Lagutskottets Memorial N:o 49 (Betänkande 1892:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets Memorial N:o 49.

• -J fi:W-4

l-''

fii; - !./

tf JG f -in

r r

’7f;

Urfrri

it »Ritt
. K''

: i-m: .

it / .ijt- .•;'' /

g<: :>r! ''/ ’''.4 -i i., in ■ i i o ?i; i Jo b

: . ■*! :Jtv;.:iS01*T.... !Jt<! /''Ev;

Ank. till Eiksd. kansli den 28 April 1892, kl. 3 e. Bil

i ■£<)!!* t-'', : i'' * ''i-.: 77 i v it,,

N:o 49.

II -

liv! mjöl,

Lagutskottets memorial, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets
i andra punkten af dess utlåtande n:o 20 öfver
väckta motioner om ändringar i strafflagen den 16 februari
1864 gjorda hemställan beträffande 15 kap. 24 § samma lag.

I anledning af en utaf lierr Jan Eliasson inom Andra Kammaren
väckt motion om ändring i 15 kap. strafflagen hemstälde utskottet i andra
punkten af sitt utlåtande n:o 20, bland annat, hvarom icke vidare är fråga,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att 15 kap. 24 § strafflagen måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

15 kap. 24 §. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än
målsegande.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har dess berörda hemställan
blifvit af båda kamrarne till utskottet återförvisad.

Utskottet går härmed att i anledning af nämnda återremiss afgifva
yttrande.

På anförda skäl hade herr Jan Eliasson i sin omförmälda motion
föreslagit:

det Riksdagen beslutar, att i 15 kap. strafflagen, som handlar om
brott mot annans frihet, må intagas en bestämmelse af följande lydelse:

Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom, att han, i afsigt
att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång, förmår någon att
afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande, dömes till straffarbete från
och med ö månader till och med två år; samt

Bih. till Eiksd. Prof. 1892. 7 Sami. 2(i Häft. (N:o 49.)

Lagutskottets Memorial N:o 49.

att om denna framställning vinner bifall, den ifrågasatta bestämmelsen
intages under § 24 och de nuvarande 24 och 25 §§ förändras till §§ 25
och 26.»

I sitt ofvanberörda utlåtande anförde utskottet, att det lika med motionären
väl funne arbetarnes eget väl kräfva, att mot de upprörande kränkningar
af det enskilda aftalets frihet, som erfarenheten från senare tiders
arbetsinställelser i vårt land mer än eu gång haft att framvisa, bereddes ett
verksammare skydd, än den gällande lagstiftningen förmådde lemna, men att
det emellertid icke vore nödigt eller ens för motionens syfte gagneligt att i
sådant hänseende, på sätt motionären föreslagit, i lagen införa ett nytt slags
frihetsbrott, hvars särskilda karakter skulle bestå deri att någon, i afsigt
att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång, förmådde annan att
afstå från ett lofligt arbete, eller hindrade dess utförande. Dels syntes nemligen
den art af frihetsbrott, som i ofvan anförda 22 § i strafflagens 15
kap. karakteriserades, äfven i afseende å den strafflatitud, som funnes angifven,
fullständigt täcka den speciella brottsart, för hvilken motionären förordat
en särskild straffbestämmelse, och dels skulle det kraf, motionären i
fråga om denna speciella art af frihetsbrott uppstält på befintligheten af en
i hvarje särskildt fall bevislig afsigt att åstadkomma skada, i betänklig grad
förlama straffbudets effektivitet.

Motionären hade emellertid sjelf antvdt en annan utväg för vinnande
af motionens syfte, den nemligen att ställa förevarande art af rättskränkning
under allmänt åtal, och utskottet förklarade sig för sin del vara öfvertygadt,
att på denna väg syftemålet med motionen säkrast och bäst stode
att vinna. Lika med motionären hölle utskottet nemligen före, att fruktan
iör hämnd eller andra under trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn
i allmänhet förhindrade en angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda,
derest förbrytelser af ifrågavarande slag stäldes under allmänt åtal,
desamma komme att oftare än nu skedde erhålla välförtjent näpst. Då hvad
utskottet sålunda närmast med afseende å den speciella art af rättsstridigt
tvång, som motionen afhandlade, anfört, syntes utskottet ega lämplighet jemväl
på de öfriga frihetsbrott, som folie inom ramen af 22 §:s straffbestämmelser,
saknades emellertid giltig anledning att, på sätt motionären syntes
vilja förutsätta, i afseende å åtalsrätten särskilja dem från hvarandra; och
utskottet hade förty — såsom dess ofvan intagna förslag utvisade — ansett
alla förbrytelser mot 22 § i 15 kap. strafflagen böra underkastas allmänt
åtal, och sålunda första punkten i 24 § samma kap. utgå.

