Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i förmynderskapslagstiftningen m. m. (Betänkande 1973:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 6 år 1973

Nr 6

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i
förmynderskapslagstiftningen m. m.

I motionen 1973:145 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Norrby i
Gunnarskog (c) hemställes att riksdagen beslutar att ersättning till
överförmyndare och förmyndare skall utgå av allmänna medel då den
omyndiges tillgångar är ringa.

I motionen 1973:1092 av herr Josefson i Arrie m. fl. (c) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att förslag till reviderad förmynderskapslagstiftning
framläggs snarast möjligt för riksdagen.

Nuvarande ordning

Den svenska förmynderskapsrätten omfattar i motsats till vissa
utländska rättssystem även frågorna om myndighetsåldern och om
villkoren för omyndighetsförklaring. Myndighetsåldern, som sedan 1721
varit 21 år, är sedan den 1 juli 1969 fastställd till 20 år. Svensk rätt
lämnar ej möjlighet till dispens från denna åldersgräns. Den underårige
erhåller i stället successivt större befogenhet att råda över sig och sin
egendom. Denna princip har ytterligare förstärkts genom de ändringar i
föräldrabalken (FB) som vidtogs samtidigt med sänkningen av myndighetsåldern
och som för ungdomar över aderton år medförde ökad
handlingsfrihet.

I fråga om grunderna för omyndighetsförklaring intar FB liksom
tidigare 1924 års förmynderskapslag den ståndpunkten att i lag skall
uttömmande anges de orsaker som anses föranleda sådan oförmåga hos
en person att vårda sina angelägenheter att rätten kan mot hans vilja
förklara honom omyndig. Beträffande förfarandet i mål om omyndighetsförklaring
gäller liksom i rättegång i allmänhet den kontradiktoriska
principen. Det undantaget gäller emellertid att rätten kan utan huvudförhandling
omedelbart företa sådant mål till avgörande då fråga är att
någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten och det kan antagas att hans
hörande skulle vara utan gagn.

För omyndig skall alltid finnas förmyndare även i det fall att den
omyndige ej har egendom som skall förvaltas. För underårig är
föräldrarna eller en av dem förmyndare. Finnes ej sådan legal förmyndare
förordnar rätten förmyndare. Lagen innehåller en rekommendation att
därvid i första hand skall utses någon av den omyndiges släktingar.

Prövas förmyndaren inte längre vara lämplig att utöva sin befattning
kan rätten entlediga honom. Grunden härför kan vara missbruk eller
försummelse vid utövande av befattningen, ekonomiskt obestånd eller

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 6

LU 1973:6

annan orsak vilken i och för sig ej behöver hänföra sig till förmyndarens
personliga egenskaper. Förmyndaren är skyldig att ersätta skada som han
uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat den omyndige.

Är förmyndaren förhindrad att utöva förmynderskapet i dess helhet
eller i avseende på vissa rättshandlingar, skall rätten förordna god man att
iaktta den omyndiges rätt. God man kan vidare förordnas för iakttagande
av bortovarande eller okänd arvinges eller testamentstagares rätt.

