Lagutskottets betänkande med anledning av motion om översyn av bestämmelserna om vräkning av hyresgäst (Betänkande 1975:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 22 LU 1975:22

Nr 22

Lagutskottets betänkande med anledning av motion om översyn av
bestämmelserna om vräkning av hyresgäst

Motionen

Yrkande

I motionen 1975:1140 av herr Lindkvist (s) och fru Theorin (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en sådan översyn av bestämmelserna
i hyreslagen som syftar till att förhindra vräkning från bostäder i enlighet
med vad i motionen anförs.

Motivering

I motionen hänvisas till en början till de bestämmelser som kan leda
fram till en vräkning av hyresgäst och dennes familjemedlemmar. Motionärerna
erinrar bl. a. om att hyresrätten kan anses förverkad om hyresgäst
vanvårdar lägenheten eller ej iakttar vad som behövs för att sundhet, ordning
och skick skall bevaras inom fastigheten. Motionärerna anför i anslutning
härtill att vikten av att hyresgästerna iakttar ordning, hänsyn och skötsamhet
inte behöver ifrågasättas utan att detta ligger i allas intresse. Motionärerna
anser emellertid att många människor upplever ett vräkningsförfarande som
en rest från det gamla klassamhället. Ofta är det dessutom, påpekar motionärerna,
fråga om människor som inte har den psykiska styrkan att själva
bevaka sina rättigheter till stöd från samhället. Åtskilliga vräkningsdomar
går ut över från arbetslivet utslagna eller personer som har uppenbara svårigheter
att socialt reda upp sin tillvaro. I det övervägande antalet fall är
det ekonomiska och sociala problem som lett fram till den uppkomna situationen.

Särskilt ömkansvärd blir enligt motionärerna en vräkning för barnfamiljer.
Det framhålls att i ett samhälle som vårt bör barn inte få utsättas för de
påfrestningar som vräkningsproceduren innebär, en upplevelse som kan
efterlämna både hat och bitterhet mot samhället. De som utsätts för vräkning
är enligt motionärerna heller inte alltid medvetna om rätten till bostadstilllägg,
om samhällets sociala service och om sin rättighet till en socialt fungerande
bostad. Motionärerna anser att bättre information från samhället i
nu berörda frågor är synnerligen angelägen. En vräkningsdom skall enligt
motionärernas mening inte behandlas förrän de sociala serviceorganen har
fullgjort sin skyldighet gentemot de personer som berörs av vräkningshotet.

På grund av det anförda anser motionärerna att bestämmelserna som

1 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 22

LU 1975:22

leder fram till vräkning bör ses över och ersättas av mera socialt betingade
och mänskliga regler som gör samhället skyldigt att sätta in en konstruktiv,
uppsökande och stödjande verksamhet som ger mening och innehåll åt
samhällets ambitioner att skapa goda boendeförhållanden för sina medlemmar.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från hovrätten för Västra
Sverige, Malmö tingsrätt, riksskatteverket, socialstyrelsen. Föreningen Sveriges
kronofogdar, Hyresgästernas riksförbund. Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och sociala centralnämnden
i Sundsvall.

Gällande ordning m. m.

De allmänna reglerna om hyra finns numera i 12 kap .jordabalken (JB),
som trädde i kraft den 1 januari 1972. 12 kap. JB benämns av praktiska
skäl ofta hyreslagen. Vissa bestämmelser om vräkning har intagits i utsökningslagen
(1877:31 s. 1) i de avsnitt som behandlar verkställighet av
domstols dom m. m. samt handräckningsåtgärder. Vräkning kan beskrivas
som en av exekutiv myndighet verkställd åtgärd, varigenom någon tvångsvis
avhyses från t. ex. bostadslägenhet sedan hyresrätten upphört att gälla. Mera
detaljerade regler om bl. a. förfarandet vid vräkning saknas dock i nu gällande
rätt.

Om hyresrätten upphört att gälla kan detta bero på att kontraktet uppsagts
i vederbörlig ordning på grund av att hyrestiden utlöpt utan att hyresgästen
erhållit rätt till förlängning. Denna situation torde inte ha större praktisk
betydelse eftersom hyreslagen ger hyresgästen ett starkt besittningsskydd,
innebärande att han i regel har rätt till förlängning av avtalet (45-53 SS).
Undantagen från denna regel, de s. k. besittningsskyddsbrytande grunderna,
framgår av 46 S 1-10 mom. Enligt 58 S skall hyresvärden i uppsägningen
underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyresförhållandet
eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Om
hyresgästen inte vill flytta skall han inom två månader hänskjuta tvisten
till hyresnämnden för medling. Uppsägningen skall innehålla särskild underrättelse
härom och är i annat fall ogiltig.

Att bestämmelserna om besittningsskydd över huvud taget inte är tilllämpliga
vid vissa fall av bostadsupplåtelse framgår av 45 ii punkterna 1-3.
Härmed avses främst korttidsupplåtelse av möblerat rum eller lägenhet för
fritidsändamål samt sådana fall där lägenheten utgör del av upplåtarens
egen bostad. Här kan nämnas att besittningsskyddet genom en lagändring,
som trätt i kraft den 1 januari 1975, kommit att omfatta upplåtelse av annan
bostad än som nyss nämnts även när hyresförhållandet varat kortare tid
än nio månader.

LU 1975:22

Enligt 45 S punkt 3 gäller reglerna om besittningsskydd inte om hyresrätten
är förverkad. I 42 ii hyreslagen anges de olika förhållanden som kan
leda till att hyresrätten förverkas. Uppräkningen är uttömmande, och en
hyresvärd kan inte genom förbehåll i hyresavtal bestämma ytterligare grunder
för förverkande. Frågan om förverkande prövas normalt av domstol
eller av överexekutor. Frågan kan emellertid också bli föremål för prövning
av hyresnämnd i samband med tvist om förlängning av hyresavtal. Den
oftast åberopade grunden för förverkande är bristande hyresbetalning. Andra
mera frekvent förekommande förverkandeanledningar är vanvård av lägenheten,
underlåtenhet att iaktta vad som fordras för bevarande av sundhet,
ordning och skick inom fastigheten samt överlåtelse av hyresrätten eller
upplåtelse av lägenheten i andra hand utan erforderligt samtycke eller tillstånd.

