Lärarutbildning och lärare

Herr talman! Det sker just nu en mycket välkommen omorientering i den skolpolitiska debatten. Statsminister Göran Persson har tvingats medge att Moderaterna haft rätt, nämligen att regeringen driver en skolpolitik som fokuserar på allt annat än kunskap. "Vi har inte lyckats hålla fokus på det som är en av skolans kärnuppgifter, nämligen att förmedla kunskap." Det sade statsministern till TT den 20 december. Det är ett totalt underkännande av den egna regeringens politik. Vad skulle skolan annars vara till för, om inte att ge eleverna kunskap? Skolministern, som inte är här i dag, lånar numera moderata resonemang om vikten av att alla elever når skolans kunskapsmål. Men än är det bara ord från regeringen och inga konkreta förslag till omläggning av politiken. Vi moderater vill öka kvalitetskraven på skolan, men för att göra det måste de som verkar där ges bättre villkor än i dag. Forskningen visar tämligen samstämmigt att lärarnas kvalitet är den viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat i skolan. Outbildade lärare sänker resultaten. Vi vill förverkliga en målstyrd skola där de som arbetar i skolan svarar för de resultat och den kvalitet verksamheten når. Det alldeles avgörande att det är väl utbildade, kunniga lärare. Den som vill stärka skolan måste börja med att stärka kvaliteten på lärarnas utbildning och fortbildning. Hur ser det då ut i dag? Låt oss börja med att titta på lärarnas utbildning. 80 % av dem som undervisar i skolan sägs vara behöriga lärare, men begreppet behörig används då på ett sätt som helt urholkar dess betydelse. Det reduceras till att endast innebära att en person gått lärarutbildning. Men om man också ser till om personen i fråga gått lärarutbildning i de ämnen han eller hon undervisar i och avsedd för de åldrar barnen som man undervisar har, sjunker andelen behöriga till ca 60 %. Många av de obehöriga som undervisar i skolan har en ofullbordad lärarutbildning eller annan form av akademisk utbildning. En del som undervisar i praktiska ämnen där det råder stor brist på behöriga lärare är just också obehöriga. Samtidigt ser vi att det finns drygt 35 000 utbildade lärare utanför skolan av vilka hälften kan tänka sig att gå tillbaka till skolan om arbetsmiljön, lönerna och inflytandet förbättrades. Så till lärarutbildningen. "Den lärarutbildning som skulle utbilda lärare för det nya seklet och trygga kunskapstillväxten i skolan håller inte måttet och måste förändras. Det måste våra beslutsfattare inse medan tid är och agera innan det är för sent." Herr talman! Det var ett citat från LR:s ordförande Metta Fjelkner med anledning av en utvärdering av lärarstudenternas syn på sin egen utbildning. Och hon har rätt när hon underkänner den nya lärarutbildningen. Mindre än var femte student är helt nöjd. Var femte tycker inte att lärarutbildning håller måttet alls. Hur länge ska Socialdemokraterna vänta innan de medger att den nya lärarutbildningen gått fel? 25 % av studenterna tycker att lärarutbildningen inte ger dem någon förmåga alls eller mycket bristfällig förmåga att lära barn läsa, skriva eller räkna. Bara en tredjedel av studenterna tycker att de fått tillfredsställande utbildning i detta. Det är fullständigt sanslösa siffror. Den som går lärarutbildningen måste kunna lita på att utbildningen förbereder dem väl för att klara yrket. Hälften av studenterna har inte fått utbildning i konflikthantering vilket är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av de senaste årens betydande debatt om mobbning och våld i skolan. Bara 14 % av lärarstudenterna är nöjda med utbildningen i det avseendet. Var fjärde lärarstudent tycker att de får för lite utbildning om hur elever ska utvärderas, till exempel genom prov. Men också betygssättningens grunder borde omfattas. En central del, kanske till och med paradgrenen för den nya lärarutbildningen, var ju VFU, den skolförlagda delen av utbildningen som skulle omfatta minst 20 veckor. Men en femtedel av studenterna som gick ut i höstas hade fått max 10 veckor VFU. Här har rapporterats om platsbrist, om finansieringsproblem, bristande utbildning av dem som ska fungera som handledare och bristande incitament för handledarna. Såväl den nationella utvärderingen av skolan som Pisarapporten och Timssrapporten visar att Sverige har stora problem, särskilt inom det som borde vara skolans grundläggande områden: läsinlärning och matematik. Föga förvånande finns just på dessa grundläggande områden tydliga brister i både lärarnas behörighet och utbildning. Vi menar att ett nytt examensmål måste införas i lärarutbildningen så att färdighet i att undervisa i matematik och läsinlärning ska nås av alla som ska undervisa barn i berörd ålder. Vi menar också, fem partier tillsammans, att ett nytt examensmål måste införas gällande konflikthantering och förmåga att upptäcka, förebygga och förhindra våld och mobbning. Majoriteten avslår vårt förslag utan att ens beröra det i betänkandet trots alla larmrapporter om skolans bristande förmåga att hantera mobbning och konflikter. Eftersom skolans signalsystem måste vara tydligt om hur barn tillgodogör sig kunskap måste också kunskap om utvärdering av elevers lärande genom prov och betygssättning föras in i examensmålen. Herr talman! Jag vill också lyfta frågan om inte hela tanken med en lärarutbildning som spänner över så många skolår är feltänkt i grunden och en orsak till exempelvis problemen med barns läsinlärning. Det skiljer väldigt mycket på en sjuårings och en tolvårings mognad och förutsättningar för lärande. Vidare måste förutsättningarna för VFU:n, den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, ses över. Det gäller säkerställande av platser på skolor, och utbildning av och ersättning till handledare. Nya lärare måste dessutom kunna få möjlighet till erfarna faddrar när de väl kommer ut i skolorna. Det måste göras enklare att komplettera annan akademisk utbildning för att bli lärare. Det PPU-år om 40 poäng som tidigare fanns tycker vi var bra och hade stora fördelar. En betydande del av dem som i dag undervisar på gymnasiet har först läst sina ämnen och därefter kompletterat med pedagogisk utbildning. Det allmänna utbildningsområdet om 60 poäng som nu finns är för långt och för otydligt, och risken är därför att många väljer att inte alls skaffa sig pedagogisk utbildning om den är så lång. Vi vill också gärna se en framväxt av fristående lärarutbildningar som under statlig kvalitetskontroll kan öka kvalitetskonkurrensen med de existerande utbildningarna. Så till lärarnas fortbildning. På många håll i landet är fortbildningen av lärare starkt eftersatt. Det saknas pengar och system för att lärare ska utvecklas i sitt yrke. Den mesta fortbildningen sköter ambitiösa lärare alldeles på egen hand, och arbetsgivarens ansvar tas långt ifrån alltid. Vi vill tillsammans med landets lärare arbeta fram ett system för fortbildning och kvalitetsutveckling av lärare. Vi har valt att kalla detta för certifikat, men det viktiga är innehållet, inte benämningen. Det ska vara möjligt att göra karriär i yrket som lärare genom att fördjupa sig och få ökat ansvar. För många är i dag enda vägen till karriär att bli skolledare eller att lämna läraryrket, vilket naturligtvis är alldeles fel. Läraryrket är på många sätt både ett praktiskt och ett akademiskt yrke. Det krävs förmåga att möta elever i vardagen, goda ämneskunskaper och pedagogisk kunskap och förmåga. Många lärare berättar om den chock det blir när de första gången kommer ut och möter skolans vardag. Många lärare hoppar också av sitt yrke och känner att kraven är svåra att möta. I ett kunskapssamhälle måste läraryrket vara det mest kreativa och lockande av yrken, men så är inte fallet i dag. Politiken äger många av läraryrkets villkor, såsom befogenheter, utbildning, fortbildning och skolans ledarskapsstrukturer. Det finns utrymme för förbättringar på alla dessa områden. Grunden till en förbättring av skolan går via ett återupprättande av läraryrket. Regeringens bristande kunskapsfokus måste avvisas. Jag väljer, herr talman, att för tids vinnande yrka bifall till reservation 17 under punkt 14, där vi förhoppningsvis ska vinna majoritet för en bättre utbildning vad gäller lärares förmåga att hantera mobbning och våld i skolan. (Applåder)

Herr talman! Dagens debatt handlar ju om lärarutbildningen. Jag skulle vilja tala om min personliga utgångspunkt när det gäller den här debatten. Den är att nyckeln till en bra skola ligger i skolans kompetenta och välutbildade lärare. Läraren är skolans viktigaste resurs. Det är inte vem som helst som kan vara lärare. Att arbeta med barns personliga och kunskapsmässiga utveckling är en av de viktigaste uppgifterna en människa kan ha. Läraren har ett stort ansvar för våra barns utveckling till fria, ansvarsfulla och kunniga medborgare. Skolan är ju till för eleverna. Lärarna är skolans viktigaste resurs. En bra lärare är något mycket finare än en snabb dator eller en lärobok. Ofta är i efterhand en viss lärare vårt mest positiva minne av skolan - en lärare som uppmuntrade oss, väckte ett intresse och kanske till och med fick oss att slå in på en viss bana i livet. I dag kan inte föräldrar räkna med att barnen blir undervisade av utbildade lärare. 27 % av de heltidsarbetande lärarna har ingen riktig lärarutbildning. Många utbildade lärare undervisar i ämnen som de saknar behörighet i. Särskilt stor brist är det på lärare i naturvetenskapliga ämnen, förskollärare och yrkeslärare. Det finns många orsaker till lärarbristen. Det har varit en massa politiska experiment med skolan. Man har inte lyssnat på lärarna. Skolans problem har skyllts på lärarna. Lärarna ska tänka om, säger politikerna. Kunskapsmål och bildning i skolan har tonats ned sedan 70-talet. Det har varit dålig löneutveckling och dåliga karriärmöjligheter. Lärarutbildningen, som vi debatterar i dag, är en viktig orsak till den negativa utvecklingen. Herr talman! År 2001 genomfördes den nya lärarutbildningen mot Folkpartiets vilja. Den nya lärarutbildningen innebar att vi fick en enda examen. Vi fick en examen som är ett steg mot enhetslärare med tre gemensamma terminer för alla lärare - slöjdlärare, grundskollärare och förskollärare. Man väljer inte sin lärarinriktning förrän sent i utbildningsgången. Det har blivit märkliga konsekvenser av den nya lärarutbildningen. De nya gymnasielärarna, till exempel, behöver nu kunna mindre i sina ämnen än tidigare ämneslärare. Lärarna för de yngre barnen har i och för sig ofta mer ämneskunskaper än tidigare generationer, men inte kunskaper i viktiga ämnen för små barn. Det är till exempel inte obligatoriskt för lärare för de mindre barnen att ha läst högskolekurser i barns läs- och skrivinlärning. Enligt en utfrågning av Lärarnas riksförbund hade endast var fjärde grundskollärare för de yngre barnen över huvud taget fått utbildning i läs- och skrivinlärning. En annan undersökning visade att så många som 16 % har gjort praktik på fel åldersstadium och 19 % har gjort praktik i fel ämne. Det är en följd av regeringens uttalade vilja att sudda ut gränserna mellan olika specialiserade lärarutbildningar. De lärarstudenter man träffar uppger att de är kritiska till lärarutbildningen, men ofta väldigt positiva till den ämnesutbildning de får på universitet och högskolor. Jag träffar många studenter i den nya lärarutbildningen. Många av dem tror att de kan bli bra lärare. De har ofta lärt sig av äldre lärare, om de har haft tur att få praktik. Men samtidigt är de, som sagt, kritiska. De har blivit bra lärare genom djupt intresse och djup kunskap i sina ämnen och genom ett stort engagemang för barn och ungdomar, men de skulle vilja ha en helt annan lärarutbildning. Högskoleverket konstaterade i en utvärdering häromåret att kurserna var ineffektiva och att mycket kunde ha lästs på ungefär halva tiden. En del av de lärare som nu går ut har frivilligt valt att läsa till exempel högskolekurser i läs- och språkinlärning. Det skrämmande är att man kan välja bort sådana kurser. Det är ungefär som om en läkarstuderande skulle kunna välja bort att läsa blindtarmen eller njurarna och ändå bli läkare. Inställningen att vem som helst kan bli lärare har haft stöd av Kommunförbundet. De har ofta hävdat att kommunerna själva ska få bestämma vem som ska bli lärare. Folkpartiet tycker precis tvärtom. Vi vill införa lärarlegitimation som skulle ge det tydliga budskapet att inte vem som helst kan bli lärare. Legitimationen skulle utfärdas efter godkänd utbildning och genomgången praktik, och den skulle kunna dras in vid tydliga fall av misskötsel. Socialdemokraternas politiska styrning av lärarutbildningen verkar sitta fast i gammal 70-talsideologi med rädsla för bildning, fackkunskaper och specialisering. För säkerhets skull har man sagt att alla lärare ska ha så liknande utbildning som möjligt. Det finns många exempel på det. Socialdemokraterna brukar knappt besvara Folkpartiets kritik av lärarutbildningen. Jag har ställt flera frågor till utbildningsministrarna de senaste åren utan att få tydliga svar. I den här debatten skulle jag vilja få svar från Socialdemokraterna på tre tydliga frågor. För det första: Anser ni att lärare för små barn ska ha kunskaper i barns läs- och skrivinlärning? För det andra: Anser ni att blivande lärare ska göra sin praktik i det ämne som de ska undervisa i och bland elever som motsvarar dem de ska undervisa? För det tredje: Tycker ni att ämneslärare ska ha goda akademiska kunskaper i sitt ämne? Om ni svarar ja på de tre frågorna skulle jag också vilja höra vilka förändringar av lärarutbildningen som ni vill genomföra. På en punkt är det glädjande i dagens debatt, nämligen att vi ser ut att kunna få en majoritet kring att kunskaper om konflikthantering och mobbning förs in i examensmålen. Det finns en gemensam reservation som kan få majoritet. Socialdemokraterna har länge hukat i debatten om mobbning och bland annat varit rädda för att öka lärarnas befogenheter. Jag tycker ändå att det är förvånande att inte även Socialdemokraterna tycker att det är rimligt att blivande lärare ska ha lärt sig något om mobbning och konflikthantering. Precis som när det gäller läs- och skrivinlärning tycker jag att kunskap om mobbning är något som man inte ska kunna välja bort. Därför hoppas jag att det blir majoritet för denna reservation. Herr talman! Alla fakta pekar mot att den nya lärarutbildning som genomfördes 2001 blev mycket sämre än vad vi folkpartister trodde, trots att vi redan då var så väldigt kritiska. Lärarutbildningen måste reformeras så att den i stället blir en av våra allra bästa högskoleutbildningar i landet. Med detta nöjer jag mig med att yrka bifall till Folkpartiets reservation 9 under punkt 8 och till reservation 17, den gemensamma, under punkt 14.

