Lagutskottets betänkande med anledning av motioner om vissa former för upplåtelse av bostadslägenhet (Betänkande 1975:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 26

LU 1975: 26

Nr 26

Lagutskottets betänkande med anledning av motioner om vissa former
för upplåtelse av bostadslägenhet

Motionsyrkandena

I motionen 1975: 300 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen anhåller om sådana författningsändringar som
syftar till att direkt ägande av lägenhet i flerfamiljshus möjliggörs

allt i enlighet med vad i motion anförts (yrkandet i övrigt

under punkten 1 i motionens hemställan har behandlats av civilskottet i
betänkandet CU 1975: 16).

I motionen 1975:1138 av herr Lindkvist (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om en översyn av de mindre frekvent förekommande
företagsformerna vid förvaltning av flerfamiljshus.

Förstnämnda motion har, såvitt avser punkterna 2 och 3 i motionens
hemställan, behandlats av civilutskottet i betänkandet CU 1975: 7.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionerna från Svea hovrätt,
bostadsstyrelsen, statens hyresråd, hyresnämnden för Göteborgs
och Bohus län samt boende- och bostadsfinansieringsutredningama. På
begäran av utskottet har vidare yttranden avgivits av Svenska kommunförbundet,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB), Stockholms
bostadsföreningars centralförening ek. för. och Stockholms
kooperativa bostadsförening ek. för.

Enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus

Motionen 1975: 300

I motionen framhålls att direkt ägande av lägenhet i flerfamiljshus
står öppet för medborgarna i en rad västerländska stater. Ett sådant
system är vanligt i bl. a. Västtyskland och Frankrike. I Sverige är däremot
möjligheterna att direkt äga lägenheter utomordentligt begränsade,
påpekar motionärerna. Fastighetslagstiftningen ger inte den boende
möjlighet att erhålla lagfart på en lägenhet. Därav följer bl. a. att han
inte som småhusägaren kan inteckna lägenheten som säkerhet och därmed
nedbringa behovet av kontantinsats till en nivå som är realistisk
för en normal inkomsttagäre. Enligt motionärernas uppfattning bör

1 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 26

LU 1975:26

fastighetslagstiftningen ändras i detta avseende. Vidare föreslås i motionen
att hyresgäster ges möjlighet att träffa överenskommelse med
fastighetsägare, såväl enskilda som allmännyttiga, om förvärv av respektive
lägenhet samt hembudsrättighet — dvs. förstahandsrätt vid överlåtelse
— till det hus de bor i.

Utländsk rätt

Äganderätt till lägenhet, våning eller annan dylik del av hus förekommer
i bl. a. cirka 15 väst- och östeuropeiska länder. Institutet går
under olika benämningar, såsom ejerlejlighed (Danmark), Stockwerkseigentum
(Schweiz), Wohnungseigentum (Västtyskland), Propriété d’appartements
(Frankrike), Condominio (Italien), Propriedad Horizontal
(Spanien) och Apartment Ownership eller Condominium Property
(USA).

Där äganderätten till lägenhet förekommer betraktas husets gemensamma
utrymmen samt marken i allmänhet som gemensamma tillgångar
knutna till lägenheterna. Vanligen finns särskilda regler till
grund för behandlingen av sådana gemensamma angelägenheter.

Äganderätt till lägenhet medför knappast några nämnvärda andra
befogenheter i avseende på själva sättet att utnyttja lägenheten och
huset än som brukar vara förenade med nyttjanderätt. En lägenhetsägare
kan t. ex. inte riva, flytta eller på annat faktiskt sätt disponera
över tak och väggar i lägenheten, enär dessa byggnadsdelar också utgör
golv resp. väggar för andra lägenheter eller ovanför belägna delar av
huset. Lägenhetsägaren har i allmänhet inte heller rätt att ensam bestämma
färgen på den del av ytterväggen, som avgränsar hans lägenhet.
Hela huskroppen framstår sålunda praktiskt sett som gemensam
egendom. När man likväl talar om äganderätt till lägenhet är detta
främst ett sätt att uttrycka det förhållandet, att lägenheten, eller rätten
till lägenheten, utgör föremål för överlåtelse och pantsättning enligt
samma eller liknande regler som gäller för fast egendom. På sina håll
har man dessutom, åtminstone tidigare, givit äganderätten den formella
innebörden, att den avser en viss luftkub (air cubé, air space unit,
USA).

Lägenhet, som är föremål för äganderätt, utgör i en del länder särskild
enhet i jordregistret, dvs. enligt svensk terminologi en fastighet.
I andra länder redovisas äganderätt till lägenhet på motsvarande sätt
som en belastning på den fastighet, som mark och hus utgör. Närmaste
svenska motsvarighet är måhända redovisningen av tomträtt. På grund
av de stora olikheter, som föreligger i avseende på systemen för redovisning
av fast egendom och rättigheter till sådan egendom olika länder
eller grupper av länder emellan, är det emellertid svårt att få en konkret
bild av förhållandena.

Det förekommer att man i ett och samma land har såväl äganderätt

LU 1975:26

till lägenhet som institut motsvarande vår svenska bostadsrätt. Efter det
senaste världskriget synes utvecklingen i flera länder ha gått i riktning
mot ökad användning av äganderättsformen. Tydligen har systemet
med äganderätt underlättat eller ansetts underlätta kapitalanskaffningen
för återuppbyggnaden och urbaniseringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om införande i svensk rätt av ett institut innebärande äganderätt
till bestämda lägenheter i bostadshus diskuterades i samband med
tillkomsten av lagen om bostadsrättsföreningar av år 1930. Ett sådant
institut ansågs därvid vara förknippat med allvarliga olägenheter. Bl. a.
åberopades, att en dylik våningsrätt enligt erfarenheter från utlandet
var föga uppskattad som grundval för kreditgivning. Vidare anfördes
betänkligheter ur juridiska och praktiska synpunkter. I stället infördes
bostadsrätten, som innebär nyttjanderätt för i princip husets hela varaktighetstid
till viss bostad eller annan lägenhet, varvid nyttjanderätten
är förbunden med medlemskap i den förening som äger fastigheten och
delaktighet i föreningens tillgångar. Bostadsrätt utgör inte fast egendom
utan är att juridiskt behandla som lös egendom. Sedermera har bostadsrättshavarens
ställning ytterligare förbättrats genom tillkomsten av den
nu gällande bostadsrättslagen (1971: 479).