Genom de senaste årens reformer på hyreslagstiftningens område har hyresgästen
fått ett väsentligt ökat skydd i besittningen av sin bostad. I samband
därmed har även förverkandereglerna varit föremål för översyn. Enligt nuvarande
regler inträder i de situationer som nyss angivits förverkandepåföljd
endast om det som ligger hyresgästen till last är av ej ringa betydelse och
om hyresgästen ej efter tillsägelse vidtager rättelse. Vid förverkande på grund
av bristande hyresbetalning kan hyresgästen återvinna hyresrätten genom
att erlägga det oguldna hyresbeloppet inom viss angiven tid. Skyldighet
föreligger numera att underrätta hyresgästen om hans rätt att genom betalning
återvinna hyresrätten. Den tid inom vilken betalning måste ske är
tolv vardagar räknat från den dag hyresgästen erhöll sådan underrättelse.
I avvaktan på att hyresgästen visar sig ha fullgjort vad som fordras för
att återvinna hyresrätten får beslut om vräkning inte meddelas förrän fjorton
vardagar förflutit från det att hyresgästen delgavs underrättelsen.

Hyreslagen innehåller även särskilda regler till skydd för hyresgästs make.
Enligt 47 $ hyreslagen är maken i vissa situationer berättigad att själv erhålla
förlängning av hyresavtalet. Sådan rätt kan föreligga också när hyresrätten
är förverkad. Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som enligt lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad harrätt
att vid upplösning av samlevnaden överta hyresrätten.

Till de bestämmelser som bör uppmärksammas i detta sammanhang hör
enligt vad som antytts ovan de exekutionsrättsliga reglerna om vräkning
i utsökningslagen. Enligt dessa kan utmätningsmannen under vissa förutsättningar
medge särskilt anstånd med en vräkning under fyra veckor
(193 8 2 st. utsökningslagen). Enligt första stycket i samma paragraf gäller
vidare att vräkning i regel inte får verkställas med mindre hyresgästen genom
utmätningsmannens försorg minst fyra dagar i förväg fått underrättelse om
den sökta verkställigheten.

Om lägenhet upplåtits åt arbetstagare på grund av hans arbetsanställning
gäller särskilda bestämmelser angående hinder mot avhysning enligt lagen
(1936:320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

LU 1975:22

Lagberedningens förslag till utsökningsbalk

I ett av lagberedningen avgivet betänkande (SOU 1973:22, Utsökningsbalk)
föreslås att utsökningslagen (UL) skall ersättas av en helt ny utsökningsbalk.
I förslagets 16 kap. har intagits regler om verkställighet som
avser annat än betalningsförpliktelse, bl. a. vräkning. Enligt 16 kap. 5 (i skall
kronofogdemyndigheten få befogenhet att vid behov anskaffa transportmedel
och hyra utrymmen för förvaring m. m.

I motiven (betänkandet s. 424) anför lagberedningen beträffande nu gällande
ordning bl. a.:

I fråga om det praktiska tillvägagångssättet i övrigt vid avhysning har
ej meddelats några bestämmelser i UL. Gången brukar i fråga om förhyrd
bostadslägenhet vara att krfm (kronofogdemyndigheten) jämte vittne och
erforderligt handräckningsmanskap inställer sig i den lägenhet varifrån svaranden
skall avhysas samt avlägsnar dennes tillhörigheter och eventuellt
honom själv och hans familjemedlemmar. Avhysning brukar verkställas
även mot den som härleder sin rätt från svaranden (subkonduktor), om
denne inte gör gällande en självständig rätt till lägenheten som sökanden
är skyldig respektera eller invändning därom kan lämnas utan avseende.
Är sistnämnda fråga tvistig, kan avhysning sålunda inte äga rum utan att
frågan blivit vederbörligen prövad. Tillhörigheterna placeras på plats som
sökanden anvisar, om inte någon annan lokal står till buds. På åtskilliga
håll transporteras svarandens tillhörigheter till kommunalt magasin. Det
är i princip svarandens sak att ta hand om egendomen. I allmänhet befinner
sig svaranden i sådana omständigheter att de sociala myndigheterna måste
bistå honom. Efter att lägenheten har utrymts låses dörrarna och nycklarna
överlämnas till sökanden.

Angående den föreslagna bestämmelsen i 16 kap. 5 (i anförde beredningen

bl. a.:

Frågan hur det skall förfaras med egendomen efter avhysningen är många
gånger praktiskt svårlöst. Den som avhysts från en lägenhet har kanske
ingenstans att ta vägen eller saknar medel till borttransport av sitt bohag
m. m. Att hans tillhörigheter blir stående t. ex. på trottoar utanför fastigheten
är naturligtvis inte lämpligt. Enligt 2 8 allmänna ordningsstadgan (1956:617)
får över huvud allmän plats som avses där inte utan tillstånd begagnas
för upplag eller avstjälpning. Och sökanden torde knappast vara skyldig
att ställa utrymme till förfogande.

I princip får det anses åvila de sociala myndigheterna att, under de förutsättningar
som eljest gäller för socialhjälp, ekonomiskt bistå svaranden
med borttransport och eventuell förvaring av egendomen, i den mån han
inte kan ordna den saken själv. Detta torde i allt fall gälla vid avhysning
från bostadslägenhet. Enligt vad beredningen inhämtat förekommer det också
på sina håll att kommunal myndighet medverkar, bl. a. med behövlig
förvaring i magasin underviss tid. Så är t. ex. fallet i Stockholm där emellertid
sökanden brukar få förskottera kostnaden för transport till kommunens förvaringslokal
och för viss kortare tids förvaring där. Kostnaderna för fortsatt
förvaring debiteras ägaren. Om denne inte avhämtat sina tillhörigheter när
viss frist gått ut, säljs dessa. Behållen köpeskilling används i första hand
till att betala de kostnader som debiterats ägaren. Förfarandet har utvecklat

LU 1975:22

sig utan stöd av författningsbestämmelser och det har satts i fråga huruvida

försäljning i angiven ordning är lagligen tillåten.