I vad gäller förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över
denna förvaltning är för den svenska rätten sedan gammalt utmärkande
den vidsträckta självständighet som tillerkänns förmyndaren. Det allmännas
tillsyn sker genom såväl löpande kontroll som genom årlig kontroll.
Denna tillsyn utövas i första hand av kommunalt valda överförmyndare,
vilka i sin tur står under tillsyn av förmynderskapsdomstolen. Den
löpande kontrollen möjliggörs genom att kontrollmyndighetens samtycke
uppställts som villkor för vidtagande av vissa åtgärder från förmyndarens
sida samt genom krav på placering i bank i vissa fall av omyndigs medel.
Den årliga kontrollen sker genom granskning av de redovisningshandlingar
som förmyndaren varje år skall avge till överförmyndaren. De
inskränkningar som genom den löpande kontrollen sker i förmyndarens
förvaltningsrätt avser både rätten att placera omyndigs medel i vissa fall,
t. ex. i aktier, och rätten att företa vissa rättshandlingar. Tillståndsmyndighet
är, såvitt avser överlåtelse eller pantsättning av omyndigs fasta
egendom, förmynderskapsdomstolen och i övriga fall överförmyndaren.
Nedsättning i bank av omyndigs värdehandlingar skall ske bl. a. så snart
dessas värde överstiger 5 000 kronor. Nedsättningen medför att förmyndaren
inte utan överförmyndarens samtycke kan disponera över värdehandlingarna
och innebär i praktiken att banken och inte förmyndaren
förvaltar de nedsatta tillgångarna. Omyndigs penningmedel som innestår i
bank är automatiskt spärrade. Medel för den omyndiges underhåll eller
för vården av hans egendom kan dock insättas med förbehåll att de får
lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Överförmyndaren kan emellertid
förordna att sådant förbehåll ej skall gälla.

Förmynderskapsdomstolens tillsyn över överförmyndarna sker företrädesvis
genom granskning av den årliga redogörelse rörande tillsynen
över förmyndares och gode mäns förvaltning som överförmyndaren skall
överlämna till domstolen. Rätten kan därutöver verkställa särskild
inspektion av överförmyndaren. Olämplig överförmyndare kan entledigas
av rätten.

För sitt arbete äger förmyndaren att av den omyndiges egendom
uppbära skäligt arvode, dock högst fem procent av den omyndiges
behållna årsinkomst. Förmynderskapsdomstolen kan i vissa fall fastställa
högre ersättning. Arvode kan inte utgå för arbete som förmyndaren lagt
ned på den omyndiges personliga omvårdnad. Arvode tillkommer ej
heller legal förmyndare (föräldrar) såvida inte rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter tillåter detta.

Ersättning åt överförmyndare utgår av den omyndiges medel i form av
arvode. Detta beräknas till ett belopp motsvarande en procent av den

LU 1973:6

omyndiges behållna årsinkomst, där denna inte överstigit 200 kronor,
och eljest två procent därav, dock högst 1 000 kronor per år för varje
omyndig. Kommunen äger lämna bidrag till arvodet och till bestridande
av de med verksamheten förenade kostnaderna. Kommunen har även rätt
att i ordning som godkänns av Kungl. Majit bestrida samtliga utgifter och
i så fall uppbära överförmyndararvodet. Beträffande Stockholm, där det i
stället för överförmyndare finns en särskild nämnd kallad överförmyndarnämnden,
gäller att kommunen bestrider nämndens samtliga utgifter
samt äger uppbära överförmyndararvodet men även har rätt att efterge
sådant arvode.

Omyndighetsförklaring, förmyndarkontroll m. m.

Motionen 1973:1092

I motionen framhålls att lagstiftningen om förmynderskap reglerar
förhållanden som delvis är av mycket ömtålig natur. Det är därför enligt
motionären i hög grad angeläget att denna lagstiftning är utformad på ett
sätt som svarar mot de aktuella uppfattningarna i samhället och att den
fungerar väl i den praktiska tillämpningen. Att nu gällande lagstiftning
inte uppfyller dessa krav torde vara allmänt erkänt. Motionären hänvisar
till att redan 1964 tillsattes förmynderskapsutredningen, som framlade
sitt slutbetänkande 1970. Något förslag till lagändringar har ännu inte
framlagts av Kungl. Maj:t och har inte heller aviserats till denna riksdag.
Det finns därför, anser motionären, skäl att akutalisera frågan.