I syfte att vidga möjligheterna för enskilda personer att satsa kapital
och arbete på saneringen av bebyggelsen i städerna och att främja
bostadssparandet väcktes vid 1958 års riksdag två likalydande motioner
(I: 273 och II: 343) med begäran bl. a. om utredning av möjligheterna
att i svensk rätt införa ett institut innebärande enskild äganderätt till
lägenhet. Tredje lagutskottet framhöll i sitt uttalande (3LU 1958: 19)
bl. a. att utskottet funnit att alla fördelar som kunde vara förknippade
med det institut som motionärerna närmast hade i tankarna, nämligen
den tyska ”våningsrätten”, redan skulle föreligga inom bostadsrätten.
Den möjlighet som fanns att inteckna en ”våningsrätt” för gäld skulle,
enligt utskottets mening, inte avlägsna behovet att även i framtiden
inteckna fastigheten som helhet och därmed skulle uppstå en ny form
av gemensamma inteckningar, vilket inte kunde vara lyckligt. Riksdagen
biföll utskottets utlåtande och avslog motionerna.

Vid 1967 års riksdag väcktes på nytt vissa motioner (I: 71 och II: 95)
med begäran om utredning om införande av ett institut, som gjorde
enskild äganderätt till lägenheter i flerfamiljsfastighet möjlig. Tredje
lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU
1967: 60) att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hänförde sig i utlåtandet till det förut återgivna utlåtandet
till 1958 års riksdag och framhöll bl. a. att vad som senare förekommit
inte gett utskottet anledning att ändra uppfattning. Enligt utskottets
mening hade i utlandet vunna erfarenheter av institut liknande det i

lf Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 26

LU 1975:26

motionerna föreslagna ytterligare stärkt betänkligheterna mot att införa
ett sådant i Sverige. Erfarenheterna av det här på sina håll praktiserade
förfarandet att upplåta ideell andel i fastighet mot rätt att förfoga över
en viss lägenhet var också i många fall nedslående. Utskottet hänvisade
slutligen till att den inom bostadsrättskommittén pågående allmänna
översynen av bostadsrättslagen kunde förväntas undanröja sådana olägenheter,
som kunde vara förenade med de då gällande bestämmelserna
på området.

Remissyttrandena

Motionsförslaget om att i svensk rätt införa ett rättsinstitut innebärande
enskild äganderätt till bestämd lägenhet avstyrks av Svea hovrätt,
bostadsstyrelsen, Kommunförbundet, SABO, Hyresgästernas riksförbund
och Stockholms kooperativa bostadsförening. Inte heller Stockholms
bostadsföreningars centralförening anser att ett direkt ägande av lägenhet
i flerfamiljshus bör stimuleras. Motionen tillstyrks i denna del endast
av en minoritet inom Kommunförbundet resp. SABO. Fastighetsägareförbundet
förklarar sig inte ha någon erinran mot att frågan om
olika former för delägande av flerfamiljshus utreds.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna framhåller att de i
motionen upptagna frågorna faller inom ramen för det uppdrag som
meddelats de båda utredningarna. Dessa har också nyligen fastställt ett
arbetsprogram som innebär att dessa frågor kommer att bli behandlade.
Utredningarnas återstående arbete beräknas vara avslutat före
halvårsskiftet 1975. Med hänvisning till att frågorna kommer att behandlas
av förevarande utredningar har HSB avstått från att nu avge
annat yttrande över motionen än att utredningarnas förslag bör avvaktas
och att det kan förutsättas att detta kommer att remissbehandlas.

De remissinsanser som är kritiskt inställda till systemet med äganderätt
till våning pekar bl. a. på att förslaget innebär en avsevärd
förändring av den svenska fastighetsrätten. I
yttrandet från Svea hovrätt framhålls att ett sådant system sedan gammalt
ansetts oförenligt med svensk fastighetsrätt. Om institutet skulle
förenas med rätt att särinteckna våningen skulle detta strida mot de
principer rörande gemensamma inteckningar och inteckningar i andel
av fastighet som 22 kap. jordabalken ger uttryck för. Även bostadsstyrelsen
understryker att ett system med lagfart på bostadslägenhet
jämte möjlighet till inteckning av densamma strider mot de huvudgrunder
på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende vilar.
Liknande synpunkter anförs av Kommunförbundet.

I dessa remissyttranden betonas vidare att bostadsrättsins
t i t u t e t för dess innehavare torde medföra i huvudsak samma fördelar
som institutet äganderätt till våning utan att vara förknippat med

LU 1975:26

de nackdelar som äganderätten i detta fall medför. Svea hovrätt anser
att något reellt behov av ägandelägenheter vid sidan av bostadsrättslägenheter
inte föreligger. Ett system med ägandelägenheter skulle för
övrigt också strida mot de kooperativa tankegångar, som legat till grund
för bostadsrättslagstiftningen, påpekar hovrätten. Bostadsstyrelsen uppger
att erfarenheterna av bostadsrättsföreningarna är goda och att det
inte finns behov av ytterligare ett rättsinstitut i fråga om boendet.
Stockholms bostadsföreningars centralförening anser att bostadsrätt utgör
en upplåtelseform som inom en förenings ram bäst kan tillgodose
olika krav från såväl den enskilde som hyresgästkollektivet inom en
fastighet. Även enligt Stockholms kooperativa bostadsförenings uppfattning
medför bostadsrätten i tillräcklig mån de fördelar, som skulle
kunna anses vara förknippade med ett direkt enskilt ägande av en bestämd
lägenhet. Föreningen anser att det saknas anledning att överföra
det bostadskapital, som ligger i hyresfastigheter, i de boendes egna
händer. I stället bör man eftersträva ett vidgat kooperativt ägande, i
första hand genom att till hyresgästkollektiv överföra äganderätten till
privatägda flerfamiljshus. Genom övergång till ett kooperativt ägande
ges de bästa förutsättningarna för ett verkligt medlemsinflytande och
ansvar för fastigheten, påpekar föreningen.