Det är av vikt att här skilja mellan krfms befogenhet att vidta nödvändiga
eller önskvärda åtgärder, på ena, samt skyldigheten för sökanden att förskottera
kostnaden, på andra sidan. I första stycket av förevarande 5 S fastslås
krfms befogenhet att vid olika former av verkställighet, inkl. avhysning,
i mån av behov anskaffa transportmedel, hyra utrymmen för förvaring och
vidta andra åtgärder som föranleds av verkställigheten. Bestämmelsen avser
att ge krfm de praktiska hjälpmedel som behövs för att verkställigheten
skall kunna ske på ett sätt som vid nutida förhållanden kan anses godtagbart
inte bara från rent exekutiva utan även från vidare synpunkter. Även försäkring
skall kunna tecknas, om det anses behövligt.

En del av nu nämnda åtgärder är tydligen inte nödvändiga för att själva
verkställigheten skall kunna genomföras utan avser väsentligen att skydda
svaranden mot förlust vid avhysning. Det gäller förhyrandet av och transport
till förvaringslokal samt försäkring. Enligt beredningens mening är det
inte rimligt att sökanden skall vara skyldig att svara för kostnaden för alla
åtgärder som här kan vara i och för sig välmotiverade. Han har ju inte
någon förpliktelse att sörja för svarandens tillhörigheter. Om sökanden åläggs
att anvisa utrymme för lagring inom den egna fastigheten, uppnår han inte
vad avhysningen skall leda till, nämligen att avlägsna svarandens tillhörigheter
därifrån. Att sökandens förpliktelse beträffande kostnaderna begränsas
får emellertid inte hindra att andra av sociala skäl behövliga åtgärder
vidtas genom krfms försorg. I den mån kommunen inte är skyldig att ingripa
bör krfm få vidta sådana åtgärder på statens bekostnad, med rätt för statsverket
att söka åter kostnaden av svaranden. Oftast saknar svaranden tillgångar
som kan användas till betalning av kostnaden. Denna får i så fall
stanna på statsverket i den mån åtgärderna gått utöver vad sökanden varit

skyldig att svara för.

En rimlig ordning synes vara att krfm på förhand tar kontakt med vederbörande
sociala myndighet och påkallar dess ingripande. Om det anses
praktiskt behövligt, kan övervägas att genom författningsändring ge krfm
uttrycklig befogenhet att göra framställning om socialhjälp på svarandens
vägnar. Socialhjälp bör under vanliga förutsättningar kunna utgå för transportkostnaden
och eventuellt behövlig särskild förvaring av svarandens
egendom. Ofta får kommunen ordna ny bostad. Om detta redan skett, kan
egendomen föras direkt till den nya lägenheten. 1 andra fall får egendomen,
om kommunen ordnat med förvaringslokal för hithörande ändamål, föras
till den lokalen. Om annan lokal behöver hyras, kan även kostnaden därför
tänkas böra utgå i form av socialhjälp. Vare sig egendomen förs till ny
bostadslägenhet eller till förvaringslokal bör krfm lämpligen förskottera kostnaden
för åtgärden. Detta gäller inte bara fall då socialhjälp kan påräknas
utan även när sådan hjälp av den ena eller andra anledningen är utesluten.
Däremot bör det inte åligga sökanden att förskottsvis eller i annan ordning
svara för mer än kostnaden för själva utrymningen av den förhyrda lägenheten.

Remissvaren

Socialstyrelsen, sociala centralnämnden i Sundsvall och Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO) ställer sig positiva till motionen och anser att
ett beslut om avhysning inte bör få verkställas förrän bl. a. de sociala myn -

LU 1975:22

digheterna underrättats och/eller fullgjort sina skyldigheter. Några remissinstanser
ställer sig dock mera tveksamma till motionärernas förslag under
påstående att de berörda problemen ligger utanför hyreslagstiftningens område
(Hyresgästernas riksförbund och riksskaneverkel) eller att det redan i dagens
läge förekommer ett nära samarbete mellan kronofogdemyndighet och
socialmyndighet inför en förestående vräkning (Sveriges fastighetsägareförbund,
hovrätten för Västra Sverige, Malmö tingsrätt).

Föreningen Sveriges kronofogdar finner det önskvärt att de sociala myndigheternas
plikter i samband med vräkning detalj regleras men anser att
de i motionen berörda problemen bör prövas i samband med arbetet med
en ny utsökningsbalk. Några remissinstanser har framhållit det nödvändiga
i att avhysning under alla förhållanden bibehålls som en yttersta åtgärd
att tillgodose medhyresgästers och fastighetsägares berättigade intressen.

Socialstyrelsen anför att enligt nuvarande socialhjälpslagstiftning social
nämnd/social centralnämnd inte kan åläggas att utge annan socialhjälp än
den som meddelas enligt 12 $ socialhjälpslagen (obligatorisk socialhjälp).
Vid vräkning har nämnderna enligt barnavårds- och socialhjälpslagarna skyldighet
att sörja för minderåriga och i vissa fall deras vårdare. Det framhålls
att insatser enligt nämnd lagstiftning kan förekomma utan att man för den
skull i alla lägen lyckas undvika en vräkning.

Socialstyrelsen har i samband med yttrandet över motionen inhämtat
uppgifter om rådande praxis från ett flertal socialvårdskonsulenter. Av deras
yttranden sägs framgå att i kommunerna praxis har utvecklats till att sociala
centralnämnderna får kopia av vräkningsdomen från exekutionsmyndigheten
och/eller att kontakt tas innan vräkningsdom avkunnas. Socialstyrelsen
understryker att frågan om översyn av hyreslagstiftningen, innebärande
t. ex. skyldighet för exekutionsmyndigheten att inhämta den sociala
centralnämndens yttrande angående vidtagna eller planerade åtgärder innan
vräkningsdomar avkunnas, är värd en noggrann prövning.

Det har dock enligt socialstyrelsen förekommit att socialhjälp såväl enligt
12 (obligatorisk) som enligt 13 >; (frivillig hjälp) socialhjälpslagen utgivits
till upprepade hyresbetalningar och att man ändå på sikt inte kunnat undvika
vräkning. Socialstyrelsen erinrar vidare om att vräkningar förekommer av
andra anledningar än bristande hyresbetalning, t. ex. vid vanvård av lägenhet,
störande av omkringboende p. g. a. missbruksproblem etc. Enligt
socialstyrelsens uppfattning torde dock sociala centralnämndernas ökade insatser
på uppsökande och förebyggande verksamhet minska antalet vräkningar.

