Lärarutbildning och lärare

Fru talman! En bra lärare påverkar evigheten, sade Henry Adams. Och så är det. Vem minns inte sin bästa lärare? En bra lärare kan förändra livet för ett barn, visa på möjligheter, öppna dörrar, väcka tankar och stärka självförtroendet hos elever. En utgångspunkt för Moderaterna är att den som vill förändra skolan måste göra det tillsammans med dem som jobbar i skolan. Förändringar måste vara förankrade i skolans vardag för att få genomslag. Därför värdesätter vi den dialog och det samarbete vi har haft med lärarfacken under det gångna året. Vi har gemensamt förhållit oss till frågor inom ramen för lärarfortbildning, skolnära forskning, auktorisation och lärarutbildning. Vi kommer säkert inte alltid att tycka likadant i framtiden, men dialogen med dem som jobbar i skolan ger förutsättningar att väl hantera skolans stora frågor. Vi vill från moderat sida se en målstyrd skola där kunskapsmål och kvalitetskrav läggs fast nationellt men där uppdraget att avgöra hur målen ska nås riktas till lärare och rektorer. De vet bättre än politiker hur målen bäst kan nås i vardagen. Målstyrning förutsätter att skolan har möjlighet att se till varje elevs kunskapsutveckling. Det kräver lärare med djupa ämneskunskaper och ett väl utvecklat pedagogiskt ledarskap. Fru talman! Vi vill se ökad frihet för den kommunala skolan och dess lärare och rektorer. Det är de som ska göra val av pedagogik och profil. De som jobbar i skolan bör också ges ökat inflytande över hur skolans resurser används och en möjlighet att vara med och prioritera mellan kostnader. Sverige är i dag unikt i hur skolans pengar används. Vi lägger mer än jämförbara länder på administration, hyror och kringkostnader. Det skulle ändras med ökad frihet och ökat resultatansvar för dem som arbetar i skolan. Fru talman! En gemensam utgångspunkt för allianspartierna är att väl utbildade lärare är den viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat. Vi vill att skolans fokus på elevernas kunskap ska öka. I den socialdemokratiska trekvartsskolan går var fjärde elev ut skolan med ofullständiga betyg, inte ett år utan varje år. Vi ser också att var tionde elev inte når gymnasiebehörighet, inte ett år som ett undantag utan varje år som en regel. Vi tror att väl utbildade, väl fortbildade och kompetenta lärare och rektorer är en förutsättning för att höja skolans kunskapsresultat. Därför bekymras vi av att en svensk elev får mindre undervisning av sämre betalda lärare än elever i jämförbara länder. Skolans resurser måste i högre grad styras till undervisning och till elevens möte med behöriga, väl utbildade lärare. Vi hör ofta i skoldebatten talas om behovet av fler vuxna i skolan. Det är en diskussion som förs helt i kvantitativa termer och bortser från vilka vuxna som finns i skolan. Skolverket har visat att den ökning i personaltäthet som följde av de så kallade Wärnerssonpengarna bara till 75 % utgörs av pedagogisk personal, och då räknas ändå både lärare, förskollärare, barnskötare, fritidspedagoger, fritidsledare, yrkesvägledare och viss ledningspersonal in i siffran. 17-19 kommuner får inte ens del av bidraget. Vi moderater befriar Wärnerssonpengarna från politisk styrning och lägger sammantaget 6,7 miljarder kronor mer än regeringen gör på skolan, främst via den kommunala påsen. Den centrala frågan glöms bort av regeringen, nämligen vilka det är som ska undervisa Sveriges elever. Behörighet har använts för att beskriva att en lärare genomgått lärarutbildning - punkt, ingenting mer. Det är en alldeles för smal tolkning, menar vi. Vi menar att landets elever ska möta lärare som är behöriga i de ämnen de undervisar i och har genomgått utbildning avsedd för åldern på de elever som de undervisar. Det är alltså ett krav om ämnesbehöriga lärare. I snitt är 80 % av dem som undervisar i skolan behöriga lärare, men då innebär alltså begreppet "behörig" endast att en person har gått en lärarutbildning. Om vi också ser till om läraren har genomgått utbildning i de ämnen man faktiskt undervisar i och avsedd för den ålder på barn som man möter sjunker andelen behöriga till ca 65 % i flera ämnen. De ämnen där det råder brist på väl utbildade lärare är också ämnen där vi sett kunskapsresultaten brista. Vår slutsats är att skolan behöver fler välutbildade lärare. Vi är i alliansen överens om att lärarutbildningen ska kvalitetssäkras. Vi ser två faktorer som utgör grundstenar i detta arbete: Högskoleverkets kritik mot den nya lärarutbildningen och Bolognaanpassningen av den högre utbildningen. Vi eftersträvar, säger vi gemensamt, bredast möjliga förankring när lärarutbildningen ses över. Särskilt har vi markerat vikten av att ha med landets lärare på framtida förändringar. Fram till det att den översynen är färdig kvarstår strukturen i dagens lärarutbildning. Vi menar också att skolors tillgång till ämnesbehöriga lärare måste öka de kommande åren. Vi står inför stora pensionsavgångar, förändrade barnkullar och en situation där många lärare tyvärr valt att i förtid lämna yrket. Förutom dimensioneringen av dagens lärarutbildning kan fristående lärarutbildningar behöva tillkomma liksom ett system för obehöriga lärare att validera och komplettera sina kunskaper. Fru talman! En lärare kan inte leva i 30 år på den lärarutbildning man fick en gång i sin ungdom. Det är ett allvarligt problem att lärarfortbildningens omfattning och kvalitet har varit så eftersatt. Att en lärare städar materialrummet kan knappast kallas för fortbildning, men det gör det ibland i dag i svenska skolor. Det har saknats pengar och system för att lärare ska kunna utvecklas i sitt yrke. Enligt avtal har lärare rätt till 104 timmars fortbildning varje år, men det mesta av fortbildningen sköter i stället ambitiösa lärare på egen hand. Vi vill ge lärare möjlighet till fortlöpande utveckling och akademisk fördjupning för att stärka skolans kvalitet och läraryrkets status och därmed också i förlängningen rekryteringen till läraryrket. Från moderat sida avsätter vi därför 1 miljard kronor per år för att förbättra lärarfortbildningen. Det motsvarar 8 000 kr per lärare och år. Fru talman! Det är 1 % av landets lärare som är forskarutbildade och ca 1 % av landets gymnasielärare. Bara var femte lärarutbildare som har till uppgift att ge andra forskarbehörighet är själv forskarutbildad. Den akademiska massan inom lärarutbildningen måste ökas betydligt. Lärare och rektorer måste finnas mitt i flödet av forskningsresultat och också själva kunna delta i skapandet av ny och fördjupad kunskap. Vi vill se forskande lärare som fördjupar yrkets kunskapsbas och genom kontakter med forskarvärlden stärker skolans kunskapsmassa också i vardagen. Lärare måste kunna göra karriär inom yrket genom att utveckla och fördjupa undervisningen, inte enbart genom att byta spår och bli skolledare eller administratörer. Från moderat sida föreslår vi därför att ett institut för skolnära forskning inrättas. Syftet är att stärka kvaliteten i skolutvecklingen, bygga upp skolans kunskapsbas och etablera en koppling mellan skolforskning, lärarprofession och verksamheten i klassrummen. För det avsätter vi moderater 350 miljoner kronor. För att stärka lärarrollen föreslår vi, och också alliansen, att ett statligt sanktionerat auktorisationssystem för lärare ska arbetas fram. Vi vet att lärarfacken har tagit fram ett förslag om hur det skulle kunna se ut. Huvudsakligen tar det fasta på formella befogenheter. Vi utgår från lärarfackens förslag men vill gärna se om detta system kan kopplas samman med fortbildning för att skapa ett levande system för kompetenssäkring och kompetensutveckling i läraryrket. Från moderat sida har vi också avsatt en symbolisk summa i budgeten för att markera att vi tar den här frågan på största allvar. Avslutningsvis: När läraryrket tidigare möttes av hög respekt och status stod också lärarutbildningen högt i respekt. En nödvändig förändring för att höja yrkesstatus är därför i dag att stärka såväl lärarutbildningens som fortbildningens och den skolnära forskningens kvalitet. Jag vill med det, fru talman, yrka bifall till den första reservationen, nr 1, i dagens betänkande.

