Målsägandebiträde m.m.
Betänkande 1993/94:JuU12
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU12
Målsägandebiträde m.m.
Innehåll
1993/94 JuU12
Sammanfattning
I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands.
Till betänkandet har fogats två reservationer (s).
Propositionen
I proposition 1993/94:26 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionen
1993/94:Ju8 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 3 § i lagen (1988:609) om målsägandebiträde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen av propositionens förslag.
Utskottet
Bakgrund
Begreppet målsägande definieras i 20 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det.
Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i en rättegång endast när han för talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal, kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Det innebär att målsäganden inträder i processen som åklagarens medpart och har vissa möjligheter att agera självständigt i rättegången när det gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden i allmänhet väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt åtal därför att det enligt hans bedömning inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal på egen hand överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 § RB). Vidare kan målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB). Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).
Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta situationen för målsäganden i samband med förundersökning och rättegång. Genom en ny regel i rättegångsbalken infördes år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för målsäganden som behöver personligt stöd under rättegången att åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB). Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett personligt stöd åt målsäganden. I en departementspromemoria, (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning, föreslås att 20 kap. 15 § RB ändras så att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson.
I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som finns att enligt socialtjänstlagen (1980:620) utse en särskild s.k. kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Kontaktpersonens uppgifter bestäms av den enskildes behov och kontaktpersonen kan också fungera som stödperson i samband med en rättegång.
I samband med riksdagsbehandlingen år 1984 av den ovannämnda proposition 1983/84:105 anförde utskottet i anledning av regeringens förslag beträffande s.k. stödperson bl.a. att de nya reglerna snarast borde utvärderas, och om det visade sig finnas ett uttalat behov av juridiskt biträde som stöd åt målsägande under förundersökning och rättegång borde man undersöka saken med sikte på att åstadkomma en önskvärd ordning (JuU 1983/84:25 s. 29). Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Som en följd av riksdagens tillkännagivande uppdrog regeringen i november 1984 åt Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) att ta upp frågan om formerna för en utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. Kommittén redovisade sina överväganden i slutbetänkandet (SOU 1986:609) Målsägandebiträde.
Förslagen i betänkandet resulterade i lagstiftning i form av lagen (1988:609) om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318).
På initiativ av utskottet uppdrog riksdagen år 1989 åt regeringen att skyndsamt lägga fram förslag till utvidgningar i rätten till målsägandebiträde (1989/90:JuU5, rskr. 65). Den 1 januari 1991 skedde en sådan utvidgning (prop. 1989/90:158, 1990/91:JuU4, rskr. 16), och lagen om målsägandebiträde fick därmed sin nuvarande utformning.
Enligt 1 § första stycket lagen om målsägandebiträde gäller att målsägandebiträde i mål om brott enligt 6 kap BrB skall förordnas, sedan förundersökning har inletts, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln innebär att domstol i mål om sexualbrott i princip skall förordna biträde för alla som önskar det.
Enligt 1 § andra stycket i lagen kan målsägandebiträde förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5 eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde.
Målsägandebiträdet skall enligt 3 § ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. I bestämmelsen anges också att det inte ingår i målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta görs av åklagaren.
De avslutande bestämmelserna i lagen om målsägandebiträde reglerar bl.a. behörighetskraven för och ersättningen till ett målsägandebiträde samt ersättningen för målsägandens kostnader i målet.
Vid behandlingen av budgetpropositionen våren 1991 tog utskottet ställning för att rätten till målsägandebiträde borde utvidgas till ytterligare brottstyper. I samma ärende anförde utskottet att det fanns skäl att se över målsägandebiträdets uppgifter vid överklagande av dom. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21, rskr. 217)
En målsägande som behöver juridisk hjälp utöver den som polisen, åklagaren, målsägandebiträdet eller domstolen bistår med kan enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen (1972:429) få juridisk rådgivning eller, under visssa förutsättningar, allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Rådgivning i rättsliga angelägenheter enligt rättshjälpslagen lämnas av en jurist på advokatbyrå under högst en timme mot en fast avgift som i vissa fall kan sättas ned eller efterges. Allmän rättshjälp kan beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett visst belopp, för närvarande 235 900 kr för en person utan försörjningsbörda. För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas måste det vara fråga om en rättslig angelägenhet. Detta krav är uppfyllt om målsäganden framställer ett eget yrkande och därmed blir part i rättegången.
