Mänskliga rättigheter, m.m.
Betänkande 1993/94:UU26
Utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU26
Mänskliga rättigheter, m m.
Innehåll
1993/94 UU26
Sammanfattning
Förenta nationerna, Europarådet och andra internationella och regionala sammanslutningar har antagit folkrättsliga regler som är ägnade att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Ratificeringen av de internationella avtalen ökar men efterlevnaden av reglerna är dålig. Överallt i världen fortsätter kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, såväl av de medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och kulturella.
Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts under den allmänna motionstiden. Några motioner avser det multilaterala arbetet inom FN eller regionala samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika stater. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta grupper av människor. Även frågor som avser Sveriges förhållande till andra stater och förhållanden som rör enskilda folk berörs i flera motioner. Några motioner behandlar flyktingfrågor.
Till betänkandet har fogats en reservation från Ny demokrati och en meningsyttring från Vänsterpartiet. I en bilaga till betänkandet finns en förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 juli 1993.
Betänkandet disponeras enligt följande: I. Inledning
Övervakningssystem
II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter 2. Barnets rättigheter 3. Kvinnans rättigheter 4. Dödsstraff och tortyr 5. Flyktingar 6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter 7. Handel och arbetsrätt 8. Övrigt
III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Kina 2. Tibet 3. Burma (Myanmar) 4. Indonesien 5. Kashmir 6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl. stater 7. Iran 8. Zigenare 9. Ukraina 10. Krimtatarer 11. Västra Sahara 12. Sudan 13. Somalia 14. Cuba 15. El Salvador 16. Guatemala 17. Taiwan
Motionerna
1993/94:U201 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att få Marocko att följa FN:s fredsplan för Västsahara.
1993/94:U203 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna tas upp i kontakter med den kinesiska regimen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i internationella sammanhang utöva påtryckningar mot Kina i fråga om respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna.
1993/94:U209 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella sammanhang och i kontakter med amerikanska regeringen kräver att USA:s blockad mot Kuba och Torricellilagen avskaffas.
1993/94:U223 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna fredsplanen.
1993/94:U227 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivare agerande internationellt för en lösning av Östtimorfrågan, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Östtimor och ekonomisk politik, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom ramen för de svensk-indonesiska bilaterala förbindelserna bör verka för förbättringar av de fackliga rättigheterna i Indonesien.
1993/94:U231 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, fp, c, nyd, v, -) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om de föräldralösa barnen i stort, och de föräldralösa barnen på grund av att deras föräldrar dött i aids, skall tas upp på FN:s dagordning.
1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att motverka etniska och religiösa konflikter i u-världen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att lösa konflikten i Kashmir.
1993/94:U601 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för att utarbeta en global strategi mot hiv/aids.
1993/94:U602 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bildandet av en kommission i FN:s regi för att undersöka bl.a. de försvunna västsahariernas öde.
1993/94:U603 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot barnkonventionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i alla relevanta internationella forum uppmärksammar situationen för de kurdiska flyktingarna från Iran, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör agera för att FN:s rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran inte beviljas lån från Världsbanken på grund av Irans brott mot mänskliga rättigheter, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg nivå, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samma koppling skall gälla mellan handel och mänskliga rättigheter som mellan bistånd och demokratisering.
1993/94:U605 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Somaliland.
1993/94:U606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra området i Irak söder om 32:a breddgraden till en säkerhetszon, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ för att lösa kurdernas problem med elektricitet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att blockaden mot Irak hävs för den skyddade zonen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta FN-sanktioner mot Irak.
1993/94:U608 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i Europarådet angående möjligheterna att bli fri från respektive återvinna medborgarskap i sitt tidigare hemland.
1993/94:U609 av Hans Göran Franck m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för vapenvila och medling i konflikten i Turkiet, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets ministerkommitté begär en granskning av hur avtalet mellan Turkiet och Europarådet om de mänskliga rättigheterna följs, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna skall ges i uppdrag att granska brotten mot de mänskliga rättigheterna i Turkiet och särskilt uppmärksamma minoriteternas situation.
1993/94:U610 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör kräva att Xanana Gusmão omedelbart friges, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN måste agera för att få Indonesien att acceptera CNRM som det östtimoresiska folkets legala företrädare samt inleda direkta samtal med CNRM, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka för att Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till OPM:s resolution från Wienkonferensen om mänskliga rättigheter och erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med OPM:s resolution bör kräva ett stopp för Indonesiens folkomflyttningspolitik i Västpapua, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN måste verka för att Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i Acehprovinsen fördöms, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas.
1993/94:U611 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella organ skall verka för att få den salvadoranska regeringen att ta problemen med det ökade våldet på allvar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att FN sänder betydligt fler övervakare än vad som utlovats till valen i El Salvador den 20 mars 1994, 3. att riksdagen beslutar om att utse en parlamentarisk observatörsdelegation till valen i El Salvador i mars 1994, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen att i enlighet med fredsavtalet följa såväl Ad hoc-kommissionens som Sanningskommissionens rekommendationer, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen att undersöka mordet på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade mord på FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets ikraftträdande.
1993/94:U613 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet i FN av en oberoende högkommissarie ansvarig direkt inför generalförsamlingen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lämpligheten av att FN utser en kvinna till högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet för att inrätta en permanent tribunal för mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljningen av Wienkonferensen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för att förbättra efterlevnaden av de internationella konventionerna på arbetsrättens område, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta svenska insatser för att avskaffa dödsstraffet, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för att genomdriva att dödsstraff inte skall tillämpas på personer som var minderåriga när de begick brotten eller på mentalsjuka och utvecklingsstörda, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för ett moratorium för avrättningar, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt arbete för att förstärka FN:s MR-insatser.
1993/94:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera kraftfullt för att den av FN beslutade fredsplanen snarast genomförs, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör kräva att en internationell undersökningskommission upprättas som skall undersöka förhållandena i såväl Marocko- som Polisariokontrollerat område.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens ansvar för uppföljningen av Wiendeklarationen och handlingsprogrammet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ i FN till ett arbete som syftar till att komplettera MR-konventionerna med nationella handlingsplaner, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att alla länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande reservationer, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge FN:s kommitté för uppföljning av barnkonventionen tillräckliga resurser för att den på ett fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag, 8. att riksdagen begär att regeringen ålägger svenska ambassader och beskickningar att i sin rapportering minst en gång per år göra en systematisk MR-genomgång, där barnkonventionen kan tjäna som mall vad avser MR-läget för barnen i landet, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barn i fängelse uppmärksammas i denna rapportering, 10. att riksdagen begär att regeringen fortsätter arbetet mot rekrytering av barnsoldater och för internationellt stöd för att barn under 18 år inte skall tvingas delta aktivt i krig, 11. att riksdagen begär att regeringen föreslår åtgärder i internationella fora för att få stopp på mord på nyfödda flickebarn och illegala aborter vars enda grund är barnets könstillhörighet, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fortsätta verka för tillbakadragandet av reservationer som står i strid med konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att kontroll och uppföljning av MR-situationen för kvinnor skall organiseras på motsvarande sätt som rapporteringen vad gäller barnkonventionens efterlevnad, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att MR-perspektivet när det gäller kvinnors rättigheter finns med i den plattform som utarbetas inför kvinnokonferensen i Peking 1995 samt att en handlingsplan för upphörande av alla former av diskriminering av kvinnor antas vid Pekingkonferensen 1995, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en särskild FN-rapportör gällande våld mot kvinnor och dess orsaker, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att kvinnor enligt lag skyddas och att preventiva åtgärder genomförs för att förhindra våld mot kvinnor såväl inom hemmet som i det offentliga livet och att sexuella trakasserier, exploatering och handel med kvinnor måste upphöra, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att program upprättas under Pekingkonferensen i syfte att traditionella sedvänjor som innebär omskärelse och könsstympning av kvinnor och flickor skall upphöra, 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att våld mot kvinnor i krig och konflikter, särskilt våldtäkt utförd med politiska motiv av polis eller militär och sexuellt slaveri, skall definieras och omnämnas bland de brott som i fjärde Genèvekonventionen definierats som grova krigsförbrytelser samt att förövarna av sådana brott och de som beordrat dem skall ställas inför rätta i internationell domstol, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att kvinnofrågorna på ett systematiskt sätt måste integreras i samtliga berörda FN-organs arbete, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att diskriminering och hinder för kvinnor att på lika villkor få del av utbildning undanröjs och att speciella alfabetiseringsinsatser görs för kvinnor, att all undervisning skall främja jämställdhet och jämlikhet samt att tvångsgifte förbjuds, 23. att riksdagen begär att regeringen verkar för att rätten till preventivmedel samt tillgång till säker och legal abort garanteras samt att särskild uppmärksamhet ges åt hälsa och näringsbehov för gravida och ammande kvinnor, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk representation i Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens i Peking 1995, 25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt initiativ för dödsstraffets avskaffande, 26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ till en uppföljningskonferens om tortyrkonventionen, 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för ett tillägg till den europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter till att inbegripa rätten till asyl, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige verkar internationellt för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av flyktingfrågan, 30. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett toppmöte på europeisk nivå mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet.
1993/94:U618 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 6. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.
1993/94:U620 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen aktivt bör verka för att USA:s sanktioner mot Kuba upphör, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige icke i något avseende för egen del medverkar i USA:s sanktioner mot Kuba, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att Kuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.
1993/94:U621 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att påtala krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd.
1993/94:U622 av Stefan Attefall (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja en folkomröstning i Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i Västsahara.
1993/94:U623 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja fredsansträngningarna i Sudan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja försöken att tillsätta flera oberoende observatörer för bevakande av mänskliga rättigheter i Sudan.
1993/94:U624 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för en jämn könsfördelning bland domarna vid FN:s internationella domstol i Haag.
1993/94:U625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexturism.
1993/94:U627 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att FN proklamerar ett fruktträdens årtionde.
1993/94:U628 av Kristina Svensson och Hans Göran Franck (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige verkar för att avrättningar, försvinnanden och tortyr som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ge ett aktivt stöd åt fredsprocessen.
1993/94:U629 av Kristina Svensson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att i internationella fora verka för att Burma/Myanmars demokratiska regering vald i demokratiska val 1990 återfår makten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att verka för att politiska fångar i Burma/Myanmar friges och att mänskliga fri- och rättigheter återinförs, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till Burma/Myanmar.
1993/94:U632 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklade kontakter och utbyte mellan Sverige och Ukraina.
1993/94:U633 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör erkänna Tibets rätt till självständighet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai Lamas initiativ till fredssamtal och dialog med Kina, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snabbt slutföra förberedelserna för ett besök av en svensk delegation till Kina och Tibet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en klausul om respekt för mänskliga rättigheter i de samarbetsavtal Sverige och svenska myndigheter sluter med Kina, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.
1993/94:U634 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation.
1993/94:U635 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mänskliga rättigheter och terrorism.
1993/94:U636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Aceh.
1993/94:U637 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga rättigheter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kurderna i Turkiet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om syriska kurders rätt till medborgarskap, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen i Mellersta östern.
1993/94:U638 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internflyktingar.
1993/94:U639 av Bertil Måbrink och Berith Eriksson (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande de mänskliga rättigheterna och nationalitetspolitiken i Tibet, Mongoliet och Xinjiang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för att medverka till en fredlig överenskommelse mellan Kina och andra berörda stater i Sydkinesiska sjön, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande Kinas vapenexportpolitik.
1993/94:U640 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c, kds, nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om befrielse från inkomstskatt för personal vid Taipeis representationskontor i Stockholm samt befrielse från skatt på importerade förbrukningsvaror, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ställa sig positivt till att Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta nationerna beredd av ett organ inom desamma.
1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i Europarådet för ett program för att stärka zigenarnas ställning och rättigheter i Europa, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder inom ESK för att stärka skyddet för zigenarnas rättigheter i Europa.
1993/94:U643 av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds, nyd, v, -) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ till samråd med olika aktörer i syfte att avskaffa barnarbetet, 2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av de svenska handelsmönstren i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete kring åtgärder mot barnarbete.
1993/94:U644 av Leif Bergdahl och Lars Moquist (nyd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör ta initiativ till att frågan om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet tas upp i olika internationella organ.
1993/94:U645 av Robert Jousma och Simon Liliedahl (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en självständig suverän statsbildning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skyndsamt erkänner Taiwan när dessa förutsättningar föreligger.
1993/94:U646 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, c, nyd, v, -) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att frågan om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s generalförsamling, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att könsdiskriminering som lätt kan avläsas i befolkningsstatistiken särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och utveckling år 1994 och vid FN:s kvinnokonferens år 1995.
1993/94:U647 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett mera aktivt svenskt agerande vad gäller Östtimors rätt till självbestämmande och timoresiskt deltagande i FN-samtalen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN på Östtimor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska trupperna dras bort från Östtimor.
1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges förhållande till flyktingfrågor i ESK och Europarådet.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete om flyktingpolitiken inom ramen för ESK.
1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om sexuellt våld som politisk förföljelse och krigsförbrytelse.
Utskottet
I. Inledning
Utskottet har i tidigare betänkanden och senast i betänkandet 1993/94:UU3 framhållit vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras och skyddas. Att främja respekten för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och att verka för ett starkt skydd av dessa är ett viktigt led i svensk utrikespolitik. Sverige arbetar sedan länge för att stärka de folkrättsliga normerna på området och för att dessa regler och principer efterlevs i praktiken.
Att slå vakt om de mänskliga rättigheterna är nödvändigt av humanitära skäl men också för att söka undanröja instabilitet och väpnade konflikter såväl inom som mellan stater. Detta säkerhetspolitiska samband framgår inte minst av den centrala betydelse de mänskliga rättigheterna tillmäts inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK). I denna process har framför allt två viktiga funktioner inrättats i syfte att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna: lokala ESK-delegationer i potentiella konfliktområden och en högkommissarie för nationella minoriteter.
I syfte att stärka ESK:s s.k. mänskliga dimension beslöts vid ESK:s möte i Moskva år 1991 om en mekanism för lösning av problem som rör den mänskliga dimensionen. Den innebär bl.a. att då ett särskilt allvarligt hot föreligger mot de åtaganden som gjorts inom ramen för ESK kan en grupp om upp till tre rapportörer sändas i väg mot den aktuella statens vilja. Förutsättningen är att begäran har stöd av minst nio andra ESK-stater (utöver initiativtagaren). Häri finns således ett avsteg från principen om "consensus minus ett", vilken annars är huvudregel i ESK.
Vid det fjärde ministerrådsmötet i Rom i november/december 1993 fattades flera beslut som syftade till att göra "Moskvamekanismen" mer effektiv. Mekanismens tidsfrister förkortades och dess resurslista utvidgades. Den ständiga kommittén som inrättades i samband med Rommötet gavs också möjlighet att utlösa mekanismen.
Högkommissarien för nationella minoriteter inrättades i samband med det allmänna uppföljningsmötet i Helsingfors sommaren 1992. Vid det tredje ministrrådsmötet i Stockholm i december 1992 utnämndes den nederländske f.d. utrikesministern Max van der Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en svensk diplomat till kommissariens förfogande och på ESK:s resurslista står tre svenskar till förfogande som experter/rapportörer.
Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag är det också mer eller mindre allmänt erkänt att brott mot de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet. Kränkningar som begås av stater som ratificerat olika konventioner på området för de mänskliga rättigheterna kan och bör påtalas av andra konventionsstater. Deklarationer som antagits av t.ex. FN:s generalförsamling har begränsad genomslagskraft eftersom de inte är juridiskt förpliktande och inte innehåller några regler om övervaknings/granskningsorgan vilket är fallet med majoriteten av konventionerna. Men i den utsträckning deklarationernas regler genom internationell sedvanerätt blivit en del av den allmänna folkrätten anses de ändå bindande för alla stater.
Även inom regionala organisationer såsom Organisationen för afrikansk enhet (OAU, Organisation of African Unity) och Organisationen av amerikanska stater (OAS, Organisation of American States) samt Europarådet, har konventioner arbetats fram angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Inom OAU finns den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter, inom OAS den s.k. OAS-stadgan och dess amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna. I OAS finns också sedan år 1967 den Inter--amerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och sedan år 1979 den Inter--amerikanska domstolen.
Övervakningssystem
För Europa är den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av år 1950 av särskild betydelse. Denna konvention är i jämförelse med FN-konventionerna försedd med ett effektivare kontrollsystem. Övervakningen av att medlemsstaterna efterlever konventionen och dess tilläggsprotokoll sker genom tre organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och genom Europarådets ministerkommitté. För närvarande pågår ett arbete som syftar till att reformera och effektivisera förfarandet ytterligare.
I FN-systemet har ett kontrollsystem utvecklats för att tillse att de stater som undertecknat konventionerna rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna efterlever dessa. Kontrollen utövas av kommittéer, som utses av konventionsstaterna. Det finns en kommitté för de mänskliga rättigheterna som behandlar de medborgerliga och politiska rättigheterna, en kommitté för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, en rasdiskrimineringskommitté, en tortyrkommitté, en kvinnodiskrimineringskommitté och en barnkommitté.
En väsentlig del av övervakningssystemet utgör den rapportering som åligger konventionsstaterna. Därutöver finns enligt några konventioner möjlighet att granska klagomål mot konventionsstater. Övervakningen försvagas dock av att kommittéerna endast kan pröva klagomål från stater eller enskilda personer om klagomålet riktar sig mot det begränsade antal stater som uttryckligen, genom särskild förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt protokoll, godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Tämligen få stater har erkänt enskildas rätt att framställa klagomål.
Systemet för övervakning av upprätthållandet av den humanitära rätten är svagt utvecklat. I samband med väpnade konflikter kan särskilda undersökningskommissioner etableras under förutsättning att parterna är överens om detta. Risken för repressalier och liknande vedergällningsaktioner anges ibland som en avhållande faktor mot kränkningar. En viss kontrollerande funktion har också de skyddsmakter, som kan förordnas. I interna väpnade konflikter finns inte några egentliga kontrollfunktioner. Under förutsättning att detta accepteras av ifrågavarande regering kan den Internationella rödakorskommittén (ICRC) ges en begränsad kontrollerande funktion. En motsvarighet till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna saknas för den humanitära rätten. Den närmaste motsvarigheten är den s.k. Rödakorskonferensen, som sammanträder vart fjärde år men som knappast kan sägas ha någon kontrollerande funktion.
Ett tillskott är emellertid den ad hoc-domstol (tribunal) som FN:s generalförsamling den 25 maj 1993 beslöt att inrätta för att beivra brott mot internationell humanitär rätt och krigets lagar som begåtts i det tidigare Jugoslavien. Tribunalen har sitt säte i Haag och höll sin första session den 17--30 november 1993. Av de 11 domarna är två kvinnor. Tribunalens andra session hölls den 17 januari--11 februari 1994 under vilken arbetet med att utarbeta en processordning inleddes. Tribunalens officiella namn är The International Tribunal for Crimes in former Yugoslavia. Riksdagen (justitieutskottet) behandlar för närvarande regeringens proposition 1993/94:142 om lagstiftning med anledning av den av Förenta nationerna inrättade tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s viktigaste organ på området för de mänskliga rättigheterna och består av 53 medlemsstater. Sverige var senast medlem under åren 1989--1991, men fortsätter att aktivt delta i kommissionens årliga möten som observatörsstat. I kommissionens möten deltar ett stort antal frivilliga organisationer. Deras medverkan i diskussionen är ett värdefullt och välbehövligt stöd för regeringars strävanden att förbättra efterlevnaden av reglerna, men också för att fästa uppmärksamhet på brott mot de mänskliga rättigheterna.
För att generellt kunna granska alla medlemsstaters respekt för de mänskliga rättigheterna, dvs. även icke konventionsstater, har kommissionen under åren utvecklat olika gransknings- och övervakningssystem. Varken kommissionen eller de ovan nämnda övervakningskommittéerna har i princip några sanktionsmöjligheter mot stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Internationell uppmärksamhet på och kritik av brott mot de mänskliga rättigheterna kan emellertid utgöra en påverkan till förbättringar. Granskningen av förhållanden i enskilda stater sker numera allt oftare i kommissionen genom särskilda länderrapportörer. Resultaten är beroende av regeringars samarbete, ett villkor som i dag inte alltid uppfylls.
Under det 50:e mötet med kommissionen (31 januari--11 mars 1994) fortsatte behandlingen av situationen i det tidigare Jugoslavien, vilken resulterade i tre separata beslut dels om läget i Bosnien--Hercegovina samt Kosovo, dels avseende förekomsten av våldtäkter i det tidigare Jugoslavien. Även förhållandena i bl.a. Afghanistan, Angola, Burma, Burundi, Cuba, Ekvatorialguinea, Haiti, Irak, Iran, Bougainville (Papua Nya Guinea), Sudan, Togo och Zaire granskades under årets möte med kommissionen. Härutöver behandlade kommissionen förhållandena i Rumänien, Östra Timor, Sri Lanka, Somalia, El Salvador och Guatemala.
Tillsättandet av särskilda rapportörer och speciella arbetsgrupper för att granska vissa slag av kränkningar oavsett i vilka stater de förekommer bidrar också till att stärka den internationella vaksamheten inför grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Sådana tematiska rapportörer är tillsatta för att granska bl.a. förekomsten av tortyr, godtyckliga avrättningar, rasism, religiös ofördragsamhet, ofrivilliga eller tvångsmässiga försvinnanden och exploatering av barn. Det senaste tillskottet är en rapportör om våld mot kvinnor, varom mera nedan.
Kommissionen tog också i årets möte flera beslut som utgör en uppföljning av FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter, vilken ägde rum i Wien 14--25 juni 1993. Världskonferensens slutdokument och handlingsprogram är bifogat betänkandet 1993/94:UU3. Kommissionen följde bl.a. upp förra årets kommissionsbeslut och rekommendationen från världskonferensen om att i FN-systemet bättre integrera och uppmärksamma kvinnans behov av skydd mot kränkningar genom att tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor. Detta beslut bör också ge effekt åt arbetet i FN:s kommission för kvinnans ställning (Kvinnokommissionen) där frågor behandlas som rör kvinnans ställning och jämställdhet mellan kvinnor och män. Som en uppföljning av världskonferensen beslöt FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna på svenskt initiativ vid årets möte att tillsätta en arbetsgrupp som får till uppgift att utarbeta ett tilläggsprotokoll till 1989 års barnkonvention om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade styrkor.
Trots att kommissionen under de senaste åren kunnat enas om att granska ett större antal utpekade stater präglas kommissionsarbetet i växande grad av motsättningar mellan nord och sydländer. Klyftan har vidgats som en följd av att flertalet stater i Central- och Östeuropa sällat sig till väststaterna. Polariseringen skapar misstro mellan nord och syd och inbjuder till obstruktioner. Beslut i olika ämnen som t.ex. mänskliga rättigheter och terrorism och rätten till utveckling, vilka uttrycker en skillnad i perspektiv på frågorna om de mänskliga rättigheterna, är ett utslag härför. Motsättningarna riskerar att underminera ansträngningarna att uppnå en bättre efterlevnad av regelsystemet.
FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en följd av beslut från världskonferensen att inrätta en post som högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Försök har tidigare gjorts i FN att inrätta en sådan befattning. Sverige har tillhört de stater som sedan 1950-talet förordat ett sådant förfarande. Ett förslag väcktes första gången år 1964 av Sverige och Costa Rica. När förslaget åter togs upp år 1977 i FN:s generalförsamling motarbetades det av en grupp u-länder och det dåvarande östblocket. Under de efterföljande åren har huvudargumentet mot en sådan post varit att dess genomförande skulle komma att innebära inblandning i staternas inre angelägenheter. Det är därför glädjande att världssamfundet nu kunnat enas om att inrätta en sådan post i FN.
II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 anförs att uppföljningen av världskonferensens i Wien handlingsprogram måste ges högsta prioritet i arbetet för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Regeringen måste ta ett större ansvar än vad som hittills varit fallet för att Wiendeklarationen och handlingsprogrammet som antogs på konferensen skall förvandlas från ord till handling (yrkande 1). Motionärerna välkomnar generalförsamlingens beslut hösten 1993 att tillsätta en kommissarie för mänskliga rättigheter, något som tidigare varit ett socialdemokratiskt krav. Motionärerna anser att Sverige bör påta sig ett större samordningsansvar för resolutioner som rör frågor om de mänskliga rättigheterna i generalförsamlingens tredje utskott.
I motionen poängteras vidare vikten av att de svenska utlandsmyndigheterna regelbundet rapporterar om läget för de mänskliga rättigheterna i resp. anställningsländer. Ett ökat antal ratificeringar av konventionerna har inte inneburit större efterlevnad. För att uppföljning och kontroll av efterlevnaden skall bli effektiv anser motionärerna att konventionerna bör översättas i operativa termer, dvs. de bör kompletteras med nationella handlingsplaner. Sverige bör ta initiativ till att konventionerna kompletteras med nationella handlingsplaner (yrkande 2).
Även Vänsterpartiets partimotion U613 behandlar uppföljningen av världskonferensen (yrkande 5) och frågor kring den dåliga efterlevnaden av de internationella konventionerna. En post som högkommissarie behövs för att ge ytterligare tyngd åt främjandet av och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Posten bör besättas med en kvinna och kommissarien bör vara direkt ansvarig inför FN:s generalförsamling (yrkandena 2 och 3). I yrkande 4 anför motionärerna att en permanent internationell domstol för mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör inrättas.
