Lagutskottets betänkande med anledning av motion om ersättning för skada till följd av myndighets ingripande mot spridning av djursjukdomar (Betänkande 1975:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 21

LU 1975:21

Nr 21

Lagutskottets betänkande med anledning av motion om ersättning
för skada till följd av myndighets ingripande mot spridning av djursjukdomar Motionen Yrkande I

motionen 1975:1131 av herr Fågelsbo (c) föreslås att riksdagen hos regeringen
hemställer om skyndsam utredning och förslag till bestämmelser
om ersättning för indirekt skada till följd av myndighets ingripande mot
spridning av djursjukdomar i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motivering

Motionären erinrar inledningsvis om att myndigheterna genom olika författningar,
t. ex. epizootilagen och epizootikungörelsen, getts befogenhet att
ingripa med förbud eller påbud för att förhindra spridning av smitta bland
djur eller från djur till människor. Ingripanden av denna art, som ibland
kan rikta sig mot en tämligen vid krets av personer och företag, medför
givetvis skada för de drabbade, ofta till stora belopp. Ersättning för skada
kan utgå bl. a. enligt 9 § epizootikungörelsen efter beslut av lantbruksstyrelsen
eller regeringen. Enligt motionären utgår ersättning i första hand
till dem som direkt drabbas av myndighetens beslut. Det ligger emellertid
i sakens natur att beslut av denna art kan medföra förluster även för leverantörer
eller avnämare till den som drabbats av beslutet. Som exempel
nämner motionären att en säljare kan orsakas skada genom att hans köpare
inte kan motta hans leveransgilla gods till följd av myndighets beslut och
omvänt att en köpare kan vållas förlust genom att hans säljare inte kan
leverera på motsvarande grund. Enligt motionären är det oklart i vilken
utsträckning ersättning kan erhållas för sådan indirekt skada som här avses.
Motionären anser i vart fall att möjligheterna till ersättning är begränsade,
vilket framstår som i hög grad otillfredsställande. Det bör enligt motionären
särskilt beaktas att det i dessa fall alltid står klart att det inte är från den
skadelidande som den smitta utgått vilken gett anledning till myndighetsbeslutet.

Det har också visat sig, fortsätter motionären, att det närmare rättsförhållandet
mellan köpare och säljare i vissa fall kan få betydelse för rätten
till ersättning av allmänna medel. I avtal kan nämligen regleras på olika
sätt i vad mån ett sådant ingripande av myndighet som här avses skall

1 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 21

LU 1975:21

fö åberopas som force majeure eller inte. Enligt motionären har det hänt
att anspråk på ersättning för indirekt skada avböjts på den grunden att
den skadelidande låtit sin avtalskontrahent friskriva sig från ansvar. En
sådan ståndpunkt anser motionären kunna leda till oskäliga resultat. Det
har enligt motionären också hänt att avtalsparter hänvisats till att först föra
process för att ersättningsfrågan skulle kunna tas upp till prövning, vilket
ibland inneburit att skadefall till betydande belopp blivit vilande i åtskilliga
år.

Såväl för dem som drabbas av indirekta skador som för konsumenterna
anser motionären det vara mest önskvärt och naturligt att skadorna ersätts
av allmänna medel. I de fall där rättsläget i dag ej medger detta bör en
ändring komma till stånd. Slutligen anser motionären att bestämmelserna
bör fö en klarare och mera enhetlig avfattning.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från skadeståndskommittén,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och
Västerbottens län samt Lantbrukarnas riksförbund.

Gällande ordning

Skyddsbestämmelser m. m.

Den av motionären omnämnda epizootilagen (1935:105) är tillämplig på
vissa djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från
djur till människa. Lagen föreskriver skyldighet för djurägare att vid fall
av misstänkt eller inträffad sjukdom som avses i lagen ofördröjligen anmäla
detta till veterinär. Veterinär som har grundad anledning misstänka förekomst
av sjukdom kan förklara sjukdomsstället spärrat och föreskriva
isolering och förbud att bortföra djur från platsen. Länsstyrelsen i län där
sjukdom inträffat har tillerkänts vittgående befogenheter och kan bl. a. anbefalla
isolering av smittat eller för smitta misstänkt ställe samt meddela
förbud att begagna betesmark eller utföra produkter eller varor som kan
bidra till spridande av smitta. Lantbruksstyrelsen har, när sjukdom som
avses i lagen konstaterats, befogenhet att besluta om nedslaktning av hela
djurbesättningen eller delar av denna. Lantbruksstyrelsen kan vidare besluta
om skyddsympning, behandling eller särskild undersökning i kontrollsyfte
av djur. Djurägare är vid förrättning enligt epizootilagen eller med stöd
av denna lag meddelade bestämmelser skyldig att ställa till förfogande för
honom tillgängliga arbetskrafter och redskap som är nödvändiga för förrättningen.