Sociafa centralnämnden i Sundsvall uppger att antalet verkställda vräkningsbeslut
varit relativt få under de senare åren. Ändock är de enligt nämnden
ett stort bekymmer för de drabbade och vållar dem många svårigheter när
de sker. Den vanligaste orsaken till vräkning av hyresgäst uppges vara en
kombination mellan brister i betalningsskyldigheter och vad som kan bedömas
som störande uppträdande.

LU 1975:22

Centralnämnden anför vidare att i Sundsvalls kommun ett samarbete
har etablerats mellan social centralnämnd och de allmännyttiga bostadsföretagen
för att i möjligaste mån undanröja skäl för vräkning i enskilda fall
eller för att - om vräkning bedöms som nödvändig - göra denna så skonsam
som möjligt. I denna situation åtar sig sociala centralnämnden att svara
för hyreskostnaderna samtidigt som krav ställs om att vräkning ej verkställes
innan annan, och såvitt möjligt är genomförbart, lämplig bostad kan anvisas
hyresgästen.

Centralnämnden anser de i motionen påtalade vådorna av verkställda
vräkningar påtagliga och vill för sin del tillstyrka varje åtgärd som kan
minska behovet av vräkningar av hyresgäster samt även reducera de olyckliga
effekter sådana åtgärder har för enskilda. En översyn av lagstiftning
bör enligt nämnden ha till syfte att omöjliggöra vräkning innan annan bostad
anvisas, och ett vräkningsförfarande bör ej heller få vidtagas innan sociala
myndigheter underrättats och fått tillfälligt rådrum för att tillsammans med
hyresgäst planera flyttning till annan bostad.

SABO instämmer i princip i den grundsyn på vräkningsförfarandet som
framförs i motionen, inte minst vad som sägs om att vräkningsdom inte
skall behandlas förrän de sociala serviceorganen har fullgjort sin skyldighet
gentemot de personer som berörs av vräkningshotet. SABO-företag, som
står inför ett vräkningsförfarande, sägs ha som viktig grundläggande princip
att först kontakta de sociala myndigheterna.

SABO framhåller emellertid att en utdragen behandling från de sociala
serviceorganens sida kan vara till stor skada såväl för den vräkningshotade
som för företaget. SABO anser det likväl motiverat att bestämmelserna i
hyreslagen överses för att förhindra vräkning innan de sociala myndigheterna
fullgjort sina skyldigheter.

Hovrätten för Västra Sverige redogör inledningsvis för de nu aktuella reglerna
i bl. a. hyreslagen och framhåller att hyresgäst fått ett väsentligt ökat
skydd i besittningen av sin bostad genom de senaste årens reformer på
hyreslagstiftningens område. Hovrätten understryker att förverkandereglerna
inte enbart är avsedda att tillgodose hyresvärdens anspråk på att hyresgästen
fullgör sina förpliktelser utan också är ägnade att skapa trivsel
för övriga boende i fastigheten. Hovrätten anser dock i likhet med motionärerna
att man vid bedömningen av en hyresgästs ställning i en förverkandesituation
måste ta hänsyn även till andra faktorer än den rent hyresoch
exekutionsrättsliga regleringen. Av särskild vikt sägs vara den sociala
service som samhället i olika avseenden kan erbjuda den hyresgäst som
har behov av ekonomiskt stöd för att klara av sina hyresbetalningar eller
som av någon anledning hamnat i konflikt med sin hyresvärd. Hovrätten
erinrar därvid om den betydande reduktionen av boendekostnaden som
kan uppnås med stöd av de reviderade bestämmelserna om bostadstillägg.
Vidare påpekas att genom den nyligen genomförda rättshjälpsreformen möjligheterna
att erhålla hjälp i rättsliga angelägenheter högst avsevärt förbätt -

LU 1975:22

rats. Råd och hjälp i hyresfrågor kan enligt hovrätten även erhållas genom
hyresnämnderna och i viss utsträckning genom de lokala partsorganisationerna
på hyresmarknaden.

Hovrätten säger sig vara medveten om att det kan inträffa att en hyresgäst
på grund av bristande insikter om sina möjligheter att erhålla hjälp och
stöd från samhällets sida eller genom att alltför sent vända sig till de sociala
myndigheterna går förlustig sin hyresrätt. Enligt vad hovrätten erfarit förekommer
det emellertid i praktiken ytterst sällan att ett avhysningsbeslut
verkställs utan att de sociala myndigheterna i förväg - av hyresvärden eller
av hyresgästen - underrättats om den förestående avhysningen. Vederbörande
socialbyrå får härigenom i flertalet fall möjlighet att t. ex. genom
kontakt med hyresvärden eller betalning av hyran förhindra vräkningen.
Hovrätten hänvisar i detta sammanhang till vad lagberedningen anför i
sitt betänkande Utsökningsbalk (SOU 1973:22) s. 442-444.

Motionärernas förslag att de sociala myndigheterna genom en aktiv, uppsökande
verksamhet mera generellt skall vara skyldiga att ingripa i ett vräkningsärende
är enligt hovrätten inte invändningsfritt. För många människor
framstår säkerligen en sådan verksamhet som alltför påträngande och stridande
mot den personliga integriteten. Enligt hovrättens mening bör önskemålet
att i ökad utsträckning förhindra vräkning av bostadshyresgäst kunna
tillgodoses genom en ökad information från samhällets sida om hyresgästs
rättigheter i nu angivna situationer och om hans möjligheter att erhålla
hjälp och bistånd genom det allmännas försorg.

Möjligen skulle enligt hovrätten kunna övervägas att införa skyldighet
för hyresvärd att redan i samband med uppsägning på grund av förverkande
- eller i fall som avses i 8 § fjärde stycket hyreslagen i samband med stämningsansökan
eller ansökan om vräkning - på fastställt formulär informera
hyresgästen om möjligheterna att erhålla samhällets bistånd.

Malmö tingsrätt upplyser att under första kvartalet 1975 vid tingsrätten
meddelades 254 lagsökningsutslag samt 24 domar i fastighetsmål innefattande
vräkning av hyresgäst eller bostadsrättshavare.