Den som har blivit utsatt för brott utomlands kan också i viss utsträckning beviljas allmän rättshjälp. En förutsättning för detta är att det föreligger särskilda skäl för rättshjälp. Den praxis som utvecklats på området är mycket restriktiv och förmånerna har begränsats till biträdeshjälp och utomprocessuella utredningskostnader. Någon ersättning för målsägandens kostnader för inställelse vid den utländska domstolen utgår inte.
Riksdagen har genom tillkännagivanden hösten 1990 och våren 1991 gett regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om förbättringar av stödet till dem som utsatts för brott utomlands (1990/91:JuU4, rskr. 16 och 1990/91:JuU27, rskr. 260).
Vid sidan av det nu nämnda rättsliga biståndet bör även nämnas att brottsoffer i vissa fall kan få s.k. brottsskadeersättning enligt bestämmelserna i brottsskadelagen (1978:413). Här bör också framhållas det betydelsefulla arbete, i huvudsak på ideell basis, som utförs av Brottsofferjourernas Riksförbund samt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och de lokala kvinnojourerna.
Som framgår av propositionen (s. 13 f) har Sverige också gjort vissa internationella åtaganden på brottsofferområdet.
I promemorian (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor -- utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands som upprättats inom Justitiedepartementet föreslås mot bakgrund av bl.a. riksdagens ovannämnda tillkännagivanden vissa ändringar i lagen om målsägandebiträde, rättshjälpslagen och lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. Promemorian, som remissbehandlats, ligger till grund för de förslag som läggs fram i propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågor om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands.
Enligt förslaget skall målsägandebiträde, utöver vad som nu gäller, kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt brottsbalken, om fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå även om talan avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Undantag gäller för det fall tvistemålet handläggs som ett s.k. småmål enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgifter skall också kvarstå när en fråga om enskilt anspråk överklagas till högre rätt. Slutligen klargörs att målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade överklagat domen i ansvarsdelen.
I propositionen föreslås också ändringar i reglerna om när allmän rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenhet som skall behandlas utom riket. Om den rättssökande är bosatt i Sverige och saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken skall det inte längre krävas att det finns särskilda skäl för rättshjälp. Förmånerna i utlandsangelägenheter rörande brott utvidgas till att också avse ersättning för resa och uppehälle. Vidare skall enligt förslaget reglerna i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. omfatta även dem som i utlandet blivit utsatta för våldsbrott. Det innebär att de skall ha rätt att få sådant ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet som behövs för att de skall kunna ta till vara sin rätt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1994.
Överväganden
Inriktningen av propositionen
Utskottet kan konstatera att en rad åtgärder har vidtagits under senare år för att stärka målsägandens ställning vid förundersökning och rättegång och för att även i övrigt förbättra stödet till brottsoffer. Det finns dock enligt utskottets uppfattning utrymme för ytterligare förbättringar på dessa viktiga områden. Utskottet ser därför positivt på inriktningen av de förslag som läggs fram i propositionen. Utskottet noterar särskilt att rätten till målsägandebiträde nu utvidgas i linje med vad utskottet tidigare förordat.
Utskottet återkommer i det följande till vissa enskildheter i de framlagda förslagen.
Målsägandebiträdets uppgifter
Enligt 22 kap. 5 § RB får rätten beträffande talan om enskilt anspråk som tagits upp till behandling i samband med åtalet förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
Av formuleringen i 3 § lagen om målsägandebiträde följer att målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen "i målet", dvs. brottmålet. Detta innebär att biträdet inte är behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan i de fall då en sådan talan förs i särskild ordning enligt reglerna för tvistemål (prop. 1987/88:107 s. 38 f). Om ansvars- och skadeståndsfrågorna från början har handlagts gemensamt i ett mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Emellertid kan målsägandebiträdet i den fortsatta skadeståndsprocessen komma att förordnas till rättshjälpsbiträde enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen.
