga rättigheter. Sverige har i dessa sammanhang också sagt att mord på flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor är allvarliga kränkningar av barnets rättigheter. Men även i samband med FN:s befolkningskonferens i Kairo i september 1994 och i anslutning till det sociala toppmötet i Köpenhamn i början av mars 1995, verkade Sverige för att alla former av diskriminering mot flickor och kvinnor skall avskaffas, särskilt vad avser omskärelse och prenatal könsdiskriminering. Enligt vad utskottet erfarit verkar Sverige också för att handlingsplanen som skall antas vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Peking i september 1995 uppmärksammar och fördömer prenatal könsdiskriminering och kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning.
Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av ytterst förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har motiverat Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag omfattar bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de reguljära övervakningskommittéernas granskningsverksamhet och att frågorna tas upp i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter och därefter granskas. Sverige har också aktivt deltagit i arbetet med att formulera den ovannämnda deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog hösten 1993, liksom i arbetet med att inrätta en särskild rapportör om våld mot kvinnor. En sådan rapportör utsågs vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna år 1994, och en första rapport i ämnet lämnades till årets möte med kommissionen.
Utskottet anser att denna verksamhet utgör ett värdefullt och viktigt bidrag till arbetet med att uppmärksamma och påtala kränkningar, men också för att stärka och skydda kvinnans behov av mänskliga rättigheter. Utskottet utgår från att regeringen i internationella fora och annorstädes fortsätter att driva frågor som rör kvinnans och flickans mänskliga rättigheter.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att de svenska biståndsinsatserna i hög grad är inriktade på åtgärder som syftar till att på olika områden stärka kvinnans och barnets rättigheter.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda att motionerna U616 (kds, m, c, fp) yrkandena 1 och 2 och U620 (mp) yrkande 4 är besvarade.
4. Homosexuellas rättigheter
Sammanfattning av motionen
I motion Sf605 (fp) yrkande 1 hemställs att Sverige i internationella organ skall arbeta för homosexuellas rättigheter i enlighet med konventionen om de mänskliga rättigheterna och mot diskriminering och förföljelse av homosexuella.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att globalt arbeta för avskaffandet av all slags diskriminering av homosexuella. Det grundläggande i varje demokratiskt samhälle är att människor måste tillåtas att vara sig själva och på olika sätt ge uttryck för sin läggning förutsatt att detta inte medför skada för andra. Diskriminering och bestraffning på grund av homosexualitet är därför enligt utskottets uppfattning helt oacceptabelt. Utskottet konstaterar att Sverige under många år, på hög internationell nivå, fört diskussionen om icke-diskriminering av homosexuella. De forum som Sverige främst verkat inom är den europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet. Under ESK:s möten i Moskva 1991, i Warszawa 1993 och i Budapest 1994 har Sverige tagit upp de homosexuellas situation och därvid uttalat förhoppningen att all kriminalisering och statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra. Enligt vad utskottet erfarit har bl.a. Ryssland, Ukraina och Litauen avskaffat kriminaliseringen av homosexualitet. Utskottet utgår från att regeringen i Europarådet fortsätter att verka för att alla medlemsstater skall uppfylla de krav som rådet ställt. Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ger dessutom enskilda möjlighet att få en stats agerande prövat i Europadomstolen.
Utskottet förutsätter att regeringen med kraft kommer att fortsätta verka för att frågan uppmärksammas bilateralt och multilateralt och att regeringen även driver frågan på ett ändamålsenligt sätt inom FN.
Med det anförda får yrkande 1 i motion Sf605 (fp) anses besvarat.
5. Urbefolkningars rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U622 (mp) poängteras att urbefolkningarnas rättigheter är skyddade i internationell rätt och att det därutöver finns speciell lagstiftning, ägnad att reglera urbefolkningarnas särskilda behov, såsom deras rätt till självbestämmande och att fritt eftersträva ekonomisk, social och kulturell utveckling samt politisk status (yrkande 1). Sverige bör inta en mer aktiv hållning i urbefolkningsfrågor, i synnerhet som FN utlyst ett urbefolkningsårtionde åren 1994--2004 (yrkande 13). I yrkande 5 anförs att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav på att få delta i utarbetandet av deklarationen om urbefolkningarnas rättigheter i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Även i motion K507 (mp) framhålls att urbefolkningarnas representanter skall ha möjlighet att delta, även på högre nivå, i arbetet med deklarationen (yrkande 7). Deklarationen bör antas av FN:s generalförsamling innan urbefolkningsårtiondet är slut (yrkande 8).
Motion U622 (mp) tar också upp en lång rad detaljerade frågor vad avser urbefolkningars situation och behov av skydd mot övergrepp i flera stater i Central- och Latinamerika, bl.a. Guatemala, Peru, Honduras och Mexico, men också vad avser indianernas förhållanden i Canada och USA. I yrkande 2 anförs att Sverige skall uttala sig mot förföljelsen av urbefolkningarna i Guatemala, Peru, Colombia och Honduras. Sverige bör också uppmärksamma situationen i södra Mexico som är ett område där urbefolkningen nödgats ta till väpnat uppror för att göra sin röst hörd (yrkande 3). Sverige bör enligt yrkande 6 informera sig om svenska företags engagemang i vattenkraftsprojekten i Colombia (Urra) och Canada (James Bay) och om följderna för urbefolkningarna som är bosatta i dessa områden. I yrkande 8 anförs att djurvänners kampanjer mot pälsvaror har destruktiv effekt på urbefolkningarna i polarområdet. I yrkande 9 anförs att Sveriges uraninköp världen över bidrar till urbefolkningarnas lidande bl.a. i Nordamerika och Australien. I yrkande 12 anförs att Canada bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt agerande mot Lubiconindianerna i Alberta.
Brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer i Amerikas alla delar, anförs det i motion U620 (mp). I motionen beskrivs olika förhållanden i Nordamerika, främst USA, som enligt motionärernas uppfattning utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Även i delar av Centralamerika har läget avseende de mänskliga rättigheterna försämrats. I Guatemala förekommer besprutningar med giftiga avlövningsmedel som tvingar befolkningen att fly från sina hembygder. Besprutningen innebär enligt motionen brott mot den mest fundamentala av alla mänskliga rättigheter, nämligen rätten till liv och säkerhet. Även i Sydamerika begås allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Mord på och förföljelse av indianer och fackföreningsledare är enligt motionärerna vanliga i bl.a. Colombia, Peru, Brasilien och Paraguay. Sverige bör i FN verka för att fördöma de i motionen påtalade brotten i Guatemala och andra stater i Nord-, Central- och Sydamerika (yrkandena 6 och 7).
Utskottets överväganden
Utskottet har i tidigare betänkanden framhållit att urbefolkningars rättigheter bör ses i ett större sammanhang där det gäller att värna om alla individers och alla minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att verka för att etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget språk. De folkrättsliga regler som rör de mänskliga rättigheterna gäller alla individer i en stat, således även dem som tillhör urbefolknings- eller minoritetsgrupper.
I flera FN-konventioner som Sverige ratificerat återfinns referenser till skydd för minoriteter. Bl.a. innehåller artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter särskilda bestämmelser om att de som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Konventionen medger positiv särbehandling i syfte att stödja minoriteternas strävanden att bevara sin identitet och egenart. I 1965 års rasdiskrimineringskonvention finns också regler om positiv särbehandling (artikel 1:4). I FN:s deklaration om minoriteters rättigheter från år 1992, som dock inte är folkrättsligt bindande, stadgas att staterna skall skydda minoriteternas existens och deras nationella eller etniska, kulturella, religiösa och språkliga identitet genom lagstiftning och andra åtgärder.
I en del länder utgör urbefolkningarna nästan hälften av den totala befolkningen. Utskottet vill betona vikten av att urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.
Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för urbefolkningar med början den 10 december 1994. Målet för dekaden är att stärka internationellt samarbete för att lösa de problem som urbefolkningarna står inför, framför allt på områden som avser miljö, hållbar utveckling, utbildning och hälsa.
FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för beskydd av minoriteter tillsatte år 1982 en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor. Arbetsgruppen är öppen för urbefolkningar och deras organisationer. Arbetsgruppen har sedan 1985 arbetat på ett utkast till en deklaration om urbefolkningars rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltagit och alltjämt deltar i detta arbete. Arbetet har emellertid alltsedan starten präglats av avsevärda motsättningar bl.a. vad gäller frågor som rätten till självbestämmande och huruvida deklarationstexten skall använda sig av begreppet "populations" -- "befolkningar" eller "peoples" -- "folk". Enligt folkrätten tillkommer rätten till självbestämmande "peoples" -- "folk". I detta sammanhang noterar utskottet att ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i artikel 1:3 sökt förebygga anspråk på självbestämmande. I konventionstexten sägs att begreppet folk i konventionen inte har samma innebörd som begreppet folk i internationell rätt.
Ett konkret resultat av den ovannämnda arbetsgruppens arbete i dag är att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i årets möte beslöt att inrätta en arbetsgrupp för att behandla utkastet till deklaration som arbetsgruppen för urbefolkningars rättigheter arbetat fram. Utskottet utgår från att regeringen fortsatt söker verka för att arbetet med deklarationens utformning kan slutföras och antas under årtiondet.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att Sverige medverkar till att urbefolkningar skall kunna delta i arbetet med deklarationen om urbefolkningars rättigheter. Vid det senaste mötet med den särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar i juli 1994 poängterade Sverige i sitt anförande vikten av ett sådant deltagande och stödde ett förslag om lättnad av reglerna för enskildas och organisationers deltagande i arbetet.
På initiativ av bl.a. de nordiska länderna rekommenderade världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien år 1993 i sitt slutdokument att ett permanent forum för urbefolkningar skulle inrättas i FN-systemet. Sverige har anfört att urbefolkningar skall kunna delta vid upprättandet av detta forum. Frågan om det permanenta forumet skall diskuteras under sommarens möte med den särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige regelbundet under flera års tid gett bidrag till FN:s frivilliga urbefolkningsfond, som inrättades år 1985 och administreras av FN:s generalsekreterare. Ur fonden beviljas ekonomiska bidrag till urbefolkningsrepresentanter för att ge dem möjlighet att delta i den särskilda arbetsgruppens möten.
Utskottet anser därmed att motionerna U622 (mp) yrkandena 1, 5 och 13 samt K507 (mp) yrkandena 7 och 8 är besvarade.
Vad gäller situationen för urbefolkningar i enskilda stater som nämns i motion U622 (mp) konstaterar utskottet att Sverige under många år lämnat politiskt och materiellt stöd till fredsprocessen i Centralamerika och i det sammanhanget uppmärksammat ursprungsbefolkningens situation. Svenska enskilda organisationer har också verkat med insatser till förmån för utsatta grupper i både Guatemala och Honduras. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har Sverige uttalat att den nuvarande regeringen i Honduras tagit positiva initiativ för att förbättra läget för de mänskliga rättigheterna. Bl.a. har en ombudsman för de mänskliga rättigheterna inrättats.
Utvecklingen i Centralamerika följs också med stor uppmärksamhet inom den europeiska unionen.
Utskottet noterar vidare de initiativ som tagits för att söka fredliga lösningar till den situation som uppstått i södra Mexico (Chiapas). Utskottet beklagar emellertid att militärt våld kommit till användning för att lösa konflikten. Den mexikanska regeringen har visat en konstruktiv attityd i andra sammanhang, t.ex. vad beträffar flyktingarna från det krigsdrabbade Guatemala. Ökade satsningar på utvecklingen av landets södra delar har aviserats av den mexikanska regeringen. Utskottets förhoppning är att dessa bidrar till att skapa en varaktig fred i området. Det är viktigt att hela befolkningen görs delaktig i samhällsutvecklingen så att demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna får fäste.
I de konflikter som under många år plågat både Peru och Colombia har stora grupper fattiga civila kommit i kläm mellan militära och paramilitära förband och gerillan i respektive land. Under dessa konflikter har inte minst indianbefolkningarna varit speciellt utsatta. Ofta terroriserade av gerillan och av militären misstänkta för samröre med gerillan, har indianer i såväl Bolivia, Colombia, Ecuador som Peru vid otaliga tillfällen utsatts för grymma våldsdåd. Utskottet noterar samtidigt att antalet offer i den interna konflikten i Peru har minskat. Där har konflikten mellan regeringen och gerillaorganisationer dämpats sedan de flesta gerillaledarna tillfångatagits. Detta har också inneburit ett minskat antal övergrepp mot civila, inklusive indianbefolkningen. Fattigdom och vida sociala klyftor återstår. Förekomsten av försvinnanden, mord och juridiskt icke acceptabla metoder är dock oroväckande hög. Utskottet följer med oro situationen i Peru.
I Colombia har en ny regering tillträtt med en ambitiös agenda, både vad gäller sociala reformer och främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna. Alltjämt förekommer dock övergrepp av såväl gerilla och paramilitärer som militärer. De flesta övergreppen sker ostraffat. Detta drabbar också Colombias ursprungsbefolkning. Enligt utskottets förmenande måste uppgörelsen som gjorts med emberra-katio-indianerna om kompensation, sociala insatser m.m. efterlevas. I senare delen av betänkandet behandlas allmänt situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia liksom i Nordamerika.
Motion U622 (mp) yrkandena 6 (vattenkraftsprojektet vid James Bay), 8 (urbefolkningarna i polarområdet), 9 (urbefolkningar i Nordamerika och Australien) och 12 (Lubiconindianerna i Alberta) samt motion U620 (mp) yrkandena 6 och 7 (Guatemala och andra stater i Nord-, Central- och Sydamerika) berör urbefolkningars utsatta situation i olika avseenden. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla det angelägna i att urbefolkningars rättigheter beaktas i alla typer av projekt eller verksamheter som riskerar att inkräkta på deras grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Därmed betraktar utskottet motionerna U620 (mp) yrkandena 6 och 7 samt U622 (mp) yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade.
6. Rasism
Sammanfattning av motionen
I motion A285 (v) yrkande 7 anförs att uttrycken för rasism och främlingsfientlighet ökat i många länder i Europa. Kampen mot denna farsot måste föras med olika medel och på många plan. Bl.a. anser motionärerna att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) bör kompletteras med ett förbud mot etnisk diskriminering.