Utskottets överväganden
Efter världskonferensen om mänskliga rättigheter fortsätter Sverige att verka för uppföljning av besluten som fattades där. Under generalförsamlingsmötet hösten 1993 deltog Sverige bl.a. i förhandlingarna som ledde fram till beslutet att inrätta en post som högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Enligt mandatet skall högkommissarien verka inom ramen för resp. generalförsamlingens, Ekonomiska och sociala rådets och kommissionens för de mänskliga rättigheterna kompetens och beslut. FN:s generalsekreterare utsåg i janauari 1994 Ecuadors FN-ambassadör Ayala Lasso till den förste innehavaren av posten. Eftersom Sverige generellt verkar för en större andel kvinnor, särskilt på högre poster i FN-sekretariaten, hade utskottet gärna sett att en kvinna utnämnts till högkommissarie. Denna typ av utnämningar faller emellertid inom generalsekreterarens prerogativ, varför utskottet antar att möjligheterna att påverka utnämningen varit ringa.
Under mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna följde Sverige bl.a. också upp världskonferensens rekommendationer angående åtgärder för att stärka kvinnans och barnets mänskliga rättigheter. En studie om bättre skydd av barn i väpnade konflikter har också initierats med svensk medverkan.
Vad beträffar det socialdemokratiska förslaget att effektivisera efterlevnaden av konventionerna genom att komplettera dessa med nationella handlingsplaner konstaterar utskottet att Sverige länge verkat för en effektivisering av konventionernas övervakningsorgan. Dubbelarbete och överlappning måste minimeras. Sverige stöder i detta avseende bl.a. de tematiska rapportörernas verksamhet i kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Deras rapporter utgör ett komplement till konventionerna och granskningsorganen när det gäller efterlevnaden. Nationella handlingsplaner kan enligt utskottets uppfattning vara av bestående intresse om de kan genomföras utan att de redan existerande kontrollorganens verksamhet riskeras. Erfarenheterna från övervakningsorganens arbete visar dock, enligt vad utskottet erfarit, en kraftig eftersläpning i behandlingen av staternas rapporter.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det i första hand är angeläget att stödja men också tillföra resurser till dessa viktiga kontrollorgan för att få dem att fungera på ett ändamålsenligt sätt. Detta torde bäst ske genom att FN:s center för de mänskliga rättigheterna ges ökade resurser, något som också är en rekommendation från världskonferensen. Förslag till nationella handlingsplaner har vid olika tillfällen lagts fram i kommissionsarbetet och senast i förberedelsearbetet inför världskonferensen. Förslagen har dock, vad utskottet inhämtat, inte vunnit gehör eftersom flertalet stater, många med egna bristande resurser, anser sig tyngda av den obligatoriska och omfattande rapporteringen.
Utskottet noterar i detta sammanhang att övervakningskommittéerna sedan ett antal år tillbaka infordrar en övergripande rapport avseende staternas konstitution, interna lagstiftning och andra relevanta fakta. Denna information som samlas i ett basdokument (core-document) på resp. konventionsstat är avsedd att ligga till grund för den ordinarie granskningen angående de mänskliga rättigheterna. Sverige har utarbetat ett sådant dokument. Tillsammans med de utförliga rapporterna som i detalj redovisar staternas tillämpning av olika konventionsbestämmelser kan basdokumentet betraktas som en sorts handlingsplan. Utskottet bedömer att dessa kan utgöra ett verksamt instrument bl.a. i biståndssammanhang. Utskottet vill erinra om det angelägna i att kvinnans rättigheter uppmärksammas på ett tydligt sätt.
Utskottet konstaterar liksom tidigare i betänkandet att världssamfundet efter många års diskussion har lyckats ena sig om att inrätta en högkommissarie för mänskliga rättigheter. Härutöver har FN inrättat en ad hoc-domstol för att beivra brott mot krigets lagar. Utskottet bedömer därför att det för närvarande torde finnas små utsikter till framgång rörande ett förslag om att i FN inrätta en permanent domstol för att beivra brott mot de mänskliga rättigheterna. Utskottet instämmer emellertid med motionärerna i att en diskussion om en permanent domstol avseende grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör hållas aktuell. Utskottet utgår från att regeringen när så bedöms lämpligt deltar i sådana diskussioner.
Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s) yrkandena 1 och 2 samt motion U613 (v) yrkandena 2--5 besvarade.
2. Barnets rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 betonas vikten av att FN:s barnkommitté ges tillräckliga resurser för att den på ett fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag (yrkande 7). I yrkande 6 hemställs att regeringen bör verka för att alla länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande reservationer. Motionärerna anser att utlandsmyndigheterna skall åläggas att i sin rapportering minst en gång per år göra en systematisk genomgång av läget för de mänskliga rättigheterna. I en sådan rapportering kan barnkonventionen tjäna som mall vad avser läget för barnets rättigheter i anställningsländerna. Denna rapportering är särskilt angelägen när det gäller mottagarländerna av svenskt bistånd. I rapporterna bör också barnfängelser särskilt uppmärksammas (yrkandena 8 och 9). I motionen framhålls speciellt barnets situation i väpnade konflikter och katastrofsituationer. Regeringen måste fortsätta att verka för förbud mot rekrytering av barnsoldater. Barn under 18 år skall inte tillåtas delta i krig (yrkande 10). Särskilt viktigt är det att uppmärksamma och stärka flickebarnets situation. Sverige bör i internationella fora föreslå åtgärder för att få stopp på mord på nyfödda flickor och illegala aborter vars enda grund är kön (yrkande 11).
I flerpartimotionen U646 (kds, s, m, c, nyd, v, -) behandlas den diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen (prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100 miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En viktig orsak till detta är att föräldrar använder fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster aborteras därför att de har "fel" kön. En Unicefstödd undersökning redovisar i en rapport från 1988 att av 8 000 aborter i Indien var 7 999 flickfosteraborter. I samma rapport uppskattas att det enbart under 1984 genomfördes 40 000 flickfosteraborter i Bombay. I Kina utförs "könsselektiva" aborter, vilket torde ha sin grund i den kinesiska ettbarnpolitiken. Men denna typ av aborter tillämpas också i Sydkorea, i Singapore, i Malaysia och på Taiwan.
Motionärerna anser att det i internationella och nationella sammanhang varit ganska tyst om den prenatala könsdiskrimineringen. Sverige bör ta initiativ till att frågan lyfts fram, bl.a. på FN:s dagordning (yrkande 1). Frågan bör särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och utveckling år 1994 och vid FN:s världskvinnokonferens år 1995 (yrkande 2).
I flerpartimotionen U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) omnämns att det i dag kan finnas så mycket som 150 miljoner barnarbetare i världen. Detta trots att det finns konventioner och nationell lagstiftning mot barnarbete. I FN:s barnkonvention stadgas att barn har rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindrar barns utbildning eller utveckling. I ILO:s konvention från 1973 är minimiåldern för yrkesarbete satt till 15 år. Främsta orsaken till att barnarbete förekommer är fattigdom. Det behövs ekonomiska och sociala förändringar för att komma tillrätta med denna exploatering av barn. Utbildning är det viktigaste instrumentet för att förbättra deras situation.
I motionen anförs sympati för vad organisationer som kämpar för barnets rättigheter förespråkar, nämligen att olika branschimportörer i samarbete med dessa organisationer sluter avtal med sina leverantörer om förbättrade villkor för barn. Ett första steg kan vara att kräva att en produkt som t.ex. mattor förses med intyg om att mattorna inte är tillverkade av barn under 12--14 år. I yrkande 1 föreslås att regeringen tar initiativ till samråd med importörer i berörda branscher och barnrättsliga och fackliga organisationer för att avskaffa barnarbete. I yrkande 2 hemställs om en kartläggning av i vilken utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på barnarbete. Härutöver föreslås i yrkande 3 att Sverige i olika internationella samarbetsfora tar upp frågan om barnarbete och föreslår åtgärder.
I motion U625 (fp) anförs att den turism som idkas i sexuellt syfte med barn (barnsexturism) är ett växande problem som måste upphöra. Motionären anser att ett tilläggsprotokoll till FN:s barnkonvention rörande sexhandel med barn bör arbetas fram. Sverige bör ta ett sådant initiativ i FN.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i betänkandet 1993/94:UU3 konstaterade utskottet att barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning saknar motstycke i jämförelse med andra internationella konventioner på området. I dag uppgår antalet anslutna stater till inte mindre än 154. Oroande är dock att ett stort antal stater i samband med anslutning till eller ratifikation av barnkonventionen avger folkrättsstridiga reservationer, något som Sverige sedan länge aktivt söker motverka. Sverige spelade därvidlag, enligt vad utskottet inhämtat, en aktiv roll under världskonferensen. Sverige bidrog till beslutet om en universell anslutning till barnkonventionen till år 1995 och om en uppmaning till de stater som reserverat sig att dra tillbaka de reservationer som står i strid med konventionens ändamål och syfte.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar för både en bred anslutning och för att folkrättsstridiga reservationer undanröjs samt att konventionen i övrigt respekteras och genomförs.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige alltsedan barnkonventionen antogs aktivt verkat för att dess granskningskommitté skall ges de resurser den behöver för att övervaka de ratificerande staternas efterlevnad av konventionen. Sverige har bl.a. genom initiativ i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och i FN:s generalförsamling ombesörjt beslut om kommitténs utökade mötestid.
Utskottet anser därmed att yrkandena 6 och 7 är besvarade i motion U615 (s).
Som sagts tidigare i betänkandet är omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna en central del i svensk utrikespolitik. Enligt vad utskottet erfarit omfattas utlandsmyndigheternas löpande rapportering också av rapportering om situationen för de mänskliga rättigheterna. Därutöver sker en årlig och övergripande redogörelse för situationen, där barnets rättigheter särskilt uppmärksammas. En sådan rapporteringen innefattar således barnfängelser i den mån detta förekommer.
Yrkandena 8 och 9 i motion U615 (s) betraktas därmed besvarade.
Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige var en av de drivande staterna i konventionsförhandlingarna. På flera punkter var det inte möjligt att nå enighet om regler på en nivå som man på svensk sida ansåg befogad. Särskilt var det en besvikelse att det inte gick att få igenom ett svenskt förslag om att skydda alla personer under 18 år från deltagande i krig. Sverige har därför fortsatt att i olika sammanhang arbeta mot användningen av barnsoldater och sökt vinna gehör för en internationell överenskommelse att barn under 18 år inte skall rekryteras som soldater.
Efter ett svenskt förslag beslöt världskonferensen i Wien att till barnkommittén remittera frågan om möjligheten att höja åldersgränsen från 15 till 18 år. Som framgått tidigare i betänkandet beslöts på svenskt initiativ under årets möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att en arbetsgrupp skall tillsättas. Den får bl.a. till uppgift att utarbeta ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen angående en åldersgräns vid 18 år. Även en studie om förbättrat skydd av barn i väpnade konflikter har initierats med svensk medverkan.
Yrkande 10 i motion U615 (s) är därmed besvarad.
Världskonferensen i Wien uttalade att effektiva åtgärder erfordras för att stoppa mord på nyfödda flickebarn. Vidare uttalades stöd för att FN och alla dess organ skall tillförsäkra flickebarn ett effektivt skydd och främjande av deras mänskliga rättigheter. Sverige fäster stor vikt vid dessa frågor. Vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars 1994 sade Sverige i ett nordiskt anförande att "mord på flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor skadliga för flickors hälsa är allvarliga kränkningar av barnets rättigheter". Utskottet utgår från att regeringen fortsatt verkar för att världskonferensens uppmaningar och rekommendationer såväl genomförs som efterlevs.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1993/94:UU15 att förekomsten av prenatal könsdiskriminering dvs. abort av flickfoster är ett utslag av patriarkaliska och sociala strukturer och därmed följande disproportion mellan könen som råder i stora delar av världen. De svenska biståndsinsatserna är i hög grad inriktade på åtgärder som syftar till att på olika områden stärka kvinnans och barnets ställning och rättigheter. Inom loppet av två år kommer frågor om kvinnans rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män samt social utveckling att aktualiseras genom FN:s konferens om befolkning och utveckling, som äger rum i Kairo i september 1994, FN:s sociala toppmöte i Köpenhamn år 1995 och FN:s världskvinnokonferens som skall hållas i Peking i september 1995. Utskottet utgår från att regeringen i dessa sammanhang kommer att verka för att frågan kommer på dagordningen och att regeringen i övrigt driver frågan på ett ändamålsenligt sätt även inom andra lämpliga fora.
Utskottet anser därmed att yrkandena 1 och 2 i motion U646 (kds, s, m, c, nyd, v, -) och yrkande 11 i motion U615 (s) är besvarade.
Utskottet konstaterar med anledning av flerpartimotionen U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) att flera stater i sina nationella lagar har en reglering av barnarbete och mer eller mindre långtgående förbud mot utnyttjande av minderåriga i vissa typer av arbeten. Efterlevnaden är emellertid ofta dålig.
I stora delar av världen förekommer allvarligt missbruk av barnarbetskraft i strid med internationella avtal, bl.a. ILO:s konvention nr 138 från år 1973 och FN:s konvention från år 1989 om barnets rättigheter. I det traditionella jordbrukarsamhället, som dominerar i stora delar av världen, är det regel att också små barn deltar i familjens arbete. Även städernas barn är i de fattiga länderna oftast nödgade att ta sin del av ansvaret för familjens försörjning. Barnarbete kan betraktas som ett fattigdomsproblem. Det är därför inte realistiskt att tro att barnarbete skulle kunna upphöra på kort sikt.
Enligt utskottets mening bör det emellertid vara möjligt att göra en åtskillnad mellan ett rimligt deltagande av barn i familjens försörjning å ena sidan och det uppenbara missbruk av barn som arbetskraft som förekommer på många håll i världen å den andra.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.
Som framhålls i motionen finns det anledning att försöka skapa opinion i denna fråga. Sveriges möjligheter kan synas begränsade. Enligt utskottets bedömning finns det anledning för Sverige att när tillfälle erbjuds aktualisera frågan om missbruket av barnarbetskraft i de ovannämnda förestående konferenserna som rör frågor om de mänskliga rättigheterna. I dessa sammanhang bör det också vara möjligt att ta till vara de erfarenheter som den internationella fackliga rörelsen har av åtgärder mot barnarbete. Utskottet utgår från att regeringen utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja missbruket av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan med näringslivet. Denna fråga har även belysts i utskottets betänkande 1993/94:UU15 från ett biståndspolitiskt perspektiv.
FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt konventionen åtar sig således att skydda barnet från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna skall särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn förmås att delta i en olaglig sexuell hantering eller att barnet utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell hantering. Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn.
Behovet av att bekämpa barnprostitution och handel med barn underströks vid världskonferensen. Dessa fenomen studeras också sedan ett par år tillbaka av en specialrapportör i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige har stött den resolution som årligen antas i kommissionen rörande rapportörens verksamhet och har också rapporterat om förhållandena i Sverige. År 1992 antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna ett särskilt aktionsprogram mot handel med barn, barnprostitution samt barnpornografi. Särskild uppmärksamhet har ägnats de problem som utnyttjandet av barnarbete leder till genom att i kommissionen också anta en aktionsplan mot barnarbete. Staterna ombeds rapportera till FN om den inhemska regleringen av barnarbetet och efterlevnaden av barnkonventionen samt ILO:s konvention nr 138.
Barnkonventionen förbjuder således i sig de former av exploatering av barn som avses i motion U625 (fp). Något tilläggsprotokoll till konventionen om sexhandel med barn är därför inte nödvändigt. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar för att konventionens bestämmelser respekteras och omsätts i handling.
Utskottet anser med det anförda att motionerna U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) yrkandena 1--3 och motion U625 (fp) besvarade.
3. Kvinnans rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 påpekas att allvarliga kränkningar av kvinnans mänskliga rättigheter är vanligt förekommande i alla delar av världen. Övergreppen och våldet på kvinnan liksom annan diskriminering anser motionärerna länge har varit en undanskymd politisk fråga internationellt. I slutdokumentet från världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien sätts emellertid kvinnans rättigheter i fokus. I dokumentet betonas bl.a. behovet av att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i FN:s arbete med mänskliga rättigheter. Sverige bör därför såväl i FN i allmänhet som inför och under världskvinnokonferensen år 1995 i Peking verka för att kvinnans mänskliga rättigheter på ett systematiskt sätt integreras i FN:s arbete på området för de mänskliga rättigheterna. Vidare bör regeringen internationellt verka för att kvinnan på lika villkor får del av utbildning, att speciella alfabetiseringsprogram upprättas och att tvångsgifte förbjuds (yrkandena 21 och 22).
I yrkande 13 uppmanas regeringen också att fortsätta verka för att de stater som ratificerat FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor skall dra tillbaka de reservationer som står i strid med konventionens ändamål och syfte. Vidare anser motionärerna i yrkande 14 att Sverige i det internationella samarbetet skall vara pådrivande när det gäller granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter. Gransknings- och uppföljningsarbetet bör organiseras på motsvarande sätt som gäller för rapporteringen av barnkonventionens efterlevnad. Kvinnans behov av respekt för de mänskliga rättigheterna måste också uppmärksammas i förberedelsearbetet till världskvinnokonferensen.
Motionärerna anser att Sverige bör verka för att en handlingsplan antas rörande förbud mot alla former av diskriminering av kvinnan (yrkande 15). I motionen (yrkandena 16--18) poängteras också att Sverige såväl i FN:s arbete med de mänskliga rättigheterna som inför världskvinnokonferensen år 1995 verkar för att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna tillsätter en särskild rapportör för våld mot kvinnor. Det är vidare angeläget att verka för att preventiva åtgärder genomförs för att förhindra våld mot kvinnor såväl i hemmet som i det offentliga livet, att sexuella trakasserier, exploatering och handel med kvinnor upphör och att program upprättas i syfte att förbjuda omskärelse och könsstympning av kvinnor och flickor.
När det gäller kvinnnans hälsa anför motionärerna (yrkande 23) att Sverige internationellt skall verka för kvinnans rätt till preventivmedel och tillgång till säker och legal abort samt att särskild uppmärksamhet skall ges gravida och ammande kvinnors hälsa och näringsbehov.
I den svenska förberedande kommittén inför världskvinnokonferensen i Peking bör parlamentariker ingå. Likaså är det av utomordentligt stor betydelse med ett brett deltagande och representation av enskilda organisationer såväl i det nationella som internationella förberedelsearbetet (yrkande 24).
Rapporteringen om massvåldtäkter på kvinnor i kriget i det tidigare Jugoslavien har visat att kvinnans mänskliga rättigheter allvarligt kränkts. I motionerna U615 (s) yrkande 19 och motion U618 (s) yrkande 6 hemställs att våld mot kvinnor i krig och konflikter och då särskilt våldtäkt utförd av polis eller militär skall definieras och omnämnas bland de brott som anges som grova krigsförbrytelser i den fjärde Genèvekonventionen. Samma yrkande återfinns i motion U618 (s) yrkande 6. I motion U615 (s) yrkande 19 hemställs också att såväl förövarna som de som beordrat brotten skall ställas inför rätta i internationell domstol.
I motion Sf634 (fp) yrkande 2 refererar motionärerna till FN:s deklaration om våld mot kvinnor i vilken staterna uppmanas forska och samla data rörande vilka former av våld mot kvinnor som förekommer. En forskning om sexuellt våld som politisk förföljelse och krigsförbrytelse borde initieras.
Motion U624 (kds) behandlar sammansättningen av domare i den internationella domstolen i Haag. I dag finns ingen kvinnlig domare i domstolen. Motionären anser att Sverige skall verka för en jämn könsfördelning i domstolen.
Utskottets överväganden
Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:UU3 frågan om det stora antalet folkrättsstridiga reservationer till de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna och poängterade därvid vikten av att motverka dessa. Särskilt angeläget är det att fortsätta dessa ansträngningar vad beträffar 1979 års konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, men även såsom framgått tidigare i betänkandet vad gäller 1989 års barnkonvention. Utskottet noterar att världskonferensen på svenskt initiativ beslöt att uppmana stater att dra tillbaka de reservationer som är oförenliga med kvinnodiskrimineringskonventionens ändamål och syfte. Vidare uppmanades granskningskommittén till denna konvention att fortsätta att granska gjorda reservationer.
Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot denna typ av reservationer. Sådana invändningar bokförs i FN och förmedlas till den ratificerande staten och till övriga medlemmar av FN. Utskottet vill understryka det angelägna i att regeringen även på politisk väg påtalar och fördömer dessa folkrättsstridiga reservationer.
Utskottet anser härmed att motion U615 (s) yrkande 13 är besvarad.
Vad beträffar förslaget i motion U615 (s) yrkande 14 att granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter bör organiseras på samma sätt som sker med barnkonventionens efterlevnad får utskottet anföra följande. Granskningskommittén för konventionen om avskaffande av all slag diskriminering av kvinnor består av 23 experter, vilket är flera än i barnkommittén. Hur kvinnodiskrimineringskommittén skall konstitueras liksom mandatet för dess arbete framgår av artiklarna 17 och 18 i konventionen. Enligt artikel 21 kan kommittén lägga fram förslag och allmänna rekommendationer grundade på de rapporter som granskats och på den information som erhållits från konventionsstaterna eller på annat sätt.
Utskottet utgår från att regeringen stöder kvinnodiskrimineringskommitténs arbete på samma sätt som Sverige aktivt stöder barnkommitténs arbete i vad avser resurser och främjandet av dialogen mellan kommittén och regeringarna. Utskottet utgår också från att Sverige fortsätter att aktivt delta i diskussionerna om den handlingsplan som skall antas som slutdokument vid FN:s världskvinnokonferens i Peking år 1995.
Enligt vad utskottet inhämtat betonade Sverige i samband med det extra arbetsgruppsmötet som ägde rum i New York i januari 1994 inför förberedelserna till världskvinnokonferensen vikten av att kvinnans mänskliga rättigheter behandlas vid konferensen och i dess slutdokument. Utskottet har också erfarit att Sverige nyligen drivit dessa viktiga frågor under FN:s kvinnokommissions årliga möte den 7--18 mars 1994. Bl.a. var Sverige under detta möte medförslagsställare till resolutioner som behandlade våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor i det tidigare Jugoslavien, avskaffande av våld mot kvinnor samt lika lön för likvärdigt arbete.
Utskottet utgår från att Sverige även framdeles kommer att fortsätta driva denna fråga i det fortlöpande förberedelsearbetet liksom vid själva konferensen. Utskottet har också behandlat denna fråga i betänkandet 1993/94:UU15.
Utskottet anser därmed att yrkandena 14 och 15 samt yrkandena 21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) är besvarade.
Sverige deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid fjolårets möte beslöt att vid årets möte överväga frågan om att inrätta en särskild rapportör för våld mot kvinnor. Sverige bidrog även till världskonferensens beslut att stödja detta förslag. I det beslut som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog vid årets möte i detta ämne var Sverige primus motor. Sverige har också deltagit i arbetet med att formulera den deklaration om våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog hösten 1993.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att de mänskliga rättigheterna som de är fastslagna i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande konventionerna från år 1996 gäller lika för kvinnor och män. För att ytterligare skydda kvinnans behov av respekt för de mänskliga rättigheterna antogs år 1979 kvinnodiskrimineringskonventionen. Kvinnans rättigheter är skyddade enligt dessa grundläggande och bindande bestämmelser om t.ex. rätten till liv och kroppslig integritet samt frihet från grym och omänsklig behandling. I staternas ansvar att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna inbegrips även en skyldighet att skydda envar från våld och övergrepp från andra individer eller grupper. Ett ytterligare steg har tagits genom antagandet av deklarationen om våld mot kvinnor. Sverige var som framgått ovan mycket aktiv i denna process. Deklarationen är inte rättsligt bindande, men den utgör ett värdefullt förstärkande dokument till konventionen. Även de rekommendationer (jfr ovan) som granskningskommittén lämnar enligt artikel 21 i konventionen fyller härvidlag en viktig funktion. Dessa borde enligt utskottets uppfattning uppmärksammans i större utsträckning. Utskottet utgår från att regeringen aktivt söker bidra till större publicitet därvidlag.
Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av särskilt förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har motiverat Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag omfattar bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de reguljära övervakningskommittéerna, att frågorna tas upp och granskas i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter liksom att inrätta en särskild rapportör om våld mot kvinnor.
Utskottet har i flera betänkanden och senast i betänkandet 1993/94:UU3 behandlat frågan om kvinnlig omskärelse, vilket enligt utskottets förmenande är en mycket allvarlig kränkning av kvinnans och flickans mänskliga rättigheter. Utskottet har också kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I FN:s deklaration om våld mot kvinnor stadgas i artikel 4 att regeringar inte får åberopa sådana sedvänjor när kvinnans rättigheter skall tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också staterna att främja forskning och att samla statistiska data beträffande det våld som förekommer mot kvinnan. Deklarationens innehåll torde följas upp av den rapportör om våld mot kvinnor som FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna beslutat tillsätta. Utskottet vill återigen poängtera vikten av att regeringen fortsätter att kraftfullt verka för att bruket av kvinnlig omskärelse avskaffas.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda yrkandena 16--18 och 21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) samt motion Sf634 (fp) yrkande 2 besvarade.
Utskottet anförde senast i betänkandet 1993/94:UU3 vikten av att människor måste ha tillgång till en kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl. familjeplanering och rätt till säker och legal abort. En reservation lämnades av kds. Vidare anförde utskottet att det är viktigt att informera om skadeverkningar av osäkra och illegala abortmetoder och det angelägna i att tillgodose behovet av preventivmedel.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet utgår från att regeringen kommer att verka för kvinnans rättigheter i detta avseende, bl.a. inför 1995 års världskvinnokonferens i Peking, men också i det nära förestående mötet om befolkning och utveckling i Kairo i september i år.
Därmed betraktar utskottet yrkande 23 i motion U615 (s) besvarad.
I motion U615 (s) yrkande 24 framhålls att parlamentarisk representation i Nationalkommittén inför världskvinnokonferensen år 1995 är nödvändig för att få bredast möjliga förankring av arbetet. Utskottet konstaterar att regeringen inför de svenska förberedelserna har tillsatt en kommitté i vilken ledamöterna i jämställdhetsrådet ingår. Samtliga riksdagspartier och kvinnoförbund är representerade. Enligt vad utskottet inhämtat hade kommittén sitt första möte den 15 december 1993.
