Lagutskottets betänkande med anledning av motion om tidpunkten för skiljedom i anledning av utländskt skiljeavtal m. m. (Betänkande 1975:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 20

LU 1975:20

Nr 20

Lagutskottets betänkande med anledning av motion om tidpunkten
för skiljedom i anledning av utländskt skiljeavtal m. m.

I motionen 1975:1141 av fru Lindquist (m) hemställs att riksdagen antar
i motionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

2. lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Förslagen finns upptagna i bilaga till detta betänkande (se s. 12 fi).

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt, riksskatteverket,
kommerskollegium, juridiska fakulteten vid universitetet i
Lund och länsstyrelsen i Stockholms län. På begäran av utskottet har yttrande
vidare avgivits av Sveriges advokatsamfund.

Kollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Gällande ordning

Skiljeförfarande

För att undvika en tidsödande rättegång kan ett par tvistande parter komma
överens om att låta tvisten avgöras av skiljemän enligt lagen (1929:145)
om skiljeman (SML). Man kan också redan när ett avtal ingås genom en
skiljedomsklausul bestämma, att eventuella tvister med anledning av avtalet
skall hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I praktiken är skiljemännen vanligen tre till antalet, varvid parterna utser
en vardera och dessa i sin tur den tredje, som blir ordförande. Det är
dock inte nödvändigt att parterna avtalsvis reglerar hela frågan om skiljemännens
antal och hur de skall utses. Sålunda kan parterna t. ex. anförtro
val av skiljeman åt en i överenskommelsen angiven person, myndighet
eller sammanslutning.

Skiljemännens avgörande kallas skiljedom. Den har samma verkan som
en domstolsdom men kan ej överklagas. Vissa felaktigheter av formell natur
kan dock klandras vid domstol.

Utländska skiljeavtal och skiljedomar

Regleringen i SML avser svenska skiljeavtal och skiljedomar. Bestämmelser
rörande internationella förhållanden finns i lagen (1929:147) om ut1
Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 20

LU 1975:20

ländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK), som bygger på vissa konventioner
vilka Sverige ratificerat. För en speciell grupp av utländska skiljedomar har
vidare särskilda bestämmelser meddelats i lagen (1966:735) om erkännande
och verkställighet av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister, vilken
likaledes har konventionsgrund.

I 1 § LUSK återfinns gränsdragningen mellan svenskt och utländskt skiljeavtal.
Av paragrafen framgår att skiljeavtal är att anse som utländskt dels
när skiljeförfarandet enligt avtalet skall äga rum utom riket, dels då det
i avtalet inte har bestämts någon ort för förfarandet men båda parter har
hemvist utom riket.

Enligt 5 § LUSK skall skiljedom anses som utländsk, där den är meddelad
på utländsk ort. Motsättningsvis kan man följaktligen såsom svensk betrakta
skiljedom, som är meddelad i Sverige.

Fristen för meddelande av svensk skiljedom

Enligt 18 § första stycket SML ankommer det i första hand på parterna
att överenskomma om den tid, inom vilken skiljedom skall meddelas. Sådan
överenskommelse kan träffas i skiljeavtalet eller vid sidan därav och kräver
ej viss form.

Om parterna inte bestämt viss tid för skiljedomens meddelande skall
den enligt 18 § andra stycket SML meddelas inom sex månader från det
skiljeavtalet slöts. Om skiljeavtalet avser framtida tvist skall fristen i stället
räknas från den dag, då tillämpning av skiljeavtalet påkallades. Enligt 11 §
SML påkallas tillämpning av skiljeavtal genom att motparten skriftligen
meddelas uppgift på den eller de frågor varom skiljedom begärs.

Den nyssnämnda legala fristen för skiljedoms meddelande kan enligt 18 §
andra stycket SML förlängas i två fall. Först och främst gäller, att om tvist
angående skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom sexmånadersfristen
väcks genom stämning till domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas
från den dag tvisten blivit slutligen avgjord. Vidare äger överexekutor, när
särskilt skäl föreligger, på ansökan av part medge förlängning av tiden men
inte utan synnerlig anledning med mera än sammanlagt sex månader. Slutligen
stadgas i nämnda paragraf att skiljeavtalet är förfallet beträffande den
ifrågavarande tvisten vid den fastställda tidens utgång, om inte dessförinnan
antingen meddelats skiljedom eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan
som bifalles av överexekutor.