Om ett mål går vidare till högre rätt genom att åklagaren eller den tilltalade överklagar tingsrättens dom i skuld- eller påföljdsfrågan, gäller målsägandebiträdets förordnande även processen där (prop. 1987/88:107 s. 26). Åklagaren kan inte överklaga ett mål vad gäller det enskilda anspråket, om han inte samtidigt överklagar även i ansvarsdelen. Om målsäganden inte är nöjd med underrättens dom får han självständigt föra talan mot denna. Om däremot åklagaren avstår från att föra målet vidare och endast målsäganden överklagar i skadeståndsdelen upphör målsägandebiträdets behörighet. Han kan dock fortsätta att tillvarata målsägandens intressen i egenskap av ombud eller, efter särskilt förordnande, som biträde enligt rättshjälpslagen. Denna ordning överensstämmer med den som gäller för en offentlig försvarare. Om åklagaren inte för målet vidare men den tilltalade överklagar och vill bli frikänd eller få ändring i påföljdsdelen kvarstår däremot målsägandebiträdets behörighet i överinstansen.
Som nämnts tidigare behandlade utskottet i ett ärende år 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21, rskr. 217) en motion med förslag om en utvidgning av rätten till målsägandebiträde till att avse även överklagande av en dom i skadeståndsdelen. Utskottet, som konstaterade att syftet med motionsönskemålet syntes vara att få till stånd en ordning där staten betalar biträdesersättningen om domen överklagas av målsäganden, fann att frågan borde övervägas vidare i regeringskansliet. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I propositionen (s. 23 f) föreslås att 3 § lagen om målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter kvarstår även i ett från brottmålet avskiljt skadeståndsmål. Detta innebär att målsäganden inte behöver söka allmän rättshjälp för att få juridisk hjälp i skadeståndsmålet och att det redan förordnade biträdet kan ta till vara målsägandens intressen även i detta mål utan att behöva förordnas som rättshjälpsbiträde.
Den föreslagna ordningen bör enligt propositionen gälla endast i de fall målsäganden redan från början, dvs. i brottmålet, har ett målsägandebiträde förordnat för sig. Den innebär således inte att ett målsägandebiträde kan förordnas i ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott. I ett sådant mål får målsäganden i stället ansöka om allmän rättshjälp med biträdesförordnande.
Förslaget gäller heller inte s.k. förenklade tvistemål, där det yrkade beloppet uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (för närvarande 17 200 kr). Undantaget skall ses mot bakgrund av att rättshjälpsbiträde enligt 20 § andra stycket RHL får förordnas i förenklade tvistemål endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens natur.
Vidare föreslås i propositionen (s. 27) att 3 § lagen om målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter kvarstår även i ett mål om skadestånd som överklagas till högre rätt vare sig skadeståndsfrågan har handlagts i brottmålet -- och detta oavsett tvisteföremålets värde -- eller som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål.
De nu nämnda förslagen föranleder vissa följdändringar i 6 och 8 §§ lagen om målsägandebiträde.
Lagrådet har uttalat kritik mot den utvidgning av målsägandebiträdets uppgifter som här har redogjorts för. Lagrådet finner (prop. s. 69 f) att den föreslagna ordningen medför att målsägandebiträdet mera tydligt än hittills kommer att få en funktion inom systemet för rättslig hjälp. Det kan enligt Lagrådet hävdas att avgränsningen av de fall då målsäganden får biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk inte är helt rationell. Mera betänkligt är emellertid enligt Lagrådets uppfattning att målsägandens tillgång till biträde i de fall då det enskilda anspråket har skilts ut i processen leder till en viss obalans mellan parterna.