Herr talman! Den allra viktigaste faktorn för om en elev lyckas är lärarens kompetens - lärare som vågar vara vuxna lärare och som ser till att eleverna får de kunskaper och färdigheter som varar och vägleder ett helt liv. Lärare är också oftast hängivet lojala mot sina elever och gör sitt yttersta för att hjälpa dem. Utan dessa lärare skulle skolan helt ha kapsejsat av trycket från socialdemokratins och vänsterkartellens nedrustning och totala abdikation från etik och kunskaper. Utan dessa lärare skulle flumpedagogiken och normlösheten helt ha tagit över. Utan dessa lärare skulle lärarrollen helt ha reducerats till vägledande polare som är tjänis med barnen. Tack vare dessa lärare - att de orkar, att de är professionella och hängivna sin uppgift att ge barn och unga en god kunskapsgrund, god insikt i bildningsarvet och god förmåga att lära nytt - får ändå merparten av våra barn och unga en god framtid. Få yrkesgrupper har annars behandlats så omilt, ja, rentav illa. Lärarna har fått se sin status undergrävas och villkoren försämras. De som får betala priset för detta är eleverna. Var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg. Andelen utbildade lärare i svensk gymnasieskola ligger lägst i en internationell undersökning. Lärarutbildade konkurreras ut från arbetsmarknaden av personer utan lärarutbildning. Löneskillnaderna mellan lärare och icke-lärare är små. Det behövs helt klart en höjning både av statusen och av lönen, liksom en kvalitetssäkring för elevernas skull. Lärare måste få vara lärare som leder både i professionalism och i status. Vi kristdemokrater föreslår därför en ny lärarlegitimation som ska ges till den som har en lärarexamen eller kunskaper motsvarande denna och har en bas i yrkesetiska värderingar, precis som på andra områden i samhället. Herr talman! Våra lärare behöver en god förberedelse för sin yrkesbana. Därför är lärarutbildningen länken till den skola där professionella lärare i pedagogisk mångfald stöder barn och unga på det sätt var och en behöver. Därför vill vi göra flera förändringar i lärarutbildningen. I dagens betänkande har Kristdemokraterna enats med övriga partier i Allians för Sverige samt Miljöpartiet de gröna om att kunskaper i konflikthantering och mobbning är viktiga och obligatoriskt bör ingå i lärarexamen. Det är faktiskt märkligt att så inte redan är fallet. I dagens skola där barnen betalar priset för åratal av vänsterflum och värdenihilism som gjort att mobbning blivit vardagsmat är det nödvändigt att de lärare som examineras från lärarutbildningarna har kunskaper om hur detta kan hanteras. Det bekräftas av Barnens rätt i samhället, som i höstas presenterade en undersökning som visade att av landets 29 lärarutbildningar är det bara 2 - märk väl: 2 - som uttalat ger sina studenter obligatoriska praktiska och teoretiska kunskaper om mobbning och konflikthantering. Andra lärarhögskolor nöjer sig med att nämna mobbning i någon föreläsning som om det skulle ge den beredskap som behövs, detta trots att mobbning är ett problem. Av alla samtal från förtvivlade barn och unga som Bris fick förra året, 2004, handlade 17 % - alltså nära vart femte - om mobbning. Tusentals och åter tusentals elever går till skolan varje dag med ont i magen och ångest. Att en enda elev lider är oacceptabelt. Att så många gör det är också oacceptabelt för varje vän av människovärdet. Bris har landat i två krav: att kunskaper om mobbning och konflikthantering blir obligatoriska i lärarutbildningen och att alla rektorer går rektorsutbildning - två krav som Kristdemokraterna redan driver här i riksdagen sedan tidigare. Dagens överenskommelse behövs alltså. Att däremot som Socialdemokraterna och Vänstern vilja sitta och vänta, rulla tummarna och skjuta detta framför sig med hänvisning till den pågående utvärderingen av lärarutbildningen är inte ansvarsfullt. Tvärtom leder den passiviteten till att ytterligare barn kommer att kränkas och förföljas under sin skolgång - just därför att man inte vill ta tag i och se problemet. Det är en människosyn som verkligen går att ifrågasätta, herr talman. Men eftersom fem partier nu enats kommer förhoppningsvis riksdagen att, bland annat utifrån Kristdemokraternas motion, uttala hur viktigt det är att lärarutbildningen utvecklas så att kunskaper om konflikthantering och mobbning blir obligatoriska. Det är en betydelsefull signal. Vi kristdemokrater är dock inte nöjda med detta. Vi tycker att det är lika självklart att kunskaper om värdegrunden - de naturliga och tydliga värderingar om människolivets okränkbara värde, jämställdhet, tolerans, öppenhet, frihet och mångfald som finns i läroplanen - också finns integrerade i lärarutbildningen. Det finns också fler förbättringsområden i lärarutbildningen. Till exempel har tyvärr Socialdemokraterna dragit frågan om ersättning för den verksamhetsförlagda utbildningen, den nya varianten av praktik, i rejäl långbänk. Under flera år saknades en överenskommelse mellan staten och kommunerna, vilket gjorde det svårt att få fram VFU-platser. Efter debatt här i riksdagen satte regeringen till slut ned foten genom att hänvisa till att lokala avtal ska tas fram. Risken är att det inte blir en vettig lösning. I stället borde självklart staten ta sitt ansvar för en statlig lärarutbildning och se till att det finns en fungerande nationell överenskommelse. Det handlar också om att ta emot nya lärare på ett bra sätt i skolorna, vilket inte fungerar på alla håll i dag. Givetvis ska alla nyexaminerade lärare ha rätt till en mentor som lotsar in i yrket. Vi vill också från kristdemokratiskt håll att ämneskunskaperna lyfts fram i lärarutbildningen. Det så kallade allmänna utbildningsområdet ska minskas från tre till två terminer för att på så sätt tid ska frigöras för ökade ämneskunskaper. Självklart ska också en lärare som ska arbeta med små barn obligatoriskt ha kunskaper om läs- och skrivinlärning. Utan det faller ju hela skolan. För att komma till rätta med bristen på lärare framöver måste också dimensioneringen ses över så att det blir en tydligare inriktning på olika former av lärarkompetenser. För att få fler yrkeslärare, också det en grupp där vi ser en brist redan i dag och en ännu större brist framöver, vill vi kristdemokrater satsa särskilt på distansutbildning, en utvecklad validering och en ökad samverkan med branscherna. Herr talman! I den professionella lärarrollen handlar det också om att höja professionalismen genom att göra det mer möjligt än i dag att inrätta tjänster där lärare kombinerar lärararbete med forskning på hel- eller deltid. För en god kvalitet i gymnasiet behövs fler forskarutbildade lärare, fler lektorer, tillsättas i ämnena. Lika självklart är att det i lärarutbildningen finns en ordentlig satsning på utveckling av den utbildningsvetenskapliga forskningen. Varje lärare i skolan ska självklart garanteras en god kompetensutveckling som följer en plan som lärare och skolledning gör upp. En sådan plan ska finnas för varje lärare i den svenska skolan och kontinuerligt uppdateras i en dialog mellan skolan och den enskilde professionelle. En lärares uppgift, herr talman, är att med hjärta och professionalism leda till källor av kunskap, erfarenhet och visdom. Få yrken har sådan betydelse för våra barns och ungas utveckling och välbefinnande. Våra barn och unga förtjänar de bästa lärarna. Något annat duger helt enkelt inte. Jag står därför bakom Kristdemokraternas alla reservationer i betänkandet men yrkar av tidsskäl bifall endast till nr 2 och den gemensamma nr 17.