Fru talman! Läraren är, som föregående talare sade, en viktig person för våra elever. De flesta som tänker tillbaka på sin skoltid minns några få lärare. Det märker man när man pratar med dem. Ofta är det någon riktigt bra lärare och någon man tyckte var en riktigt dålig lärare. Ofta hör man människor säga att de har fått intresse för ett ämne tack vare en lärare eller tvärtom, att de har tappat intresset för ett ämne på grund av en dålig lärare. Läraren är helt enkelt en viktig person för små barn, för gymnasieelever och för högskolestuderande. Nu kan vi tyvärr inte längre räkna med att våra barn undervisas av riktigt utbildade lärare. Det är för att läraren är så viktig som vi i Folkpartiet länge har varit så engagerade, både i lärarnas utbildning och i deras anställningsvillkor. Det har kommit en massa tänkvärda rapporter. SCB visade till exempel att gymnasieelevernas intresse för att utbilda sig till lärare har sjunkit drastiskt, från 10 % av eleverna som kan tänka sig att bli lärare till bara 6 % det senaste året. Det här betänkandet handlar delvis om Riksrevisionens rapport, som kom tidigare i år, och om just statens ansvar för lärarutbildningen. När man läser den konstaterar man att alltfler nyutbildade lärare faktiskt utbildar sig till arbetslöshet, eftersom kommunerna väljer obehöriga lärare för fast anställning. I rapporten kan vi läsa att var tredje lärare på grundskolans senare år, det som man förr kallade högstadiet, saknar examen i de ämnen de undervisar i. Många saknar examen över huvud taget. Var fjärde lärare i hela grundskolan saknar lärarexamen. Av dem är faktiskt hälften, så många som 13 000, fast anställda. Riksrevisionen pekar också på att skollagen är otydlig i kravet på att det ska anställas behöriga lärare. Man menar också att Skolverkets inspektioner inte tillräckligt har uppmärksammat hur kommunerna jobbar med lärarrekryteringen. Vi kan i samma rapport också läsa att bristerna i lärarutbildningen, med väldigt opreciserade krav på vad lärarna ska kunna, bidrar till att skolan och kommunerna inte tar skollagens krav på allvar. Det här är allvarlig kritik mot statens hantering av lärarutbildningen. Tyvärr tar inte Socialdemokraterna, regeringspartiet, och deras stödpartier rapporterna på allvar. De avstyrker motioner som vi gemensamt i alliansen lägger fram för att rätta till problemen. Vi i Allians för Sverige har en hel del gemensamma förslag i det här betänkandet. Vi föreslår att lagen ska skärpas så att endast behöriga lärare ska tillsvidareanställas. Det ska gälla både kommunala och fristående skolor. Vi föreslår att lärarutbildningens olika delar ska förtydligas till sitt innehåll och att utbildningarna i hela landet ska bli mer likvärdiga. Vi föreslår också att man snabbt genomför en auktorisation. Läraryrket ska vara ett auktoriserat yrke, dels för att höja statusen, dels för att få ännu högre krav på själva utbildningen. Fru talman! Det har varit många rapporter, och lärarutbildningen fick ju förra året en väldigt nedgörande kritik i Högskoleverkets utvärdering. Det finns någonting som kallas allmänt utbildningsområde på tre terminer där alla lärare i princip har gemensam utbildning. Det utbildningsområdet har blivit mycket kritiserat. I dag är det till exempel så att en gymnasielärare i fysik och en förskollärare läser ungefär samma utbildning i tre hela terminer. Vi har också fått läsa i Högskoleverkets rapport att den verksamhetsförlagda utbildningen fungerar dåligt. Vi har dessutom fått se att det fattas viktiga saker. Rapporten visar till exempel att en stor del av lärarna för de yngre barnen inte behöver läsa en enda högskolepoäng i barns läs- och skrivutveckling. Det var inte heller obligatoriskt att lära sig betygsättning och provkonstruktion. Jag tycker att det är helt otroligt att man kunde genomföra en lärarutbildning utan sådana viktiga inslag. Uppföljning och utvärdering är ju en viktig uppgift för skolan. Den nya lärarutbildningen, vill jag säga, visade sig vara till och med sämre än vi folkpartister trodde att den var när vi röstade emot den i kammaren för ungefär fem år sedan. Man får ofta höra från dem som försvarar lärarutbildningen att det väl är bra att man kan välja från ett smörgåsbord med olika utbildningar. Men jag tycker inte att det är rätt att man ska kunna välja bort till exempel kunskaper i läs- och skrivinlärning om man ska undervisa små barn. Jag tycker att man kan jämföra med läkarutbildningen. Det är en begränsad valfrihet. Om jag får ont i blindtarmen vill jag inte bli opererad av en läkare som har valt bort att studera blindtarmen. Jag vill heller inte att mina barn ska undervisas av lärare som inte har läst en enda högskolepoäng i hur barn lär sig läsa och skriva. Vi hör det också när vi lyssnar på lärarstudenterna. De uppger i många sammanhang att de är kritiska till lärarutbildningen. Men de är ofta väldigt positiva till den ämnesutbildning de får på universitet och högskolor. Vi hoppas att det kan bli en ordentlig utredning och reformering av lärarutbildningen när det blir en ny borgerlig regering. Vi i Folkpartiet har flera gånger väldigt tydligt visat i vilken riktning vi vill reformera lärarutbildningen. Kort sagt, det behövs mer specialisering för stadium, ålder och ämne. Nu när Bolognaprocessen ska leda till att vi får internationellt jämförbara examina tycker vi i Folkpartiet att det är naturligt att ämneslärarna får stärkta ämneskunskaper och att de avlägger en internationellt gångbar masterexamen. Vi föreslår alltså att gymnasielärare och ämneslärare i grundskolans senare år får avlägga en masterexamen. Det skulle innebära en kraftig höjning av ämneskunskaperna för högstadielärarna. Jag använder det ordet så att alla vet vad jag syftar på. Det skulle också innebära att högstadielärarutbildningen förlängs med ett halvår. Vi behöver också en särskild lågstadielärarutbildning. De gamla lågstadielärarna var specialiserade på att lära små barn läsa, skriva och räkna. Jag har själv, fru talman, en utbildning som ämneslärare i bakgrunden, men jag vill ändå säga att lärarna för de små barnen kanske är de allra viktigaste lärarna i skolan. Det är viktigt att de blir specialister just på det som barn behöver lära sig de allra första skolåren. Därför vill Folkpartiet ha en riktig lågstadielärarutbildning. Vi tycker också att lärarfortbildning och kompetensutveckling är viktiga, och vi tycker att det är väldigt viktigt att de lärare som i dag har varit ute och jobbat några år och behöver komplettera sina kunskaper får möjlighet till det. Därför har vi i vår hårt finansierade budget för utbildningsområdet prioriterat lärarfortbildning och avsätter 1 miljard årligen till kompetensutveckling och fortbildning av lärare. Fru talman! Lärarutbildningen måste reformeras så att den blir en av Sveriges allra bästa utbildningar. Den måste reformeras så att de mest engagerade och mest kunniga studenterna väljer att bli lärare. Det politiska arvet från 70-talet, med rädsla för fackkunskaper, bildning och specialisering måste bort från den övergripande ideologin i lärarutbildningen. Vi har ett antal reservationer, men eftersom vi att döma av reservationerna inte har möjlighet att få majoritet i dag, nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 4 under punkt 4.

