Lagutskottets betänkande med anledning av motion angående postverkets skadeståndsskyldighet vid försening av postförsändelse (Betänkande 1975:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 13

LU 1975:13

Nr 13

Lagutskottets betänkande med anledning av motion angående postverkets
skadeståndsskyldighet vid försening av postförsändelse

Ärendet

I motionen 1975:863 av fru Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att bestämmelser utfärdas som innebär att postverkets
ansvarighet skärps i vissa avseenden, vilka anges närmare i motionen.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet framförts av företrädare för postverket.

Gällande rätt

Bestämmelser angående postverkets ansvarighet finns i postverkets kungörelse
(1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel.
Enligt dessa regler är postverket ansvarigt för försändelser som mottagits
till postbefordran (1 ij). Ansvarigheten omfattar assurerade och rekommenderade
försändelser, postförskottsforsändelser och i viss mån oassurerade
paket men ej vanliga brevförsändelser (4-7 SS). Vidare omfattar ansvarigheten
medel som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande verksamhet
(exempel: pensioner och barnbidrag, överskjutande eller kvarstående
preliminär skatt m. m.). Postverkets ansvarighet gäller så länge försändelse
eller medel befinner sig i verkets vård (1 S). Bestämmelserna i kungörelsen
avser endast verkets inrikes rörelse och omfattar ej postsparbanksrörelsen.
För ansvarigheten i postutväxlingen med utlandet gäller vad som överenskommits
i internationella avtal (2 fj).

Postverket är fritt från ansvar, då förlust eller skada orsakats av avsändarens
eller adressatens fel eller försummelse eller av försändelsens egen
beskaffenhet. Vidare ansvarar verket inte för förlust eller skada som orsakats
av försening och inte heller för indirekt skada eller utebliven vinst (3 $).
Anspråk på ersättning skall anmälas inom vissa tidsfrister, vilka varierar
beroende på vilket slags skada anspråket avser. Framställs ersättningsanspråk
inte inom föreskriven tid är postverket fritt från ansvar.

Postverkets ansvar är vidare begränsat beroende på försändelsens karaktär.
Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats utgår ersättning för
förlusten, dock högst assuransbeloppet (4 5). För förlust av rekommenderad
försändelse utgår ersättning med 100 kr. (5 §). Oassurerat paket ersätts
med högst 500 kr. (6 $). Har postförskott slutligen utlämnats utan att
postforskottsbeloppet utkrävts utgår ersättning med belopp som motsvarar
postforskottsbeloppet (7$).

1 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 13

LU 1975:13

Postverket kan i särskilda fall medge ersättning efter skälighetsprövning
utöver vad som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen
(12 5j). Närmare föreskrifter härom har meddelats i 5 $ allmänna poststadgan.
Dessa innebär att ersättning kan utges för skadad brevförsändelse,
som inte är assurerad eller rekommenderad, med högst 60 kr. Vidare kan
indirekt skada i form av utgifter för telefonsamtal, resor m. m. ersättas med
högst 100 kr. Ersättning kan i övrigt utges när synnerliga skäl föreligger.

Motionen

Motionären anför att stadgandet att postverket inte ansvarar för indirekt
skada eller utebliven vinst står i strid med vad som kan uppfattas som
rätt och riktigt. Detta gäller enligt motionären inte minst de fall där tipskupong
eller V5-bong inlämnas i god tid till posten men genom försummelse
eller olycksfall i arbetet inte vidarebefordras till rätt instans i rätt
tid. I de fall kunden - om försändelsen inkommit i rätt tid - skulle ha
vunnit ett större eller mindre belopp vägrar således postverket med hänvisning
till ovannämnda kungörelse att ge den skadelidande kunden någon
ersättning. Motionären finner det oförsvarligt att en statlig myndighet som
har monopol på att befordra brev inte anser sig ha något ansvar för att
verksamheten sköts på ett godtagbart sätt. Starka skäl synes därför enligt
motionären föreligga för en skärpning av postverkets ansvarighet vid skada
uppkommen genom försening.

Ur lagstiftningens förarbeten

Regler om postverkets ansvarighet i förevarande hänseende fanns tidigare
i förordningen (1934:168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och
medel som mottagits till postbefordran. Ej heller enligt denna förordning ansvarade
postverket för indirekt skada eller utebliven vinst eller, utom undantagsvis,
för skada som orsakats av försening. I förarbetena till förordningen
(prop. 1934:71) anförde dåvarande generalpoststyrelsen bl. a.