Såsom kamrarnes diskussionsprotokoll gifva vid handen, är det ut -

Lagutskottets Memorial N:o 49.

skottets åtgärd att, fastän motionären velat ställa under allmänt åtal allenast
den speciella art af frihetsbrott, som hans motion afhandlade, göra förslag
om en dylik utsträckning af åtalsrätten beträffande samtliga de i 22 § omförmälda
frihetsbrotten och sålunda gå längre än motionärens framställning
föranledde, som gifvit anledning till ifrågavarande återremiss.

Utskottet, som — vid det förhållande att det af motionären behandlade
frihetsbrott dels fullständigt, jemväl i afseende å strafflatituden, täckes
af det i 22 § karakteriserade frihetsbrott, dels ock för framtiden torde komma
att spela den vigtigaste rollen bland de rättskränkningar, som falla inom
ramen af straffbestämmelserna i förevarande lagrum — fortfarande anser
utskottets berörda åtgärd väl försvarad ur saklig synpunkt, vill icke förneka,
att formella betänkligheter kunna göras gällande emot nämnda åtgärd, och
att utskottet sålunda för att i allt fall bereda framgång åt motionärens
framställning med hänsyn till de svårigheter, som onekligen äro förknippade
med ett af motionären, jemväl i afseende å åtalsrätten, ifrågasatt särskiljande
af brottsarter, tillhörande samma klass af förbrytelser, hellre bort förorda en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, hvars pröfning af den föreliggande samhällsvigtiga
frågan vore obunden af den begränsning, som motionärens framställning
må anses innefatta.

Deremot kan utskottet icke erkänna befogenheten af den anmärkning,
som vid ärendets behandling i Andra Kammaren af flere talare rigtades
emot utskottets förslag, nemligen att motionären icke ens i afseende å det
slags frihetsbrott, som utgjorde föremål för hans framställning, skulle ifrågasatt
eu utsträckning af åtalsrätten. I sådant hänseende torde göra till fyllest
att erinra, hurusom oafsedt att motionären i sin motivering bestämdt uttalat
sig i dylik rigtning — motionärens afsigt, såvidt nu är i fråga, tydligt
framgår af motionärens förslag. Enligt detta skulle nemligen dels nuvarande
22 och 23 §§ qvarstå oförändrade, dels efter sist nämnda paragraf
införas en ny 24 §, deri icke innehölles någon bestämmelse i syfte att inskränka
åtalsrätten beträffande det i samma § omförmälda slags förbrytelse,
dels ock nuvarande 24 och 25 §§, af hvilka den förra meddelar föreskrift
rörande åtalsrätten i fråga om de i 22 och 23 §§ omförmälda förbrytelser,
icke undergå annan förändring, än att deras paragrafnummer ändrades till
resp. 25 och 26. Då sålunda i afseende å åtalsrätten i fråga om brott,
som i den af motionären föreslagna nya 24 § omhandlas, skulle komma att
saknas hvarje inskränkande bestämmelse, följer uppenbart att, i enlighet med
den genom hela strafflagen följda grundsats, omförmälda förbrytelse skolat
höra under allmänt åtal.

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Hvad härefter sj elfva saken angår, liar fråga inom utskottet förevarit,
huruvida icke — då onekligen arbetsgivare, mot hvars arbetare öfvas sådant
tvång, att dessa nödgas afstå från sitt arbete, derigenom drabbas af förlust,
och det följaktligen kan med fog ifrågasättas, att han är att anse som mälsegande
enligt grunderna för 6 kap. 8 § strafflagen — sjftet med motionärens
framställning lättast vunnes medelst ett förklarande tillägg till 24 §
i förevarande kapitel att äfven arbetsgivare i fall, som här afses, är målsegande.
Vid närmare eftersinnande har utskottet emellertid låtit ''förslaget
härom falla, enär det sjnts kunna befaras, att en dylik bestämmelse komme
att gifva ökad näring åt den misstämning emellan arbetsgivare och arbetare,
som en inträffad arbetsinställelse redan i och för sig är egnad att underhålla.
: . .. ■ t“r

Utskottet får sålunda, under åberopande af hvad utskottet såväl i dess
ofvan berörda utlåtande n:o 20 som här ofvan i ämnet anfört, i anledning
af återremissen, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke allmän
åklagare må berättigas att å tjenstens vägnar tala å sådana
under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser,
som afse att genom våld eller hot hindra annan
från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit,
samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse
i ämnet.

Stockholm den 28 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr LUienberg, som ansett utskottet böra afstyrka bifall till motionen,
samt af herr Man/cell.

STOCKHOLM, VICTOB PETTERSONS BOKTRYCKERI, 1892.