Luganokonventionen
Betänkande 1991/92:LU36
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU36
Luganokonventionen
Innehåll
1991/92 LU36
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen (prop. 1991/92:128) om att riksdagen skall dels godkänna den konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs av EG:s och EFTA:s medlemsländer i Lugano den 16 september 1988, dels anta ett antal förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.
I betänkandet behandlar utskottet vidare en motion som väckts med anledning av propositionen och vari framförs önskemål att den normala instansordningen skall gälla beträffande förfarandet enligt Luganokonventionen i fråga om beslut om verkställighet av utländska domar.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motionen.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (justitiedepartementet) att riksdagen dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med den reservation som har angetts, dels antar i propositionen framlagda förslag till 1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, 2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), 3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av domar som meddelats i Schweiz, 4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område, 7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionen
1991/92:L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den vid framtida förhandlingar bör verka för att den normala instansordningen blir gällande i Sverige.
Utskottet
Mellan EFTA- och EG-länderna antogs år 1988 en konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den år 1968 mellan EG-länderna ingångna Brysselkonventionen. Luganokonventionen gäller mellan EFTA-länderna och EG-länderna samt mellan EFTA-länderna inbördes. Konventionen är en s.k. dubbel konvention och innehåller förutom regler om domstols behörighet att pröva tvister med internationell anknytning även bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar. Konventionens tillämpningsområde är begränsat till privaträtten, dock inte hela privaträttens område; bl.a. är flera familjerättsliga frågor, liksom konkurs- och skiljedomsförfarandena, undantagna.
Luganokonventionen är en generell konvention och ersätter i princip de generella verkställighetskonventioner som redan gäller mellan staterna. För Sveriges del innebär detta bl.a. att 1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område skall fortsätta att gälla endast på de områden som faller utanför Luganokonventionens tillämpningsområde och i fråga om avgöranden som har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande. Luganokonventionen ersätter däremot inte de olika speciella konventioner som konventionsstaterna har ingått eller kan komma att ingå på särskilda områden.
Enligt Luganokonventionen får i princip inga andra behörighetsregler än de som framgår av densamma tillämpas gentemot en svarande som har hemvist i en konventionsstat. Konventionsstaterna får emellertid, med visst undantag, tillämpa nationella behörighetsregler gentemot svarande med hemvist i andra stater än dem som har tillträtt Luganokonventionen.
Bestämmelserna i konventionen om erkännande och verkställighet av domar (Avdelning III) är utformade i syfte att stärka domstolens roll i rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa domstolens roll i erkännande-/verkställighetsstaten. Även om domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet på nationella behörighetsregler -- t.ex. därför att svaranden hade hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen -- skall domen erkännas och verkställas i andra konventionsstater med tillämpning av bestämmelserna i Avdelning III. Detta följer av konventionens struktur som bygger på en princip om "fri rörlighet för domar" och på att domstolens behörighet endast undantagsvis får prövas i erkännande-/verkställighetsstaten. Konventionen utgår vidare från att den meddelade domen är i sin ordning. Den utländska domen får således aldrig omprövas i sak.
Något särskilt förfarande behöver inte anlitas enligt Luganokonventionen för att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater. Däremot föreskriver konventionen ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten för att en utländsk dom skall få verkställas. Förfarandet kan delas in i tre olika stadier. Det första stadiet utgörs av ett summariskt förfarande där frågan om verkställighet avgörs på grundval av de handlingar som sökanden gett in och utan att motparten hörs. Om verkställighet medges kan sökandens motpart, dvs. gäldenären, ansöka om ändring av avgörandet, och den process som då anhängiggörs (det andra stadiet) är kontradiktorisk, dvs. utgör ett tvåpartsförfarande. Möjlighet finns för den förlorande parten att föra upp frågan i högsta instans (tredje stadiet).
De domstolar som i resp. konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i de olika stadierna (exekvaturmyndigheter) räknas upp i särskilda artiklar i Avdelning III av konventionen.
För Sveriges del innebär regleringen att Svea hovrätt har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet, vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan överprövningen i det tredje stadiet ankommer på högsta domstolen.
Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i frågan om valet av exekvaturdomstolar. De flesta, bland dem Danmark och Norge, har lagt den inledande prövningen på lokal domstol och det andra ledet av exekvaturförfarandet på överordnad instans. Fem länder -- förutom Sverige -- har valt att låta samma domstol ha hand om förfarandet i både det första och det andra skedet.
Konventionsstaterna skall underrätta depositarien, schweiziska federala rådet, om de lagändringar som konventionsstaterna vidtar med avseende på bl.a. förteckningarna över de utsedda exekvaturmyndigheterna (artikel VI i Protokoll nr 1). Av sistnämnda bestämmelse framgår således att konventionsstaterna ensidigt kan besluta om ändringar i fråga om de utvalda exekvaturdomstolarna.
Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i Luganokonventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella lagstiftningen. Detta innebär för Sveriges del att kronofogdemyndigheten handhar verkställigheten enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.
I konventionen finns särskilda regler om att erkännande eller verkställighet av utländska domar får vägras i vissa fall, bl.a. om erkännande eller verkställighet skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande.