Frågan om möjligheterna att utnyttja ägandelägenheter som k r ed
i t o b j e k t tas upp i bostadsstyrelsens yttrande. Enligt styrelsens
mening torde det vara synnerligen ovisst om och i vad mån de svenska
kreditinstituten i allmänhet skulle komma att godta särinteckningar i
respektive lägenheter såväl av säkerhetsskäl som från administrativ synpunkt.
Detta gäller givetvis i lika hög grad vid en eventuell statlig långivning.
Ur kreditgivarens synpunkt torde ett enda lån mot säkerhet av
inteckningar i hela fastigheten vara att föredra framför ett stort antal
små lån mot säkerhet av särinteckningar, påpekar styrelsen.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten på att ett system med ägandelägenheter
inte kan fungera utan att en samfälld förvaltning av d e
gemensamma angelägenheterna tillskapas. Även Hyresgästernas
riksförbund påpekar att förvaltningen av bostäder gäller inte
enbart den enskilda lägenheten utan i hög grad gemensamma angelägenheter
i fastigheten och dess omgivning. Avgörandet av dessa frågor
skulle enligt riksförbundets uppfattning väsentligen försvåras med
sådana ägarkonstruktioner som kan bli följden av den i motionen föreslagna
ordningen. Möjligheter skulle finnas för enskild att köpa sig
majoritetsställning utan att därmed behöva ta något som helst ansvar
för hela fastighetens förvaltning. Inflytandet för dem som bor i fastigheten,
vilka inte behöver vara desamma som lägenhetsägarna, skulle
starkt försämras. Mot bakgrund härav anser riksförbundet att motionärernas
förslag inte skulle skapa möjligheter för ett vidgat boendeinflytande
i flerfamiljshus. Att författningsmässigt möjlig -

LU 1975:26

göra för enskild person att äga enstaka lägenhet i flerfamiljshus torde
nämligen enligt riksförbundets uppfattning vara en ytterst begränsad
och tillika olämplig metod att lösa frågan om boendeinflytande över
förvaltningen. Den realistiska vägen för att nå fram till en vidgad boendedemokrati
torde i stället vara reformer grundade på synsättet att
ägarintresset bör stå tillbaka för de boendes intressen. För att utveckla
formerna för vidgad boendedemokrati bör man således inte åstadkomma
en ytterligare uppsplittring av ägande- och förvaltningsformerna
utan i stället söka få bort de ägarintressen som utan social ansvarskänsla
spekulerar i boendet, understryker riksförbundet.

Även i yttrandet från Fastighetsägareförbundet tas frågan upp om
hyresgästernas inflytande över sina boendeförhållanden. Enligt förbundets
uppfattning har debatten om boendeinflytande ensidigt rört sig om
de fördelar för hyresgästen som står att vinna med ett ökat inflytande.
Den andra sidan av saken, nämligen ökade bekymmer och ett ökat
ansvar för honom, har knappast berörts. Det bör dock stå klart, framhåller
förbundet, att ett ökat ansvar bl. a. i ekonomiskt avseende måste
bli följden av det ökade inflytandet. Man kan med andra ord inte ge
vissa människor rätt att besluta i ekonomiska ting och låta andra få
nöja sig med att betala räkningarna. Det är sannolikt att åtskilliga
hyresgäster kommer att ställa sig tämligen kallsinniga till medinflytandet,
om det kombineras med medansvar, anser förbundet. Man får
heller inte förbise att det finns en hel del människor som valt att hyra
bostad för att slippa kapitalutlägg för och bestyr med ett hus. Förbundet
pekar på att motionärerna inte närmare berört boendedemokratifrågorna
i hyreshus. Det kan möjligen hänga samman med att motionärerna
delar förbundets uppfattning att de inflytandefrågor som har
ekonomisk anknytning är mycket svårlösliga när det gäller hyreshus.
I den mån det blir fråga om beslutanderätt och ekonomiska insatser
från de boendes sida måste det nämligen framstå som närmast meningslöst
att äganderätten skall tillkomma någon annan. Det ligger
alltså nära till hands att lösa inflytandefrågorna genom någon form av
gemensamt ägande, enligt vilket bestämmanderätt och därmed sammanhängande
ansvar finner en naturlig lösning för dem som är intresserade
härav. Förbundet har därför inte något att erinra mot att frågan
om olika former för delägande av flerfamiljshus utreds.

Enligt SABO:s mening skulle motionärernas förslag kunna medföra
risk för ökad bostadssegregation. Med avseende på kapitalkostnaderna
är äganderättsformen gynnad i jämförelse med andra
besittningsformer på grund av rådande skatterättsliga regler. Det exklusiva
skatterättsliga stödet vid äganderättslägenheter skulle öka med
inkomstens storlek, påpekar SABO. Dessutom erfordras vid denna besittningsform,
inte minst när bostädernas värde efter några år har stigit
på grund av inflatoriska och lägesmässiga förmögenhetsomfördeining -

LU 1975:26

ar, icke oväsentliga egna kapitalinsatser. Detta skulle medföra att bostadssökande,
som saknar hög inkomst och tillgång till erforderligt
initialkapital, på många håll skulle ha svårt att vinna tillträde till denna
del av bostadsmarknaden. Sådana ekonomiskt betingade restriktioner
med uppenbara risker för ett segregerat boende strider mot den grundläggande
utgångspunkten för de allmännyttiga företagens verksamhet
att till lägsta möjliga kostnader tillhandahålla bostäder till alla människor
oavsett ekonomisk och social status, framhåller SABO.

Såsom ovan nämnts tillstyrks motionsförslaget om bostadsägande i
flerfamiljshus av en minoritet inom Kommunförbundet resp. SABO.
I en reservation till Kommunförbundets remissyttrande anför två styrelseledamöter
att den förda bostadspolitikens misslyckande under efterkrigstiden
och den kraftigt ökade efterfrågan på småhus visar att det
föreligger ett behov av nya alternativ till dagens boendeformer. Härtill
kommer att andelen bostadsrättslägenheter inom den årliga bostadsproduktionen
av flerfamiljshus f.n. minskar. Mot denna bakgrund tillstyrker
dessa två ledamöter sådana författningsändringar som föreslås
i motionen. I en till SABO:s yttrande fogad reservation anför en styrelseledamot
att enligt hans bedömande är farhågorna betydligt överdrivna
för att motionsförslaget skulle leda till utslagning av bostadssökande,
som saknar hög inkomst, och till ökad bostadssegregation.
Ett konsekvent genomförande av de förslag som läggs fram i motionen
skulle i stället underlätta för alla därav intresserade bostadssökande att
skaffa sig en lägenhet med äganderätt, framhålls det i reservationen.