Herr talman! Efter den totala sågning av lärarutbildningen som vi just hörde ska jag ändå försöka problematisera lite mer nyanserat kring detta ämne. Lärarutbildningens stora betydelse för skolan är odiskutabel. Ansvaret för utbildning av lärare är tillsammans med skollagen och läroplanen de medel staten har för att nå målet en likvärdig skola av hög kvalitet för alla elever. Men när vi i dag debatterar den nya lärarutbildningen är det viktigt att komma ihåg två saker. Den första är att den första kullen studenter avslutar sin lärarutbildning först i juni i år. Det är därför svårt att dra några bestämda slutsatser om lärarutbildningens kvalitet. Det andra är att lärarutbildningarna inte ser ut på samma sätt vid olika lärosäten, vare sig till konstruktion eller genomförande. Det är någonting som försvårar både jämförelser och generaliseringar. Trots detta riktas kritik både mot lärarutbildningens innehåll och struktur, som vi hörde i det föregående anförandet. Kritiken gäller främst det allmänna utbildningsområdet. Då är frågan på vilket sätt den nya lärarutbildningen skiljer sig från den tidigare. Jag kan inom parentes säga att även den tidigare lärarutbildningen utsattes för mycket stark kritik. Det var därför samtliga partier i utbildningsutskottet en gång i tiden stod bakom ett gemensamt initiativ till att den tidigare lärarutbildningen måste reformeras och förändras. Men den avgörande skillnaden tycks alltså ligga i det faktum att det allmänna utbildningsområdet, som omfattar 60 poäng, erbjuder gemensamma kurser för alla lärarkategorier och att betoningen ligger på det gemensamma i läraruppdraget, oberoende av vilken skolform man ska arbeta inom. Torsten Lindström tog upp värdegrunden som ett exempel. Värdegrunden är en sådan gemensam innehållsdel i de för alla lärarkategorier sammanhållna kurserna. Den är också tydligt kopplad till den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, som också är kopplad till det allmänna utbildningsområdet. Inom det allmänna utbildningsområdet behandlas förutom värdegrunden också demokratifrågor, samhällsuppdraget, förskolan och skolans framväxt, styrning, skolans uppdrag som utvecklings- och lärmiljö för alla elever, mångfald som en resurs och de språkliga villkoren för elever med annat modersmål än svenska, socialisationsfrågor - vilka ofta innehåller moment om konflikthantering och mobbning - livsvillkor samt lokala och globala framtidsfrågor. Dessutom problematiseras aspekter som kön, klass och etnicitet i förhållande till barns, ungas och vuxnas lärande och utveckling. Det är, Torsten Lindström, det allmänna utbildningsområdet som ska forma alla dessa gemensamma kompetenser, kunskapsområden som i andra sammanhang lyfts fram som fundamentalt viktiga för skolan även av de borgerliga partierna. Jag är övertygad om att strävan efter att skolan ska genomsyras av en gemensam pedagogisk grund med ett gemensamt förhållningssätt är en av de viktigaste förutsättningarna för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Men det är en utmaning, inte bara för lärarutbildarna utan det tycks också vara det för vissa studerandegrupper. Det kan jag hålla med om. Den hierarkiska statusskillnaden mellan olika lärarkategorier som finns i skolan i dag, och som vi vill förändra, lever tyvärr till en del kvar även inom lärarutbildningen. Blivande lärare identifierar sig av tradition också mycket starkt med den skolform de tänker verka inom. Det visar sig bland annat i att studenter som siktar på en examen för de senare åren i skolan ofta har svårare att tillägna sig mer generella frågor som rör olika perspektiv, läraruppdraget och skolans verksamhet. Inom lärarutbildningen säger också många lärarutbildare att det är ett problem att de blivande förskollärarna känner sig nedvärderade och därför också helst vill bilda egna grupper. Det är därför det är så viktigt att lärarutbildningarna ägnar tid åt att klargöra det pedagogiska syftet med en för alla studenter obligatorisk, grundläggande, gemensam del, så att det framstår väldigt tydligt för studenterna. I den utbildningspolitiska debatten poängterar de borgerliga partierna - det gjorde Ulf Nilsson också - behovet av goda ämneskunskaper. Det är naturligtvis någonting som alla partier ställer sig bakom. Men man problematiserar sällan vad ämnen egentligen är. Enligt borgerlig uppfattning tycks ämnen vara det som av en lång tradition har förmedlats vid universitetens ämnesinstitutioner. Att också dessa ämnen har förändrats, splittrats upp och fusionerat, är ett faktum som sällan når den debatt som gäller lärarutbildningen och inte heller skolan. Oro uttrycks när det gäller studenternas förkunskaper och det ökade antalet studieavbrott. När det gäller studenternas förkunskaper är det tydligt, tycker jag, att betyget G i det nyare betygssystemet inte garanterar samma förkunskaper som det äldre betyget tre gjorde. Konkurrensen om utbildningsplatserna är också för de flesta inriktningarna inte särskilt stor. Utbildningen har dock inte pågått så länge att man med säkerhet kan bedöma vilka konsekvenser det här kan få för genomströmningen. Men jag tror att en orsak till de ökande studieavbrotten också är valfriheten när det gäller kurser. Det innebär att det sociala skyddsnät som var en del av den gamla seminariekulturen som så länge har präglat lärarutbildningarna har försvagats. Eftersom grupperna inte längre är sammanhållna i samma utsträckning som tidigare följs många av de studenter som får problem inte upp på samma sätt som man kunde göra förut. Det ständiga problemet att utbilda tillräckligt många lärare i matematik verkar faktiskt ha löst sig genom att de två ämnesområdena matematik och naturvetenskap inte längre automatiskt hålls ihop. Men problemet med naturvetenskap kvarstår. Det finns inte så många sökande som vi skulle önska. Personligen känner jag väldigt stor besvikelse över att naturvetenskapen behandlas så styvmoderligt i gymnasieskolan, men det är en oro som jag och mitt parti är ensamma om. Den delas inte av någon annan. Kunskaper i naturvetenskap borde, tycker jag, självklart ses som en viktig del i allmänbildningen. Det är tråkigt att inte de andra partierna ser det på samma sätt. Situationen är också lika besvärlig när det gäller andra moderna språk än engelska. Ett tredje problem är att studenter som antagits till 140-poängsutbildningen föredrar att arbeta i grundskolans tidigare år framför förskolan. Även om många inriktar sin examen mot skolformen finns det skäl att befara att de bland annat av löneskäl föredrar en anställning inom grundskolan och att det framöver kommer att bli svårt att rekrytera personal till förskolorna. Det ser vi nu. Vänsterpartiet har också i flera år med oro noterat bristen på pedagogiskt utbildade lärare i yrkesämnena och svårigheter att rekrytera studenter till lärarutbildning som både har god yrkeserfarenhet inom sin bransch och fyller högskoleförordningens krav på formella meriter. Vi har också i ett särskilt yttrande tagit upp att det bara är 58 % av dem som undervisar i hem- och konsumentkunskap som har lärarutbildning i ämnet. Det är absolut inte bra. Hem- och konsumentkunskap har förts in som ett kunskapsområde i den grundläggande vuxenutbildningen nyligen, vilket vi välkomnar. Men det gör också behovet av lärare större. Vi tycker att det finns skäl att det nu inrättas lärarutbildning i ämnet hem- och konsumentkunskap vid fler lärosäten än i Uppsala, Göteborg och Umeå, där det finns i dag. Jag tror att min talartid är ute. Annars skulle jag väldigt gärna också vilja säga att jag håller med om att det är oerhört viktigt med forskningsanknytning av lärarutbildningen. Det är inte lätt att vara lärarutbildare, ska jag säga. Man ska ha goda kunskaper. Man ska helst vara disputerad i ämnet. Men man ska också ha goda erfarenheter av den skolform som man ska undervisa om. Man ska kunna bedriva egen forskning, men man ska också ha ett väldigt brett kunskapsfält. Det är ganska många av den personal som tjänstgör inom lärarutbildningarna som inte är disputerade. Det är viktigt att de mycket duktiga adjunkter som har burit upp lärarutbildningen under många år får den möjligheten. Det är någonting som vi är beredda att arbeta mycket för.

Herr talman! En tydlig avsikt med den nya lärarutbildningen var att släta ut gränserna mellan olika lärarkompetenser, och så vidare. I den debatt som var för några år sedan var vi kritiska. Vi fick hela tiden svaret att det ser olika ut och att vi får se hur det blir. Det finns en rätt att utforma utbildningen på olika sätt. Nu har vi fått en massa konkreta exempel på tydliga brister. Britt-Marie Danestig värnar om naturkunskap och naturvetenskap. På många universitet, bland annat Linköpings universitet, tar man in blivande lärarstudenter som ska bli gymnasielärare som inte har läst gymnasiets naturvetenskapliga matematik. De får börja med att repetera gymnasiekurserna på universitetet. Det är inte ett sätt att värna om ämneskunskaperna bland lärarna. Visst kan det allmänna utbildningsområdet se olika ut, som Britt-Marie Danestig säger. Men det är det som är problemet. Vi är tvungna att ge tre terminers odefinierad undervisning för förskollärare, slöjdlärare, idrottslärare, gymnasielärare och grundskollärare med helt olika intressen. Följden i den andra ändan är att man missar en massa kunskaper som borde vara obligatoriska. Jag ställde tre frågor, men för enkelhetens skull ska jag upprepa en för Britt-Marie Danestig. Man skulle kunna ställa motsvarande fråga om tio olika områden när det gäller lärarutbildningen. Anser Britt-Marie Danestig att en lärare som är behörig att undervisa barn i första, andra och tredje klass ska ha läst högskolepoäng i läs- och språkinlärning? Det har nämligen bara var fjärde sådan ny lärare gjort i dag. Anser Britt-Marie Danestig att det ska vara obligatoriskt?

Herr talman! Jag har inte uppfattat att huvudsyftet med den nya lärarutbildningen och det allmänna utbildningsområdet var att sudda ut gränserna mellan olika lärarkategorier. Det var fråga om att skaffa alla lärare ett gemensamt förhållningssätt, en gemensam pedagogisk grundsyn. Även under utbildningstiden ska man ha möjlighet att mötas. I skolan, i den konkreta verkligheten, måste lärare kunna samarbeta för att gemensamt nå de mål skolan har. Det, tycker jag, är huvudsyftet. Sedan var det frågan om naturvetenskapen. Det är helt riktigt att det inte är bra att det inte finns tillräckligt många sökande till lärarutbildningen med den inriktningen. Det är för att det inte finns tillräckligt många som slutar gymnasieskolan med den kompetensen. Det är det jag kritiserar, nämligen att gymnasieskolan inte beaktar naturvetenskapen tillräckligt mycket. Den betraktas inte som en nödvändig del av allmänbildningen. Det är ett grundläggande fel i gymnasieskolan. Vi har föreslagit att kurserna i naturkunskap ska utvidgas. Det är i sig ett integrationsämne. Nu nämnde Ulf Nilsson Linköpings universitet. Lärarutbildningarna försöker ändå uppfylla sitt samhällsuppdrag. Lärarna behövs. Då försöker man hitta möjligheter att komplettera. Det är positivt. De stora åtgärderna måste göras i grundskolan och gymnasieskolan. Matematik och naturvetenskapliga ämnen måste bli något som är lustfyllt och roligt. Det finns arbete som pågår för att försöka hitta lösningar på de problemen. Läs- och skrivinlärning är viktigt för alla lärarkategorier rakt igenom skolan. Det är det man skulle vilja se, nämligen att oavsett vilket ämne man undervisar i ska man sätta vikt vid läs- och skrivträningen hos eleverna - även långt upp i gymnasiet. Det råder brister där också. Det gäller också i ämnet matematik. Det är precis samma sak där. Matematik som redskap för problemlösning är oerhört viktigt för alla lärare.

Herr talman! Jag tycker att Britt-Marie Danestig i sitt svar lite grann, fastän välformulerat, avslöjar svagheterna med den nya lärarutbildningen. Bland annat säger Britt-Marie Danestig att det är viktigt - vilket det naturligtvis är - med gemensam pedagogisk grundsyn, gemensamma kunskaper om det ena och det andra, men hon nämner inte vad som har plockats bort för att få fram detta. Sedan var det den konkreta frågan om läs- och skrivinlärning, för att göra mitt andra inlägg konkret. Jag skulle kunna ställa motsvarande frågor om ämneskunskaper i engelska, fysik, kemi och så vidare. Då svarar Britt-Marie Danestig undanglidande med att det är viktigt att alla lärare kan någonting om läs- och skrivinlärning. Det är klart att det är, men jag hävdar med kraft att det är betydligt viktigare för en lärare i årskurs 1 att kunna barns läs- och skrivinlärning än vad det är för en matematiklärare i gymnasiet. Det är den frågan jag ställer mig: Ska en lärare som undervisar små barn ha läst högskolepoäng i barns läs- och skrivutveckling? Det behöver de inte i dag. De kan ha läst 60 poäng i litteraturvetenskap eller matematik och vara lågstadielärare - som det hette förr. Det är inget fel att de läser det, men de ska inte få välja bort de saker som är viktiga på det stadiet. Genom att inte svara på detta visar Britt-Marie Danestig att hon inte tycker att det är så viktigt med de olika specialkompetenserna i lärarutbildningen.