Motionären pekar därefter på några av de brister i nuvarande
lagstiftning som syns honom särskilt väsentliga. Först framhålls reglerna
om förfarandet i mål om omyndighetsförklaring. Det har enligt motionären
med skäl anmärkts på att dessa regler knappast ger ett tillfredsställande
rättsskydd. Eftersom det är fråga om beslut, som innebär allvarliga
ingrepp i vederbörande människors liv, måste mycket höga rättssäkerhetskrav
ställas på reglerna om de former i vilka avgörandena skall träffas.
Motionären hänvisar till att förmynderskapsutredningen föreslagit rätt
väsentliga lagändringar, bl. a. att man skall avskaffa den möjlighet som
finns till avsteg från den eljest i vår rättegångsordning gällande kontradiktoriska
principen.

Inte heller de nuvarande reglerna om vem som skall utses till
förmyndare anser motionären tillfredsställande. Lagen innehåller en
rekommendation att i första hand skall utses någon den omyndiga
närstående. Mot denna bestämmelse har riktats berättigad kritik från
bl. a. handikapporganisationerna. Motionären pekar på att det ofta
förhåller sig så att en närstående är mindre lämplig just därför att han är
närstående. En anförvant kan t. ex. se som sin främsta uppgift att bevara
den omyndiges egendom till arvingarna och inte att iaktta den omyndiges
bästa. Förmynderskapsutredningen har också konstaterat att regeln
bygger på ett icke aktuellt synsätt och föreslagit att den skall avskaffas.

Regelsystemet för tillsynen över förvaltningen av omyndigas egendom

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 6

LU 1973:6

är vidare enligt motionären bristfälligt. I den praktiska tillämpningen har
det visat sig bl. a. att överförmyndarinstitutionen inte fungerar tillfredsställande
och att den löpande kontrollen över förmyndares förvaltning
över huvud inte är effektiv. Motionären hänvisar till att förmynderskapsutredningen
har föreslagit väsentliga lagändringar i dessa avseenden.

Motionären anser inte att det nu finns anledning att ta ställning till
enskildheterna i förmynderskapsutredningens förslag. Angeläget är emellertid
att lagstiftningsfrågan skyndsamt bringas till avgörande. Motionären
hävdar att riksdagen därför bör göra en framställning härom till
Kungl. Maj:t.

Förmynderskapsu tredningen

Förmynderskapsutredningen har i augusti 1970 avgivit betänkandet
(SOU 1970:67) ”Förmynderskap” i vilket föreslås betydande ändringar i
förmynderskapslagstiftningen. I förevarande sammanhang är följande
förslag av intresse.

När det gäller grunderna för omyndighetsförklaring anser utredningen
att den princip som nuvarande bestämmelser vilar på skall bibehållas. I
lag skall alltså uttömmande anges de orsaker som anses föranleda sådan
oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter att rätten kan mot
hans vilja förklara honom omyndig. Utredningen föreslår emellertid att
de olika grunderna utformas efter den terminologi som används inom
vårdområdet.

Beträffande förfarandet i mål om omyndighetsförklaring föreslår
utredningen att den möjlighet som finns till avsteg från den eljest i vår
rättegångsordning gällande kontradiktoriska principen skall avskaffas. I
de fall där den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring på
grund av den aktuella sjukdomen uppenbarligen ej förstår vad saken
gäller eller skulle kunna lida allvarlig skada av att få del av ansökningen
skall alltid tillses att representant finns som iakttar hans rätt. Utredningen
anser vidare att en omyndig bör i större utsträckning än
nuvarande ordning medger lämnas tillfälle att yttra sig i frågor som rör
förmynderskapet.

Såsom motionären påpekat innehåller FB en rekommenadation att till
förmyndare skall utses släkting till den omyndige. Utredningen anser att
den kritik som riktats mot bestämmelsen är befogad och föreslår att
bestämmelsen utgår.