Utskottets överväganden
Den oroväckande ökningen av främlingsfientlighet och rasism på många håll i världen är tendenser som enligt utskottets uppfattning i första hand måste bemötas inom de enskilda staterna. Europarådets initiativ i samband med rådets första toppmöte i Wien i oktober 1993 utgör härvidlag ett mycket värdefullt och angeläget bidrag för att bekämpa rasism, antisemitism och främlingsfientlighet. Vid mötet antogs en deklaration och en handlingsplan mot rasism, xenofobi, antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen utgörs av en ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism med syfte att mobilisera allmänheten. Den svenska ungdomskampanjen inleddes i december 1994. Den är inriktad dels på rikstäckande opinionsbildning, dels på att uppmuntra och stödja lokala ungdomsinitiativ mot främlingsfientlighet och rasism. Kampanjen leds av en särskild kommitté med bl.a. representanter från olika ungdomsrörelser.
Utskottet noterar att Sverige inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet bl.a. avseende genomförandet av handlingsprogrammet för det andra årtiondet för kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett program för ett tredje årtionde är antaget av FN:s generalförsamling, och en särskild enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har till uppgift att se över informationsbehovet inför det tredje årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet erinra om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid kommissionens möten lämnar olika förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan intolerans.
Vad gäller det specifika kravet på legala åtgärder som föreslås i motion A285 (v) yrkande 7 konstaterar utskottet att de rättigheter som anges i Europakonventionen (artikel 14) skall tryggas utan åtskillnad av något slag såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Diskrimineringsförbudet gäller de fri- och rättigheter som upptas i konventionen men också de som upptagits i de tilläggsprotokoll till konventionen som innehåller nya rättigheter, nämligen protokollen 1, 4, 6 och 7.
Inom Europarådet har sedan en längre tid förts en diskussion om att utvidga tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet till att omfatta också sådana förhållanden som faller utanför det egentliga rättighetsskyddet i konventionen och dess protokoll. I diskussionen har bl.a. hänvisats till artikel 26 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som innehåller ett sådant mer generellt utformat diskrimineringsförbud och som utgår från principen om allas likhet inför lagen.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande frågor av detta slag inom en kommission mot rasism under ministerkommittén i Europarådet. Kommissionens ordförande är den svenske diskrimineringsombudsmannen. Kommissionen har till uppgift att bl.a. granska medlemsstaternas lagstiftning och påtala inslag av rasistiskt och etniskt diskriminerande bestämmelser. Kommissionen överväger, enligt vad utskottet erfarit, förslag till en särskild europeisk konvention mot rasism samt om man skall föreslå en ändring av artikel 14 i Europakonventionen så att den ges en vidare tillämpning. Ändringar i Europakonventionen beslutas av Europarådets ministerkommitté. En konventionsändring av det slag som föreslås i motionen förutsätter enighet bland konventionsstaterna, vilket hittills varit svårt att uppnå. En utvidgning av tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet torde enligt utskottets uppfattning kräva noggranna överväganden, särskilt som konventionen och dess protokoll numera utgör svensk lag. Bl.a. torde en analys behöva göras av vad som i praktiken inte redan är täckt av diskrimineringsförbudet i artikel 14 såsom detta uttolkats i Europadomstolens praxis.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda motion A285 (v) yrkande 7 besvarad.
7. FN:s konferenser
Sammanfattning av motionerna
I fyra motioner berörs FN:s anordnande av olika konferenser för att främja individens rätt på området för de mänskliga rättigheterna.
I motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 anförs att en FN-konferens om mansrollen vore en logisk fortsättning på jämställdhetsarbetet, bl.a. i beaktande av de tre kvinnokonferenser FN anordnat. Motionärerna hänvisar till den konferens om den nya mansrollen som Nordiska ministerrådet anordnar denna vår i Stockholm på initiativ av den förre folkpartistiske socialministern. I motion U619 (s, c, fp, v, mp, kds) pekar motionärerna på behovet av att aktivera opinionsbildare inom FN och att uppmärksamma hur den traditionella mansrollen påverkar krig, militarism, vapenutveckling, kärnvapenspridning och våld mot kvinnor och barn. I båda motionerna uppmanas regeringen att verka för anordnandet av en FN-konferens om manssamhället och mansrollen.
I motion U636 (c, m, fp) som i huvudsak behandlar internationella boendemiljöfrågor framhålls vikten av samordning mellan de tre FN-konferenserna: det sociala toppmötet i Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking i höst och Habitat II som skall äga rum i Istanbul 1996 (yrkande 1). I yrkande 2 framhålls vikten av att tillräckliga medel ställs till förfogande för arbetet med de tre konferenserna.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att detta årtionde präglas av flera stora världskonferenser i FN:s regi. Fyra har redan ägt rum: 1992 års konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1993 års konferens om mänskliga rättigheter i Wien, 1994 års konferens om befolkning och utveckling i Kairo samt det s.k. sociala toppmötet i Köpenhamn i mars 1995. En fjärde världskvinnokonferens kommer att äga rum i Peking i september 1995, och en andra konferens om bebyggelsefrågor skall äga rum i Istanbul år 1996 (HABITAT II). Alla dessa konferenser har en tydlig gemensam nämnare: ett humanare samhälle för alla på vår jord.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en samordning av FN-konferenserna är angeläget, inte minst med tanke på de mål som världssamfundet sätter upp i konferensernas slutdokument. Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att de överenskommelser som uppnåtts vid tidigare konferenser stadfästs och samordnas med de kommande konferenserna. Efter genomförd konferens är det också angeläget att FN:s organ samordnar aktiviteter för ett optimalt resursutnyttjande och ändamålenligt resultat. Det finns också anledning att påpeka vikten av att medlemsstaterna själva respekterar och söker genomföra de åtaganden som de beslutat om på konferenserna.
I betänkandet 1994/95:UU15 konstaterade utskottet att det svenska bidraget till HABITAT för budgetåret 1995/96 kommer att uppgå till 7,5 miljoner kronor. Därutöver kommer HABITAT att få ett bidrag på 3 miljoner kronor avsett för nationella och internationella förberedelser inför HABITAT II. Vad gäller FN:s världskvinnokonferens i Peking i höst, noterar utskottet att Sverige genom SIDA bidragit med 750 000 kronor till den särskilda fond för frivilliga bidrag som FN inrättat till världskvinnokonferensen för u-landsdeltagande dels i själva konferensen, dels i de regionala förberedelsekonferenserna. Via biståndsbudgeten stöder Sverige också olika förberedande aktiviteter inför konferensen. Sveriges totala bidrag uppgår till ca 45 miljoner kronor.
Med det anförda finner utskottet motion U636 (c, m, fp) yrkandena 1 och 2 besvarad.
Med anledning av motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 konstaterar utskottet att Sverige under många år i det internationella jämställdhetsarbetet uppmärksammat såväl kvinnans som mannens roller i samhällslivet och i familjen. Vid FN:s tre kvinnokonferenser (Mexico City 1975, Köpenhamn 1980 och Nairobi 1985), vid befolkningskonferensen i september 1994 i Kairo och i samband med det sociala toppmötet i Köpenhamn i mars i år tog Sverige initiativ till att uppmärksamma mannens roll bl.a. när det gäller omvårdnad av barn. Utskottet har erfarit att Sverige i förberedelsearbetet inför den fjärde kvinnokonferensen i Peking i september 1995 verkat för att mannens roll i olika sammanhang uppmärksammas på ett ändamålsenligt sätt, men tyvärr inte fått gehör för detta förslag.
Utskottet konstaterar att de senare årens FN-konferenser -- Wienkonferensen om mänskliga rättigheter, konferensen om befolkning och utveckling och FN:s sociala toppmöte -- innebar att kvinnorollen och kvinnors situation ingående belystes. FN:s kvinnokonferens i Peking kommer ytterligare att fokusera på kvinnors villkor. Utskottet ser naturligtvis positivt på detta, men anser samtidigt att det är viktigt att såväl den traditionella kvinno- som mansrollen och interaktionen mellan dessa diskuteras. Den fredliga jämställda värld vi eftersträvar inkluderar både kvinnor och män och kan inte uppnås enbart genom förändringar för det ena könet. Utskottet konstaterar därvid att en FN-konferens som tar sin utgångspunkt i den traditionella mansrollen skulle ge viktig kunskap som kan leda till positiva förändringar för såväl kvinnor som män.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att Norden spelar en aktiv roll när det gäller att belysa och diskutera mansrollen på såväl nationell och regional nivå som globalt. Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska ministerrådets konferens i Stockholm den 27--28 april 1995. Konferensen "Nordens män" belyste bl.a. frågor som rör det framtida samhället, männens önskemål och krav i kampen för rättvisa mellan könen och hur hindren för att uppnå jämställdhet mellan könen ter sig från männens synvinkel. Utskottet noterar att jämställdhetsministrarna i det nordiska ministerrådet i samband med konferensen beslutat att anta en handlingsplan för det nordiska jämställdhetsarbetet för år 1995. Vidare noterar utskottet att ministrarna kom överens om att främja ett fortsatt aktivt arbete i frågor som rör män och jämställdhet, först i ett nordiskt och senare i ett globalt perspektiv. Ministrarna beslöt bl.a. att de nordiska länderna skall verka för att frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet kommer upp på dagordningen i FN:s kvinnokommission, som möts en gång per år, vanligtvis i februari/mars, och att de nordiska jämställdhetsministrarna i sina respektive anföranden vid kvinnokonferensen i Peking skall betona vikten av ett globalt engagemang i frågor som rör mannens roll i jämställdhetsarbetet.
Utskottet anser det värdefullt om ministerrådets konferens om mansrollen kan initiera en process som ökar kunskapen om bl.a. sambandet mellan den traditionella mansrollen och krig, våld mot kvinnor och barn, sexuellt våld och oönskade graviditeter samt spridandet av könssjukdomar. Ökad kunskap på området kan ge vidare vägledning för hur frågor som rör mansrollen kan drivas internationellt.
Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen på lämpligt sätt och i samverkan med övriga nordiska länder bör aktualisera frågan vidare i FN och i andra lämpliga forum. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Observatörsstatus i FN
Sammanfattning av motionen
I motion U633 (s) ifrågasätts varför FN skall ge en särskild ställning åt Vatikanstaten. I motionen anförs att Vatikanstaten inte uppfyller de formella krav som ställs på en nation i egentlig mening. Motionärerna föreslår att Sverige bör verka för att alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika villkor på FN-konferenser som icke-statliga organisationer (Non-governmental organizations, NGO:s) utan särställning för någon.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Vatikanstaten (heliga stolen) är en suverän och internationellt erkänd stat. Vatikanstatens överhuvud är påven, som i egenskap av överhuvud för den katolska kyrkan beträder den heliga stolen. Vatikanstaten har i dag diplomatiska förbindelser med 157 stater, inkl. Sverige. Den heliga stolen är ett traditionellt folkrättssubjekt. Ett folkrättssubjekt kan agera i internationella samanhang och kan bl.a. ansöka om observatörsstatus i FN:s generalförsamling. Den heliga stolen har beviljats observatörsstatus, bidrar liksom övriga icke-medlemmar av FN till viss verksamhet inom FN och har också efter anmälan rätt att delta med rösträtt i FN-konferenser, inkl. förberedelsemöten.
Utskottet noterar i detta sammanhang att organisationer med olika religiös inriktning har möjlighet att delta i FN-konferenser. En rad religiösa organisationer har s.k. konsultativ status (rådgivande status) i Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) i FN. Konsultativ status innebär att organisationerna har rätt att delta i FN-konferenser och andra FN-möten. För religiösa organisationer utan konsultativ status finns även möjlighet att efter ansökan delta i FN-konferenser.
Utskottet anser därmed att motion U633 (s) är besvarad.
9. Internationella miljöfrågor
Sammanfattning av motionerna
I motion U601 (mp) föreslås att Sverige i FN aktivt skall verka för att en konvention antas om fri information angående uppgifter som rör miljön. För att upptäcka brott mot internationella avtal och internationell lag krävs en fungerande internationell tillsyn.
I motion U603 (mp) anförs att Sverige skall verka för att en internationell miljödomstol inrättas. En sådan kunde utgöra ett effektivt medel för att tvinga stater som accepterat domstolens domsmakt att följa miljörättsliga förpliktelser.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att tillgång till information är av central betydelse vid uppföljning av om en stat respekterar sina förpliktelser enligt internationell rätt. Olika föreskrifter om rapporteringsskyldighet är också föremål för stor uppmärksamhet i den internationella miljörätten. Flertalet centrala internationella avtal på miljöområdet innehåller föreskrifter om skyldighet för stater att lämna information om sina åtgärder och interna förhållanden med anledning av att de förklarat sig villiga att respektera en viss mellanstatlig konvention. Sverige har konsekvent agerat för ett mer omfattande informationsutbyte. Det är positivt att föreskrifter om information förekommer i allt större utsträckning. Erfarenheten visar att stater inte sällan brister i sina åtaganden att lämna information. Utskottet anser att Sverige därför bör fortsätta verka för att redan ingångna internationella åtaganden om informationsskyldighet iakttas.
En internationell konvention av det slag som motionärerna skisserar torde enligt utskottets bedömning ha små utsikter till bred uppslutning. Erfarenheterna ger vid handen att en föreskrift om informationsskyldighet måste vara klar och tydlig och bero på vilket sammanhang som är aktuellt. Skyldigheten att informera bör därför utformas med anpassning till varje aktuellt internationellt avtal. En övergripande konvention av det slag motionärerna föreslår löper risken att i stor utsträckning innehålla allmänt hållna principuttalanden. Dessa kan komma att tolkas så vitt att de inte tjänar sitt i och för sig lovvärda syfte.
Utskottet avstyrker därmed motion U601 (mp).