Ansökningsärenden som avses i 18 § SML tas enligt 26 § samma lag
upp av överexekutor i den ort där endera parten har sitt hemvist. Någon
uttrycklig supplerande regel för det fall att ingendera parten har hemvist
i Sverige finns inte. Någon vägledning i frågan vilken överexekutor som
i sådant fall är behörig ges inte heller i förarbetena till lagstiftningen.

LU 1975:20

Skiljeförfarande i Sverige på grund av utländskt skiljeavtal

I 4 § LUSK anges som huvudregel att skiljeförfarande på grund av utländskt
skiljeavtal inte får äga rum här i riket. Vissa undantag görs emellertid
för det fall att avtalet anses som utländskt till följd av att parterna hade
hemvist utomlands och inte avtalat om förfarande i Sverige. I sådant fall
får förfarandet äga rum här i landet om part, mot vilken avtalet görs gällande,
efter dess tillkomst bosatt sig i Sverige. Detsamma gäller om skiljemännen
eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet
skall äga rum i Sverige. För dessa undantagsfall föreskrivs i 4 § LUSK att
SML:s regler om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal skall lända
till efterrättelse i fråga om förfarandet. Detta innebära» bl. a. de ovannämnda
bestämmelserna i 18 och 26 §§ SML blir tillämpliga på det ifrågavarande
skiljeavtalet.

En med 4 § LUSK korresponderande bestämmelse angående skiljeavtal
som inte är utländskt finns i 4 § SML. Enligt denna paragraf får inte skiljeförfarande
enligt SML inledas mot part, som har hemvist utom riket och
inte skulle i tvist av den art varom är fråga kunna sökas vid svensk domstol.
Undantag gäller för det fall att avtalet innebär att förfarandet skall äga rum
här i riket eller parten eljest samtycker till det eller om skiljemännen eller
skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall
äga rum här i riket.

Motionen

I motionen framhålls att den i 18 § andra stycket SML angivna sexmånadersfristen
för meddelande av skiljedom är alltför kort när bestämmelsen
skall tillämpas på utländska skiljeavtal. Det är vid sådana skiljeavtal, där
parterna har hemvist utomlands, inte ovanligt att skiljemännen utses först
flera månader eller halvår efter det att skiljedom begärdes. En lämplig lösning
är enligt motionärens mening därför att som utgångspunkt för fristen ange
den tidpunkt då skiljemännen utses, detta naturligtvis under förutsättning
att skiljemännen inte utsetts redan i skiljeavtalet.

Vidare påpekas i motionen att gällande lagstiftning inte ger någon anvisning
om vilken överexekutor som kan taga upp ansökan om förlängning
av tiden, då parterna saknar hemvist i Sverige. Möjligen kan man då förmoda
att vilken överexekutor som helst kan taga upp sådan ansökan. Eftersom
oklarheten härom emellertid medfört att skiljedomsförfaranden fått förläggas
utomlands är det erforderligt att i lag intaga bestämmelser om behörig överexekutor,
anser motionären. Av många skäl kan det vara lämpligt att sådana
ansökningar görs hos en enda överexekutor, förslagsvis överexekutorn i
Stockholm.

LU 1975:20

1972 års departementspromemoria

De i motionen berörda spörsmålen finns behandlade i en inom justitiedepartementet
i september 1972 upprättad promemoria med förslag till
vissa ändringar i lagstiftningen om skiljedom (Ds Ju 1972:29). I promemorian
återfinns även förslag till lagtext som nära överensstämmer med de förslag
som läggs fram i motionen.

Promemorian har remissbehandlats men har ännu inte lett till lagstiftning.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

De i motionen förordade lagändringarna har tili övervägande del fått ett
positivt mottagande av remissinstanserna. Särskilt gäller detta om förslaget
att överexekutor i Stockholm skall fungera som reservforum när i ett utländskt
skiljeavtal bestäms att förfarandet skall äga rum i Sverige men ingen
av parterna har sitt hemvist här.

