Lärares tillsynsplikt m.m. (Betänkande 1989/90:JuU3 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU3

Lärares tillsynsplikt m.m.

1989/90

JuU3

Inledning

I en dom den 5 december 1988 (DB 25) dömde högsta domstolen
(HD) en lärare för misshandel för att ha ingripit handgripligt mot en
elev. Läraren hade, enligt domen, tagit upprepade grepp om elevens
nacke i syfte att få denne att resa sig och följa med till rektorsexpeditionen.
Härigenom orsakades eleven en inte helt obetydlig smärta och
ömhet, och han fick vissa rodnader på nacken. — HD fastställde
hovrättens domslut som innebar att läraren dels dömdes för misshandel
som var ringa, dels meddelades påföljdseftergift.

Motionen

1 motion 1988/89:Ju611 av Bengt Harding Olson och Karl-Göran
Biörsmark (båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag till reglering av lärarpersonals tillsynsplikt och ingripanderätt i
skollagen (1962:319) och brottsbalken.

Motionärerna anser, med hänvisning till den nyss angivna domen,
att rättsläget när det gäller lärares rätt att ingripa är oklart. Det är
därför nödvändigt att precisera de rättigheter och skyldigheter som
följer av lärarnas tillsynsplikt. Den rättsliga lösningen torde, enligt
motionärerna, ligga i att lärares tillsynsplikt och därav följande rätt till
kroppsliga ingrepp mot elev preciseras i skollagen. Vidare bör denna
personalkategori uttryckligen — genom en ändring i 24 kap. 2 § andra
stycket brottsbalken (BrB) — ges ansvarsfrihet för annars brottsliga
handlingar utöver nödvärnsrätten. Dessutom bör, anser motionärerna,
regeln i 24 kap. 5 § BrB om nedsättning av straffansvar göras tillämplig
även på fall enligt skollagen.

Motionen har remissbehandlats.

Bakgrund

1989/90: Ju U3

Gällande rätt
Skollagen m.m.

I skollagen (1985:1100) saknas bestämmelser om lärares tillsynsplikt.
Inte heller frågan om handgripliga åtgärder mot eleverna är reglerad
där eller eljest inom skollagstiftningen.

Enligt 14 kap. 10 § skolförordningen (1971:235) åligger det en lärare
bl.a. att vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner,
raster och i övrigt, när eleverna står under skolans omedelbara tillsyn.

I 6 kap. 24 § grundskoleförordningen (1988:655) anges åtgärder som
en lärare skall vidta för att tillrättaföra en elev. Läraren skall, om en
elev begått mindre förseelse eller uppträtt olämpligt, på lämpligt sätt
för eleven framhålla vikten av att denne ändrar sitt uppförande. Om
eleven inte bättrar sig bör läraren vid personligt samtal med eleven
försöka utreda orsaken till beteendet, klargöra innebörden av det
inträffade för eleven och varna för upprepning. Samråd med vårdnadshavarna
skall ske om det behövs. Läraren får utvisa elev från lärorummet
för högst återstoden av pågående lektion eller låta eleven under
uppsikt stanna i skolan högst en timme efter skoldagens slut.

Vid upprepade förseelser eller fortsatt olämpligt uppträdande samt
vid allvarligare förseelse skall läraren enligt 25 § hänskjuta saken till
rektor som har att samverka med bl.a. vårdnadshavarna, skolläkaren
och skolpsykologen för att finna en lösning. I sista hand kan disciplinproblemen
bli en fråga för skolstyrelsen.