I betänkandet 1993/94:UU3 poängterade utskottet vikten av att representanter från frivilligorganisationer finns representerade såväl i den nationella som i den internationella förberedelseprocessen. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att FN:s kvinnokommission är förberedande organ för världskvinnokonferensen. Frivilligorganisationer bereds därför tillträde enligt de regler som finns i FN och som kvinnokommissionen fattar beslut om. Utskottet vidhåller sin uppfattning, som uttrycktes i betänkandet 1993/94:UU3, att det är angeläget att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller erforderliga resurser till förberedelsearbetet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige erbjudit sig att finansiera en juniorhandläggartjänst på kvinnoenheten i FN-sekretariatet, där personalförstärkningar inför konferensen torde vara nödvändiga.
Utskottet noterar också i detta sammanhang att Sverige genom SIDA bidragit med 750 000 kr till den särskilda fond för frivilliga bidrag som FN inrättat till världskvinnokonferensen för u-landsdeltagande dels i själva konferensen, dels i de regionala förberedelsekonferenserna. Via biståndsbudgeten stöder Sverige också olika förberedande aktiviteter inför världskvinnokonferensen.
Utskottet anser härmed att yrkande 24 i motion U615 (s) är besvarat.
Såväl i motion U615 (s) yrkande 19 som i motion U618 (s) yrkande 6 kräver motionärerna att våld mot kvinnor i krig och konflikter skall omnämnas bland de brott som anges som grova krigsförbrytelser i den fjärde Genèvekonventionen.
Utskottet konstaterar att våldtäkt utförd av soldater i en väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977, utgör en grov krigsförbrytelse, även om själva termen våldtäkt inte återfinns i uppräkningen i artikel 75 i tilläggsprotokoll I. Att så är fallet har inte ifrågasatts av ett enigt statssamfund vid 1993 års ministerkonferens om skydd av krigets offer.
Ordet "våldtäkt" återfinns i alla relevanta artiklar såväl i tilläggsprotokoll I artikel 76 som i tilläggsprotokoll II artikel 4 och i den fjärde Genèvekonventionen (Civilkonventionen), artikel 27.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att våldtäkt utförd av företrädare för staten alltid måste ses som en form av tortyr.
Utskottet utgår från att regeringen i internationella fora poängterar att våldtäkt som begås under väpnade konflikter är en grov krigsförbrytelse.
Utskottet anser med det anförda att yrkande 19 i motion U615 (s) och yrkande 6 i motion U618 (s) är besvarade.
I motion U624 (kds) anförs att Internationella domstolens i Haag samtliga 15 ledamöter är män. Motionären anser att Sverige skall verka för en jämn könsfördelning i domstolens sammansättning. Utskottet konstaterar med anledning av yrkandet att Internationella domstolens domare utnämns i enlighet med regler och principer fastlagda i domstolens stadga, som formellt är en del av FN-stadgan. Någon särskild regel om könsfördelning finns inte. Artikel 9 i domstolens stadga innebär att domarna väljs enligt fördelning på de ländergrupper som tillämpas i andra valsammanhang inom FN (principen om rättvis geografisk fördelning). Dessutom anses det viktigt att vissa kriterier upprätthålls avseende representation av olika rättssystem och rättstraditioner.
Enligt vad utskottet erfarit ersattes fem av de femton domarna i samband med det senaste valtillfället hösten 1993. Eftersom endast manliga kandidater fanns på förslag är de invalda män. I den svenska nomineringskommittén för val till Internationella domstolen ingår en kvinna, hovrättspresidenten Birgitta Blom.
Utskottet instämmer med motionären i att det också bör finnas kvinnliga domare i domstolen, något som Sverige på vederbörligt sätt bör framföra och verka för.
Utskottet betraktar därmed motion U624 (kds) besvarad.
4. Dödsstraff och tortyr
Sammanfattning av motionerna
Med tanke på att Sverige under världskonferensen om mänskliga rättigheter inte fick gehör för sina förslag till beslut om dödsstraffets avskaffande betonas i den socialdemokratiska partimotionen U615 i yrkande 25 att Sverige i internationella fora måste aktualisera frågan så snart förutsättningarna för att driva den bedöms som bättre. Även i Vänsterpartiets partimotion U613, yrkande 9, framhålls att Sverige måste intensifiera arbetet för att avskaffa dödsstraffet. Dödsstraffet får aldrig tillämpas på personer som var minderåriga då de begick brotten. Det får inte heller tillämpas på mentalt sjuka och utvecklingsstörda (yrkande 10). I avvaktan på att staterna reformerar sina rättssystem bör enligt motionärerna ett moratorium införas när det gäller verkställigheten av dödsstraffet (yrkande 11).
I motion U615 (s) yrkande 26 föreslås också att Sverige bör ta initiativ till en uppföljningskonferens rörande anslutningen till och efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention.
Utskottets överväganden
Frågan om dödstraffets avskaffande har länge haft hög prioritet för Sverige. Frågan togs upp för första gången i FN av Sverige för mer än trettio år sedan. Sedan det andra frivilliga protokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets avskaffande antogs av FN:s generalförsamling hösten 1989 har Sverige verkat för att höja protokollets status och göra det accepterat. Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed ett bindande avtal för de stater som ratificerat det.
Sverige har också i ESK-processen drivit frågan om dödsstraffets avskaffande och där försökt få fram en mer aktiv tillämpning av befintliga åtaganden. Arbetet försvåras dock avsevärt av att en majoritet av världens stater fortfarande har dödsstraffet i sina strafflagar. Vid världskonferensen försökte Sverige tillsammans med Chile att vinna gehör för ett förslag som bl.a. inbegrep ett verkställighetsmoratorium. Detta visade sig dock inte vara möjligt. Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att protokollet vinner bredare anslutning.
Tillämpning av dödsstraff mot personer som var under 18 år när de begick sitt brott strider bl.a. mot konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. När USA förra året ratificerade denna konvention och i en reservation förbehöll sig rätten att avrätta personer som begått brott medan de var minderåriga var Sverige en av de första stater som invände mot denna reservation.
Utskottet får återigen framhålla att dödsstraff är oacceptabelt.
Utskottet anser därmed att motionerna U613 (v) yrkandena 9--11 och U615 (s) yrkande 25 är besvarade.
Förslaget i motion U615 (s) yrkande 26 om en uppföljningskonferens rörande anslutningen till och efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention behandlades av utskottet i betänkandet 1993/94:UU3 med anledning av ett likalydande yrkande. Utskottet konstaterade då att tortyrkonventionens status regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den arbetsgrupp som kommissionen tillsatte år 1992 för att utarbeta ett tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa ett system för besök av en expertkommitté på platser där personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första möte hösten 1992, och ett uppföljningsmöte ägde rum hösten 1993. Utskottet såg detta som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka konventionens status och utgick från att Sverige aktivt deltar i dessa förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan läggas fram i FN:s generalförsamling. Utskottet ansåg att detta arbete och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den särskilde rapportör som bevakar förekomsten av tortyr i världen är de åtgärder som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av bruket av tortyr.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och betraktar därmed motion U615 (s) yrkande 26 besvarad.
5. Flyktingar
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 yrkande 28 framhåller motionärerna att Sverige bör verka för ett tillägg till den europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som skall inbegripa rätt till asyl baserat på 1951 års Genèvekonvention och 1967 års tilläggsprotokoll. I yrkande 29 framhålls att det är angeläget att Sverige globalt, främst genom FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), men också i ett europeiskt perspektiv genom Europarådet och ESK, aktivt verkar för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning i flyktingsammanhang. Liknande krav framförs i motionen Sf622 (v) i yrkande 7, där det hemställs om att Sverige måste verka för ett samarbete i flyktingpolitiska frågor inom ramen för ESK.
I motion U608 (fp) anför motionären att Sverige i första hand inom ramen för Europarådet bör ta initiativ till en konvention som gör det enklare att bli av med resp. att återvinna medborgarskap i en persons ursprungliga hemland.
Motion Sf608 (-) yrkande 5 anför att Sverige i ESK eller i Europarådet bör verka för att Europa i likhet med vad som var fallet under andra världskriget utarbetar en kompletterande konvention till Genèvekonventionen och att en alleuropeisk överenskommelse arbetas ut som gör det möjligt att snabbt och på ett bra sätt hjälpa stora flyktingskaror.
Utskottets överväganden
Flyktingrörelser är bl.a. ett symptom på en bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Världssamfundet har mer och mer kommit till insikten att flyktingfrågor måste angripas med långsiktigt verkande ekonomiska och politiska åtgärder. Ett effektivare stöd för de mänskliga rättigheterna är också en del av flyktingpolitiken enär en förbättrad situation för de mänskliga rättigheterna också bidrar till att människor inte tvingas bli flyktingar. Sveriges omfattande bistånd till bl.a. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är ett uttryck härför.
Sverige har under senare år fört upp frågan om en mer rättvis ansvarsfördelning mellan mottagarländerna rörande flyktingar. Frågan har bl.a. drivits i flyktingkommissariatets exekutivkommitté, där Sverige sökt få gehör för en europeisk/regional lösning. Sverige har också under sitt år (1992--1993) som ordförandestat i den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) och dess s.k. mänskliga dimension aktivt verkat för att migrationspolitiskt samarbete placeras på ESK:s dagordning. I samband med ESK:s ministerrådsmöte i Rom i november/december 1993 beslöts också att frågan om massflykt skall föras upp på ESK:s dagordning.
Den tragiska situationen i det tidigare Jugoslavien har regionalt i Europa bidragit till ett större ansvarstagande såväl med hjälp på plats som vad avser mottagandet.
Vid Europarådets möte för migrationsministrar i Aten i december 1993 lade Sverige tillsammans med Danmark, Norge, Tyskland och Schweiz fram ett förslag med innebörd att Europarådets medlemsstater skall förbinda sig att ta ett större ansvar för de människor som flyr från det tidigare Jugoslavien. Europarådets s.k. Wiengrupp, som bildades år 1992, arbetar med frågan och har bl.a. slagit fast att Europarådets medlemsstater har ett gemensamt ansvar för att ge skydd och humanitär hjälp åt de människor som tvingats på flykt på grund av förhållandena i det tidigare Jugoslavien.
När det gäller själva begreppet "flykting" konstaterar utskottet att Sverige ansluter sig till den definition som återfinns i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll från år 1967. Konventionen med tilläggsprotokollet jämte 1954 års konvention om statslösa ger ett väl täckande skydd för de flyktingar som omfattas av dessa konventioner.
Utskottet noterar i detta sammanhang att frågan om att utvidga definitionen av flyktingbegreppet inom ramen för 1951 års konvention diskuterats under en lång rad av år. Det har emellertid visat sig att det inte finns något internationellt stöd vare sig för en utvidgning av flyktingbegreppet eller för nya internationella bindande normer för s.k. icke-konventionsflyktingar. Detta får särskild betydelse när det gäller frågan om att i ett tillägg till Europakonventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inbegripa en rätt till asyl. Utskottet konstaterar att den svenska utlänningslagstiftningen bygger på 1951 års Genèvekonvention och att utlänningslagens bestämmelser om verkställighetshinder överensstämmer med Europakonventionens förbud om tortyr i artikel 3. Utskottet konstaterar vidare att rättigheterna i enlighet med Europakonventionen måste vara lämpade att prövas av ett domstolsorgan.
Regeringen arbetar generellt för ett förbättrat skydd av flyktingars behov av skydd av de mänskliga rättigheterna. Framför allt verkar Sverige för ökade biståndsinsatser för att lindra de förhållanden som föranleder migration och flykt. Mot denna bakgrund, men även i ljuset av ett bristande internationellt stöd för nya bindande normer på flyktingrättens område, torde inte något tillägg till den europeiska konventionen kunna aktualiseras. Utskottet noterar i sammanhanget att den europeiska konventionen i första hand inte reglerar asylrättsliga frågor.
I Europarådet behandlas migrations- och flyktingfrågor främst i expertgrupperna Committee of Experts on the Legal Aspects of Territorial Asylum, Refugees and Stateless Persons och European Committee on Migration i vilkas arbete Sverige deltagit i många år. Även inom den tidigare nämnda s.k. Wiengruppen behandlas flyktingrörelser, främst i ett öst--väst-perspektiv. I denna grupp kan Sverige, såväl som i andra fora, presentera och verka för att diskussioner inleds om en ordning för att möta massflyktingsituationer i Europa. Vid Europarådets toppmöte i Wien i oktober 1993 uttalade sig statsminister Bildt för en sådan ordning samt att däri måste ingå ett system för att dela ansvaret för vår kontinents konflikter.
Det svenska ordförandeskapet i ESK initierade kontakterna med det arbete som uträttats av andra internationella organisationer, såsom UNHCR. Grunden för ett utvidgat samarbete med UNHCR har lagts genom den allmänna ramöverenskommelse som slutits mellan FN och ESK med aktiv svensk medverkan. Sverige driver nu frågan vidare i det löpande arbetet i ESK. Vad gäller ett vidareutvecklande av det folkrättsliga regelverket är detta något som på nuvarande stadium inte faller inom ramen för ESK:s överväganden.
Utskottet vill understryka det angelägna i att det internationella samfundet fortsätter att verka för långsiktiga preventiva strategier som bättre integrerar politiska aktioner, utvecklingsinsatser, humanitära insatser och frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna.
Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s) yrkandena 28 och 29, Sf622 (v) yrkande 7 och motion Sf608 (-) yrkande 5 besvarade.
Vad beträffar förslaget i motion U608 (fp) om en konvention för att bli fri från resp. återvinna medborgarskap i sitt tidigare hemland konstaterar utskottet att dubbla medborgarskap i möjligaste mån bör undvikas. Att återvinna tidigare innehaft medborgarskap är i Norden relativt enkelt, och vad utskottet förstår har andra europeiska stater inte någon anledning att omöjliggöra ett återvinnande. Att bli fri från sitt tidigare medborgarskap är också relativt väl accepterat i Europa.
Mot den bakgrunden bedömer utskottet att ett svenskt initiativ i Europarådet inte är aktuellt.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U608 (fp) besvarad.
6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter
Sammanfattning av motionerna
Den socialdemokratiska partimotionen U615 (yrkande 30) anför att rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga yttringar på senare tid har dykt upp i hela Europa. Företeelserna i Sverige omspänner allt från direkta våldsdåd mot flyktingar och flyktingförläggningar till rasistisk propaganda och skändningar av framför allt judiska begravningsplatser. I många västeuropeiska stater har högerextremistiska partier fått fäste. I flera central- och östeuropeiska stater växer en aggressiv nationalism fram, vars extrema uttryck vi ser i tragedin i det tidigare Jugoslavien. Motionärerna anser att arbetet mot främlingsfientligheten och rasismen måste ske på olika nivåer. Det viktigaste är att undanröja grogrunden till fientligheten. Bl.a. måste arbetslösheten bekämpas på ett internationellt plan. Regeringen bör därför ta initiativ till en internationell konferens på högsta politiska nivå i Europa mot rasism och främlingsfientlighet.
I Vänsterpartiets motion U407 yrkande 1 föreslås bl.a. att Sverige skall verka för att motverka etniska och religiösa konflikter i u-världen.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar med anledning av motion U615 yrkande 30 att frågor om rasism, antisemitism och främlingsfientlighet utgjorde huvudtema under Europarådets toppmöte i Wien den 8--9 oktober 1993. De församlade stats- och regeringscheferna antog då en deklaration samt en handlingsplan mot rasism, xenofobi, antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen utgörs av en ungdomskampanj med syfte att mobilisera allmänheten. Kampanjen skall äga rum både på central europeisk och nationell lokal nivå. Nationella kommittéer skall bildas.
En annan viktig del av planen är bildandet av en expertkommitté, bestående av respekterade politiska personligheter, som skall granska de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att bekämpa fenomen som rasism och främlingsfientlighet samt föreslå vidare åtgärder. Därutöver innehåller deklarationen och aktionsplanen en rad åtaganden av mer generell karaktär. Staterna åtar sig t.ex. att bekämpa ideologier och handlingar som kan leda till rashat, våld och diskriminering. En första rapport avseende planerna för genomförandet av aktionsplanen kommer Sverige att lämna vid Europarådets nästa ministermöte i maj 1994.
Enligt vad utskottet har erfarit har diskrimineringsombudsmannen, Frank Orton, utsetts till ordförande i en kommission mot främlingskap och rasism under ministerkommittén i Europarådet. Kommissionen skall bl.a. studera lagstiftningen i Europarådets 32 medlemsstater och föreslå åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vikten av att detta arbete inte enbart koncentreras till nya lagar utan att stöd också ges till informationsinsatser bl.a. i skolor och på andra utbildningsplatser.
Utskottet konstaterar också att Sverige inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet bl.a. avseende genomförandet av handlingsprogrammet för det andra årtiondet för kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett program för ett tredje årtionde för kamp mot rasism och rasdiskriminering är antaget av FN:s generalförsamling, och en särskild enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har fått till uppgift att se över informationsbehovet inför det tredje årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet erinra om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid årets möte lämnade förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan intolerans. Rapportören har bl.a. föreslagit seminarieverksamhet kring dessa frågor.
Utskottet noterade i betänkandet 1992/93:UU3 den oroväckande ökningen av främlingsfientlighet och rasism på många håll i världen och konstaterade att dessa tendenser framför allt måste bemötas inom de enskilda staterna. Det är mycket angeläget att fenomenen uppmärksammas och bekämpas såväl globalt som regionalt. Europarådets initiativ utgör ett värdefullt bidrag härvidlag. Utskottet utgår från att regeringen mycket aktivt kommer att delta i dessa aktiviteter internationellt, men även nationellt för att stävja en oroande utveckling. Det är särskilt angeläget att ledande företrädare från alla samhällslivets områden mycket tydligt och klart markerar avståndstagandet mot främlingsfientlighet. Utskottet noterar i detta sammanhang att regeringen fattat beslut om att tillsätta en kommission mot främlingsfientlighet och rasism liksom en arbetsgrupp avseende en ungdomskampanj mot rasism. Kommissionen skall verka opinionsbildande för att på skilda områden motverka främlingsfientlighet och rasism. Under reservationsanslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism finns för innevarande budgetår 10 miljoner kronor. För budgetåret 1994/95 är anslaget enligt riksdagens beslut höjt till 28 miljoner kronor.
Utskottet noterar också den resolution som Europaparlamentet antog den 2 december 1993 angående förekomsten av rasism och främlingsfientlighet.
Utskottet anser därmed motion U615 (s) yrkande 30 besvarad.
Sverige verkar såväl i FN som i ESK för att motverka potentiella etniska och religiösa konflikter i världen. Sverige har ofta påpekat att det arbete som bedrivs inom FN:s sociala och ekonomiska ansvarsområden har en viktig roll att spela när det gäller förebyggandet av konflikter. Sverige är också en av de största bidragsgivarna till FN:s biståndsprogram, förutom det bistånd Sverige ger bilateralt för insatser på det humanitära området och för demokratiutveckling. I ESK-processen verkar Sverige också för att motverka etniska motsättningar, diskriminering och bristande respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna. Utskottet utgår från att regeringen även i sina bilaterala kontakter med olika stater diskuterar dessa viktiga frågor.
Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna att förhindra etniska, religiösa och andra väpnade konflikter. Utskottet anser att frivilligorganisationernas roll och betydelsefulla arbete inte nog kan poängteras i det omdaningsarbete som pågår världen över, inte minst i vår egen region. Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser därmed att motion U407 (v) yrkande 1 är besvarad.
7. Handel och arbetsrätt
Sammanfattning av motionerna
I motion U603 (v) yrkande 8 anförs, mot bakgrund av tidigare erfarenheter av handel med diktaturstater, att samma koppling mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan bistånd och demokratisering.
I Vänsterpartiets partimotion U613 (v) yrkande 6 anser motionärerna att Sverige måste medverka till att stärka efterlevnaden av de internationella konventionerna på arbetsrättens område. De fackliga rättigheterna kränks såväl från arbetarskyddssynpunkt som i strejkrättshänseende.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att förutsättningarna för en koppling mellan bistånd och demokratisering på en rad punkter skiljer sig från den föreslagna kopplingen mellan handel och mänskliga rättigheter. En avgörande punkt är att den statliga kontrollen över handeln inte ser ut på samma sätt som när det gäller biståndet. En annan är att den yrkade kopplingen mellan handel och mänskliga rättigheter skulle kunna ställa sig svårförenlig med existerande regler för ekonomiska sanktioner och med GATT-avtalet. Utskottet fastslår, att de principer för ekonomiska sanktioner som framgår av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, med senare ändringar, även fortsättningsvis bör gälla.
Yrkande 8 i motion U603 (v) avstyrks därför.
Utskottet instämmer med motionärerna om att efterlevnaden av de internationella konventionerna på arbetsrättens område måste stärkas. Sverige har aktivt medverkat till att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna sedan ett antal år tillbaka uppmärksammar den bristande respekten i ett flertal stater vad avser de fackliga rättigheterna. Utskottet utgår från att regeringen på det sätt den finner lämpligt kommer att fortsätta verka för att brott mot de fackliga rättigheterna påtalas och för att arbetsrättens regler över huvud taget respekteras.
Motion U613 (v) yrkande 6 anses därmed besvarad.
8. Övrigt
Sammanfattning av motionerna
Motion U613 (v) yrkande 12 poängterar vikten av att FN:s rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för de mänskliga rättigheterna ges ökade resurser. En större del än vad som nu är fallet bör avsättas i FN:s budget för detta program.
Motion U635 (fp) tar upp frågan om mänskliga rättigheter och terrorism. Konventioner om de mänskliga rättigheterna handlar om att skydda medborgarna mot den egna staten. Brott mot de mänskliga rättigheterna avser staternas agerande och inte enskilda personer, grupper eller organisationer. Det är enligt motionären felaktigt att koppla ihop mänskliga rättigheter och terrorism. Motionären anser att FN måste återgå till uppfattningen att mänskliga rättigheter är något som berör individens rättigheter annars undergrävs det högst angelägna arbetet för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Sverige bör verka för denna ståndpunkt i FN.
Motion U627 (s) anför att Sverige bör verka för att FN proklamerar ett fruktträdens årtionde. Under de år som gått har FN proklamerat speciella år och årtionden, bl.a. kvinnans, barnens och de äldres. Under 1980-talet var det dricksvattnets årtionde. Före år 1990 skulle alla jordens invånare ha tillgång till fullgott dricksvatten. FN kan bidra till än bättre levnadsvillkor för världens svältande folk genom att utropa fruktträdens årtionde. Det måste planteras träd överallt där människor svälter, överallt där träd kan växa.
I motion U601 (s) yrkar motionärerna på att ett globalt toppmöte om hiv/aids anordnas för att utarbeta en global strategi mot hiv/aids. Det internationella samfundet saknar i dag tillräcklig kunskap för att kunna överblicka aidsepidemins totala konsekvenser för framtiden. Motionärerna anser det därför angeläget att Sverige tar initiativ till ett toppmöte på högsta internationella nivå för att mobilisera en politisk vilja att bekämpa sjukdomen.
I flerpartimotionen U231 (kds, s, m, fp, c, nyd, v, -) anförs att den svåra aidsepidemin världen över får svåröverskådliga konsekvenser, framför allt när det gäller de barn som blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar avlidit i aids. Motionärerna anser att dessa barns situation måste bli föremål för uppmärksamhet och anför att regeringen bör ta initiativ till att frågan förs upp på FN:s dagordning (yrkande 1).
Utskottets överväganden
Vad beträffar förslaget i motion U613 (v) yrkande 12 om vikten av FN:s rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för de mänskliga rättigheterna konstaterar utskottet att Sverige under en rad av år verkat för att FN:s center för de mänskliga rättigheterna i Genève skall ges ökade resurser. Sverige har i detta syfte såväl i världskonferensen som i generalförsamlingens tredje och femte utskott samt även i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna betonat vikten av att tillräckliga resurser ges till centrets verksamhet. Sverige har även aktivt verkat för att frivilliga bidrag lämnas till de frivilliga fonder som administeras av FN:s center för de mänskliga rättigheterna, dvs. dels Fonden för personer som utsatts för tortyr, dels Urbefolkningsfonden och dels Fonden för tekniskt bistånd.
När det gäller omfördelningar i FN:s reguljära budget till mänskliga rättigheter noterar utskottet att det är svårt att få gehör för sådana förslag eftersom dessa stöter på motstånd från framför allt en stor grupp u-länder. Utskottet konstaterar att Sverige sedan flera år tillbaka lämnar frivilliga bidrag till centrets program för tekniskt bistånd på området för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt fortsätter att stödja centrets verksamhet, inkl. det tekniska biståndsprogrammet och andra aktiviteter på området som skall finansieras över FN:s reguljära budget.
Utskottet anser därmed yrkande 12 i motion U613 (v) besvarad.
Utskottet instämmer i princip i det som förs fram i motion U635 (fp) om mänskliga rättigheter och terrorism. Det är mycket beklagligt att frågan om terrorism blandas samman med frågor om de mänskliga rättigheterna. I den mån detta skall ske bör det handla om att tillse att bekämpandet av förekomsten av terrorism sker inom ramen för de mänskliga rättigheterna, inte för att ge en ursäkt för regeringars övergrepp i samband med sådant bekämpande. Huvudbudskapet i den resolution som motionären hänvisar till, dvs. fördömandet av terrorism i alla dess former, anser utskottet att Sverige kan ställa sig bakom. Däremot är det viktigt att skilja på de handlingar för vilka stater ansvarar och som kan utgöra brott mot de mänskliga rättigheterna och annat agerande från en regering. Våldshandlingar som begås av terroristgrupper kan aldrig tolereras. Det är regeringarna som bär ansvaret för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls när förekomsten av terrorism skall bekämpas. Det var också i denna anda som Sverige, enligt vad utskottet inhämtat, lämnade en röstförklaring i samband med behandlingen av resolutionen i FN:s generalförsamling.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att föra fram denna ståndpunkt och söka verka för att den får genomslag i mänskliga rättighetssammanhang.