Andelslägenheter

Motionen 1975:1138

I motionen framhålls inledningsvis att det finns bostadsföreningar
som inte faller under bostadsrättslagens bestämmelser. Det är emellertid
också tveksamt i vilken utsträckning hyreslagens bestämmelser äger
tillämpning på sådana bostadsföreningar. Rätten att erhålla bostad är
i dessa föreningar oftast knuten till ett delägarskap — direkt i form
av en ideell andel i fastigheten eller indirekt via en andelsrätt i en ekonomisk
förening eller annan juridisk person. Det har vidare uppgetts
att administrativa svårigheter ibland föreligger med hänsyn till att föreningslagen
inte är direkt anpassad för det slags verksamhet bostadsföreningarna
bedriver. För de bostadsföreningar som tillåter försäljning
av hyres- eller besittningsrätten till lägenheterna förefaller t. ex.
en övergång till bostadsrättsföreningsformen vara lämplig, påpekar motionären.

I motionen understryks att det finns bostadsföreningar med klar social
målsättning. Samtidigt framhåller dock motionären att kritik vid olika

LU 1975:26

tillfällen har riktats mot vissa former av andelsupplåtelser med hänsyn
till brister i den bostadssociala inriktningen.

Veterligen har inte någon sammanfattande bedömning gjorts av de
på bostadsmarknaden mindre frekvent förekommande företagsformernas
lämplighet för sitt ändamål. En översiktlig belysning av främst de
fastighets- och associationsrättsliga frågorna måste enligt motionärens
uppfattning anses vara angelägen för att få underlag till även senare
bostadssociala bedömningar. Det torde kunna antas att en sådan översyn
skulle kunna ge underlag för förslag till sådan ändrad lagstiftning
att förvaltningsformerna kunde göras mera enhetliga och tillgodose ytterligare
boendesynpunkter. En anslutning av en sådan översyn till boendeutredningens
arbete i boendedemokratifrågorna får enligt motionärens
mening anses naturlig, även om de här berörda frågornas juridisktekniska
karaktär gör överväganden därav inom justitie- och bostadsdepartementen
mest lämpliga. I motionen förordas därför att riksdagen
hos regeringen hemställer om en översyn av de mindre frekvent förekommande
företagsformerna vid förvaltning av flerfamiljshus.

Uppgifter i anslutning till motionen

Statsmakterna har sedan lång tid tillbaka intagit den principiella
ståndpunkten att upplåtelse av bostadslägenhet skall ske antingen genom
hyresavtal mellan fastighetsägare och hyresgäst eller i form av
bostadsrätt. Härigenom har man i stort kunnat uppnå en önskvärd enhetlighet
på bostadsmarknaden.

Såsom framgår av motionen finns det emellertid alltjämt ett antal
företrädesvis äldre föreningar och bolag som med stöd av särskilda
övergångsbestämmelser driver verksamhet för upplåtelse av lägenheter
åt innehavare av andel i föreningen eller bolaget. Dessutom har det
förekommit att förvärv av ideell andel i fastighet kombinerats med
ett förvaltningsavtal mellan delägarna rörande dispositionen av lägenheterna
i fastigheten. I det följande lämnas en närmare redogörelse
för de successivt införda legala förbuden mot andra upplåtelseformer
än hyresrätt och bostadsrätt samt de undantag som meddelats i de olika
övergångsbestämmelserna beträffande redan existerande bostadsföretag.

Sedan 1.7.1930 råder förbud för envar annan än bostadsrättsförening
att mot vederlag upplåta bostäder eller andra lägenheter under nyttjanderätt
för obegränsad tid. Sedan 1946 har vidare successivt införts förbud
för ekonomisk förening, handelsbolag och aktiebolag att upplåta
andelsrätt med vilken följer rätt att för begränsad tid nyttja lägenhet
i hus som innehas av sammanslutningen i fråga. Det sistnämnda förbudet
gäller numera endast upplåtelser av bostadslägenheter. Förbuden
framgår av 1, 2 och 79 §§ bostadsrättslagen (1971: 479).

Undantagna från dessa förbudsbestämmelser är vissa äldre bostads -

LU 1975:26

föreningar, bostadsaktiebolag och handelsbolag, alla enligt punkterna 2
och 16 i övergångsbestämmelserna till bostadsrättslagen. Sålunda äger
envar juridisk eller fysisk person, som före 1.7.1930 i förening med
andelsrätt upplåtit nyttjanderätt för obegränsad tid till lägenheter i
då innehavda hus, fortsätta verksamheten beträffande dessa hus. Likaledes
äger bostadsförening i förbindelse med andelsrätt upplåta lägenheter
för obestämd tid i hus som föreningen före 1.7.1930 förvärvat
eller börjat uppföra. Vidare får ekonomisk förening eller aktiebolag,
som före 1.1.1946 under villkor om förvärv av andelsrätt upplåtit lägenheter
för bestämd tid i då innehavda hus inom hyresreglerat område
och vars verksamhet ej förbjudits av hyresnämnden, fortsätta
verksamheten dels i dessa hus, om vid upplåtelsen ej betingas större
eller mindre förmåner än förut, dels i senare förvärvade hus, om tillstånd
därtill erhållits av hyresrådet. Härutöver äger ekonomisk förening
och aktiebolag, som före 1.1.1969 utanför hyresreglerat område överlåtit
andelsrätt varmed följde rätt att för bestämd tid nyttja bostadslägenhet
i då innehavda hus, fortsätta verksamheten beträffande lägenheter
i husen samt, om dispens erhållits av länsstyrelsen, även beträffande
lägenheter i senare förvärvade hus. Dessutom har alla handelsbolag
som före 1.7.1972 i förening med andelsrätt upplåtit bostadslägenheter
för bestämd tid i då innehavda hus rätt att fortsätta verksamheten
i dessa hus. Slutligen kan förening, aktiebolag eller handelsbolag
som före 1.7.1972 upplåtit andelsrätt med vilken följt rätt att
för begränsad tid nyttja bostadslägenhet erhålla tillstånd av länsstyrelsen
att fortsätta verksamheten.

Nu återgivna undantagsregler grundar sig på övergångsbestämmelserna
till gällande och tidigare förbudslagstiftning i anförda hänseenden,
nämligen 1930 års lag om bostadsföreningar (1930: 115) och
1930 års ändring i 2 § 2 mom. (1930: 116) av 1911 års lag om ekonomiska
föreningar (1911: 55), 1945 års ändring i 11 § (1945: 797) till
1942 års lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. (1942: 430), 1951 års lag om ekonomiska föreningar (1951: 308),
1968 års lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m. (1968:
702) samt 1971 års bostadsrättslag (1971: 479).