Utskottet behandlade senast i betänkandet 1994/95:UU5 frågan om en internationell miljödomstol med anledning av en likalydande motion från Miljöpartiet. Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion U603 (mp) att intresset för den mellanstatliga miljörätten har ökat under senare år. Ett viktigt tecken på detta är att den internationella domstolen i Haag i juli 1993 inrättade en särskild kammare med tidsbegränsat mandat för handläggning av miljörättsliga mål. Enligt vad utskottet erfarit, löpte mandatet för denna kammare ut den 6 februari 1995. Men möjligheten att på ad hoc-basis inrätta en särskild kammare finns enligt domstolens stadga, artikel 26, paragraf 1. Utskottet har inhämtat att två mål med särskild miljöanknytning behandlats av Internationella domstolen, dels ett mellan Ungern och Slovakien angående ett kraftverksprojekt vid Donau, dels ett mellan Nauru och Australien angående återställandet av vissa områden på ön Nauru i Stilla havet. Australien hade före Naurus självständighet bedrivit fosfatutvinning på ön.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan gammalt strävar efter att stärka Internationella domstolens ställning och ser mycket positivt på att domstolen under senare år kommit att anlitas i allt större utsträckning. Ett problem i folkrätten är att förmå stater att underkasta sig en mellanstatlig domstols tvingande jurisdiktion. Erfarenheterna från Internationella domstolen visar att detta är svårt och ett i tiden utdraget arbete. Det är därför särskilt glädjande att domstolens ställning också i detta avseende stärkts under senare år. Det är från svensk synpunkt mycket uppmuntrande att miljörättsliga spörsmål i allt större omfattning förelagts domstolen. Utskottet anser att regeringen bör fortsätta uppmuntra denna utveckling. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att flera andra internationella domstolar också är behöriga att pröva miljörättsliga frågor. I EG-domstolen förekommer ett stort antal mål av miljörättslig karaktär. När 1982 års havsrättskonvention träder i kraft kommer en FN-domstol för havsrättsliga spörsmål att inrättas i Hamburg. Också denna domstol förväntas behandla miljöfrågor.
Utskottet anser mot denna bakgrund att nuvarande ordning för hantering av internationella miljömål är till fyllest och betraktar därmed motion U603 (mp) besvarad.
II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen
Sammanfattning av motionen
I motion U609 (kds) anförs att de f.d. sovjetrepublikerna numera tillämpar en generös flyktingpolitik samt att lagstiftningen generellt sett bannlyser antisemitism. Myndigheterna tillser emellertid inte att lagstiftningen efterlevs. Antisemitiska uttalanden får, enligt motionärerna, passera utan ingripande från rättsvårdande myndigheter. Med referens till opinionsundersökningar hävdar motionärerna att antisemitismen är djupt rotad i Ryssland.
I motionen ges exempel på att medborgare i f.d. sovjetrepubliker fått avslag på sina ansökningar om asyl i Sverige och nu hotas av utvisning. Stöd bör enligt motionärerna lämnas till den judiska folkgruppen i f.d. Sovjetunionen (yrkande 1).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att omvandlingen av Ryssland till en demokrati ännu bara påbörjats. Processen har utsatts och utsätts alltjämt för många störningar och bakslag. Ändå har viktiga framsteg gjorts. Landet har i dag en författning som uttryckligen garanterar de mänskliga rättigheterna och stadfäster grundprinciperna för statsmaktens utövning. Vidare har Ryssland hållit allmänna flerpartival till ett parlament som nu fungerar. President Jeltsin slog i ett tal den 16 februari i år fast att nya parlaments- och presidentval skall hållas helt enligt tidtabellen i år och nästa år. Det förtjänar även att noteras att president Jeltsin också gjort positiva och förpliktande markeringar om behovet av att stärka rättsstaten och individens rättigheter i Ryssland.
Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets uppfattning nu för första gången i Rysslands moderna historia reella möjligheter att aktivt bekämpa diskriminering med opinionsbildande medel. Yttrande- och pressfriheten respekteras mer än någonsin tidigare. Som även framhållits av utrikesministern i svar på bl.a. interpellationer i riksdagen om Tjetjenienkonflikten har massmedia kunnat rapportera relativt öppet och kritiskt om kriget där. Som noteras i motion U609 (kds) förekommer i Ryssland dock alltjämt en oroväckande distribution av antisemitisk press.
Utskottet noterar att motionärerna i rubrik och yrkanden önskar rikta uppmärksamheten på judarnas situation i f.d. Sovjetunionen. Som utgångspunkt i motionen tas dock uteslutande upp förhållandena i Ryssland. Mot denna bakgrund noterar utskottet regeringens bedömning att det inte förekommer någon av myndigheterna initierad systematisk antisemitisk förföljelse i någon av de f.d. sovjetrepublikerna. Det är samtidigt ovedersägligt att antisemitiska stämningar förekommer i en del av dessa stater, kanske särskilt i Ryssland. Det finns därtill många exempel på hur rättsvårdande organ eftersatt sin plikt att beivra diskriminering. Enligt utskottets uppfattning beror detta i första hand på att rättssystemet alltjämt överlag är svagt utvecklat i flertalet f.d. sovjetrepubliker. Det kan dock, enligt vad utskottet inhämtat beträffande situationen i Ryssland, inte uteslutas att passivitet från myndigheternas sida även kan bero på eftergifter åt vad som uppfattas som ett ökat stöd för en mer nationalpatriotisk politik. Denna drabbar dock inte enbart den judiska befolkningsgruppen utan alla minoriteter som inte anses höra hemma i det "rena" Ryssland.
Utskottet konstaterar att en huvudambition med Sveriges samarbete med bl.a. de baltiska staterna och Ryssland är att stärka uppbyggnaden av demokratiska institutioner, inkl. självständiga media. Utskottet har nyligen, med anledning av proposition 1994/95:160, behandlat frågor med anknytning till Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (bet. 1994/95:UU16). I propositionen och betänkandet finns utförligare beskrivet vilka insatser som från svensk sida görs och planeras på detta område.
I ett senare avsnitt av betänkandet behandlar utskottet en motion som specifikt rör Sveriges relationer med Ryssland, särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien.
Med det anförda betraktar utskottet motion U609 (kds) yrkande 1 som besvarad.
2. Romernas (zigenarnas) situation
Sammanfattning av motionen
I motion U624 (s) behandlas romernas (zigenarnas) situation i Europa, särskilt mot bakgrund av behovet att utforma flykting- och invandrarpolitiken så att också denna minoritetsgrupps speciella problem beaktas. I yrkande 2 föreslås att regeringen i internationella fora bör verka för att romernas situation uppmärksammas och att diskrimineringen av romer upphör.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att 80- och 90-talens politiska och ekonomiska omvälvningar i Europa försämrat förhållandena för en stor grupp romer (zigenare). Många romer betraktas som statslösa i sina hemländer eller har blivit det till följd av de senaste årens politiska omvälvningar. Så har t.ex. skett i Tjeckien där en stor grupp romer mot sin vilja betraktas som slovakiska medborgare samtidigt som de saknar reella möjligheter att uppfylla villkoren för tjeckiskt medborgarskap. En våg av nationalism och främlingsfientlighet har också drabbat folkgruppen. Även romernas sociala och ekonomiska situation har försämrats, i flera fall drastiskt. En betydande andel av Europas romer är därför i dag asylsökande och flyktingar.
Såsom påpekas i motionen har romernas förhållanden i olika europeiska stater under åren uppmärksammats inom Europarådet. Frågan har bl.a. tagits upp av de kommittéer i Europarådet som ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och asylfrågor samt massmediafrågor.
Efter en rapport från OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter anordnade Europarådet och OSSE tillsammans i september 1994 ett seminarium om romernas situation. Vid mötet deltog förutom regeringsrepresentanter ett 80-tal frivilligorganisationer, varav de flesta romernas.
Från svensk sida kritiserade vid seminariet bl.a. det faktum att attacker mot romer och deras egendom på vissa platser endast i mycket begränsad omfattning uppmärksammats av myndigheterna i berörda stater.
Som ett resultat av seminariet beslutade OSSE vid sitt möte i Budapest i december 1994 att organisationens Warszawakontor för mänskliga rättigheter och demokrati (ODIHR) skall bli en förbindelselänk mellan frivilligorganisationer som är aktiva på området samt andra relevanta internationella organisationer. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt bidrog till att detta beslut kunde fattas.
Utskottet anser det angeläget att Europarådets och OSSE:s seminarium också följs upp på andra sätt. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att regeringen inom ramen för sådana uppföljande diskussioner verkar för att romernas situation ytterligare uppmärksammas i organisationernas verksamhetsprogram. Från svensk sida har bl.a. förespråkats att vissa praktiska förtroendeskapande åtgärder vidtas för att förbättra romernas situation.
Utskottet noterar att det inom EU finns planer på biståndsprojekt för att underlätta situationen för romer i Centraleuropa. De områden som diskuteras innefattar bl.a. media och villkor för arrendering av jordbruksmark. 1994 anordnade EU en kongress om och för romer.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att agera i olika internationella fora för att söka förbättra förhållandena för romerna.
Med det anförda betraktar utskottet motion U624 (s) yrkande 2 som besvarad.
3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl. stater
Sammanfattning av motionerna
Tre motioner, U620 (mp) (yrkande 5 i berörd del), U621 (v) (yrkandena 1 och 5) samt U640 (mp) (yrkandena 1--4, 6 och 7) behandlar helt eller delvis de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Motion U620 (mp) utgår ifrån ett allmänt MR-perspektiv, medan motionerna U621 (v) och U640 (mp) särskilt tar upp kurdernas situation i främst Turkiet, men också i Irak och andra stater där kurder bor.
Motionernas önskemål om tillkännagivanden, som till viss del sammanfaller, kan sammanfattningsvis sägas innebära att regeringen skall ta upp kurdfrågan i FN och Europarådet, att regeringen aktivt skall verka för vapenvila och medling i den väpnade konflikten i Turkiet och att en särskild rapportör tillsätts för att övervaka Turkiets efterlevnad av internationella åtaganden, att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall föreslå att Turkiets medlemskap i Europarådet omprövas, att regeringen skall verka för att förbättra kurdernas levnadsvillkor och agera mot tortyr, fängslanden och avrättningar i alla berörda stater.
I motionerna tecknas bakgrunden till den aktuella situationen i främst Turkiet. Enligt motionärerna pågår ett inbördeskrig i Turkiet som innebär att respekten för de mänskliga rättigheterna minskar och det militära våldet ökar. I motionerna anges att tortyr är vanligt förekommande i Turkiets fängelser och på polisstationerna. Motionärerna tar också upp den bristande respekten för de politiska rättigheterna och exemplifierar med förbudet mot fria fackföreningar, förbudet mot vissa politiska partier och begränsningarna av den fria pressen. Kraftfulla åtgärder måste mot denna bakgrund vidtas mot Turkiet inom ramen för arbetet inom framför allt Europarådet, OSSE och EU.
I motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), som uppmärksammar kurdernas situation generellt, begärs att Sverige skall verka för en lösning av de statslösa kurdernas situation i Syrien samt fortsatt uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna i det landet (yrkande 6).
I motionerna U610 (kds) (yrkande 1), U630 (s) samt U632 (fp, c, kds) uppmärksammas assyriernas/syrianernas situation, särskilt i Turkiet. Motionärerna begär tillkännagivanden om behovet av att noga följa utvecklingen i Turkiet och om vikten av att åtgärder vidtas för att denna folkgrupps situation skall förbättras. Sverige bör i olika internationella fora -- främst FN, EU, Europarådet och OSSE -- verka för att assyriernas situation uppmärksammas och för att Turkiet skall följa sina åtaganden om mänskliga rättigheter och erkänna etniska minoriteter.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera tidigare betänkanden utförligt behandlat främst kurdernas och assyriernas situation i bl.a. Turkiet och Irak (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har också ofta direkta kontakter med bl.a. representanter för i regionen aktiva MR-organisationer. I betänkande 1994/95:UU15 om internationellt utvecklingssamarbete har utskottet behandlat frågor om stöd till bl.a. kurderna i Turkiet och Irak.
Den turkiska konstitutionen stadgar att landet är en sekulär stat, i vilken alla medborgare har samma rättigheter oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet. Trots detta diskrimineras ofta -- som noteras i motionerna -- vissa religiösa trossamfund. Detta gäller såväl de kristna syrisk-ortodoxa som vissa muslimska samfund, t.ex. aleviterna. De kristna folkgrupperna känner sig ofta trakasserade av den muslimska majoriteten och i en utsatt position visavi myndigheterna. Såväl kurder som assyrier har från den turkiska regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt assimileringspolitik.
Assyrierna, liksom den övriga civilbefolkningen, har under striderna i sydöstra Turkiet kommit att utsättas för ett dubbelt tryck såväl från den turkiska militären som från den kurdiska PKK-gerillan. Deras utsatta ställning utnyttjas också av de grupper i området som med hot och våld försöker driva ut assyrier och ta över deras egendomar. Under det senaste årtiondet har assyriernas antal minskat betydligt till följd av en omfattande flykt främst till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet uppgå till omkring 2 000, mot uppskattningsvis ca 70 000 år 1960. I hela Turkiet finns i dag endast omkring 80 000 kristna mot ca 2 miljoner år 1900.
Utskottet noterar att en svensk delegation på uppdrag av dåvarande statsrådet med ansvar för mänskliga rättigheter i augusti 1994 företog en resa till Turkiet för att undersöka assyriernas situation, främst i Istanbul. De samtal delegationen hade i Turkiet bekräftar bilden av assyriernas svåra belägenhet i särskilt landets sydöstra delar.
Som framgår av motionerna har Turkiet, som medlem i FN, Europarådet och OSSE, gjort långtgående åtaganden angående respekten för mänskliga rättigheter. Dessa åtaganden måste uppfyllas. Alla individer har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och sin religion. Utskottet noterar att Sverige, såväl i bilaterala kontakter som i internationella fora, kräver respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Utskottet konstaterar att Sverige länge har krävt att Turkiet skall inbjuda en expertdelegation från OSSE för att i enlighet med den granskningsprocedur OSSE-staterna kom överens om i Moskva 1991, den s.k. Moskvamekanismen, på plats kunna studera situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar att Turkiet mot denna bakgrund inbjudit en parlamentarikerdelegation från OSSE att besöka landet. Delegationens besök, som ägde rum i början av maj 1995, är enligt utskottets uppfattning ett positivt steg vilket bör följas upp genom andra åtaganden från Turkiets sida, bl.a. inom ramen för Moskvamekanismen, när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.