Fru talman! I oktober år 2000 fattade riksdagen beslut om en förnyad lärarutbildning. Det trädde i kraft höstterminen 2001. Lärarutbildningen skulle innehålla en för alla gemensam obligatorisk kärna. Studenterna skulle få större valfrihet inom ramen för lärarprogrammet, och en starkare verksamhets- och forskningsanknytning skulle åstadkommas. Hos studenterna skulle ett vetenskapligt förhållningssätt utvecklas genom att utbildningen knöt an till aktuella forskningsresultat. De blivande lärarna skulle utveckla sina praktiska kunskaper men också beredas möjligheter att reflektera över kunskapssyn, kunskapsinnehåll och kunskapsurval. Har intentionerna realiserats? Kommer vi med hjälp av den nya lärarutbildningen att få en lärarkår som besitter andra kunskaper och en tydligare profil som vilar på vetenskaplig grund än tidigare? Ja, jag vill säga att vi har kommit en god bit på väg, men det återstår en del att göra för att intentionerna med den nya lärarutbildningen ska uppnås, vilket Berit Asklings utvärdering också visade. Den utbildningsvetenskapliga forskningen är eftersatt. Knappt en halv procent av statens sammanlagda forskningsresurser går till detta forskningsområde. Lärarutbildningens del av högskolans totala resurser till forskning och forskarutbildning är knappt 1 %. Det ska jämföras med att 15 % av högskolans studenter finns inom lärarutbildningen. Nu är det universiteten och högskolorna som har ansvaret för att lärarutbildningen vilar på vetenskaplig grund. I propositionen om en ny lärarutbildning ålades lärosätena att fördela och omfördela medel från de fasta forskningsresurserna till forskning och forskarutbildning med anknytning till lärarutbildningen. I dag, sex år senare, är det fortfarande oklart i vilken utsträckning detta har skett. I utredningen om stöd till utbildningsvetenskaplig forskning kunde utredaren inte ge några besked om i vilken grad uppdraget hade fullföljts. Utredaren konstaterade endast att kravet på medfinansiering inte fungerat som det var tänkt. Vänsterpartiet menar att regeringen nu borde utreda vilket stöd lärosätena kan komma att behöva för att fullgöra uppdraget att stärka lärarutbildningens forskningsanknytning. Även Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommittés uppdrag borde ses över så att det utformas på ett sådant sätt att det inom skolforskningen utvecklas teorier, metoder och arbetssätt som kan inspirera till och ge kunskap om hur skolan kan utvecklas med hjälp av ett systematiskt förbättringsarbete som svarar mot de behov som lärare och elever har. En forskningsinriktning som är ganska ny inom utbildningsområdet, men som är värd att utveckla, är aktionsforskningen. Den har sina utgångspunkter i praktiken och bygger på att samarbete utvecklas mellan forskare och lärare. Aktionsforskning ska leda till förändring. Utöver att utveckla och förändra verksamheten ska forskningen resultera i att man också skaffar sig kunskap om hur förändringen går till. Inom aktionsforskningen finns grundantagandet att det är de yrkesverksamma, lärare och skolledare, som själva genom att reflektera över och förändra sin egen praktik bidrar till professionens kunskapsuppbyggnad. Liknande tankar har utvecklats i det forskningsprojekt, Problembaserad skolutveckling, som pågår vid Karlstads universitet. Om den utbildningsvetenskapliga forskningen på ett bättre sätt ska motsvara de behov som finns inom lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten krävs ökad samverkan mellan å ena sidan universitet och högskolor och å andra sidan kommuner och skolor. Det behövs strukturer som främjar integration mellan forskning, utbildning och pedagogisk verksamhet. Inom socialtjänsten har Socialstyrelsen och kommunerna aktivt verkat för att få en sådan verksamhetsanknuten kunskapsutveckling till stånd. Att man lyckas så bra att man skapar arenor för en gemensam kunskapsutveckling beror främst på att Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att utforma sådana program. Vänsterpartiet menar att regeringen på motsvarande sätt borde ge Högskoleverket i uppdrag att i samverkan bland annat med Skolutvecklingsmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting utforma program där forskning och yrkespraktik kan mötas på ett fruktbart sätt och där kommunerna som huvudmän för skolorna bidrar till finansieringen av forskningen. Först när förmågan att beskriva och skapa förståelse för den pedagogiska verksamheten och de egna insatserna utvecklas kan ett yrkesspråk utformas som ett kraftigt nödvändigt redskap i professionaliseringssträvanden. Det uttalade syftet med den utbildningsvetenskapliga forskningen är att ge vetenskapliga bidrag som direkt kan stödja praktiskt arbete i skolan och på lärarutbildningarna. I den utvärdering som nyligen gjorts av Utbildningsvetenskapliga kommittén konstateras dock att den hittills bedrivna forskningen stannar vid att endast beskriva förhållanden i skolan. Den typen av forskning kan vara viktig som teoretisk grund, men det kan vara svårt att överföra resultaten till praktiken. Steget till praktisk nytta blir för långt. Jag tycker dock att de satsningar som har gjorts inom ämnesdidaktiken, som är ett relativt ungt forskningsfält, har varit lyckosamma investeringar. 28 olika projekt inom didaktik inriktat mot matematik, svenska och naturvetenskap har ingått i kommitténs utvärdering. För att elever med olika förutsättningar ska få en likvärdig utbildning, och för att elevernas intresse för ämnena ska bibehållas hela vägen från grundskolan till den högre utbildningen, behöver vi mera kunskap. Inom den forskning som utvärderats ryms såväl genusfrågor inom matematik som försök med nya experiment i kemiundervisningen samt läs- och skrivkompetens i olika barngrupper och datorhjälpmedel inom vuxenutbildning. Detta vill vi gärna se mer av. Men vi vill även se mer av långsiktigt internationellt samarbete som kan koppla den svenska forskningen till vad som sker i andra länder. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 34 under punkt 33. Men vi står givetvis också bakom övriga av Vänsterpartiets reservationer. Ulf Nilsson talade om lärare som man minns. Jag minns min lärare från småskolan. Hon hette Marianne. Hon var alldeles nyexaminerad när hon fick hand om mig och mina klasskamrater. Vad jag minns hos Marianne var inte hennes ämneskunskaper utan den värme som hon utstrålade. Hon såg mig. Hon gjorde det osynliga barnet synligt. Hon gav mig trygghet. Hon uppmuntrade mig. Hon stärkte min självkänsla. Hon gav mig modet att ta språnget och flyga även när inte fullt så gynnsam vind rådde. Det är den absolut bästa utgångspunkten för en god lärare. Skoldebatten och debatten om lärarutbildningen har blivit skev. Man låter många gånger påskina att ämneskunskaperna har blivit styvmoderligt behandlade i den nya lärarutbildningen. Men det stämmer inte. I stället har dagens lärarutbildning inneburit en skärpning av kravet på ämnesdjup. Det är så självklart. Men detta har upprepats så många gånger av borgerliga politiker att det har blivit en mytbildning. Vi har gång på gång förlängt lärarutbildningarna, och vi har gång på gång utökat ämneskunskaperna. Att Lärarutbildningskommitténs betänkande inte skulle ha lyft fram ämneskunskaperna som viktiga är också mytbildning. Det finns ett mycket intressant avsnitt som jag kan rekommendera även de borgerliga politikerna att läsa. Där betonas vikten av att lärarna också har goda ämneskunskaper. Det märkliga är att enligt utvärderingar från bland annat Lärarförbundet som har åberopats tidigare frågar inte studenterna på lärarutbildningarna efter mer ämneskunskaper. De vill ha mer av den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. De vill ha bättre verklighetsförankring och bättre kunskaper om sådant som konflikthantering. Det gäller också sådant som Berit Askling påpekade i sin utvärdering, nämligen läs- och skrivsvårigheter. Det är oerhört viktigt att vi förbättrar detta. Det gäller också socialpedagogik och föräldrakontakter. Det är den typen av frågor som hör ihop med professionen som de lärarstuderande betonar att de vill ha mer av. Jag tycker att det är lite tråkigt att höra ett liberalt parti som Folkpartiet ge uttryck för en människosyn och en kunskapssyn som - det framgår i motioner - resulterar i kontroll, tvång, repressalier, sortering och slutenhet. Polis ska hämta barn till skolan, lärare ska fungera som angivare, obehöriga ska kunna avhysas från skolan och föräldrar ska tvingas begära tillstånd för att besöka sina barn i skolan. Skolans förnämsta och viktigaste uppgift verkar vara att sortera barnen.