Upplåtelse av s. k. andelslägenheter kan således för närvarande ske,
utom av bostadsrättsföreningar såvitt avser obegränsad tid, av ovan
anförda undantagskategorier. Dessa omfattar följande slag av sammanslutningar,
nämligen bostadsföreningar (hyresföreningar och besittningsföreningar)
där rätten att hyra eller besitta lägenheten är knuten till
andelsrätten, bostadsaktiebolag som upplåter nyttjanderätt till lägenhet
i förening med delägarskap i bolaget och handelsbolag, företrädesvis
kommanditbolag, som förenar lägenhetsupplåtelserna med skyldighet
att i någon form sätta in kapital i företaget, t. ex. genom tecknande
av kommanditlotter.

LU 1975:26

Icke underkastade några förbudsregler är följande upplåtelseformer,
nämligen dels andelsöverlåtelse i förening med upplåtelse för begränsad
tid av lokal eller liknande lägenhet, dels förvärv av ideell andel
i fastighet, därvid förvärvaren genom någon form av förvaltningsavtal
eller dylikt erhåller rätt att för begränsad tid disponera över visst bestämt
utrymme i huset, dels överlåtelse av andelsrätt i förening eller
bolag samtidigt med en fristående upplåtelse av nyttjanderätt för begränsad
tid till bostadslägenhet.

Vid slutet av år 1927 existerade i landet något över 900 bostadsföreningar
och ett trettiotal bostadsaktiebolag. Någon exakt uppgift om
antalet nu verksamma bostadsföreningar finns inte tillgänglig för utskottet,
men det kan på goda grunder antas att under de senaste decennierna
knappast några nya bostadsföreningar bildats. Bildandet av
bostadsaktiebolag synes redan år 1928 ha avstannat. Handelsbolagsformen
lär enligt vad bostadsrättskommittén år 1968 konstaterade endast
ha förekommit i begränsad omfattning.

Associationsrättsligt är bostadsföreningarna underkastade 1951 års
lag om ekonomiska föreningar (1951: 308) och, om de registrerats före
1.1.1953, enligt lagen (1951: 309) angående införande av nya lagen
om ekonomiska föreningar även vissa bestämmelser i 1911 års lag om
ekonomiska föreningar (1911: 55). Bostadsaktiebolagen är underkastade
1944 års aktiebolagslag (1944: 705) med de inskränkningar som
kan framgå av lagen (1944: 706) angående införande av nya lagen om
aktiebolag. I respektive lagar regleras delägarnas rättigheter och skyldigheter
samt formerna för förvaltningen. Båda sammanslutningarna
representerar erkända former för drivande av rörelse utan personlig
ansvarighet för delägarna. Den associationsrättsliga regleringen av kommanditbolag
och andra handelsbolag framgår av 1895 års lag om handelsbolag
och enkla bolag (1895: 64). De bostadsrättsliga reglerna för
bostadsföreningar, bostadsaktiebolag och kommanditbolag är oftast intagna
i sammanslutningarnas stadgar, respektive bolagsordningar och
bolagsavtal.

Vad angår överlåtelser av ideella andelar berörs dessa inte direkt av
motionen. År 1971 ansågs för dåvarande förhållanden behov inte föreligga
av särskilda förbudsbestämmelser beträffande sådana överlåtelser
(se prop. 1971: 12 s. 93 och 3LU 1967: 60 s. 7, jfr SOU 1969: 4 s. 95).

Med andelsöverlåtelse samtida, fristående upplåtelse av nyttjanderätt
regleras av gällande bestämmelser om hyra i 12 kap. jordabalken
(JB). Överpris för andelsrätt, som innefattar förtäckt ersättning för
hyresrätt, kan således åtkommas genom reglerna i 12 kap. 65 § JB.

De problem som hänger samman med kombinerade andels- och nyttjanderättsupplåtelser
har vid ett par tillfällen uppmärksammats vid tillkomsten
av nya hyresbestämmelser och då medfört en specialreglering
för vissa sådana upplåtelser. Sålunda kan genom ett särskilt dispensför -

LU 1975:26

farande undantag medges från de tvingande reglerna i 12 kap. 15 §
andra stycket första punkten JB om skyldighet för hyresvärd att ombesörja
sedvanliga reparationer — se 51 § lagen (1970: 995) om införande
av nya jordabalken — och i 12 kap. 19 a § samma balk om att
hyran för bostadslägenhet skall vara till beloppet bestämd — se punkt 9
av övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 187) om ändring i jordabalken;
ny lydelse från 1.7.1975 enligt lagen (1974: 1084) om ändring
i nämnda lag.

Remissyttrandena

Motionärens förslag om en översyn av de fastighets- och associationsrättsliga
frågorna beträffande här aktuella förvaltningsformer tillstyrks
av bostadsstyreisen, Kommunförbundet, SABO, HSB och Stockholms
kooperativa bostadsförening. Även Stockholms bostadsföreningars
centralförening finner en sådan översiktlig utredning vara värdefull
för att kartlägga olika sakfrågor som f. n. ofta kan medföra oklarheter
och svårigheter i den praktiska tillämpningen. Fastighetsägareförbundet
har inte heller något att erinra mot den begärda översynen av förekommande
företagsformer. Hyresgästernas riksförbund finner det däremot
tveksamt om en särskild utredning av dessa frågor är motiverad. Motionsförslaget
avstyrks av Svea hovrätt, hyresnämnden för Göteborgs
och Bohus län samt av en minoritet inom Kommunförbundet.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna anför att de båda utredningarna
i sitt återstående arbete, som beräknas vara avslutat före
halvårsskiftet i år, kommer att behandla bl. a. vissa boendedemokratifrågor.
Den i motionen upptagna frågan om översyn av de mindre
frekvent förekommande företagsformerna kommer därvid att belysas.
Ehuru denna fråga inte särskilt angivits i direktiven till utredningarna
har den ett klart samband med det övriga arbete som utredningarna
skall genomföra. Utredningarnas arbete kommer dock att vara begränsat
i förhållande till det syfte som antyds i motionen. Hur detaljerad
och omfattande redovisningen kommer att bli i detta avseende kan nu
inte anges. Sedan utredningarnas betänkande framlagts torde behovet
av ytterligare belysning av frågorna lättare kunna bedömas.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att utnyttjandet av andra upplåtelseformer
än hyres- och bostadsrätt ofta torde betingas av önskemål
om att kringgå den sociala bostadslagstiftningen. En översyn av det slag
som motionären föreslår borde därför syfta till att hindra sådant kringgående.
Riksförbundet finner det dock olämpligt att till särskild utredning
överlämna ett uppdrag med så vagt framlagda motiv och syften
som motionens. Då det emellertid kan finnas skäl att ta upp de av
motionären påtalade frågeställningarna i ett vidare sammanhang förefaller
den lämpligaste åtgärden vara att överlämna motionen till den
pågående boendeutredningen. Riksförbundet föreslår ett sådant förfarande
från riksdagens sida.