Överförmyndarinstitutionen föreslås emellertid bli ändrad. Utredningen
föreslår sålunda att överförm yndardistriktens antal väsentligt
minskar och framdeles överensstämmer med underrätternas domkretsar.
Den verksamhet som överförmyndarna utövar kan enligt utredningens
mening närmast jämföras med de uppgifter som åligger rättsvårdande
organ. Överförmyndarna bör därför tillsättas av Kungl. Maj:t. Skärpta
krav bör samtidigt ställas på överförmyndarnas kompetens. Tillsättningen
bör ske efter ett ansökningsförfarande, och i detta bör lokala synpunkter
få komma till uttryck genom att yttrande avges utom av förmynderskaps -

LU 1973:6

domstolen även av landstinget. Nu föreslagna ändringar kommer enligt
utredningen att leda till en kvalitativ förstärkning av överförmyndarinstitutionen
och skapa förutsättningar för att på överförmyndarna överflytta
vissa uppgifter som f. n. åvilar underrätterna, t. ex. meddelande av
tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder. Förmynderskapsdomstolarna kommer
därför, om förslaget antas, i fortsättningen att i fråga om
förvaltningsåtgärder, där tillstånd erfordras, vara enbart besvärsmyndighet.

Vad angår förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över
denna förvaltning har utredningen kommit fram till att den nuvarande
principen att förmyndaren ensam bestämmer över sättet för förvaltningen
av den omyndiges egendom bör bestå. Överförmyndarna bör i
större omfattning än vad nuvarande ordning medger lämnas möjlighet att
tillåta förmyndarna att placera omyndigs medel i aktier och därmed
jämförliga värdepapper. Samtidigt bör överförmyndarnas arbete med
kontrollen över förmyndarnas förvaltning koncentreras på förmynderskap
av svår beskaffenhet och sådana där tillgångarna uppgår till högre
belopp. Detta möjliggörs genom en uppmjukning av inskrivningsreglerna
beträffande legala förmynderskap och genom ökad befogenhet för
överförmyndarna att befria förmyndarna från redovisningsskyldighet
samtidigt som den formella granskningen av förvaltningen i stor
omfattning kan ske genom databehandling.

Det i direktiven upptagna problemet med avveckling av vissa äldre
godmanskap föreslås bli löst genom att de medel som står under gode
männens förvaltning inlevereras till statsverket i enlighet med bestämmelser
i särskild lag härom. Den som vill göra anspråk på sålunda inlevererade
medel föreslås skola inom viss tid hos förmynderskapsdomstolen göra
ansökan därom, vid äventyr att han eljest går förlustig sin rätt.

Med bibehållande av nuvarande grunder för boutredningsmans förvaltning
föreslår utredningen att kontrollen över förvaltningen förstärks dels
genom att boutredningsman åläggs att nedsätta förvaltade värdehandlingar
i öppet förvar i bank samt att avge årliga redovisningar, dels genom
att vederbörande underrätt skall föra register över förordnade boutredningsmän
och tillse att redovisning avges i föreskriven tid.

Vid omyndigs förvärv genom gåva eller testamente kan föreskrivas att
egendom skall förvaltas utan att vara underkastad FB:s kontrollsystem. 1
lag finns ej angivet när förutsättningar för sådan särskild förvaltning
föreligger. Utredningen anser att särskild förvaltning alltjämt skall kunna
anordnas, men förutsättningarna härför bör upptagas i FB.

Frågan om förutsättningarna för särskild förvaltning var föremål för
riksdagens prövning vid 1972 års riksdag i anledning av en motion med
yrkande om översyn av hithörande bestämmelser. I sitt betänkande (LU
1972:8) anförde lagutskottet att det enligt utskottets mening fanns skäl
som talade för en utvidgad kontroll från det allmännas sida av sådan
förvaltning. Utskottet hänvisade vidare till att förmynderskapsutredningen
föreslagit vissa ändringar i FB i sådant syfte. Utskottet ansåg sig

LU 1973:6

för sin del dock inte böra ta ställning till frågan huruvida en utökning av
kontrollen borde ske, eftersom utredningens betänkande och däröver
avgivna remissyttranden var föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen.