Lika litet som i den internationella rörelsen torde postverket böra för
inrikes försändelser åtaga sig ansvarighet för indirekt skada eller utebliven
vinst. Fall kunna tänkas förekomma, då innehållet i paket på grund av
försening i postbefordringen vid framkomsten icke representerar det värde,
som avsändare beräknat. Om exempelvis aktier, som äro avsedda att försäljas,
komma adressaten tillhanda en dag senare än vederbort, kan värdet
hava minskat eller den vinst, som kunde hava uppstått vid försäljningen,
utebliva. För dylika fall av värdeminskning eller utebliven vinst kan postverket
givetvis icke ikläda sig ansvarighet.

Genom beslut av riksdagen år 1965 (prop. 1965:149, BeU 1965:52) upphävdes
1934 års förordning samtidigt som det förordnades att bestämmelser
i ämnet i fortsättningen skulle meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande, av poststyrelsen.

LU 1975:13

Till grund för propositionen låg en promemoria, upprättad av en av poststyrelsen
tillsatt arbetsgrupp. Arbetsgruppen lämnade i promemorian vissa
principiella synpunkter på spörsmålet om ansvarighetens omfattning och
anförde därvid bl. a. (prop. 1965:149 s. 6).

Med hänsyn till att en betydande sektor av postverkets verksamhet är
monopolskyddad bör man enligt gruppens mening sträva efter att ge ansvarighetsreglerna
en mot kunderna så generös och servicebetonad utformning
som möjligt. Detta innebär emellertid inte, att postverkets ansvarighet
kan eller bör göras helt obegränsad. I praktiken är det omöjligt att undvika
att oregelbundenheter inträffar under postbehandlingen. Eftersom postverket
i sin verksamhet har att tillämpa affärsmässiga principer, måste de utgifter
i form av skadestånd som på grund härav kan komma att åsamkas verket
bestridas av löpande intäkter, i huvudsak de avgifter som verket betingar
sig av sina kunder. Varje mer betydande utvidgning av postverkets skadeståndsansvar
kan därför antas komma att påverka befordringsavgifterna
och en begränsning i skilda hänseenden av postverkets ansvarighet torde
med hänsyn härtill vara ofrånkomlig. Hur gränsdragningen skall ske får
bero på en skälig avvägning mellan olika föreliggande intressen. Det förhållandet
att postverket i viss omfattning åtnjuter monopolskydd får inte
medföra, att dess ansvar begränsas på ett sätt som kan anses stå i strid
mot god sed i affärsförhållanden.

I fråga om bestämmelsen att postverket ej ansvarar för indirekt skada
eller utebliven vinst framhölls att en utsträckning av postverkets ansvarighet
till sådana skador enligt arbetsgruppens mening skulle medföra svåröverskådliga
och säkerligen vittgående ekonomiska konsekvenser, som måste
kompenseras genom kraftiga avgiftshöjningar, något som ej torde vara förenligt
med allmänhetens och näringslivets intressen. Arbetsgruppen framhöll
att de avtalsvillkor som brukade uppställas inom industri och handel
i allmänhet innehöll friskrivningsklausuler avseende de typer av skada som
här diskuteras. Anledning ansågs ej föreligga att för postverkets del föreskriva
strängare villkor än som ansågs skäliga för privata företag.

Arbetsgruppen uppehöll sig också vid frågan om förseningen av försändelser
innehållande tävlingskuponger till V5-spel. Gruppen påpekade att
en V5-spelares läge inte skulle förbättras i nämnvärd mån om ersättningsrätt
infördes, bl. a. eftersom ersättningen i fråga om vanliga paket är maximerad
till ett jämförelsevis lågt belopp och assurans ej medges till högre belopp
än som motsvarar allmänna handelsvärdet av försändelsens innehåll samt
att något sådant värde på försändelser av ifrågavarande slag inte torde kunna
fastställas vid avsändningstillfället.

I propositionen (s. 47 f.) anförde departementschefen att åtskilliga skäl kunde
anföras för att regleringen av postverkets ansvarighet för försändelser
och medel fick ske utan riksdagens medverkan. Sålunda hade summan
av de ersättningsbelopp söm postverket på grund av ansvarighetsförordningens
bestämmelser utanordnat åren 1958-1964 inte för något år överstigit
1 milj. kr. Skadeersättningarna utgjorde alltså endast en myckel liten andel
av postverkets årliga driftkostnader. Departementschefen underströk vidare

LU 1975:13

särskilt följande synpunkter sorn sammanhänger med postverkets ställning
av affärsdrivande verk.