De djursjukdomar på vilka epizootilagen är tillämplig finns uppräknade
i epizootikungörelsen (1935:106; omtryckt 1970:401). Uppräkningen omfattar
ej salmonellainfektion, varom finns särskilda bestämmelser (se nedan). I
epizootikungörelsen anges mera detaljerat vilka uppgifter som åligger bl. a.
lantbruksstyrelsen, länsstyrelse, veterinär och djurägare i syfte att förebygga

LU 1975:21

djursjukdom eller nedbringa verkningarna av sådan djursjukdom. I fråga
om lantbruksstyrelsen har sålunda stadgats bl. a. att denna myndighet med
uppmärksamhet skall följa djursjukdomars uppträdande och spridning inom
och utom riket samt särskilt söka utröna sjukdomarnas smittvägar, till ledning
för länsstyrelser och andra myndigheter meddela anvisningar för sjukdomarnas
bekämpande samt skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet
när djursjukdom utbrutit i landet. Länsstyrelse har ålagts
bl. a. att om utfärdande av smittförklaring som avses i epizootilagen skriftligen
underrätta lantbruksstyrelsen och vissa veterinärer samt att på visst
sätt offentliggöra smittförklaringen. När det gäller åtgärder i syfte att bekämpa
djursjukdomar eller förhindra deras spridande har länsstyrelsen tillerkänts
långtgående befogenheter. Som exempel kan nämnas att länsstyrelse
får föranstalta om bevakning av område som förklarats smittat eller misstänks
för smitta. Om det anses nödvändigt kan länsstyrelse förbjuda nöjestillställningar
och sörja för förhindrande av folksamlingar, som kan bidra
till smittospridning.

Förordningen (1961:309) om bekämpande av av salmonellainfektion hos djur
m. m. gäller inte endast husdjur utan även andra djur som hålls i fångenskap.
Påträffar veterinär salmonellainfektion hos djureller finner han grundad anledning
misstänka att sådan infektion förekommer skall han meddela djurets
innehavare de föreskrifter och anvisningar som är påkallade för att hämma
infektionen och hindra smittospridning. Förordningen innehåller vidare bl. a.
regler om lantbruksstyrelsens och länsstyrelses åligganden och befogenheter
i fall av påträffad eller misstänkt infektion. Lantbruksstyrelsen äger sålunda
bl. a. förordna om avlivning av djur.

Som ytterligare exempel på författningar med bestämmelser om djursjukdomar
kan nämnas förordningen (1930:247) om utrotande av nötbromsen
samt bisjukdomslag (1974:211) och bisjukdomskungörelse (1974:212). Bestämmelser
med i huvudsak förebyggande syfte finns i förordningen (1969:441)
om organiserad hälsokontroll av husdjur med tillämpningsföreskrifter i kungörelsen
(1969:695) om organiserad hälsokontroll av husdjur.

Enligt 1969 års förordning får regeringen förklara såsom skyddat område
viss del av landet där smittsam sjukdom som omfattas av den organiserade
hälsokontrollen inte förekommer eller har ringa utbredning. Djur av sådant
slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får inte utan medgivande
i viss ordning föras in i eller bjudas ut till försäljning eller avyttras
inom skyddat område.