Herr talman! När jag började mitt anförande sade jag att de olika lärarutbildningarna ser sinsemellan olika ut både till innehållet och konstruktionen. Jag är inte så säker på att Ulf Nilsson har rätt. Vi får tänka på att det i och för sig har varit en kort period. Det tar ett tag innan en utbildning hittar sina bra och bästa former. Högskoleverket har i uppdrag att kvalitetsgranska och utvärdera den nya lärarutbildningen. Kommer man fram till att det råder brister och att många går ut från utbildningen om grundskolans tidiga år utan den kompetensen får vi tänka om. Jag tycker att vi ska ge Högskoleverket en chans att göra utvärderingen så att vi får ett riktigt underlag. Vi har inte det i dag. Ulf Nilsson har tagit upp många andra frågor. Det är frågor som finns med i det allmänna utbildningsområdet. Det gäller konflikthantering, samtalsmetodik, mobbning, sådant som man verkligen använder sig av i de 60 poängen. Plockar man bort de delarna, plockar man också bort viktiga delar av det som är läraryrkets, professionens, kärna. I det allmänna utbildningsområdet ingår ämneskunskaper i det som vi i alla andra sammanhang talar om är så oerhört viktigt, nämligen mer tematiska studier som är mångdisciplinära. Jag tror att Ulf Nilsson och Folkpartiet får tänka om när det gäller definitionen av vad som är ämnen. Försök att modernisera den tolkningen.

Herr talman! Det är inte lätt att vara lärarutbildare. Det kan Britt-Marie Danestig och jag vara helt överens om. Det är inte alltid lätt att vara lärare. Det är heller inte alltid lätt att vara lärarstuderande. Det kan vi säkert också vara överens om - tror jag. Frågan är hur vi ska bemöta detta, hur vi ska hantera detta. Vi kristdemokrater vill uppgradera förskollärarnas status genom att se till att de får en egen väg, uppgradera lärare i naturvetenskapliga ämnen genom att specificera deras väg, och så vidare, visa på behovet av flera olika, ibland gemensamma, kompetenser. Det är vår modell. Samtidigt vill Britt-Marie Danestig bara ha mer av samma vara. Hon vill fortsätta på den inslagna vägen. Annars var Britt-Marie Danestigs anförande en canossavandring. Hon tog avstånd från klassiska vänsterståndpunkter. Hon talade om behovet av värderingar i lärarutbildningen. Hon vill plötsligt att värderingar ska genomsyra lärarutbildningen. Det är någonting som vi var överens om när vi startade den nya lärarutbildningen. Låt mig ställa en konkret fråga, herr talman. Vilka värderingar, Britt-Marie Danestig, är det som ska genomsyra lärarutbildningen?

Herr talman! Jag tror att Torsten Lindström och jag har egna erfarenheter av att vara både lärarstuderande och lärare, kanske också lärarutbildare. Vi kan kanske vara överens om att det är en intressant utmaning, men ingen lätt uppgift. Det fanns många syften, och jag redogjorde i det förra replikskiftet för några av syftena med den nya lärarutbildningen. Ett syfte var att ge lärarna möjligheter till ökad flexibilitet. Årskullarna skiftar ganska mycket i storlek, ibland upp till 30 000. Då ser jag det som en möjlighet för dem som finns på förskolan att med en komplettering ganska lätt kunna undervisa de första åren i grundskolan. Därmed kan det bli en ökad rörlighet. Jag tror inte att det är fel, utan jag tror att det är en styrka för skolan. Det har pratats mycket om karriärmöjligheter. Det är också en typ av möjlighet till förändrade arbetsuppgifter att man byter skolform, gör någonting annat, går in på en kortare kompletterande utbildning och sedan jobbar på ett annorlunda sätt. Det var också den rörligheten som fanns med som en tanke bakom det här förslaget. Vilka värderingar gäller, frågade Torsten Lindström. Det är naturligtvis de värderingar som uttrycks i läroplanen som ska genomsyra skolan. Det hoppas jag att vi är överens om.

Fru talman! Tack för det svaret, Britt-Marie Danestig! Det var en nyhet från Vänsterpartiets sida: Vänsterpartiet tycker att läroplanens värdegrund ska genomsyra lärarutbildningen. Då ser jag fram mot Vänsterpartiets röster på den kristdemokratiska reservationen i betänkandet som säger just detta. Det är ju här som vi har haft en diskrepans oss emellan. Nu verkar Britt-Marie Danestig inte bara vara på väg mot Canossa utan också vara framme, enligt svaret. Den här diskrepansen har inneburit att Vänsterpartiet har gått från att säga att det inte finns några värderingar, att vi inte ska förmedla, att skolan ska vara neutral och objektiv, till att börja prata om att vi nog ska förmedla någonting, oklart vad - kanske demokrati; bara det inte är demokrati enligt vänstermodell - eller vad det nu är, till att nu plötsligt tycka att det är läroplanens värderingar som ska genomsyra lärarutbildningen. Det är precis det vi kristdemokrater har föreslagit och tycker, att hela skolsystemet och utbildningssystemet ska genomsyras av de goda värderingar utifrån den klassiska traditionen som finns uttalad i läroplanen för den obligatoriska skolan och läroplanen för de frivilliga skolformerna. Det var ett välkommet ställningstagande, Britt-Marie Danestig. Se nu till att komma fram till Canossa hela vägen vid voteringen och trycka på rätt knapp för den kristdemokratiska reservationen! När vi talar om Canossa och att vara på väg kan vi också ta upp frågan om konflikthantering och mobbning. Britt-Marie Danestig! Varför tycker inte Vänsterpartiet att det är så viktigt att ha de kunskaperna att det ska vara obligatoriskt i examensmålen? Se till att komma fram till Canossa också i den frågan!

Fru talman! Det är glädjande och ganska överraskande att jag kan glädja Torsten Lindström. Det är roligt. Jag är lite förvånad att höra det som sades om kunskap från en lärare. Kunskap kan aldrig vara neutral. Det är en fullständig omöjlighet. Det borde Torsten Lindström, precis som alla andra, förstå. Däremot kan kunskapsinhämtandet ske på ett objektivt sätt, och belysningen kan ske på ett objektivt sätt. Det är ungefär som att tänka sig att man står på en alptopp och har sitt perspektiv. Då kan man berätta för andra vad man ser. Jag kan berätta för Torsten Lindström hur jag betraktar tillvaron, och Torsten Lindström kan berätta för mig hur han betraktar oss. På så sätt byter vi erfarenheter och vidgar vår syn. Det är det som är kärnan i kunskapen. Det är objektiviteten. Neutral kan den aldrig bli. Då är den utslätad, könlös.

Fru talman! I vår skola lägger vi alldeles för mycket tid, kraft och resurser på att reparera de misstag som har skett i elevens tidigare år. Vi vet att vi lägger mer och mer tid och pengar på att lära elever läsa under skolans senare del. Vi har det individuella programmet på gymnasiet som bara växer och växer. Någonting är ju fel, när vi vet att ungefär var femte högstadieelev inte kan lösa ett enkelt matematiskt problem. Någonting är också fel när vi vet att ungefär var femte 16-åring inte kan läsa och ta till sig det som står i en vanlig dagstidning. För några månader sedan kom ett antal rapporter som visar att skolan i vissa fall och på vissa håll fungerar väldigt bra, men just när det gäller elevernas kunskaper i matematik och i läs- och skrivinlärning ser det riktigt illa ut i den svenska skolan. Vi har tyvärr fått en skola som blir mer och mer kunskapssegregerad, vilket är väldigt skrämmande och långtifrån den skola som jag ser framför mig. Jag ser en skola som från start ger alla elever en ärlig chans och en riktig möjlighet att lära sig och ta till sig. Lärarna är en nyckel till att lära våra barn läsa, räkna och skriva. I dag finns det en stor oro för hur det kommer att bli framöver, om vi kommer att ha de här lärarna, framför allt bra lärare och välutbildade lärare, och om vi kommer att ha lärare över huvud taget som kan förmedla den kunskapen till våra elever. För att ge eleverna de viktigaste baskunskaperna i skolan krävs det att lärarna har genomgått en lärarutbildning som ger både goda ämneskunskaper och en pedagogisk träning. För att lärarutbildningen ska få det bästa krävs det, som jag ser det, både en förändring av innehåll och att det tillförs mer resurser till dagens lärarutbildning. Vi kan inte fortsätta att ha en lärarutbildning som av dess egna studenter anses vara både för slapp och i många fall för fattig. Den nya lärarutbildningen har blivit hårt kritiserad av sina studenter. 20 % av lärarstudenterna ger utbildningen sämsta möjliga betyg, och endast en tredjedel av studenterna anser att de får tillräckligt med utbildning för att lära eleverna läsa, skriva och räkna. En tredjedel! Studenterna får inte heller den praktik, eller den verksamhetsförlagda utbildning, som det heter, som de ska ha och som de behöver ha för att vara välrustade när de kommer ut i skolorna. En majoritet av studenterna får inte den fulla praktiken, som det ser ut nu. För att en nybliven lärare ska kunna ta med sig till exempel läsinlärning krävs det att man har fått prova på det på plats med en elev i ett klassrum, inte bara att man har läst om hur det ska gå till. Självfallet måste lärarstudenterna vara ute på skolorna och få med sig den här kunskapen och erfarenheten innan de går ut i sin lärarroll. Det gjordes tidigare en koppling till läkarutbildningen. En motsvarande situation för läkarutbildningen skulle aldrig accepteras, men när det gäller våra barn och hur man lär dem läsa, skriva och räkna är det inte lika viktigt. Man verkar inte behöva den praktik och de erfarenheter som ju behövs innan man går direkt ut i verksamheten. Fru talman! Den nya lärarutbildningen har, som sagt, fått mycket kritik. Vi behöver också ta till oss det och se vad som behöver göras, inte bara säga att vi nu låter det vara. Det som är positivt med den nya lärarutbildningen är att den ger alla studenter en större kunskap om inlärning, alltså en större bredd. Men det som har visat sig negativt är att många delar spetskompetens försvinner. Många lärare får en bredd, men de saknar djup i sin kunskap. På en skola ska det finnas en bukett av lärare med specialistkunskaper som kan komplettera varandra, i stället för att man får en helt homogen grupp, vilket inte gynnar någon. Vi behöver se över och utvärdera lärarutbildningen så att vi får en lärarutbildning som innehåller både goda ämneskunskaper och en pedagogisk träning för det. Jag ser tre delar som viktiga för att det ska bli bättre i lärarutbildningen. För det första ska vi lösa frågan kring den verksamhetsförlagda utbildningen och pengarna för den, så att det fungerar. Det har varit ett oerhört krångel under flera år. Socialdemokraterna har sagt att man har tagit på sig ett uppdrag. Nu ska man se till att lösa det här, men det har inte lösts. Där hamnar studenterna i kläm, och till syvende och sist är det eleverna som inte får tillräckligt bra lärare ute på skolorna. För det andra handlar det om att strama upp och förbättra studierna i metodiken för läsinlärning. Här är, återigen, praktiken oerhört viktig för att man ska kunna ha med sig detta när man kommer till skolorna. För det tredje handlar det om att ge lärarutbildningen de resurser och de förutsättningar som krävs för att stärka kunskaperna i metodiken och fördjupningen i de olika ämnena. Det är viktigt att vi har en bra lärarutbildning och att den håller en hög klass, men vi måste också ha några som går på lärarutbildningen. I dag är det en väldigt stor brist på lärare ute på våra skolor. Skolverket tror att det kommer att behövas 70 000 nya lärare - eller pedagogisk personal - i skolan om ett par år. Den största andelen av de här nya lärarna behövs för att fylla upp efter dem som går i pension inom ett par år. Det är oerhört många nya lärare som måste till. Det är oerhört många människor som ska ersättas ute på våra skolor. Då kan man inte bara rycka på axlarna och säga: Jo, men det kommer nog att lösa sig på ett eller annat sätt. Förra veckan besökte jag en gymnasieskola i en kommun. Där visste man att 70 % av lärarna på den gymnasieskolan kommer att ha gått i pension om några år - 70 %! Det är ett väldigt stort tapp som man måste se till att kunna ta in. Man såg inte att det över huvud taget fanns en möjlighet att rekrytera så många där. Samtidigt såg man att antalet elever skulle öka. Nationellt har vi vetat om de här siffrorna ett bra tag, så det kom ju inte som någon direkt överraskning. Därför är det väldigt märkligt, tycker jag, att regeringen och dess samarbetspartier inte har tagit detta till sig och att man har varit väldigt passiv. Man har inte gjort någonting åt den här lärarbristen över huvud taget. Vi har varit flera som har bett regeringen att återkomma med någon typ av plan för hur ska vi göra för att se till att få fler lärarstuderande på våra utbildningar runtom i landet för att trygga lärarförsörjningen framöver, men det har inte visats något större intresse. I stället har man sagt: Jo, men det kanske man kan fixa lite grann ute på de enskilda lärosätena. Vi har inget större ansvar. Detta har man sagt trots att lärarutbildningen är ett ansvar. Här ska ju regeringen vara väldigt offensiv. Det skulle man kunna vara, men tyvärr fattas viljan. Kanske kommer vi att överraskas här i dag med att Socialdemokraternas representant visar en riktig initiativförmåga och lägger fram ett fempunktsprogram för hur det här kommer att fungera framöver. Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 15 under punkt 12.

