Lagutskottets Memorial N:o 50 (Betänkande 1892:LU50 Lagutskottet)

-[liv nb-o

iii . i.

• i > t ‘

Lagutskottets Memorial N:o 50.

■ 1 ■ '' ''-Uti. •T: !
nia i f Jvili.K i - > 1 i f; 3f.»sLn*.
''ii; ..*>u! : i eah>,imn;)i".o<

I’;!l! !!''!•• i

N:o 50.

* J1.1 -

r in

i • .

''nf.ru,

;•>!!''<!: tt< '' ,''r*''vJ
•. . 1 iiji h!'' I ■'':: ! i ''■ .''bi

iii in i < > ;<"><: HH rreilft! ioi -.''i .

■i I1J''VU; i '' i ■ l.

i j-, i - • f fri / ;i i f>

/tull

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1892, kl. 3 e. ra.

m jy
; >h

...i! bi l |(L> !''i''/ i l.tgl IN VP : i.if !U ''• '' ''• iU. . 11 i! : ■

Lagutskottets memorial, i anledning af kamrarnes återremiss af
utskottets utlåtande n:o 12 öfver väckta motioner om

■ - flit m ; ifj; 1 _ O ! •''

ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot
skada af hundkreatur.

,li: '' ,'',''1- ''.''i '' i ! ''b i/lt 1 i: f 1''y.ij! M

I'' i; ■■:''>! hnint iTJibtfa. j*''<b ! • *■ t’; --- .''(i I * i n • > - • •! b

I utlåtande n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur,
hemstälde utskottet, att Riksdagen, i anledning af berörda motioner,
ville för sin del antaga ett förslag till lag angående ändring af 22 kap.
6, 7 och 8 §§ byggningabalken, af den lydelse utskottets hemställan
utvisar. o o . h;s'' m " i mi '' v t'' ‘ i> : i •< .. * ■ - ''

Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag har ifrågavarande
ärende af båda kamrarne blifvit till utskottet återförvisadt. I anledning
af den skedda återremissen får utskottet härmed afgifva yttrande.

Såsom kamrarnes, närmast Första Kammarens, diskussionsprotokoll
utvisa, föranleddes återremissen af särskilda möt utskottets hemställan
yppade betänkligheter af så väl formel som materiel art. I
förra hänseendet uttalades sålunda tvekan, huru vida utskottet, som saknade
motionsrätt, egt befogenhet att i anledning af motionärernas framställning,
som afsett aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse i ämnet,
utarbeta och till Riksdagens antagande framlägga ett lagförslag i; samma
ämne. I det senare afseendet anmärktes, att utskottets förslag innebure
vissa skärpningar i gällande lagbestämmelser, hvilka skärpningar
emellertid icke syntes vara af behof påkallade.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1892. 7 Sami. 27 Höft. (N:o 50).

2 Lagutskottets Memorial N:o 50.

Beträffande nu den förra anmärkningen, tillåter sig utskottet erinra,
att den ene af motionärerna, om också endast alternativt, i sin
motion framlagt ett formuleradt förslag till lagbestämmelse i ämnet af
innehåll, att en hvar, som genom uraktlåten vård om hundkreatur vållade,
att detsamma iukomme å andras egor, der hemdjur betade, skulle
vara förfallen till böter intill femtio kronor, och att vid sådant förhållande
utskottet näppeligen kan genom den form, hvari utskottet —
förnämligast i syfte att bringa frågan till en snar lösning — klädt sin
hemställan, anses hafva öfverskridit sin befogenhet.

Hvad sjelfva saken angår, vidhåller utskottet sin, enligt hvad
utskottet vågar antaga, jemväl af representationens flertal delade uppfattning
om behöfligheten af en lagstiftning, som bättre än den gällande
tillgodoser de berättigade anspråken på skydd mot skada af hundkreatur,
äfvensom att hufvudvigten vid eu blifvande lagstiftning i detta,
ingalunda ovigtiga ämne bör läggas derå, att i enlighet med eljest
gällande allmänna skadeståndsregler åt egare af hemdjur, som af annans
hundkreatur dödats eller sårats, beredes full ersättning för den
skada, som sålunda tillskyndats honom. Att hvad utskottet hämtöfver
i preventivt syfte föreslagit, nemligen skyldighet för egare till hund,
som biter — det vill enligt utskottets mening säga har för vana att
bita — folk eller fä — att tillse, det sådan hund icke släppes lös utom
egarens gård, vid påföljd för underlåtenhet derutinnan att hunden saklöst
må dödas, skulle innebära någon egentlig skärpning af hvad gällande
lag stadgar om rätt att döda hund, finner sig utskottet icke kunna
medgifva. Deremot erkänner utskottet villigt svårigheten att i förevarande
ämne träffa skyddsföreskrifter, hvilka, på samma gång de kunna
visa sig verksamma i åsyftad rigtning, icke mer än nödigt är inskränka
vederbörande hundegares rätt. I likhet med motionärerna anser utskottet
emellertid oundgängligt, att dylika föreskrifter af ett eller annat
slag meddelas, enär eljest med hänsyn till den framhållna svårigheten
att, der skada af ifrågavarande slag inträffat, åvägabringa nöjaktig bevisning,
den rätt till full ersättning, som man gifver det dödade eller
sårade hemdjurets egare, kan befaras blifva skäligen betydelselös.

Vid öfvervägande häraf har utskottet ansett lämpligt, att frågan i
sin helhet bringas under regeringens ompröfning, dervid utskottet för
att undgå de anmärkningar, som vid sistlidne riksdag rigtades emot det
af utskottet då framlagda skrifvelseförslag, funnit den skrifvelse, om
hvars aflåtande här nedan göres hemställan, böra närmare angifva de
grunder, hvarpå enligt utskottets ofvan uttalade uppfattning en lagstiftning
i ämnet bör hvila.

Lagutskottets Memorial N:o 50. 3

Utskottet får sålunda, i anledning af återremissen, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till skärpta bestämmelser, åsyftande att verksamt
förebygga skada å hemdjur af annans hundkreatur
samt att, der sådan skada skett, egaren af
det skadade djuret må erhålla full ersättning för skadan.

Stockholm den 29 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.