Ersättning till överförmyndare och förmyndare

Motionen 1973:145

I motionen framhålls inledningsvis att det måste anses otidsenligt att
ersätta överförmyndarens och förmyndarens arbete genom arvode beräknat
procentuellt på myndlingens inkomst. I stället borde ersättningen
enligt motionärerna utgå ur allmänna medel.

Motionärerna anser det inte vara tillfredsställande att exempelvis
omyndigs barnpension skall bli beskuren av arvode till överförmyndaren
och i vissa fall också till förmyndaren. Enligt motionärerna framstår det
som en rättvisesak att de kostnader som vidlåder kontrollen och
handhavandet av den omyndiges medel täcks av allmänna medel.
Motionärerna menar att det borde vara det allmännas skyldighet att utan
kostnad tillhandahålla dylik samhällsservice.

Motionärerna hänvisar vidare till att förmynderskapsutredningen i sitt
betänkande föreslagit att ersättning till överförmyndare samt under vissa
förhållanden jämväl arvode till förmyndare skall utgå ur allmänna medel.
Motionärerna finner förslagen i högsta grad befogade. De kan däremot
inte godta utredningens förslag att kostnaderna för reformen skall betalas
genom särskild tillsynsavgift.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att någon förnyad utredning ej
behövs för att ställning skall kunna tas till förevarande fråga.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om formerna för ersättning till överförmyndare och förmyndare
har vid ett flertal tillfällen efter FB:s tillkomst varit föremål för
riksdagens övervägande.

Under 1950-talet upptogs spörsmålet om överförmyndarnas arvoden
vid riksdagarna 1950, 1951, 1955 och 1956 i anledning av motioner. I
vissa av motionerna berördes även problemet med förmyndararvodena. 1
sina av förenämnda riksdagar godkända utlåtanden hävdade första
lagutskottet (1LU 1950:9, 1LU 1951:9, 1LU 1955:40 och 1LU 1956:15)
att skäl saknades att frångå principen att kostnaden för kontrollen av
förmyndarna skall utgå ur de omyndigas tillgångar. Eftersom denna
kontroll inrättas i de omyndigas intresse, ansåg utskottet dessa vara
närmare till att svara för kostnaderna härför än det allmänna. Härtill kom
att det allmänna skulle belastas med betydande utgifter.

Frågan om ersättning till överförmyndare togs ånyo upp i två
likalydande motioner vid 1963 års riksdag. Motionerna remissbehandlades.
Flertalet remissinstanser förordade att ersättningen till överförmyndare
borde utgå ur allmänna medel. I sitt utlåtande (1LU 1963:49) över

LU 1973:6

motionerna framhöll första lagutskottet att utskottet ej ville bestrida att
den gällande ordningen för förmyndar- och överförmyndararvodenas
bestämmande i vissa fall kunde få otillfredsställande resultat. Utskottet
förordade att de av motionärerna uppmärksammade särskilda problemen
ävensom frågan om formerna och kostnaderna för tillsynen över
förmyndarnas förvaltning borde bli föremål för prövning i samband med
en väntad översyn av förmynderskapslagstiftningen. På hemställan av
utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit till känna vad
utskottet sålunda anfört (rskr 1963:416).

Även i motioner vid 1965 års riksdag upptogs frågan om inte
ersättning åt överförmyndare borde utgå av allmänna medel i stället för
av den omyndiges behållna inkomst. I sitt utlåtande (1LU 1965:6)
hänvisade första lagutskottet till att de i motionerna berörda frågorna
skulle komma att övervägas av förmynderskapsutredningen. På utskottets
hemställan föranledde motionerna därför ej någon riksdagens åtgärd.

Slutligen hemställdes i likalydande motioner vid 1968 års riksdag att
riksdagen måtte besluta att arvode till överförmyndare skulle utgå av
kommunala medel. I utlåtande (1LU 1968:5) över motionerna uttalade
första lagutskottet bl. a. att det ställde sig positivt till motionernas syfte
att genom en reform av ersättningsreglerna förbättra förhållandena för
omyndiga i ekonomiskt avseende men att utskottet under hänvisning till
förmynderskapsutredningens arbete inte var berett att då ta ställning till
hur lagstiftningen på området borde utformas. Utskottet ansåg därför att
riksdagens behandling av ifrågavarande spörsmål borde anstå och hemställde
att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
följde utskottet.