Fru talman! Att utbilda sig till lärare är kanske det viktigaste man kan göra. Att utbilda sig för och förbereda sig för ett av våra viktigaste yrken är en stor uppgift. Strukturen på en ny lärarutbildning var det inte så många år sedan det togs beslut om i den här kammaren, och det är så klart viktigt med kommande uppföljning och kvalitetsgranskning. Sedan får man utvärdera och se vad det är som behöver förbättras. Men man måste också ständigt hålla frågan aktuell och fråga sig vad det behöver göras för mindre förändringar under vägen. Examensordningen är det sätt där vi fastslår vilka krav som ska finnas på en lärare och vilken kompetens man bör ha. Där finns det ett par förändringar som vi från Miljöpartiet anser att man behöver fundera över och som jag tänkte gå in lite mer på. Vi har tillsammans med fyra andra partier en gemensam reservation om att stärka kunskaperna kring mobbning och konfliktlösning. Konflikter finns runtomkring oss hela tiden, i vardagen och i världen. Konflikthantering utgör på det sättet en del av allas vår vardag. Det betyder så klart att de allra flesta konflikter löser vi dagligen utan att vi kanske ens tänker på det, men den konflikthantering vi här vill se är en fredlig och konstruktiv konflikthantering där man pratar och lyssnar till varandra och är öppen för kreativa lösningar. Det är, om man lånar Gandhis ord, inte konflikten som är problemet utan hur vi väljer att lösa den. Man måste som lärare kunna hantera konflikter som uppstår i skolan och också lära ut fredliga metoder baserade på icke-våld som lösningar på konflikter. Konflikter finns i det större perspektivet i världen, som skolan också måste hantera och bearbeta tillsammans med elever. Lärare måste kunna hantera konflikter som sker på skolan men också lära ut icke-våldslig konflikthantering till elever. Den beredskap som man får för konflikthantering som blivande lärare genom lärarutbildningen är här av stor vikt. Lärare har redan i dag ett tydligt uppdrag i sitt dagliga arbete att verka för fred. Redan i inledningen till FN:s förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 läggs ansvaret på just utbildning och uppfostran för att förverkliga de mänskliga rättigheterna. Det är en stor uppgift. Det är viktigt att anpassa lärarutbildningen så att också internationella konventioner går att förverkliga genom skola och utbildning. Fru talman! Konflikter av mycket påtaglig och nära karaktär i skolans värld är mobbning. Mobbning förekommer i skrämmande stor utsträckning i skolan. Det är viktigt att vi förebygger alla former av kränkande behandling. Kunskaper om mobbning och konflikthantering bör därför anges i examensordningen som ett av målen för lärarexamen. På det sättet betonas tydligt att alla lärare ska ha en gedigen kunskap och beredskap i de här frågorna. Jag har mött många lärare som alla vittnar om samma sak. De har oftast fått en rätt bra beredskap för att undervisa och kunskap i sina ämnesstudier, men de känner sig inte förberedda för de konfliktsituationer de kan komma att möta i skolan och som de måste hantera i det dagliga arbetet i sin undervisning. Undersökning efter undersökning bekräftar att en mycket stor andel elever fortfarande känner sig mobbad. Antalet mobbade verkar dessvärre ha ökat trots många goda insatser. Tyvärr måste vi konstatera att de hitintills fattade besluten och åtgärderna inte räcker. Vi måste ha ett fortsatt intensifierat arbete mot mobbning. Att stärka lärarutbildningens uppdrag på detta område är ett sätt. Ett annat område där vi från Miljöpartiet har uppmärksammat ett behov av att förstärka och utveckla skrivningarna i examensordningen är jämställdhet. Examensordningen för lärarexamen är påtagligt föråldrad och befäster snarare än motarbetar den rådande ojämställdheten. Man reagerar faktiskt ganska starkt vid läsning av det här dokumentet på hur skrämmande omodern den här delen är. Där står det i dag att studenten ska "inse betydelsen av könsskillnader i undervisningssituationen och vid presentationen av ämnesstoffet". Vad betyder egentligen det här? Här kanske en lite annan bild borde lyftas fram, och det kanske borde nyanseras något. Vi anser att regeringen bör se över examensordningens beskrivning och ändra den så att den befäster vikten av att studenten har insikt i genusproblematik och kan undervisa på ett sätt som främjar jämställdhet och motverkar att eleverna stängs in i könsroller snarare än som i dag enbart fokusera på könsskillnader. Det handlar om något så enkelt som att tillgodose varje barns behov och ge alla barn möjlighet att utvecklas på lika villkor. Det behövs en större vikt vid och ett större tydliggörande i lärarutbildningarna om jämställdhet och könsroller. Det räcker inte i dag med en traditionell sex- och samlevnadsundervisning i skolan, utan man måste ge varje elev möjlighet att reflektera även över ett HBT-perspektiv. Det här är ett perspektiv som i dag inte tydligt finns med i skolan. Därför har vi föreslagit att Högskoleverket ska göra en översyn av kursplanerna för de lärarstuderande i syfte att stärka kunskaperna i de här frågorna. Det är mycket viktigt ur ett allmänmänskligt och demokratiskt perspektiv där skolan ska uppmärksamma alla människor och inte utestänga en stor del av eleverna från möjligheten att identifiera sig med kunskapsstoffet och få insikt i sex- och samlevnadsfrågor. När sex- och samlevnadsundervisningen blev obligatorisk i den svenska skolan 1955 var Sverige kanske ett pionjärland. Vi var först i världen med att göra sexualundervisning obligatorisk i skolan, men vi kan dessvärre inte skryta i dag med att vi är ett pionjärland när vi ser till vad lärarkandidaterna får i sin utbildning. Det är viktigt att de som leder undervisningen i skolan har goda kunskaper i frågor som rör homo- och bisexualitet. Att främja likabehandling och motverka diskriminering är viktiga uppgifter för skolan. För att utbildningsväsendet ska ge samma kvalitet i bemötandet av enskilda individer oavsett sexuell läggning krävs kunskaper om HBT-frågor hos olika kategorier av anställda. Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar i dag bifall till reservationerna 17 och 21.

Fru talman! Utöver skollagen och läroplanen är lärarutbildningen vårt viktigaste styrinstrument när det gäller skolan. Det var säkerligen en bidragande orsak till att vi i december 1996 kunde ta ett enigt initiativ i den här kammaren och till regeringen hemställa om en översyn av lärarutbildningen. Detta bidrog också verksamt till en strävan i den parlamentariska utredningen att åstadkomma en bred uppslutning i samhället. Det blev en uppslutning kring huvuddraget till ny lärarutbildning. Kommitténs förslag som kom att innebära en helt ny struktur med en flexibel utbildning och en forskningsbas fick också starkt stöd både partipolitiskt och från professionen. Här i kammaren hösten 2000 var det endast Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna som inte ställde upp på en ny lärarutbildning. I övrigt fick förslaget ett brett och starkt stöd från politiska och fackliga organisationer och samhället i övrigt. Fru talman! De partier som stod bakom beslutet 2000 i Sveriges riksdag har ett långsiktigt politiskt ansvar för att reformen blir sjösatt och genomförd i enlighet med den struktur som beslutades. Till vår hjälp för detta beslutade vi också aktivt och oerhört medvetet att det skulle ske en utvärdering av genomförandet och att vi redan innan alla studenter från den första kullen hade mönstrat av utbildningen skulle starta denna. En sådan genomförs nu av Högskoleverket som kommer att redovisa en kvalitetsgranskning under våren för att sedan gå vidare med utvärderingsarbetet. När man lyssnar på debatten kan man nästan tro att utvärderingen var klar. Det är den inte. Den pågår. Vi kommer att få se en helhet av utvärderingen så småningom. Jag vill ha sagt detta först som en bakgrund innan jag kommenterar de olika yrkanden som finns i dagens betänkande. Jag börjar med att yrka avslag på samtliga reservationer. Det är väl en överraskning. Mina skäl för detta är först rent generellt för alla reservationer att vi givetvis bör avvakta den utvärdering som nu pågår. Sedan kan det bli fråga om att överväga eventuella förtydliganden eller tillägg i den nya lärarutbildningen. Beträffande de delar av reservationerna som rör strukturen vill jag påminna om några viktiga skäl till den nya utformningen av lärarutbildningen för att sedan också specifikt beröra det allmänna utbildningsområdet. Professionen i skolan behöver alltmer av specialiserade och fördjupade kunskaper i en sådan omfattning att ingen enskild lärare någonsin kan lära sig allt. Kunskapsbildningen behöver därför bäras fram av det gemensamma arbetslaget av personalen på respektive skola där vars och ens speciella och fördjupade kompetenser kompletterar den andres. Det är således inga enhetslärare som utbildningen ger, som Ulf Nilsson pratar om. Lärarutbildningen ska så långt som möjligt eftersträva att integrera de olika delarna och momenten med varandra, det allmänna utbildningsområdet med inriktningar, specialiseringar och den verksamhetsförlagda delen. Vi måste få till stånd att skilda erfarenheter och perspektiv kan mötas och bearbetas. Människor med olika yrkesroller förväntas arbeta tillsammans i skolan när de kommer ut i sin profession. Vitsen med det allmänna utbildningsområdet är att ge möjlighet för studenterna att reflektera kring mångkulturell mötesplats, gruppdynamik och konflikthantering. Vi skriver mycket om det i den lärarutbildning som nu finns. Det handlar också om att reflektera kring ledarskap, specialpedagogik, grundläggande läs- och skrivinlärning - har ni hört? - och matteinlärning. Man ska kunna utnyttja olika kulturella och konstnärliga uttrycksformer, fundera över vad kunskap är i förhållande till olika åldrar samt olika sociala och etniska bakgrunder och stärka studenterna i förmågan att medverka till att skolans känsla för demokrati, samhörighet och solidaritet utvecklas. Det handlar också om barns olika livssituation och uppväxtvillkor. Vidare handlar det om hur värderingar och kunskaper uppstår, vidmakthålls och förändras. Det handlar om värdegrunden, Torsten Lindström, om etik och jämställdhet. För detta fordras det tid och poäng, framför allt tid. Därför har vi ett allmänt utbildningsområde på 60 poäng. Med förvåning konstaterar jag nu att Kristdemokraterna lägger fram förslag om att minska det allmänna utbildningsområdet med 20 poäng. De skulle med detta vilja bryta upp en inte obetydlig del av strukturen i den nya lärarutbildningen. Förslaget är obegripligt på flera sätt, inte minst när ni inte talar om vad som ska tas bort av innehållet i det allmänna utbildningsområdet. När Folkpartiet liberalerna 2000 liksom nu ville ta bort två tredjedelar av det allmänna utbildningsområdet därför att de ansåg att ämneskunskaperna försvagades i den nya lärarutbildningen argumenterade ni kristdemokrater här i kammaren precis som vi att de hade fel. Ämneskunskaperna finns i det allmänna utbildningsområdet. De sätts in i ett sammanhang, och kvaliteten blir dessutom bättre när de kan kopplas till ämnesdidaktiken, exempelvis en svenskundervisning som är relaterad till lärarsituationen. Det kan handla om behovet av bredare kunskaper i ämnet, om djupare kunskaper eller om olika sammanhang där kunskaperna kan planteras. Varför har Kristdemokraterna ändrat sig? Har ni bara gått vilse och lockats in i dimman där Folkpartiet liberalerna finns? Eller finns det något annat skäl för detta fantastiska ställningstagande? Att Folkpartiet liberalerna och Moderata samlingspartiet fortsätter att argumentera mot den nya lärarutbildningen och dess struktur med bland annat allmänna utbildningsområdet och om att ämneskunskaperna i lärarutbildningen ska vara avskilda och begränsade mot annat i utbildningen är inget nytt. Men att de nu är med på reservationer med krav på förstärkning av exempelvis läs- och skrivinlärning och kunskaper om funktionshinder, mobbning, konflikthantering, sex och samlevnad kan knappast vara ärligt menat. Dessa kunskapsområden finns ju i det allmänna utbildningsområdet som ni inte vill ha kvar. Dessutom föreslår ni en förstärkning av läs- och skrivinlärning för lärare som ska jobba i förskolan och grundskolans tidiga år, en lärarutbildning som ni inte ville skulle omfatta 140 poäng utan endast 120, om jag minns rätt av debatten 2000. Skälet för oss att höja med de 20 poängen var bland annat att stärka kompetensen inom detta område. Låt mig också kort kommentera reservationen om utbildning i specialpedagogik. Här skriver reservanterna att det i den nya lärarutbildningen inte utbildas till kompetens att arbeta med barn som har läs- och skrivsvårigheter. Det är sakligt fel. Utbildningen ger en sådan kompetens. Det står ju klart och tydligt. Slutligen, fru talman, vill jag ge en kommentar till rekryteringen till lärarutbildningen. När vi reformerade lärarutbildningen 2001 ökades intagningen till lärarutbildningen från strax under 9 000 - ni kan läsa i betänkandet - till över 14 000 studenter. Det är knappast ett tecken på lågt intresse, eller att ingen skulle vilja gå den nya lärarutbildningen. Jag tycker mig snarare märka ett ökat intresse för lärarutbildningen. Det är också min erfarenhet när jag är ute och reser i landet. Givetvis behöver vi fortsätta att utbilda fler lärare, inte minst inom specifika bristområden. Flera av de obehöriga måste bli behöriga, inte minst i de fristående skolorna. Det yttersta ansvaret för dimensioneringen ligger naturligtvis i den löpande verksamheten på respektive universitet och högskola. Att lämna underlag för en klok dimensionering vet vi åvilar Högskoleverket och Skolverket.