Svea hovrätt framhåller att det är önskvärt att den svenska skiljedomslagstiftningen
är så utformad att den inte försvårar genomförande i Sverige
av skiljeförfaranden på grund av utländska skiljeavtal. Det är möjligt att
de i motionen berörda problemen föranlett parter eller skiljemän att avstå
från valet av Sverige som plats för skiljeförfarandet trots att de annars velat
förlägga det dit. De föreslagna lagändringarna är enligt hovrättens mening
ägnade att undanröja dessa brister i lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län upplyser att länsstyrelsen inom sin särskilda
överexekutorsenhet relativt ofta har att ta befattning med uppskovsärenden
samt att parter som saknar hemvist i Sverige inte sällan i skiljeavtal föreskriver
att förfarandet skall äga rum i Stockholm.

I yttrandet från Stockholms handelskammare anförs att handelskammaren
under de senaste åren kunnat konstatera ett starkt växande intresse från
utländska företag och organisationer att förlägga skiljeförfarande till Sverige.
Vid de kontakter kammaren haft med utländska företag och andra har bl. a.
de i motionen upptagna problemen diskuterats. Vissa företag har därvid
uttryckt önskemål om att få dessa bestämmelser ändrade. Handelskammaren
hälsar därför motionsförslagen med stor tillfredsställelse.

Enligt Advokatsamfundets uppfattning är det sannolikt att det finns ett
betydande antal avtal, där parterna föreskrivit sådant skiljeförfarande som
skulle beröras av de föreslagna ändringarna. Samfundet anser därför att
genomförandet av dessa ändringar inte utan vägande skäl bör uppskjutas.

Forumfrågan

Förslaget om att i 26 § SML införa en kompletterande bestämmelse om
att överexekutor i Stockholm skall vara behörig att uppta ansökningsärenden

LU 1975:20

enligt 18 § samma lag, när ingendera parten har hemvist i Sverige, tillstyrks
av riksskatteverket, kommerskollegium, juridiska fakulteten vid universitetet i
Lund, länsstyrelsen i Stockholms län, Advokatsamfundet och handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Även Svea hovrätt instämmer i motionärens åsikt att det är erforderligt
att i lag inta bestämmelser om behörig överexekutor - och då överexekutor
i Stockholm - för det fall parterna saknar hemvist i Sverige. Hovrätten
anmärker emellertid att i 26 § SML stadgas, att överexekutor upptar inte
bara ärenden om förlängning av den legala fristen för skiljedoms meddelande
utan också ärenden enligt 8 och 10 §§ SML, vilka rör val av skiljeman
och utbyte av sådan. Sistnämnda frågor regleras enligt LUSK inte av svensk
lag och torde ej heller bli aktuella för svensk överexekutors del. Enligt
hovrättens mening torde därför lagtekniska skäl tala för att forumregeln
i stället upptas i LUSK.

Att den föreslagna forumbestämmelsen skulle komma att omfatta även
ansökningsärenden enligt 8 och 10 §§ SML har uppmärksammats också
av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen påpekar att nämnda förhållande
inte berörts i motiveringen till motionsförslaget men framhåller för
sin del att en reglering av forumfrågan beträffande dessa ärenden är minst
lika betydelsefull.

Tidpunkten för skiljedoms meddelande

Förslaget om sådan ändring av 4 § LUSK att sexmånadersfristen för skiljedoms
meddelande räknas från den dag skiljemännen utsågs, när skiljeförfarande
äger rum i Sverige på grund av utländskt skiljeavtal, tillstyrks
av Svea hovrätt, kommerskollegium, Advokatsamfundet och handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Mot den närmare utformningen av motionsförslaget
i denna del framförs dock samtidigt erinringar av åtskilliga
remissinstanser. Förslaget avstyrks uttryckligen av riksskatteverket.