Frågan om ersättning åt överförmyndare har även uppmärksammats av
justitieombudsmannen (JO 1966 s. 244). En omyndig äldre kvinna hade
påförts ett överförmyndararvode på drygt 125 kronor trots att hennes
inkomster utgjorts blott av folkpension jämte bostadsbidrag och ett
understöd på 500 kronor från en understödsfond ävensom livränta och
bankränta av helt obetydlig storlek. JO framhöll vid ärendets avgörande
bl. a. att det icke torde föreligga något stöd för antagandet att
folkpension och andra jämförbara förmåner av den art, som i ärendet
kommit i fråga, ej skulle vara hänförliga till ”årsinkomst” i det aktuella
lagrummets mening. Även om praxis ej är fullt enhetlig i riket, kunde
enligt JO ej hävdas att överförmyndarens uttagande av arvode skulle vara
felaktigt. JO framhöll emellertid som sin mening att han ansåg det
otillfredsställande att folkpension och andra sociala förmåner, som
tillfaller omyndiga i små ekonomiska omständigheter, skall belastas med
överförmyndararvode på sätt som skett i förevarande fall.

Förmynderskapsu tredningen

Utredningen framhåller i sitt betänkande att det nuvarande sättet att
bestämma ersättning åt överförmyndare är redan med
hänsyn till att det ej alltid bereder överförmyndaren en skälig och jämn

LU 1973:6

ersättning moget att avskaffas. En annan allvarlig olägenhet med
nuvarande system är att ersättningen utgår av den omyndiges medel och
beräknas på dennes behållna årsinkomst. Detta leder enligt utredningen
många gånger till att folkpensioner, underhållsbidrag och liknande
förmåner, som är avsedda att trygga myndlingens försörjning, minskas
med belopp som motsvarar ifrågavarande arvode. Dessutom uppstår i
praktiken svårigheter vid bestämmande av begreppet behållen inkomst.
Härtill kommer det enligt utredningens uppfattning principiellt otillfredsställande
i att överförmyndarna själva måste räkna ut och av förmyndarna
utkräva sin ersättning. Utredningen finner att det således föreligger
flera skäl till att ej längre behålla de nuvarande reglerna för bestämmande
av ersättning åt överförmyndare.

Med utredningens ståndpunkt att överförmyndarens uppgifter ingår i
det allmännas rättsvårdande åtagande finner utredningen det vara
naturligt att ersättningen åt överförmyndare skall utgå ej av de
omyndigas utan av statliga medel. Utredningen anser att lika väl som
staten åtagit sig att svara för kostnaderna för domstols-, polis- och
åklagarverksamheterna lika väl bör staten svara för kostnaderna för
överförmyndarverksamheten. Ersättningen bör utgå i from av lön till de
överförmyndare som kommer att erhålla heltidstjänster och i form av
arvode i övriga fall. En reform med detta innehåll är av den betydelse att
den icke bör vara utesluten av finansiella skäl, hävdar utredningen.

Utredningen konstaterar att beträffande arvode till förmyndare
och gode män föreligger behov av en genomgripande
omläggning av bestämmelserna. Bristerna med gällande ersättningsbestämmelser
kan sammanfattas sålunda att ekonomiskt svaga förmynderskap
onödigt betungas med ersättningar åt förmyndare, att svårigheter
föreligger att erhålla förmyndare framför allt beträffande förmynderskap
som ej lämnar avkastning eller har tillgångar samt att arbete som enbart
angår den omyndiges personliga förhållanden inte kan ersättas.