Fru talman! Jag håller med Britt-Marie Danestig om att det är viktigt att läraren ser eleverna och visar värme. Men läraren behöver också redskap i sin kunskapsbank som han eller hon har med sig för att kunna hjälpa eleven rätt. Jag koncentrerar mig på det här med att ämneskunskaperna och kunskaperna inte urvattnas. Det är några enkla frågor. Problemet är att lågstadielärarna, eller motsvarande lärare för mindre barn, har möjligheter att fördjupa sig i och läsa ämnen som de väljer i utbildningen men också har möjligheter att i princip helt välja bort det de behöver kunna för att hjälpa små barn med läs- och skrivutveckling. Tycker Britt-Marie Danestig att det är rätt? Däremot kan högstadielärare bli behöriga att undervisa i fyra fem ämnen med ganska få poäng i varje ämne, alltså mindre specialisering. Jag minns att flera universitet räknade ut hur mycket ämneskunskaperna kunde minska för ämneslärare, och då kom man upp till 60 poäng. Min enkla fråga är: Kan Britt-Marie Danestig förneka att ämneslärarna har blivit bredare och har mindre specialiserade kunskaper? Lärarna för de mindre barnen har också blivit bredare i sin kunskapsbas, men mycket mindre kunskaper behöver de ha inom det område som de ska vara specialister på. Det är det som är problemet med utbildningen. Siffran talar sitt tydliga språk: Ungefär 35 % av de blivande lågstadielärarna, om jag använder det ordet, hade inte tillräckliga kunskaper i barns läs- och skrivutveckling. Det kan man väl inte kalla en kvalitetshöjning av lärarutbildningen?

Fru talman! Får jag först påminna Ulf Nilsson om att stadieindelningen är avskaffad sedan ganska många år. Ett av problemen som skolan lider av är att man lever kvar i gamla strukturer. Jag sade att barns läs- och skrivutveckling är mycket viktig. Där fanns det brister, och jag vet att lärarutbildningarna nu har uppmärksammat det och tagit kritiken till sig. Man arbetar för att det här ska kunna förbättras. När det gäller ämneskunskaperna kan inte Ulf Nilsson förneka att utbildningen till förskollärare och fritidspedagog har förlängts med ett år. Lärare som ska undervisa i grundskolans tidiga år har nu tre och ett halvt års utbildning, jämfört med tidigare två och ett halvt år eller tre år i den gamla klasslärarutbildningen. Om man verkligen tittar på hur mycket tid som läggs ned på ämnesstudier ser man att den har förlängts generellt sett. Beroende på vilka val de studerande gör kan det se lite olika ut, men de allra flesta kombinationer ger mer tid till ämnesstudier än tidigare lärarutbildningar har gjort. Det är väl över huvud taget inte möjligt att göra ett val som innebär mindre ämnesstudier än vad den förra lärarutbildningen gav. Det finns större möjligheter till specialisering och större möjligheter till fördjupning i det som vi kallar den nya lärarutbildningen. Ulf Nilsson åberopade sin erfarenhet som lärare i gymnasieskolan. Jag kan åberopa min erfarenhet som lärarutbildare under många år. Man kan se att vad Ulf Nilsson, och även övriga delar av den borgerliga alliansen, egentligen vill återinföra är det gamla klasslärar- och ämneslärarsystemet. Ni vill egentligen återskapa en lärarutbildning som var omodern redan för ett halvt sekel sedan, när 1960 års lärarutbildningssakkunniga, som vi kallar LUS, påbörjade sitt arbete.

Fru talman! Jag vet att stadieindelningen är avskaffad av er. Det är bara det att det är så krångligt att hela tiden säga lärare för de yngre barnen, tidigare lärare och senare lärare. Alla människor vet vad man menar när man talar om lågstadielärare. Jag är väl medveten om att den är avskaffad. Däremot tycker Folkpartiet att vi borde införa någonting som motsvarar ett lågstadium, med tydliga mål som ska utvärderas redan i årskurs 3. Jag tror att problemet i dag är att så många går igenom hela grundskolan utan att just bli upptäckta. Huvudfrågan i vår diskussion just nu i den här replikomgången är om det har blivit lägre krav på kunskaper hos lärarna eller högre. Om man då ser på vad en högstadielärare behöver kunna för att undervisa är det sant att han eller hon kan sprida sig över fyra fem ämnen, men kraven i respektive ämne är betydligt lägre än tidigare. Tidigare krävdes det oftast 40-60 högskolepoäng i ett ämne för att vara ämnesbehörig. I dag kan man undervisa efter att kanske ha läst bara 20 poäng i ett ämne. Det är en fara. Det är mycket viktigt att känna värme från en lärare. Men jag minns också mina lärare, och jag minns de lärare som hade en botten av fantastiska ämneskunskaper. De var inte bundna av läroboken. De stod inte och läste innantill. De vågade ifrågasätta och hade olika förklaringsmodeller på till exempel historiska skeenden om de var historielärare. Ämneskunskaperna är alltså väldigt viktiga. Framför allt högstadielärarna - nu säger jag det fast jag vet att det inte längre finns högstadium - alltså lärarna för de äldre barnen i grundskolan har betydligt mindre antal poäng i respektive ämne som de undervisar i. Vi kanske kan återkomma till detta i senare repliker med andra deltagare, men uppenbarligen har man inte rättat till bristen på bra utbildning i läs- och skrivutveckling för barn i de lägre årskurserna. Där erkänner Britt-Marie Danestig att det var en brist, men jag menar att man inte har gjort tillräckligt för att rätta till den bristen.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt vilka ord vi använder, för språket styr som bekant tanken. Jag tycker inte att vi har lägre krav. Vi kanske ställer annorlunda krav än man gjorde i den lärarutbildning som jag själv genomgick. De lärare som utexamineras nu har goda ämneskunskaper - och det ska man ha, för det är ett viktigt ben. Men de har också goda kunskaper i pedagogik, och i didaktik, som är oerhört viktigt, där man kan se hur ämnena ska kunna integreras i varandra. De har också en väl utvecklad social kompetens, som jag inte är säker på att varken Ulf Nilssons eller mina lärare hade på den tiden. Situationen i skolan ser helt annorlunda ut än den gjorde när jag gick i skolan, och många med mig. De har goda kunskaper i utvecklingspsykologi. De lär sig strategier för konflikthantering i klassrummet. De lär sig många sådana saker som underlättar elevernas inlärning. Det är den här fixeringen vid skolämnen och poäng som är så olycklig. Vi måste kunna betrakta kunskap som någonting betydligt vidare och öppnare och också mer intressant. Livet utanför skolan som eleverna kommer att möta är inte uppdelat i traditionella skolämnen, utan där fordras det att man kan vara öppen, är nyfiken, har lärt sig strategier för lärande, kan samarbeta, kan lösa problem, har en analytisk förmåga - allt det som är de positiva delarna i dagens svenska skola.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation nr 18. Nyckeln till en bättre skola där alla barn får möjlighet att lära sig läsa, räkna och skriva ligger i hög grad hos lärarna. Det är vi säkert överens om. Vi måste från samhällets sida se till att vi har en bra lärarutbildning och att tillräckligt många lärare utbildas. De utbildade lärarna måste sedan få möjlighet att fortbilda sig och göra karriär inom sitt yrkesområde. Läraren är viktig både för de små barnen i grundskolan, för ungdomarna i gymnasieskolan och för de unga vuxna i högskolan. Vi är alla påverkade av de lärare vi har haft, både de som vi har goda erfarenheter av och de som vi minns som väldigt dåliga som inte kunde hålla ordning i skolan eller som inte kunde lära ut. Båda de varianterna har vi säkert alla träffat på under vår tid i skolan. Samtidigt vet vi att dagens skola ser ganska annorlunda ut än den vi själva en gång gick igenom. Hursomhelst står vi inför stora utmaningar på det här området. Pensionsavgångarna vad gäller lärarna framöver blir mycket stora. Därför behöver många nya lärare med hög kompetens utbildas. Om vi inte kan upprätthålla en utbildning på hög nivå blir det svårt för att inte säga omöjligt för vårt land att klara den allt hårdare internationella konkurrensen i framtiden. För att eleverna ska kunna tillgodogöra sig baskunskaperna är det viktigt att de har lärare med såväl goda ämneskunskaper som pedagogisk kunskap. Den nya lärarutbildningen har ibland kritiserats av lärarstudenter men också, som vi vet, i en rapport från Högskoleverket. Detta är naturligtvis allvarligt, och det kräver att åtgärder vidtas för framtiden. För att på sikt reformera lärarutbildningen har vi inom Allians för Sverige kommit överens om att vi vill tillsätta en bred utredning som kommer med förslag på hur de olika kvalitetsbristerna kan åtgärdas och inte minst att vi diskuterar vad Bolognaprocessen innebär för den framtida lärarutbildningen. Men i avvaktan på en helhetsöversyn måste man naturligtvis vidta åtgärder även på kortare sikt. Jag vill peka på ett par viktiga förslag. Många lärarstudenter får tyvärr i dag inte den praktik, den verksamhetsförlagda utbildning som de bör få och borde ha rätt till. Såväl platsbrist som finansiering är problem som man måste klara för att den delen av utbildningen ska fungera bra. För att en nybliven lärare ska kunna arbeta med exempelvis läsinlärning krävs självfallet att han eller hon har fått pröva på detta i praktiken med elever i ett klassrum. I det sammanhanget bör man fundera över om inte ungefär samma krav bör ställas på praktik inom lärarutbildningen som det sker inom läkarutbildningen. Det har vi naturligtvis ett stort ansvar för från samhällets sida. I den reservation jag yrkade bifall till föreslår vi ett sätt som kan förbättra den verksamhetsförlagda utbildningen, nämligen att införa ett auktorisationssystem för de lärare som ska vara handledare och mentorer för studenterna. Vi tror att det kan vara ett sätt att göra det mer attraktivt för lärare att ta på sig uppdraget som handledare och för skolor att ta emot lärarstudenter. Hursomhelst måste antalet platser inom den verksamhetsförlagda utbildningen säkerställas och handledare utbildas. Det är naturligtvis viktigt, som har sagts här tidigare i debatten, att lärare får bättre möjligheter till kompetensutveckling. Det gäller inte minst akademisk fortbildning. Det måste bli möjligt för lärare mer än i dag att bedriva forskning parallellt med att de är lärare. Vi har från Centerpartiets sida pekat på att det exempelvis bör bli lättare att vara lärare på halvtid och bedriva forskning på halvtid. Inom några få år kommer vi att behöva tiotusentals nya lärare i den svenska skolan. Hittills har inte särskilt mycket hänt som gör att vi avhjälper den lärarbrist som hotar. Där krävs kraftfulla insatser framöver. Lärarutbildningen är ett statligt ansvar. Därför är det också viktigt att regering och riksdag agerar så att vi i framtiden har tillräckligt många välutbildade kompetenta lärare för att ge våra barn en bra utbildning i en bra skola. Det är det framtiden i hög grad handlar om.