Fru talman! Efter att ha hört Nils-Erik Söderqvists inlägg kan man ha två funderingar. Den första är: Jaha, men varför är studenterna inte nöjda om allt är så bra som man säger? Det andra är att den bästa sammanfattningen av Socialdemokraternas syn på lärarutbildning är att avvakta. Mindre än var femte student var helt nöjd när LR frågade de studenter som fanns på utbildningen i höstas. Var femte tyckte att utbildningen inte höll måttet alls. Var fjärde säger att man inte lär sig hur man ska lära barn läsa, skriva och räkna. Bara en tredjedel var nöjd med detta. Socialdemokraterna avvaktar. Vad krävs då för att Socialdemokraterna ska vara beredda att ompröva sitt beslut? Vi har en situation där läroplanen inte uppfylls. I våra styrdokument sägs att mobbning inte ska förekomma, men likväl sker det. En grundläggande orsak till detta är att det saknas kunskaper i skolan. Om vi frågar studenterna vad de anser säger bara 14 % att de är nöjda med utbildningen i detta avseende. Men Socialdemokraterna vill avvakta. För att lärarutbildningen ska fungera krävs det forskningsanknytning, ämneskunskap och pedagogisk kunskap. Läraryrket är både praktiskt och akademiskt samtidigt. Vi kan konstatera att lärarutbildningen inte fungerar tillfredsställande i något av dessa avseenden i dag. Men Socialdemokraterna vill avvakta. Majoriteten säger också att lärarutbildningen ger kompetens i läs- och skrivinlärning och också i specialpedagogik. Möjligen kan det vara så i de ord som majoriteten uttrycker, men i verkligheten är det inte på det sättet över huvud taget. Jag vill fråga: Är Nils-Erik Söderqvist nöjd med studenternas bedömning av hur den nya lärarutbildningen har blivit? Hur länge ska vad de säger avfärdas? Hur länge ska vad lärarfacken säger avfärdas? Jag har betydligt större förtroende för Metta Fjelkner och hennes syn på lärarutbildningen än jag har för Nils-Erik Söderqvist.

Fru talman! Jag har, som säkert många av er, sett rätt mycket av lärarutbildning under de fem år som gått sedan vi hade debatten i kammaren. Jag ser oerhört olika bilder. Jag ser bilder av en mycket spännande lärarutbildning som går precis i linje med våra intentioner och våra tankar i den bästa av världar som vi kan drömma om. Men jag ser naturligtvis också brister här och där. Jag ser bekymmer här och där. Fru talman! Det märkliga är att Moderata samlingspartiet vill springa före och göra en förändring innan vi har en utvärdering på bordet. De vill lägga fram synpunkter på, lägga fast och ta ställning till ett underlag som jag inte har. Jag tror inte att någon av oss har det. Det märkliga är att Moderata samlingspartiet är fullständigt tomhänt. Ni har ju inget eget förslag till en lärarutbildning. Det var lite tragiskt när ni satt i Lärarutbildningskommittén. Man upplevde faktiskt att ni var på väg upp på vagnen, men sedan steg ni av tillsammans med Folkpartiet. Ni är helt tomhänta. Sedan ni sade nej till lärarutbildning har ni stått utan ett eget förslag. Ni har inte det i dag heller. Är det det gamla ni vill ha tillbaka, det som var före vi reformerade lärarutbildningen? Varför i all sin dar är ni med på reservationen om centrala kunskapsområden såsom mobbning och konflikthantering, som Sten Tolgfors tog upp, eller kunskaper om sex och samlevnad när ni inte i något förslag skapar utrymme för dessa områden i lärarutbildningen? Ni måste ge ett svar på detta. Det finns ingen trovärdighet i att prata på detta sätt om två helt motstridiga uppfattningar. Tycker ni att de övriga kunskapsområdena och det som finns i det allmänna utbildningsområdet inte behövs som kunskaper för professionen i skolan?

Fru talman! Det är nog inte så att Moderaterna springer före utvärderingen, utan det var till och med så att vi avfärdade Nils-Erik Söderqvists sätt att se på detta redan innan. Vi vet att den nya lärarutbildningen ingår i det kunskapsföraktande perspektiv som majoriteten står för och som också statsministern har tvingats erkänna att man har. Han har ju sagt att vi inte har lyckats hålla fokus på det som är en av skolans kärnuppgifter, nämligen att förmedla kunskap. Delar Nils-Erik Söderqvist statsministerns uppfattning? Eller har statsministern fel? Detta är en del i det kunskapsförakt som socialdemokratin har stått för under en så lång period. Varför är vi med på reservationen som handlar om mobbning som examensmål? Därför att den bygger på en av våra motioner. Vi har ett antal andra konkreta förslag till förändringar av examensmålen och förändringar av lärarutbildningen också. Låt mig nämna en sak, Nils-Erik Söderqvist. Andelen obehöriga i skolan har mer än tredubblats sedan 1993. Ni säger att det är 80 % som är behöriga i dag. I själva verket är det 60 % om man ser till att man är behörig i rätt ämne och för rätt ålder. Vi ser betydande pensionsavgångar komma. Vi ska dessutom täcka dagens underskott på lärare som Socialdemokraterna har ställt till med. Kommunförbundet pratar om en kommande brist på 20 000 lärare. Skolverket prognostiserar en brist på 40 000. Vi har 35 000 lärare som har valt att ställa sig utanför skolan därför att man inte accepterar arbetsvillkoren. Hälften av dem är beredda att komma tillbaka till skolan om villkoren förbättras. Vad är Socialdemokraterna beredda att göra för att åstadkomma det? Det vore en alldeles central åtgärd för att snabbt höja andelen utbildade lärare i skolan. Jag har inte sett något förslag över huvud taget. Däremot ser jag att lärarna fortsätter att lämna skolan i takt på kanske 9-10 % om året därför att villkoren i skolan brister. Lärarutbildningen är fullkomligt central för att åstadkomma en förbättring. Vi såg tre stora undersökningar under hösten som pekade ut att den svenska skolan brister på just de grundläggande områdena, nämligen att lära barn läsa, skriva och räkna. Vi ser också att det är precis där som lärarutbildningen brister. Socialdemokraternas slutsats är: Vi avvaktar. Därmed lär sig fler barn mindre än de annars skulle kunna göra.

Fru talman! Det var inget svar på min fråga när Sten Tolgfors säger att man har skrivit en gemensam reservation. Jag frågar ju bara hur det ska gå till när ni samtidigt inte vill ha det allmänna utbildningsområdet. Det är detta som är det tragiska. Det har jag inte fått svar på. Jag hoppas att jag får det i fortsatta replikväxlingar eftersom Sten Tolgfors inte har chans att svara på detta nu. Ämneskunskaperna stärks och fördjupas genom att de sätts in i ett sammanhang. Hela framtidsgrejen är att se att det är så vi ska möta detta. Vi vet, precis som jag sade i mitt anförande förut, att det är när vi jobbar på det sättet nära ute i den verksamhetsförlagda delen kopplad till högskolestudierna som vi får rätt fokus på ämneskunskaperna. Då kan vi också få ämneskunskaperna att stämma med upplägget när det gäller innehåll och så vidare på ett helt annat sätt än de gör om man läser dem separat. Men vi får vänta på svar på den frågan. Sedan har vi detta med rekrytering. Jag tror att detta har sagts någon gång tidigare i debatter om lärarutbildningen, men det går att säga igen, för det är viktigt. Det som hände i början på 90-talet, och där vill jag påstå att Moderata samlingspartiet är oerhört ansvariga eftersom ni satt i regeringen, var att ni drog bort 20 % av lärarna från skolan. Då var det de unga lärarna som gick. Kvar blev de äldre lärarna, och det är de som går i pension i dag. Då gjorde ni inte några stora satsningar för att samtidigt stärka och expandera lärarutbildningen. Det är precis det som vi gör när vi sjösätter den nya lärarutbildningen. Det handlar om en offensiv, flexibel, ny lärarutbildning som möter framtiden.

Fru talman! Läraryrket är ett av de yrken där det är oerhört viktigt att ta med sig erfarenheter, praktik eller, i det här fallet, verksamhetsförlagd utbildning innan man går ut och jobbar på riktigt i sitt yrke. Det som man kan se hittills av den nya lärarutbildningen är att praktiken inte fungerar särskilt bra. En majoritet av studenterna får inte ens detta ordentligt under lärarutbildningen. I den undersökning som är gjord säger också många studenter att de känner sig handfallna. De är väldigt oroade när de ska ut i skolan, och så kan vi inte ha det. Vi kan ju inte ha en skola där en lärare som ska hjälpa elever i skolorna att lära sig läsa, skriva och räkna känner sig helt handfallen. Det är extra viktigt att vi får i gång lärarutbildningen och den verksamhetsförlagda utbildningen när vi vet att svenska elever är så pass dåliga på att läsa, skriva och räkna. Vi lägger ned alldeles för mycket tid på återinlärning, det vill säga att eleverna får lära sig de mest grundläggande kunskaperna i skolans senare del. Hur vill Nils-Erik Söderqvist se att vi löser detta med den verksamhetsförlagda utbildningen? Den fungerar inte i dag, och den måste fungera snabbast möjligt. Vad har du för koncept för att vi ska få i gång det?