Svea hovrätt erinrar om att såväl dansk, norsk som finsk lagstiftning saknar
bestämmelser om viss frist för skiljedoms meddelande. Måhända kunde
därför enligt hovrättens mening övervägas att reglera frågan så, att när det
gäller utländska skiljeavtal någon legal frist inte alls skall gälla. Hovrätten
vill i sammanhanget också nämna, att påtalade svårigheter att hinna slutföra
förfarandet inom den legala fristen kan uppkomma när skiljeförfarandet
äger rum på grund av ett svenskt skiljeavtal, särskilt när ena parten bor
utomlands. För den skull kunde ifrågasättas att ändra utgångspunkten för
sagda frist i SML, påpekar hovrätten.

Frågan om inte den ordning som nu föreslås beträffande utländska skiljeavtal
också bör införas för vissa svenska skiljeavtal tas upp även i yttrandena
från länsstyrelsen i Stockholms län och Advokatsamfundet. Länsstyrelsen
framhåller att av 4 § SML jämförd med 1 § LUSK torde framgå att
skiljeavtal där båda parterna äger hemvist utomlands likväl kan vara att

LU 1975:20

anse som svenskt, nämligen där i skiljeavtalet eller eljest bestämts att skiljeforfarandet
skall äga rum här i riket. De av motionären åberopade skälen
för en förlängd tidsfrist synes enligt länsstyrelsens mening var lika bärande
vid avtal som sist nämnts. Uppskovsframställningar har, såvitt det kan utredas,
hos länsstyrelsen förkommit endast beträffande sådana avtal. För
att tillgodose behovet av förlängd tidsfrist i samtliga de fall där parterna
har hemvist utomlands synes därför lagstiftningen böra utformas på annat
sätt än motionären föreslagit, framhåller länsstyrelsen. I detta sammanhang
påpekar länsstyrelsen att det av lagtexten otvetydigt bör framgå att tidsfristen
skall räknas från den tidpunkt då samtliga skiljemän utsetts, dvs. även
sådana som utses av skiljemännen själva, av överexekutor eller på annat
sätt.

Advokatsamfundet anför i denna del att de skäl som kan anföras för den
föreslagna tidsberäkningen beträffande utländska skiljeavtal torde ha samma
giltighet för berörda typ av svenska skiljeavtal. Det bör därför övervägas
om inte den nya tidsberäkningen bör göras tillämplig också på de senare.
I detta läge kan det enligt samfundets mening vidare ifrågasättas om inte
det mest rationella vore att införa den nya beräkningsmetoden för alla typer
av skiljeavtal, alltså även för rent svenska avtal. Också beträffande de senare
torde den nuvarande tidsfristen i praktiken ofta anses för kort, och begäran
om förlängning av tiden torde vara tämligen vanlig. Att fastställa den
nya utgångspunkten för tidsfristen torde inte bereda svårighet. I själva verket
är det nog ofta svårare att fastställa nu gällande utgångspunkt (påkallandet
av tillämpning av skiljeavtalet), anser samfundet. Någon ny möjlighet för
endera parten att obstruera förfarandet torde därigenom inte öppnas. Obstruktion
hindras genom andra bestämmelser i SML(8 och 10 SS), och effekten
av dessa påverkas inte av den nu diskuterade ändringen beträffande
tidsfristen. För övrigt har syftet med sexmånadersfristen aldrig varit att
förhindra obstruktion utan att ange en tidpunkt efter vilken parterna skall
vara oförhindrade att väcka talan vid allmän domstol (se nya lagberedningens
förslag till lag om skiljemän. Stockholm 1885 s. 23).

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet finner motionärens förslag i denna
del diskutabelt. Enligt fakultetens bedömande är det visserligen helt riktigt
såsom påpekas i motionen, nämligen att den i 18 § SML angivna tidsfristen,
sex månader, är alltför kort när det gäller utländska skiljeavtal. Betydande
skäl talar alltså för en lagändring. Men det kan ifrågasättas om det inte
vore en halvmesyr att i detta sammanhang ta sikte bara på fall i vilka
utländska skiljeavtal aktualiseras. Och det kan dessutom betvivlas att en
tillfredsställande ordning kan skapas genom en reform som endast avser
en mindre förändring av utgångspunkten för tidsfristen.