Lagrådet konstaterar att så länge det enskilda anspråket handläggs tillsammans med ansvarsfrågan är situationen normalt den att målsägandebiträdet hjälper målsäganden och en offentlig försvarare bistår den tilltalade beträffande det enskilda anspråket. Parterna är relativt jämställda även om den tilltalade, om han förlorar, kan bli skyldig att betala viss del av kostnaden för försvararen. Särbehandlas det enskilda anspråket kan den offentlige försvararen inte längre i denna sin egenskap biträda svaranden. Denne kan visserligen ofta -- men inte alltid -- erhålla allmän rättshjälp och rättshjälpsbiträde. I så fall måste han emellertid i många fall bidra till kostnaderna genom att betala en ibland inte obetydlig rättshjälpsavgift; denna tillkommer utöver den tidigare nämnda återbetalningsskyldigheten. Detta kan enligt Lagrådet leda till att han i vissa fall drar sig för att anlita rättshjälpen. Genomförs förslaget får däremot målsäganden juridisk hjälp genom sitt biträde och viss annan rättshjälp utan att -- bortsett från helt udda fall -- behöva betala någon del av kostnaden för detta.
Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning är förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan parterna i en rättegång. Lagrådet anmärker att förmånsbehandlingen av målsäganden är knuten till dennes processuella ställning som sådan och inte tillkommen för att parera ett ekonomiskt underläge. Att det är angeläget att stödja den som drabbas av brott bör, anför Lagrådet, inte få till konsekvens att han får en favör mot den som har begått brottet i en process som gäller omfattningen av den kompensation som skall tillkomma honom.
Lagrådet anser att en acceptabel -- fastän alltså inte fullständig -- likställighet kan uppnås genom att den offentlige försvararen som sådan får fortsätta att biträda svaranden även sedan det enskilda anspråket har kommit att handläggas separat. Närmast till hands ligger enligt Lagrådets uppfattning att behålla nuvarande ordning och alltså hänvisa båda parterna till att söka allmän rättshjälp.
Justitieministern bemöter i propositionen (s. 25) Lagrådets synpunkter och anför att det är angeläget att ta till vara alla möjligheter att stärka brottsoffrens ställning och att den som utsatts för ett brott verkligen får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Stödet bör enligt justitieministern inte vara helt beroende av i vilken ordning målen handläggs vid domstolen.
Vidare anför justitieministern att eftersom målsägandebiträde förordnas för målsägande som utsatts för allvarliga brott och i mål där omständigheterna är sådana att han eller hon har behov av särskilt stöd och hjälp är det såväl rimligt som naturligt att stödet får omfatta även avskilda skadeståndsanspråk.
Justitieministern håller med Lagrådet om att det uppstår vissa skillnader mellan parterna med den föreslagna ordningen, men hon konstaterar att en sådan skillnad redan finns när ett enskilt anspråk handläggs inom ramen för ett brottmål, eftersom ju målsägandebiträdet är kostnadsfritt för målsäganden medan den tilltalade kan bli återbetalningsskyldig för försvararkostnaderna.
Justitieministern hävdar vidare att propositionens förslag inte innebär att en målsägande får en starkare ställning i processen än motparten. Den skillnad som uppstår är enligt henne av ekonomisk art och är egentligen inte annorlunda än den som uppstår mellan två parter i ett tvistemål där den ena parten har allmän rättshjälp till en mycket låg avgift -- därför att hans ekonomi är svag -- och den andra parten inte får rättshjälp alls eller får betala en mycket hög avgift därför att hans ekonomi är mycket god.
I sammanhanget framhålls också att det som motiverar den privilegierade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde innebär är att målsäganden fått behov av juridiskt och annat bistånd utan egen förskyllan, därför att han blivit offer för brott.