Enligt 1980 års läroplan för grundskolan (Lgr 80) bygger verksamheten
i skolan likaväl som i samhället i övrigt på politiska beslut som
tillkommit i demokratisk ordning. Dessa beslut kommer till uttryck i
lagar och föreskrifter. Eleverna måste liksom de vuxna efterleva dessa
regler. Samtidigt som skolan håller fast vid detta skall den, enligt Lgr
80, klargöra att man aldrig med hjälp av samhällets lagar får undertrycka
grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Den gemensamma
demokratiska livshållning som skolan i nära samarbete med hemmen
skall föra vidare till barnen, innebär att de vuxna bör sträva efter att
fostra barnen med minsta möjliga tvång, framhålls det i Lgr 80. Med
utgångspunkt i de grundläggande värderingarna måste varje klass och
skola utforma de regler som barn, skolpersonal och föräldrar tillsammans
kommer överens om är nödvändiga för att arbetet och samvaron
skall fungera i klassen och i skolan. Dessa regler för vardagslivet skall,
enligt vad som sägs i Lgr 80, kännas angelägna just i den situation som
råder och upprätthållas konsekvent. Det gäller också att gemensamt
bestämma vilka följder olika överträdelser av reglerna skall ha.

För gymnasieskolans del finns en liknande reglering.

Regleringen i brottsbalken m.m.

1989/90:JuU3

Om en lärare ingriper handgripligt för att upprätthålla ordningen i
skolan kan det utövade våldet komma att bedömas som brott. I första
hand torde det därvid bli fråga om ansvar för olaga tvång, ofredande
eller misshandel. I andra situationer kan våldet med hänvisning till
reglerna om nödvärn och nöd vara fritt från ansvar.

Brotten

För misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB skall bl.a. den dömas som
tillfogar annan person kroppsskada eller smärta. Straffet för misshandel
är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. För
kroppsförnärmelser som varken innebär kroppsskada eller smärta, t.ex.
att en person handgripligen antastar en annan person genom att slita i
dennes kläder, kan det bli fråga om ansvar för ofredande enligt 4 kap.
7 § BrB. Straffet härför är böter eller fängelse i högst sex månader.
Ansvar för olaga tvång enligt 4 kap. 4 § BrB förutsätter att någon
genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig
gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. Straffet är
böter eller fängelse i högst två år.

Ansvarsfrihetsgrunderna m.m.

Vissa brottsliga gärningar skall likväl inte föranleda ansvar. Så är fallet
när en person handlar i nödvärn eller nöd.

I nödvärn handlar enligt 24 kap. 1 § BrB bl.a. den som — t.ex. med
våld — söker avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp
på person eller egendom under förutsättning att handlingen inte är
uppenbart oförsvarlig med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse. Nödvärnsrätten tillkommer inte endast den angripne
utan även den som skyndar till den angripnes hjälp.

Aven om det inte är fråga om att avvärja ett brottsligt angrepp på
person eller egendom kan ansvarsfrihet gälla; då enligt reglerna i 24
kap. 4 § BrB. Den som handlar i nöd för att avvärja fara för t.ex. liv
eller hälsa eller för att rädda värdefull egendom skall vara fri från
ansvar om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig I

24 kap. 2 § BrB finns en särreglering för två olika fall. I första
stycket regleras rätten att bruka våld för att förhindra t.ex. rymning
från häkte eller kriminalvårdsanstalt. I andra stycket regleras, genom
en hänvisning till polislagen (1984:387), rätten för polismän och viss
annan personal att bruka våld.

1* Riksdagen 1989/90. 7sami. Nr3

Enligt 10 § polislagen får en polisman i vissa fall använda våld för
att genomföra en tjänsteåtgärd i den mån andra medel är otillräckliga
och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detta gäller
t.ex. om en polisman möts med våld eller hot om våld eller om
åtgärden är oundgängligen nödvändig för att upprätthålla den allmänna
ordningen eller säkerheten och det är uppenbart att åtgärden inte
kan genomföras utan våld.

Härutöver finns vissa oreglerade fall av ansvarsfrihet. I huvudsak rör
det sig om intressekollisioner där det av lagen straffekyddade intresset
överflyglas av ett annat intresse. Det är alltså fråga om situationer, som
formellt täcks av straffbud, men som rimligtvis inte kan vara avsedda
att träffas av kriminalisering. Inom den rättsvetenskapliga litteraturen
talas i detta sammanhang om ansvarsfrihet på grund av social adekvans
eller om att "livets regel" leder till att brott inte kan anses föreligga.
Frågan om en lagreglering av ifrågavarande fall har diskuterats i
fängelsestraffkommitténs slutbetänkande Frihet från ansvar (SOU
1988:7 s. 127 ff). Kommittén kom dock till slutsatsen att det inte var
möjligt att konstruera en allmän ansvarsfrihetsregel och avstod sålunda
från att lägga fram ett förslag härom. Slutbetänkandet övervägs nu
inom regeringskansliet.