Utskottet anser motion U635 (fp) därmed besvarad.
Vad beträffar förslaget i motion U627 (s) angående ett fruktträdens årtionde får utskottet anföra följande. Den svenska inställningen i FN har länge varit att inta en återhållsam hållning till proklamation av olika dagar, veckor och årtionden. Risk föreligger att fokus förleds från ett globalt och övergripande perspektiv till att frågeställningar får ett snävt perspektiv. Det finns också risk för att betydande resurser kan komma att ägnas åt utropandet av dagar och årtionden m.m. i frågor vars marginella påverkan på vår omvärld inte motiverar insatsen. Enligt vad utskottet erfarit verkar regeringen aktivt för insatser som skall främja bärkraftig utveckling i allmänhet.
Motion U627 (s) avstyrks därmed.
Frågan om ett globalt toppmöte om hiv/aids som förs fram i motion U601 (s) behandlade utskottet i sitt betänkande 1993/94:UU3. Utskottet konstaterade i detta betänkande att förekomsten av aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också har en ekonomisk och social dimension i många länder på de afrikanska, amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s aidsprogram har under de senaste sex-sju åren spelat en central roll i det globala arbetet med att bekämpa spridning av hiv/aids. Programmet är WHO:s största och finansieras genom extrabudgetära medel till vilket USA och Sverige är de största bidragsgivarna. Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO inom denna ram stött ett antal länder i utarbetandet av nationella handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav rests på samordning mellan FN-organen och ett större kunskapsutnyttjande hos både WHO och andra FN-organ.
Förutom en aktiv svensk hållning i WHO driver Sverige frågan om aids i FN:s utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA. Världsbanken finansierar sedan några år tillbaka stora aidsprogramm i bl.a. Uganda och Thailand. En särskild arbetsgrupp finns inom ramen för WHO:s globala aidsprogram. Arbetsgruppens arbete står under svenskt ordförandeskap och har till uppgift att analysera dagens aidsinsatser med betoning på samordning. WHO:s styrelse beslöt vid sitt möte i januari 1994 att rekommendera att ett särskilt program inrättas och underställs det Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc). Avsikten är att programmet skall integreras med verksamheterna i UNDP (FN:s utvecklingsprogram), Unicef (FN:s barnfond), UNFPA (FN:s befolkningsfond) och Unesco (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) för att samordnade insatser skall komma till stånd. Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att verka för att detta program behandlas vid Ecosoc:s sommarmöte i juli 1994.
Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i samband med diskussionerna om en förändrad administrativ organisation inom ramen för WHO:s aidsprogram. Enligt vad utskottet erfarit meddelade den franska regeringen i samband med ett s.k. givarmöte om aids i januari år 1994 att den franske premiärministern kommer att inbjuda till ett högnivåmöte om aids. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt följer pågående diskussioner och arbete samt att Sverige kommer att delta i ett högnivåmöte.
Utskottet betraktar därmed motion U601 (s) besvarad.
Utskottet instämmer i motionärernas syn på aidsepidemins konsekvenser som förs fram i flerpartimotionen U231 (kds, s, m, fp, c, nyd, v, -). Behovet av tvärsektoriella insatser till barn vars föräldrar som avlidit i aids är ett av skälen till att Sverige arbetar för att FN skall koordinera sitt arbete på aidsområdet. Utskottet utgår från att regeringen kommer att fortsätta att driva frågan så att bl.a. Unicef, men även andra biståndsorgan i högre utsträckning tillsammans med t.ex. frivilligorganisationer och andra berörda organisationer uppmärksammar dessa barns behov. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att frågan kan behandlas inom ramen för de konferenser som FN anordnar, bl.a. den nära förestående konferensen om befolkning och utveckling i september 1994, men även i världskvinnokonferensen år 1995 och på det sociala toppmötet samma år.
Utskottet betraktar motion U231 (kds,s,m,fp,c,nyd,v,-) yrkande 1 besvarad.
III. Förhållanden i stater, områden eller som rör enskilda folk
1. Kina
Sammanfattning av motionerna
I motion U639 (v) yrkande 1 anser motionärerna att Sverige skall föra en kritisk dialog med Kina i frågor som rör den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i landet och den politik som förs gentemot Tibet, Mongoliet och Xinjiang. I motionens sägs att en fredlig överenskommelse mellan Kina och andra berörda stater om samarbete i Sydkinesiska sjön måste komma till stånd och refereras till Kinas marina upprustning i Sydkinesiska sjön. I yrkande 2 begärs att Sverige skall medverka till en sådan överenskommelse. I yrkande 3 hemställs att Sverige bör föra en dialog med Kina rörande Kinas vapenexportpolitik.
Även i motion U203 (fp) kritiseras den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i Kina. I yrkande 3 anförs att Sverige i besöksutbytet med Kina skall ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna. Sverige bör också i internationella sammanhang framföra krav på respekt för de mänskliga rättigheterna i Kina (yrkande 4).
Bakgrund
Kina har inte anslutit sig till 1966 års konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Däremot har Kina ratificerat 1948 års folkmordskonvention, 1965 års rasdiskrimineringskonvention, 1979 års kvinnodiskrimineringskonvention, 1984 års tortyrkonvention och 1989 års barnkonvention. Kina har vid upprepade tillfällen förklarat att man respekterar 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna men refererar i mänskliga rättighetssammanhang oftast till FN-stadgan. Kina tillhör de få stater som generellt avvisar kritisk granskning av situationen för de mänskliga rättigheterna som en inblandning i en stats inre angelägenheter. Kina är sedan år 1982 medlem i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Kina anser att rätten till social och ekonomisk utveckling måste stärkas inom området för de mänskliga rättigheterna. Kina hävdar emfatiskt att den rådande ekonomiska världsordningen är huvudhindret för utvecklingsländernas fulla utövande av de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter har en tydlig social och ekonomisk dimension. Kina anser att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna därför måste ges högsta prioritet.
Massakern på Tiananmen-torget i Peking den 3--4 juni 1989 har starkt bidragit till omvärldens protester mot den kineiska regimens bristande respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Amnesty International har under de senaste åren rapporterat om många enskilda fall i Kina där mänskliga rättigheter kränkts. Människor arresteras för sina politiska åsikters skull och hålls fängslade utan rättegång. Fångar torteras och misshandlas i samband med åtal. Administrativa frihetsberövanden utan rättslig prövning förekommer m.m.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att respekten för de mänskliga rättigheterna i Kina är mycket bristfällig. Sverige påtalar såväl i multilaterala fora som i sina bilaterala kontakter med den kinesiska regeringen de allvarliga bristerna i respekten för de mänskliga rättigheterna.
Multilateralt har Sverige under en rad år verkat för att situationen för de mänskliga rättigheterna skall komma på FN:s dagordning genom beslut om granskning i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Med bl.a. svensk medverkan lades en resolutionstext fram i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna år 1990. Kommissionens förslag till beslut blev emellertid nedröstat i en proceduromröstning som medförde att någon behandling i själva sakfrågan aldrig kom till stånd. Även år 1993 och vid årets möte med kommissionen har ansträngningarna att granska situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina, men också i Tibet misslyckats genom att motförslagen om att inte anta sådana beslut fått stöd av majoriteten av kommissionens medlemsstater. Sverige har i anföranden både i FN:s generalförsamling och i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna kraftfullt fördömt brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina och vid ett flertal tillfällen uppmanat den kinesiska regeringen att frisläppa personer som fängslats för sina politiska åsikters skull.
Kravet på ökad respekt för de mänskliga rättigheterna är också ett återkommande tema i Sveriges bilaterala samtal med företrädare för den kinesiska regeringen. Utskottet noterar med tillfredsställelse att en kontinuerlig dialog förs om dessa frågor i officiella kontakter. Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att en sådan dialog ständigt hålls aktuell. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar att t.ex. i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna verka för att förhållandena i Kina kommer på FN:s dagordning. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om det viktiga arbete som kommissionens tematiska rapportörer utför och rapporterar om till kommissionens årliga möten. Bl.a. förekommer Kina i flera rapporter som behandlar förekomsten av tortyr, summariska avrättningar, religiös ofördragsamhet och administrativa frihetsberövanden.
En svensk delegation för mänskliga rättigheter bestående av såväl juridisk som sinologisk expertis besökte nyligen Kina och Tibet. I diskussioner med kinesiska förträdare har delegationen uttalat Sveriges oro över situationen för de mänskliga rättigheterna där.
Vad beträffar den territoriella tvisten i Sydkinesiska sjön som anförs i motion U639 (v) yrkande 2 noterar utskottet att flera stater i området gör anspråk på delvis samma territorium. Den kinesiska ståndpunkten i denna tvist är att den endast kan lösas internt mellan de berörda staterna. Frågan om medverkan av stater utanför regionen har inte aktualiserats.
Utskottet har i betänkandet 1993/94:UU15 konstaterat att Sverige återupptagit visst biståndssamarbete med Kina. Ett skäl till detta är att isolering inte gagnar främjandet av de mänskliga rättigheterna i landet. Utvecklingsprojekt ger möjligheter till en bilateral dialog vad beträffar de mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser härmed att motionerna U203 (fp) yrkandena 3 och 4 samt U639 (v) yrkandena 1 i berörd del 2 och 3 besvarade.
2. Tibet
Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotion U633 (fp,s,m,c,kds,nyd,v) anförs att brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl dokumenterade och att kränkningarna fortgår trots omvärldens protester. En omfattande utarmning av Tibets kultur och ekologi pågår. Nästan alla kloster är förstörda. Stora skogsområden har kalhuggits utan någon återplantering. Tibetanernas hela existens som folk hotas. Sveriges stöd till demokratisk utveckling och främjande av de mänskliga rättigheterna är nödvändigt (yrkande 7). Motionärerna anser att Kinas ockupation av Tibet utgör ett klart brott mot internationell rätt. Sedan Dalai Lama och större delen av hans regering tvingades gå i exil år 1959 har man arbetat fram en tibetansk demokratisk konstitution. I yrkande 1 anser motionärerna att Sverige bör erkänna Tibets rätt till självständighet. Sverige bör utöva påtryckningar på Kina så att förhandlingarna upptas mellan den kinesiska ledningen och den tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai Lamas fredsplan (yrkande 2).
I motionen nämns ett initiativ av riksdagens Tibetkommitté att en svensk delegation skulle besöka Tibet och Kina. Syftet med ett besök skulle vara att undersöka de förhållanden tibetanerna lever under. Motionärerna hemställer att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att genomföra ett sådant delegationsbesök (yrkande 3). Sverige bör i FN verka för att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna på nytt tar upp frågan om att granska situtionen för de mänskliga rättigheterna i Tibet (yrkande 4). Europaparlamentet antog i oktober 1993 en resolution om att det i alla samarbetskontrakt med Kina, främst offentliga sådana, skall införas en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna. Motionärerna anser att riksdagen bör göra ett motsvarande uttalande (yrkande 6).
Även motion U644 (nyd) behandlar förhållandena i Tibet och yrkar att regeringen bör ta initiativ till att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet behandlas i internationella organ (yrkande 2).
Bakgrund
Tibet har formellt ställning som s.k. autonom region i Kina och tibetanerna skall därmed åtnjuta visst självstyre. Sverige som aldrig har ifrågasatt kinesisk de facto-överhöghet över Tibet har i uttalanden uttryckt sitt stöd för en dialog mellan Dalai Lama och den kinesiska regeringen.
Tibet var ett kungadöme när buddhismen infördes ca 640. Religionen utvecklades här till den speciella form som kallas lamaism, kännetecknad bl.a. av ett omfattande munkväsen. Lamaismens överhuvud var Dalai Lama, som ca 1650 även blev landets världslige ledare. Tibet anses redan på 1200-talet ha varit underkastat de kinesiska kejsarnas överhöghet. På 1700-talet tog kineserna mer effektiv kontroll över området. Den kinesiska kontrollen blev dock efter kejsardömets fall år 1911 åter mer nominell. Åren 1912--1913 återvände den trettonde Dalai Lama till Tibet från Indien. År 1950 marscherade kinesiska revolutionsstyrkor in och Tibet underkastades Kinas utrikes- och försvarspolitik. Tibet sökte förgäves FN:s stöd att fördöma den kinesiska militära inmarschen. En omstridd modernisering av samhället inleddes och inhemsk religion och kultur förföljdes. En resning år 1959 slogs ned och Dalai Lama flydde med ca 20 000 anhängare till Indien.
FN:s generalförsamling antog åren 1959, 1961 och 1965 resolutioner i Tibet-frågan. I 1961 års resolution nämndes det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. Kinas hårda kontroll mildrades något under 1980-talet och en del av de tusentals raserade klostren återuppbyggdes. Mot slutet av 1980-talet resulterade dock antikinesiska strömningar i Tibet i våldsamma demonstrationer. Upploppen i Lhasa i oktober 1987, i mars och december 1988 samt i mars 1989 slogs ned med exceptionell hårdhet. Undantagstillstånd rådde i Lhasa från mars 1988 till april 1990. Även sedan detta hävts har en repressiv politik mot politiskt oppositionella fortsatt.
En fredsplan som Dalai Lama presenterade år 1987 innehöll följande fem punkter: att förklara Tibet som fredszon och att de kinesiska trupperna dras tillbaka, att upphöra med den planerade invandringen av kineser, att återge tibetanerna deras fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, att återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess kultur samt att inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets framtida status. I senare uttalanden har det tibetanska exilparlamentet angivit att den tibetanska målsättningen skall vara full självständighet. Den tibetanska hållningen har dock inte alltid varit klar eller konsistent. Dalai Lama själv har i uttalanden indikerat möjligheten att Tibet skulle kunna vara associerat till Kina, under förutsättning att Kina respekterar Tibets politiska och kulturella egenart.
Utskottets överväganden
Utskottet har under flera år tagit upp frågan om den allvarliga bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Tibet. Rapporterna från Tibet talar fortfarande om en hård repression mot det tibetanska folket. Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och misshandel i fängelser, försvinnanden samt begränsningar i yttrande- och församlingsfriheten, särskilt religionsutövningen, är återkommande inslag i rapporterna. Förhållandena i Tibet har nära beröring med de allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna som också begås i Kina.
Sverige har under sina år som medlem i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, men också i egenskap av observatör, aktivt sökt verka för att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Tibet skall uppmärksammas. Som framgått av betänkandet 1992/93:UU3 drev EG ett resolutionsutkast om situationen i Tibet under kommissionens möte år 1992. Genom amerikanskt ingripande kom texten att omfatta situationen i Kina, inkl. Tibet. Liksom förslag beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina kom inte heller denna resolution upp till behandling. Även under 1993 års möte med kommissionen och vid årets möte föll förslaget om granskning av förhållandena i Kina/Tibet genom att motförslag om icke behandling av frågan lades fram och erhöll majoritet.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att medverka till att Tibet behandlas i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna liksom att regeringen med kinesiska företrädare påtalar kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet.
Utskottet konstaterar att Tibet skall åtnjuta viss självstyrelse som s.k. autonom region i Kina. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att verka för att denna autonomi ges verklig innebörd.
Utskottet betraktar motionerna U639 (v) yrkande 1 i berörd del och U633 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) yrkandena 1--4 och 6--7 samt U644 (nyd) yrkande 2 besvarade.
3. Burma (Myanmar)
Sammanfattning av motionen
I motion U629 (s) anförs att Sverige i internationella fora skall verka för att Burmas regering, vald i demokratiskt val år 1990, kan bildas (yrkande 1). Vidare bör Sverige (yrkande 2) verka för att politiska fångar i Burma friges och att de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras i landet. Det är inte försvarbart att sälja vapen till en regering som använder vapen mot sitt eget folk. I yrkande 4 anförs att Sverige skall verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till Burma.
Bakgrund
Efter omfattande oroligheter störtades den nästan trettioåriga vänsterdiktaturen i Burma genom en militärkupp år 1988. Den exekutiva makten övertogs av en krets högre officerare som bildade det s.k. State Law and Order Restoration Council (SLORC). SLORC utlovade demokratiska val och övergång till ett demokratiskt system. Valen hölls den 27 maj 1990 och vanns av den politiska oppositionen, samlad inom National League for Democracy (NLD). Enligt officiella uppgifter vann NLD i 392 av totalt 485 valkretsar.
Oavsett sina tidigare utfästelser har militärregimen ignorerat valresultatet och genom olika tvångsmedel bibehållit makten. Inget parlament har inkallats och yttrande- och församlingsfriheten är inskränkt. Ett stort antal oppositionella och andra personer sitter fängslade. Tortyr, försvinnanden och andra svåra brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer. Officiellt har regimen utåt framhållit att dess mål oförändrat är att makten skall överlämnas till de demokratiskt valda, men tidpunkten för när detta skall ske har skjutits på framtiden under förebärande av ett antal skäl såsom behovet av stabilitet, utarbetandet av en ny konstitution etc. Det är allmänt omvittnat att syftet med det repressiva systemet är att stadfästa SLORC:s makt och att förhindra möjligheterna till en demokratisk övergång trots påståenden om motsatsen som regimens företrädare brukar framföra.
Cirka 2000 politiska fångar har frigivits men detta anses allmänt vara ett led i försök att uppnå ett bättre internationellt anseende. Ett antal politiska ledare är alltjämt berövade sin frihet. Ledaren för NLD, tillika mottagare av Nobels fredspris för år 1991, Aung San Suu Kyi, befinner sig i husarrest sedan juli 1989. En särskild rapportör är sedan 1992 tillsatt för att följa situationen för de mänskliga rättigheterna i Burma. Rapportören avger årligen rapporter såväl till FN:s generalförsamling som till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Situationen i Burma har sedan år 1989 behandlats i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Antalet anmälningar om brott mot de mänskliga rättigheterna i Burma innebar att Burma blev föremål för behandling i kommissionens konfidentiella procedur (den s.k. 1503-proceduren) år 1990. Ett beslut antogs med innebörd att en oberoende expert skulle besöka Burma. Experten, professor Ogata, numera FN:s flyktingkommissarie, besökte Burma i november 1990 och hennes rapport behandlades i kommissionen år 1991. Kommissionen beslöt att fortsätta granskningen av Burma inom den konfidentiella proceduren, och den oberoende expertens mandat förlängdes till 1992 års möte.
Sedan år 1992 är Burma föremål för granskning i kommissionens offentliga procedur, och rapporter om situationen lämnas varje år av den särskilde rapportören, den japanske professorn Yozo Yokota.
Sverige har under alla dessa år aktivt medverkat till detta förfarande och var i generalförsamlingsmötet hösten 1990 initiativtagare till ett förslag om att uppmana SLORC-regimen att omsätta valresultatet från maj 1990 i praktisk handling. Därefter driver Sverige varje höst en resolution om Burma i generalförsamlingens tredje utskott.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar med stor oro de ständigt återkommande rapporterna som vittnar om mycket upprörande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma. Även om en förbättring till synes kan sägas ha kommit till stånd i Rangoon, kommer fortlöpande rapporter om en fruktansvärd behandling av de etniska minoriteterna i Burma. Utskottet välkomnar därför den aktiva roll Sverige har spelat och alltjämt spelar för att det internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i Burma. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att driva frågan och bedömer vilka åtgärder som är mest lämpliga, inklusive frågan om ett vapenembargo mot Burma. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att Sverige sedan 1989 mycket aktivt verkat för att bilda opinion mot den odemokratiska regimen och de mycket allvarliga övergreppen på de mänskliga rättigheterna i landet.
Med det ovan anförda får yrkandena 1, 2 och 4 i motion U629 (s) anses besvarade.
4. Indonesien
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner beskrivs situationen för befolkningarna på Östra Timor, Västra Papua och i Aceh som oacceptabel och motionärerna yrkar på internationella insatser. I motionerna U610 (v), yrkande 3, U647 (c), yrkande 3, och U636 (fp), yrkande 1 anförs att Sverige i FN bör verka för att Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor. I motion U647 (c), yrkande 2, hemställs att Sverige skall verka för en permanent närvaro av FN på Östtimor. Vidare anförs i motion U647 (c) i yrkande 1 att Sverige bör agera mer aktivt vad gäller Östtimors rätt till självbestämmande och timoresiskt deltagande i samtalen med FN.
Även i motion U636 (fp), yrkande 2, anför motionären att FN bör etablera en permanent närvaro på Östtimor för att säkerställa folkets rätt till självbestämmande. I motion U227 (s), yrkande 4, föreslås att regeringen bör följa Europarådets resolution 966 av den 28 juni 1991 i vilken länder som har ekonomiska band med Indonesien uppmanas att utöva påtryckningar på Indonesien att stoppa alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Sverige bör i likhet med USA med kraft verka för en förbättring av de fackliga rättigheterna i Indonesien (yrkande 5). Sverige bör såväl i internationella fora som i bilaterala kontakter öppet och tydligt agera för att de indonesiska trupperna dras bort från territoriet och att folket i Östtimor får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 1).
I motion U610 (v) anser motionärerna att Sverige skall kräva att Xanana Gusmao omedelbart friges (yrkande 1) och att Sverige i FN måste verka för att få Indonesien att acceptera CNRM (yrkande 2).
Vidare anser motionärerna i motionen, yrkande 6, att Sverige bör ansluta sig till OPM:s (Rörelsen för ett fritt Västra Papua) resolution vid världskonferensen om mänskliga rättigheter och erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande. Motionärerna tar också upp Indonesiens folkomflyttningspolitik i området och kräver ett stopp för denna (yrkande 7).
Motionen U610 (v) tar i yrkandena 8 och 9 upp brotten mot de mänskliga rättigheterna i Aceh och anser att Sverige i FN bör verka för att den indonesiska folkomflyttningspolitiken där stoppas.
Även motion U636 (fp) uppmärksammar situationen i Aceh och anför i yrkande 4 att Sverige i FN bör verka för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Aceh granskas.
Bakgrund
Utskottet har under en lång följd av år behandlat den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien, i synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till självbestämmande (senast i betänkandet 1993/94:UU3). Redan vid Indonesiens invasion år 1975, då Sverige var medlem av FN:s säkerhetsråd, tog regeringen ställning mot annekteringen av Östra Timor såsom ett klart brott mot folkrätten. Samtidigt framhölls den svenska inställningen om befolkningens rätt till självbestämmande. Sverige står bakom tanken på en folkomröstning och hävdar att befolkningen på Östra Timor måste ges rätt att själv bestämma sin framtid.
Östra Timor omfattas av FN:s deklaration om kolonialsystemets avskaffande. I syfte att underlätta avkoloniseringsprocessen i enlighet med FN-stadgan och kolonialdeklarationens mål har FN:s generalförsamling givit generalsekreteraren särskilda uppgifter. Generalsekreteraren har därför sedan år 1982 generalförsamlingens uppdrag att genom konsultationer med alla berörda parter söka nå en lösning i frågan om Östra Timor. De senaste förhandlingsomgångarna ägde rum dels i maj 1993, dels i september 1993. Viss atmosfärisk förbättring med inriktning på förtroendeskapande åtgärder, bl.a. genom att placera FN-observatörer i området, kunde noteras från samtalsomgången i september. Något genombrott kan emellertid för närvarande inte skönjas.
Allvarliga övergrepp på de mänskliga rättigheterna fortsätter på Östra Timor, men förekommer även på Västpapua (Irian Jaya) och Aceh. Uppgifter förekommer om tortyr, misshandel och försvinnanden. Rättssäkerheten bedöms som mycket ringa. Dösstraffet är inte avskaffat.
Utskottets överväganden
De allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Indonesien inger oro. Indonesien är med sina 190 miljoner invånare ingen naturligt sammanhållen statsbildning utan inrymmer närmare 200 folkslag utspridda på ett territorium som består av mer än 13 000 öar. De centrifugala krafterna i denna världens fjärde folkrikaste stat är starka och medför betydande risker. Splittringstendenser i Indonesien skulle lätt kunna leda till en destabilisering av den viktiga sydostasiatiska regionen. Bl.a. mot denna bakgrund är det enligt utskottets förmenande ytterst angeläget att situationen på annekterade Östra Timor, men även problemen på Västpapua och Aceh, får en varaktig och av alla accepterad lösning.
Sverige stöder helhjärtat FN:s generalsekreterares ansträngningar att genom samtal mellan Indonesien och Portugal få till stånd en internationellt acceptabel samförståndslösning om Östra Timors framtid. Senast i betänkandena 1993/94:UU1 och 1993/94:UU15 anförde utskottet den vikt utskottet fäster vid att regeringen noga följer utvecklingen i Indonesien och på Östra Timor och att regeringen tar de initiativ i FN som bedöms ändamålsenliga. När generalsekreteraren anser att ett timoresiskt deltagande i dessa samtal, respektive att en permanent FN-närvaro på Östra Timor skulle gynnas, utgår utskottet från att regeringen medverkar i en sådan process. Utskottet noterar i detta sammanhang uppgifter om att informella samtal mellan indonesiska och östtimoresiska företrädare skall ha ägt rum.
Det är utskottets förhoppning att de pågående konsultationerna skall leda till en lösning som går den timoresiska befolkningens legitima önskemål till mötes. Detta bör innebära att politiskt fängslade inklusive den dömde och fängslade timoresen Xanana Gusmao släpps fri genom allmän amnesti och att en folkomröstning anordnas.
Sedan år 1992 behandlas situationen för de mänskliga rättigheterna i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige har alltid stött de förslag som lagts fram i kommissionen.