Ersättningsbestämmelser

Regler om ersättning av allmänna medel till djurägare m. fl. finns i epizootilagen,
epizootikungörelsen, förordningen om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur m. m., förordningen (1961:310) med närmare föreskrifter
om bekämpande av salmonellainfektion hos djur, förordningen

1 * Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 21

LU 1975:21

om utrotande av nötbromsen, bisjukdomslagen och bisjukdomskungörelsen.
Som en grundläggande princip i nu nämnda författningar framstår möjligheten
att erhålla ersättning för sådan förlust av djur som kan direkt hänföras
till myndighets ingripanden med stöd av respektive författning, såsom
t. ex. beslut om avlivande av djur eller om medicinsk behandling av djur.
Framställning om ersättning görs hos lantbruksstyrelsen.

De mest utförliga ersättningsbestämmelserna finns i 9 § epizootikungörelsen,
där i tio olika moment anges i vilka fall ersättning kan utgå. I 1-7
mom. behandlas ersättning i anslutning till avlivande av djur - med undantag
av hund och katt - förbud att begagna betesmark, förbud mot utförsel
av vissa produkter, ersättning för smittreningsåtgärder och tillhandahållen
arbetskraft, för sjukdomsdiagnostik, vaccinationer, avspärrning och vakthållning
m. m. I 8-10 mom. behandlas mera svårpreciserade poster. Enligt
8 mom. kan jordbrukare eller annan företagare erhålla viss ersättning för
utbetald lön till personal som på grund av påbjuden isolering eller annan
dylik åtgärd inte kunnat beredas arbete. Likaså kan ersättning utgå för utgift
som blivit onyttig genom sådan åtgärd som nyss sagts, såsom att arrende
eller hyra måst betalas för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Om
någon genom påbud som avses i 8 mom. gått miste om arbetsinkomst
kan han enligt 9 mom. få viss ersättning härför. Enligt 10 mom. kan den
som genom samma slags påbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd
minskning i arbetsförtjänst erhålla ersättning i annat hänseende eller
med högre belopp än som anges i 8 och 9 mom. om särskilda skäl föreligger.
Finner lantbruksstyrelsen att ersättning bör lämnas med större belopp än
75 000 kr., skall lantbruksstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet
till regeringen för avgörande.

I kungörelsen med närmare föreskrifter om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur finns regler som berättigar till ersättning för bl. a. smittreningsåtgärder,
av djurägaren tillhandahållen arbetskraft samt för förlust
av djur - dock ej hund eller katt - som avlivas eller ägg som oskadliggörs.
För sådan förlust av djur eller ägg som nyss nämnts utgår dock ersättning
endast med 60 procent av det värde egendomen skulle ha haft om infektionen
ej inträffat. Kommer avlivat djur eller oskadliggjort ägg från fjäderfäbesättning
utgår under viss förutsättning ersättning med 90 procent. Lantbruksstyrelsen
får om särskilda skäl föreligger besluta om ersättning i annat
hänseende eller med högre belopp än som följer av huvudreglerna. Finner
lantbruksstyrelsen att ersättning bör lämnas med högre belopp än 75 000
kr. gäller samma regel som i epizootikungörelsen, dvs. styrelsen skall med
eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.

I de båda kungörelser som behandlats i det närmast föregående finns
särskilda reglerom värdering Tör bestämmande av ersättning. Sådan värdering
utförs i regel av vederbörande tjänsteveterinär, som i vissa fall biträds av
en värderingsman.

Bland de skador som enligt det föregående ej är ersättningsgilla märks

LU 1975:21

framför allt förlust av djur genom djursjukdom eller på grund av att djur
vid slakt kasseras av samma anledning, veterinärvårdskostnader m. m. Ej
heller torde sådan förlust av jordbruksprodukter eller minskning av produktionen
som sammanhänger med djursjukdomen som sådan och ej beror
på något myndighetsingripande vara ersättningsgrundande. För denna typ
av skador finns viss möjlighet att teckna försäkring. (Jfr kungörelsen
(1926:389, omtryckt 1955:155) om allmänna grunder angående försäkring
med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.)