Slutligen finns i 24 kap. 5 § BrB regler om nödvärnsexcess. Innebörden
av regleringen är att, om någon brukat större våld än han enligt
nu återgivna regler haft rätt till, han ändå skall vara fri från ansvar om
situationen varit sådan att han svårligen kunnat besinna sig. Om
gärningen befinns brottslig finns möjlighet att döma till lindrigare
straff än vad som är stadgat för brottet.

Gripande av brottsling

Rättegångsbalkens (RB) regler om gripande av brottsling kan någon
gång utgöra grund för ett ingripande mot en elev i skolan. Enligt 24
kap. 7 § RB får nämligen den gripas av envar som begått brott på
vilket fängelse kan följa och som påträffas på bar gärning eller flyende
fot. Härvid är att märka att också underåriga (barn under 15 år) kan
göra sig skyldiga till brott — de får dock inte dömas till påföljd.

Högsta domstolens domskäl

HD fastställde som ovan framgått en hovrättsdom, i vilken en lärare
dömdes för misshandel som var ringa. Läraren hade tagit upprepade
nackgrepp på en elev för att förmå eleven att resa sig och följa med till
rektorsexpeditionen. Av greppen kände eleven en inte helt obetydlig
smärta och ömhet, och han fick rodnader på nacken. Lärarens ingripande
föranleddes av att det hade pågått äppelkastning i ett kapprum.
(Det kan anmärkas att det av domarna i målet inte framgår om eleven
deltagit i äppelkastningen eller om han endast uppehållit sig i kapprummet.
)

HD anförde i sina domskäl bl.a. följande.

1989/90: Ju U3

Lärarens ingripanden mot eleven ägde rum i en situation då ordningen
i skolan var påtagligt störd. Därav följer att ingripandet som
sådant inte var obefogat utan tvärtom stod i god överensstämmelse med
lärarens skyldigheter som lärare att bl.a. vaka över elevers uppförande
och ordning under lektioner och raster (14 kap. 10 § skolförordningen,
1971:235). Någon nödvärns- eller nödsituation förelåg inte, i vart
fall inte vid den tidpunkt som åtalet avser.

HD fann att det fysiska lidande som läraren tillfogat eleven inte varit
så obetydligt i intensitet och varaktighet att gärningen inte nådde upp
till vad som är straffbart enligt 3 kap. 5 § BrB.

HD konstaterade att det sedan den 1 juli 1958 varit förbjudet för
lärare att utsätta elev för aga eller liknande åtgärder. Då infördes ett
förbud mot "kroppslig bestraffning eller kränkande behandling" i 54 §
folkskolestadgan (1958:399). En motsvarande regel fördes in i 26 §
skollagen (1962:319). Vid tillkomsten av den nu gällande skollagen
(1985:1100) ansågs ett sådant förbud däremot obehövligt (Ds U 1981:4
s. 58 f).

HD ansåg att det får förutsättas att en lärare vid utövning av sin
tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt
ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en nödvärns- eller
nödsituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall dras är osäkert
och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till
samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet. Det synes emellertid
inte uteslutet att vissa lindrigare förfaringssätt, som i och för sig
kan betecknas "våld" enligt bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 §
BrB eller "handgripligen antastar" enligt bestämmelsen om ofredande
i 7 § samma kapitel, därvid ibland kan finnas ha varit befogade. Att
sätta gränsen så högt att även förfaranden vilka faller under straffbestämmelsen
för misshandel anses försvarliga bör dock med hänsyn till
vad som nyss sagts om lagstiftarens inställning till aga vara helt
uteslutet, slutade HD.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren,
skolöverstyrelsen, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
Huddinge kommun, Helsingborgs kommun, Lärarnas riksförbund,
Sveriges lärarförbund, Riksförbundet Hem och skola samt Elevorganisationen
i Sverige.

Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionen. De är överens
om att det skulle vara olämpligt att i lag försöka reglera den
begränsade rätt att använda våld som enligt HD:s dom kan föreligga.
Ingen remissinstans förespråkar en utvidgning av rätten att använda
våld. Flera remissinstanser understryker dock att det finns behov av en
närmare precisering av innehållet i lärarnas tillsynsplikt.

1989/90:JuU3

Riksåklagaren (RÅ) anser att våld i alla former är ett oönskat inslag i
skolarbetet och varje form av våldsanvändning måste vara förenad med
starka restriktioner. RÅ hänvisar till den inställning han redovisade i
sitt genmäle till HD i det i detta ärende aktuella målet, där han
hävdade att lärare i princip var förbjudna att använda någon form av
våld mot skolelever utöver vad bestämmelserna om nödvärn och nöd
medger och att undantag från denna regel kunde medges endast genom
lag. RÅ konstaterar dock att HD i sin dom slagit fast att lärare i vissa
fall har rätt att utöva milt våld, vilket om det förekommit i andra
sammanhang skulle ha varit straffbart. RÅ understryker att HD som
en förutsättning anger att våldet inte är så allvarligt att förfarandet
faller under straffbestämmelsen för misshandel. Han konstaterar också
att det inte är alldeles ovanligt vid intressekollisioner att förfaranden
som formellt faller under en straffbestämmelse ändå anses tillåtna. Det
har också visat sig svårt att uttrycka sådana för närvande oskrivna
straffrihetsregler i lagtext. Enligt RÅ:s mening torde det också i detta
fall vara mycket svårt att i lagtext precisera vilken typ av förfaranden
som faller utanför det straffbara området. Även pedagogiska skäl kan
anföras mot en sådan reglering. Det utrymme för handgripliga åtgärder
mot elever som en lärares tillsynsplikt rimligen kan kräva ges enligt
RÅ:s mening inom de ramar som fastlagts genom HD:s dom.

Skolöverstyrelsen (SÖ) understryker att skolans, och därmed även lärarens,
uppgifter framgår huvudsakligen av läroplanerna för resp. skolform
samt av lokala beslut och regler för den egna skolan. Dessutom
gäller vad som föreskrivs i de speciella skolförfattningarna. SÖ konstaterar
att det i lärarens yrkesroll finns en tillsynsplikt och en ledande
och fostrande uppgift i umgänget med eleverna. Däri får också anses
ligga en skyldighet att, om det är möjligt, ingripa för att upprätthålla
ordningen eller till en elevs försvar. Denna skyldighet har kommit till
uttryck i 14 kap. 10 § skolförordningen. Enligt SÖ:s mening måste de
rättsliga möjligheter till ingripanden som HD angav i sin dom bedömas
som tillräckliga. Konflikter bör så långt möjligt lösas inom skolan
och enligt dess normer och värderingar. Det är genom att stimulera
eleverna till att ta ansvar för sin skolmiljö och för att gemensamt
överenskomna regler hålls, liksom för olika aktiviteter inom skolans
ram, som skolan har de största förutsättningarna att undvika svårigheter,
anser SÖ. Att hävda respekt och omtanke om varandra är, enligt
SÖ:s uppfattning, den enda framkomliga vägen för att skolan skall nå
sitt mål att skapa dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Samtidigt bör lokala ordningsregler, tillkomna under medverkan av
såväl skolpersonal som elever, göra klart vad som kan bli följden när
någon medvetet bryter mot reglerna. — SÖ anser att tillsynsplikten är
en integrerad del i lärarens yrkesroll och att den varken bör eller kan
preciseras i lag. Inte heller står det i samklang med SÖ:s principer att
föra in bestämmelser i skollagen eller BrB som ger en lärare möjligheter
att begagna sig av fysiskt tvång utöver vad som följer av vad HD
angett. SÖ anför avslutningsvis att det mått av ingripande som HD