LU 1975:26

De remissinstanser som avstyrker motionsförslaget
om en översyn pekar på att statsmakterna vid flera tillfällen
under de senaste decennierna och senast i samband med tillkomsten av
1971 års bostadsrättslag tagit ställning till i vilken omfattning och under
vilka förutsättningar andelsupplåtelser skall få förekomma. I dessa
remissyttranden framhålls att statsmakterna därvid iakttagit restriktivitet
när det gäller äldre sammanslutningars verksamhet och i princip
endast medgett att redan pågående verksamhet får fortsätta. För utvidgning
av verksamhet fordras särskilt tillstånd, och motiven till lagstiftningen
ger vid handen att sådant kan ges endast välkända kooperativa
sammanslutningar som driver sin verksamhet under betryggande
former. Mot denna bakgrund finner Svea hovrätt det föga lämpligt att
utan tvingande skäl nu ingripa i dessa sammanslutningars sedan lång
tid bestående ekonomiska förhållanden. Formerna för sammanslutningarnas
förvaltning och delägarnas allmänna rättigheter och skyldigheter
framgår av associationsrättsliga lagregler, påpekar hovrätten. De rent
bostadsrättsliga frågorna är vid sidan härav i allmänhet reglerade genom
bestämmelser i stadgar, bolagsordningar eller bolagsavtal, vilka
bestämmelser ofta utformats i nära överensstämmelse med motsvarande
normer för bostadsrättsföreningar. Såsom framgår av remissyttrandena
över bostadsrättskommitténs år 1969 avgivna betänkande med
förslag till bostadsrättslag synes bostadsföreningarna i stort ha fungerat
tillfredsställande. Ej heller kommanditbolagen, som såvitt känt nästan
uteslutande handhaft lokalupplåtelser, tycks ha medfört några anmärkningsvärda
olägenheter vid förvaltningen. Förvaltningsformen bostadsaktiebolag
förekommer i ytterst ringa omfattning. Med hänsyn till nu
angivna omständigheter saknas enligt hovrättens mening tillräckliga
skäl för en översyn av de fastighets- och associationsrättsliga frågorna
beträffande de här aktuella förvaltningsformerna.

Hyresnämnden för Göteborgs och Bohus län vill inte förneka att
avsaknaden av en enhetlig lagreglering direkt anpassad för ifrågavarande
former av andels- och nyttjanderättsupplåtelser i och för sig kan
innebära risk för att parterna får svårare att överblicka sina inbördes
rättigheter och skyldigheter och för att det i vissa avseenden uppstår
svårigheter av administrativ och förvaltningsmässig art. Med hänsyn
till de betydande begränsningar som redan har företagits beträffande
rätten att verkställa andelsupplåtelser och då nuvarande förhållanden
såvitt hyresnämnden har sig bekant inte medfört några mera betydande
olägenheter anser hyresnämnden att det f. n. dock inte föreligger skäl
att företa någon utredning av det slag motionären begärt. Enligt hyresnämndens
mening finns det inte heller anledning att nu åter ta upp
den i samband med tillkomsten av 1971 års bostadsrättslag behandlade
frågan om särskilda regler för förvärv av ideell andel i fastighet.

De remissinstanser som är positivt inställda

LU 1975:26

till förslaget om en översyn hänvisar i allmänhet till att
de synpunkter som motionären anfört synes tungt vägande. HSB tilllägger
att det på bostadsmarknaden förekommer ett icke obetydligt
antal fastighetsförvaltande företag i företagsformer, vilka inte är att
hänföra till bostadsrättsföreningar, men där de boende ändå i något
rättsligt avseende befinner sig i en annan situation än vad som gäller
för hyresgäster. I många fall är det för bostadskonsumenten ovisst i
vilken utsträckning hyreslagens regler är tillämpliga. Med hänsyn till
den enskilde boendes rättssäkerhet och trygghet är det enligt HSB:s
mening angeläget att förutsättningar skapas för uppfyllande även i
sådana fall av bostadsrättslagens och hyreslagens sociala ambitioner.

SABO understryker att översynen bör ske från såväl civil- som skatterättslig
synpunkt och att den bör inkludera förutom de i motionen diskuterade
bostadsföreningarna även andra förvaltningsformer, såsom privata
bostadsrättsföreningar med lånen ställda på de enskilda rättshavarna
samt andelshus.

Stockholms kooperativas bostadsförening (SKB) delar uppfattningen
att det torde föreligga ett behov av en sammanfattande översyn av
ifrågavarande förvaltningsformer. Åtskilliga olägenheter — bl. a. de
administrativa svårigheter som nämns i motionen — skulle säkerligen
elimineras om de bostads- och fastighetsföreningar, som tillåter försäljning
av lägenheter eller av rätten till dessa, ombildades till bostadsrättsföreningar.
För SKB skulle det givetvis ligga närmast till hands att
uttala sig för en ombildning till hyresföreningar av SKB:s typ. Detta
torde emellertid vara ogörligt, eftersom det bl. a. torde betyda att delägarna
i de ifrågavarande föreningarna måste frånhändas kapital. SKB
anser principiellt att spekulation i bostadslägenheter inte skall få förekomma.
De företagsformer, som används inom den seriösa och socialt
inriktade bostadskooperationen, måste därför skyddas mot att
bli ett instrument för enskilda företag att riskfritt bedriva vinstsyftande
verksamhet och/eller åstadkomma orättvisa skattemässiga fördelar
för sig själva eller de kapitalstarka personer, vilka i regel bebor ifrågavarande
”andelshus”. Verkställs den i motionen föreslagna utredningen
bör också undersökas möjligheterna att få till stånd ett effektivt
förbud mot företeelser på bostadsmarknaden som i själva verket
endast avser att tillgodose enskilda personers vinstintressen, framhåller
SKB.