Såsom arbetsgruppen i annat sammanhang framhållit har postverket att
i sin verksamhet tillämpa affärsmässiga principer. Bortsett från den del av
verksamheten som har monopolkaraktär - regelbunden befordran av brev
och öppna försändelser, som innehåller skrivna meddelanden - vilken från
ansvarighetssynpunkt borde ha tämligen ringa betydelse, driver postverket
sin rörelse i konkurrens med andra transportföretag och penninginrättningar.
Dessa har enligt gällande rättsordning vidsträckta möjligheter att själva fastställa
villkoren - bl. a. i ansvarshänseende - för nyttjandet av sina tjänster.
I allmänna avtalsvillkor eller särskilda kontraktsbestämmelser brukar sålunda
upptas föreskrifter om ansvarighet eller ansvarsbegränsning, reklamationsfrister
o. d., dvs. föreskrifter av samma karaktär som de vilka för
postverkets del nu återfinns i 1934 års förordning. Accepterar man grundtanken
att postverket skall driva verksamheten affärsmässigt, synes därav
följa att verket bör beredas tillfälle att konkurrera på såvitt möjligt lika
villkor med företag och institutioner inom motsvarande sektorer av näringslivet
i övrigt. Detta skulle väl i fråga om postverkets ansvarighet närmast
innebära, att verksledningen lämnades frihet att - inom samma gränser
som gäller för enskilda företag och inrättningar - på grundval av ekonomiska
överväganden själv fastställa reglerna för verkets ansvarighet mot dess kunder.
Emellertid torde det inte vara nödvändigt att här föra ut resonemanget
så långt - det lär i förevarande sammanhang vara tillräckligt att konstatera,
att det från rent affärsmässiga synpunkter framstår som mindre lämpligt
att binda poststyrelsens handlingsfrihet i ersättningsfrågor så hårt som en
reglering genom en under riksdagens medverkan tillkommen författning
innebär.

Beträffande de blivande ansvarighetsföreskrifternas innehåll framhöll departementschefen
att det syntes riktigt att postverket även i fortsättningen
i princip bar strikt ansvar för försändelser - med undantag av vanliga brevförsändelser
- och medel men att verket i vissa fall är fritt från ansvar,
t. ex. när styrkt vållande ligger avsändare eller adressat till last ävensom
för vissa typer av skada. Ansvaret borde också kunna begränsas till vissa
belopp och vara underkastat särskild korttidspreskription. Vidare borde
ökade möjligheter kunna öppnas för verket att betala ut ersättning till adressaten
liksom att utge ersättning efter skälighetsprövning.

Bevillningsutskottet godtog i sitt av riksdagen godkända betänkande (BeU
1965:52) förslaget att regleringen av postverkets ansvarighet skulle ske utan
riksdagens medverkan. Utskottet framhöll vidare att det inom poststyrelsen
utarbetade förslaget till ny ansvarighetsförordning tillgodosåg i en utsträckning
som rimligen kunde begäras såväl näringslivets som allmänhetens berättigade
krav.

Utskottet

Genom beslut av riksdagen år 1965 bemyndigades Kungl. Maj:t att på
grundval av vissa av riksdagen angivna principer utfärda bestämmelser om
postverkets ansvarighet för försändelser m. m. Kungl. Maj:t gavs vidare

LU 1975:13

rätt att delegera regleringen till poststyrelsen. Med stöd av sådant delegationsbeslut
har poststyrelsen utfärdat kungörelse (1966:120) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel. Enligt kungörelsen omfattar
postverkets ansvarighet medel, som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande
verksamhet, assurerade och rekommenderade försändelser,
postförskottsförsändelseroch i viss mån oassurerade paket men ej vanliga
brevförsändelser. Ansvarigheten är begränsad, beträffande rekommenderad
försändelse till 100 kr., oassurerat paket till högst 500 kr. och assurerad
försändelse till högst assuransbeloppet. 1 vissa fall är postverket
fritt från ansvar. Bl. a. ansvarar postverket inte för förlust eller skada som
orsakats av försening och inte för indirekt skada eller utebliven vinst. Enligt
12 Jj kan postverket dock i särskilda fall medge ersättning utöver vad som
kan utgå på grund av bestämmelserna i kungörelsen. Med stöd härav har
postverket i vissa fall utbetalat mindre belopp i ersättning för skadade brevförsändelser
och indirekt skada.