Fru talman! Lärarutbildningen är ett av tre viktiga nationella styrinstrument för vårt offentliga skolsystem men också ett instrument för att stärka hela samhällets utveckling av lärande och bildning. Därför var det nödvändigt, mycket bra och också historiskt när vi fick en genomgripande förändring och reformering av lärarutbildningen 2001. Det är sällan som en så genomgripande förändring fått ett så samlat starkt stöd. Här i kammaren var det Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Ute i samhället togs reformen emot med öppna armar av lärarnas fackliga organisationer. En överväldigande andel av lärosätena var positiva, likaså våra avnämare kommunerna och många fler. Vi har fått en lärarutbildning som är modern, tidsenlig och framtidsinriktad. Strukturen är flexibel. Vi har fått en lärarutbildning som kan bli snabb och anpassningsbar och som verkligen kan möta framtidens behov. Ett exempel är de ständiga demografiska förändringar som vi möter. Elevkullar växer och minskar. Förr fick du gå en helt ny lärarutbildning om du ville byta lärarinriktning inom skolsystemet. Nu räcker det att du går en ny inriktning eller specialisering för att på så sätt bygga på, bredda dig eller fördjupa din kompetens. Det kanske allra viktigaste ändå är professionens kunskaper i lärandeprocesser. Hur lär jag? Och när lär jag? Detta är viktigt i vårt skolsystem men också i företag och i samhällets alla verksamheter. Vi måste stärka lärandet för att utveckla och stärka vår välfärd. Kunskap och lärande är vårt viktigaste framtidsområde, och i konsekvens med detta har de som jobbar och har sin profession inom just kunskap och lärande också det viktigaste yrket. Just därför var det så viktigt att vi fick en reformering av lärarutbildningen 2001. Nu måste också de som sjösatte den ta ansvar för reformen, hålla i den långsiktigt så den behåller sin struktur och sin flexibilitet. Vi bedömde den så viktig så vi redan 2001 när vi startade reformen beslutade att det skulle genomföras en utvärdering redan efter fyra år. Efter kvalitetskontroll och uppföljning har vi nu gjort vissa justeringar. En ny uppföljning sker om några år då eventuella ytterligare justeringar kan behöva göras. Vi får dock se upp så att vi inte vingklipper strukturen. För många centrala förändringar, pekpinnar och direktiv riskerar att förstöra reformen. Den nya lärarutbildningen måste få sätta sig, få mogna. Med hänvisning till det jag nu har sagt, naturligtvis till betänkandet men också till vad jag strax kommer att säga kring några reservationer vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Först till Folkpartiet: Jag tycker att det är ett både slarvigt och okunnigt uttalande som man får höra från Folkpartiets sida. Man säger som någon sorts mätare på lärarutbildningen att den är halvbra på allt, inte proffs på något. Det är ju precis tvärtom. Proffs på något är lärarutbildningen, allmänt bra på allt. Det är precis det som den nya lärarutbildningen är. Det är ett väldigt märkligt uttalande just utifrån strukturen med de tre benen som vi brukar prata om: allmänt utbildningsområde, sedan inriktning och sedan specialisering. Det var just det som var avsikten. Det är det som är den starka delen av lärarutbildningen, att man både behärskar en bred allmänkunskap om läraryrket men också har en profession, en fördjupning, ett specialkunnande som är viktigt. Ni vill, som jag förstår det, skrota hela lärarutbildningen. Det kan man se i dagens betänkande men framför allt i er skoldebatt. Men vad vill ni ha i stället? Ni har nu haft fem år på er sedan reformen infördes för att formulera detta. Vi har fortfarande inte sett någonting av det. Sedan till strukturen på lärarutbildningen som tas upp i reservation 18 som Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna står bakom. Jag vill först säga att det verkar som om bästföredatum på lärarutbildningsreformen var kort för både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Nu vill ni korta det allmänna utbildningsområdet med 20 poäng. Det är ett halvt år. I stället vill ni lägga dessa poäng på ämneskunskaper och specialisering. Det är väldigt märkligt på flera sätt, dels därför att det i dag faktiskt redan finns en specialisering i lärarutbildningen, dels därför att ämneskunskaper, vilket tidigare har sagts här, också redan finns. Vad vi säger är att det inte finns ett antingen-eller, det är ett både-och. Det är viktigt att ha omfattande kunskaper i sitt ämne. Men det är inte det som brister. Utan det som brister handlar om att lära sig hur man ska lära andra att lära. Och det ligger just inom det allmänna utbildningsområdet, även om alla tre områden ska vara väl integrerade. En omfattande forskning om lärarstudenter visar att de erfarenheter som de haft som elever i skolan präglar deras föreställningar om den egna lärarrollen. Då blir det viktigt att lärarutbildningen förstärker eller visar på andra sätt till lärandet. Att lära sig att lära andra innebär både att tillägna sig kunskaper men framför allt former för hur kunskaper kan läras in. Detta är en av lärarutbildningens huvuduppgifter. Det innebär att lärarstudenternas sätt att resonera, tänka och göra saker under studietiden också leder till hur de själva kommer att verka som lärare. Då blir denna debatt oerhört märklig. Och vi har kommit tillbaka till den flera gånger ända sedan reformeringen. Hur har ni egentligen tänkt er detta, och vad har ni för skäl? I er reservation föreslår ni att man ska ta bort 20 poäng från det allmänna utbildningsområdet för att i stället lägga det på ämneskunskaper och specialisering. Men vad är det som ni ska ta bort inom det allmänna utbildningsområdet? Är det de tvärvetenskapliga ämnesstudierna som ni ska ta bort, de som handlar om att uppmärksamma olika sätt att organisera och tillägna sig kunskaper och samtidigt bidra till att stärka just ämneskunskaperna? Ibland har man nästan kunnat tro att ni har fått en föreställning om att det inte ingår några ämneskunskaper inom det allmänna utbildningsområdet, men det är ju just vad det gör. Men det ska inte ske isolerat utan tillsammans med allt annat. Då blir det nämligen bättre ämneskunskaper. Är det detta som ni vill hålla på och röra i? Jag kan inte tro det. I så fall måste det vara de centrala kunskapsområdena. Då vore det intressant att få veta vad det är som ni inte vill ha där. Vad ska ni ta bort? Är det det som handlar just om lärandet? Är det specialpedagogiken? Är det de sociala frågorna? Är det kulturfrågorna och samhällsfrågorna? Är det frågor om demokrati, samhörighet och solidaritet? Är det frågor om elevers livssituation och uppväxtvillkor? Är det de viktiga nationella uppdrag som vi har gett härifrån riksdagen och som finns i läroplan och skollag och som handlar om demokrati och värdegrund? Det innebär att man slarvar bort detta. Det var en oerhört viktig och central fråga att nu verkligen skapa utrymme och kraft i detta. Och därför satte vi just dessa 60 poäng på ett sådant viktigt och centralt område. Men det skulle vara roligt om vi för en gångs skull nu kunde få klart för oss vad det är som man tänker ta bort och att man inte bara försöker trolla och säga att man ska ta bort 20 poäng och sedan gör allt det andra. Nu är inte Kristdemokraterna här. Och jag vill vara sjyst mot dem. Men det är intressant att läsa i deras reservation vad de vill göra på centrala kunskapsområden samtidigt som de ställer upp på detta. Men jag ska inte ge mig in ytterligare på detta eftersom de inte är här.