Kommissionens tortyrrapportör, som för övrigt befann sig på Östra Timor när dödsskjutningarna ägde rum i Dili den 12 november 1991, lämnade i sin rapport år 1992 till kommissionen flera rekommendationer till den indonesiska regeringen i syfte att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna där. Tortyrrapportören uppmanade den indonesiska regeringen bl.a. att ratificera 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna och 1984 års tortyrkonvention. Vidare föreslog tortyrrapportören att rättsväsendet reformeras till en internationellt accepterad standard och att myndighetspersoner som behandlar fängslade omänskligt eller använder sig av tortyr i samband med förhör m.m. skall straffas. Rekommendationerna omfattade också ett förslag att inrätta en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna. Syftet med en sådan kommission skulle enligt tortyrrapportören vara att undervisa myndighetspersoner på området för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet noterar att den indonesiska regeringen med anledning av rapportörens rekommendationer i slutet av år 1993 beslöt att tillsätta en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna. Några av de andra rekommendationerna skall enligt vad utskottet inhämtat ännu inte ha genomförts. Utskottet noterar också att den indonesiska regeringen inbjudit den specielle rapportören om summariska och godtyckliga avrättningar från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att besöka Östra Timor under 1994.
Även situationen i Aceh på norra Sumatra inger oro. Tortyr, summariska fängslanden och dödsskjutningar är vanliga. Inte heller på Västpapua är situationen tillfredsställande. Beträffande Västpapuas status får utskottet konstatera att Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom att rösta för generalförsamlingens resolution i frågan (resolution 2504/1969). Icke desto mindre anser utskottet att situationen i Västpapua på området för de mänskliga rättigheterna måste bli föremål för det internationella samfundets uppmärksamhet.
Indonesien har, som bl.a. framgått ovan, inte ratificerat 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna. Sverige verkar sedan länge multilateralt för en bredare anslutning av de internationella konventionerna på de mänskliga rättigheternas område. Utskottet utgår därför från att regeringen i sina bilaterala kontakter med Indonesien poängterar den vikt Sverige fäster vid en ratificering av dessa konventioner liksom en strikt efterlevnad av de internationellt antagna normerna.
Indonesien har däremot ratificerat 1989 års barnkonvention och 1979 års kvinnodiskrimineringskonvention. Utskottet noterar i detta sammanhang att Indonesiens första rapport till FN:s barnkommitté granskades av kommittén i september 1993. Kommittén uttrycker i sina preliminära kommentarer till rapporten en stark oro för det stora antalet reservationer som Indonesien gjort i samband med ratificeringen. Barnkommittén ifrågasätter om inte dessa står i strid med barnkonventionens ändamål och syfte. Vidare framgår att den nationella lagstiftningen på en rad områden inte står i överensstämmelse med konventionens regler. Indonesien har av kommittén uppmanats att sedan den 31 december 1993 svara på kommitténs kritik. Barnkommitténs slutliga synpunkter på den indonesiska rapporten kommer att lämnas i september/oktober 1994.
Utskottet förutsätter att regeringen i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fortsätter att aktivt medverka till att situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien fortlöpande behandlas i kommissionen. Utskottet utgår också från att regeringen även framdeles såväl inom ramen för FN som bilateralt kommer att verka för att demokrati och mänskliga rättigheter skall respekteras i Indonesien. Utskottet får här erinra om den viktiga roll FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna spelar och framför allt det viktiga arbete som kommissionens tematiska rapportörer och arbetsgrupper utför i syfte att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.
Med det ovan anförda får motionerna U610 (v), yrkandena 1--3 och 6--9, U636 (fp) yrkandena 1, 2 och 4, U647 (c) yrkandena 1--3 samt U227 (s) yrkandena 1, 4 och 5 anses besvarade.
5. Kashmir
Sammanfattning av motionen
I Vänsterpartiets motion U407 om konflikterna i det internationella systemet anförs att Sverige borde utnyttja sin goodwill i tredje världen för att motverka etniska och religiösa konflikter som den mellan Indien och Pakistan. Motionärerna menar att Sverige har särskild anledning att agera för en fredlig lösning av konflikten i Kashmir eftersom ett antal svenska biståndsprojekt håller på att genomföras där (yrkande 2).
Bakgrund
Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till två krig mellan de båda grannländerna.
Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med hänvisning till Simla-avtalet 1972 hävdar man att Kashmir-problemet måste lösas bilateralt mellan Indien och Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på senare år.
En FN-observatörsstyrka kallad UNMOGIP etablerades för att övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari 1949. Den har för närvarande 38 medlemmar, varav 8 är svenskar. Det förtjänar att påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och 1949 just gäller en folkomröstning i frågan om området skall tillhöra Pakistan eller Indien. Någon annan form av lösning -- exempelvis självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir utgörs av personal från andra delar av Indien.
Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare bl.a. som en följd av att separatistisk gerilla under hösten ockuperade regionens viktigaste helgedom, Hazratbalmoskén i huvudstaden Srinagar. Den upptrappade konflikten har ytterligare försämrat förhållandet mellan Indien och Pakistan.
Utskottets överväganden
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska gränsstyrkor är allvarlig. Utskottet noterar att också regeringen vid ett flertal tillfällen till den indiska regeringen har framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir. Så skedde exempelvis i samband med det svenska statsbesöket i Indien i oktober 1993.
I ett uttalande den 29 oktober 1993 framhöll utrikesminister af Ugglas bl.a. följande: "Den ökande spänningen i Kashmir är djupt oroande. Ansträngningar måste göras av berörda parter för att uppnå en fredlig lösning på den mångåriga konflikten i Kashmir och öka respekten för de mänskliga rättigheterna. En fredlig lösning av konflikten förutsätter också att befolkningens vilja respekteras. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kashmir måste upphöra."
Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket farliga konflikt som Kashmir-frågan utgör. Utskottet noterar i detta sammanhang med tillfredsställelse den i början av 1994 återupptagna indisk-pakistanska dialogen på kabinettssekreterarnivå. Tidigare indisk-pakistanska kontakter har, bl.a. tack vare diplomatiska ansträngningar från främst amerikansk och rysk sida, resulterat i flera avtal om militära förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet noterar att regeringen vid olika tillfällen uppmanat parterna att fortsätta dessa kontakter.
Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar läget i Kashmir och i lämpliga fora och i bilaterala kontakter fortsätter att ge till känna den svenska uppfattningen om MR-situationen och konflikten.
Därmed får motion U407 (v) yrkande 2 anses besvarat.
6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m. fl. stater
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner beskrivs kurdernas och andra minoriteters svåra situation i bl.a. Irak, Turkiet och Syrien. I motionerna framhålls som angeläget att det internationella samsamfundet på olika sätt verkar för att stärka respekten för dessa minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. I motion U637 (fp) yrkande 1 begärs att Sverige skall vara internationellt pådrivande för att förbättra kurdernas MR-situation. I motionens yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan tas upp på dagordningen för den internationella fredskonferensen om Mellanöstern.
Flera motionärer tar upp kurdernas situation i norra Irak. Behovet av mat, medicin och energi är stort. I motion U606 (v) yrkande 4 samt i motion U637 (fp) yrkande 3 begärs att Sverige i FN skall verka för att den av FN instiftade blockaden mot Irak upphävs för den kurdiska frizonen. I motion U606 (v) yrkande 3 föreslås att Sverige tar initiativ till att lösa de problem som orsakas av att Irak stängt av elektriciteten till vissa områden i frizonen. Den enklaste lösningen vore att tillåta ledningar från Turkiet, menar motionärerna.
I motion U606 (v) yrkande 7 föreslås att den svenska Sydafrika-politiken borde stå som modell för den fortsatta sanktionspolitiken visavi Irak. En sådan skulle innebära, anser motionärerna, att Sverige inte skulle förorda ett hävande av FN-sanktionerna mot Irak förrän regeringen upphört med alla krigsaktiviteter, respekterar de mänskliga rättigheterna samt genomför demokratiska reformer och demokratiska val.
Motion U606 (v) tar även upp situationen för shiamuslimerna i södra Irak. Värst utsatta för förföljelse från regimens sida anses vara de s.k. träskaraberna i deltat kring floderna Eufrats och Tigris utlopp i Persiska viken. I motionen anförs att den irakiska regimen, bl.a. genom systematisk torrläggning av träskmarkerna, försöker beröva denna befolkningsgrupp dess mångtusenåriga, grundläggande livsbetingelser. Dräneringen har lett till stor brist på rent vatten, som i sin tur medfört koleraepidemier. Befolkningen drabbas av svält, tvingas fly eller tvångsförflyttas. I yrkande 2 föreslås att Sverige skall ta initiativ till att södra Irak, söder om 32:a breddgraden, görs till en säkerhetszon under FN:s beskydd liknande zonen i norra Irak.
Även i Turkiet är kurdernas situation svår, anförs det i motion U637 (fp). En sedan länge pågående turkifieringskampanj har enligt motionen inneburit ett hårt förtryck och en avsiktlig underutveckling av kurdiska områden. Därtill kommer de senaste årens upptrappade konflikt mellan den kurdiska organisationen PKK, militär, paramilitär och den fundamentalistiska organisationen Hizbollah. I yrkande 2 begärs att övergreppen mot kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet skall tas upp i olika organ som FN, den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen ESK och Europarådet. En särskild övervakningsgrupp föreslås sändas till området.
Situationen för kurderna i Syrien anses i motion U637 (fp) ha förbättrats på senare tid. Även om deras politiska och kulturella rättigheter inte är formellt erkända tolereras ändå viss kurdisk verksamhet. Somliga kurder har emellertid fortfarande inget medborgarskap, vilket enligt motion U637 (fp) leder till att även deras barn blir statslösa. I yrkande 4 föreslås att Sverige medverkar till att internationell press sätts på Syrien så att dessa människor får syriska medborgarskap.
Vänsterpartiets motion U603 tar upp MR-situationen generellt i Iran. I yrkande 4 föreslås att Sverige i alla internationella fora skall uppmärksamma situationen för de kurdiska flyktingarna i Iran. I yrkande 5 föreslås att Sverige skall verka för att FN:s rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation. Motionens övriga yrkanden behandlas under avsnittet om Iran nedan.
Motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) tar som utgångspunkt MR-situationen generellt i Turkiet. Den turkiska regeringen har lovat att värna respekten för de mänskliga rättigheterna och att demokratisera samhället. Även som medlem i FN, Europarådet och ESK har Turkiet gjort viktiga åtaganden för att förbättra MR-respekten. Likväl, sägs det i motionen, framträder idag bilden av ett land där inbördeskriget hotar att utvidgas, det militära våldet tilltar och respekten för de mänskliga rättigheterna minskar. I yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att vapenvila och förhandlingar mellan alla berörda parter kommer till stånd. Även svenskt stöd till eventuell medling bor övervägas, föreslår motionärerna.
I motion U609 refereras vidare till att Turkiet och Europarådet skulle ha slutit ett avtal beträffande Turkiets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I yrkande 2 föreslås att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall begära en granskning av hur ifrågavarande avtal följs. Regeringen föreslås vidare verka för att FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna ges i uppdrag att granska MR-brotten i Turkiet och särskilt uppmärksamma minoriteternas situation. Detta föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).
I motion U634 (fp, c, kds), som tar sin utgångspunkt i assyriernas/syrianernas situation i Turkiet, begärs att Sverige i organ som FN, Europarådet och ESK skall arbeta för att Turkiet följer sina åtaganden om mänskliga rättigheter och erkännande av etniska minoriteter.
Motion U638 (fp) behandlar internflyktingarnas situation, med särskild hänvisning till förhållandena i Turkiet. Mot bakgrund av att det i dag rör sig om ca 30 miljoner människor som tvingas bort från sina hem i hemländerna anser motionären att Sverige kraftfullt bör reagera mot de stater som tvångsförflyttar delar av sin befolkning och på så sätt ger upphov till internflyktingar. Sverige har sedan länge inte kunnat sända tillbaka asylsökande från sydöstra Turkiet -- det gäller såväl kurder som assyrier/syrianer -- till deras hembyar. Dessa personer har Sverige i stället skickat till Istanbul eller Ankara. Enligt motionären bidrar Sverige därigenom till Turkiets politik med tvångsförflyttning av minoritetsbefolkning.
Bakgrund
Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (senast i bet. 1993/94:UU3). Som framgår av nämnda betänkande och nu föreliggande motioner är dessa minoritetsfrågor mångfacetterade och synnerligen komplexa.
Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor, befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i Kaukasus.
Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt skydd genom FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen förses med leveranser av mat och mediciner från FN, EG, bilaterala givare och en mängd enskilda organisationer. Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa insatser prekära för kurderna i Irak.
Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor attackerat den kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner kurderna i Turkiet har under lång tid utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik. De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin självklara rätt till egen kultur och ett eget språk samt till kurdiskt, politiskt medinflytande. Läget för de mänskliga rättigheterna generellt i Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas och andra minoriteters ställning.
Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan 1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien. Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen låg i Syrien.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan 1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar utsatts för repression.
Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat betydligt i antal till följd av en omfattande flykt främst till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet uppgå till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela landet. I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts syrianerna, liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt tryck såväl från den turkiska militären som från PKK. Deras utsatta ställning utnyttjas också av de grupper i området som med hot och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras egendomar.
Utskottets överväganden
Kriget i området kring Persiska viken innebar att ökad uppmärksamhet riktades mot kurdernas i många länder svåra situation. Under senare år har, bl.a. till följd av svenska initiativ, olika aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande av en särskild rapportör för Irak (vars mandat kontinuerligt förlängts), antagandet av resolutioner -- senast vid kommissionens möte 1994 -- i vilka Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga rättigheterna samt antagandet av tidigare nämnda resolution 688 av FN:s säkerhetsråd, i vilken Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Utskottet utgår från att Sverige fortsatt kommer att i lämpliga internationella fora verka för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Som utskottet tidigare har konstaterat är det ytterst det stöd och engagemang som kan uppbådas från FN:s medlemsländer som avgör organisationens engagemang och möjligheter att agera.
I motion U637 (fp) yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan bör tas upp på dagordningen för den internationella fredskonferensen om Mellanöstern.
Madridförhandlingarnas multilaterala samtal har tills vidare delats upp i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper som behandlar frågor av regional betydelse, bl.a. flyktingfrågor, miljöfrågor och vattenresurser. Överläggningarna i dessa arbetsgrupper kan förhoppningsvis på sikt producera resultat som också kan komma kurder och andra utsatta befolkningsgrupper i Mellanöstern till godo. Sverige deltar i samtliga arbetsgrupper. Sverige har även förklarat sig berett att vara värd för en multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter, vilket noterats med tillfredsställelse av utskottet (bet. 1993/94:UU2). Utskottet noterar med beklagande att en sådan arbetsgrupp dock ännu inte har inrättats.
Utskottet har tidigare även uttryckt uppfattningen (bet. 1992/93:UU3) att det inte vore konstruktivt att söka ändra mandatet för Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan inrymmas direkt i denna process.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Med det anförda får motionerna U637 (fp) yrkanden 1 och 5 anses besvarade.
Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden, i vilken Irak inte tillåts flyga, ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera denna.
Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation för hela Irak efter kriget, delvis på en medveten politik från Bagdad att begränsa handeln med de norra delarna av landet och delvis också på sanktionerna mot Irak. Byar och åkerjordar har förstörts. Läget har ytterligare förvärrats av att PKK-gerillan med våld tidvis hindrat eller försvårat gränshandeln.
FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt. Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner. Det svenska ställningstagandet ligger således i linje med det önskemål som framställs i motion U606 (v) yrkande 7.
Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en separat kurdisk statsbildning.
Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige bidrar till detta genom att bl.a. stödja FN:s katastrofprogram för Irak med 65 miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika frivilliga hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra kurdernas situation. Utskottets förhoppning är självfallet att det svenska och internationella stödet till befolkningen i den norra skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen av demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak som helhet.
Som framgår av ovanstående överväganden har Sverige ingen möjlighet att bilateralt söka åstadkomma en lösning av kurdernas problem med elektricitet i enlighet med förslaget i motion U606 (v) yrkande 3. Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att regeringen i samråd med bl.a. SIDA för närvarande ser över möjligheterna att ytterligare effektivisera biståndet till den kurdiska zonen i norra Irak. En strävan i detta sammanhang är att på sikt kunna öka stödet för återuppbyggnaden av infrastrukturen. SIDA har enligt vad utskottet erfarit redan bidragit till ett projekt för återuppbyggnad av förstörda byar. Utskottet noterar att FN:s katastrofprogram länge uppmärksammat problemet med elförsörjningen i norra Irak.
Som påpekas i motion U603 (v) lever ett stort antal iranska kurder som flyktingar i Irak. Utskottet konstaterar att deras situation uppmärksamt följs inom ramen för Sveriges övergripande ansträngningar, i olika internationella fora, för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i såväl Irak som Iran. Motionärens yrkanden på denna punkt ligger väl i linje med Sveriges generella syn på MR-situationen avseende denna befolkningsgrupp.
Vad avser de statslösa kurdiska flyktingarnas situation i Syrien, som aktualiseras i motion U637 (fp), delar utskottet motionärens uppfattning att denna situation är otillfredsställande ur MR-synpunkt. Utskottet utgår från att regeringen i relevanta fora också fäster uppmärksamhet vid denna utsatta befolkningsgrupps situation.
Med det anförda får motionerna U603 (v) yrkanden 4 och 5, U606 (v) yrkandena 3, 4 och 7 samt U637 (fp) yrkandena 3 och 4 anses besvarade.
Utskottet konstaterar, mot bakgrund av yrkande 2 i motion U606 (v), att en form av skyddszon för den shiamuslimska minoriteten i Irak de facto existerar söder om den 32:a breddgraden sedan augusti 1992. Beslutet om zonen fattades på politiska grunder under åberopande av villkoren för vapenvilan och säkerhetsrådets resolutioner mot förtryck av civilbefolkningen i hela Irak (res. 687 och 688). Skyddszonens förenlighet med dessa resolutioner har dock varit föremål för diskussion, vilket också inneburit att denna inte kan betraktas som lika etablerad som den norra skyddszonen. Skyddet består huvudsakligen i att zonen inte får utsättas för attacker från luften. I motsats till kurderna i norr har den shiamuslimska befolkningen inte någon kontroll över sitt område. Den kan därmed utsättas för landbundna aktioner från irakiska armén.
Utskottet utgår från att regeringen i FN verkar för att skyddet stärks också för Iraks shiamuslimska befolkning. Utskottet anser det angeläget att de s.k. träskarabernas kulturella egenart och regionens känsliga ekologi värnas.
Därmed får motion U606 (v) yrkande 2 anses besvarat.
Flera motioner tar upp situationen för olika befolkningsgrupper i Turkiet och MR-läget generellt i detta land. Utskottet har tidigare konstaterat att situationen för kurder, assyrier/syrianer och andra civila i sydöstra Turkiet försvåras av den kampanj som den turkiska militären bedriver mot den separatistiska PKK-gerillan. De senaste åren har dessa strider trappats upp, vilket fått negativa konsekvenser för MR-situationen i stort. Även den islamiskt fundamentalistiska organisationen Hizbollah har legat bakom flera attacker och mord, bl.a. på journalister. Assyriernas/syrianernas situation förvärras ytterligare av det tryck man utsätts för av jordlösa grupper i regionen, till stor del kurder. Detta tryck förefaller ha ökat i intensitet i takt med att den största delen av assyrierna/syrianerna i Turkiet har tvingats fly till Europa.
Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motion U638 (fp) om behovet att kraftfullt motverka staters tvångsförflyttningspolitik och uppkomsten därigenom av internflyktingar. Utskottet konstaterar att Sverige i flera internationella fora verkar för att uppmärksamma frågan, som är av särskild betydelse genom att dessa personer inte omfattas av de internationella reglerna om asyl. Sverige stöder bl.a. ansträngningarna inom UNHCR att samverka med övriga relevanta FN-organ för att möta internflyktingproblematiken och uppmuntra ansträngningarna att angripa grundorsakerna till flykt.
När det gäller förhållandena i Turkiet har utskottet vid flera tidigare tillfällen (senast i bet. 1993/94: UU3) konstaterat att den turkiska staten har gjort långtgående åtaganden angående respekten för de mänskliga rättigheterna, bl.a. som medlem i ESK och Europarådet. Sverige verkar i dessa organisationer, liksom i FN, för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Den svenska inställningen är att alla individer har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och religion. Det åligger varje stat att garantera dessa rättigheter.
Enligt utskottets uppfattning har Turkiet en rätt att bekämpa terrorism, men detta måste ske inom ramen för de demokratiska principerna i en rättsstat. Demokratins styrka består i att alla medborgare fritt kan utse sina representanter och att dessa kan verka utan risk för förföljelser. Om dessa möjligheter begränsas försvagas också demokratin. Bl.a. mot denna bakgrund finns skäl att rikta kritik mot behandlingen av turkiska parlamentariker, som berövats sin immunitet.
Sverige stöder kurdernas krav på respekt för sina kulturella rättigheter samtidigt som vi tar avstånd från PKK och dess metoder. PKK:s våldsdåd liksom den turkiska regeringens bekämpning av gerillan drabbar även kurderna hårt. Dessa bör enligt utskottet uppmuntras att välja fredliga och demokratiska metoder i värnandet om sina intressen samtidigt som den turkiska regeringen bör söka lösningar till landets minoritetsproblem i dialog med respektive befolkningsgrupp.
Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och Svensson vid ett flertal tillfällen har avgivit, framgår att regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i Turkiet. Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen vid våra bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det praktiska arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet. Exempelvis bistår vi sedan 1993 den turkiska stiftelsen för mänskliga rättigheters tre centra för rehabilitering av tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8 miljoner kronor för en treårsperiod.
Som framgått ovan finns det flera stridande grupper i sydöstra Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är någon svensk medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte begärts. Utskottet har tidigare framhållit (bet. 1993/94:UU3) att det kan finnas anledning att belysa förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlingsengagemang ytterligare i den händelse en förfrågan härom skulle komma att riktas till Sverige.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Det "avtal" som omnämns i motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd) torde sannolikt åsyfta den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken är en överenskommelse mellan Europarådets medlemsstater. Turkiet har ratificerat denna konvention och erkänt den individuella klagorätten till den europeiska domstolen i Strasbourg. Turkiet har dock även reserverat sig på viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där undantagstillstånd råder.
Uppgiften att övervaka att konventionsstaterna respekterar de mänskliga rättigheter som anges i konventionen har anförtrotts två organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Efterlevnaden granskas genom att kommissionen tar emot och prövar klagomål från enskilda personer. Ett ärende kan också prövas av domstolen, om kommissionen eller någon av parterna begär det. Klagomål mot Turkiet, liksom mot en rad andra stater, förekommer.
En annan Europarådsöverenskommelse som är av betydelse i detta fall är den europeiska konventionen för avskaffande av tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling, vilken Turkiet ratificerat. Övervakningen av förpliktelserna enligt denna konvention sker genom besök i landet av en expertkommitté bestående av läkare, kriminologer, psykologer, jurister m.fl. Rapporterna från sådana besök är hemligstämplade såvida inte en stat ger sitt medgivande. Kommittén har mot Turkiets vilja offentliggjort en rapport. Detta är möjligt i de fall där kommittén anser att en stat inte samarbetar eller vägrar förbättra förhållandena i enlighet med kommitténs rekommendationer. Utskottet noterar att den pågående dialogen mellan kommittén och Turkiet enligt den svenska regeringens bedömning har förutsättningar att leda till förbättringar av MR-situationen i Turkiet.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i Turkiet.
Med det anförda får motionerna U609 (s, m, fp, c, kds, nyd) yrkandena 1--3, U634 (fp, c, kds), U637 (fp) yrkande 2 samt U638 (f) anses besvarade.
7. Iran
Sammanfattning av motionerna
Vänsterpartiets motion U603 skildrar bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran och ger flera exempel på hur dessa rättigheter kränks. Motionärerna framhåller att fängslanden med politiska motiv, tortyr, summariska rättegångar och dödstraff är vanligt förekommande i Iran. Kvinnor och barn drabbas värst av övergreppen, påpekas det i motionen. På grund av den iranska regeringens ställningstagande i samband med konflikten i Persiska viken har västvärldens ekonomiska och diplomatiska förbindelser med Iran, trots dessa förhållanden, åter kommit att öka, anger motionärerna.
I motionens yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang. I yrkande 2 krävs att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft skall arbeta för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot konventionen. I yrkande 3 begärs att Sverige i FN skall verka för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas. I yrkande 6 föreslås att Sverige skall verka för att Iran -- på grund av landets brott mot mänskliga rättigheter -- inte beviljas lån från Världsbanken. I yrkande 7 föreslås att Sverige bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran hålls på en låg nivå.
Bakgrund
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1992/93:UU3) konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna äger rum i Iran. Läget har inte förbättrats under senare år. Exempel på MR-brott som är vanligt förekommande i Iran är avrättningar, tortyr och inhumana bestraffningar, politiska fängslanden och förföljelse av religiösa minoriteter, exempelvis bahaierna. Det iranska samhället präglas även av bristande rättssäkerhet, otillfredsställande rättegångsregler samt av en påfallande diskriminering av kvinnor. Till dessa MR-brott kan läggas dödsdomen mot Salman Rushdie, som upprepade gånger har bekräftats av landets högsta ledare, ayatollah Khamene'i.
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Iran har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna sedan 1982. Som nybliven medlem av kommissionen gick Sverige i början av år 1989 för första gången in som medförslagsställare på kommissionens Iranresolution, som gav uttryck för kritik beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Kommissionens särskilde representant medgavs besöka Iran första gången 1990. Sverige har därefter stått som medförslagsställare -- senast vid kommissionens möte 1994 -- till upprepade resolutioner som kritiserar bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran. Sverige har även sökt verka för att Iran skall ratificera barnkonventionen.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige i internationella sammanhang regelmässigt uppmärksammar och kritiserar de kränkningar av mänskliga rättigheter som förekommer i Iran. Såväl i FN:s generalförsamling som i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har Sverige även under 1993 och 1994 uttryckt stark oro över förekomsten i Iran av summariska avrättningar, tortyr, politiska fängslanden, diskriminering och förföljelse, undertryckande av tanke-, åsikts- och religionsfriheten och andra MR-brott. I båda dessa fora har Sverige också länge varit medförslagsställare till resolutioner som kritiserar situationen avseende de mänskliga rättigheterna i Iran.