Enligt justitieministern är den avgränsning av förslaget som innebär att målsägandebiträde endast kan förordnas i brottmål och inte i ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott en ofrånkomlig följd av att de båda instituten är olika konstruerade. Rätten att få bistånd i form av målsägandebiträde avgränsas nämligen enligt gällande rätt av att det är fråga om ett brottmål. Den reglering som föreslås innebär att denna rätt utvidgas på så sätt att ett förordnande av målsägandebiträde som gjorts i ett brottmål fortsätter att gälla också om skadeståndstalan avskiljs. Justitieministern menar att den lösning som föreslås är en väl avvägd gränsdragning mellan å ena sidan den privilegierade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde utgör och, å den andra, rätten till allmän rättshjälp. Justitieministern är, anför hon, inte beredd att gå så långt som att ge möjlighet till målsägandebiträde i alla tvistemål om skadestånd som grundas på brott.
I motion Ju8 (s) yrkas avslag på propositionens förslag beträffande målsägandebiträdets uppgifter vid skadeståndstalan som avskiljs från brottmålet. Motionärerna, som hänvisar till vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande, anser att förslaget rubbar principen om likställighet mellan parterna i en rättegång.
Utskottet konstaterar för sin del att de nu aktuella förslagen om utökad rätt till målsägandebiträde fyller ett välkänt behov. Utskottet kan inte se att förslagen skulle rubba balansen mellan parterna i processen på ett sådant sätt att det utgör skäl för att inte genomföra reformen. Utskottet ansluter sig i övrigt till justitieministerns synpunkter i denna fråga. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion Ju8 såvitt här är i fråga.
Ekonomiska konsekvenser
I propositionen (s. 47) uppskattas den årliga kostnaden för ändringen i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. till något över 1 miljon kronor. Utrikesdepartementets anslag har enligt vad som anförs redan för innevarande budgetår höjts för att finansiera denna reform.
Den föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde och till rättshjälp uppskattas bli 2,5 till 3 miljoner kronor. I propositionen anges att kostnaderna bör finansieras genom besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets ansvarsområde.
I motion Ju8 (s) tas upp propositionens redovisning av finansieringen när det gäller utvidgningen av rätten till målsägandebiträde och till rättshjälp. Motionärerna finner redovisningen otillfredsställande, särskilt med hänsyn till det också i övrigt ansträngda budgetläget.
Utskottet anser det vara av värde att regeringen lämnar riksdagen utförlig information om hur kostnadskrävande reformer skall finansieras. Kostnaderna i detta fall bedöms dock bli förhållandevis låga, och vad regeringen har anfört i propositionen om finansieringen av de föreslagna reformerna kan mot den bakgrunden godtas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju8 i denna del.
Övrigt
Propositionen och motionen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju8 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§, res. 1 (s)
2. beträffande ekonomiska konsekvenser att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju8 yrkande 2, res. 2 (s)
3. beträffande lagen om målsägandebiträde i övrigt att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
4. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), b) lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.
Stockholm den 7 december 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Christel Anderberg (m) och Kristina Persson (s).
Reservationer
1. Målsägandebiträdets uppgifter (mom. 1)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "här är i fråga" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning får det rättsliga stödet till målsäganden inte utformas på ett sådant sätt att den för rättskipningen grundläggande principen om likställighet mellan parterna i en rättegång rubbas. I propositionen föreslås bl.a. att målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå i ett från brottmålet avskiljt skadeståndsmål och i ett mål om skadestånd som överklagas till högre rätt. Förslaget skulle enligt utskottets mening leda till en oacceptabel obalans mellan parterna i den del av processen som gäller omfattningen av den kompensation som skall tillkomma målsäganden. Utskottet instämmer i övrigt i lagrådets kritiska synpunkter i denna del. Utskottet är således inte -- i linje med vad som anförs i motion Ju8 -- berett att tillstyrka den aktuella delen av regeringsförslaget.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 1 avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§,
2. Ekonomiska konsekvenser (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av det ansträngda budgetläget, att regeringen närmare borde ha angett hur den föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde och till rättshjälp skall finansieras. Att, som regeringen valt att göra, endast hänvisa till ospecificerade besparingar på annat håll är enligt utskottets uppfattning inte en tillfredsställande redovisning av finansieringen av en kostnadskrävande reform. Regeringen bör i budgetpropositionen återkomma med en redovisning av finansieringen av reformen. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ekonomiska konsekvenser att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Bilaga