Regeringen föreslår i propositionen att Sverige skall tillträda Luganokonventionen med reservation dock för en bestämmelse i Protokoll nr 1 som innebär att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsländerna på tjänstemannanivå. Vidare föreskrivs att konventionen i sin helhet skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering i en särskild lag. Den valda lagstiftningsmetoden innebär att det i en särskild lag föreskrivs att konventionstexten skall gälla som svensk lag. Lagförslaget innehåller också vissa kompletterande föreskrifter. Sålunda föreslås bl.a. att Svea hovrätt vid den inledande exekvaturprövningen skall bestå av en lagfaren domare. I förslaget finns också en bestämmelse om att en domare som handlagt ett mål i första stadiet är jävig att handlägga mål om samma sak i det andra stadiet. Propositionen innehåller även förslag till den ytterligare lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda konventionen samt förslag till vissa särskilda ändringar i 1977 års nordiska verkställighetslag.
I motion L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) kritiseras den lösning som i konventionen valts för Sveriges vidkommande i fråga om exekvaturmyndigheter. Motionärerna anser att man inte bör frångå den normala instansordningen. Svea hovrätt bör därför inte pröva verkställighetsfrågan i såväl första som andra skedet utan den inledande prövningen bör ankomma på tingsrätt vars avgörande sedan kan överklagas till hovrätt. Alternativt anser motionärerna att Stockholms tingsrätt kan anförtros prövningen i första skedet.
Som påpekas i propositionen saknar svensk rätt i stor utsträckning regler om domstols internationella behörighet på privaträttens område. I den mån sådana regler finns bygger de ofta på internationella åtaganden inom vissa specialområden såsom atomansvarighet, transport och patent. Även i frågor om erkännande och verkställighet av domar i internationella förhållanden är det svenska regelsystemet ofullständigt. Utländska domar kan således verkställas i Sverige endast i begränsad utsträckning och möjligheterna till verkställighet utomlands av svenska domar är på motsvarande sätt begränsade. I en tid som präglas av en ökad internationalisering vad gäller bl.a. handel och personers rörlighet får det enligt utskottets mening anses värdefullt att en harmonisering av reglerna om domstols behörighet kan ske och att det skapas förutsättningar för att avgöranden som meddelats i ett land generellt kan verkställas i andra stater. Av särskild betydelse för frågan om godkännande av Luganokonventionen är att förhandlingarna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, har utgått från att EG- och EFTA-staterna skulle komma att tillträda Luganokonventionen. En direkt koppling mellan EES-förhandlingarna och Luganokonventionen har exempelvis gjorts på området för produktansvar. Under förhandlingarna har sålunda den regel i EG-direktivet om produktansvar som handlar om importörens ansvar uppmärksammats. Bakgrunden härtill är EFTA-ländernas önskemål att få till stånd ett konkurrensneutralt system för importörsansvaret vid handel EFTA-länderna sinsemellan och mellan EG- och EFTA-länderna. EES-avtalet innebär att importörens produktansvar vid import mellan ett EFTA-land och EG eller EFTA-länder sinsemellan inte skall gälla i förhållandet mellan sådana stater som ratificerat Luganokonventionen i den utsträckning som en dom till den skadelidandes fördel på grundval av konventionen blir verkställbar mot den som har tillverkat produkten eller som har importerat den till EES-området. EG:s direktiv om produktansvar har införlivats med svensk rätt i produktansvarslagen (prop. 1990/91:197, bet. 1991/92:LU14, SFS 1992:18) som avses träda i kraft den 1 januari 1993.
Med det anförda tillstyrker utskottet att Sverige tillträder Luganokonventionen och har inte någon erinran mot att konventionen införlivas med svensk rätt genom inkorporering. När det gäller den i motionen aktualiserade frågan om valet för svenskt vidkommande av exekvaturmyndigheter i Luganokonventionen kan utskottet ha förståelse för motionärernas uppfattning att olika domstolar bör ha hand om exekvaturförfarandet i det första resp. det andra stadiet. Vad som emellertid talar mot att nu ompröva valet av exekvaturdomstolar för Sveriges del enligt Luganokonventionen är att den i propositionen förordade lösningen står i överensstämmelse med den ordning som redan gäller för exekvaturförfarandet enligt andra verkställighetskonventioner som Sverige tillträtt. Enligt utskottets mening är det dock motiverat att en utvärdering av de för- och nackdelar som är förknippade med de föreslagna svenska reglerna om exekvaturförfarandet kommer till stånd efter det att konventionen varit i kraft en tid. I propositionen förutskickas också att en sådan utvärdering skall ske och att en omprövning av valet av exekvaturmyndigheter därvid kan komma att göras. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motion L17.
Utöver det anförda föranleder förslagen i propositionen inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att lagförslagen antas.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Luganokonventionen att riksdagen dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med den reservation som har angetts i propositionen, dels antar regeringens förslag till 1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, 2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.1), 3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av domar som meddelats i Schweiz, 4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område, 7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,
2. beträffande exekvaturdomstolar att riksdagen avslår motion 1991/92:L17.
Stockholm den 14 maj 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m), Inga-Britt Johansson (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
I proposition 1991/92:128 framlagt lagförslag
Bilaga