Sverige uppmärksammar även på andra sätt situationen i Iran. I ett uttalande den 2 februari 1994 med anledning av den iranske pastorn Haik Hovsepians död uppmanade statsrådet Svensson Irans regering att stärka skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna. I uttalandet framhölls att dessa rättigheter omfattar bl.a. rätten att byta den egna religionstillhörigheten samt att rättigheterna är universella och inte får kränkas av någon.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt stöder systemet, i FN:s hägn, med länder- och s.k. tematiska rapportörer för övervakning av efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i FN:s medlemsstater. För att undvika att undergräva rapportinstitutets relativa oavhängighet och förmåga att göra opartiska bedömningar avhåller sig Sverige från att försöka styra enskilda rapportörers arbete. Utskottet noterar dock att Sverige, i enlighet med beslut av världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i Wien i juni 1993, aktivt engagerat sig för att rapportörerna, liksom de övervakningskommittéer som är knutna till de olika MR-konventionerna, särskilt skall uppmärksamma könstypiska kränkningar, som exempelvis diskriminering, våldtäkter och övrigt våld mot kvinnor.
Utskottet beklagar att Iran ännu inte anslutit sig till barnkonventionen. Iran är dock part till konventionerna om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, vilka ger ett starkt grundläggande, om än ej lika långtgående, skydd. Utskottet konstaterar att Sverige mycket aktivt arbetar för ökad anslutning till och förbättrad efterlevnad av barnkonventionen. Sverige stöder också aktivt den s.k. Barnkommitténs arbete med övervakning av barnets rättigheter.
Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkandena 1--3 som besvarade.
I anledning av motion U603 (v) yrkande 6 får utskottet konstatera att Världsbanken stadgemässigt är förhindrad att ta hänsyn till politiska eller andra icke-ekonomiska förhållanden vid sin långivning. Bristande respekt för de mänskliga rättigheterna kan därför per se inte utgöra grund för bankens beslut i utlåningsfrågor. Banken kan däremot ta hänsyn till sådana förhållanden ifall 1) bristerna har betydande direkta ekonomiska effekter, eller 2) åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna resulterar i bindade beslut, exempelvis införande av ekonomiska sanktioner, av FN:s säkerhetsråd. Så länge dessa kriterier inte uppfyllts och så länge landet uppfyller sina åligganden gentemot banken har Iran, enligt bankens stadgar, full rätt att låna från banken. Utskottet konstaterar i sammanhanget att det lån på 250 miljoner USD som omnämns i motion U603 (v) var ett nödhjälpslån för återuppbyggnadsinsatser efter den stora jordbävningen i Iran 1990. Syftet med lånet var att ge de drabbade tak över huvudet samt återställa skadad infrastruktur inom jordbrukssektorn, t.ex. bevattningsanläggningar.
Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 6 som besvarat.
Effektiva handelssanktioner mot Iran skulle kräva ett brett internationellt stöd. Utskottet noterar regeringens bedömning att förutsättningarna för ett sådant stöd avseende sanktioner visavi Iran saknas. Vid sidan av arbetet i FN för Sverige inte desto mindre en direkt och kritisk dialog med Irans regering om bristen på mänskliga rättigheter och andra bekymmersamma problem i landet, t.ex. flyktingfrågan. Regeringens bedömning är enligt vad utskottet erfarit att denna kritiska dialog har större förutsättningar att leda till resultat, än sanktioner. Utskottet finner inte anledning att ifrågasätta denna bedömning. Utskottet konstaterar att möjligheterna att på andra sätt styra svenska företags handelsrelationer med ett visst land är begränsade. Utskottets uppfattning är att en sådan styrning i allmänhet heller inte är önskvärd.
Med det anförda betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 7 som besvarat.
8. Zigenare
Sammanfattning av motionerna
Den zigenska folkgruppens utsatta situation tas upp i motion U641 (fp). I Europa finns det dubbelt så många zigenare som det finns svenskar, anförs det i motionen. De saknar ett eget hemland, men även en värdig hemvist i många av de länder där de lever. Övergrepp mot zigenare är vardagsnotiser i många europeiska stater; i vissa länder, sägs det i motion U641 (fp), anstiftas sådana direkt av de styrande eller tolereras i vart fall av dessa. Det är uppenbart, menar motionärerna, att zigenarnas i många länder speciella ställning motiverar särskilda åtgärder för att stärka deras rättigheter.
I motionen hänvisas till att bl.a. Europarådet och ESK på senare tid har tagit initiativ för att uppmärksamma zigenarnas levnadsförhållanden. I yrkande 1 föreslås att Sverige i Europarådet tar initiativ till ett program för att stärka zigenarnas ställning och rättigheter i samtliga europeiska medlemsstater. I yrkande 2 föreslås att Sverige bidrar till en uppföljning av den rapport om zigenarnas situation som i september 1993 avlämnades av ESK:s högkommissarie för minoritetsfrågor.
Bakgrund
Antalet zigenare i världen beräknas uppgå till cirka tio--elva miljoner. Närmare åtta miljoner zigenare finns i Europa. Av dessa återfinns i sin tur drygt sju miljoner i Öst- och Centraleuropa samt på Balkan. I alla staterna där utgör zigenarna en underklass med bl.a. hög analfabetism, kort livslängd och stor barnadödlighet. Ett av Europarådet år 1969 utarbetat förslag med åtgärder syftande till att förbättra zigenarnas situation i medlemsländerna har i flertalet av dessa stater inte haft stor praktisk genomslagskraft.
Under historiens lopp har den zigenska folkgruppen utsatts för förföljelse och diskriminering. Under 1930- och 1940-talen blev zigenarna, i likhet med judarna, föremål för den tyska nazismens systematiska förintelsepolitik. I Syd- och Sydösteuropa föll många zigenare offer för massakrer som utfördes av inhemska fascister.
Zigenarnas aktuella situation i Europa har studerats av bl.a. organisationen för de mänskliga rättigheterna, Helsinki Watch. Organisationen har bl.a. konstaterat att övergreppen mot zigenare i vissa östeuropeiska länder, t.ex. Bulgarien och Rumänien, ökat sedan dessa länders demokratiseringsprocess inleddes 1989/90. Detta sammanhänger enligt Helsinki Watch med det faktum att etniska konflikter generellt tilltagit i intensitet i Östeuropa i takt med försvagningen av den hårda sociala kontroll som förknippades med de tidigare statsapparaterna i dessa länder. I såväl Bulgarien som Rumänien har den zigenska folkgruppen i många fall utsetts till syndabock för problem som har sin upprinnelse i samhällenas strävan att övergå til marknadsekonomi. I Rumänien har zigenare åtalats för att ha orsakat upplopp mellan etniska ungrare och rumäner. Helsinki Watch har vidare konstaterat, vad gäller vissa länder, att våld mot zigenare sällan föranleder åtal.
Den zigenska världsunionens konferens i Rom i september 1991 utmynnade i fyra långsiktiga rekommendationer syftande till att bl.a. göra zigenarbefolkningen mer delaktig i resp. lands politiska och ekonomiska system. Samtidigt var det angeläget att värna om zigenarnas möjlighet att leva i enlighet med sin kultur och sin historia, framhölls det i rekommendationerna. Konferensen utmynnade i en appell till alla europeiska stater att erkänna zigenarna som en "transnationell etnisk minoritet".
Zigenarnas, eller, som de också kallas, "romas", situation har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Zigenarnas förhållanden i olika europeiska stater har också uppmärksammats av Europarådet och ESK.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar med beklagande att 1980- och 90-talens omvälvningar i Central- och Östeuropa försämrat förhållandena för en stor grupp zigenare. En våg av nationalism och främlingsfientlighet har drabbat folkgruppen. Även zigenarnas ekonomiska och sociala situation har försämrats, vilket har inneburit att zigenare för närvarande utgör en betydande andel av Europas asylsökande och flyktingar.
Som nämns i motion U641 (fp) fick ESK:s högkommissarie för nationella minoriteter 1993 uppdraget att göra en studie av zigenarnas situation. I egenskap av ordförandeland var Sverige pådrivande i denna fråga. Inom ramen för uppdraget planeras genomförandet, under 1994, av ett särskilt seminarium om zigenska frågor, varvid mer konkreta förslag om åtgärder från ESK:s sida kan förväntas. Utskottet utgår från att motionärernas önskemål i yrkande 2 därmed torde ha goda förutsättningar att bli tillgodosett.
Inom Europarådet har zigenarnas förhållanden tagits upp av de kommittéer som ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och asylfrågor samt massmedia. Rådets ministerkommitté beslutade i januari 1994 att publicera en rapport om zigenarnas förhållanden. Europarådets migrationskommitté har därtill fått i uppdrag att, i samarbete med Europeiska unionen, göra ytterligare en studie om zigenarnas situation i det nya Europa. Vidare planeras, enligt vad utskottet inhämtat, en rad integrationsfrämjande åtgärder på det lokala planet inom ramen för Europarådets s.k. kommunalkonferens.
Utskottet noterar att de svenska beskickningarna i de aktuella länderna i Central- och Östeuropa 1993 anmodades att sända in rapporter om zigenarnas situation. Rapporterna kommer enligt vad utskottet erfarit, tillsammans med andra analyser, att ligga till grund för fortsatt svenskt agerande inom ESK, Europarådet och andra fora.
Utskottet välkomnar dessa olika initiativ, som ligger i linje med vad utskottet tidigare framhållit (bet. 1992/93:UU3) om behovet att ägna ökad uppmärksamhet åt zigenarnas ofta utsatta situation. En förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna generellt, inkl. respekten för den zigenska minoritetens kulturella särart, hänger enligt utskottets bedömning nära samman med de central- och östeuropeiska ländernas möjligheter att fortsätta och fördjupa den demokratiprocess som påbörjats. Utskottet konstaterar att Sverige genom bl.a. multilaterala biståndsinsatser söker stödja den politiska och ekonomiska reformprocessen i dessa länder.
Därmed betraktar utskottet motion U641 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
9. Ukraina
Sammanfattning av motionen
I motion U632 (fp) påpekas att Ukraina spelat en viktig roll i historien för Europas politiska och kulturella utveckling. I dag är Ukraina med sina drygt 50 miljoner invånare och geografiska belägenhet även en potentiellt betydelsefull geopolitisk buffert mellan Europas två stormakter Tyskland och Ryssland, menar motionären. Landet har också historiska band till Sverige och är en av våra närmaste grannar. I motionen påpekas att Sverige har upprättat diplomatiska förbindelser med Ukraina och har ambassad i Kiev. Motionären föreslår att Sverige därutöver intensifierar sitt utbyte och samarbete med Ukraina.
Bakgrund
Den 16 juli 1990 antog det dåvarande ukrainska parlamentet en suveränitetsdeklaration, som bl.a. slog fast ukrainska lagars företräde framför sovjetiska. Folkomröstningen om Sovjetunionens framtid i mars 1991 gav dock i Ukraina, liksom i de flesta övriga republikerna, ett klart resultat till förmån för fortsatt union. Tolkningen av valresultatet försvårades emellertid av att de ukrainska väljarna samtidigt också godkände ett tilläggsförslag, enligt vilket 1990 års suveränitetsdeklaration skulle ligga till grund för Ukrainas deltagande i unionen. Ukrainas tvekan var en av de viktigaste orsakerna till president Gorbatjovs misslyckande att få till stånd ett nytt unionsavtal. Det ukrainska parlamentet beslöt i juni 1991 att skjuta upp behandlingen av det föreslagna unionsavtalet till dess att Ukraina antagit en ny konstitution. Kuppförsöket i Moskva 19--21 augusti 1991 fick till följd att Ukraina, i likhet med flera andra f.d. sovjetiska republiker, förklarade sig självständigt den 24 augusti. Självständigheten bekräftades vid en folkomröstning den 1 december. Parlamentets talman Leonid Kravtjuk valdes till president. Den 7--8 december 1991 träffade Kravtjuk en överenskommelse med Rysslands president Jeltsin och den vitryska ledaren Sjusjkevitj om att bilda Oberoende staters samvälde, OSS, vilket innebar att Sovjetunionen slutgiltigt upplöstes.
Sverige var ett av de första länderna som erkände det självständiga Ukraina och var tidigt på plats med diplomatisk representation i Kiev. Ukraina förbereder för närvarande öppnande av sin ambassad i Stockholm.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att ett vittförgrenat nät av kontakter och samarbetskanaler redan har etablerats mellan Sverige och Ukraina. En betydande del av Sveriges samarbete med Ukraina syftar till att förbättra kärnsäkerheten. Våren 1992 utlovade Sverige ett bidrag på 1,5 miljoner USD till ett internationellt centrum för kärntekniker i Kiev. Avsikten är att ge nya arbetsuppgifter åt experter på kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Centret förväntas kunna inleda sin verksamhet under 1994. Statens strålskyddsinstitut (SSI) samt Statens kärnkraftinspektion (SKI) har enligt vad utskottet erfarit goda myndighetskontakter på sina resp. verksamhetsområden.
Sverige har också lämnat visst stöd till uppbyggnaden generellt av myndigheter och institutioner i det självständiga Ukraina. Ukrainska diplomater har bl.a. deltagit i utbildning i Sverige. Svenskt bistånd till Ukraina kanaliseras i viss mån även via multilaterala organisationer.
Handelsförbindelserna mellan Sverige och Ukraina utvecklas i relativt snabb takt, om än från ett lågt utgångsläge. Under 1993 närmare fördubblades den svenska exporten till Ukraina. Enligt vad utskottet har inhämtat bedöms förutsättningarna för en fortsatt ökning av handeln som goda, särskilt när de rättsliga ramarna kommer på plats. Ett utkast till handelsavtal har paraferats och förhandlingar om investerings- samt dubbelbeskattningsavtal fortsätter. En svensk näringslivsdelegation besöker Ukraina under våren 1994. De ukrainska parlamentsvalen den 27 mars 1994 övervakades av bl.a. ledamöter från Sveriges riksdag.
Utskottet noterar vidare att ett flertal svenska kultur- och informationsaktiviteter har genomförts det senaste året. Intresset för Sverigeinformation är betydande i Ukraina och faktablad samt en historisk översikt över de svensk-ukrainska förbindelserna är under utarbetande.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt fördjupa kontakterna och samarbetet med Ukraina.
Därmed betraktar utskottet motion U632 (fp) som besvarad.
10. Krimtatarer
Sammanfattning av motionen
I motion U621 (m) redovisas utförligt krimtatarernas brokiga historia. Det är enligt motionären det folk som drabbats hårdast av deporteringar och folkomflyttningar i Sovjetunionen. Med den slutgiltiga deportationen i maj 1944 utplånades alla spår av tatarerna på Krim. Den spontana återflyttning till Krim som därefter ägt rum har överlag mötts av negativa reaktioner.
Krimtatarernas situation har enligt motionären ytterligare förvärrats på senare tid. Attityden till bosättningar har hårdnat och alla tecken tyder på att krimtatarerna kommer att mötas av ett upptrappat våld. I motionen begärs att Sverige i lämpliga internationella sammanhang skall påtala krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd.
Bakgrund
Krims status har utgjort en av de besvärligaste politiska frågorna för det självständiga Ukraina. Majoriteten av halvöns befolkning är ryssar, men där finns också ukrainare och, som påtalas i motionen, en växande grupp krimtatarer. Mycket av dagens problem har sina rötter i det förhållandet att Nikita Chrusjtjov år 1954, efter några årtiondens självstyre, gav det då mest av ryssar befolkade Krim i gåva till den ukrainska sovjetrepubliken på 300-årsdagen av Ukrainas anslutning till Tsarryssland.
En folkomröstning i januari 1991 gav till resultat att Krims tidigare status som autonom republik återupprättades. I maj 1991 beslöt Krimparlamentet att förklara Krim självständigt under förutsättning att självständigheten bekräftades i en folkomröstning. Den 30 januari 1994 anordnades -- av Ukraina icke accepterade -- presidentval på Krim varvid Jurij Mesjkov segrade med löften om starkare band och en möjlig återförening på sikt med Ryssland. Trots invändningar från Ukrainas president Kravtjuk lät Mesjkov genomföra folkomröstningen om Krims framtida tillhörighet i samband med de allmänna val som hölls i Ukraina den 27 mars 1994.
De ryska nationalisternas framgångar i valen på Krim och i folkomröstningen har, tillsammans med Ukrainas ekonomiska sönderfall och motsättningarna mellan president Kravtjuk och parlamentet om landets kärnvapen och mellan Ukraina och Ryssland om bl.a. Svarta havsflottan, lett till ökad spänning i regionen. Det har förekommit allvarliga oroligheter bland krimtatarerna, vilka bl.a. vänder sig emot att Krim skulle bryta sig ur Ukraina. Många krimtatarer har bojkottat valen eftersom de flesta kandidaterna ställt sig skeptiska till Krim som en del av Ukraina.
I dag finns närmare en kvarts miljon tatarer på Krim. Ytterligare 100 0000--150 000 beräknas kunna komma att återvända till halvön. Många lever under svåra lägerliknande förhållanden i närheten av Simferopol.
Utskottets överväganden
Genom ambassaden i Kiev har Sverige fortlöpande kontakt med representanter för tatarerna på Krim. Även FN:s därvarande kontor bevakar, enligt vad utskottet inhämtat, uppmärksamt krimtatarernas många gånger svåra situation. En eventuell hänvändelse om bistånd kan enligt uppgift komma att riktas till de skandinaviska länderna senare i år. Enligt vad utskottet erfarit lämnar SIDA redan stöd till ukrainska Röda korset, vars insatser bl.a. sker till stöd för tatarerna på Krim.
Utskottet utgår från att Sverige, såväl bilateralt som inom ramen för exempelvis ESK:s minoritetskommissaries missioner, fortsätter att med stor uppmärksamhet bevaka krimtatarernas situation. Utskottet utgår från att Sverige i dessa sammanhang framhåller krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd samt understryker nödvändigheten av att även denna befolkningsgrupps grundläggande fri- och rättigheter respekteras.
Därmed betraktar utskottet motion U621 (m) som besvarad.
11. Västra Sahara
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner framhålls som otillfredsställande att situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte har kunnat avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har inte kunnat genomföras till fullo. I motionerna (U201 (v) yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1 samt U614 (s) yrkande 1, U622 (kds) yrkande 1 begärs att Sverige i FN och i andra internationella sammanhang skall agera kraftfullt till stöd för genomförandet av den av FN beslutade fredsplanen, inbegripet hållandet av en folkomröstning om landets självständighet.
I motion U614 (s) yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för att en undersökningskommission upprättas med uppgiften att granska situationen för de mänskliga rättigheterna i såväl Marocko- som Polisariokontrollerade områden. I motion U602 (c) yrkande 2 föreslås svenskt agerande för bildandet av en kommission med uppdraget att undersöka föregivet försvunna resp. frisläppta västsahariers öde. I motion U622 (kds) yrkande 2 begärs att Sverige skall agera kraftfullt för att Marocko skall förmås upphöra med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Västra Sahara.
Bakgrund
I november 1975 undertecknade Spanien, Marocko och Mauretanien ett trepartsavtal gällande kolonin Spanska Sahara. Enligt uppgörelsen utfäste sig Spanien att avkolonisera området och överlåta överhögheten till Marocko och Mauretanien i samarbete med en på traditionellt vis utsedd folkförsamling. Det närmare ansvaret för områdets avkolonisering överläts av Spanien åt FN.
När Spanien 1976 dragit sig tillbaka från kolonin Spanska Sahara annekterades området av Marocko och Mauretanien. Marockos kung Hassan hade då redan i november 1975 inlett "Gröna marschen" för "återtagandet" av Västra Sahara. 350 000 marockanska civila, åtföljda av reguljära marockanska förband, tågade några kilometer in i Västra Sahara. Den sedan några år verksamma motståndsrörelsen Polisario utropade landets självständighet under namnet Demokratiska sahariska arabrepubliken (RASD). Strider pågick därefter i området med varierande intensitet under 1970- och 80-talen. På ena sidan i konflikten står Polisario, stött av Algeriet, och på den andra Marocko.
1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och drog sig ur konflikten. Den del av Västra Sahara som Mauretanien tidigare gjort anspråk på annekterades då av Marocko. Kort efter Marockos annektering uppdrog FN:s säkerhetsråd åt generalsekreteraren att inleda konsultationer med parterna. Marocko uppmanades att omedelbart dra tillbaka alla deltagare i "Gröna marschen".
Sedan 1985 har FN:s generalsekreterare tillsammans med OAU:s ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå ett vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. En gemensam fredsplan framlades 1988 och godkändes i princip av parterna. Enligt planen skall generalsekreterarens särskilde representant ha visst överinseende över administrationen i området samt exklusivt ansvar för organisationen och genomförandet av en folkomröstning. I april 1991 beslöt säkerhetsrådet att inrätta en särskild observatörsstyrka med en militär komponent, Minurso, för genomförandet av folkomröstningen.
Sedan den 6 september 1991 råder vapenvila i Västra Sahara. Fredsprocessen har emellertid i övrigt hamnat i ett dödläge, beroende såväl på bristande samarbetsvilja hos parterna som på oklarheter i fredsplanen. Enligt en del bedömare bär också FN:s säkerhetsråd -- där få medlemmar i dag aktivt driver frågan -- ansvar för den uppkomna situationen.
Ingen bestående enighet har kunnat nås i den grundläggande frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall identifieras. Polisario håller fast vid det ursprungliga kriteriet, att man skall finnas upptagen i den spanska folkräkningen från 1974. Ett senare förslag från FN:s förre generalsekreterare innebär att rösträtten utsträcks till alla bona fide västsaharier över 18 år. Tanken är att människor som lämnade området under kolonialtiden, och deras därefter födda barn inte skall berövas möjligheten till inflytande. FN-sekretariatets uppfattning bygger på tidigare principiella ställningstaganden i liknande fall som t.ex. Namibia och Kambodja.
Marocko har tidigare hävdat att antalet röstberättigade borde utvidgas till att omfatta ett större antal västsaharier bosatta i Marocko. Marocko godkände dock motvilligt det nya rösträttsförslaget 1991. Utvidgningen av antalet röstberättigade antas med de nya kriterierna bli mindre än vad Marocko hade hoppats, men uppfattas av internationella bedömare som tillräcklig för att Marocko sannolikt skall tro på en seger i folkomröstningen. Generalsekreteraren har därefter gång efter gång till säkerhetsrådet tvingats rapportera om uteblivna framsteg i ansträngningarna att söka nå en kompromiss mellan parterna.
En grundläggande stötesten är att Marocko betraktar Västra Sahara som marockanskt territorium, som efter ett kolonialt mellanspel återgått till moderlandet. Marocko har också agerat i enlighet med denna uppfattning. I september 1992 ägde t.ex. en folkomröstning rum i Marocko om förslag till en ny konstitution. Folkomröstningen genomfördes också i Västra Sahara, trots att området står under FN:s administration. Marocko har heller inte tillmötesgått FN:s begäran att deltagarna i "Gröna marschen" skall dras tillbaka från Västra Sahara. I stället har Marocko genomfört en ny "Grön marsch" som innebär att mer än 100 000 marockaner förflyttas till Västra Sahara. Samtidigt har Polisarios stöd från Algeriet minskat.
De försök som FN:s generalsekreterares särskilde representant har gjort för att närma parterna och få bådas godkännande av rösträttskriterierna har inte lyckats. Generalsekreterarens senaste rapport till säkerhetsrådet, som är daterad den 10 mars 1994, innehåller, i likhet med tidigare rapporter, flera alternativa förslag för rådet att ta ställning till. Efter sin behandling av rapporten antog säkerhetsrådet den 29 mars enhälligt resolution 907, i vilken rådet väljer att ansluta sig till generalsekreterarens s.k. alternativ B. Detta innebär att den kommission som har i uppgift att fastställa röstberättigande skall fortsätta sitt arbete t.o.m. den 30 juni. Generalsekreteraren skall sedan rapportera till rådet om läget. Avsikten är att folkomröstningen, som skall fastställa territoriets status, skall kunna hållas mot slutet av 1994.
Samtidigt fortsätter generalsekreteraren och hans särskilde representant försöken att nå enighet kring kompromissförslaget om kriterier för röstberättigade och vilka som skall kunna höras av kommissionen om stamtillhörighet. I nämnda resolution 907 välkomnar säkerhetsrådet detta förfaringssätt. Rådet uppmanar parterna att samarbeta med generalsekreteraren, hans särskilde representant samt identifikationskommissionen i enlighet med den fredsplan som accepterats av bägge parter.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om Västra Sahara (senast i bet. 1992/93:UU3). Utskottet har därvid fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål. Utskottet ser det därför alltjämt som mycket angeläget att den planerade folkomröstningen kan genomföras på ett fritt och demokratiskt sätt, att identifieringen av de röstberättigade sker på det sätt som FN beslutat och att parterna avhåller sig från fortsatta stridigheter och till fullo samarbetar med FN. FN måste ges tillräckliga resurser och starkt stöd så att organisationen med auktoritet kan hävda fredsplanen. Provokationer mot FN och fredsplanen, som den i bakgrundsbeskrivningen nämnda folkomröstningen om en ny konstitution, måste fördömas.
Utskottet framhåller det väsentliga i att de mänskliga rättigheterna respekteras och att politiska fångar släpps. Enligt uttalanden av utrikesminister af Ugglas -- bl.a. i svar på en riksdagsfråga den 12 april 1994 -- har Sverige i ett antal direktkontakter med bl.a. Marocko framfört sin oro för åtgärder som kan störa fredsprocessen och understrukit den vikt Sverige fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet utgår från att regeringen aktivt stödjer fredsprocessen och genomförandet av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som genom bilaterala kontakter.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U201 (v) yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1, U614 (s) yrkande 1 samt U622 (kds) yrkande 1 som besvarade.