Fru talman! Tanken med den nya lärarutbildningen och dess struktur tror jag i grunden var god. Man ville öka den vetenskapliga anknytningen till exempel. Men problemet var att det politiska ansvaret inte togs på ett adekvat sätt. Det framgick i fjol vid Högskoleverkets utvärdering att den infördes för fort och lite slarvigt. Man hängde inte med när det gällde att säkra kvaliteten hela vägen. Det ser också för olika ut på olika håll. Därför är det intressant att notera att Nils-Erik Söderqvist själv var med och avfärdade de borgerliga kraven på att så att säga styra upp kvaliteten via examensmålen. Det gällde läs- och skrivinlärning, som Ulf Nilsson tidigare talade om, alltså förmågan att verkligen lära yngre barn att läsa och skriva. Det handlade om kunskaper om mobbning och konflikthantering. Det röstade Söderqvist nej till. Riksdagen körde över honom. Det handlade om förmågan att använda prov och att betygsätta. Allt detta sade Söderqvist nej till här i riksdagen förra året. Sedan gick det några veckor. Då kom eftertankens kranka blekhet i form av hans apostel Leif Pagrotsky som skrev en artikel i DN och kapade de borgerliga förslagen rakt av, införde dem, men berättade inte varifrån de kom. Nu refererar Söderqvist och majoriteten i betänkandet till att detta var nödvändiga och bra förändringar. Det visar bara att Socialdemokraterna inte förmått att ta ansvar för den reform som de själva stod bakom. Men jag ska ställa några konkreta frågor. Vad vill Söderqvist göra för att stärka forskningsanknytningen i lärarutbildningen och i läraryrket? Jag redogjorde för vad vi vill. Vad vill Söderqvist göra för att stärka finansieringen av akademisk fortbildning för lärare? Vad vill Söderqvist göra för att vi ska komma bort från att bara 65 % av landets lärare är ämnesbehöriga? Vad vill Söderqvist göra för att motverka kommande lärarbrist när vi vet att det kommer att behövas bortåt 13 000 nya behöriga och välutbildade lärare per år framöver?

Fru talman! Att regeringen gick med på justeringar i examensbeskrivningen bygger inte på att dessa saker inte fanns där. Om du ägnar dig åt att läsa Lärarutbildningskommitténs betänkande och betänkandet som vi diskuterade här i kammaren så finns alla dessa områden omskrivna. Sedan kan man bara konstatera, vilket jag tycker att Britt-Marie Danestig har gjort tydligt och klart, att det nu har blivit en skärpning och ett förtydligande. Och det kan hända att det har varit nödvändigt. Och nu konstaterar vi att det är på det sättet. Jag fick inte höra ett ord från Sten Tolgfors om vad man tänker ta bort av dessa 20 poäng när man nu vill lägga mer tid på ämneskunskaperna och mer tid på specialisering, som man beskriver. Vad är detta? Det måste ändå finnas en tydlighet i fråga om vad som är oviktigt inom det allmänna utbildningsområdet. Vi talar om att det är oerhört viktigt att skilda erfarenheter och perspektiv möts, att man möter och bearbetar erfarenheter i yrkesrollen och att man har med sig olika saker från olika håll. Det ska vara en mångkulturell mötesplats, gruppdynamik, konflikthantering, ledarskap, specialpedagogik och även läs- och skrivinlärning. Man ska kunna utnyttja olika kulturella och konstnärliga uttrycksformer. Vad är kunskap för olika åldrar, för människor med olika sociala och etniska bakgrunder? Det handlar om kunskap om barns olika livssituationer och uppväxtvillkor och så vidare. Man kan göra listan mycket längre därför att det var det som var vitsen med att vi faktiskt formulerade detta när det gäller 60 poäng. Men varför finns det inte med någonting om detta? Vad är det som ni ska ta bort?

Fru talman! Jag tackar för det trevliga svaret i repliken. Det hade dock ingenting att göra med den fråga som jag ställde. Jag frågade vad Söderqvist ville göra för att öka forskningsanknytningen i lärarutbildningen eftersom den akademiska massan är väldigt låg - bara var femte lärare är själv forskarutbildad. Jag frågade hur man vill öka forskningsanknytningen för läraryrket med skolnära forskning. Jag frågade hur man vill stärka akademisk fortbildning som knappt existerar i dag för lärare. Jag har redogjort för vad vi vill. Jag frågade hur man vill göra för att komma till rätta med det faktum att bara två tredjedelar av landets lärare är ämnesbehöriga. Jag frågade vad man vill göra för att komma till rätta med att en femtedel av landets lärare inte är behöriga alls, och jag frågade vad Socialdemokraterna vill göra för att komma till rätta med den kommande lärarbristen. Det kommer att saknas bortåt 13 000 lärare om ett par år. Majoriteten har ingen som helst synpunkt på de här fullständigt fundamentala frågorna. Jag hörde också Nils-Erik Söderqvist beskriva att regeringen gick med på förändringar. Jag säger att problemet med den nya lärarutbildningen till stor del var bristande politisk hantering. Den infördes för snabbt, för slarvigt, och därför har anpassningstiden kommit till i efterhand. Det har delvis visat sig som kvalitetsbrister. Det var Nils-Erik Söderqvist själv som här i riksdagen förra året avfärdade de krav på kvalitetshöjningar som de borgerliga partierna med stöd av Högskoleverket bland annat ville genomföra. Sedan fick regeringen backa, och nu står Söderqvist här och säger att det där var väl bra. Ja, det var verkligen eftertankens kranka blekhet. Varför ville vi då korta det allmänna utbildningsområdet från 60 till 40? Ja, inte minst därför att vi vet av erfarenheterna från det tidigare PPU-året att de flesta av landets gymnasielärare som har tillkommit först läste akademiska ämnen och sedan ett pedagogiskt påbyggnadsår. Det är så vi har fått behöriga lärare i det här landet. Att förlänga den tiden till ett och ett halvt år gör, tror jag, att det blir en spärr så att inte tillräckligt många genomgår den utbildningen. I stället får vi obehöriga lärare i svensk skola. Du fick ett svar, Söderqvist. Se nu till att prestera åtminstone ett svar på mina frågor.