Den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet diskuteras också kontinuerligt i olika organ i Europarådet. Kurdfrågan, liksom den i Turkiet utbredda förekomsten av tortyr, är en viktig del av debatten inom rådet. Den juridiska prövningen av statens efterlevnad av sina åtaganden äger rum i kommissionen och domstolen samt i tortyrkommittén. Turkiet har ratificerat den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och accepterat den individuella klagorätten. Kommissionen beslutade i december 1994 att ta upp två enskilda mål angående upplösning av politiska partier i Turkiet till prövning. Tortyrkommittén besöker fängelser och arrestlokaler och utfärdar därefter rekommendationer.
Rapporter från kommitténs besök, tillsammans med andra omständigheter, såsom fängslandet av kurdiska parlamentariker, ledde till att en delegation från Europarådets parlamentariska församling i september 1994 besökte Turkiet. Europarådets generalsekreterare Daniel Tarschys gjorde därefter ett besök i Ankara i januari 1995. Sverige uttryckte vid avrapporteringen från generalsekreterarens besök, liksom vid tidigare tillfällen, sin oro över de upprepade kränkningarna av mänskliga rättigheter i Turkiet och vädjade till den turkiska regeringen om förbättringar.
Den 10 november 1994 antog Europarådets ministerkommitté en ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Detta är det första juridiskt bindande dokument som generellt behandlar minoriteters rättigheter. Sverige och tjugo andra stater undertecknade konventionen den 2 februari i år. Utskottets förhoppning är att Turkiet skall underteckna konventionen inom en nära framtid, särskilt i ljuset av att även turkiska regeringsrepresentanter deltagit i utarbetandet av konventionen.
Det finns således redan en rad olika mekanismer inom ramen för Europarådet, vilka har som syfte att övervaka medlemsstaternas efterlevnad av gjorda åtaganden. Att tillsätta en särskild rapportör för Turkiet, som föreslås i motion U640 (mp), förefaller enligt utskottets bedömning för närvarande inte vara den mest angelägna åtgärden. Existerande organ och MR-instrumet kan och bör utnyttjas i syfte att för den turkiska regeringen påtala det internationella samfundets oro över den fortsatta bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Enligt utskottets uppfattning utgör Europadomstolens individuella klagorätt den kanske mest effektiva av alla existerande mekanismer för att skapa ett tryck på ett enskilt medlemsland för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna.
Rapporterna från Europarådets expertkommitté är, som omnämns i bl.a. motion U621 (v), normalt sett hemliga, såvida en stat inte medger publicering. Det är dock möjligt att utan medgivande publicera en rapport om kommittén anser att en stat inte samarbetar. Utskottet noterar att så också blivit fallet med rapporten från 1992 års besök, vilken sedan dess kontinuerligt utgjort underlag för debatt i olika Europarådsfora.
I motion U621 (v) aktualiseras även frågan om medlemsländers rätt att behålla sitt medlemskap i Europarådet, trots att de inte motsvarat rådets inträdeskrav. Denna fråga har tidigare varit aktuell inom rådet, exempelvis 1980 då Turkiet uteslöts ur Europarådets parlamentariska församling efter det att militärregimen hade upplöst det turkiska parlamentet. Utskottet konstaterar att frågan om suspension av Turkiet nu åter väckts av den parlamentariska församlingen. Församlingen antog den 26 april 1995 en rekommendation som fördömer Turkiets intervention i norra Irak och ålägger ministerkommittén att övervaka att Turkiet genomför konstitutionella och andra lagstiftningsreformer. Vidare rekommenderas ministerkommittén att överväga suspendera Turkiets rätt till representation i Europarådet om inte ministerkommittén kan rapportera väsentliga framsteg vid församlingens nästa möte i slutet av juni. En förnyad debatt förväntas då äga rum, vilken, beroende på innehållet i ministerkommitténs rapport, kan leda till att de turkiska parlamentarikerna suspenderas från arbetet i församlingen. Turkiets parlamentariska delegation i Europarådet har bemött församlingens rekommendation genom att tills vidare avbryta alla förbindelser med organisationen.
Utskottet noterar att flera Europarådsmedlemsstater, med hänvisning till att påverkansmöjligheterna bedöms vara större inom organisationens ram, anser att uteslutning endast undantagsvis bör användas. Utskottet noterar vidare att den svenska regeringen uttryckt uppfattningen att det vore olyckligt om turkiska medborgare inte skulle ha tillträde till kommissionen och domstolen för mänskliga rättigheter, speciellt då kommissionen, som nämnts ovan, beslutat att ta upp två enskilda mål, angående upplösning av politiska partier i Turkiet, till prövning.
Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga. Det är enligt utskottet angeläget att i första hand inskärpa den vikt Europarådet fäster vid att Turkiet hörsammar den allt starkare kritiken och genomför de reformer som utlovats.
I motion U621 (v) tas också upp frågan om vapenvila och medling i konflikten i Turkiet. Utskottet konstaterar att samtal och förhandlingar för att nå en bestående politisk lösning på konflikten i Turkiet givetvis förordas från svensk sida. Förhandlingsinviter från kurdiskt håll har förekommit, vilka dock har avvisats från Turkiets sida som oseriösa. Mot denna bakgrund får utskottet med beklagande konstatera att dagens förhållanden inte uppfyller de förutsättningar som skulle möjliggöra en förhandlingslösning. Sådana förutsättningar torde i första hand innebära att terrormetoder och brott mot mänskliga rättigheter upphör och att parterna själva indikerar åtminstone visst mått av förhandlingsvilja. Det är utskottets självklara förhoppning att det internationella samfundets agerande skall bidra till att förbättra förutsättningarna för en förhandlingslösning i Turkiet.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Turkiet även visavi EU gjort åtaganden som måste uppfyllas. Situationen i landet har på senare tid särskilt uppmärksammats med anledning av den planerade tullunionsöverenskommelsen mellan EU och Turkiet. Utskottet noterar att EU:s ministerråd den 6 mars 1995 fattade ett principbeslut om att ingå en sådan överenskommelse med Turkiet. Flera steg återstår emellertid innan tullunionsavtalet kan träda i kraft, främst Europaparlamentets behandling av avtalet. Utskottet konstaterar att EU i förhandlingarna om en tullunion betonat att Turkiets närmande till EU förutsätter att staten respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta synsätt präglar den gemensamma politiska deklaration som EU-staterna och Turkiet antog den 6 mars. Den innehåller också ett åtagande från Turkiets sida att snabbt genomföra reformer på yttrandefrihetens område. Europaparlamentet har klart uttalat att efterlevnaden av internationella åtaganden om respekt för de mänskliga rättigheterna är ett villkor för att tullunionsöverenskommelsen skall godkännas av parlamentet. Även om Europaparlamentet skulle säga ja skall frågan därefter åter behandlas av såväl kommissionen som ministerrådet. Det beslut som därefter fattas av ministerrådet måste vara enhälligt.
Utskottet noterar regeringens bedömning att tullunionen kan bli av stort värde av flera skäl. Enligt regeringen kan en sådan union underlätta för Turkiet att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problemen i landet, och den kan skapa förutsättningar för en lösning av Cypernfrågan och därmed för en stabilisering i hela regionen. Därmed gagnar tullunionen, enligt regeringens uppfattning, också demokratin i Turkiet. Den utvidgade politiska dialog som är en del av tullunionsöverenskommelsen bedöms därtill skapa bättre möjligheter till påverkan än en politik som innebär att Turkiet isoleras. Genom att Turkiet skulle knytas närmare det europeiska samarbetet kan de krafter motverkas i Turkiet som ifrågasätter värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Utskottet noterar att utrikesministern i en interpellationsdebatt (den 28 april 1995) klargjort sin avsikt att inte rösta för ett tullunionsavtal "... om man inte ser några som helst förbättringar och framför allt inte om den militära situationen finns kvar som innebär att Turkiet går in i ett annat land."
Vid den turkiske utrikesministerns besök i Sverige i februari 1995 diskuterades, enligt vad utskottet erfarit, MR-problemen i Turkiet ingående. I samtalen underströks bl.a. att den kurdiska frågan måste få en politisk lösning.
Som även framgått ovan försvåras situationen för kurderna, assyrierna/syrianerna och andra civila i sydöstra Turkiet av den kampanj som den turkiska militären bedriver mot PKK-gerillan. Under det senaste åren har dessa strider trappats upp, vilket fått negativa konsekvenser för MR-situationen. Utskottet är djupt oroat över de senaste månadernas omfattande attacker i norra Irak från den turkiska krigsmaktens sida. Som skäl för attackerna har Turkiet angett behovet att förstöra kurdiska baser i regionen. Som också framhållits av regeringen i olika uttalanden strider detta slags militära operationer på främmande stats territorium mot grundläggande folkrättsliga principer om respekt för den territoriella integriteten och den humanitära rätten. Det är oacceptabelt att oskyldiga civila och flyktingar drabbas av striderna.
Som också framgår av bl.a. utrikesministerns svar på frågor och interpellationer i riksdagens kammare har Sverige vid upprepade tillfällen uttryckt sitt stöd för den kurdiska minoritetens krav på respekt för sina kulturella rättigheter. Av detta följer, som även utrikesministern klart deklarerat (bl.a. den 28 mars 1995), att det är djupt oroande att politiska partier förbjuds att verka i Turkiet och att folkvalda parlamentariker döms till långa fängelsestraff. Kurderna måste fritt kunna välja sina egna företrädare till parlamentet i Ankara.
Utrikesministern betonade vikten av att inte sätta likhetstecken mellan kurdernas kamp för sina rättigheter och PKK:s kamp för ett självständigt Kurdistan. Utrikesministern anförde vidare följande i riksdagen den 28 mars 1995:
PKK har bevisligen gjort sig skyldigt till terrordåd, såväl i Turkiet som i andra länder. Sverige betraktar inte PKK som en legitim företrädare för kurderna i Turkiet.
Sverige stöder Turkiets territoriella integritet och dess rätt att bekämpa terrorism i landet. Kampen mot terrorismen måste dock föras inom ramen för rättsstatens principer och med beaktande av respekten för de mänskliga rättigheterna.
Terrormetoder är aldrig acceptabla. Jag tar bestämt avstånd från de attentat som riktats mot turkiska intressen i Stockholm och i andra västeuropeiska städer den senaste tiden. Svenska myndigheter kommer att göra allt för att ställa de skyldiga till dessa dåd till svars.
Av utrikesministerns anförande framgick också att Sverige, tillsammans med övriga EU-stater, avser att noga följa utvecklingen i Turkiet, både under den fortsatta beslutsprocessen om tullunionen och efter ett eventuellt ikraftträdande av en sådan överenskommelse.
Utskottet delar utrikesministerns uppfattning i dessa frågor och anser det angeläget att Sverige även fortsättningsvis kraftfullt agerar för att Turkiet uppfyller de åtaganden som gjorts gentemot EU, liksom de förpliktelser den turkiska staten har som medlem av FN, OSSE och Europarådet.
I motion U620 (mp) berörs även mer specifikt situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak. I motionen hävdas att Irak inte granskats i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Med anledning härav får utskottet konstatera att Irak årligen är föremål för behandling i såväl MR-kommissionen som i FN:s generalförsamling. Genom resolutionerna i dessa fora har FN riktat mycket stark kritik mot brotten mot de mänskliga rättigheterna i Irak. Sverige är regelbundet medförslagsställare till de resolutioner om MR-situationen i Irak som läggs fram i dessa fora.
MR-läget i Irak granskas av MR-kommissionens särskilde rapportör, Max van der Stoel, som rapporterar till kommissionen och till generalförsamlingen. Utskottet konstaterar att rapporterna ger en skrämmande bild av omfattande och systematiska MR-brott -- av tortyr, summariska avrättningar samt ett fortsatt förtryck av bl.a. den kurdiska befolkningen och av de s.k. träskaraberna.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att aktivt uppmärksamma det allvarliga MR-läget i Irak liksom givetvis även i andra stater, särskilt Syrien och Iran, vilka i likhet med Irak har stora minoriteter av bl.a. kurder och assyrier. Särskilda motionsyrkanden om Iran behandlas i ett senare avsnitt i betänkandet.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motionerna 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 6, U610 (kds) yrkande 1, U620 (mp) yrkande 5 i berörd del, U621 (v) yrkandena 1 och 5, U630 (s), U632 (fp, c, kds) samt U640 (mp) yrkandena 1--4 samt 6--7 som besvarade.
4. Ryssland och Tjetjenien
Sammanfattning av motionen
Motion U604 (fp) behandlar Sveriges relationer till Ryssland, särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien. Motionärerna anser att Europa tydligt måste visa att Rysslands möjligheter att långsiktigt bli en stat i kretsen av normala europeiska demokratier hör samman med hur landet behandlar minoriteter och oppositionella inom sina gränser. Den svenska regeringen har enligt motionärerna inte uppträtt kraftfullt nog för att visa detta samband mellan demokratisk praktik och demokratisk trovärdighet.
I motionen beskrivs Rysslands och Sovjetunionens relationer till folkgrupperna i norra Kaukasus. En demokrati kan inte i längden hållas samman genom våld. Omvärldens krav på respekt för de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas, också för Rysslands skull. I motionens yrkande 1 begärs ett riksdagens tillkännagivande med innebörden att Sverige skall söka påverka Ryssland att respektera de mänskliga rättigheterna och acceptera en fredlig förhandlingslösning i Tjetjenien. Internationella observatörer från Europarådet, EU eller OSSE bör sändas till Tjetjenien och övriga norra Kauksasus för att kontrollera att respekten för de mänskliga rättigheterna efterlevs. Även svenska observatörer bör kunna sändas till området (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Utskottet hyser oro över situationen i Ryssland och delar motionärernas uppfattningen att kriget i Tjetjenien visar på allvarliga brister i Rysslands utveckling mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Övervåldet i Tjetjenien är oacceptabelt och ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Striderna i Tjetjenien måste omedelbart upphöra och förhandlingar inledas. Utskottet konstaterar att denna uppfattning framförts från svensk sida såväl i offentliga uttalanden av olika slag, exempelvis regeringens utrikespolitiska deklaration av den 22 februari 1995, som i direkta kontakter med företrädare för den ryska regeringen, senast vid statsministerns besök i Moskva i april 1995.