Egentligen är det förvånande att SKB torde vara den enda föreningen
av sitt slag i hela landet som bygger och förvaltar kooperativt ägda
bostäder, som upplåts med hyresrätt. Delvis kan förklaringen vara att
varje nybygge innebär risk att SKB:s hela förmögenhet, dvs. även redan
uppförda fastigheter, kan drabbas av exekutiva åtgärder om nybygget
skulle bli ett totalt ekonomiskt misslyckande. Ett annat skäl är
sannolikt att bostadsrättens ekonomiska innebörd för den boende är

LU 1975:26

mera fördelaktig än SKB:s hyresrätt. Den som bor hos SKB kan lagligen
inte sälja lägenheten eller hyresrätten, och all förmögenhetsansamling
stannar hos föreningen som sådan. Genomförs den i motionen
föreslagna utredningen borde därvid även övervägas att parallellt
med bostadsrätten generellt tillåta den typ av hyresrättskooperation
som SKB bedrivit sedan 1916.

Stockholms bostadsföreningars centralförening (SBC) redovisar också
en positiv inställning till motionärens förslag. SBC understryker
dock som ett väsentligt önskemål att inga förändringar genomförs som
i negativ riktning påverkar de äldre bostadsföreningarna eller de enskilda
föreningsmedlemmarna. Ett ytterligare önskemål från SBC:s sida
är att utredningen undersöker i vilken utsträckning en eventuell ombildning
från bostads- till bostadsrättsförening kan ske utan att omarbetning
av medlemsförteckningar och andra grundläggande uppgifter
för föreningen behöver ske. Vidare bör givetvis vid eventuell ombildning
stor tidsfrist medges. I sammanhanget påpekar SBC att det redan
med gällande lagstiftning är möjligt för en bostadsförening att ombildas
till bostadsrättsförening och att denna möjlighet även har utnyttjats
av en del föreningar.

Ett skäl som enligt SBC:s uppfattning kan motivera att ombilda äldre
föreningar är att hyresnämnderna har lagstadgad skyldighet att
handlägga ärenden som rör bostadsrättsföreningar, medan motsvarande
icke gäller i fråga om bostadsföreningarna. Detta kan för bostadsföreningarna
medföra tvister som kan vara onödiga samt svårhanterliga
och kostsamma att lösa, påpekar SBC.

Vidare är det SBC:s uppfattning att bostadsrättslagen, med därtill
knutna författningar, är bättre ägnad att tillgodose föreningarnas behov
i olika sammanhang, med de klara regler som är lätta att tillämpa
på de konkreta situationerna, än föreningslagen i kombination med
för varje förening särskilt skrivna stadgar.

SBC pekar i anslutning härtill på att det framför allt är de olika
stadgarnas utformning och innehåll som är avgörande för hur de äldre
föreningarna fungerar ur olika synpunkter. Föreningslagen, som ju är
avsedd för många olika slag av ekonomiska föreningar, innehåller icke
på samma sätt som bostadsrättslagen direkta bestämmelser anpassade
just för föreningsfastigheter. Detta gör att innehållet i stadgarna blir av
större betydelse för de äldre föreningarna än för bostadsrättsföreningarna.

Med anledning av remissen har SBC frågat de medlemmar, som utgörs
av bostadsföreningar, om deras uppfattning. De tillfrågade har
härvid i regel framhållit att boendeformen medför och innebär stora
fördelar med hänsyn till bl. a. boendemiljö och boendedemokratiska
villkor. Även de bostadssociala förhållandena har framhållits vara goda.
En del har därför ej ansett någon utredning vara erforderlig medan

LU 1975:26

andra dock pekat på vissa formella eller administrativa nackdelar, varför
de ej motsätter sig ifrågavarande översiktliga utredning. En av
föreningarna har därvid framfört förslaget att bostadsföreningar, utan
att behöva upprätta ekonomiska planer eller vidta andra praktiska åtgärder,
efter en övergångstid skulle ges möjlighet att för sin verksamhet
få tillämpa bostadsrättslagen.

Det synes emellertid i detta sammanhang som om en bristande kunskap
beträffande grunderna för en bostads- respektive bostadsrättsförening
ofta medför en viss tveksamhet, påpekar SBC. Sålunda upplever
ofta medlemmarna i en bostadsförening densamma vara mer ägnad att
säkerställa ”ägandet” av lägenheten än i en bostadsrättsförening, vilket
i sak ej synes vara förhållandet. Motsvarande gäller även beträffande
andra sakfrågor såsom uthyrning i andra hand, möjlighet att
vidta förändring i lägenhet, överlåtelse, arv etc. Ej heller i dessa avseenden
torde dock sämre villkor föreligga i en bostadsrättsförening än
i en bostadsförening eller för den sistnämnda föreningens medlemmar,
från vare sig ekonomiska eller praktiska synpunkter.

Av SBC:s ca 520 medlemmar inom Storstockholm är 286 bostadsföreningar.
SBC har därför haft möjlighet att göra jämförelser mellan
hur de båda förvaltningsformerna fungerar i praktiken. Man har därvid
kunnat konstatera att av de olikheter som finns mellan bostadsoch
bostadsrättsföreningar är det framför allt de regler, som gäller uthyrning
av lägenhet samt i vissa fall föråldrade beräkningar av andelsvärden,
som kan medföra och föranleda svårigheter för bostadsföreningarna.

Utskottet

I svensk lagstiftning har man sedan lång tid tillbaka intagit den principiella
ståndpunkten att upplåtelse av bostadslägenhet skall ske antingen
genom hyresavtal mellan fastighetsägare och hyresgäst eller i
form av bostadsrätt. Anledningen härtill är bl. a. att man eftersträvat
en önskvärd enhetlighet i fråga om regleringen av rättsförhållandena på
bostadsmarknaden.

Bestämmelser med förbud mot andra upplåtelseformer än de ovan
nämnda finns i 2 § första stycket första punkten och 79 § första stycket
bostadsrättslagen (1971: 479). Av övergångsbestämmelserna till bostadsrättslagen
framgår emellertid att förbuden mot andra upplåtelseformer
inte getts retroaktiv verkan. Det finns därför alltjämt ett antal
företrädesvis äldre bostadsföreningar (hyresföreningar och besittningsföreningar),
bostadsaktiebolag och handelsbolag (kommanditbolag)
som med stöd av särskilda övergångsbestämmelser driver verksamhet
för upplåtelse av lägenheter åt innehavare av andel i föreningen eller
bolaget.