Fakulteten ifrågasätter därför om inte en mer radikal lagändring framstår
som motiverad - i linje med de syften som bär upp motionen. En möjlighet
vore i så fall att införa motsvarande regler som de vilka sedan länge gäller
i Västtyskland. Detta lands Zivilprozessordnung ger över huvud taget inte

LU 1975:20

någon bestämd tidsfrist för skiljedoms meddelande utan innehåller endast
föreskrifter enligt vilka missnöjd part kan ingripa mot det fallet att skiljemännen
otillbörligen fördröjer skiljeförfarandet (se SS 1032 och 1033, vilka

båda innehåller lokutionen ”die Erfullung seiner Pflichten ungebiihrlich

verzögert”). Om en i skiljeavtalet utsedd skiljeman otillbörligen fördröjer
förfarandet inträffar ”Ausserkrafttreten des Schiedsvertrags”. Om en skiljeman
som inte utsetts genom skiljeavtalet gör sig skyldig till samma försummelse
kan följden bli ”Ablehnung”.

Den sistnämnda konsekvensen kan inträffa även enligt svensk rätt (10 §
tredje stycket SML), däremot kan inte enligt svensk rätt skiljeavtalet anses
förfallet till följd av passivitet hos skiljemän som utsetts genom skiljeavtalet
(9 ij e contrario).

En anpassning till den västtyska förebilden skulle enligt fakultetens mening
lagtekniskt kunna åstadkommas genom följande åtgärder: 1) 9 8 SML
förses med ett tillägg som i sakligt hänseende svarar mot 10 S 3 stycket.
2) 18 § upphävs (vilket såsom bieffekt får en elimination av åtskilliga besvärliga
problem). 3) 21 S första stycket 1. upphävs såvitt gäller orden ”eller

meddelat bestämda tiden” (denna justering skulle medföra att 4. finge

anses tillämplig - något som förefaller helt rimligt - på det fallet att skiljemännen
meddelat dom efter tidpunkt som överenskommits genom avtal
mellan parterna).

Fakulteten påpekar att en komplicerande omständighet är att det i vissa
speciella situationer kan ligga i en ekonomiskt eller socialt svag parts intresse
att ett skiljeavtal automatiskt upphör att gälla om inte skiljedom meddelats
inom viss tid (se Bolding i SvJT 1958 s. 71 ff. ävensom rättsfallet SvJT
1959 rf. s. 61). Härvidlag är emellertid att märka att den ifrågavarande preklusionsregeln
är ett ganska dåligt instrument för tillgodoseende av partens
rättssäkerhet (parten är i vart fall under avsevärd tid berövad möjligheten
att framtvinga process vid domstol). Den svaga partens rättssäkerhetsintresse
skulle betydligt bättre kunna tillgodoses genom att skiljemannalagen - även
på denna punkt - anpassades efter västtysk förebild, anser fakulteten. Zivilprozessordnung
(S 1025, Absatz II) stadgar:

Der Schiedsvertrag ist unwirksam, wenn eine Partei ihre wirtschaftliche
odersoziale Uberlegenheit dazu ausgenutzt hat, den anderen Teil zu seinem
Abschluss oder zur Annahme von Bestimmungen zu nötigen, die ihr im
Verfahren, insbesondere hinsichtlich der Ernennung oder Ablehnung der
Schiedsrichter, ein Ubergewicht (iber den anderen Teil einräumen.

Sammanfattningsvis hyser således fakulteten den uppfattningen att den
genom motionen aktualiserade lagstiftningsfrågan är tämligen komplicerad
och omfattande. Samtidigt understryker fakulteten frågans stora vikt och
tillstyrker att lagstiftningsåtgärder företas så snart som möjligt.

Såsom tidigare nämnts avstyrks förslaget i denna del helt av riksskatteverket,
som anser att det inte finns skäl att särbehandla dessa, som verket
tror, mycket sällsynta fall av utländska skiljeavtal med svensk anknytning.