Utskottet konstaterar att MR-situationen i Marocko i allt väsentligt tycks oförändrat negativ. Vissa förbättringar ägde enligt uppgift rum under 1991. Som utskottet tidigare noterat, tycks dessa dock ha varit huvudsakligen kosmetiska till sin natur och förefaller knappast ha avspeglat någon vilja att i grunden förändra det rådande systemet. Avsaknaden av förbättringar avseende MR-situationen under 1992 och 1993 tycks bekräfta detta intryck.
Enligt Amnesty International har ett okänt antal saharier försvunnit sedan Marocko ockuperade Västra Sahara 1975. Det stora flertalet av dessa försvinnanden ligger flera år tillbaka i tiden. Marockanska myndigheter vägrar enligt uppgift kategoriskt att diskutera frågan. Marockanska MR-organisationer är förbjudna att ha kontakt med Polisario eller andra sahariska grupperingar. Det är därför svårt att göra några uppskattningar av antalet försvunna eller fängslade. Under 1991 frigavs omkring 300 saharier genom en kunglig amnesti. Enligt officiella marockanska uppgifter finns därmed inte längre några fängslade saharier. En uppskattning som gjorts är dock att ytterligare ca 500 saharier hålls i fängsligt förvar. I februari 1992 synes en ny våg av omfattande arresteringar ha ägt rum i Västra Sahara.
Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s arbete som genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet utgår från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i Västra Sahara skall kunna granskas av internationella experter. Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en undersökningskommission, som föreslås i motionerna U602 (c) yrkande 2 samt U614 (s) yrkande 2, kan bli ett värdefullt instrument i detta sammanhang.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Därmed betraktar utskottet motionerna U602 (c) yrkande 2, U614 (s) yrkande 2 samt U622 (kds) yrkande 2 som besvarade.
12. Sudan
Sammanfattning av motionen
Motion U623 (kds) tar upp den allvarliga situationen i Sudan. Landets invånare beskrivs i motionen som hjälplösa offer för en cynisk maktkamp. Omvärlden har ännu inte reagerat tillräckligt och med kraft. Motionären hänvisar till Amnesty Internationals uppfattning om att det är brotten mot mänskliga rättigheter som orsakar svältkatastrofen i Sudans krigszoner. Därför är det en uppgift för det internationella samfundet, inkl. Sverige, att se till att respekten för de mänskliga rättigheterna finns med som en central del vid varje försök att förhandla om fred och eldupphör i Sudan. Humanitära och fredsskapande insatser måste följas åt. Sverige bör enligt motionären verka för att fredsobservatörer sänds till Sudan. Dessas uppgift skall vara att försöka upprätthålla ingångna fredsuppgörelser och skapa försoning mellan tidigare stridande grupper. Deras rapporter till FN och resp. regering skall utgöra grund för nya förebyggande och fredsbevarande åtgärder. Dessa synpunkter föreslås i motionens yrkande 1 riksdagen som sin mening ge regering till känna.
Enligt motion U623 (kds) tillsatte FN:s MR-kommission i mars 1993 en särskild rapportör för Sudan, vilken dock har motarbetats. I yrkande 2 begärs att regeringen skall stödja försöken att tillsätta flera oberoende observatörer för bevakning av de mänskliga rättigheterna i Sudan.
Bakgrund
Sudan blev självständigt 1956. Det politiska, huvudsakligen muslimska, ledarskapet i norra Sudan har haft svårt att acceptera det södra, företrädesvis kristna, Sudan som en jämnbördig partner i byggandet av den nya nationen. Ett uppror i södra Sudan ledde på 1960-talet till fullt inbördeskrig. Trots ansträngningar till nationell försoning på 1970-talet har motsättningarna mellan norra och södra Sudan successivt ökat. 1983 infördes den muslimska lagstiftningen sharia i hela landet. Den uppfattas som helt oacceptabel för icke-muslimerna i söder och inbördeskriget trappades åter upp. En militärkupp av muslimska fundamentalister i juni 1989 innebar ytterligare islamisering av Sudans tidigare huvudsakligen sekulära och i viss mån traditionellt toleranta samhälle. Det Sudanska Folkets Befrielsearmé, SPLA, fortsätter i söder kriget för regional autonomi och på sikt självständighet för södra Sudan.
Det allt mer brutala kriget beräknas ha orsakat mer än en halv miljon civila dödsoffer sedan 1983. Omkring 4,5 miljoner har tvingats fly från sina hem. Av dessa har ett mycket stort antal -- enligt vissa uppskattningar 2--3 miljoner människor -- i de södra delarna av landet tvångsförflyttats av regimen. 80 % av barnen i delar av södra Sudan lider enligt FN av allvarlig undernäring och många av dem dör av hunger.
President Mengistus fall i Etiopien 1991 medförde att tiotusentals sudanesiska flyktingar tvingades lämna Etiopien och återvända till Sudan. Händelserna bidrog till att utlösa en intern revolt inom SPLA. Olika fraktioner i södra Sudan strider nu också inbördes samtidigt som regeringen i Khartoum fortsätter sina operationer mot de olika separatistarméerna. Den humanitära situationen försämrades kraftigt under 1992 och 1993. Flertalet internationella bedömare utesluter en militär lösning på det långa inbördeskriget.
De allvarligaste och flesta MR-övergreppen i Sudan sammanhänger med kriget. Övergreppen begås av såväl regeringssidan som av rebellerna. Ett flertal FN-resolutioner har antagits om situationen i Sudan. I mars 1994 antog FN:s MR-kommission en resolution i vilken uttrycks djup oro över allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i landet, inkl. godtyckliga avrättningar, fängslanden utan rättegång, tvångsförflyttningar och tortyr. Den sudanesiska regeringen uppmanas respektera de mänskliga rättigheterna och anpassa nationell lagstiftning till de internationella MR-konventioner som Sudan har ratificerat. Alla parter i konflikten uppmanas tillåta internationella organisationer och biståndsgivare att tillhandahålla humanitär hjälp till civilbefolkningen och samarbeta med FN-sekretariatets avdelning för humanitära frågor. Resolutionsförslaget hade bl.a. Sverige som medförslagsställare.
FN har tillsatt en särskild MR-rapportör för Sudan. Vissa uppgifter tyder på att situationen avseende de mänskliga rättigheterna i norra Sudan skulle ha förbättrats något sedan dessa FN-initiativ togs.
Utskottets överväganden
Utskottet ser med oro på den långvariga och förödande konflikten i Sudan. En varaktig och fredlig lösning av konflikten måste enligt utskottets uppfattning inbegripa grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna. En första målsättning torde dock vara att nå en överenskommelse om eldupphör. Genom en sådan skulle de internationella hjälporganisationernas arbete i landet underlättas och den humanitära situationen förbättras. Utskottet noterar att Liv och Fred-institutet i Uppsala för närvarande undersöker möjligheterna att på lämpligt sätt söka bidra till en lösning av konflikten i Sudan.
Utskottet noterar även det initiativ som tagits inom ramen för den s.k. IGADD-kommitténs (Intergovernmental Authority on Drought and Development) verksamhet. Kommittén, som leds av Kenyas president Daniel arap Moi och där också Etiopiens, Eritreas och Ugandas regeringschefer medverkar, arbetar för att söka få till stånd försoning mellan de olika stridande fraktionerna i södra Sudan.
Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas, i ett uttalande inför det regionala toppmöte som inleddes i Nairobi den 17 mars 1994, uttryckt sitt helhjärtade stöd för de ansträngningar att skapa fred i Sudan som görs inom ramen för IGADD. I uttalandet framhålls att konflikten i Sudan bara kan lösas på politisk väg. Den svenska regeringen, som fördömer bombningar och andra angrepp mot flyktingläger, uppmanar parterna att göra sitt yttersta för att åstadkomma en hållbar förhandlingslösning.
I uttalandet konstateras att Sverige tillhör de största biståndsgivarna till den utsatta befolkningen i södra Sudan. Utskottet utgår från att regeringen har fortsatt god beredskap för ytterligare katastrofbistånd till Sudan, om så skulle behövas.
Utskottet konstaterar att FN:s MR-kommission har tillsatt en särskild rapportör för Sudan. Utskottet anser att frågan om tillsättandet av ytterligare rapportörer bör göras avhängig förbättrade förutsättningar att effektivt övervaka de mänskliga rättigheterna i Sudan.
Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (kds) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
13. Somalia
Sammanfattning av motionen
I motion U605 av Sten Söderberg (-) anförs att Somalia visat sig vara en misslyckad internationell statsbildning. Ett område i norra Somalia har brutit sig loss från det övriga landet och gör under namnet Republic of Somaliland sedan i maj 1991 anspråk på att vara en självständig republik. Motionären hemställer om att Sverige snabbt skall erkänna detta område som en sådan självständig statsbildning.
Bakgrund
Det sociala och politiska sammanbrott som följde efter diktatorn Siad Barres fall i Somalia 1991 föranledde FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om militär intervention. Interventionen inleddes under amerikansk ledning i december 1992. Under 1993 ersattes de amerikanska styrkorna successivt av reguljära FN-förband. Försörjningssituationen förbättrades samtidigt väsentligt och en försoningsprocess inleddes under FN:s egid. Denna resulterade i undertecknandet den 24 mars 1994 av ett fredsavtal mellan 15 politiska grupperingar i Somalia. I uppgörelsen ingår en tidtabell för valförberedelser och tillsättande av en nationell regering. I fredsavtalet riktar samtliga parter ett tack till FN och till biståndsgivande länder för deras värdefulla stöd till försoningsprocessen.
Somalia präglas alltjämt av omfattande politiskt och ekonomiskt sönderfall, vilket kommer att sätta hållbarheten i fredsavtalet på hårda prov. Det självproklamerade Somaliland i nordvästra Somalia har dock till stor del förskonats från de inbördes strider och svältkatastrofer som följt i krigets spår. Dessa har huvudsakligen drabbat landets mellersta och södra delar.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar att 15 politiska grupper i Somalia har enats om att försonas och gemensamt verka för återupprättandet av ett stabilt och självständigt Somalia. Samtidigt noterar utskottet med oro att strider mellan olika klaner fortfarande äger rum i Somalia och att vägen mot verklig fred alltjämt tycks lång och farofylld. Utskottet ser allvarligt på de attentat mot FN-soldater och sabotage mot FN:s närvaro som förekommit.
Enligt vad utskottet erfarit har ingen stat hittills erkänt det självproklamerade Somaliland. Utskottet konstaterar att ett isolerat svenskt erkännande av Somaliland inte heller är aktuellt med hänsyn till läget för närvarande i Somalia, ansträngningarna att stödja den påbörjade försoningsprocessen mellan parterna samt motståndet från flertalet politiska grupper i mellersta och södra Somalia mot en uppdelning av landet.
Utskottet noterar att flera svenska organisationer är engagerade i biståndsinsatser i Somalia. Liv och Fred-institutet i Uppsala deltar, bland andra organisationer, i de internationella ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess och bestående politisk lösning av konflikten.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U605 (-).
14. Cuba
Sammanfattning av motionerna
I motion U620 (s) anförs att Cuba för närvarande genomgår en djup ekonomisk och politisk kris. I motionen ges bl.a. ett flertal aktuella exempel på grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Cuba. Motionären citerar internationella bedömare som menar att den amerikanska sanktionspolitiken mot Cuba är onödig och skadlig och att man i stället borde främja det fria flödet av information och idéer till det kubanska folket. I motionens yrkande 1 begärs att regeringen aktivt skall verka för att Förenta staternas sanktioner mot Cuba upphör.
I motion U209 (v) framhålls att USA:s blockad mot Cuba strider mot internationell rätt och hotar andra staters suveränitet. Den s.k. Torricelli-lagen sägs i motionen vara en oacceptabel utvidgning av USA:s lagstiftning utanför eget territorium. Blockaden åsamkar det kubanska folket stora umbäranden. I motionens yrkande 1 föreslås att Sverige i internationella sammanhang och i kontakter med amerikanska regeringen skall kräva att USA:s blockad mot Cuba och Torricelli-lagen avskaffas.
I motion U620 (s) yrkande 2 begärs vidare att Sverige inte för egen del skall medverka i USA:s sanktioner mot Cuba. I yrkande 3 hemställs att Sverige skall verka för att Cuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.
Bakgrund
Cuba blev efter det spansk-amerikanska krigets slut 1898 formellt en självständig republik. I realiteten kom emellertid den tidigare spanska överhögheten över Cuba att ersättas av ett betydande amerikanskt inflytande via det s.k. Platt-tillägget (1903). Detta upphävdes 1934, men Förenta staterna bibehöll rätten till marinbasen Guantanamo på Cubas sydöstra sida. Efter brytningen mellan USA och Castroregimen har Cuba krävt att Förenta staterna skall utrymma basen.
Det drygt 30-åriga amerikanska handelsembargot mot Cuba förbjöd ursprungligen all handel med Cuba och ägde enligt amerikansk uppfattning även tillämpning på amerikanska företag verksamma utanför Förenta staternas gränser. På grund av invändningar från USA:s allierade modifierades den ursprungliga lagen 1975 och kom därefter inte längre att gälla extraterritoriellt. Förenta staternas kongress antog dock hösten 1992 en ny lag, den s.k. Cuban Democracy Act, varmed bl.a. den tidigare modifieringen av embargot upphävs och amerikanska dotterbolag utomlands i praktiken förbjuds handla med Cuba. Canada, EG m.fl. reagerade mycket negativt på lagen. Även från vissa exilkubanska kretsar uppmanades Bushadministrationen att vetera lagen, som ansetts motverka ansträngningarna att få till stånd en demokratiseringsprocess i Cuba. President Bush undertecknade lagen den 23 oktober 1992.
Sverige har vid flera tillfällen framfört att den amerikanska sanktionspolitiken är kontraproduktiv om avsikten är att åstadkomma förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna i Cuba. Mot denna bakgrund röstade Sverige för första gången hösten 1993 för den resolution i FN:s generalförsamling som kritiserar det amerikanska embargot mot Cuba.
FN:s MR-kommission har antagit flera resolutioner angående situationen i Cuba och har bl.a. tillsatt en särskild rapportör med uppgift att upprätthålla direkta kontakter med kubanska regeringen och individuella medborgare angående MR-läget. Den resolution, som antogs vid kommissionens 50:e möte (31 januari --11 mars 1994) och som samlat trettiotalet medförslagställare, däribland Sverige, fäster särskild uppmärksamhet vid den kubanska regeringens vägran att samarbeta med den särskilda rapportören, vid de rapporter om MR-situationen som regeringen lämnat obesvarade, vid godtyckliga arresteringar och fängslanden, repressalier mot MR-försvarare samt vid de alltjämt förhärskande bristerna avseende bl.a. förenings- och yttrandefriheten i Cuba. Den särskilde rapportörens mandat förlängs ytterligare ett år.
Utskottets överväganden
Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter fortsätter att äga rum i Cuba. Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad gäller MR-situationen i landet främst med det politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Personer som ger uttryck för åsikter som av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma har avskedats eller fängslats på politiska grunder och under starkt bristande rättssäkerhet. Organisationer som verkar för mänskliga rättigheter motarbetas av myndigheterna. Utskottet noterar med oro, att den särskilde rapportör för FN:s MR-kommission som utsetts att upprätthålla kontakten med den kubanska regeringen i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, inte till fullo kunnat uppfylla sitt mandat. 1992 utsågs Sveriges ambassadör i Köpenhamn, Carl-Johan Groth, till speciell rapportör. Den särskilde rapportörens mandat erkänns inte av Cuba, vilket har inneburit att inte heller Groth har tillåtits besöka Cuba och att en direkt dialog med den kubanska regeringen inte har kunnat upprättas.
I fråga om det amerikanska handelsembargot mot Cuba konstaterar utskottet att Förenta staternas generella syn på internationella sanktioner skiljer sig i grundläggande avseenden från världssamfundets. Förenta staterna upprätthåller ett flertal unilaterala handelsblockader, t.ex. mot Nordkorea, och deltar också i embargon som beslutas eller rekommenderats av andra organisationer än FN, t.ex. det amerikanska halvklotets samarbetsorgan OAS. Utskottet noterar att Sverige i olika sammanhang protesterat mot det utvidgade amerikanska handelsembargot mot Cuba.
Med anledning av den 1992 beslutade skärpningen av det amerikanska handelsembargot mot Cuba uttryckte utskottet oro (i bet. 1992/93:UU3) över den extraterritorialitet med vilken Förenta staterna avsåg tillämpa blockaden. I likhet med andra individuella stater och t.ex. EG:s medlemsländer, som reagerat kraftfullt mot den amerikanska åtgärden, slog utskottet fast att amerikanska dotterbolag i Sverige även hädanefter hade att rätta sin verksamhet och handel efter svensk lagstiftning.
Utskottet vidhåller dessa uppfattningar och får samtidigt med beklagande konstatera att Clintonadministrationen inte sökt få till stånd en ändring av Cuban Democracy Act. Det amerikanska handelsembargot mot Cuba tillämpas alltjämt med extraterritoriell verkan. Utskottet noterar att FN:s speciella rapportör, ambassadör Groth, i upprepade rapporter har påpekat, att en politik visavi Cuba, som grundas på ekonomiska sanktioner och andra åtgärder syftande till att öka landets isolering, för närvarande framstår som det säkraste sättet att förlänga Cubas redan ohållbara inrikespolitiska situation. Även många kubanska dissidenter anser att embargot är kontraproduktivt och att det inte främjar de demokratiska krafterna i Cuba. Utskottet vill betona att hävandet av sanktionerna mot Cuba skulle utgöra ett viktigt led i främjandet av landets demokrati och mänskliga rättigheter.
Utskottet utgår från att Sverige mot denna bakgrund på lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Cuba. Beträffande dödsstraffets avskaffande kan anföras att Sverige under en lång följd av år aktivt arbetat på såväl global som europeisk nivå för att dödsstraffet skall avskaffas. I bl.a. tidigare avsnitt i detta betänkande har utskottet uttalat sitt stöd för regeringens fortsatta ansträngningar i detta avseende.
Därmed får motionerna U209 (v) yrkande 1 samt U620 (s) yrkandena 1--3 anses besvarade.
15. El Salvador
Sammanfattning av motionen
I Vänsterpartiets motion U611 anförs att det nu finns möjligheter till demokratisk utveckling med allmänna val och omfattande demilitarisering i det krigshärjade El Salvador. Vänsterpartiet anser dock (i januari 1994) att en mängd problem återstår att lösa inför valen i mars 1994. Upptrappat våld kan komma att äventyra valen. För att förhindra en sådan utveckling krävs internationella krafttag. Den svenska regeringen bör därför, enligt motionens yrkande 1, i alla relevant internationella organ, framför allt FN, verka för att sådana internationella åtgärder kommer till stånd.
Sverige föreslås i motionens yrkande 2 verka för att FN skickar betydligt fler övervakare till valen än vad som utlovats. Riksdagen föreslås i yrkande 3 besluta om att utse en parlamentarisk observatörsdelegation till valen i El Salvador. Mot bakgrund av det politiska våldet anser Vänsterpartiet att regeringen bör uppmana den salvadoranska regeringen att i enlighet med fredsavtalet följa såväl den s.k. Ad hoc-kommissionens som Sanningskommissionens rekommendationer (yrkande 6). I yrkande 7 begärs att Sverige även skall uppmana den salvadoranska regeringen att undersöka mordet i december 1993 på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade mord på FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets ikraftträdande.
Bakgrund
Efter 12 års väpnad konflikt och närmare två år av FN-ledda förhandlingar undertecknade El Salvadors regering och den väpnade oppositionen, Nationella befrielsefronten Farabundo Martí (FMLN), den 16 januari 1992 ett definitivt fredsavtal. I avtalet fastställdes en tidsplan för eldupphör, gradvis demobilisering av FMLN samt genomförandet av ett antal militära, rättsliga och andra reformer som överenskommits tidigare i förhandlingarna.
Den väpnade konflikten i El Salvador upphörde officiellt den 15 december 1992, tre månader senare än planerat på grund av svårigheter att genomföra överenskommelser om äganderätt till markområden, om reformer inom militären och polisen och andra frågor. FMLN hade vid utgången av 1992 demobiliserats och omorganiserats till ett politiskt parti.
Den s.k. Ad hoc-kommissionen, som tillsatts enligt beslut i fredsavtalet, överlämnade i september 1992 konfidentiella rekommendationer till president Alfredo Cristiani om bl.a. genomförandet av utrensningar i armén. Rekommendationerna grundade sig på en bedömning av uppgifter om övergrepp som officerare gjort sig skyldiga till. Sanningskommissionen, som också tillsatts i enlighet med fredsavtalet, inledde sin verksamhet i juli 1992. Dess uppdrag var att utreda ovanligt grova brott som sedan 1980 begåtts av regerings- eller FMLN-styrkor. Kommissionen presenterade sina rön och rekommendationer i mars 1993. Fem dagar senare godkände El Salvadors parlament en generell amnesti för alla som varit inblandade i kriminella aktiviteter under kriget. Även personer som fanns omnämnda i Sanningskommissionens rapport omfattas av amnestin.
Presidents-, parlaments- och kommunalvalen den 20 mars 1994 innebar ett stort steg fram mot demokrati i El Salvador. Valen observerades av såväl FN:s organ för övervakning av fredsprocessen, Onusal, samt av ett stort antal andra utländska observatörer, däribland svenska. FMLN deltog för första gången i valen, som av de internationella observatörerna ansågs ha genomförts på ett huvudsakligen acceptabelt sätt, trots uppenbara brister i bl.a. registreringen av väljare. Det regerande Arenapartiet segrade i parlamentsvalet.
I presidentvalet arrangerades en andra valomgång den 24 april 1994, eftersom ingen kandidat erhöll 50 % av rösterna i första valomgången. Inför den andra valomgången gjorde FN:s säkerhetsråd ett formellt s.k. presidentuttalande i vilket rådet uppmanade de berörda att vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med de brister i valgenomförandet som påvisats. Säkerhetsrådet uppmanade vidare ånyo till ett fullständigt genomförande av fredsavtalen och efterlyste fortsatta framsteg rörande särskilt grupperingen av den nya civilpolisen, landfrågorna, integreringen av f.d. soldater i det civila samhället och de konstitutionella reformer som rekommenderats av Sanningskommissionen. Arenapartiets kandidat, Armando Calderón, vann presidentvalet med närmare 70 % av rösterna mot vänsteralliansens Ruben Zamora. Valdeltagandet var dock mycket lågt, knappt 50 %.
Utskottets överväganden
Den fredsprocess som har påbörjats i El Salvador är hoppfull, men kräver samtidigt fortsatt starkt internationellt stöd. Det politiska våld som förekommit trots fredsavtalets undertecknande den 16 januari 1992 ger anledning till oro. Utskottet noterar att Sverige gett uttryck för detta vid ett flertal tillfällen till företrädare för den salvadoranska regeringen samt till Onusals MR-enhet. Sverige har också framhållit vikten av att det ökade våldet tas på allvar, att den salvadoranska regeringen vidtar åtgärder så att våldet upphör samt att våldsdåden måste undersökas och de skyldiga straffas. Detta budskap har också framförts i Sveriges anföranden i FN. Utskottet noterar vidare att Sverige bidrar till den av FN:s generalsekreterare tillsatta s.k. joint group, som har i uppdrag att undersöka förekomsten av politiskt motiverade illegala grupper i El Salvador.
Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige också gett väsentliga bidrag till de s.k. Ad hoc- och Sanningskommissionerna, vars uppdrag nu har avslutats. Utskottet noterar att Sverige i olika sammanhang framfört vikten av att kommissionernas rekommendationer genomförs. Utskottet vill framhålla vikten av att såväl den salvadoranska regeringen som FMLN tar sitt ansvar för att genomföra även utestående rekommendationer. Utskottet utgår från att regeringen i såväl bilaterala som multilaterala sammanhang också uppmärksammar de mord som förövats på FMLN-medlemmar.
Utskottet konstaterar att valen i El Salvador övervakades av ett stort antal internationella observatörer. De svenska valexperternas och valobservatörernas närvaro är en del av ett omfattande svenskt stöd till de första genuina flerpartivalen i El Salvador på 15 år. Svenskt bistånd har också använts för att utbilda valfunktionärer, registrera väljare och stödja den högsta valdomstolen. Sammanlagt uppgår det svenska stödet till freds- och demokratiseringsprocessen i El Salvador till 60 miljoner kronor per år. Till detta kommer betydande insatser genom Rädda barnen, Utan Gränser, Diakonia och andra enskilda organisationer.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt bidra till fred och utveckling i El Salvador.
Med det anförda betraktar utskottet motion U611 (v) yrkandena 1--3, 6 och 7 som besvarade.
16. Guatemala
Sammanfattning av motionen
Mycket återstår innan fredsprocessen i Guatemala når sitt mål, framhålls det i motion U628 (s). Respekten för de mänskliga rättigheterna förblir bristfällig. I yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att avrättningar, försvinnanden och tortyr som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas.
De återupptagna överläggningarna mellan Guatemalas regering och URNG behöver internationellt stöd, anförs det vidare i motion U628 (s). Det är av största vikt att även Sveriges regering engagerar sig i frågan och medverkar till att fredsprocessen blir framgångsrik. Detta bör enligt motionens yrkande 2 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bakgrund
Förhandlingarna mellan regeringen och den väpnade oppositionskoalitionen Guatemalas nationella revolutionsförbund, URNG, påbörjades efter det att en överenskommelse träffats i Oslo i april 1990. En rad punkter har stått på dagordningen. De viktigaste rör mänskliga rättigheter, arméns roll samt ursprungsbefolkningarnas situation och ställning. Oenigheten mellan parterna om bl.a. synen på mänskliga rättigheter har lett till upprepade avbrott i förhandlingarna. Överläggningarna återupptogs dock i början av 1994, bl.a. som en följd av den internationella uppmärksamhet som riktats mot regionen i stort med anledning av upproret i delstaten Chiapas i södra Mexico.
Ett genombrott i förhandlingarna skedde den 29 mars 1994, då parterna undertecknade ett avtal om mänskliga rättigheter, som skall övervakas av FN. Samma dag undertecknade regeringen och URNG även ett avtal om en tidtabell för resterande förhandlingspunkter. Innebörden av avtalet är att alla förhandlingar skall vara klara före utgången av 1994, då också demobilisering av styrkor skall påbörjas.