Fru talman! Jag är väldigt glad över att vi har och också tidigare har haft samma syn på vikten av den verksamhetsförlagda delen. Vi upplever fortfarande att det är en oerhört central del i en bra lärarutbildning. Det är på samma sätt där. Det som händer ute i landet är att lokala avtal tecknas, på många håll med väldig spänst. Det finns en bild som har varit problematisk, för att vara oerhört uppriktig. Det är det som har skett här i Stockholm. Det kopplar jag egentligen till att det inte fanns någon riktig vilja att vara med på vagnen när den nya lärarutbildningen sjösattes och ha en god framförhållning genom att söka vägar för att få ett bra avtal. Poängen med ett bra lokalt avtal är faktiskt att alla parter, den lokala kommunen, skolan och högskolan, kan göra vinster i ett samarbete på många olika sätt. Det finns inte en lösning utan många. Jag vill ställa en fråga till Centerpartiet och Sofia Larsen. Det har att göra med yrkandet om specialpedagogisk utbildning. Jag förstår inte det. Är Centerpartiet inte längre med på det som vi skisserade, som blev den specialpedagogiska utbildningen i lärarutbildningen med de fyra stegen? Är ni nu på väg bort från den uppgörelsen, och i så fall varför?

Fru talman! Nu uttrycker sig Nils-Erik Söderqvist precis som de socialdemokratiska utbildningsministrarna har gjort under de senaste åren. I det här fallet gäller det praktiken. Vi ser ju att det inte riktigt har fungerat, men troligtvis kommer det att bli riktigt bra framöver, säger han. Precis så har utbildningsministrarna sagt om den svenska skolan, den ena efter den andra. I stället har det blivit tvärtom - kunskaperna har blivit sämre och sämre. Det är eleverna, Sveriges barn, som hamnar i kläm. Det är oförskämt att rycka på axlarna på det sättet och säga: Det löser sig nog någonstans där ute. Lärarutbildningen är ett statligt ansvar. Socialdemokraterna sitter i majoritet, och då måste man också ta på sig ett ansvar och säga: Nu fixar vi det här. Det har man inte gjort. Ute på lärosätena sliter de för att få ihop det och för att det ska kunna finnas en bra samverkan med kommunerna. Men det fungerar inte på plats. Om vi har en lärarutbildning som vi vill ska fungera måste staten vara med och täcka upp och hjälpa till, så att de lärare som kommer ut är de absolut bäst rustade att ta hand om våra barn, de elever som finns i den svenska skolan. Jag gillar inte det sättet, att bara rycka på axlarna och säga: Det fixar sig säkert. Det är den typiska socialdemokratiska "nånannanismen", att någon annan, någon annanstans får fixa och göra i ordning. En annan del är att vi vet att det kommer att saknas oerhört många lärare - 70 000 lärare inom några år, säger Skolverket. Vad vill Nils-Erik Söderqvist göra åt det framöver? Om vi ska attrahera ännu fler till den nya lärarutbildningen måste vi framför allt ha en bra lärarutbildning. Men hur ska vi göra för att få studenterna dit?

Fru talman! Till svar på det sista: Regeringen har även i den nya lärarutbildningen möjlighet att ge specifika uppdrag till lärosäten. Det görs. Vi känner alla till den särskilda lärarutbildningen, Säl. Behovet av yrkeslärare har markerats särskilt, men också behovet av lärare i matte, Na-ämnen och teknik. Det jobbas med valideringsmetoder, något som är spännande, tillsammans med branschorganisationer också. Jag tror att det var Torsten Lindström som sade att det borde göras. Det görs faktiskt. Regeringen har också angett ett särskilt delmål med inriktning mot förskola och förskoleklass. Det görs alltså saker och ting. Det kommer säkerligen att finnas starka behov av att göra mer på detta område fortsättningsvis. Man följer frågan oerhört nära. För att undvika missförstånd: Stockholm är inte hela Sverige. Det vet också Sofia Larsen, det är jag alldeles säker på. Jag reser runt till Karlstad, Göteborg, till min egen högskola och många andra ställen och ser hur bra man har skapat lokala avtal. Det är en signal om att det går bra. Jag menar att vi ska sitta stilla i båten. Vi ska ut och titta. Vi ska ta till oss, och vi kan, var och en, ha funderingar. Men låt den utvärdering som pågår jobba färdigt så att vi får ett ordentligt underlag. Vi ska inte sätta i kniven i någonting som växer fram, som faktiskt är på väg att bli oerhört bra. Det finns en överenskommelse mellan Kommunförbundet och staten om att man ska göra på det här sättet. Kommunförbundet har tagit den bollen. De ville det, och nu gör man det runtom i landet. Det är i ett inledningsskede. Nu är det första kullen som går ut. Det är klart att det har varit problem i det skedet, om man inte har varit med från början. Jag menar att vi ska avvakta. Det var synd att jag inte fick svar på min fråga om specialpedagogik. Men det är inget att göra. Vi får komma tillbaka.

Fru talman! Tillåt mig att bli en smula filosofisk på kvällskvisten. Vi behandlar nu det årliga motionsbetänkandet om lärare och lärarutbildning, med en hel del gemensamma drag med tidigare betänkanden från denna mandatperiod och också tidigare. Genomgående är att oppositionspartierna plus ibland något stödparti ute till vänster som fladdrar till kommer med förslag om olika förändringar. Genomgående är bemötandet. Det rycks på axlarna. Det rullas med tummarna. Det avvaktas och funderas, utreds och skjuts på framtiden. Allt är frid och fröjd i Socialdemokraternas värld. Fru talman! Hur går detta ihop med den rapport från Barnens rätt i samhället som kom i åtminstone mitt postfack i dag? Jag rekommenderar Nils-Erik Söderqvist att läsa den. Där står att 17 % av de samtal som kom till Bris förra året handlade om mobbning i skolan - 17 %. För mig som kristdemokrat är ett enda fall ett fall för mycket. Jag accepterar det inte. Vi kan aldrig, med vår människosyn, acceptera ett enda fall av mobbning. Till och med för en mer kollektivistiskt lagd politisk kraft borde det vara bekymmersamt att det är så många som utsätts för detta. Det beror självklart inte på dagens lärarutbildning. Som det har sagts, dessa lärare har inte hunnit ut än. Men, fru talman, det är en så allvarlig signal att jag som riksdagsledamot vill trycka på knappen och säga: Det här får inte bli ännu värre. Vi måste sätta stopp för detta genom en serie av åtgärder, bland annat genom att se till att kunskaper om mobbning och konflikthantering blir obligatoriskt i lärarexamen. Varför vill Nils-Erik Söderqvist bara avvakta?

Fru talman! Det är ingen tvekan om att det som tas upp om mobbning berör oss oerhört djupt, Torsten Lindström. Det, tillsammans med några andra oerhört centrala frågor, var en anledning till att vi skrev in så mycket så tydligt om de sakerna i den nya lärarutbildningen. Där var också Kristdemokraterna med. Vi kan ta upp värdegrunden också. Det var hela resonemanget om att skapa centrala kunskapsområden och låta det finnas med så långt som möjligt och integreras med den övriga delen av lärarutbildningen - den verksamhetsförlagda, inriktningarna, specialiseringarna. Det fanns också en förhoppning om att forskningen ska knytas till detta. Då ska det ju bli bra. Jag upplevde att vi var överens om det, men det jag upplever nu är någonting helt annat. När Torsten Lindström pratade om att vi rullar tummarna, vilket vi sannerligen inte gör, inte en minut, upplevde jag att Kristdemokraterna i stället för att rulla tummarna har börjat använda fötterna för att springa ifrån den lärarutbildning som de för fyra år sedan var med om att utforma. Hur ska ni klara allt det som Kristdemokraterna så vackert beskrivit från talarstolen? Det som sades om mobbning kan vi verkligen instämma i. Hur ska det genomföras om ni samtidigt ska dra ned på det allmänna utbildningsområdet? Det skapar på inget sätt trovärdighet. Kan jag få ett svar på det?

Fru talman! Det var prestigen som talade. Prestige. Slå vakt om det som en gång var. Slå vakt om gamla ställningstaganden i stället för att frimodigt våga säga: Så här ser verkligheten ut. Vi måste sätta in de åtgärder som behövs. Kan det bli tydligare hur genomtrött maktpartiet är när det bara handlar om att slå vakt om och inte vara öppen för den verklighet som dag för dag förändras? Det är skillnad på att ha prestige och ta ansvar. Vi kristdemokrater var med när lärarutbildningen antogs. Vi tog ansvar. Vi tar ansvar nu genom att säga att vi vill ta 20 poäng från det allmänna utbildningsområdet och satsa på kunskap i ämnena, eller i värderingar eller i mobbning eller - obligatoriskt för de lärare som ska jobba med små barn - i läs- och skrivinlärning. Det är helt grundläggande för ett barn som börjar skolan att få goda förutsättningar i läs- och skrivinlärning, och därför måste detta vara obligatoriskt för de lärare som ska jobba med den åldersgruppen. Vi är med och tar ansvar. Vi kommer med dessa förslag, men Socialdemokraterna gör precis som föregående år - rullar tummarna, hänvisar framåt, avvaktar och avslår lite lojt allt det som inte passar. Faktiskt är det så, Nils-Erik Söderqvist, med respekt sagt. Vi kristdemokrater står upp för den nya lärarutbildningen och vill utveckla till exempel utbildningsvetenskapen genom att stärka den utbildningsvetenskapliga forskningen. Också det säger Socialdemokraterna nej till. Fru talman! Det handlar tydligen om prestige. Det handlar om att slå vakt om den egna makten. Det handlar om att säga nej för nej:ets egen skull. Priset för denna hållning betalas av de barn som finns i skolan, som kommer att finnas i skolan och som inte får de beslut som så innerligt väl behövs.

Fru talman! Det här är nästan patetiskt. Det kan väl inte vara så att ni på allvar menar att det inte sker något. Ni tyckte faktiskt, tillsammans med oss, att det var viktigt att så snabbt som möjligt göra en utvärdering och se hur det går, att göra en koll av läget. Precis när vi håller på med det under det här året argumenterar ni som ni gör. Det är inte trovärdigt att göra så. Jag fick fortfarande inget svar på min grundfråga, nämligen: Hur ska det gå till när ni samtidigt ska lägga det på - som det sades - ämnesstudier? Då har ni på något sätt fortfarande inte förstått vad ni själva förstod för fyra år sedan. Det är det bekymmersamma. När det sedan gäller forskningen tänker jag på det som ni tillsammans skrivit om lektorstjänster och som flera tagit upp här. Det har också en oerhört stark koppling till forskning. Forskningsbasen ska vara direkt kopplad till lärarutbildningen och inte som tidigare till andra ämnen vid universitet och högskolor. Detta är av avgörande betydelse. Den stora frågan i den nya lärarutbildningen var ju att vi äntligen skulle kunna få en satsning på just forskning. Den skulle alltså både vara verksamhetsförlagd och högskoleförlagd, och därmed skulle vi på ett helt annat sätt än tidigare också kunna få yrkesverksamma lärare att börja forska. Det om något var väl att stärka forskningen. Nu sker detta successivt, så påståendet var mycket märkligt. Nu hoppas jag få svar på min grundfråga av Ulf Nilsson, Folkpartiet. Med spänning lyssnar jag på det.