Tingsrätten hänvisar därvid till vissa statistiska och andra uppgifter från
kronofogdemyndigheten i Malmö, vilka sägs innebära bl. a. följande. I de
fall ansökan gäller bostadslägenheter underrättas socialvården regelmässigt
omedelbart om den sökta åtgärden. När så är möjligt ställs medel till förfogande
för reglering av hyran. 1 många fall anvisas annan lägenhet, dit
flyttning kan ske. Till följd härav och av andra orsaker förekommer det
därför i stor utsträckning att hyresgästen frivilligt avflyttar från lägenheten
och för kronofogdemyndigheten återstår endast att konstatera, att avflyttning
skett. I de fall vräkning fullbordas är hyresgästerna ofta frånvarande vid
förrättningen. Det förekommer dock i 20-30 % av fallen att verkställigheten
sker i hyresgästens närvaro. Detta gäller även familjer med barn. Det är
här i regel fråga om fall, där familjen vägrat godtaga erbjuden lägenhet,
därför att den hållit för låg standard. Ibland har förekommit att socialvården

LU 1975:22

visserligen utbetalat medel till familjen för hyresskuldens reglerande men
familjen förbrukat dessa för andra ändamål och socialvården därefter vägrat
ställa nya medel till förfogande. I en del fall skulle vräkning troligen ha
kunnat undvikas, därest hyresbidrag av socialvården utbetalats direkt till
hyresvärden.

Tingsrätten anför med stöd av ovanstående uppgifter att endast en mindre
del av vräkningsutslagen leder till fullbordad verkställighet genom myndighets
försorg. Det får enligt tingsrätten också antagas att de fall, där
verkställighet icke fullbordas, i stor utsträckning avser sådana situationer,
där en hyresgäst på grund av bristande kännedom om sina möjligheter till
hjälp från samhällets sida förverkat sin hyresrätt men stödåtgärder kunnat
insättas under verkställighetsstadiet och därigenom fullföljd av vräkningen
förhindrats. Det samarbete mellan verkställighetsmyndighet och socialvårdande
organ, som ovan angetts förekomma i Malmö, torde enligt tingsrätten
äga rum även på andra håll. Tingsrätten erinrar om att hyresgästens besittningsskydd
förstärkts och förverkandebestämmelserna i hyreslagen översetts
genom de senaste årens lagstiftningsarbete. Då de senare bestämmelserna
- såsom motionärerna själva framhållit - tillkommit inte enbart för
att tillgodose hyresvärdens krav på att hyresgästen fullgör honom åvilande
skyldigheter utan jämväl i skötsamma hyresgästers intresse synes enligt
tingsrätten motionärernas syfte knappast kunna tillgodoses genom en förnyad
översyn av reglerna om hyresrättens förverkande. Tingsrätten anser
det dock kunna övervägas att i det formulär till underrättelse enligt 12
kap. 44 $ 1 st. JB, varom förmäles i 3 st. av nämnda paragraf, intaga erinran
om de möjligheter till bostadstillägg och socialt bistånd, som samhället erbjuder.
Uteslutet skulle väl heller inte vara att partsorganisationerna på
hyresmarknaden även övervägde att i standardformulär till hyreskontrakt
intaga sådan erinran. Framför allt torde det dock enligt tingsrätten ankomma
på samhället att genom ökad upplysning, bättre människovärd och framsynt
miljöplanering medverka till en förbättring av de av motionärerna berörda
förhållandena.

Sveriges fastighetsägareförbund anför att vräkningsförfarandet i hyresförhållanden
redan genom nu gällande bestämmelser blivit en sista utväg, som
endast utnyttjas i undantagsfall. 1 de av motionärerna påtalade typfallen,
då en hyresgäst brutit hyresavtalet genom att inte betala förfallen hyra,
upplåta lägenheten till annan utan tillstånd, grovt vanvårda lägenheten
och/eller åsidosätta vad som erfordras för att bevara ”sundhet, ordning
och skick” i lägenheten och fastigheten, skyddas han genom garantier i
flera led mot en snar och opåräknad avhysning. Förbundet erinrar om att
hyresgästen efter kontraktsbrott i regel ges möjlighet till rättelse och försitta
denna möjlighet innan det kan göras gällande att han definitivt förverkat
sin hyresrätt. Då hyran uteblivit, kan möjligheten att efter uppsägning återvinna
hyresrätten genom inbetalning av hyran inom 12 söckendagar sägas
innefatta en möjlighet att genom ”rättelse” värja sig mot förverkandepåföljd

LU 1975:22

och vräkning. Förbundet påpekar att hyresgästen skall erinras om denna
möjlighet i själva uppsägningen eller under avhysningsförfarandet, varigenom
skapats ytterligare garantier mot att hyresgästen på grund av okunnighet
försättes i en situation, där han löper risken att bli avhyst.

Enligt förbundets åsikt medför vidare själva avhysningsprocessen, vare
sig den fors inför överexekutor eller i fastighetsdomstolen, en automatisk
fördröjning av själva avhysningsförfarandet. Denna respit på ca två månader
eller mer ger hyresgäst och socialförvaltning (eller annan vederbörande myndighet)
rådrum att skaffa en ny lägenhet. Med nuvarande bostadsöverskott
måste det enligt förbundet vara möjligt att finna en acceptabel ersättningslägenhet
på betydligt kortare tid. Under målets gång ges dessutom en möjlighet
till förlikning, som ofta begagnas, framför allt då det är fråga om
ogulden hyra. Förbundet erinrar vidare om att kronofogden, sedan utslag
eller dom meddelats, kan medge anstånd med verkställandet upp till fyra
veckor. Sådana anståndsbeslut blir dock sällan nödvändiga eftersom hyresvärdarna
själva i ömmande fall brukar gå med på uppskov för att bereda
hyresgästen ytterligare tillfälle till frivillig avflyttning.