Guatemala har varit föremål för behandling i FN:s
MR-kommission sedan början av 1980-talet. På förslag av ett
antal latinamerikanska länder och efter beslut av kommissionen
fördes behandlingen av ärendet 1987 över från dagordningspunkt
12 ("Kränkningar av de mänskliga rättigheterna i olika delar av
världen med särskild hänvisning till koloniala och andra
beroende länder och områden") till dagordningspunkt 19
("Rådgivande verksamhet"). Enligt svensk uppfattning är MR-läget
i Guatemala så allvarligt att behandling under dagordningspunkt
12 är motiverad. Under sitt medlemskap i kommissionen sökte
därför Sverige aktivt verka för att föra tillbaka frågan till
denna dagordningspunkt. Kommissionen har sedermera beslutat att
lämna frågan om dagordningspunkt öppen, men samtidigt även
skärpt mandatet för den oberoende expert som rapporterar om
MR-utvecklingen i Guatemala.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att de förhoppningar om en förbättring av läget för de mänskliga rättigheterna i Guatemala som låg bakom MR-kommissionens tidigare beslut att överföra ärendet till dagordningspunkt 19 dess värre inte har infriats. Utskottet fortsätter att se med oro på läget i Guatemala. Samtidigt inrymmer dock situationen även hoppingivande inslag, bl.a. utnämningen i juni 1993 -- efter förre presidenten Serranos misslyckade "självkupp" -- av den dittillsvarande MR-ombudsmannen Ramiro de León Carpio som landets nye president för återstoden av mandatperioden.
Det återstår att se om de León Carpio i sin nya befattning kommer att kunna leva upp till de stora förväntningar som såväl omständigheterna som han själv har skapat. Utskottet noterar dock att flera, i MR-hänseende, positiva initiativ har tagits, exempelvis har personer som utpekats som ansvariga för grova MR-brott fått lämna sina poster. Detta gäller bl.a. försvarsministern och andra befattningshavare i den högsta militärledningen.
Utskottet konstaterar att Sverige politiskt och ekonomiskt stöder fredsprocessen i hela Centralamerika. En positiv utveckling i regionen i stort är en förutsättning för framsteg och förbättrade villkor för de mänskliga rättigheterna också i Guatemala. Utskottet välkomnar mot denna bakgrund de återupptagna fredssamtalen och särskilt det nyligen slutna avtalet om mänskliga rättigheter, som innebär en utökad roll för FN. Utskottet konstaterar att Sverige under en längre tid har påpekat vikten av just en separat MR-överenskommelse med internationell verifiering av MR-situationen.
Såväl genom enskilda organisationer som genom FN bedriver Sverige sedan många år ett omfattande humanitärt bistånd i Guatemala. Insatserna omfattar stöd till MR-organisationer, andra enskilda organisationer och den oberoende MR-ombudsmannen. Också återvändande flyktingar och internflyktingar erhåller denna typ av bistånd. Utskottet har tidigare noterat (i bet. 1993/94:UU15) att det finns beredskap och utrymme för ytterligare insatser.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den internationella uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av den allvarliga situation som råder i landet.
Med det anförda betraktar utskottet motion U628 (s) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
17. Taiwan
Sammanfattning av motionerna
I två motioner behandlas Sveriges förhållande till Taiwan.
I motion U645 (nyd) anser motionären att Sverige bör skapa förutsättningar för ett erkännande av Taiwan som suverän stat samt att Sverige då skall ge Taiwan diplomatiskt erkännande (yrkandena 1 och 2).
I flerpartimotion U640 (m, fp, c, kds, nyd) föreslår motionärerna att Taiwans representationskontor i Stockholm bör få samma status som Sveriges Exportråds kontor har i Taipei. Motionärerna hemställer att den utsända personalen vid Taiwans representationskontor i Stockholm skall ges skattebefrielse i fråga om inkomstskatt och skatt på importerade förbrukningsvaror, dvs. komma i åtnjutande av behandling som för diplomatisk representation (yrkande 1). I det andra yrkandet anförs att Sverige bör ställa sig positivt till en framtida taiwanesisk ansökan om medlemskap i Förenta nationerna.
Utskottets överväganden
Utskottet har flera gånger tidigare (senast i betänkandena 1992/93:UU14 och 1992/93:UU22) behandlat frågan om Sveriges relationer med Taiwan samt om vilken ställning i Sverige som kan åtnjutas av Taiwans representation i Stockholm, Taipei Trade Tourism and Information Office (TTTIO). Utskottet har därvid konstaterat att det med hänsyn till hittillsvarande svensk tillämpning av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser inte är möjligt att bevilja TTTIO samma status som en ambassad. Trots avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Taiwan har regeringen efter riksdagens godkännande bemyndigat exportkontoret i Taipei att besluta om ärenden rörande visering (prop. 1992/93:203 och bet. 1992/93:UU22).
Utskottet anser därmed att yrkande 1 i motion U640 (m, fp, c, kds, nyd) är besvarat.
Med anledning av förslaget i motion U640 (m, fp, c, kds, nyd), yrkande 2, att Sverige bör ställa sig positivt till att Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta nationerna behandlad samt med anledning av yrkandena 1 och 2 i motion U645 (nyd) som avser svenskt erkännande av Taiwan får utskottet anföra följande.
Frågan om medlemskap i Förenta nationerna behandlas av Sverige enligt universalitetsprincipen; suveräna stater Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess organ. I enlighet med FN-stadgan upptas nya medlemmar genom beslut i FN:s generalförsamling efter beredning i och på rekommendation av säkerhetsrådet.
Enligt vad utskottet inhämtat introducerade Guatemala under generalförsamlingens höstmöte 1993 en ny dagordningspunkt med rubriken "Republiken Kina/Taiwans exceptionella ställning". Folkrepubliken Kina, ett stort antal u-länder samt Ryssland motsatte sig att ärendet skulle föras upp på dagordningen. Generalförsamlingen beslöt att inte föra upp ärendet på dagordningen.
Utskottet betraktar med det ovan anförda motion U640 (m, fp, c, kds, nyd) yrkande 2 besvarad. Utskottet avstyrker motion U645 (nyd) yrkandena 1 och 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande uppföljning av världskonferensen i Wien att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 1 och 1993/94:U613 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande nationella handlingsplaner att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande högkommissarie för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkandena 2 och 3 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande internationell domstol för brott mot de mänskliga rättigheterna att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 4 besvarat med vad utskottet anfört,
5. beträffande FN:s barnkommitté och barnkonventionen att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 6 och 7 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande utlandsmyndigheternas rapportering om barn att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 8 besvarat med vad utskottet anfört,
7. beträffande barnfängelser att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 9 besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande barnsoldater att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 10 besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande nyfödda flickebarn och illegala aborter att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 11 besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande prenatal könsdiskriminering att riksdagen förklarar motion 1993/94:U646 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande barnarbete att riksdagen förklarar motion 1993/94:U643 yrkandena 1--3 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
12. beträffande barnsexturism att riksdagen förklarar motion 1993/94:U625 besvarad med vad utskottet anfört,
13. beträffande integrering av kvinnans rättigheter i FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 21 besvarat med vad utskottet anfört,
14. beträffande utbildnings- och alfabetiseringsprogram för kvinnor och förbud mot tvångsgifte att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 22 besvarat med vad utskottet anfört,
15. beträffande kvinnodiskrimineringskonventionen och handlingsplaner att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 13--15 samt yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande FN-rapportör om våld mot kvinnor att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 16 besvarat med vad utskottet anfört,
17. beträffande våld, sexuella trakasserier, exploatering och handel rörande kvinnor att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 17 besvarat med vad utskottet anfört,
18. beträffande kvinnlig omskärelse och könsstympning att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 18 och yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad utskottet anfört,
19. beträffande kvinnans rätt till abort att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 23 besvarat med vad utskottet anfört,
20. beträffande parlamentarisk representation i Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens år 1995 att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 24 besvarat med vad utskottet anfört,
21. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 19 och 1993/94:U618 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande forskning om sexuellt våld mot kvinnor att riksdagen förklarar motion Sf634 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
23. beträffande kvinnliga domare i internationella domstolen i Haag att riksdagen förklarar motion 1993/94:U624 besvarad med vad utskottet anfört,
24. beträffande dödsstraffet och uppföljningskonferens om tortyrkonventionen att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkandena 25 och 26 samt 1993/94:U613 yrkandena 9--11 besvarade med vad utskottet anfört,
25. beträffande rätt till asyl att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 28 besvarat med vad utskottet anfört,
26. beträffande förbättrad internationell ansvarsfördelning rörande flyktingar att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 29, 1993/94:Sf622 yrkande 7 och 1993/94:Sf608 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
27. beträffande medborgarskap att riksdagen förklarar motion 1993/94:U608 besvarad med vad utskottet anfört,
28. beträffande rasism och främlingsfientlighet att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 30 besvarat med vad utskottet anfört,
29. beträffande etniska och religiösa konflikter att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört,
30. beträffande handel och mänskliga rättigheter att riksdagen avslår motion 1993/94:U603 yrkande 8, men. (v) - delvis
31. beträffande fackliga rättigheter att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 6 besvarat med vad utskottet anfört,
32. beträffande ökade resurser till FN:s rådgivningsprogram att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 12 besvarat med vad utskottet anfört,
33. beträffande mänskliga rättigheter och terrorism att riksdagen förklarar motion 1993/94:U635 besvarad med vad utskottet anfört,
34. beträffande ett fruktträdens årtionde att riksdagen avslår motion 1993/94:U627,
35. beträffande globalt toppmöte om hiv/aids och föräldralösa barn att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U601 och 1993/94:U231 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,
36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U203 yrkandena 3 och 4 samt 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U633 yrkandena 1--4, 6--7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt 1993/94:U644 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
38. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar) att riksdagen förklarar motion 1993/94:U629 yrkandena 1, 2 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U227 yrkandena 1, 4 och 5, 1993/94:U610 yrkandena 1--3, 6--9, 1993/94:U636 yrkandena 1 och 2 och 4 samt 1993/94:U647 yrkandena 1--3 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
40. beträffande konflikten i Kashmir att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
41. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen i Mellanöstern att riksdagen förklarar motion 1993/94:U637 yrkandena 1 och 5 besvarade med vad utskottet anfört,
42. beträffande kurdernas situation i övrigt att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4 och 5, 1993/94:U606 yrkandena 3, 4 och 7 samt 1993/94:U637 yrkandena 3 och 4 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
43. beträffande situationen i södra Irak att riksdagen förklarar motion 1993/94:U606 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
44. beträffande situationen i Turkiet att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U609 yrkandena 1--3, 1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
45. beträffande internflyktingar att riksdagen förklarar motion 1993/94:U638 besvarad med vad utskottet anfört,
46. beträffande situationen i Iran att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkandena 1--3 besvarade med vad utskottet anfört,
47. beträffande Världsbankslån till Iran att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 6 besvarat med vad utskottet anfört,
48. beträffande handelssanktioner mot Iran att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 7 besvarat med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
49. beträffande den zigenska folkgruppens situation att riksdagen förklarar motion 1993/94:U641 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
50. beträffande Sveriges samarbete med Ukraina att riksdagen förklarar motion 1993/94:U632 besvarad med vad utskottet anfört,
51. beträffande krimtatarer att riksdagen förklarar motion 1993/94:U621 besvarad med vad utskottet anfört,
52. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U201 yrkande 1, 1993/94:U223 yrkande 1, 1993/94:U602 yrkande 1, 1993/94:U614 yrkande 1 samt 1993/94:U622 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,
53. beträffande situationen i Marocko- och Polisariokontrollerade områden att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U602 yrkande 2, 1993/94:U614 yrkande 2 samt 1993/94:U622 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
54. beträffande situationen i Sudan att riksdagen förklarar motion 1993/94:U623 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
55. beträffande erkännande av Somaliland att riksdagen avslår motion 1993/94:U605,
56. beträffande handelsembargot mot Cuba att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U209 yrkande 1 samt 1993/94:U620 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
57. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba att riksdagen förklarar motion 1993/94:U620 yrkande 3 besvarat med vad utskottet anfört,
58. beträffande situationen i El Salvador att riksdagen förklarar motion 1993/94:U611 yrkandena 1--3, 6 och 7 besvarade med vad utskottet anfört,
59. beträffande situationen i Guatemala att riksdagen förklarar motion 1993/94:U628 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
60. beträffande förhållandet till Taiwan att riksdagen förklarar motion 1993/94:U640 yrkandena 1--2 besvarade med vad utskottet anfört,
61. beträffande erkännande av Taiwan att riksdagen avslår motion 1993/94:U645 yrkandena 1--2. res. (nyd)
Stockholm den 5 maj 1994
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Inger Koch (m), Maj Britt Theorin (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Lena Boström (s), Hans Hjortzberg-Nordlund och Ingbritt Irhammar (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Erkännande av Taiwan (mom. 61)
Lars Moquist (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 81 börjar med "Med anledning av" och på s. 82 slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
Sverige har gott rykte som medlare i internationella sammanhang, inte minst i Förenta nationerna. Regeringen bör därför omedelbart försöka nå en lösning på det halvsekelgamla problemet mellan Kina (fastlandet) och republiken Taiwan. Detta problem som har sin grund i det kinesiska inbördeskriget har skapat låsningar för Taiwan att bli erkänt som en självständig, oberoende stat. Bägge parterna betraktas av de flesta stater som självständiga statsbildningar. Taiwan är emellertid inte allmänt erkänt som en oberoende stat. Utskottet anser att Taiwan har ett demokratiskt styrelseskick och förmåga att hävda sitt territorium. Ingen främmande trupp finns på Taiwan. Det faktum att Sverige år 1950 erkände Folkrepubliken Kina skall inte hindra regeringen från att erkänna republiken Taiwan. Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till att skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en självständig suverän statsbildning och skyndsamt erkänna republiken Taiwan när dessa förutsättningar föreligger.
dels att moment 61 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
61. beträffande erkännande av Taiwan att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U645 (nyd) yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Barnarbete
Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i en sådan omfattning som nu. I dag beräknas antalet barnarbetare i världen till 150 miljoner. Att försöka minska och på sikt stoppa barnarbetet måste vara en huvuduppgift i kampen för de mänskliga rättigheterna. Sverige har också ett ansvar i och med importen av produkter som är tillverkade av barn.
I flerpartimotion 1993/94:U643 föreslås ett antal åtgärder Sveriges regering kan vidta för att stävja barnarbetet: ta initiativ till överläggningar med barnrättsliga och fackliga organisationer samt importörer i de branscher som är berörda i syfte att utarbeta en handlingsplan; kartlägga i vilken utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på barnarbete; samt i alla internationella sammanhang där handelspolitik, konkurrenspolitik och MR tas upp driva denna fråga.
Utskottet har enligt min mening inte i tillräcklig grad tillmötesgått dessa förslag. Initiativ till samråd förvandlas i betänkandet till diskussion med näringslivet. Om kartläggningen sägs ingenting. Initiativ i alla relevanta internationella fora begränsas till initiativ i MR-konferenser. I stället för att avge detta något matta svar borde utskottet ha bifallit motion U643 yrkandena 1--3.
Handel och mänskliga rättigheter
Sverige kan sägas understödja vissa diktaturregimers handel genom att bevilja statliga exportkrediter till svenska företag som exporterar till dessa diktaturstater. Exempel på diktaturregimer som på detta sätt indirekt får svenskt understöd är Iran och Irak. Eftersom statliga medel via Exportkreditnämnden på detta sätt når regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna finns en viktig koppling mellan handel och MR som den svenska regeringen kan göra något åt. Här finns en möjlighet att koppla handel och respekt för mänskliga rättigheter på samma sätt som bistånd och demokratisk samhällsutveckling i dag kopplas ihop. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt yrkande 8 i Vänsterpartiets motion U603.
Mänskliga rättigheter i Kina
Situationen i Kina vad gäller de mänskliga rättigheterna är förfärlig. Människor fängslas för sina politiska åsikters skull. Tortyr vid förhör är mycket vanligt förekommande. Rättegångar genomförs som massmöten där de som döms till döden avrättas omedelbart. Amnesty International rapporterade helt nyligen att minst 1 400 människor avrättats under 1993 och att 2 500 dödsdomar avkunnats.
Kina håller också på grund av sin alltmer självmedvetna stormaktspolitik på att bli en destabiliserande faktor i östra och sydöstra Asien. I den politiken ingår bl.a. en omfattande vapenexportpolitik och marin upprustning i Sydkinesiska sjön. Kinas politik är således ett hot mot freden, säkerheten och de mänskliga rättigheterna i hela regionen.
Omvärlden inkl. Sverige måste föra en konsekvent och konstruktiv politik gentemot Kina för att främja de mänskliga rättigheterna och begränsa Kinas stormaktsambitioner. Den politiken bör innefatta påpekanden och fördömanden av MR-situationen och den expansionistiska politiken vid Sveriges bilaterala samtal med Kina. Utskottet tycks mena att en kritisk dialog angående Kinas politik i Sydkinesiska sjön inte är möjlig då Kinas hållning i frågan är att de tvister som råder i området endast kan lösas av de berörda parterna. Den uppfattningen delar jag inte. Vidare menar utskottet att biståndssamarbete underlättar en dialog om mänskliga rättigheter. Enligt min uppfattning innebär biståndssamarbete ett direkt stöd till den sittande regimen. En kritisk dialog kan och bör föras i de normala diplomatiska samtalen. Något bistånd behövs inte för att göra detta möjligt. Med anledning av det anförda anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt motion U639 yrkandena 1--3.
Mänskliga rättigheter i Tibet
Tibet har en tusenårig historia som självständig stat. Trots att Kina periodvis haft relativt stort inflytande i landet finns det inga historiska belägg för att Tibet skulle ha varit en integrerad del av Kina. Ledande tibetologer är eniga om att Tibet var en självständig stat när Kina invaderade 1950. Kinas ockupation utgör således ett klart brott mot internationell rätt.
Utskottet utgår endast från att den svenska regeringen fortsätter verka för att Tibet skall åtnjuta visst självstyre som autonom region i Kina. Enligt min mening bör Sverige erkänna Tibets rätt till självständighet. Utskottet borde därför ha tillstyrkt yrkande 1 i motion U633.
Mänskliga rättigheter i Indonesien
Utskottet konstaterar att de centrifugala krafterna i Indonesien är starka och lätt skulle kunna leda till en destabilisering av den sydostasiatiska regionen. Av den anledningen är det enligt utskottet ytterst angeläget att situationen på Östra Timor, Västpapua och i Aceh får en av alla accepterad lösning. Jag vill med anledning av detta påpeka att utskottet borde ha understrukit att Östra Timor inte är en del av ett Indonesien som hotas av splittring. Östtimor är en självständig stat som sedan 1975 ockuperas av Indonesien.
I de samtal under FN:s generalsekreterares regi om en lösning av Östtimorfrågan som pågår deltar inte representanter för det timoresiska folket. Den legitima representanten för folket på Östtimor är den breda rörelsen CNRM. Enligt min mening borde Sverige i FN arbeta för att CNRM får delta i samtalen. Utan deras medverkan kan utskottets förhoppning om att finna en lösning som går den timoresiska befolkningens legitima önskemål till mötes inte infrias. Sverige bör självfallet också i FN verka för att Indonesiens trupper dras bort från Östtimor. Utan ett sådant tillbakadragande kan ingen lösning på konflikten nås.
Utskottet konstaterar att MR-situationen i såväl Aceh som Västpapua inger oro. Inget sägs dock om att det i båda fallen är en brutal folkomflyttningspolitik som ligger bakom de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Sverige måste i FN kraftfullt verka för att denna politik fördöms och stoppas. I fallet Västpapua bör Sverige ompröva sitt beslut från 1969 att acceptera landets införlivande med Indonesien och i stället ställa sig bakom OPM:s resolution om rätt till självbestämmande från FN:s MR-konferens i Wien. Med anledning av det anförda anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt motion U610 yrkandena 2 och 3 och 6--9.
Kurdernas situation
Trots katastrofhjälp från FN och frivilligorganisationer försämras läget för varje dag för den kurdiska befolkningen i FN:s skyddszon i norra Irak. Orsaken till detta är de dubbla blockader befolkningen är drabbad av -- Bagdadregimens blockad och FN:s ekonomiska blockad mot hela Irak. Kurderna skulle snabbt kunna bli självförsörjande om FN-blockaden lyftes för skyddszonen. Det skulle bl.a. innebära att kurderna i Irak kunde få tillgång till elström som produceras på den turkiska sidan av gränsen. Sedan juni 1993 har Irak stängt av tillförseln av den livsnödvändiga elektriciteten till Zaho- och Duhokområdena i irakiska Kurdistan.
Enligt utskottet saknas möjligheter att få till stånd ett hävande av FN-sanktionerna för enbart skyddszonen. Jag kan inte instämma i den uppfattningen. Principiellt bör det vara möjligt även om det i praktiken blir svårt att vinna en FN-majoritet för det. I fallet Angola har FN beslutat om sanktioner mot endast en part i en konflikt. Det bör man kunna göra även i detta fall. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U606 yrkandena 3 och 4.
Situationen i Turkiet
I Turkiet minskar respekten för de mänskliga rättigheterna samtidigt som det militära våldet tilltar. Under mars månad i år, i samband med lokalvalen i landet, trappade regeringssidan upp kriget mot kurderna. 150 000 soldater skickades då till landets sydöstra delar som förstärkning till de 200 000 som redan fanns i området. Under samma månad arresterades de kurdiska parlamentsledamöter som företräder Demokratipartiet. De anklagas för separatistisk verksamhet och hotas av dödsstraff. Partiet -- som inte gavs någon möjlighet att delta i de lokala valen -- kan komma att förbjudas. Då väntar en klappjakt på partimedlemmar och sympatisörer.
Ett sätt för omvärlden att sätta press på den turkiska regeringen att upphöra med de grova MR-kränkningarna är att låta FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna granska Turkiet. Jag anser att Sverige i FN bör verka för att detta sker. Följaktligen anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt motion U609 yrkande 3.
Handelssanktioner mot Iran
I likhet med resonemanget i fråga om Kina menar utskottet att ekonomiska relationer med Iran ökar möjligheterna att föra en kritisk dialog med regimen angående mänskliga rättigheter. Min uppfattning är att den skada handels- och biståndsrelationer innebär för MR-arbetet överstiger de fördelar dessa relationer kan innebära för en dialog. I enlighet med de argument jag redovisat ovan under moment 30 bör Sverige hålla handeln med, och ekonomisk verksamhet i, Iran på lägsta möjliga nivå. Exempelvis bör inga exportkrediter för export till Iran lämnas. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U603 yrkande 7.
Handelsembargot mot Cuba
USA:s ekonomiska blockad mot Cuba strider mot internationell rätt och hotar andra staters suveränitet. Den 1992 antagna lagen, Cuban Democracy Act, eller -- som den också benämns -- Torricelli-lagen, hotar andra staters möjlighet att själva välja om de vill handla med Cuba eller inte. Blockaden innebär dessutom enorma umbäranden för det kubanska folket.
Sverige röstade i slutet av 1993 glädjande nog för den FN-resolution som fördömer USA:s handelsembargo. Enligt min mening är dock detta svenska agerande inte tillräckligt. Sveriges regering bör i de bilaterala samtalen med USA kräva att blockaden hävs och Torricelli-lagen avskaffas. Utskottet borde ha beslutat att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna och följaktligen tillstyrkt motion U209 yrkande 1.
Med hänvisning till det anförda anser jag att utskottet under momenten 11, 30, 36, 37, 39, 42, 44, 48 och 56 borde ha hemställt:
11. beträffande barnarbete att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U643 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
30. beträffande handel och mänskliga rättigheter att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U639 yrkandena 1--3 och med anledning av motionerna motionerna 1993/94:U203 yrkandena 3 och 4, 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U633 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1993/94:U633 yrkandena 2--4, 6 och 7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt 1993/94:U644 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U610 yrkandena 2 och 3, 6--9, 1993/94:U647 yrkande 3, 1993/94:U636 yrkandena 1 och 4, 1993/94:U227 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1993/94:U610 yrkande 1, 1993/94:U636 yrkande 2, 1993/94:U647 yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:U227 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
42. beträffande kurdernas situation i övrigt att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U606 yrkandena 3 och 4, 1993/94:U637 yrkande 3 och med anledning av motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4--5, 1993/94:U606 yrkande 7 samt 1993/94:U637 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
44. beträffande situationen i Turkiet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U609 yrkande 3 och med anledning av motionerna 1993/94:U609 yrkandena 1--2, 1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
48. beträffande handelssanktioner mot Iran att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
56. beträffande handelsembargot mot Cuba att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U209 yrkande 1 och 1993/94:U620 yrkande 1 och med anledning av motion 1993/94:U620 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del.
Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 juli 1993
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motionerna2 Utskottet13 I. Inledning13 Europeiska säkerhetskonferensen13 Övervakningssystem14 Humanitära rätten15 Ad hoc-domstol15 FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna15 FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter16 FN:s kommission för kvinnans ställning16 Högkommissarie för de mänskliga rättigheterna16 II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet17 1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter17 2. Barnets rättigheter19 3. Kvinnans rättigheter24 4. Dödsstraff och tortyr30 5. Flyktingar31 6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter34 7. Handel och arbetsrätt36 8. Övrigt37 III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk40 1. Kina40 2. Tibet42 3. Burma (Myanmar)45 4. Indonesien46 5. Kashmir50 6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl. stater51 7. Iran59 8. Zigenare61 9. Ukraina64 10. Krimtatarer65 11. Västra Sahara67 12. Sudan70 13. Somalia73 14. Cuba74 15. El Salvador76 16. Guatemala79 17. Taiwan81 Hemställan82 Reservation87 Meningsyttring av suppleant87 Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den 31 juli 199393