1989/90 :JuU3

ansett vara möjligt för en lärare knappast kan preciseras i lag. Varje
ingripande av det slaget måste bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet, och en särlagstiftning i detta avseende skulle
därför inte tjäna syftet att skapa klarhet för lärarkåren, även om detta i
sig är önskvärt.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet understryker i sitt
yttrande att nödvärnsreglerna (och någon gång nödreglerna) ger stöd
för rimliga åtgärder såvitt gäller lärares ingripande för att förhindra
t.ex. slagsmål och skadegörelse. 1 sammanhanget erinrar styrelsen också
om de allmänna reglerna om gripande av brottsling på bar gärning. I
andra fall anser styrelsen att behov av ingripande förhållandevis sällan
torde föreligga. I vart fell måste det liksom beträffande föräldrars

tillsynsplikt anses uteslutet att i detalj reglera vad som är tillåtet och
otillåtet. HD:s dom, som är väl avvägd, torde ge tillräcklig ledning. Till
sist pekar styrelsen på att lärare nu har samma befogenheter som
väktare vilket måste anses tillräckligt.

Huddinge kommuns utbildningsnämnd delar motionärernas uppfattning
att rättsläget är oklart när det gäller lärarnas möjlighet att aktivt

ingripa vid bråk i skolan. Nämnden tillstyrker bifall till kraven på en
precisering av de rättigheter och skyldigheter som följer av lärarnas
tillsynsplikt och förutsätter vidare att lärare i sin utövning av sin

tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet att fysiskt

ingripa mot en elev, även om det inte är fråga om en nödvärns- eller
nödsituation. Rättsreglerna måste dock samtidigt göras så klara, att de
tar avstånd från misshandel och förekomsten av aga. Nämndens grundläggande
inställning är att det inte bör finnas några särregler för
användningen av våld i skolan.

Kommunstyrelsen i Helsingborgs kommun anför att vad motionen djupast
syftar till uppenbarligen är att garantera lärare ansvarsfrihet för
ingripanden som inte ges genom den nödvärnsrätt, nödrätt och straffrihet
vid excess vid nödvärn och nöd som lagen medger. En lärare
skulle med andra ord vara fri från ansvar även om han i det vällovliga
syftet att värna om ordningen i skolan gör sig skyldig till misshandel
av en elev. Styrelsen kan inte biträda en sådan uppfattning. En sådan
ordning skulle på ett mycket allvarligt sätt undergräva respekten för
läraren och kunna ge långt allvarligare konsekvenser för skolans
personal och för arbetsmiljön i skolan än nuvarande regler kan synas
ge. Nuvarande lagstiftning ger enligt styrelsens uppfattning både de
möjligheter och de begränsningar som är nödvändiga för att skolan
skall kunna fungera tillfredsställande och utvecklas till en trivsam
arbetsplats för såväl elever som personal.

1989/90: Ju U3

Lärarnas riksförbund (LR) konstaterar att utgångspunkten för arbetet i 1989/90:
skolan bör vara att konflikter skall kunna lösas utan våldsinslag.
Rättsreglerna skall vara så klara att de tar avstånd från varje form av
aga. LR delar grundsynen att det normalt endast är polisen som skall
ha särskild befogenhet att använda våld för att fullgöra sina åtaganden.

LR hänvisar vidare till ett servicematerial om lärares rätt att ingripa i
konfliktsituationer m.m. som SÖ har för avsikt att färdigställa. Enligt
LR:s uppfattning är det angeläget att detta material innehåller erforderliga
preciseringar av lärarnas ansvar och skyldigheter i konfliktsituationer.
Eventuella lagstiftningsåtgärder bör avvaktas till dess att SO:s
material föreligger. LR påpekar att regeln om nödvärnsexcess i 24 kap.

5 § BrB torde vara fullt tillämplig inom skolans område. Bestämmelsen
borde också i enlighet med sin utformning tillämpas i sådana svåra
situationer som kan uppkomma inom skolområdet, slutar LR.