Problem liknande dem motionären berört uppstår även vid myndighetsingripanden
som företas med stöd av vissa hälsovårdsförfattningar. Enligt
lagen (1956:293) om ersättning dt smittbärare kan statlig ersättning utgå till
smittbärare som underkastas observation, isolering o. d. med stöd av bl. a.
smittskyddslagen (1968:231) eller livsmedelslagen (1971:511). Mera detaljerade
regler härom finns i kungörelsen (1966:296) om ersättning av statsmedel i
vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse. 1 kungörelsen stadgas bl. a.
rätt till ersättning för varuparti som förstörts på grund av myndighets förordnande
(2 §), 1 2 $ tredje stycket finns en bestämmelse som uttryckligen
syftar på s. k. indirekt skada genom att begreppet förlust enligt denna paragraf
förklaras ej avse sådan förlust som endast är att betrakta som indirekt följd
av myndighets åtgärd, såsom att på grund av rådande förhållanden viss
vara inte kunnat vinna avsättning. Ej heller avses förlust som uppkommit
genom att varas försäljning fördröjts utan att varan i följd därav förstörts
eller undergått sådan förändring att den ej kunnat användas för liknande
ändamål. - Någon regel, motsvarande den nu omnämnda, finns ej i de
tidigare under detta avsnitt uppräknade författningarna angående djursjukdomar.

Ersättning för indirekt skada, uppkommen genom myndighets åtgärd; allmänna
skadeståndsrättsliga principer

Frågan om ersättning för indirekta skador genom myndighetsutövning
uppkommer bl. a. vid tillämpning av skadeståndslagen (1972:207). Enligt
3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten eller kommun ersätta personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse
vid myndighetsutövning inom statens eller kommunens verksamhetsområde.
Ersättning för ren förmögenhetsskada som uppkommit genom
intrång i näringsverksamhet utgår dock enligt 3 kap. 5S endast efter en
skälighetsprövning där intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens
beskaffenhet m. fl. omständigheter skall beaktas.

Begreppet indirekt skada används ibland i den vetenskapliga diskussionen
som en beteckning på dels följdskada som drabbar den, som själv utsatts
för den skadegörande handlingen, dels sådan följdskada, som drabbar annan
än den för handlingen direkt utsatte, s. k. tredjemansskada. För att åstadkomma
den nödvändiga begränsningen av skadeståndsskyldighetens om -

LU 1975:21

fattning har man i doktrin och rättspraxis ofta uppställt ett krav på viss
kausalitet, orsakssammanhang, mellan den skadegörande handlingen och
skadan. Detta krav har ibland uttryckts så att skadan skall för att vara
ersättningsgrundande ha varit beräknelig för skadevållaren eller för denne
ha framstått som en naturlig följd av handlingen.

Det problem som berörs i motionen hänsyftar på s. k. tredjemansskada.
Därmed kommer man in på en fråga som rönt uppmärksamhet inom den
allmänna skadeståndsrätten, nämligen kretsen av de ersättningsberättigade.
Som en allmän skadeståndsrättslig princip gäller att tredje man inte får
ersättning i samma utsträckning som den omedelbart skadelidande. I propositionen
med förslag till skadeståndslag (1972:5 s. 512) anförde departementschefen
härom bl. a.:

Den principiella utgångspunkten vid tillämpning av förevarande bestämmelse
skall vara, att det allmännas ansvarighet inte i detta hänseende sträcker
sig längre än skadeståndsansvaret i enskild verksamhet eller sådan offentlig
verksamhet som inte avser myndighetsutövning. Det innebär bl. a. att förmögenhetsförlust
som utgör följdskada i förhållande till person- eller sakskada
eller till ren förmögenhetsskada i princip är ersättningsgill endast
när förlusten har drabbat den som själv har lidit den primära skadan.

Remissvaren

Motionen tillstyrks av skadeståndskommittén, som anser att de i motionen
berörda frågorna bör behandlas inom ramen för en allmän utredning om
lagstiftning angående ersättning för ingripanden mot enskilda i hälsovårdens
intresse. Fiskeristyrelsen framhåller som önskvärt att även fiskodlare som
drabbas av förluster på grund av fisksjukdom får rätt tili ersättning av allmänna
medel. Lantbrukarnas riksförbund anser det värdefullt att den i motionen
åsyftade utredningen kommer till stånd men framhåller att en sådan
i första hand bör se över de nu otillräckliga ersättningsmöjligheterna för
dem som direkt drabbas av myndighetsingrepp. Länsstyrelsen i Malmöhus
län avstyrker att indirekt skada blir ersättningsgrundande men vill ej motsätta
sig att ersättningsreglerna överses så att de erhåller en klarare och
mera enhetlig avfattning. Lantbruksstyrelsen ställer sig tveksam till det berättigade
i att utfärda särskilda bestämmelser med det i motionen angivna
syftet och anser det f. n. inte vara direkt påkallat att i övrigt omarbeta ersättningsbestämmelserna
för att ge dem en klarare och mera enhetlig avfattning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker motionen.