Frågan om utvecklingen generellt och av de mänskliga fri- och rättigheterna i Ryssland i ljuset av bl.a. Rysslands ansökan om medlemskap i Europarådet behandlades nyligen, som också framgått ovan, i utskottets betänkande med anledning av proposition 1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (bet. 1994/95:UU16). Utskottet noterade därvid bl.a. att utrikesministern, som svar på en interpellation i kammaren den 9 mars 1995, konstaterat att det aktuella ryska agerandet i Tjetjenien är oförenligt med ett medlemskap i en organisation med de grundläggande värderingar som Europarådet representerar. Regeringen anser det därför välmotiverat att Europarådets parlamentariska församling beslutat att tills vidare suspendera behandlingen av Rysslands ansökan om medlemskap i rådet. I sitt interpellationssvar framhöll utrikesministern vidare följande:
Suspenderingen av själva ansökningsproceduren får dock inte leda till en isolering av Ryssland. Stödet till demokratiseringsprocessen måste tvärtom intensifieras. Ett avbrott skulle drabba just det vi vill främja -- demokratiseringen av Ryssland. I förlängningen av denna analys ligger också att vi bör undvika regelrätta sanktioner. Kontakter med demokratiska krafter i Ryssland ger entydigt vid handen att sådana snarare skulle förstärka de negativa tendenserna i Ryssland.
Mot bakgrund av Tjetjenien-konflikten är ett undertecknande av EU:s interimsavtal med Ryssland för närvarande inte heller aktuellt. Utrikesministern framhöll i sitt anförande att det råder enighet om detta ställningstagande i EU:s medlemskrets.
Som framhölls i betänkandet delar utskottet regeringens överväganden i dessa avseenden.
Inom OSSE, i vars arbete Ryssland deltar, har medlemsstaterna gjort en rad relativt långtgående politiska åtaganden bl.a. vad avser demokrati och mänskliga rättigheter. Efterlevnaden av dessa åtaganden övervakas kontinuerligt inom ramen för OSSE:s verksamhet. Tjetjenien-kriget har föranlett OSSE att sända särskilda missioner till området. Missionerna har påtalat att en lång rad OSSE-åtaganden liksom andra internationella förpliktelser har kränkts i Tjetjenien. Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har konstaterats, liksom övervåld från de ryska militära styrkornas sida.
OSSE kommer även fortsättningsvis att nära följa händelseutvecklingen i Kaukasus. Efter omfattande konsultationer med Ryssland har en överenskommelse nyligen nåtts om att i form av en s.k. stödgrupp etablera en mer varaktig OSSE-närvaro i Tjetjenien. Stödgruppen, som har ett brett mandat och som inledningsvis kommer att bestå av sex personer baserade i Grozny, har som omedelbar uppgift att bistå i ansträngningarna att åstadkomma eldupphör. Mer långsiktigt skall stödgruppen arbeta för att stödja en fredsprocess i riktning mot en politisk lösning av konflikten, inkl. val och en närmare definition av Tjetjeniens relationer till Ryssland. Stödgruppen skall även, enligt vad utskottet erfarit, stödja och koordinera det humanitära biståndsarbetet i Tjetjenien och samarbeta med relevanta flyktingorganisationer. Vidare skall stödgruppen övervaka och följa upp efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och verka för bl.a. återställandet av den konstitutionella ordningen och av lokal administration.
Utskottet välkomnar den aktiva roll Sverige spelat för att möjliggöra en mer varaktig OSSE-närvaro i Tjetjenien. Utskottet noterar också att en svensk överstelöjtnant redan från början ingår i stödgruppen. Det är utskottets starka förhoppning att stödgruppen skall kunna uppfylla sitt mandat till fullo. För detta krävs att Ryssland är berett att samarbeta med OSSE i de fortsatta ansträngningarna att åstadkomma en politisk lösning på konflikten.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla som särskilt angeläget att de kommande nationella och lokala valen i Ryssland kan genomföras under fullt demokratiska former. Utskottet har tidigare med tillfredsställelse noterat regeringens avsikt att undersöka det närmare behovet av stöd till genomförandet av dessa val (bet. 1994/95:UU16). Utskottet utgår från att det nya internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA) kan komma att spela en viktig roll härvidlag.
I betänkandet om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (1994/95:UU16) konstaterade utskottet vidare att Sverige aktivt deltar i en rad internationella insatser, främst inom Europarådets ram, för att främja demokratiutvecklingen i Ryssland. Utskottet noterade exempelvis detta organs särskilda program för lokal demokrati (LODE) och utbildning för tjänstemän avseende frågor som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens grundvalar (Themis). I proposition 1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa beskrevs programmen och de olika samarbetsformerna utförligare. Sverige har hittills bidragit med drygt fyra miljoner kronor till Europarådets program och bidrar också, inom ramen för bl.a. OECD och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), till andra multilaterala verksamheter och program som syftar till att utbilda Ryssland m.fl. stater i Östeuropa i rättsstatens grundvalar och till uppbyggnaden av institutioner för pluralistiska samhällen. Det är enligt utskottet angeläget att detta stöd fortsätter.
Med det anförda betraktar utskottet motion U604 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarad.
5. Iran
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner påtalas att förtrycket i Iran fortsätter, trots fördömanden från det internationella samfundets sida. Den iranska regimen har under det senaste decenniet fördömts inte mindre än 33 gånger av olika FN-organ för brott mot de mänskliga rättigheterna. Många iranier tvingas fly från sitt land. Mullornas terrorism "exporteras" också till andra länder. I motion U614 (fp) yrkas att Sverige med kraft bör protestera mot att Iran inte följer sina åtaganden om att respektera FN:s stadgar om mänskliga rättigheter och erkännandet av minoriteter. Motion U625 (s), som särskilt påtalar förtrycket mot författare i Iran, hemställer att riksdagen hos regeringen skall begära diplomatiska initiativ mot detta åsiktsförtryck. I motion U620 (yrkande 5 i berörd del) anförs att den politiska förföljelsen i Iran fortsätter, med godtyckliga och illegala avrättningar, offentliga hängningar, tortyr m.m. Ett riksdagens tillkännagivande begärs härom.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU26) konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna äger rum i Iran. Utskottet är djup oroat över att inga tecken tyder på att situationen skulle ha förbättrats på senare tid eller på att regimen i Iran skulle ta kritiken mot förhållandena på allvar.
Mot bakgrund av den bestående allvarliga MR-situationen i Iran deltar Sverige sedan många år aktivt i det internationella samfundets ansträngningar att få till stånd en förbättring av läget. Iran är även föremål för behandling i MR-kommissionen och i generalförsamlingen. Sverige stödjer de resolutioner som antas i dessa fora, senast genom medförslagsställarskap till resolutionen i FN:s MR-kommission 1995. I denna resolution riktas hård kritik mot allvarliga MR-brott i Iran. Bl.a. kritiseras den omfattande tillämpningen av dödsstraffet. Vidare fördöms användningen av tortyr, diskrimineringen av religiösa minoriteter, bl.a. bahaierna, liksom inskränkningarna i yttrandefriheten.
Sverige fortsätter också att påtala de folkrättsstridiga hoten mot Salman Rushdie. Sverige stödde bl.a. aktivt ett gemensamt EU-uttalande med anledning av 6-årsdagen av fatwan mot Rushdie. Likaså gjordes ett uttalande i fördömande ordalag om fatwan under det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik den 2--3 februari 1995. Utskottet noterar att också Europarådets parlamentariska församling i kraftfulla uttalanden fördömt fatwan mot Rushdie, de våldsaktioner som fatwan medfört samt i sammanhanget även uttalat sitt stöd för andra förföljda författare, bl.a. Naguib Mahfouz och Taslima Nasrin.
Utskottet utgår från att regeringen, såväl bilateralt som i multilaterala sammanhang, fortsätter att påtala de brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i Iran.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U614 (fp), U620 (mp) yrkande 5 i berörd del samt U625 (s) som besvarade.
6. Burma (Myanmar)
Sammanfattning av motionen
I motion U607 (mp) refereras till rapporter från Amnesty International enligt vilka kränkningarna i Burma (Myanmar) fortsatte under 1994. Mot bakgrund av bristen på demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Burma begärs att regeringen dels i internationella fora skall uppmärksamma problemen med Burmas behandling av fängslade, dels söka påverka Burma att förbättra behandlingen av Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar. Vidare begärs ett riksdagens tillkännagivande med innebörden att den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Burma bör uppmärksammas i internationella sammanhang (yrkandena 1--3).
Utskottets överväganden
Utskottet, som även tidigare behandlat situationen i Burma (bet. 1993/94:UU26), noterar alltjämt med stor oro de återkommande rapporterna som vittnar om upprörande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i detta land. Utskottet välkomnar därför den aktiva roll som Sverige spelar för att det internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i Burma. Sverige har sedan 1990 tagit initiativ till och samordnar sedan dess den återkommande resolutionen i FN:s generalförsamling om MR-situationen i landet. I fjolårets resolution upprepades FN:s tidigare uppmaning till regeringen att släppa Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar. Situationen för frihetsberövade uppmärksammades särskilt. Landets militärregim (SLORC) uppmanades bl.a. att lämna Internationella Röda korset (ICRC) tillträde till fängelserna.
En liknande resolution behandlas varje år i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Vid kommissionens 51:a möte 1995 antogs en resolution med motsvarande innehåll som den som antagits i generalförsamlingen. Kommissionens expert, den japanske professorn Yokota, granskar löpande situationen avseende de mänskliga rättigheterna i Burma.
Utskottet konstaterar att Sverige vid återkommande tillfällen riktat skarp kritik mot SLORC:s bristande respekt för mänskliga rättigheter. I det svenska anförandet om mänskliga rättigheter i enskilda länder i generalförsamlingens tredje utskott hösten 1994 kritiserade regeringen fortsatta övergrepp i Burma, bl.a. summariska avrättningar, tortyr och det faktum att hundratals politiska fångar fortfarande sitter fängslade. SLORC uppmanades att omvandla de två möten med Aung San Suu Kyi som ägt rum under hösten till en verklig dialog med den politiska oppositionen. Även EU vädjade i sitt tal om politiska reformer, inklusive ett frisläppande av politiska fångar.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att söka påverka Burmas regering att respektera mänskliga rättigheter och inleda en demokratisering i landet.
Med det anförda betraktar utskottet motion U607 (mp) yrkandena 1--3 som besvarad.
7. Tibet
Sammanfattning av motionerna
I två motioner, U628 (fp), yrkande 5, och U635 (mp, c, v, kds), yrkande 2, hemställs att regeringen aktivt skall driva frågan om Tibets rättigheter i FN och andra lämpliga internationella fora. Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet bör fördömas (U628 (fp) yrkande 1). Stöd till insatser för de mänskliga rättigheterna bör lämnas enligt yrkande 2. Vidare anförs i motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 3 att initiativ bör tas i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen mot det tibetanska folket.
I motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 1 hemställs också att regeringen skall verka för att förhandlingar mellan den kinesiska regeringen och Dalai Lama upptas. I motion U628 (fp) yrkande 4 anförs att Tibet i internationella sammanhang bör betraktas som en självständig stat, i motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 4 att Dalai Lama bör erkännas som den ende legitime representanten för Tibets folk. I yrkande 5 i samma motion anförs att andra lämpliga mått och steg bör vidtas för att stödja den tibetanska icke-våldskampen för landets befrielse. I motion U628 (fp) yrkande 3 yrkas på att en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna bör införas i offentliga samarbetskontrakt med Kina. Motion U628 (fp) yrkande 6 tar upp frågan om att ge World Parliamentarian Convention on Tibet uppmärksamhet i Sverige och i utlandet. I yrkande 7 anförs att Tibets kvinnor bör ges egen representation i samband med FN:s kvinnokonferens i Peking.
Utskottets överväganden
Utskottet har under flera år haft anledning att behandla frågan om den allvarliga bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Tibet; senast i betänkandet 1994/95:UU26 uttryckte utskottet sin oro över det allvarliga läget för de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina.
Sverige verkar sedan länge aktivt för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina och Tibet skall tas upp i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att en rad resolutionsutkast, som Sverige varit med om att arbeta fram i kommissionen rörande situationen i Kina och Tibet, inte kommit upp till behandling.
I årets möte med kommissionen kom resolutionsförslaget om situationen i Kina inklusive Tibet emellertid upp till behandling sedan ett förslag om att inte behandla förslaget fallit i en proceduromröstning. Substansförslaget föll dock med en rösts övervikt. I resolutionsförslaget, som således inte antogs, uttrycktes oro över rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina, inklusive Tibet. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att verka för att situationen i Tibet kommer upp för granskning på kommissionens dagordning.
Utskottet noterar att det är ett faktum att Kinas överhöghet över Tibet inte ifrågasätts av det internationella samfundet och inte heller av den svenska regeringen. Tibet skall, enligt den kinesiska konstitutionen, åtnjuta viss självstyrelse som s.k. autonom region i Kina. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att verka för att denna autonomi ges verklig innebörd.
En dialog mellan den kinesiska ledningen och Dalai Lama vore, om den kom till stånd, enligt utskottets förmenande en positiv händelse som skulle välkomnas av världssamfundet. Utskottet konstaterar att den kinesiska ledningen dock inte visat någon vilja till sådana förhandlingar.
Det förslag som motionärerna i motion U628 (fp) yrkande 3 för fram om en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna i offentliga samarbetsavtal anser utskottet inte gagna det vällovliga syftet. De flesta bedömare är eniga om att de mänskliga rättigheterna är eftersatta i Kina, inklusive Tibet. En klausul om mänskliga rättigheter i samarbetskontrakt med Kina torde, enligt utskottets bedömning, endast innebära att de åsyftade avtalen inte kan ingås. Detta skulle troligen ha föga effekt på situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att omvärlden fortsätter att följa utvecklingen i Tibet genom besök och andra bilaterala kontakter. De besök som genomförts under senare år i Kina och Tibet av bl.a. parlamentariker från Australien, Schweiz, Frankrike och Nederländerna bidrar till att situationen uppmärksammas. En svensk regeringsdelegation bestående av såväl juridisk som sinologisk expertis besökte Kina och Tibet i april 1994. I den rapport som avlämnades till utrikesministern den 4 oktober 1994 rekommenderar delegationen bl.a. att Sverige fortsätter dialogen om de mänskliga rättigheterna med den kinesiska regeringen på flera plan, bl.a. i form av besöksutbyten med statsvetare, advokater och kulturarbetare.
Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar de synpunkter som framförs i andra internationella organ eller frivilligorganisationer, som t.ex. vid World Parliamentarian Convention on Tibet, vilken motionärerna i motion U628 (fp) yrkande 6 uppger skall mötas i maj 1995.
Vad gäller tibetansk kvinnorepresentation i samband med FN:s världskvinnokonferens i Peking noterar utskottet att särskilda regler för deltagande i FN-konferensen gäller. Utskottet utgår dock från att regeringen på ett ändamålsenligt sätt i samverkan med andra medlemsstater söker tillvarata de tibetanska kvinnornas möjligheter att på ett fullvärdigt sätt delta i konferensen. Utskottet noterar emellertid de svårigheter som redan uppstått vad gäller den s.k. ackrediteringen till konferensen och att Kina i det internationella multilaterala samarbetet söker förhindra att aspekter på kvinnans mänskliga rättigheter uppmärksammas under kvinnokonferensen i Peking. Utskottet utgår dock från att regeringen på lämpligt sätt söker verka för att en ändamålsenlig handläggning kommer till stånd vad avser frivilligorganisationers och andra intressenters deltagande i konferensen.
Utskottet betraktar därmed motionerna U628 (fp) yrkandena 1--7 och U635 (mp, c, v, kds) yrkandena 1--5 besvarade.
8. Indonesien
Sammanfattning av motionerna
I tre motioner, U211 (mp), U631 (c) och U637 (fp) tas frågor som rör förhållanden på Östra Timor upp. I motionerna U631 (c) yrkande 1 och U211 (mp) yrkande 3 anförs att Sverige i likhet med Portugal och Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i samtalen med FN. I U631 (c) yrkande 2 poängteras vikten av att Sverige inom ramen för FN kraftfullt verkar för en permanent närvaro av FN på ön. Sverige bör vidare verka för att Indonesien drar tillbaka sina trupper från territoriet och för att folket får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 3). I motion U631 (c) yrkande 4 och motion U211 (mp) yrkande 8 hemställs att Sverige skall ställa sig bakom Europaparlamentets resolution av den 17 december 1994 i vilken bl.a. krävs ett erkännande av timoresernas rätt till självbestämmande och ett frisläppande av Xanana Gusmão och alla politiska fångar. Sverige bör vidare i internationella fora och bilaterala kontakter med Indonesien verka för att de rekommendationer som FN:s särskilde rapportör om summariska avrättningar lämnat i en rapport i november 1994 (U631 (c) yrkande 5).
I motion U211 (mp) yrkande 1 anförs att Sverige bör uppmärksamma den odemokratiska situationen i Östra Timor och Västpapua. I yrkande 2 hemställs att regeringen skall uppfylla och förverkliga riksdagens tidigare beslut vad avser Indonesien. I motion U637 (fp) yrkandena 1 och 4 anförs att ökad uppmärksamhet måste riktas mot det ökande förtrycket och de omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna i Indonesien och att Sverige i internationella fora aktivt bör driva Östra Timors rätt till självbestämmande.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år behandlat den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien, i synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till självbestämmande (senast i betänkandena 1993/94:UU3 och 1993/94:UU26). Utskottet har även i betänkandena om Internationellt utvecklingssamarbete, 1993/94:UU15 och 1994/95:UU15, behandlat frågor som rör bistånd till Indonesien och Östra Timor.
Vad avser situationen för de mänskliga rättigheterna konstaterar utskottet att Indonesien sedan år 1992 är föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige har från början stött denna process. I fjol antog kommissionen enhälligt ett ordförandeuttalande om situationen i landet. Även i årets möte med kommissionen gjordes ett ordförandeuttalande under dagordningspunkten situationen för de mänskliga rättigheterna i enskilda länder. I uttalandet uttrycker kommissionen sin djupa oro över att brotten mot de mänskliga rättigheterna i Östra Timor fortsätter. Indonesien uppmanas att efterleva de rekommendationer som lämnats av rapportören om summariska avrättningar. Kommissionen välkomnar den indonesiska regeringens inbjudan till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att besöka Östra Timor. Högkommissarien avses rapportera om besöket till 1996 års möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. I ordförandeuttalandet noteras också Indonesiens avsikt att fortsätta samarbetet med kommissionens rapportörer och arbetsgrupper.
FN:s särskilde rapportör om summariska avrättningar besökte i juli 1994 Indonesien och Östra Timor på inbjudan av den indonesiska regeringen. År 1991 besökte FN:s tortyrrapportör Indonesien och Östra Timor. Tortyrrapportören lämnade i sin rapport till kommissionen år 1992 flera rekommendationer till den indonesiska regeringen i syfte att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna där. Bl.a. uppmanade tortyrrapportören den indonesiska regeringen att ratificera 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna och 1984 års tortyrkonvention. Rapportören om summmariska avrättningar avgav bl.a. följande rekommendationer i sin rapport till kommissionen år 1995:
Den militära utredningen av säkerhetsstyrkornas mord på civila i Santa Cruz i november 1991 bör offentliggöras och en ny utredningskommission utses. Den indonesiska regeringen bör erkänna sitt ansvar för dödsfallen. Straffriheten för den indonesiska militären bör upphävas. Samtliga misstänkta fall av summariska avrättningar och försvinnanden bör utredas och behandlas av det civila rättsväsendet, utan militär inblandning. Indonesien bör upprätta en civil polisstyrka.
En drastisk minskning av den militära närvaron på Östra Timor behövs.
Indonesien bör ratificera internationella MR-konventioner.
Utskottet anser att det är angeläget att de rekommendationer som lämnas av FN:s olika organ för övervakning av de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken och efterlevs. Utskottet förutsätter därför att regeringen i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fortsätter att verka för att Indonesien genomför de rekommendationer som de båda FN-rapportörerna lämnat i sina rapporter. Utskottet utgår också från att regeringen i sina ställningstaganden beaktar de synpunkter som förts fram i Europaparlamentets resolution om förhållandena i Indonesien och på Östra Timor.
Vad gäller livstidsdomen mot gerillaledaren Xanana Gusmão konstaterar utskottet att Sverige protesterade när den meddelades och anser följaktligen att Gusmão liksom andra politiska fångar bör friges. Domen upplevdes som stötande i ett läge där Indonesiens annektering av Östra Timor inte erkänts av världssamfundet. Frågan om Gusmão som företrädare för det östtimoresiska folket i FN-samtalen har inrikespolitiska dimensioner. I motion U631 yrkande 1 hemställs att Sverige skall kräva att Gusmão skall ges möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i FN-samtalen. Utskottet anser, liksom tidigare, att varje folk har rätt att välja sina egna företrädare i förhandlingar. Utskottet företräder inte nu någon annan uppfattning i denna fråga.
Utskottet anser att det är viktigt att internationella organ och enskilda organisationer ges möjligheter att verka på Östra Timor. Utskottet noterar i detta sammanhang att några internationella och enskilda organisationer har fått möjlighet att besöka Östra Timor. Vidare noterar utskottet att projekt pågår i regi av internationella organisationer såsom FN-organet Unicef och att såväl Världsbanken som Internationella rödakorskommittén är på plats.
Vad gäller FN-samtalen mellan Indonesien och Portugal under FN:s generalsekreterares ledning konstaterar utskottet att Sverige sedan länge stöder dennes ansträngningar att åstadkomma en lösning på konflikten. FN:s roll och möjligheter i konflikten om Östra Timor är framför allt att verka för att en förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och mellan Portugals och Indonesiens regeringar. Däremot finns det i dag, enligt utskottets bedömning, inte förutsättningar för att en FN-närvaro på Östra Timor skulle spela en konstruktiv roll.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att Indonesien bör dra tillbaka sina stridsförband från ön. Detta skulle avsevärt minska spänningen i konflikten.
Utskottet utgår från att de synpunkter som framförts i Europaparlaments resolution 1994 om förhållandena i Östra Timor m.m. hanteras av regeringen på lämpligt sätt.
Med det ovan anförda får motionerna U211 (mp) yrkandena 1--3 samt 8, U631 (c) yrkandena 1--5 och U637 (fp) yrkandena 1 och 4 anses besvarade.
9. USA
Sammanfattning av motionerna
Även i Nordamerika begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, anförs det i motionerna U620 (mp) och U622 (mp). USA gör sig enligt motionärerna skyldigt till bl.a. brott som folkmord, illegala frihetsberövanden och förföljelse av oliktänkande. I motion U620 (mp) begärs ett tillkännagivande om dödsstraffet i USA. Enligt motionärerna är opinionen i USA nu för ett utökande av dödsstraff, trots att inget tyder på att det någonsin haft någon avskräckande effekt. Straffets tillämpning ökar i strid mot FN:s rekommendation (yrkande 3).
I motion U622 (mp) refereras utförligt till Leonard Peltiers fall, som enligt motionärerna har blivit en symbol för de nordamerikanska indianernas kamp mot orättvisa och förtryck. Enligt motionen är Peltier en politisk fånge som i 18 år suttit oskyldigt fängslad och hela tiden blivit nekad möjlighet att få sitt fall prövat i en ny rättegång. Motionärerna begär ett tillkännagivande om brotten mot Peltiers rättigheter i USA och Canada och om att Sverige bör protestera mot USA:s brott mot internationell lag då USA medvetet, enligt motionen, använt uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från Canada (yrkande 11).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges engagemang för dödsstraffets avskaffande är väl känt. Det långsiktiga målet med ett avskaffande i alla världens länder kombineras för svensk del med ansträngningar att söka förmå stater att avstå från att utvidga tillämpningen av dödsstraffet.
Dödsstraffet är enligt svensk uppfattning en inhuman strafform. Det är särskilt upprörande när dödsstraffet tillämpas på minderåriga brottslingar. Det finns ingen allmängiltig folkrättslig regel som förbjuder dödsstraffet. USA har inte ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets avskaffande. I själva konventionen finns dock regler som förbjuder dödsstraffet i vissa situationer, bl.a. för minderåriga brottslingar. USA gjorde vid ratifikationen av konventionen en reservation mot denna bestämmelse. Sverige invände dock, liksom flertalet stater inom EU, mot den amerikanska reservationen.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att i kontakter med företrädare för den amerikanska regeringen uttrycka Sveriges avsky över dödsstraffets utdömande i USA.
Med det anförda betraktar utskottet motion U620 (mp) yrkande 3 som besvarad.
Enligt vad utskottet erfarit anser regeringen att rättsfallet Peltier, som tas upp i motion U622 (mp), är en intern amerikansk angelägenhet. Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen i denna fråga, varför motion U622 (mp) yrkande 11 avstyrks.
10. Cuba
Sammanfattning av motionerna
I motion U626 (v) anförs att stora och snabba förändringar nu sker i Cuba, med privatiseringar, utländska investeringar och en friare marknad. Politiskt verkar emellertid läget fastlåst. Någon fri press tillåts inte. Något flerpartisystem är det heller inte tal om. I motionen beskrivs det amerikanska embargots verkningar. Enligt motionärerna råder det nu tämligen stor samstämmighet om att embargot inte främjar en demokratisk utveckling i Cuba. I motionen begärs att regeringen i internationella sammanhang skall verka för att embargot avskaffas (yrkande 1). I motionen föreslås också att Sverige bör stödja ansträngningarna att demokratisera och förbättra MR-situationen i Cuba (yrkande 2).
I motion U613 (fp) sägs att avsaknaden av demokrati och marknadsekonomi i Cuba har försatt landet i en mycket svår situationen. Situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna är fortfarande mycket allvarlig. Ännu finns inga tecken på att Fidel Castro skulle tillåta några demokratiska reformer. Sveriges utrikespolitik skall vara en röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter. Mot denna bakgrund yrkas i motionen att Sverige skall fördöma förtrycket mot den kubanska befolkningen och ge sitt stöd till landets demokratiskt sinnade krafter (yrkande 1). Regeringen bör också redovisa vilka initiativ som har tagits för att stödja en demokratisk utveckling i Cuba (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna fortsätter att äga rum i Cuba. Detta bekräftas bl. a. av FN:s särskilde rapportör för Cuba, den svenske ambassadören Carl-Johan Groth.
Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad gäller MR-situationen i landet främst med det politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Som omtalas i motion U626 (v) har vissa ekonomiska reformer införts i Cuba. Dessa utgör enligt utskottet viktiga steg i riktning mot en mer genomgripande förändringsprocess. De är emellertid långt ifrån tillräckliga och måste åtföljas också av politiska reformer. Utskottet konstaterar att Sveriges medlemskap i EU erbjuder nya möjligheter att agera till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter i Cuba. Enligt vad utskottet erfarit har Sverige och övriga EU-stater riktat kraftiga uppmaningar till Cuba att genomföra politiska reformer och främja respekten för mänskliga rättigheter.
Utskottet konstaterar att Sverige, i likhet med bl.a. övriga EU-stater, motsätter sig extraterritoriell tillämpning av nationell rätt. Den amerikanska sanktionslagstiftningen, den s.k. Cuban Democracy Act, strider mot folkrätten. Sverige har därför röstat för den kubanska resolutionen om USA:s embargo, senast vid FN:s generalförsamling 1994. Resolutionen, som antogs med röstsiffrorna 101 -- 2 (USA, Israel) -- 48, uppmanar stater att avstå från sanktionslagstiftning med effekter på tredje land.
Med det anförda betraktar utskottet motion U626 (v) yrkandena 1 och 2 som besvarad.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige inom ramen för bl.a. olika internationella ansträngningar söker initiera och stödja en demokratiseringsprocess i Cuba. Liksom tidigare var Sverige även i år medförslagsställare till en resolution i FN:s MR-kommission om situationen i Cuba. I resolutionen uttrycks särskild oro över bristen på tolerans för bl.a. yttrande- och mötesfriheten i Cuba samt beklagas att Cuba alltjämt vägrar att samarbeta med den särskilda rapportören. Utskottet noterar som positivt att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter dock tilläts besöka Cuba i november 1994. Detta besök ändrar emellertid inte den kubanska regeringens skyldighet att samarbeta med alla FN:s mekanismer för övervakning av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att aktivt verka för att främja en utveckling i demokratisk riktning i Cuba. Utskottet har i sitt betänkande om internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15) behandlat frågan om olika former av stöd för att främja systemöppning, demokrati och mänskliga rättigheter i Cuba.
Med det anförda betraktar utskottet motion U613 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarad.