Sveriges lärarförbund (SL) finner motionens syfte vällovligt men kan
inte biträda förslaget om utökad rätt för lärare att bruka våld i
samband med utövande av tillsynsplikten. SL anser att nuvarande
lagstiftning — med gällande bestämmelser och straffrihet vid nöd och
nödvärn — är väl anpassad för sitt ändamål. Enligt HD:s dom bör en
lärare vid utövande av sin tillsynsplikt dessutom kunna få använda ett
visst mått av tvång som i och för sig kan betecknas som våld i BrB:s
mening. HD:s uttalande samt gällande lagstiftning synes regelmässigt ge
lärarna tillräckliga medel för att ingripa i samband med våld och
skadegörelse i skolan. SL anser det dock nödvändigt att de rättigheter
och skyldigheter som följer av lärarnas tillsynsplikt preciseras, och SL
har begärt hos SÖ att anvisningar utarbetas i nu nämnda hänseenden.

Riksförbundet Hem och skola har den principiella uppfattningen att
samma rättsregler skall gälla för elever och lärare som för andra
medborgare i vårt samhälle. Det särskilda ansvar som åvilar skolans
personal är inte tillräcklig grund för lagstiftning. Tvärtom skulle det
stå i strid med de grundläggande värderingar som skollag och läroplaner
ger uttryck för. En anpassad lagstiftning enligt förslaget i motionen
skulle dessutom, anser riksförbundet, medföra en förändrad rättssäkerhet
för eleverna vilket inte är önskvärt. De insatser som framför allt
behövs är enligt riksförbundets mening att på ett tydligare och mer
målmedvetet sätt i varje skola och i samverkan mellan elever, föräldrar
och skolans personal diskutera fram gemensamma normer för arbete
och umgänge under skoldagen. Riksförbundet anser vidare att det även
med en förändring enligt motionärernas förslag kommer att uppstå
situationer där lagens anda och mening tolkas i förhållande till det
inträffade. En lagstiftning som i detalj reglerar gränserna för ingripande
anser riksförbundet inte möjlig.

Elevorganisationen i Sverige anser att våld och att behandla människor 1989/90:JuU3

mer eller mindre respektlöst finns inbyggt i skolans system. Man kan

aldrig nå ett samhälle utan våld genom att ge olika yrkesgrupper

befogenheter att tillgripa våld. Skolans uppgift måste vara att lära

elever att respektera varandra. För att nå dit måste först lärarna börja

respektera eleverna. Elevorganisationen anser att de lagar som i dag

finns i BrB räcker för både lärare och elever när det gäller att ingripa

för att stävja bråk och mobbing i skolan. Elevorganisationen är helt

säker på att en lagändring som ger skolpersonal vissa befogenheter inte

skulle stärka elevernas rättsliga ställning. I stället skulle det medföra att

eleverna ges synen att det är rätt att läraren slår eller griper tag i dem.

I dagsläget är det, framhåller elevorganisationen, inte många elever
som kräver att fa rättslig prövning av ett fell och om lagändringen
genomförs blir det i stort sett ingen idé att väcka rättslig prövning. Det
leder till att elevernas rättsliga ställning klart försvagas.

Övrigt

Utbildningsdepartementets rättschef har efter HD:s dom utarbetat en
promemoria, Lärares möjligheter att använda våld för att upprätthålla
ordning och säkerhet i skolan. Promemorian innehåller en redogörelse
för rättsläget. SÖ har, på uppdrag av utbildningsdepartementet, ombesörjt
att promemorian spritts till landets skolor.

Inom SÖ har utarbetats ett servicematerial (S 89:24) Lärares rätt, Att
ingripa i konfliktsituationer, i syfte att så långt det är möjligt klargöra
vad som för närvarande gäller beträffande bl.a. lärares befogenheter att
ingripa i konfliktsituationer i skolan och för att ge personalen i skolan
vägledning och information härvidlag. Lärarnas fackliga organisationer
har beretts tillfälle att ge synpunkter på innehållet. Servicematerialet
kommer under hösten att spridas inom skolväsendet.