Skadeståndskommittén anför att sådana indirekta skador som behandlas
i motionen över huvud taget medför stora svårigheter vid rättstillämpningen.
Frågan om ersättning för skador av denna typ uppkommer enligt kommittén
vid tillämpning av skadeståndslagens regler om ansvar för det allmänna
på grund av fel och försummelser vid myndighetsutövning (3 kap. 2 !: skadeståndslagen).
Den krets som har rätt till ersättning har här avsetts i princip
böra bestämmas med ledning av reglerna om besvärsrätt mot det beslut

LU 1975:21

som orsakade skadan, en avgränsning som dock är långtifrån klar. Kommittén
framhåller att eventuell ersättning som utgår för ren förmögenhetsskada
till följd av intrång i näringsverksamhet enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen
skall bestämmas efter en skälighetsbedömning med beaktande
bl. a. av intrångets art och varaktighet samt felets eller försummelsens beskaffenhet.
Det påpekas att också inom skadeståndsrätten i övrigt frågan
om ersättning för indirekt skada utgör ett omdiskuterat ämne.

Frågan i vad mån ersättning av statsmedel bör utgå i särskild ordning
i de i motionen angivna fallen är enligt kommittén uppenbarligen komplicerad
och torde böra lösas med beaktande också av rättsläget på skadeståndsrättens
område. Kommittén framhåller att liknande problem uppstår
vid vissa andra ingripanden från det allmännas sida mot enskilda, bl. a.
i hälsovårdens intresse och hänvisar till lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare och kungörelsen (1956:296) om ersättning av statsmedel vid
vissa ingripanden i hälsovårdens intresse. Tillämpningen av dessa författningar
har enligt kommittén nyligen varit föremål för granskning av JO,
varvid han ställt frågan om inte en mera allmän översyn av de ganska
splittrade och svåröverskådliga reglerna om ersättning vid myndighetsingripanden
av denna typ kunde vara påkallad; härvid borde också motsvarande
regler i epizootilagen m. fl. författningar för bekämpande av smittsamma
djursjukdomar överses. Enligt JO skulle ett mera samlat grepp på
dessa ersättningsproblem underlätta reglernas tillämpning för allmänheten
och myndigheterna (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 511).

Skadeståndskommittén instämmer i vad JO sålunda anfört och tillstyrker
att de i motionen berörda frågorna behandlas inom ramen för en allmän
utredning om lagstiftning angående ersättning för ingripanden mot enskilda
i hälsovårdens intresse. Härvid bör enligt kommittén hänsyn tas inte bara
till skadeståndslagens reglering av det allmännas ansvar vid myndighetsutövning
utan också till utvecklingen inom social- och privatförsäkring samt
till den lagstiftning som på senare år tillkommit om ersättning till enskild
vid andra typer av myndighetsingripanden i samhällets intresse, t. ex. på
fastighetsrättens område.

Fiskeristyrelsen anför att epizootilagen äger tillämpning endast på två smittsamma
fisksjukdomar - infektiös pankreasnekros och hämorragisk septikämi.
Hittills sägs ett fall av vardera sjukdomen ha förekommit i Sverige.
Några förluster utöver dem som ersatts enligt epizootikungörelsens bestämmelser
har enligt styrelsen inte framkommit vid myndigheternas prövning
av dessa fall. Det framhålls att marknaden för försäljning av levande fisk
är så flexibel att ett bortfall av en enstaka fiskodling inte får någon nämnvärd
inverkan från mera allmän synpunkt. Såvitt gäller fiskodlingsverksamheten
har därför enligt styrelsen frågan om ersättning för indirekt skada liten betydelse.
Däremot påpekas att utbrott av smittsam fisksjukdom, som inte
omfattas av epizootilagen, kan bli ekonomiskt förödande för den drabbade
fiskodlaren. Någon rätt till ersättning sägs inte finnas i dylika fall. Styrelsen