I motionen kritiseras bestämmelserna om att postverket inte ansvarar
för skada uppkommen genom försening och inte för indirekt skada eller
utebliven vinst. Motionären anser det oförsvarligt att en statlig myndighet
som har monopol på att befordra brevförsändelser inte har ansvar för att
verksamheten sköts på ett godtagbart sätt. Om en tipskupong eller V5-bong
inlämnas i god tid till posten men till följd av försummelse eller av annat
skäl inte vidarebefordras i rätt tid borde postverket ansvara härför. Motionären
yrkar därför att riksdagen skall hos regeringen begära att postverkets
ansvarighet skärps i nämnda avseende.

Utskottet vill till en början anmärka att de av motionären särskilt åberopade
tipskupongerna och V5-kupongerna numera i regel sänds, tipskupongerna
i vanliga brev och V5-kupongerna i expressbrev. Även om generell
rätt till ersättning för dröjsmål infördes, skulle den skadelidandes ställning
inte förbättras eftersom postverket, såsom framgår av det ovan anförda,
inte är ansvarigt för sådana försändelser. Självfallet kan avsändaren använda
sig av andra slag av försändelser, t. ex. rekommenderade brev och vanliga
paket. Ersättningarna vid dessa försändelser är dock maximerade till jämförelsevis
låga belopp. Om försändelserna assureras kan ersättning utgå med
högst de belopp för vilka försändelserna assurerats. Det torde emellertid
vara mycket svårt att bestämma assuransbelopp för försändelser som innehåller
tävlingskuponger.

Utskottet vill vidare erinra om att postverket i sin verksamhet har att
tillämpa affärsmässiga principer. De utgifter som verket åsamkas i form
av skadestånd måste därför bestridas av de löpande intäkterna, dvs. i huvudsak
befordringsavgifterna. Med hänsyn till att de nuvarande befordringsavgifterna
inte är beräknade med utgångspunkt i att verket kan drabbas
av skadestånd för dröjsmål eller för indirekt skada och utebliven vinst,
skulle den av motionären förordade skärpningen av ansvarigheten otvivelaktigt
medföra höjda befordringsavgifter. Vid bedömandet av vad den fö -

LU 1975:13

reslagna reformen kan innebära i nu nämnt hänseende måste också beaktas
att en ändring av ansvarighetsreglema beträffande utebliven vinst inte rimligen
kan begränsas till skada åsamkad av dröjsmål. Skall ersättning kunna
utgå på grund av utebliven vinst, måste sådant ersättningsansvar självfallet
omfatta även skada till följd av att försändelsen förkommit eller förstörts.
För att motionärens förslag skall få någon betydelse för den som avlämnar
tävlingskuponger för befordran måste vidare, såsom utskottet ovan antytt,
ansvarighetsbegränsningarna också i övrigt ändras. Även om det torde vara
svårt att fastställa hur mycket en reform i förevarande hänseende kan komma
att kosta postverket, är det uppenbart att verket kan komma att krävas
på betydande skadestånd. Den av motionären föreslagna reformen skulle
därför ofrånkomligt leda till betydande höjningar av befordringsavgifterna.

Mot bakgrund av det anförda finner sig utskottet inte kunna tillstyrka
bifall till motionen. Såvitt avser det av motionären påtalade problemet med
försenade tävlingskuponger skulle en lösning av detta kunna vara att bestämmelser
utfärdas om att kupongerna måste avlämnas till postverket för
befordran i så god tid att det finns en marginal för smärre förseningar.
När det gäller tipskuponger finns också en överenskommelse med Tipstjänst
om viss sista tid för inlämnande av kuponger. Enligt vad postverkets representanter
har upplyst för utskottet har försök gjorts att träffa liknande
överenskommelser med travsällskapen, men dessa har inte velat medverka
härtill. Som skäl härför har uppgivits att spelarna måste kunna ge in sina
tävlingskuponger så sent som möjligt med hänsyn till att det händer att
hästar endast kortare tid före tävlingen stryks i loppen.

Avslutningsvis vill utskottet notera att postverket upplyst att den ovan
omnämnda 12 5 i kungörelsen kommer att ses över i syfte att öka möjligheterna
att, om särskilda omständigheter föreligger, ge ut ersättning även
i fall där ersättning annars inte kan betalas.

Utskottet hemställer på anförda skäl

att riksdagen avslår motionen 1975:863.

Stockholm den 3 april 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c). Hammarberg (s), Lidgård (m), Sundelin
(s)*, fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Torwald (c), Olsson i Timrå (s),
fru Nilsson i Sunne (s), herr Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Lindquist
(m), fru Hjalmarsson (s) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 9292 Stockholm 1975