Fru talman! Det var många frågor som Sten Tolgfors ställde. Jag ska försöka besvara en del av dem. Först frågan om lärarbristen. Före lärarreformen hade vi ungefär 9 000 lärare i lärarutbildningen. Efter reformen, när den sjösatts, var vi uppe i 14 000. Det var en konkret åtgärd i reformen. Det var en nödvändig reform för att stärka lärarutbildningen för att kunna leverera kompetenta lärare ute i verksamheten. Vi följer upp fortsatt, som betänkandet också tydligt och bra beskriver, i dialog med lärosätena och kommunerna för att se vad som behöver göras. Högskoleverket följer detta oerhört noga, och även andra. Forskningen var ju ett av de riktigt stora huvudnumren i den nya lärarutbildningen. Äntligen samlade vi oss kring att kräva att det här området skulle ha egna pengar för forskning. Det som låg bakom var Lärarutbildningskommittén. Denna satsning gjorde att vi i dag har en bra bit över 100 miljoner som är avsatta till forskning och som inte fanns förut. Det fanns inga sådana pengar, utan man var hänvisad till de pengar som vi brukar prata om som medfinansiering från högskolor och universitet och där vi nu kan kritiskt konstatera och fråga: Vad blev det av det som vi ändå hoppades på? Vi har fått exempelvis forskarskolorna, och vi har fått förutsättningar att på sikt verkligen stärka forskningen, inte minst den tillämpade forskningen ute i skolorna. Det är oerhört viktigt. Fortbildningen - ja, jag tillhör dem som brukar säga att om vi menar allvar med att det här är det viktigaste området för framtiden för att behålla och utveckla välfärden och att denna yrkesgrupp - som jag sade i mitt huvudanförande - kanske är den viktigaste yrkesgruppen, då måste de som finns inom den få i jämförelse med andra oerhört mycket mer fortbildning. Det är ett kommunalt ansvar. Vi har en lärarutbildning där vi har ett verktyg som ger oss förutsättningar för att fortsatt bevaka det i dialog med kommunerna. Det är oerhört viktigt.

Fru talman! Nils-Erik Söderqvist sade att han var rädd för att vingklippa strukturen i lärarutbildningen. För mig är det ett märkligt påstående därför att det nästan inte finns någon struktur i lärarutbildningen. Den utvärdering som kom från Högskoleverket förra året var bland den mest negativa Högskoleverket någonsin har lämnat sedan de började med utvärderingar av en akademisk utbildning. De ifrågasatte till och med examensrättigheterna på ett stort antal lärarutbildningar. Det var låg studietakt, låg akademisk nivå. Det allmänna utbildningsområdet var en av de saker som man var mest kritisk till. Man ansåg bland annat att studenterna ägnade, jämfört med till exempel studenter på Tekniska högskolan, väldigt lite effektiv tid till studier. Det är just det allmänna utbildningsområdet som studenterna själva är väldigt kritiska till. En annan kritikpunkt var att det inte finns någon progression i utbildningen. Man plockar olika kurser här och där, och så sitter det blandat studenter som har förkunskaper i den kurs de går med andra som inte har några förkunskaper alls. Det är väldigt svårt. Jag ska ställa två väldigt konkreta frågor eftersom vi inte hinner med en allmän diskussion. En kritik som Högskoleverket kom med gällde detta att lärare för de yngre barnen inte får lära sig någonting om läs- och skrivutveckling och att lärarstudenterna inte får någon kunskap om prov och betygssättning. Tycker Nils-Erik Söderqvist att den lilla förändring som regeringen har gjort - och det är min konkreta fråga - är tillräcklig? Man har skrivit en liten mening om att lärare för de yngre barnen behöver kunskaper om läs- och skrivinlärning. Det säger ingenting om det räcker med en fempoängskurs i läs- och skrivinlärning eller om man verkligen ska bli specialist på det som lärare för de mindre barnen. Tycker Nils-Erik Söderqvist att de små blygsamma formuleringarna är tillräckliga för att garantera att vi får lärare med rätt kunskaper för sitt stadium?

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att påminna Ulf Nilsson om att jag väldigt gärna skulle vilja ha ett svar på vad det är som ska tas bort i det allmänna utbildningsområdet. Jag ska inte förlänga frågeställningen kring det utan bara konstatera att jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på det. Ulf Nilsson frågade om de yngre barnen. Jag vill påminna Ulf Nilsson om att Folkpartiet satte sig mot, när vi antog reformen, att vi ökade på utbildningen när det gäller de lägre åldrarna. Det gällde sammantaget de lägre åldrarna i förskolan men också i grundskolan. Jag lyfter fram det för att konstatera att vi såg betydelsen av att också stärka dem som jobbar i förskolan, inte minst med tanke på att behöva stödja och stimulera det som vi har diskuterat flera gånger, läs- och skrivinlärning och så vidare. Därför gick vi upp till 140 poäng från tidigare 120. Det var ett sätt att stärka. Jag var oerhört förvånad över att Folkpartiet sade nej till den förbättringen. Examensordningen anger nu tydligt, ännu tydligare, det som Ulf Nilsson tog upp om läs- och skrivinlärning. Examensordningen ska följas. Sedan för vi en dialog kring detta. Det är ett märkligt sätt att referera Högskoleverket, som säger att de här förändringarna har höjt kvaliteten. De säger att lärarutbildningens ställning har stärkts. De visar med tydlighet att reformen var nödvändig. Den har förbättrat lärarutbildningen i jämförelse med tidigare. Därför är det oerhört knepigt att påpeka att enskilda grejer, som vi har rättat till, skulle göra att man kan inta en kritisk ställning och döma ut reformen. Det är inte så.

Fru talman! Jag talade så sent som för en vecka sedan med en lärarstudent som har tänkt sig att bli förskollärare. Hennes uppfattning om det allmänna utbildningsområdet var att det till 70-80 % handlade om sådant som inte hade med hennes tänkta framtid att göra. Det är naturligtvis så när man, mer eller mindre gemensamt, ska ägna tre terminer åt ämnen för lärare med helt olika inriktning. Framför allt vill jag återgå till Högskoleverket. Det var inte deras sak att avgöra om riksdagen hade fattat ett politiskt riktigt beslut eller inte. De skulle utvärdera den akademiska nivån, och den var så dålig att de övervägde att dra in examensrättigheter. De sade att de hade gjort det om inte Sverige hade haft ett så stort behov av lärare. Det var en väldigt stark kritik. Jag vill återgå till förändringen i examensordningen där det finns en mening om att det ska finnas kunskaper om läs- och skrivinlärning. Lärarna ska också få kunskaper om hur man sätter betyg och konstruerar prov. Tidigare har det alltså inte funnits något som helst krav på detta, och det är rätt fantastiskt om vi tänker efter. Nils-Erik Söderqvist har varit med om att genomföra en lärarutbildning där det inte finns något krav på att lärare som undervisar barn i lägre åldrar ska ha någon kunskap om läs- och skrivutveckling. Nu har den här meningen kommit till, och det räcker alltså. För att tillfredsställa det skulle det räcka med en fjärdedels termins studier, 5 poäng, i läs- och skrivinlärning eller en fjärdedels termins kunskaper om hur man sätter betyg - detta viktiga område. Min fråga blir därför igen: Tycker Nils-Erik Söderqvist att det i dag är tillräckligt starka krav på vad lärarna ska kunna om läs- och skrivutveckling och om betygssättning?

Fru talman! I portalparagrafen i examensordningen står det: För att få lärarexamen skall studenten ha de kunskaper och de färdigheter som behövs för att förverkliga förskolans, skolans och vuxenutbildningens mål. Detta är oerhört tydligt angivet. Sedan kan man läsa vad de säger. Men här framgår ju oerhört tydligt vad som gäller. Det var mycket skrivningar om detta i både utredningen och betänkandet senare. Svaret är alltså ja på din fråga, Ulf Nilsson. Vi behöver inte dividera så mycket om vad den ene sagt och inte sagt och om hur de rapporter är som har kommit. Jag bara konstaterar att de lärarfackliga organisationerna nu i alla fall har sagt att nästan 80 % av studenterna är nöjda med sin lärarutbildning och att det är en kraftig förbättring jämfört med tidigare. En av poängerna med en ny reform - de första studenterna har knappt kommit ut - är naturligtvis att det finns anledning att ändå avvakta och se hur reformen sätter sig och hur den mognar fram. Det tycker jag har skett, jämfört med tidigare, på ett alldeles strålande sätt. Det vore märkligt om det inte fanns brister i enskildheter som måste rättas till. Fortfarande finns det ett frågetecken, och detta är det allra märkligaste. Vi tycks ju inte få något svar på trolleritrickset att bara ta bort en del av det allmänna utbildningsområdet som är så oerhört centralt och viktigt för att lägga det på det som redan finns där och det som redan har förstärkts, det vill säga ämneskunskaperna. I stället beskär man det som kanske är läraryrkets allra viktigaste område. Jag beklagar det.