LU 1975:20

Förslaget innebär att de utsedda skiljemännen för sex månader på sig att
avgöra tvisten till skillnad från andra skiljeförfaranden där tiden för att
utse skiljemän räknas in i sexmånadersperioden. Det har enligt verkets uppfattning
inte påvisats att ifrågavarande utländska skiljeavtal skulle vara av
särskilt besvärlig natur och därför kräva längre handläggningstid. Inträffar
det att det tar lång tid att utse skiljeman och tvisten anses vara av besvärlig
natur torde det inte föreligga några svårigheter att hos överexekutor fö en
förlängning av tiden. Vanligtvis överenskommer i ett sådant fall parterna
själva om att förlänga tiden. Verket anser vidare det som olämpligt att
tiden från det att skiljeavtalets tillämpning påkallas till det att skiljemännen
utsetts teoretiskt blir obegränsad.

Övergångsbestämmelserna

Frågan om utformningen av övergångsbestämmelserna tas upp i Advokatsamfundets
yttrande. Samfundet påpekar att det beträffande båda ändringsförslagen
anges helt kort att ändringarna träder i kraft en vecka efter
publikation i Svensk författningssamling. Mot bakgrunden av vad som tidigare
brukats i svensk skiljemannalagstiftning är tolkningen av övergångsbestämmelserna
möjligen oklar; och det kan göras gällande att den tolkning
som kanske ligger närmast till hands inte bör accepteras, framhåller samfundet.

Det brukar anses att nya lagar av processrättslig karaktär för verkan även
beträffande bestående rättsförhållanden och alltså på sätt och vis har retroaktiv
effekt. Skiljemannarätten klassificeras ofta som en gren av processrätten
men har otvivelaktigt starka avtalsrättsliga inslag. Vid tillkomsten
av vår första skiljemannalag 1887 diskuterades frågan om övergångsbestämmelsens
utformning rätt ingående (NJA 1887 nr 4 s. 38 0- Man övervägde
två alternativ: a) att undanta alla existerande skiljeavtal från den nya lagens
tillämpningsområde och b) att endast undanta fall där skiljeavtalets tilllämpning
påkallats före lagens ikraftträdande. Det är enligt samfundets mening
intressant att konstatera att ingen föreslog det rent processrättsliga
alternativet, nämligen c) att inga fall skulle undantas utan lagen ges generell
giltighet. 1 diskussionen nämndes möjligheten att dela in lagens bestämmelser
i två grupper, som tydligen skulle ha olika övergångsbestämmelser,
men slutresultatet blev att alternativet a) valdes för lagen i dess helhet.

Den angivna typen av övergångsbestämmelse tillämpades sedan både vid
de omfattande ändringarna i skiljerättslagstiftningen år 1919 och vid utfärdandet
av den nya skiljemannalagen 1929. Den samtidigt införda LUSK
gavs däremot en övergångsbestämmelse av typen c).

Mot bakgrunden av den skisserade utvecklingen kan enligt samfundets
mening en viss tveksamhet råda om tolkningen av de nya övergångsbestämmelserna,
som formellt är av typen c). Samma tvekan gäller övergångsbestämmelserna
i 1971 års lagstiftning (SFS 1971:1254 och 1255, jfr. 1972:57).

LU 1975:20

Om slutsatsen är att de skall ges en ”processrättslig” tolkning, uppkommer
frågan om lagstiftningen är fullt rättvis. Det är inte omöjligt att rättsförluster
kan uppstå, t. ex. om skiljeförfarande påkallats fem månader före nya lagens
ikraftträdande och skiljemän utsetts två månader före samma tidpunkt men
ännu inte meddelat dom.

Samfundet finnér alltså att övergångsbestämmelsen eventuellt bör ändras
och i varje fall kommenteras i motiven till den nya lagstiftningen.