11. Colombia
Sammanfattning av motionen
I motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) anförs att våldet och övergreppen i Colombia har ökat katastrofalt under senare år. Varje år mördas nästan 30 000 personer av en befolkning på ca 34 miljoner invånare. Ansvaret faller både på regeringen, som inte utövar tillräcklig kontroll över militären, och på de i landet verksamma gerillaorganisationerna. Sverige har enligt motionärerna en unik möjlighet att bidra med sitt dokumenterade engagemang för mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati för att förbättra läget i Colombia. I motionen föreslås att regeringen skall utse en delegation för att undersöka de mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 1), att regeringen skall erbjuda sig som fredsmäklare i Colombia (yrkande 2), att bidrag bör kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i Colombia (yrkande 3), att regeringen i FN skall agera för att få fram en särskild rapportör för MR i Colombia (yrkande 4) samt att Sverige inom EU:s ram skall ta initiativ som kan stärka de mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 5).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen de senaste åren riktat kritik mot bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Colombia. Utskottet välkomnar att också den colombianska regeringen visat beredvillighet att diskutera MR-situationen och, som nämns i motionen, tagit initiativ för att förbättra läget.
Som nybliven EU-medlem har Sverige verkat för att Colombia uppmärksammas i EU:s anförande om MR-situationen i enskilda länder vid den 51:a MR-kommissionen. Sverige har, liksom en rad andra EU-stater, uttryckt sitt starka engagemang för mänskliga rättigheter och fredsprocessen i Colombia. Utskottet konstaterar att dessa är återkommande ämnen vid arbetsgruppsmöten om Latinamerika inom EU.
I det dokument om EU:s Latinamerikapolitik som publicerades hösten 1994, och som Sverige aktivt deltog i att framställa, nämns utvecklingen för de mänskliga rättigheterna som ett av de viktigaste prioriteringsområdena för EU:s engagemang i regionen. Utskottet noterar att bl.a. straffrihet för militärer omnämns som ett av de svåraste och viktigaste problemen att lösa för att säkerställa en positiv utveckling vad gäller de mänskliga rättigheterna i Latinamerika.
Utskottet delar motionärernas positiva syn på behovet att i olika former ge stöd till projekt ämnade att främja de mänskliga rättigheterna i Colombia. Utskottet konstaterar att Sverige är en stor bidragsgivare till ett flertal enskilda och internationella organisationer som bl.a. arbetar för mänskliga rättigheter. Ett bra exempel är Unicef som, enligt vad som också anges i motionen, i Colombia har ett MR-projekt inriktat på att öka barns skydd mot olika övergrepp.
Det senaste initiativet till en freds- och försoningsprocess i Colombia är, enligt vad utskottet erfarit, ännu inne i en inledande fas. Vilka närmare former det kommer att ta är oklart. Utskottet noterar att regeringen vidmakthåller en aktiv dialog med olika berörda parter för att få information om hur det internationella samfundet bäst kan stödja fredsprocessen. Mot bakgrund av att det i motionen dras en parallell till den norska regeringens fredsmäklande insatser i Guatemala får utskottet konstatera att denna norska insats utförs på uppdrag av FN:s generalsekreterare, föranlett av ett önskemål från alla inblandade parter i Guatemala om FN:s hjälp. Det svenska agerandet i dessa sammanhang är vanligtvis en följd av en förfrågan från parterna i den aktuella konflikten. Utskottet noterar att någon liknande förfrågan ännu inte har kommit från colombianskt håll.
Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Enligt vad utskottet inhämtat är flera frivilligorganisationer engagerade i uppgiften att söka förbättra MR-läget i Colombia och bl.a. skall Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter nyligen på plats ha studerat situationen i landet. Utskottet välkomnar dylika initiativ. Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen noggrant utvecklingen i Colombia och håller sig genom bl.a. ambassaden i Santafé de Bogota och en mängd andra kanaler, inkl. representanter för Colombias regering, oppositionspartier samt MR-organisationer, fortlöpande informerad om situationen. Mot denna bakgrund finner utskottet förslaget att sända en officiell svensk regeringsdelegation till Colombia opåkallat.
Utskottet avstyrker därmed motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) yrkandena 1 och 2.
I motionen (U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds)) begärs vidare att en särskild landrapportör skall utses för Colombia (yrkande 4). Utskottet har noga övervägt detta jämte andra alternativ som instrument för att komma till rätta med de omfattande MR-kränkningarna i Colombia.
Utskottet noterar i detta sammanhang att situationen i Colombia i år för första gången blivit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Ett stort antal enskilda organisationer verkade aktivt under mötet för att kommissionen skulle granska MR-situationen i landet. Behandlingen skedde, enligt vad utskottet erfarit, enligt en för MR-kommissionen ny procedur, varigenom kommissionen noterade två brev där den colombianska regeringen utfäst sig att samarbeta med FN:s MR-organ och att efterleva dess rekommendationer.
Utskottet anser det arbete mycket värdefullt som utförs av FN:s specialrapportörer. Dessa granskar, på oberoende basis, efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och kan ofta fungera som ett stöd för en regering i dess arbete för att förbättra respekten för MR. FN har för närvarande ett tiotal rapportörer för att granska enskilda ländersituationer. Efterlevnaden av åtaganden på de mänskliga rättigheternas område övervakas dock inte bara av särskilda rapportörer för enskilda länder, utan även av experter för tematiska frågor, konventionsorgan (t.ex. barnkommittén) samt ett stort antal frivilligorganisationer. Utskottet noterar att såväl FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som två av kommissionens tematiska rapportörer (tortyr resp. summariska avrättningar) besökte Colombia under 1994.
I de tematiska rapportörernas gemensamma rapport (daterad den 16 januari 1995) konstateras bl.a. att majoriteten av de rekommendationer som lämnats av representanter för olika organ inom ramen för FN:s MR-främjande mekanismer vid besök i Colombia 1987, 1988 och 1989 inte iakttagits. Colombia fortsätter, enligt rapporten, att vara hårt drabbat av våld i olika former, såväl politiskt motiverat som kriminellt. Mellan 28 000 och 30 000 mord begås årligen. De väpnade styrkorna i landet har en tendens, anförs det i rapporten, att betrakta aktivister för mänskliga rättigheter, fackligt aktiva och medborgarrörelsens aktiviteter för sociala och ekonomiska förbättringar som ett sätt att stödja gerillan. Mot denna bakgrund uppmanas det högsta politiska och militära ledarskapet i landet vidta åtgärder för att visa att sådana aktiviteter är såväl legitima som nödvändiga. Rapportörerna rekommenderar att kraftfulla åtgärder vidtas för att skydda hotade grupper, såsom MR-aktivister, internflyktingar, gatubarn, fackligt aktiva och ursprungsbefolkningen. Vidare framhåller rapportörerna att situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia endast kan förbättras om straffriheten effektivt bekämpas. Rapportörerna uppmanar regeringen att uppfylla sina internationella åtaganden, att genomföra noggranna och opartiska undersökningar av alla anklagelser om utomrättsliga avrättningar och tortyr, att identifiera, åtala och straffa de ansvariga och att kompensera offren och deras familjer.
Det är utskottets uppfattning att regeringen bör verka för att den starka avsiktsförklaring som Colombias regering gjort angående ett tätare samarbete med FN:s tematiska rapportörer och högkommissarien på alla sätt understöds och att nästa års möte med FN:s kommissionen för de mänskliga rättigheterna får utvisa om MR-situationen i Colombia förbättrats. Om så inte skett bör frågan om en landrapportör för Colombia åter övervägas.
Utskottet utgår mot denna bakgrund från att regeringen fortsätter att granska läget för de mänskliga rättigheterna i Colombia och att den, om läget ej förbättras, har beredskap att föreslå kraftiga åtgärder vid nästa möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Med det anförda betraktar utskottet motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) yrkandena 3--5 som besvarad.
12. Angola
Sammanfattning av motionen
I motion U219 (v) ges en bakgrund till den nuvarande situationen i Angola, inkl. de val som hölls under FN:s överinseende 1992. Unita, som inte erkände valresultatet, återupptog inbördeskriget. Nu råder en vapenvila som under hösten 1994 kompletterats med ett fredsavtal. Motionärerna vill att Sverige dels skall markera stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om militärt och annat bistånd för att övervaka fredsprocessen (yrkande 1), dels verka i FN och EU för att Unita skall respektera vapenvilan (yrkande 3).
Utskottets överväganden
Det är utskottets förhoppning att fredsprocessen i Angola, i och med undertecknandet av fredsavtalet i Lusaka den 22 november 1994, skall ha tagit det avgörande steget mot en bestående lösning av en lång och tragisk konflikt som skördat oerhörda offer. Utskottet noterar att viss militär aktivitet fortfarande pågår i Angola, men att vapenvilan i stor utsträckning huvudsakligen ändå respekteras.
Situationen i Angola sedan kriget åter blossade upp 1992 har varit föremål för omfattande behandling i FN:s säkerhetsråd, vilket bl.a. ledde till att rådet i september 1993 beslöt införa sanktioner mot Unita. FN:s åtgärd får betraktas som unik eftersom sanktionerna riktade sig mot en organisation och inte en stat eller ett område. Sverige har genomgående stött denna FN:s linje. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att det internationella samfundet fortsätter att ställa hårda krav på bägge parter att respektera den nya fredsuppgörelsen. Om så inte sker kommer givetvis frågan om åtgärder från FN:s, EU:s m.fl. sida att åter aktualiseras.
Utskottet har tidigare konstaterat (bet. 1993/94:UU3) att Unita och dess ledare Jonas Savimbi bär ett tungt ansvar för det mänskliga lidandet och den materiella förstörelsen i Angola. Också nyckeln till den närmaste tidens politiska utveckling finns enligt utskottets uppfattning hos Unita. Utskottet noterar med oro att Savimbi under lång tid intagit en föga samarbetsvillig attityd som bidragit till att kraftigt försena fredsprocessen. Så länge parterna i Angola inte kan föra en öppen dialog finns få möjligheter att inleda den genuina samförstånds- och försoningspolitik som utgör en av hörnpelarna i det s.k. Lusakaprotokollet. Det är utskottets förhoppning att det möte mellan Angolas president dos Santos och Savimbi som ägde rum i Zambias huvudstad Lusaka den 6 maj 1995 skall bli inledningen till ett nytt förhandlingsskede som skall återställa freden för gott och leda till en hållbar politisk överenskommelse i det svårt krigshärjade Angola.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att agera för att bidra till att befästa freden och en demokratisk utveckling i Angola. Utskottet har tidigare framhållit (bet. 1993/94:UU3) att Sverige bör ha beredskap för att skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att minska det mänskliga lidandet i Angola. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt. Frågor om bistånd till Angola har nyligen behandlats av utskottet i betänkandet 1994/95:UU15 om internationellt utvecklingssamarbete.
Med det anförda betraktar utskottet motion U219 (v) yrkandena 1 och 3 som besvarad.
13. Västra Sahara
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner framhålls som otillfredsställande att situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte har kunnat avöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har inte kunnat genomföras som planerat. Mot den i motionerna tecknade bakgrunden föreslås svenska insatser för att fredsplanen skall kunna genomföras (motionerna U602 (c) yrkande 1 samt U618 (fp) yrkande 1). I motion U606 (v, mp) yrkande 5 hemställs att Sverige skall agera aktivt i EU för att förmå Marocko att efterleva fredsplanen. I motion U618 (fp) yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för att Minurso:s mandat förlängs om utvecklingen inte går i önskvärd riktning, dvs. mot ett genomförande av den av FN godkända fredsplanen.
I motion U602 (c) yrkande 2 begärs att Sverige skall agera för att alla västsahariska politiska fångar beviljas amnesti och frisläpps före den planerade folkomröstningen. Samma förslag framställs i motion U606 (v, mp) (yrkande 1).
I motion (U606 (v, mp)) yrkandena 2 och 3 föreslås att Sverige skall agera i FN för att folkomröstningen i Västsahara skall genomföras enligt FN:s ursprungliga fredsplan samt att Sverige skall ta initiativ till att folkomröstningen övervakas av observatörer från enskilda organisationer och av politiker. Även i motion U617 (kds) yrkande 1 föreslås att Sverige skall agera kraftfullt för att skynda på hållandet av en folkomröstning i Västsahara.
Enligt motion U617 (kds) yrkande 2 är det angeläget att Sverige agerar för att främja respekten för mänskliga rättigheter i Västsahara.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om Västra Sahara (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har därvid fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål.
Utskottet beklagar att konflikten i Västsahara fortfarande inte är löst. Sedan 1988, då Marocko och Polisario accepterade det av FN och den afrikanska enhetsorganisationen OAU framlagda fredsförslaget, har intensiva internationella ansträngningar pågått, bl.a. via FN-operationen Minurso, för att genomföra planen. Som också framgår av motionerna har ett flertal datum för folkomröstningen fått uppskjutas då enighet inte kunnat nås i frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall identifieras.
För att påskynda identifikationsarbetet antog FN:s säkerhetsråd den 13 januari 1995 en resolution (nr 973) som godkände generalsekreterarens förslag om att utöka den s.k. identifikationskommissionen. I en ny rapport från generalsekreteraren, daterad den 30 mars 1995, konstateras glädjande nog att kommissionens förstärkta resurser inneburit att identifikationsprocessen kunnat inledas och att inte mindre än 21 000 personer identifierats på relativt kort tid. Framstegen i processen har enligt generalsekreteraren medfört att genomförandet av folkomröstningen nu blivit en verklig möjlighet och att den i bästa fall skall kunna genomföras i januari 1996. Det förutsätter dock att parterna följer generalsekreterarens uppmaning att skyndsamt bidra till att också andra aspekter av fredsplanen kan verkställas.
Enligt vad utskottet erfarit arbetar regeringen aktivt för stödja alla de ansträngningar som görs för att fredsplanen verkligen skall kunna genomföras. Bl.a. har Sverige konsekvent stött generalsekreterarens arbete i frågan och i bilaterala kontakter med bl.a. Marocko understrukit den vikt som Sverige fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet har i tidigare betänkanden (senast bet. 1993/94:UU26) framhållit det väsentliga i att de mänskliga rättigheterna respekteras och att politiska fångar släpps. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Enligt utskottets mening är det likaså angeläget, när väl folkomröstningen kommer till stånd, att internationella observatörer närvarar vid denna.
Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s arbete som genom fortsatta bilaterala kontakter fortsätter att verka för genomförande av fredsplanen samt för respekt för de mänskliga rättigheterna i såväl Marocko som i av Marocko resp. Polisario kontrollerade områden i Västra Sahara.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U602 (c) yrkandena 1 och 2, U606 (v, mp) yrkandena 1--3 och 5, U617 (kds) yrkandena 1 och 2 samt U618 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
14. Taiwan
Sammanfattning av motionen
I motion U638 (m) yrkande 2 anförs att Sverige bör ställa sig positivt till Taiwans medlemskap i olika internationella organisationer och samfund, främst i Förenta nationerna, där tidigare republiken Kina var en av grundarna.
Utskottets överväganden
Utskottet ser positivt på en utveckling av förbindelserna mellan Sverige och Taiwan. I betänkandet 1994/95:UU14 noterade utskottet att Taiwans Stockholmskontor numera heter Taipei Mission in Sweden. Riksdagen har tidigare också beslutat att godkänna ett regeringsförslag som innebär att det svenska exportkontoret i Taiwan bemyndigas besluta om ärenden rörande visering. Vad gäller frågan om att ställa sig positiv till Taiwans medlemskap i bl.a. FN konstaterar utskottet att en likalydande motion behandlades av utskottet i betänkandet 1993/94:UU26. Utskottet noterade då att frågan om medlemskap i FN behandlas av Sverige enligt universalitetsprincipen; suveräna stater Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya medlemmar i FN genom beslut i generalförsamlingen efter beredning i och på rekommendation av säkerhetsrådet. Ett flertal stater satte sig emot ett förslag att föra upp frågan om Taiwans ställning på generalförsamlingens dagordning hösten 1993. Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige godtar de benämningar på Taiwan som är acceptabla för parterna, dvs. Folkrepubliken Kina och Taiwan.
Utskottet avstyrker därmed motion U638 (m) yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande främjandet av mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U208 yrkandena 4 och 5 samt 1994/95:U620 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande barnets rättigheter att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U226 yrkande 1 och 1994/95:U231 yrkande 10 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse att riksdagen förklarar motion 1994/95:U611 yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört,
4. beträffande prenatal könsdiskriminering att riksdagen förklarar motion 1994/95:U616 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande kvinnlig omskärelse/könsstympning att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört,
6. beträffande homosexuellas rättigheter att riksdagen förklarar motion 1994/95:Sf605 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört,
7. beträffande urbefolkningars särskilda behov att riksdagen förklarar motion 1994/95:U622 yrkandena 1 och 13 besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande deklaration om urbefolkningar och urbefolkningsårtionde att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U622 yrkande 5 och 1994/95:K507 yrkandena 7 och 8 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande övriga urbefolkningsfrågor att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U620 yrkandena 6 och 7 samt 1994/95:U622 yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande etnisk diskriminering att riksdagen förklarar motion 1994/95:A285 yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört,
11. beträffande samordning av FN-konferenser att riksdagen förklarar motion 1994/95:U636 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
12. beträffande FN-konferens om mansrollen att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:U615, 1994/95:U619 och 1994/95:A807 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (m)
13. beträffande Vatikanstaten i FN att riksdagen förklarar motion 1994/95:U633 besvarad med vad utskottet anfört,
14. beträffande konvention om fri miljöinformation att riksdagen avslår motion 1994/95:U601, res. 2 (mp)
15. beträffande internationell miljödomstol att riksdagen förklarar motion 1994/95:U603 besvarad med vad utskottet anfört,
16. beträffande judarnas situation i f.d. Sovjetunionen att riksdagen förklarar motion 1994/95:U609 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört,
17. beträffande romernas (zigenarnas) situation att riksdagen förklarar motion 1994/95:U624 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört,
18. beträffande kurders, assyriers och andra minoriteters situation i bl.a. Turkiet och Irak att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U646 yrkande 6, 1994/95:U610 yrkande 1, 1994/95:U620 yrkande 5 i berörd del, 1994/95:U621 yrkandena 1 och 5, 1994/95:U630, 1994/95:U632 samt 1994/95:U640 yrkandena 1--4 och 6--7 besvarade med vad utskottet anfört,
19. beträffande demokratin i Ryssland och konflikten i Tjetjenien att riksdagen förklarar motion 1994/95:U604 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
20. beträffande mänskliga rättigheter i Iran att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U614, 1994/95:U620 yrkande 5 i berörd del samt 1994/95:U625 besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar) att riksdagen förklarar motion 1994/95:U607 yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört,
22. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U628 yrkandena 1--7 och 1994/95:U635 yrkandena 1--5 besvarade med vad utskottet anfört,
23. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U211 yrkandena 1--3 och 8, 1994/95:U631 yrkandena 1--5 och 1994/95:U637 yrkandena 1 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande mänskliga rättigheter i USA att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 3 besvarad med vad utskottet anfört,
25. beträffande fallet Peltier att riksdagen avslår motion 1994/95:U622 yrkande 11,
26. beträffande handelsembargot mot Cuba att riksdagen förklarar motion 1994/95:U626 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba att riksdagen förklarar motion 1994/95:U613 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m att riksdagen avslår motion 1994/95:U605 yrkandena 1 och 2, res. 3 (fp, v, mp)
29. beträffande situationen i Colombia i övrigt att riksdagen förklarar motion 1994/95:U605 yrkandena 3--5 besvarad med vad utskottet anfört,
30. beträffande situationen i Angola att riksdagen förklarar motion 1994/95:U219 yrkandena 1 och 3 besvarad med vad utskottet anfört,
31. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U602 yrkandena 1 och 2, 1994/95:U606 yrkandena 1--3 och 5, 1994/95:U617 yrkandena 1 och 2 samt 1994/95:U618 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
32. beträffande Taiwans medlemskap i FN att riksdagen avslår motion 1994/95:U638 yrkande 2.
Stockholm den 18 maj 1995
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Kristina Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Anneli Hulthén (s), Lena Klevenås (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v), Arne Mellqvist (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12)
Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med "Utskottet konstaterar därvid" och på s. 27 slutar med "vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska ministerrådets konferens i Stockholm den 27--28 april 1995. Konferensen "Nordens män" belyste bl.a. frågor som rör det framtida samhället, männens önskemål och krav i kampen för rättvisa mellan könen och hur hindren för att uppnå jämställdhet mellan könen ter sig från männens synvinkel. Utskottet noterar att jämställdhetsministrarna i det nordiska ministerrådet i samband med konferensen beslutat att anta en handlingsplan för det nordiska jämställdhetsarbetet för år 1995. Vidare noterar utskottet att ministrarna kom överens om att främja ett forsatt aktivt arbete i frågor som rör män och jämställdhet, först i ett nordiskt och senare i ett globalt pespektiv. Ministrarna beslöt bl.a. att de nordiska länderna skall verka för att frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet kommer upp på dagordningen i FN:s kvinnokommission, som möts en gång per år, vanligtvis i februari/mars, och att de nordiska jämställdhetsministrarna i sina respektive anföranden vid kvinnokonferensen i Peking skall betona vikten av ett globalt engagemang i frågor som rör mannens roll i jämställdhetsarbetet.
Utskottet konstaterar samtidigt att FN har betydande ekonomiska och administrativa problem. Det är därför inte rimligt att dess knappa resurser och administrativa kapacitet skall ägnas åt ytterligare en stor internationell konferens. Mot denna bakgrund föreslår utskottet därför att motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande FN-konferens om mansrollen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U615, 1994/95:U619 och 1994/95:A807 yrkande 16,
2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som börjar med "Utskottet anser att" och slutar med "motion U601 (mp)" bort ha följande lydelse:
För att brott mot internationella avtal och internationell lag skall upptäckas krävs att det finns en fungerande internationell tillsyn. En förutsättning för att kunna förebygga och åtgärda miljöproblem och miljöskador och stoppa miljöbrott är att det finns en öppen och fri information om de olika ländernas miljösituation, åtgärder eller brist på åtgärder. Rätten till en öppen och fri information är en nödvändighet. Miljöpartiet anser att det är en självklarhet att enskilda och organisationer skall ha rätt till sådan miljöinformation för att kunna påverka beslut och kunna följa upp om länder följer sina åtaganden. Också en internationell miljödomstol är beroende av information av det här slaget.
Utskottet föreslår att Sverige i FN skall verka för att en konvention om fri information om uppgifter rörande miljön upprättas. Därmed tillstyrks motion U601 (mp).
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande konvention om fri miljöinformation att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U601 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 51 som börjar med "Det svenska agerandet" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill här peka på betydelsen av aktiv diplomati. Efter den uppseendeväckande kidnappningen av två svenskar har Sverige speciella förutsättningar att agera i Colombia. Utskottet anser att den svenska regeringen på lämpligt sätt bör ta initiativ och erbjuda FN och Colombia att medla i konflikten mellan den colombianska regeringen och olika gerillagrupper.
Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Mot denna bakgrund finner utskottet att förslaget att sända en officiell svensk delegation till Colombia bör övervägas. Det kan ingå som en del av den svenska regeringens bidrag till fredsansträngningarna i Colombia.
Det utskottet ovan anfört angående initiativ till medling samt om en officiell svensk delegation till Colombia bör riksdagen med bifall till motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U605 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Urbefolkningars rättigheter
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Situationen i Peru ger anledning till stor oro. I ett brev från Amnesty International av den 10 maj 1995 till invandrarministern beskrivs situationen så här: "I Peru har under president Fujimoris senare år vid makten antalet 'försvinnanden' och utomrättsliga avrättningar utförda av säkerhetsstyrkorna sjunkit. Detta faktum välkomnas av Amnesty. Dock förekommer fortfarande 'försvinnanden' och utomrättsliga avrättningar om än inte i lika stor omfattning som tidigare och brott från tidigare år är ännu ouppklarade. Grov misshandel och tortyr förekommer i stor omfattning och en mängd rapporter om dessa kränkningar fortsätter inkomma till Amnesty. Medlemmar ur säkerhetsstyrkorna som ansvarar för dessa brott har inte ställts inför rätta och blivit dömda."
2. Rasism
Eva Zetterberg (v) anför:
Inom Europarådet pågår en diskussion om åtgärder mot rasism och etnisk diskriminering. Jag anser att Europakonventionen bör kompletteras med ett förbud mot etnisk diskriminering.
3. Observatörsstatus i FN
Eva Zetterberg (v) anför:
Motion U633 tar upp den berättigade frågan om Vatikanstatens status. Det märkliga förhållandet att ett religiöst samfund -- den katolska kyrkan -- i internationella sammanhang likställs med geografiska stater har accepterats av Sverige. Andra trossamfund har bara möjlighet att söka konsultativ status. Vänsterpartiet instämmer i motionens krav. Sverige bör i framtiden verka för att Vatikanstaten likställs med övriga trossamfund.
4. Internationell miljödomstol
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna föreslår i motion U603 att Sverige inom FN verkar för att en internationell miljödomstol skapas, som är öppen för alla nationer och andra berörda parter.
En miljödomstol där även miljöorganisationer har talerätt behövs, speciellt med tanke på arbetet med Agenda 21. Den har initierats i många länder efter Rio-konferensen och medfört ökade kunskaper om nödvändigheten att på alla sätt stoppa såväl global som lokal miljöförstöring.
En miljödomstol skapar också efter hand den viktiga internationella praxis som ännu saknas inom miljörättsområdet.
Den internationella domstolen i Haag inrättade 1993 en särskild kammare för handläggning av miljörättsliga mål. Mandatet var tidsbegränsat och upphörde den 6 februari 1995. Det har inte förnyats utan ersätts med möjligheten att på ad hoc-basis inrätta en särskild kammare vid behov för handläggning av miljömål. (Enligt domstolens stadga, artikel 26, 1 §.)
Motionens krav anses besvarade med hänvisning bl.a. till domstolen i Haag och den kommande FN-domstolen för havsrättsliga spörsmål. Denna domstol skall också behandla miljöfrågor.
Miljöpartiet de gröna understryker nödvändigheten av att Sverige fortsätter verka för att den internationella domstolens ställning stärks, så att den motsvarar de behov och krav som en ökande miljöbelastning, miljöproblem och därmed sammanhängande miljökonflikter kommer att ställa.
Men vi anser att en domstol med arbetsuppgifter enbart inom miljöområdet blir slagkraftigare och effektivare i att få sina medlemsstater att följa miljörättsliga förpliktelser.
5. Indonesien
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och Ingbritt Irhammar (c) anför:
Vi anser i likhet med utskottet att FN:s roll och möjligheter i konflikten framför allt är att verka för att en förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och Portugals och Indonesiens regeringar. Eftersom en permanent närvaro av en FN-styrka på ön lättare skulle kunna garantera det östtimoresiska folkets säkerhet bör Sverige inom ramen för FN-organen kraftfullt verka för detta. I dag finns emellertid inte förutsättningar för att en FN-styrka skall kunna spela en konstruktiv roll på ön. I avvaktan på att detta skall bli möjligt är det viktigt att Sverige verkar för en permanent FN-närvaro på ön vad gäller andra FN-organ som WHO och FAO.
Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december 1994
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 2 Utskottet 10 I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet 11 1. Mänskliga rättigheter och demokrati 11 2. Barnets rättigheter 14 3. Kvinnans rättigheter 16 4. Homosexuellas rättigheter 18 5. Urbefolkningars rättigheter 19 6. Rasism 23 7. FN:s konferenser 25 8. Observatörsstatus i FN 27 9. Internationella miljöfrågor 28 II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk 29 1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen 29 2. Romernas (zigenarnas) situation 31 3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl. stater. 32 4. Ryssland och Tjetjenien 38 5. Iran 41 6. Burma (Myanmar) 42 7. Tibet 43 8. Indonesien 45 9. USA 47 10. Cuba 48 11. Colombia 50 12. Angola 53 13. Västra Sahara 54 14. Taiwan 56 Hemställan 56 Reservationer 59 1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12) 59 2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14) 60 3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28) 60 Särskilda yttranden 61 1. Urbefolkningars rättigheter 61 2. Rasism 61 3. Observatörsstatus i FN 61 4. Internationell miljödomstol 62 5. Indonesien 62 Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december 1994 63