LU 1975:26

De båda motioner som behandlas i detta betänkande tar från skilda
utgångspunkter upp frågor som rör andra former för upplåtelse av
bostadsrätt än hyresrätt och bostadsrätt. I motionen 1975:300 föreslås
att i svensk rätt införs ett institut innebärande enskild äganderätt till
lägenhet i flerfamiljshus. Motionärerna pekar framför allt på att en sådan
reform skulle göra det möjligt att pantsätta lägenheten enligt samma
eller liknande regler som gäller beträffande inteckning i fast egendom.
Det erinras i sammanhanget om att det föreslagna rättsinstitutet
är vanligt förekommande i utländsk lagstiftning. I motionen 1975:1138
hemställs om en översyn av de mindre frekvent förekommande företagsformerna
vid förvaltning av flerfamiljshus. Motionären syftar på
sådana sammanslutningar som enligt vad som ovan nämnts driver verksamhet
med kombinerade andels- och nyttjanderättsupplåtelser. Det
framhålls i motionen att en översyn av de fastighets- och associationsrättsliga
frågorna beträffande dessa förvaltningsformer skulle kunna ge
underlag för förslag till sådan ändrad lagstiftning att förvaltningsformerna
kunde göras mera enhetliga och tillgodose ytterligare boendesynpunkter.

Vid remissbehandlingen har boende- och bostadsfinansieringsutredningarna
framhållit att de i motionen 1975: 300 upptagna frågorna
faller inom ramen för det uppdrag som meddelats de båda utredningarna.
Dessa har också fastställt ett arbetsprogram som innebär att dessa
frågor kommer att bli behandlade. Utredningarnas återstående arbete
beräknas vara avslutat före halvårsskiftet 1975.

Med hänsyn till vad som sålunda uppgivits i remissyttrandet från
boende- och bostadsfinansieringsutredningarna finner utskottet det inte
lämpligt att riksdagen nu tar initiativ till en sådan begäran om författningsändringar
som åsyftas med motionen. Ett sådant ställningstagande
skulle innebära ett direkt föregripande av utredningarnas arbete
enligt de meddelade direktiven. Enligt utskottets mening bör man i
stället från riksdagens sida avvakta det säkrare underlag för bedömningen
som kommer att tillhandahållas genom det omfattande utredningsmaterial
som kan väntas bli resultatet av utredningarnas arbete.
Utskottet vill också peka på att ett system med äganderätt till lägenhet
strider mot de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande lagfarts- och
inteckningsväsende vilar samt att de flesta remissinstanser som i sak
tagit ståndpunkt till motionsförslaget avstyrkt bifall till detsamma.
Inte minst av dessa skäl bör riksdagen ej föregripa det ställningstagande
i ett större sammanhang till förevarande fråga som sålunda är nära
förestående. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Beträffande motionen 1975: 1138 påpekas i remissyttrandet från
boende- och bostadsfinansieringsutredningarna att de båda utredningarna
i sitt återstående arbete kommer att behandla bl. a. vissa boendedemokratifrågor.
Enligt vad utredningarna uppger kommer därvid den

LU 1975:26

i motionen upptagna frågan om översyn av de mindre frekvent förekommande
företagsformerna att belysas. Ehuru denna fråga inte särskilt
angivits i direktiven till utredningarna har den ett klart samband
med det övriga arbete som utredningarna skall genomföra, påpekas
det. Utredningarnas arbete kommer dock att vara begränsat i förhållande
till det syfte som antyds i motionen. Hur detaljerad och omfattande
utredningarnas redovisning kommer att bli i detta avseende kan inte
anges nu. Sedan utredningarnas betänkande framlagts torde emellertid
behovet av ytterligare belysning av frågorna lättare kunna bedömas.

Med hänvisning till att även denna fråga kommer att behandlas av
boende- och bostadsfinansieringsutredningarna anser utskottet att motionen
inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

På anförda skäl hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1975: 300, såvitt nu är i fråga,

2. att riksdagen avslår motionen 1975: 1138.

Stockholm den 20 maj 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sundelin (s), fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s)*, Olsson i
Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c)*, Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c), herr
Gustafsson i Stockholm (s)* och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) som anser
dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”till motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten på att varken direktiven
för boendeutredningen eller direktiven för bostadsfinansieringsutredningen
uttryckligen tar upp frågan om man på den svenska bostadsmarknaden
bör införa ett system med enskild äganderätt till lägenhet i
flerfamiljshus. En annan sak är att utredningarna i och för sig är oförhindrade
att behandla även andra frågor rörande boendeförhållandena
än sådana som direkt berörs i de meddelade direktiven. Även om de båda
utredningarna förklarat sig ha för avsikt att behandla frågan om
ägandelägenheter inom ramen för sitt återstående arbete, finns det —
med hänsyn till att det rör sig om en viktig fråga med principiell räckvidd
som inte uttryckligen är omnämnd i utredningsdirektiven — knap -

LU 1975:26

past anledning att förmoda att syftet med motionen kommer att bli tillgodosett
genom detta utredningsarbete. Något sådant har för övrigt inte
heller antytts i utredningarnas remissyttrande över motionen. I stället
för att avvakta resultatet av utredningarnas arbete på denna punkt bör
riksdagen därför redan nu uttala sig för principen om att man i svensk
lagstiftning som ett alternativ till de existerande boendeformerna bör
öppna möjlighet för de boende, som själva så önskar, att få inneha sina
bostadslägenheter med äganderätt.

I själva sakfrågan vill utskottet endast erinra om att systemet med
äganderätt till lägenhet förekommer i cirka 15 väst- och östeuropeiska
länder och dessutom i åtskilliga stater i de övriga världsdelarna. I
många av dessa länder har systemet praktiserats sedan lång tid tillbaka,
och erfarenheterna därav är såvitt utskottet känner till goda. Vid remissbehandlingen
av motionen har åtskilliga remissinstanser utförligt uppehållit
sig vid de svårigheter som ett system med ägandelägenheter skulle
medföra med avseende på lagfarts- och inteckningsväsendet. Det har
från något håll också uttalats tvivel om huruvida de svenska kreditinstitutionerna
skulle vara villiga att lämna lån mot säkerhet i inteckning
i lägenhet. Såvitt utskottet har sig bekant har emellertid problem av
denna art inte uppstått vid tillämpningen av systemet utomlands. Enligt
utskottets mening torde därför remisskritiken i dessa avseenden vara
betydligt överdriven.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen bifaller motionen 1975: 300, såvitt nu är i fråga,

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1975 750<HS