Utskottet

I motionen läggs fram förslag till lagändringar vilka syftar till att avhjälpa
vissa praktiska olägenheter som kan uppstå, när skiljeförfarande på grund
av utländskt skiljeavtal genomförs i Sverige. Dels förordar motionären att
i 26 § lagen (1929:145) om skiljemän (SML) införes en kompletterande bestämmelse
om att överexekutor i Stockholm skall fungera som reservforum
i fråga om vissa ansökningsärenden när i ett utländskt skiljeavtal föreskrives,
att skiljeförfarandet skall äga rum i Sverige men ingen av parterna har sitt
hemvist här i riket. Dels föreslår motionären sådan ändring av 4 § lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) att sexmånadersfristen
för skiljedoms meddelande i vissa fall räknas från den dag skiljemän
utsågs, när skiljeförfarande äger rum i Sverige på grund av utländskt skiljeavtal.

De praktiska tillämpningsfrågor som motionären tar upp har aktualiserats
av de ändringar, som år 1971 genomfördes i skiljedomslagstiftningen och
som bl. a. innebar att möjlighet öppnades att genomföra skiljeförfarande
i Sverige även i vissa fall när parterna inte har hemvist i Sverige och inte
har avtalat om att förlägga förfarandet hit. Förutsättningen för att förfarandet
i dessa fall skall fl äga rum här i riket är att parterna i skiljeavtalet överlämnat
till skiljenämnd eller skiljedomsinstitution att bestämma platsen för förfarandet
och att det i enlighet härmed bestämts att förfarandet skall förläggas
till Sverige.

Utskottet vill till en början framhålla att motionärens förslag har fltt
ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser
vitsordar att de nuvarande bestämmelserna kan ge upphov
till praktiska tillämpningssvårigheter av det slag motionären påtalat och att
de framlagda lagförslagen är ägnade att undanröja dessa olägenheter. Motionsförslagen
har därför i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.

Beträffande den lagtekniska utformningen har så gott som samtliga remissinstanser
ansett att lagförslaget om ett införande av en supplerande
forumregel i 26 § SML utan ändringar kan läggas till grund för lagstiftning.
Däremot har åtskilliga remissinstanser framfört erinringar beträffande utformningen
av förslaget om ändrad metod för beräkning av tidsfristen för
skiljedoms meddelande i 4 jj LUSK. Remisskritiken går bl. a. ut på att den
föreslagna tidsberäkningen beträffande utländska skiljeavtal också borde

LU 1975:20

avse sådana svenska skiljeavtal, där båda parter har hemvist utomlands
men där i skiljeavtalet bestämts att skiljeavtalet skall äga rum här i riket.
En remissinstans kritiserar också de föreslagna övergångsbestämmelserna
till detta lagförslag.

Enligt utskottets mening är det angeläget att den svenska skiljedomslagstiftningen
är så utformad att den inte försvårar genomförande i Sverige
av skiljeförfarande på grund av utländska skiljeavtal. Remissyttrandena bekräftar
att de i motionen berörda problemen kan föranleda parter och skiljemän
att avstå från valet av Sverige som plats för skiljeförfarandet trots
att de annars velat förlägga förfarandet hit. Detta finnér utskottet vara otillfredsställande.
Utskottet anser därför att man bör vidta lagstiftningsåtgärder
för att komplettera de nuvarande reglerna i de hänseenden motionären förordat.

När det gäller den närmare utformningen av de lagändringar som bör
vidtas vill utskottet emellertid peka på att frågan om ändrad utgångspunkt
för tidsfristen i 4 § LUSK är tämligen komplicerad. Med hänsyn till remissutfallet
finner utskottet att motionsförslaget i denna del kräver ytterligare
överväganden innan det kan leda till lagstiftning. Dessa fortsatta
överväganden är av den arten att de enligt utskottets mening bör ske inom
justitiedepartmentet. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att
de i motionen berörda spörsmålen tidigare varit behandlade i en departementspromemoria
(Ds Ju 1972:29). Detta lagstiftningsärende har inte ansetts
vara av sådan angelägenhetsgrad att det krävt särskild prioritering.
Det har därför fått stå tillbaka för angelägnare iagstiftningsuppgifter. Enligt
vad utskottet erfarit pågår f. n. beredning av ärendet inom departementet
och avsikten är att en proposition på grundval av promemorian och de
däröver inhämtade remissyttrandena skall kunna föreläggas riksdagen i höst.