Fru talman! I höstas var jag med i ett klassrum - årskurs 5. Det var inte bara jag utan vi var flera som besökte den lektionen. Det var ganska många skolbyråkrater och en mycket stolt lärarinna. Vi fick en demonstration av en oerhört väl intränad sammanträdesteknik. Barnen var mycket duktiga på att fördela ordet och på att prata var och en, i tur och ordning, och säga vad de tyckte. Men sedan skulle de läsa små lappar som de under veckan hade skickat till lärarinnan för att beskriva sina direkta svårigheter under veckan. Eleverna kunde inte läsa. Skolbyråkraterna och den stolta lärarinnan såg inte att barn i årskurs 5 fortfarande hade väldigt svårt att ta sig igenom en mycket enkel av barnen själva skriven text. För mig var den här lektionen den perfekta demonstrationen av den blindhet som drabbar både socialdemokrater och vänsterpartister när det gäller kunskaper. Man hade alltså tränat barnen i sammanträdesteknik. Men sedan spelade det ingen roll att dessa barn i årskurs 5 hade svårt att läsa en enkel text. Varifrån den kunskapsteoretiska syn som har inspirerat den attityden kommer är en lång historia och en historia om ideologi. I socialismens utveckling - jag upprepar det - finns det två inriktningar när det gäller kunskap. Den ena inriktningen säger att var och en har rätt till det bästa. Brecht brukade tala om kaviar åt folket. Vidare har det funnits, och finns tyvärr fortfarande, i Sverige en inriktning som säger att vi måste göra om kunskapen så att den passar alla. Det betyder att man ska pressa ned, blanda ihop, "ostrukturera" och egentligen förstöra kunskapen. Det är vad som har hänt. Jag har en dröm, fru talman! Jag drömmer nämligen om en valkampanj som är avslappnad och värdig och som saknar prestigefixering och aggressivitet. Jag vet att det nästan är en omöjlighet. Men tänk er vad som skulle kunna hända om den röda delen av den svenska färgskalan i politiken erkände sina misstag! I praktiken har de börjat göra det. De förändrar men erkänner inte de principiella misstag som de har gjort. Jag ska tala direkt till Britt-Marie Danestig genom er, fru talman. Att tala om livet icke delat i kunskapsområden är väldigt konstigt i en tid när kunskapen växer lavinartat i vardagen och när gentekniken blir någonting som vi kan diskutera vid frukostbordet i vilket hem som helst eftersom medicinerna till farfar eller mormor kommer att förändras. Men då måste man veta vad genteknik är. Man måste ha en mycket stark kunskapsbas för att gå in i detta. Hur kan man säga att livet och ämneskunskapen står i motsats till varandra när till exempel kunskap och statistik är absolut nödvändiga i det val som kommer? Att kunna tolka statistik är viktigt för varje invånare i det här landet. Men är man dålig i matematik kan man låta sig luras av vissa påståenden om statistiken som det är mycket lätt att kritisera och avfärda. När vi talar om ämneskunskap sätter vi inte den i motsats till värme, pedagogik och djup kunskap om sociala relationer i klassrummet och runtomkring skolan - tvärtom! Vi ser den enorma förlust som Sverige som kunskapsland har gått igenom när det som var den starkaste kraften i Sveriges utveckling - passionen för naturvetenskapen och tekniken - förlorar mer och mer och mer i vardagen och när så få unga människor upptäcker glädjen, den passionerade nyfikenheten och den lycka som finns i naturvetenskap och teknik. Det var den starkaste delen av det svenska kulturarvet. Det har gått förlorat. Vi vill hämta in det. Därför vill vi jobba mycket bättre med ämneskunskaper. Vi säger som Brecht: Kaviar åt folket. Den mesta och bäst utvecklade kunskapen till alla människor. Skillnaden mellan oss och dem som har inspirerat till de katastrofala förändringarna av lärarutbildningen ligger just i att vi inte betraktar matematik, grammatik, filosofi och biologi som farliga ämnen för barn som kommer från miljöer utan tradition på det här området. Vi vill tvärtom öppna de här ämnena för alla. Då måste alla få den intellektuella träning som behövs för det. När det gäller simning kastar ni inte barnen i bassängen utan att de har tränat och lärt sig vad de ska göra där. När det gäller de teoretiska ämnena vill ni att barnen själva ska söka kunskap. Det är fel. De kan inte göra det. De behöver träning. Något som mycket tydligt visar detta är det som har hänt med kunskapen i språk - främmande språk, men också svenska - i Sverige. Den har blivit allt lägre. Nu har vi en enorm debatt om varför invandrarbarn inte lär sig tillräckligt bra svenska. Svenska barn lär sig bara en del svenska. Man tränar för lite skrivspråk, man tränar för lite på arbete med avancerad text. Grammatik och stavning är väldigt oviktiga saker. Allt som leder till utveckling av ett vårdat språk betraktas som sekundärt. Det ger en försvagning av modersmålet i det här landet. Det är en tragedi.

Fru talman! Eftersom Ana Maria Narti nämnde mig vid namn vill jag klargöra vad jag sade. Jag sade inte att livet ska vara befriat från kunskap. Jag sade tvärtom att livet knappast går att indela i traditionella avgränsade skolämnen. Om man ska hantera livet fordras kanske en annan typ av kunskap. Ibland när jag lyssnar på Ana Maria Narti och andra folkpartister verkar det som om ni var kemiskt befriade från att ha tagit del av vad modern pedagogisk forskning säger om lärande.

Fru talman! Vi talar inte om skolämnen. Vi talar om kunskapsgrenar. De har sin struktur. De kräver en progressivitet i inlärningen som enligt Högskoleverket i dag saknas i lärarutbildningen. Det var huvudpunkten i deras kritik: icke struktur, icke progressivitet. Kemiskt fria från modern pedagogisk forskning, sade Britt-Marie Danestig. Ni glömmer alltid alla pedagogiska skrifter och undersökningar som inte passar in i er ideologi. Jag har aldrig hört en socialdemokrat eller vänsterpartist tala om Inger Enqvists böcker om skolan. Jag har aldrig hört någon av er tala om till exempel den mycket höga akademiska utbildning som finländska lärare får, vilket direkt avspeglas i resultatet i den finska skolan. Pedagogik står inte i motsats till djupa kunskaper i olika kunskapsgrenar. Tvärvetenskap kan inte existera innan det existerar en grundlig elementär bas av kunskaper i varje ämne. Sedan kommer tvärvetenskapen.

Fru talman! Om vi inte har ägnat tillräckligt mycket tid åt det finska skolsystemet må det väl vara oss förlåtet. Vi verkar ju här i Sverige och det är den svenska skolan som vi oftast sysslar med och bör ägna oss åt. Folkpartiet har varit motståndare till i stort sett alla stora reformer inom skolans område under mycket lång tid. Ni vill stanna kvar i det som har varit och i den tid som för länge sedan är försvunnen. Det är ungefär ett halvt sekel sedan Sverige såg ut på det sätt som den skola ni förespråkar skulle passa i. Vi är absolut inte något kunskapsfientligt parti. Större delen av mitt förra anförande handlade just om vikten av att få en rejäl forskningsanknytning i lärarutbildningen. Det är för oss oerhört viktigt. Folkpartiet har en, enligt min mening, mycket elitistisk kunskapssyn. Det är en annan sak.

Fru talman! Vi har en elitistisk syn på kunskap och skola. Vi vill att alla ska kunna bli en del av detta lands elit. Vi vill ha kaviar för folket. Den högsta kunskapen, den djupaste kunskapen för alla är vår elitism. Vi är stolta över det.