LU 1975:21

anser det önskvärt att den fiskodlare, som oförskyllt drabbats av fisksjukdom
och som vidtagit alla praktiskt möjliga åtgärder för att begränsa förlusterna,
skall få rätt till viss ersättning av allmänna medel. Styrelsen upplyser slutligen
att frågan om införande av ett särskilt katastrofanslag att användas för hjälp
åt sjukdomsdrabbade fiskodlingar för närvarande övervägs av fiskeadministrativa
utredningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig sakna kännedom om något
fall som berörts i motionen och kan därför inte uttala sig om i vilken
grad sådana indirekta skador som omnämns i motionen har aktualitet.

Enligt länsstyrelsens mening finns åtskilliga skäl som talar mot att indirekt
skada blir ersättningsgrundande på samma sätt som direkt skada. Sålunda
kan svårigheter uppstå att bevisa indirekta skador. Möjlighet finns dessutom
enligt länsstyrelsen att oberättigade krav framställs som är svåra att upptäcka
och därför kan leda till att ersättningar felaktigt utbetalas. Härtill kommer
rättstekniska skäl. Om ersättning endast utgår till den direkt skadelidande
undgår man nämligen problem huruvida eventuellt den närmast skadelidandes
och tredje mans förluster till någon del täcker varandra, så att inte
båda ersätts samtidigt. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte det mest lämpliga
i förevarande fall därför är att ha en enkel regel om rätt till ersättning endast
vid direkt skada i stället för komplicerade regler om rätt till ersättning även
vid fall av indirekt skada. Tredje man får då i stället söka träffa avtal med
ägaren till den drabbade egendomen om rätt till ersättning av denne.

Länsstyrelsen förklarar dock att man inte vill motsätta sig att förevarande
ersättningsregler överses så att de får en klarare och mer enhetlig avfattning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att inom länet djursjukdomar i den
bemärkelse som motionen avser hittills endast drabbat ett fåtal små kreatursbesättningar.
För leverantörer respektive slakterier sägs de inträffade
incidenterna ha varit fullständigt betydelselösa. Länets djurhållning, i regel
fördelad på många och relativt små enheter, uppges ha en stor inbyggd
elasticitet mot störningar av denna art.

Länsstyrelsen anger som sin uppfattning att nuvarande regler för, och
tillämpning av, bestämmelser vid ersättning till drabbade djurägare är generösa.
Ersättning utgår ju bl. a. även för driftsförluster förorsakade av meddelade
spärrföreskrifter, t. ex. sanitetsslaktkostnader, hinder för djurinköp,
fördyrade skötselkostnader m. m. Dessa kostnader, även utan den i motionen
föreslagna vidgningen av ersättningsramarna, tenderar nu att bli orimligt
stora. Länsstyrelsen anser att det måste vara riktigare att investera i
isoleringsmöjligheter för olika djurgrupper och planera för reservutrymme
än att ta de risker som stordriften annars medför. Inom länet har för övrigt
sedan länge denna utveckling främjats, och enligt länsstyrelsens uppfattning
bör åtgärder vidtagas som för utvecklingen i denna riktning. Ett bifall till
motionen skulle emellertid enligt länsstyrelsen snarare sanktionera driftsformer
som medför ökade risker för utbrott av smittosamma djursjukdomar.

Lantbruksstyrelsen redogör inledningsvis för de viktigaste ersättningsbe -

LU 1975:21

stämmelserna i bl. a. epizootikungörelsen och anför att det speciellt med
stöd av 9 § 10 mom. ges en viss möjlighet till prövning av mer speciella
ersättningsanspråk om särskilda skäl föreligger. Vidare påpekar lantbruksstyrelsen
att för vissa direkta förluster som kan uppkomma i anslutning
till utbrott av några av de sjukdomar för vilka epizootilagen äger tillämpning
synes möjlighet finnas att teckna försäkring. Några bestämmelser eller möjlighet
till försäkringsgarantier som direkt riktar sig till indirekt skada för
tredje man synes däremot enligt styrelsen ej föreligga.