Även servicematerialet innehåller en redogörelse för rättsläget. SÖ
drar också vissa slutsatser av HD:s dom. Bl.a. pekar SÖ på att HD
anser att en lärare bör kunna få använda ett visst mått av tvång mot en
elev i sin tillsynsfunktion om det är nödvändigt. När det gäller
önskemålen från lärarhåll om att SÖ skall precisera utrymmet för
lärarnas handlande anförs att en sådan precisering i praktiken skulle få
karaktären av en förutsägelse rörande enskilda domstolars bedömningar
i likartade fall. Det är enligt SÖ:s uppfattning heller knappast
möjligt att konstruera typfall, och SÖ:s eventuella bedömning av
sådana typsituationer skulle, framhålls det, inte på något sätt vara
bindande för domstolarna. Det är därför inte möjligt, anser SÖ, att
göra någon precisering utöver de uttalanden SÖ gjort med utgångspunkt
i HD:s dom.

I servicematerialet understryker SÖ vidare att det praktiska förverkligandet
av skolhuvudmännens — kommunernas — ansvar för att
eleverna får den ordnade och trygga skolmiljö de har rätt till ankommer
på skolledning, lärare och övrig personal vid skolorna. I lärarnas
yrkesroll ligger uppgiften att ha tillsyn över eleverna och se till att det 9

råder lugn och ordning under skoldagen och också att fostra eleverna i
enlighet med skolans mål. I första hand bör man inom skolorna arbeta
i förebyggande syfte med att förhindra att konflikter och mobbing
uppstår. Eleverna bör, anser SÖ vidare, stimuleras till att verkligen
använda sin rätt till medinflytande i frågor som angår dem. Slutligen
framhåller SÖ att umgänget i skolan mellan elever liksom mellan
elever och vuxna måste bygga på ordningsregler som diskuterats fram
gemensamt av elever, föräldrar och berörd personal.

Utskottet

Bakgrund

I detta betänkande behandlar utskottet en motion om lärares tillsynsplikt
och deras möjlighet till handgripliga åtgärder vid konflikter i
skolan. Motionen har remissbehandlats.

Enligt skolförordningen åligger det en lärare att vaka över elevernas
uppförande och ordning under lektioner, raster och i övrigt när
eleverna står under skolans omedelbara tillsyn.

I grundskoleförordningen anges åtgärder som en lärare kan vidta för
att tillrättaföra en elev. Åtgärderna går ut på att eleven skall talas till
rätta. Vid behov har läraren möjlighet att anlita bistånd från rektor
och annan personal i skolan. Samråd med vårdnadshavarna skall ske
om det behövs.

Varken i skollagen eller på annat ställe i skollagstiftningen regleras
frågan om handgripliga åtgärder mot en elev. Detta innebär att i
princip endast reglerna om nödvärn och nöd i 24 kap. brottsbalken
(BrB) är tillämpliga på sådana situationer där det kan ifrågakomma att
genom någon form av våld försöka avbryta en pågående konflikt.
Regleringen innebär sammanfattningsvis att ett eljest brottsligt handlande
är straffritt i situationer där det är fråga om att avstyra ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom
(nödvärn). Aven om det inte är fråga om att ingripa mot ett
brottsligt angrepp kan sådant handlande i vissa fall vara straffritt (nöd).

Härutöver finns vissa oreglerade fall av ansvarsfrihet, där det som
regel rör sig om intressekollisioner. Det är alltså fråga om handlingar
som i och för sig täcks av ett straffbud men som inte rimligtvis kan
vara avsedda att träffas av kriminalisering.

I motionen hänvisas till en dom i HD i december förra året. I
domen dömdes en lärare för att ha tagit nackgrepp på en elev och
härigenom orsakat eleven bl.a. smärta och ömhet. Gärningen bedömdes
som ringa misshandel. HD konsterade i sina domskäl att det inte
förelegat någon nöd- eller nödvärnssituation vid tidpunkten för ingripandet
och fann vidare att det fysiska lidande som läraren orsakat
eleven nådde upp till misshandelsnivån.