Då hyran lämnats obetalad, anser förbundet att det med hänsyn till fastighetens
ekonomi inte kan anses rimligt att hyresvärden under en oviss
väntetid - i avvaktan på hyresgästens frivilliga avflyttning till annan lägenhet

- hindras från att på nytt hyra ut lägenheten till betalande hyresgäst. Vräkningshotet
utövar i dessa fall en nödvändig press på den försumliga hyresgästen
att skaffa annan bostad. Både för socialförvaltningen och berörda
hyresgäster måste det finnas en yttersta gräns för tidsutdräkten. Denna gräns
är enligt förbundets åsikt redan med gällande regler tillräckligt elastisk.

När det gäller de eljest vanligaste fallen av förverkad hyresrätt - då hyresgästen
gjort sig skyldig till grava störningar eller annan misskötsamhet

- anser förbundet att man också, främst av hänsyn till övriga hyresgäster
i huset, måste kunna sätta en yttersta gräns för kvarboendet.

Förbundet framhåller att det redan nu föreligger ett nära samarbete mellan
kronofogdemyndigheten och de sociala myndigheterna, vilket blivit alltmera
utbyggt under senare år. Behovet av stöd och hjälp i samband med att
någon tvångsvis skiljes från sin lägenhet är bland annat på grund härav
tillgodosett i sådan omfattning att nya regler i hyreslagen eller andra åtgärder
enligt förbundets mening inte är erforderliga.

Föreningen Sveriges kronofogdar anför att på grund av otidsenlig lagstiftning
verkställighet av vräkningsutslag ofta är förenad med stora praktiska
svårigheter. Föreningen utgår ifrån att frågan kommer att få en nöjaktig
lösning i det förslag till utsökningsbalk som torde komma att framläggas
inom något år.

Föreningen erinrar om att avtal på hyresrättens område innebär möjlighet
för hyresvärd att utverka vräkning av hyresgäst som på väsentligt sätt brutit
hyresavtalet. Detta gäller oavsett om bostad tillhandahålls av enskild fastighetsägare,
kooperation, allmännyttigt bostadsföretag eller staten. Enligt

LU 1975:22

motionärerna uppfattas vräkning av många som en ”rest från det gamla
klassamhället”. Fullgörandet av ömsesidigt träffade avtalsvillkor har enligt
föreningen dock inte med något visst samhällssystem att göra utan är en
fråga av stor betydelse för alla rättssamhällen. Självfallet måste då också
finnas någon form av sanktion för skadelidande part i ett avtalsförhållande.

Under senare år, fortsätter föreningen, har antalet ansökningar om vräkning
ökat i betydande grad. Detta innebär avsevärt merarbete för såväl exekutiva
som sociala organ. Det är därför enligt föreningen önskvärt att bestämmelserna
om besittningsskydd ges en sådan utformning att vräkningsutslag
kommer till stånd endast i de fall hyresvärden har ett verkligt intresse
av att hyresgästen tvingas avflytta.

Föreningen säger sig dela uppfattningen att en vräkningsdom inte skall
behandlas förrän de sociala serviceorganen har fullgjort sin skyldighet gentemot
de personer som berörs av vräkningshotet. Föreningen vill i detta
sammanhang framhålla att detaljbestämmelser om de sociala myndigheternas
skyldighet att ingripa i vräkningsärenden för närvarande saknas. Särskilt
bekymmersam sägs bristen på regler vad gäller förvaring av vräkta
personers bohag vara. I flertalet kommuner lägger socialvårdsmyndigheten
ned relativt stora ansträngningar för att bistå vräkningshotade. I vissa kommuner
har emellertid vederbörande kronofogdemyndighet i upprepade fall
ansett sig böra särskilt initiera socialvårdsmyndigheten för att åstadkomma
godtagbar lösning av de vräkningshotades problem. Föreningen anser detta
otillfredsställande och finner det önskvärt att de sociala myndigheternas
plikter i samband med vräkning detaljregleras. Härvid bör enligt föreningen
en generell regel tillskapas, som innebär ovillkorlig skyldighet för kommun
att i samtliga avhysningsfall svara för vården av den avhystes tillhörigheter
samt tillse att den avhystes rätt med avseende på bohaget tillvaratas efter
genomförd exekutiv förrättning.

Reglerna om verkställighet av vräkningsutslag sägs vidare vara ofullständiga
så till vida att de saknar begränsning av den tid inom vilken ansökan
om avhysning kan leda till att kronofogdemyndigheten måste verkställa
vräkning. Det förekommer inte sällan att vräkningshotad hyresgäst sitter
kvar i sin bostad ännu sedan mer än sex månader förflutit från det att
vräkningsutslag meddelats. Denne har i sådana fall inte lyckats utverka
nytt hyresavtal eller förstått att nytt hyresförhållande ändå uppkommit utan
bor kvar tills vidare med ett latent vräkningshot över sig. Föreningen anser
att detta är otillfredsställande och föreslår ändrade regler på denna punkt.
Verkställighet av vräkningsutslag bör sålunda endast få ske inom viss tid
- förslagsvis sex månader - från det utslaget först kunnat verkställas.

Enligt föreningens mening är det lämpligt att de problem motionärerna
pekat på i första hand prövas under arbetet inom justitiedepartementet med
förslag till utsökningsbalk.

Hyresgästernas riksförbund anför att motionärernas syfte är oklart och att
det förefaller som man vill angripa problem som ligger utanför hyreslag -

LU 1975:22

stiftningens område genom ändringar i hyreslagen. Enligt förbundet bör
det vara ostridigt att någon form av rättsligt reglerade möjligheter att skilja
hyresgäst från bostad behövs. Grovt åsidosättande av åtaganden och bristande
hänsyn drabbar ofta övriga hyresgäster. I självkostnadsbaserade förvaltningar
kommer kostnader för hyresförluster p. g. a. bristande betalning
förr eller senare på hyresavierna. Bristande ordning och störande uppträdande
drabbar i första hand de kringboende. Flerfamiljshusboendet bygger i hög
grad på människors tolerans och förståelse för varandras skilda förutsättningar
och uppfattningar. Förbundet anser att toleransen måste vara ömsesidig
och att det finns en gräns för hur mycket av bristande hänsyn som
kringboende kan acceptera utan att uppleva sitt besittningsskydd som i praktiken
urholkat.