Vad beträffar ersättningsreglerna i kungörelsen med föreskrifter om bekämpande
av salmonellainfektion hos djur anför lantbruksstyrelsen att man
tillämpat principen att ersättning kan utgå för olika typer av driftsförluster
förorsakade av meddelade spärrföreskrifter, t. ex. sanitetsslaktkostnader,
hinder för den drabbade djurägaren att företa djurinköp, fördyrade skötselkostnader
m. m. Det upplyses att man för specialiserad slaktnötsuppfödning
fr. o. m. den 1 oktober 1975 kommer att ställa särskilda hygieniska
krav för besättningarna för att lantbruksstyrelsen skall besluta alternativt
tillstyrka full ersättning för driftsförluster.

Som exempel på förluster som inte ersätts enligt styrelsens praxis anges
kostnader för medhjälp vid provtagning, för skyddskläder eller utgifter som
är direkt hänförbara till sjukdomen salmonellos, dvs. för självdöda djur,
för djur som vid slakt kasseras till följd av salmonellainfektion, för veterinärvårdskostnader
osv.

Enligt lantbruksstyrelsen utgörs statens utgifter för bekämpande av smittsamma
djursjukdomar under epizootifria år-dvs. i normalfallet-i huvudsak
av kostnader för bekämpande och kontroll av salmonellainfektioner. Utgifterna
för salmonellainfektionemas del sägs under de senaste fem budgetåren
ha uppgått till följande belopp i 1 000-tal kronor där kostnader för
smittrening och driftsförluster angivits inom parentes.

1969/70 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74

2 136 3 063 4 836 4 712 5 495

(645) (1 097) (1 085) (1 451) (2 393)

Styrelsen framhåller härvid att principerna för ersättning till djurägare
för driftsförluster i anslutning till salmonellainfektioner ter sig mycket generösa
i jämförelse med exempelvis övriga nordiska länders.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att det synes vara möjligt att teckna försäkring
för förluster av typen döda och kasserade djur samt för de 10 procent
av värdet som staten ej ersätter vid avlivning av fjäderfä i besättning ansluten
till salmonellakontrollen enligt lantbruksstyrelsens särskilda föreskrifter. Någon
ersättning för indirekt skada för tredje man har beträffande salmonellainfektion
hos djur lantbruksstyrelsen veterligt aldrig utbetalats av staten.
Ersättningsanspråk av denna karaktär är enligt lantbruksstyrelsens er -

LU 1975:21

farenhet i nuläget utomordentligt sällsynta. De indirekta förlusterna för tredje
man till följd av myndighets ingripande med stöd av lag och förordning
för bekämpande av smittsamma djursjukdomar torde f. ö. enligt styrelsen
vara utomordentligt svåra att precisera och utvärdera.

Med hänsyn till det anförda ställer sig lantbruksstyrelsen tveksam till
det berättigade i att utfärda särskilda bestämmelser för indirekt skada till
följd av myndighets ingripande med åtgärder för förhindrande av smittspridning
hos djur liksom till behovet av en särskild utredning av denna
fråga. Lantbruksstyrelsen finnér det ej heller i nuläget vara direkt påkallat
att i övrigt omarbeta ersättningsbestämmelserna för att ge dem en klarare
och mer enhetlig avfattning.

Lantbrukarnas riksförbund erinrar om att de nuvarande ersättningsbestämmelserna
inte alltid ger ens de direkt drabbade full ersättning och uppger
att brist på medel lett till att villkoren för ersättning vid salmonella i slaktnötsbesättning
skärpts. Enligt förbundets uppfattning måste det i första hand
vara av intresse att den som direkt drabbas av smittsam djursjukdom får
full ersättning för åsamkad förlust. De ekonomiska konsekvenserna kan
enligt förbundet många gånger bli mycket kännbara. Fullgoda ersättningsmöjligheter
är också en förutsättning för att t. ex salmonella skall kunna
effektivt bekämpas. Förbundet anser att ersättningsfrågorna till följd av myndighetsingripande
mot spridning av djursjukdomar är komplicerade och finner
det värdefullt att den i motionen föreslagna utredningen kommer till
stånd. En sådan bör dock enligt förbundets mening i första hand se över
de nu otillräckliga ersättningsmöjligheterna till dem som direkt drabbas av
myndighetsingrepp.