1989/90 :JuU3

HD tiilade bl.a. att det får förutsättas att en lärare vid utövning av
sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från att använda varje möjlighet
till kroppsligt ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en
nöd- eller nödvärnssituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall
dras ansåg HD osäkert — detta måste ytterst bli föremål för en
bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det
enskilda fallet.

Yrkandet i motionen synes närmast innebära önskemål om en
närmare reglering av detta i dag oreglerade område.

Remissinstanserna har avstyrkt en straffrättslig särreglering för skolan.

Bedömning

Utskottet konstaterar först att det av skolförordningen framgår att det
åligger en lärare att vaka över elevernas uppförande och ordning. Att
lärarna har en tillsynsplikt torde sålunda vara ställt utom allt tvivel.
Häri ingår, som skolöverstyrelsen anfört i sitt remissvar till utskottet,
både en ledande och fostrande uppgift och en skyldighet att, om det är
möjligt, ingripa för att upprätthålla ordningen eller för att försvara en
elev.

På många håll i skolorna råder en svår arbetssituation. Våldsutvecklingen
är i detta sammanhang en djupt oroande omständighet som
drabbar inte endast lärarna och annan personal utan även eleverna.
Det är mot den bakgrunden krav har rests på ökade möjligheter att
använda olika former av milt våld i konfliktsituationer oavsett om
handgripligheter förekommit.

Detta är emellertid såsom utskottet ser det av flera skäl inte någon
lösning.

Utskottet vill här först hänvisa till grundinställningen i skollagstiftningen
och läroplanerna som innebär att konflikter skall lösas genom
samtal och elevvårdande åtgärder. Utskottet har visserligen förståelse
för att sådana åtgärder inte alltid är tillräckliga eller ens möjliga att
genomföra i akuta situationer. För sådana lägen finns emellertid nödoch
nödvärnsreglerna som i de flesta fall torde ge ett tillräckligt
utrymme för handgripliga åtgärder.

När det gäller det av HD angivna oreglerade utrymmet anser utskottet
det knappast möjligt att göra en närmare precisering. En bedömning
måste alltså som HD anför göras med utgångspunkt i förhållandena
i varje enskilt fall. Också RA har i sitt remissvar framfört uppfattningen
att det torde vara mycket svårt att i lagtext precisera vilken typ
av förfaranden som faller utanför det straffbara området. En reglering
skulle för övrigt ge upphov till nya gränsdragningsproblem av samma
karaktär som finns när det gäller t.ex. nödvärnsrätten. Det förefaller
således knappast vara möjligt att genom en författningsreglering skapa
klarhet i den bemärkelsen att det lätt gick att utläsa vad som är tillåtet
i olika situationer.

1989/90: JuU3

Risk finns vidare, som utskottet ser det, att en reglering skulle leda
till att toleranströskeln när det gäller användandet av våld i skolan
skulle sjunka och våld således förekomma oftare än vad som nu är
fallet.

Det går slutligen inte heller att bortse från att remissinstanserna
avstyrkt tanken på en straffrättslig särreglering för skolorna.

Avslutningsvis vill utskottet uttala att den ökade användningen av
våld är ett särskilt oroande inslag i brottsutvecklingen. Stora samhällsinsatser
görs sedan länge för att bryta denna utveckling. En huvudlinje
i det arbetet består i attitydpåverkan. Här intar skolorna en framträdande
roll, där lärarkårens insatser är av mycket stor betydelse. Enligt
utskottets synsätt är det i själva verket efter denna linje som en lösning
på de ifrågavarande problemen måste sökas; arbetet härpå bör bedrivas
med största prioritet. Att införa en reglering som skulle kunna leda till
ökad våldsanvändning i skolorna skulle kunna spoliera detta arbete.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande lärarpersonals tillsynsplikt och ingripande rätt
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju611.

Stockholm den 24 oktober 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c),
Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s) och
Barbro Andersson (s).

1989/90:

gotab 99114, Stockholm 1989