Vid nu angivna förhållanden anser utskottet att det från riksdagens sida
finns skäl att avvakta resultatet av de överväganden som f. n. pågår inom
justitiedepartementet beträffande de båda lagstiftningsfrågor, som berörs av
motionen. Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa frågor vili
utskottet inte heller förorda att man bryter ut forumfrågan ur det pågående
beredningsarbetet och redan nu genomför separat lagstiftning i denna del.
Utskottet vill emellertid samtidigt understryka att det med hänsyn till de
berörda problemens praktiska betydelse för bl. a. svenska företag med internationella
affärsförbindelser är angeläget att arbetet i resterande delar fortsätter.
Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

LU 1975:20

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1141 ger regeringen
till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 29 april 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar
Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m),
fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru
Tillander (c), herr Gustafsson i Stockholm (s), fru Johansson i Hovmantorp
(s), herr Henmark (fp) och fru Karlsson (c).

LU 1975:20

Bilaga

I motionen framlagda lagförslag
1. Förslag till

lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives att 26 5; lagen (1929:145) om skiljemän skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 S

Rätt domstol vare i mål, som avses i 21 ii, den allmänna underrätt, varunder
svaranden lyder i tvistemål, som rör hans person, och i mål, varom
förmäles i 25 §, domstolen i den ort, där skiljedomen meddelats. Finnes
ej behörig domstol efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms
rådstuvurätt.

Ansökningsärenden enligt 8, 10
och 18 ii 5 upptagas av överexekutor
i den ort, där endera parten har sitt
hemvist. Har ingendera parten hemvist
i Sverige, upptages ärendet av
överexekutor i Stockholm. Har enahanda
ansökan gjorts hos mer än en
överexekutor, vare den överexekutor
behörig, hos vilken ansökan forst
gjordes, och beslut, som av annan
överexekutor meddelas, ogillt. Ansökan
må ej bifallas, med mindre sökandens
motpart lämnats tillfälle att
yttra sig. Avser ansökan skiljemans
skiljande från uppdraget, bör jämväl
skiljemannen höras.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild
från uppdraget eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande
avgjorts, må klagan ej föras.

Ansökningsärenden enligt 8, 10
och 18 {SS upptages av överexekutor
i den ort, där endera parten har sitt
hemvist. Har enahanda ansökan
gjorts hos mer än en överexekutor,
vare den överexekutor behörig, hos
vilken ansökan först gjordes, och beslut,
som av annan överexekutor
meddelas, ogillt. Ansökan må ej bifallas,
med mindre sökandens motpart
lämnats tillfälle att yttra sig. Avser
ansökan skiljemans skiljande
från uppdraget, bör jämväl skiljemannan
höras.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

LU 1975:20

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar

Härigenom föreskrives att 4 8 lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal
skiljemannaforfarande äga
rum här i riket, utan så är att, i fall
som avses i 1 8 andra stycket, skiljemännen
eller skiljedomsinstitution
i enlighet med avtalet bestämt
att förfarandet skall äga rum här i
riket eller den part, mot vilken avtalet
göres gällande, efter dess tillkomst
bosatt sig här. I sådant fall
länder i avseende å förfarandet till
efterrättelse vad i lagen om skiljemän
stadgas i fråga om förfarande
i anledning av svenskt skiljeavtal.

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal
skiljemannaforfarande äga
rum här i riket, utan så är att, i fall
som avses i 1 8 andra stycket, skiljemännen
eller skiljedomsinstitution
i enlighet med avtalet bestämt
att förfarandet skall äga rum här riket
eller den part, mot vilken avtalet
göres gällande, efter dess tillkomst
bosatt sig här. I sådant fall länder
i avseende å förfarandet till efterrättelse
vad i lagen om skiljemän stadgas
i fråga om förfarande i anledning
av svenskt skiljeavtal. Har icke skiljemännen
utsetts i skiljeavtalet skall
dock den i IS i andra stycket lagen
(1929:145) om skiljemän föreskrivna
tiden om sex månader för skiljedoms
meddelande räknas från det skiljemännen
utsågs.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

'Senaste lydelse 1971:1255 (jfr 1972:57).

■

GOTAB 75 9375 S Slockholm 1975