Fru talman! Nils-Erik Söderqvist avslutade med det som nästan är kärnan i den bakomliggande ideologin för väldigt mycket av detta. En viktig sak för Socialdemokraterna var ju att tvinga bort de traditionellt akademiskt utbildade lärarna. Den förra lärarreformen gick ämneslärarna runt genom att de 90 procenten av gymnasielärarna valde att först ta examen vid universitetet och sedan komplettera den med två terminer på lärarutbildningen. Nu har Socialdemokraterna försvårat detta genom att öka den till tre terminer för dem som har en akademisk utbildning. Det är emellertid inte bara ämneslärarna och deras akademiska bakgrund som slagits sönder. Bilden av den här lärarutbildningen är, som sagt, att ämneslärarna har mer generella kunskaper och mindre specialiserade ämneskunskaper, medan lärarna för de små barnen i och för sig har mer ämneskunskaper men mycket mindre specialkunskaper som rör de små barnen. Nils-Erik Söderqvist räknade upp skrivningar, som bland annat finns i propositionen, om konflikthantering, om läs- och skrivinlärning och om ämneskunskaper. De skrivningarna finns, men de finns inte i kursmålen. De finns inte i de obligatoriska momenten. Problemet för Nils-Erik Söderqvist är att han har en vacker struktur klar för sig, men han har inget konkret innehåll i den strukturen. Folkpartiet har en rad förslag: Ämneslärarna ska ha en rejäl akademisk utbildning i sina ämnen kompletterad med pedagogik och praktik, lågstadielärarna - eller motsvarande - ska ha specialinriktade utbildningar, vi ska över huvud taget ha olika utbildningar som är specialiserade på olika lärarinriktningar. Och jag ställer frågan återigen: Är det verkligen rimligt att man ska kunna bli behörig som lärare för små barn utan att ha lärt sig läs- och skrivinlärning samt räkning?

Fru talman! Det var roligt att höra att Folkpartiet tycker att den nya lärarutbildningen fått en vacker struktur. Det sades inte då, men det har sagts nu. Det var roligt att höra. Jag säger återigen: Det som blir avgörande för om vi ska överväga att göra justeringar är hur det kommer att se ut när vi får utvärderingen. Den har vi inte nu. När jag åker land och rike runt upplever jag att det är oerhört variationsrikt, och det sker mycket spännande som stämmer väl med strukturen. Läs- och skrivinlärning - javisst. Det finns med. Det finns i det allmänna utbildningsområdet. I och med att vi sydde ihop detta med den specialpedagogiska satsningen på fyra nivåer finns det där. Det finns väldigt tydligt beskrivet, och när jag är ute i landet möter jag dem som får den möjligheten. Men låt mig återigen ta upp huvudfrågan. Nu måste jag faktiskt få ett svar åtminstone från Folkpartiet när jag inte fått det från de andra. Hur ska detta gå ihop? Hur tror Ulf Nilsson att det ska vara möjligt när ni tar bort två tredjedelar av det allmänna utbildningsområdet? Hur ska ni samtidigt kunna satsa på de här områdena? Det är mycket märkligt att ni inte sagt något om det.

Fru talman! Ett konkret svar på det är att om man har en akademisk examen för ämneslärare räcker det enligt min mening som tidigare med två terminer - rätt använda - på lärarhögskolan för att få god kunskap om mobbning och konflikthantering samt god kunskap om hur man sätter betyg och hur man bedömer, vilket man inte alls lär sig i dag. Det är något man inte sysslat med på lärarhögskolan under de senaste 30 åren, trots att lärarna faktiskt ska sätta betyg. Däremot finns det mycket i det allmänna utbildningsområdet som känns väldigt meningslöst, vilket mängder av studenter vittnar om. Och många kommer med rapporter - de är förvisso subjektiva bedömningar - om att den rent akademiska nivån också är väldigt annorlunda mot vad studenterna är vana vid från högskolan. Detta stärks även av den lilla utvärdering som kom från Högskoleverket häromåret och som anser att det man lär sig på lärarhögskolan skulle man kunna lära sig på ungefär halva tiden. Man använder alltså inte tiden särskilt effektivt. Mitt enkla svar är att om man använder tiden rätt går det för en ämneslärare att komplettera med de två terminerna praktik och annan verksamhet. Det handlar bland annat om bedömning, konflikthantering och så vidare. Vi vill ju ha klasslärare. Vi vill inte ha den flytande gränsen. För specialinriktade lärare kan man naturligtvis väva in detta i utbildningen på olika områden. Ge konkreta mål. Fyll inriktningarna med konkreta mål. Låt de blivande lärarna bestämma från början vilken typ av lärare de vill bli så att de kan rikta in sig på det. Det hindrar inte att man kan ha gemensamma träffar. Att man inte förrän efter ett par år behöver bestämma vilken typ av lärare man ska bli förlorar man fruktansvärt mycket tid på. Gör det i stället möjligt att komplettera för dem som vill ändra sig senare. Huvudinriktningen ska vara att man utbildar sig till en viss typ av lärare redan från början.

Fru talman! Det var ju ett ärligt försök från Ulf Nilsson att ge ett svar. Det tackar jag för. Jag kan inte se hur det ska gå till. Ni tar bort två tredjedelar och samtidigt ska ni få plats för de två områden som ni har räknat upp. Det blir oerhört knepigt. Huvudfrågan är naturligtvis att vi har olika sätt att se på detta. Gemensamma studier handlar inte om att alla ska läsa samma sak - det finns inslag av det - utan det handlar om att få mötas med skilda erfarenheter och perspektiv. Det är oerhört viktigt. Då möts man och intryck bearbetas, och det är då det händer spännande saker. Vi som står och vi som sitter här vet ju inte vad framtidens behov i lärarutbildningen kommer att vara. Vi vet att samhällsförändringen går fort och att det måste lyftas in nya avsnitt i det allmänna utbildningsområdet och i lärarutbildningen. Praktiken tar tid från ämnesstudierna såg jag att Folkpartiet skriver. Det är ju också oerhört märkligt utifrån det här perspektivet. Ämnesstudierna ska naturligtvis kunna bedrivas och tillämpas i den verksamhetsförlagda delen. Det är en integration som behövs. Då blir ämnesstudierna mer tillämpbara, precis som jag tidigare har beskrivit. Enhetslärare finns det också skrivet om i Folkpartiets material. Det är oerhört märkligt. Det är inte alls på det sättet. Det är precis tvärtom. De nya lärarutbildningarna ger verkligen möjlighet till specialistkompetens och bredd. Det är arbetslaget som ska besitta detta. Vi har olika syn på det, Ulf Nilsson och jag. Jag konstaterar det. Så är det i livet.

Fru talman! Det är sent. Vi borde gå och lägga oss i stället för att upprepa synpunkter som vi har upprepat, jag vet inte hur många gånger. Jag tycker att det finns en historia som är intressant att berätta. Det fanns någonting på 70-talet som hette Lut 74. Det var ett förslag om total förändring av lärarutbildningen. Det var Lena Hjelm Wallén och Karin Dahl - som på den tiden var översteprästinna i Skolöverstyrelsen - som skulle lansera den enorma nyheten. Problemet var att det blev en revolt. Det blev ett oerhört motstånd. Jag hade turen att hamna i stormens öga och se hur folk med alla möjliga politiska ställningstaganden reste sig emot den odefinierade soppa med väldigt många stora ord och oerhört lite innehåll som Lut 74 innebar. Efter det växte revolten som hette Föreningen för kunskap i skolan. Vad hände då? Jo, då plockade Olof Palme en skolminister som hade djup respekt för kunskap och en stark humanistisk bakgrund: Bengt Göransson. Då stannade förvandlingsansträngningen upp. Bengt Göransson var inte anhängare av alla dessa konstiga nymodigheter. Där stannade ansträngningen att förändra läraryrket i grunden. Rötterna fanns i 70-talets förakt för kunskap, i 70-talets antiintellektualism. När vi diskuterade dessa saker på 70-talet fick vi inte säga ordet kunskap. Då bombades vi genast med frågorna: Vilken kunskap? I vems intresse? Allt var klassbetonat. Ämneskunskap var djävulen själv. Man talade om den dolda läroplanen. Man talade mycket ofta om att den traditionella akademiska utbildningen representerar något som arbetarklassen inte kan acceptera. Jag är ledsen att jag inte tog med mig några citat från de debatterna. Jag är säker på att till och med de som i dag tycker att reformeringen av lärarutbildningen har varit väldigt lyckad skulle känna håret resa sig om de fick lyssna på de fruktansvärt kunskapsfientliga citaten. Sedan kom kommunaliseringen av skolan så att det hela fördröjdes. Vi fick en borgerlig regering. Först efter det började man om från ruta 1 och kom tillbaka till samma ansträngning att i grunden förändra yrkesrollen för läraren. Vi står på olika positioner. Vi tycker att kunskap i sig har ett oerhört värde. Vi tycker inte att en människa som möter en annan människa i kunskaper och som delar med sig kunskap är en fara. Vi tycker tvärtom att den människan är otroligt viktig för utvecklingen av samhället. Grunden i det vi ser förverkligat i dag kommer från 70-talets ideologi. Det finns andra saker som också kommer från den tiden. Det ser vi när vi tittar på resultaten av dessa decennier av ansträngningar för förändringar av skolan och förändringar av lärarrollen. Resultaten är, som vi alla vet, mycket dåliga. Det har vi fått klart och tydligt bevisat. Man låtsas inte koppla ihop det med den långa historien av ansträngningar för att slå sönder någonting som hade varit en av de rikaste och starkaste traditionerna i den svenska demokratins utveckling. Glöm inte att en av de vackraste böckerna för barn skapades i Sverige i början av 1900-talet som en beställning. Det var Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige . Jag känner bara till två böcker i hela världen av samma rikedom och inspirerande kraft. Det är Kiplings Djungelboken och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige . Glöm inte att Sverige under den första hälften av 1900-talet hade en fantastisk grupp av intellektuella - bland dem också avantgardeförfattare - med rötter i de fattigaste grupperna i samhället! Hur skulle dessa människor ha kommit fram om inte den skola som fanns i Sverige hade öppnat dörrarna för dem? Hur skulle det annars ha varit möjligt att Sverige kunde bli ett av de rikaste länderna när det gäller till exempel proletärförfattare? Vad som hände sedan, i slutet på 60-talet och i början på 70-talet, var en katastrofal vändning av socialdemokratin. Plötsligt hoppade socialdemokratin från den position som jag har sett i praktiken gestaltad i Yngve Perssons arbete med skolfrågor. Han var ordförande i Träarbetareförbundet och han hade varit riksdagsman för Socialdemokraterna. Han kämpade ordentligt för kunskap i skolan. Men plötsligt blev boken en fiende för barnen. Den dolda läroplanen lyftes fram, och därmed en stor vilja att blanda ihop alla möjliga arbetsmoment så att man inte kunde arbeta på djupet med kunskap. Och, Britt-Marie, det finns neutral kunskap. Ett plus ett är två i Kina och i USA. Du kan inte ha naturvetenskap som håller om du inte har djup kunskap i matematik, i fysik, i kemi och i biologi. De tvärvetenskapliga och blandade arbetsmomenten kommer först när grunden är lagd. Vad vi gör i dag och vad den nya lärarutbildningen gör är att förhindra byggandet av grunden. Gå tillbaka till den skapande socialistiska traditionen, mina vänner på den röda sidan av skalan! Det finns två sätt att förhålla sig till skolan och till kunskapen. Ett sätt säger: Vi bygger vidare, och vi delar med alla. Ett sätt säger: Vi raserar allt, och vi börjar från noll. Tyvärr tog den andra attityden över i Sverige i slutet på 60-talet och i början på 70-talet. Det har vållat enorma skador. Stoppa det! Ni har bevis på att det leder till katastrof. Ni har fått så många rapporter och så många redovisningar. Stoppa detta och gå tillbaka till den skapande attityden.