Förbundet erinrar om att hyreslagstiftningen reglerar grunderna för förverkande
av hyresrätten och på vilket sätt skiljandet från lägenhet skall
gå till. 1 fall att förverkandet beror på bristande betalning finns också inbyggt
skydd mot rättsförlust på grund av bristande kunskaper om de rättigheter
som lagstiftningen ger. Det sagda hindrar dock enligt förbundet inte att
det finns behov av att överse de i hyreslagen givna förverkandegrunderna.

Det problem som motionärerna synes vilja komma åt sammanhänger
enligt förbundet med att avhysningar på grund av bristande betalning ofta
drabbar boende med ekonomiska svårigheter beroende på låga inkomster
eller tung försörjningsbörda. Samhället har i och för sig möjligheter och
skyldighet att ge stöd i sådana situationer. Är dessa möjligheter otillräckliga
anser förbundet det angeläget att ändra på detta. Det sägs dock inte kunna
ske inom ramen för hyreslagstiftningen. De frågor som motionärerna tar
upp anses snarare sammanhänga med att samhället ofta inte i tid får kontakt
med de stödbehövande och vetskap om behoven. Förbundet anser att det
krävs mer aktiva insatser härvidlag och att ansvaret för att man får de
kontakter som behövs för att fullgöra uppgiften i första hand måste vila
på de myndigheter som har att ge stöd.

Lösandet av de sociala problem som motionärerna berör synes enligt förbundet
vara en fråga som ligger utanför hyreslagstiftningen. Oaktat detta
kan det finnas skäl i att undersöka vilka möjligheter som kan stå till buds
för att genom hyreslagstiftningen underlätta för exempelvis de sociala myndigheterna
att i tid ingripa då människor med socialt stödbehov hotas av
att förlora sin bostad. Det vore enligt förbundets mening värt att pröva
möjligheterna att införa regler om underrättelse till sociala myndigheter liknande
dem som gäller för hyresvärds skyldighet att underrätta hyresgäst
om sina möjligheter att återvinna hyresrätten vid bristande betalning. Med
hänvisning till vad som anförts föreslår förbundet att motionens yrkande
avslås men att riksdagen begär en översyn av möjligheterna att genom hyreslagstiftningen
underlätta för de sociala myndigheterna att fullgöra sina
uppgifter.

Riksskatteverket anför att de i motionen berörda problemen avser utsök -

LU 1975:22

ningslagen och inte hyreslagen. Verket upplyser att underrättelse till socialvårdsmyndighet
lämnas om förestående vräkning på särskilt formulär
i samband med att hyresgästen erhåller sådan underrättelse som skall lämnas
minst fyra dagar före vräkningen. Verket anser att samarbetet mellan kronofogdemyndighet
och social myndighet i dag fungerar tillfredsställande.
Sådana dramatiska vräkningsförfaranden som antyds i motionen sägs sällan
eller aldrig förekomma. Enligt riksskatteverkets mening skulle dock en vidgad
möjlighet för kronofogdemyndighet att bevilja anstånd med verkställighet
av vräkning underlätta både för kronofogdemyndighet och social myndighet
att tillgodose inblandade parters intressen. Verket hänvisar härvid
till sitt yttrande den 18 april 1974 över lagberedningens förslag till utsökningsbalk.
Med hänsyn till att utsökningsbalken väntas träda i kraft först
i början av 1980-talet anser verket det finns anledning att redan nu överväga
att införa en vidgad möjlighet för kronofogdemyndighet att bevilja anstånd
med verkställighet av vräkning.

Utskottet

Motionärerna framhåller att det i allmänhet är personer med sociala problem
i ett eller flera hänseenden som drabbas av att bli vräkta från sin
bostadslägenhet. Ofta är det dessutom, påpekar motionärerna, fråga om människor
som inte har den psykiska styrkan att själva bevaka sin rätt att erhålla
stöd från samhällets sida. I motionen framhålls att bättre information angående
de sociala rättigheterna är angelägen i vräkningsärendena. Ett beslut
om vräkning skall enligt motionärernas uppfattning inte heller få behandlas
förrän de sociala serviceorganen fullgjort sina skyldigheter gentemot de personer
som berörs av vräkningshotet. På grund av det anförda hemställer
motionärerna att bestämmelserna i hyreslagen, som leder fram till vräkning,
ses över och ersätts av mera socialt betingade och mänskliga regler.

Utskottet vill inledningsvis fästa uppmärksamheten på att de i motionen
berörda frågorna i första hand utgör ett socialt och - såvitt gäller själva
förfarandet vid vräkning - exekutionsrättsligt problem. Bland bestämmelserna
i 12 kap. jordabalken (den s. k. hyreslagen) finns nämligen inga regler
om vräkning. Däremot är hyreslagens bestämmelser om förverkande av
hyresrätten indirekt av betydelse så till vida att ett förverkande kan leda
fram till ett avhysningsbeslut. 142 § hyreslagen anges uttömmande de olika
förhållanden som kan medföra att hyresrätten förverkas. Det är genomgående
fråga om grova kontraktsbrott från hyresgästens sida. Den oftast
åberopade grunden för förverkande är bristande hyresbetalning. Andra vanligen
förekommande förverkandeanledningar är vanvård av lägenheten, underlåtenhet
att iaktta vad som fordras för bevarande av sundhet, ordning
och skick inom fastigheten samt överlåtelse av hyresrätten eller upplåtelse
av lägenheten i andra hand utan erforderligt tillstånd.

LU 1975:22

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att hyresgästen genom de senaste
årens reformer på hyreslagstiftningens område fått ett väsentligt ökat skydd
i besittningen av sin bostad. I samband härmed har även förverkandereglerna
varit föremål för översyn. I de situationer som angivits i nästföregående
stycke inträder sålunda förverkandepåföljd endast om det som lagts hyresgästen
till last ej är av ringa betydelse och hyresgästen ej efter tillsägelse
vidtagit rättelse. Vid förverkande på grund av bristande hyresbetalning kan
hyresgästen dessutom återvinna hyresrätten genom att erlägga det oguldna
hyresbeloppet inom tolv vardagar. Skyldighet föreligger att underrätta hyresgästen
om denna rätt. Dessa inskränkande bestämmelser med avseende
på förverkandepåföljden garanterar sålunda hyresgästen ett skydd såväl mot
snabba och överraskande avhysningar som mot rättsförluster på grund av
bristande kunskaper om återvinningsrätten. Genom de senaste årens successiva
reformer inom hyreslagstiftningen har enligt utskottets mening hyresgästens
intressen i förverkandefallen blivit tämligen väl tillgodosedda,
såvitt avser rättsförhållandet till hyresvärden. Mot denna bakgrund anser
utskottet att något egentligt behov av översyn av hyreslagstiftningen i det
hänseende motionärerna åsyftat f. n. inte kan anses föreligga.