Utskottet

Motionären framhåller, att myndighetsingripanden med stöd av olika djursjukdomsförfattningar,
t. ex. epizootilagen (1935:106), kan medföra skada
inte endast för dem som direkt drabbas av ingripandet utan även för utomstående,
t. ex. leverantörer eller avnämare. Motionären anser att det f. n.
är oklart i vilken omfattning ersättning kan utgå för sådana indirekta skador
och att i vart fall möjligheterna till ersättning är alltför begränsade. Detta
kan inte anses tillfredsställande. Enligt motionärens uppfattning är det både
önskvärt och naturligt att sådana skador ersätts av allmänna medel. Vidare
anser motionären, att bestämmelserna bör få en klarare och mera enhetlig
avfattning. I motionen föreslås därför, att riksdagen hos regeringen hemställer
om skyndsam utredning och förslag till bestämmelser om indirekt
skada till följd av myndighets ingripande mot spridning av djursjukdomar.

Utskottet vill till en början erinra om att fråga om ersättning för myndighets
ingripande i sådana skadefall som avses i motionen framför allt
uppstår vid tillämpningen av epizootikungörelsen (1935:106) och kungörelsen
(1961:310) med närmare föreskrifter om bekämpande av salmonellairtfektion hos

LU 1975:21

djur. Enligt dessa författningar utgår ersättning i princip för sådan förlust,
som sammanhänger med vissa myndighetsingripanden, såsom beslut om
avlivande av djur, förbud att begagna betesmark eller utföra vissa produkter
m. m. Ersättningsgrundande enligt epizootikungörelsen är även allmän förmögenhetsskada
på grund av sådant påbud som förorsakat väsentlig minskning
i arbetsförtjänst eller väsentligt intrång i näringsverksamhet. Vidare
kan ersättning utgå för utbetald lön till personal som på grund av myndighets
påbud inte kunnat beredas arbete eller för annan utgift, som av samma
skäl blivit onyttig. Ersättning torde i regel utgå endast till den som direkt
drabbas av myndighetsingripandet och således ej till tredje man (leverantörer,
uppköpare m. fl.).

Utskottet vill vidare framhålla att frågan om ersättning för indirekt skada
(dvs. följdskada som drabbat tredje man) utgör ett komplicerat och omdiskuterat
problem inom skadeståndsrätten. Huvudregeln är att rätt till skadestånd
inte föreligger i sådana fall. Inte heller sträcker sig i princip det
allmännas skadeståndsansvar för tredjemansskada längre än enskildas skadeståndsansvar.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har också flertalet
remissinstanser avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslaget att sådana
indirekta skador som avses i motionen skall grunda rätt till skadeståndsersättning
från det allmänna. Remisskritiken sammanhänger bl. a. med att
den i motionen aktualiserade frågan har nära anknytning till skadeståndslagens
reglering av det allmännas ansvar vid myndighetsutövning. Med
hänsyn till detta samband är det enligt utskottets mening nödvändigt att
ersättningsproblemen beträffande indirekta skador på detta skadeområde
prövas i ett större sammanhang. Dessa problem synes således inte lämpligen
böra utredas enbart från de i motionen angivna utgångspunkterna.

Utskottet vill vidare hänvisa till att JO nyligen ifrågasatt, om inte en
allmän översyn av de ganska splittrade och svåröverskådliga reglerna om
ersättning vid myndighetsingripanden enligt hälsovårdsförfattningarna är
påkallad. Därvid bör enligt JO också motsvarande regler i epizootilagen
och andra författningar om bekämpande av smittsamma sjukdomar ses över
(se JO 1973 s. 511). Även utskottet anser det önskvärt att en sådan allmän
översyn som åsyftas av JO kommer till stånd i lämpligt sammanhang. Utskottet
förutsätter att man då också kommer att beakta de synpunkter som
framförts i förevarande motion och de däröver inhämtade remissyttrandena.

Utskottet hemställer på anförda skäl

att riksdagen avslår motionen 1975:1131.

Stockholm den 29 april 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1975:21 12

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm
(fp). Andersson i Södertälje (s), Torwald (c). Olsson i Timrå (s), Winberg
(m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk),
fru Fredgardh (c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s) och
fru Karlsson (c).

GOTAB 75 9374 S Slockholm 1975