Om man däremot ser till motionens allmänt sociala syfte vill utskottet
betona att motionärerna anfört åtskilliga synpunkter som förtjänar beaktande.
I denna del har motionen också fått ett positivt gensvar vid remissbehandlingen.
Framför allt gäller detta om motionärernas grundtanke att
ett avhysningsbeslut inte skall få verkställas förrän de sociala myndigheterna
haft tillfälle att fullgöra sina uppgifter, såvitt avser behovet av social service
och kurativa insatser för dem som berörs av vräkningshotet. Det bör enligt
utskottets mening dock uppmärksammas att det redan i dagens läge utan
direkt reglering i lag förekommer ett långtgående samarbete mellan exekutiva
och sociala myndigheter inför en förestående vräkning. Detta har också
flertalet remissinstanser vitsordat. Sålunda förekommer det praktiskt taget
aldrig att ett beslut om vräkning av t. ex. en barnfamilj verkställs förrän
vederbörande socialvårdsmyndighet fått underrättelse från kronofogdemyndigheten
om den planerade förrättningen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det bör vara en allmän strävan
hos de sociala myndigheterna att så långt möjligt förebygga att vräkning
över huvud taget behöver tillgripas. Härvid framstår en ökad satsning på
information angående hyresgästens sociala rättigheter, framför allt rätten
till bostadstillägg, som angelägen. Även i övrigt synes rutinerna för samråd
och samarbete mellan de berörda samhällsorganen kunna ytterligare byggas
ut och effektiviseras. I ett ömsesidigt förpliktande avtalsförhållande av det
slag varom här är fråga torde man dock enligt utskottets mening aldrig
kunna helt avvara vräkningsinstitutet som en yttersta påföljd när rättelse
ej har skett. I dylika fall måste det dock ankomma på de sociala myndigheterna
att i möjlig mån lindra verkningarna av avhysningen, i första
hand genom att försöka bereda hyresgästen en ersättningsbostad.

LU 1975:22

Utskottet vill i anslutning härtill peka på några med verkställigheten av
avhysning sammanhängande problem, vilka aktualiserats genom remissbehandlingen
av motionen. Som huvudregel gäller att kronofogdemyndigheten
kan bevilja anstånd med vräkning högst en vecka. Endast om synnerliga
skäl föreligger kan anståndet utsträckas till fyra veckor. I bl. a. riksskatteverkets
remissyttrande har framhållits att en vidgad möjlighet för
kronofogdemyndigheten att medge anstånd skulle underlätta för berörda
myndigheter att tillgodose de inblandade parternas intressen. Vidare har
Föreningen Sveriges kronofogdar anfört att bristen på mera detaljerade föreskrifter
rörande det praktiska förfarandet vid vräkning är bekymmersam.
Föreningen har också pekat på att ett vräkningsutslag enligt nu rådande
rättsuppfattning inte preskriberas och att hyresgästen således kan bo kvar
i bostaden under lång tid med ett latent vräkningshot över sig.

Beträffande nu berörda frågor av social och exekutionsrättslig natur vill
utskottet erinra om det omfattande arbete som f. n. pågår inom justitiedepartementet
med syfte att utarbeta en helt ny utsökningsbalk. Till grund
för detta arbete ligger lagberedningens betänkande (SOU 1973:22) Utsökningsbalk
och de däröver inhämtade remissyttrandena. Detta lagstiftningsarbete
kan väntas leda till att förfarandet vid avhysningsförrättningar får
en betydligt mera detaljerad reglering än som f. n. är fallet. Utskottet förutsätter
att de synpunkter som framförs i förevarande motion och de ovan
refererade remissyttrandena kommer att beaktas vid utarbetandet av den
nya balkens bestämmelser rörande vräkning. Med anledning av vad som
anförts i remissyttrandet från Föreningen Sveriges kronofogdar vill utskottet
särskilt peka på att det synes erforderligt att införa bestämmelser angående
preskription av vräkningsutslag. Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten
på att riksskatteverket - med hänsyn till att den nya balken i sin
helhet kan förväntas träda i kraft tidigast år 1979 - ifrågasatt om det inte
finns anledning att redan nu överväga att införa en vidgad möjlighet för
kronofogdemyndighet att bevilja anstånd med verkställighet av vräkning.
Utskottet delar verkets uppfattning att lagändringar bör genomföras som
gör det möjligt för den exekutiva myndigheten att medge anstånd med
vräkningsförrättningar under den något längre tid som ofta erfordras för
att de sociala myndigheterna skall erhålla rådrum att planera och genomföra
sådana stödjande och rådgivande åtgärder vilka kan vara påkallade för att
förhindra att mänskliga tragedier och social utslagning uppstår till följd av
vräkningsbeslutet. Utskottet delar också verkets uppfattning att det bör övervägas
huruvida lagändringar i denna riktning lämpligen kan genomföras
redan nu genom provisorisk lagstiftning i avbidan på att den nya utsökningsbalken
kan träda i kraft. Hur uppläggningen av lagstiftningsarbetet
i denna del skall ske är emellertid en fråga som det enligt utskottets uppfattning
i första hand ankommer på regeringen att ta ställning till. Utskottet
vill understryka vikten av att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet
särskilt uppmärksammar de i betänkandet berörda frågorna.

LU 1975:22

Utskottet hemställer på anförda skäl

att riksdagen avslår motionen 1975:1140.

Stockholm den 15 maj 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m), fru Åsbrink
(s)*, herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Winberg (m),
fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c)*. Israelsson (vpk),
fru Fredgardh (c), fru Tillander (c), herr Gustafsson i Stockholm (s), fru
Hjalmarsson (s) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) som i fråga om utskottets motivering
anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med orden ”Om
man” och på s. 15 slutar med orden ”berörda frågorna” bort utgå.

GOTAB 75 9471 S Slockholm 1975