Olägenheterna med nuvarande system för ersättning åt förmyndare
avser endast de fall där särskild förmyndare förordnas; endast i sådana
fall föreligger en rätt för förmyndaren till arvode. Fader eller moder, som
på grund av lag är förmyndare, kan erhålla arvode endast om rätten med
hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd härtill. Utredningen
har ej funnit behov föreligga till ändring av förevarande regel. Förslag
framläggs därför inte till ändring i ersättningsreglerna såvitt avser legala
förmyndare. Vad i fortsättningen sägs har följaktligen avseende enbart på
särskilt förordnad förmyndare och därmed sammanhängande förmynderskap.

Utredningen anser att en helt ny syn måste anläggas på förmyndaruppgiften.
Vid tillkomsten av gällande regler om arvode åt förmyndare och
gode män uppfattades dessa befattningar som förtroendeuppdrag. Arvodesreglerna
utformades därför restriktivt. Utredningen anser att detta
betraktelsesätt ej längre kan upprätthållas. Allt arbete som en förmyndare
utför bör därför ersättas. Sålunda även arbete som har avseende på
myndlingens personliga förhållanden. I stället för nuvarande föreskrift

LU 1973:6

om sättet för arvodets bestämmande bör enligt utredningen föreskrivas
att, där ej överförmyndare på ansökan av förmyndaren bestämt högre
arvode, förmyndare är berättigad att som arvode uppbära ett belopp
motsvarande sju procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Från detta belopp bör avdrag ej som nu göras för avgift som erlagts
för vård av omyndigs värdehandlingar. Arvodet utgår sålunda med
bestämt belopp oavsett vilken årsinkomst myndlingen har. Dennes
ekonomiska ställning kan dock vara sådan att ett uttagande av förmyndararvode
skulle bli alltför betungande. I sådana fall bör ersättningen
kunna utgå av allmänna medel. Utredningen föreslår att förmyndarens
arvode och kostnader skall enligt överförmyndarens bestämmande utgå
av allmänna medel om den omyndige till statlig inkomstskatt taxerats till
belopp som understiger hälften av basbeloppet och han ej heller eljest har
tillgångar, av vilka arvode skäligen bör utgå. De nuvarande svårigheterna
att i vissa fall erhålla förmyndare föreslås bli lösta — förutom genom de
sålunda ändrade arvodesreglerna — genom att kommunerna utser en eller
flera personer som skall vara skyldiga att motta förordnande som
förmyndare i de fall där ej annan lämplig person kan erhållas.

Utredningen har beräknat de sammanlagda årliga kostnaderna
för statsverket för en statlig överförmyndarorganisation till 5,9 miljoner
kronor, varav 2,7 miljoner kronor belöper sig på löner och arvoden till
överförmyndare och ersättare för dessa och resten utgör kanslikostnader.

För att kunna beräkna kostnaderna för statsverket av reformen
beträffande förmyndararvoden uppdrog utredningen åt centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden att företa en undersökning av underårigas
och omyndigförklarades inkomster avseende 1969 års taxering. Med
ledning av de resultat som därvid framkom beräknar utredningen
statsverkets utgifter för reformen till strax under 4 miljoner kronor.

Såsom tidigare redovisats anser utredningen de föreslagna reformerna
vara av den betydelsen att de inte bör vara uteslutna av finansiella skäl.
Utredningen har emellertid ansett sig böra föreslå ett alternativ med en
tillsynsavgift, varigenom statsverket helt eller delvis kan täcka
kostnaderna för överförmyndarorganisationen. Detta avgiftssystem måste
enligt utredningen dock utformas så, att ekonomiskt svaga förmynderskap
blir avgiftsfria.

LU 1973:6

Utskottet

I detta betänkande behandlas två motioner som tar upp frågan om
ändringar i förmynderskapslagstiftningen.

I motionen 1973:145 hemställs sålunda att riksdagen skall besluta att
ersättning till överförmyndare och förmyndare skall utgå av allmänna
medel, om den omyndiges tillgångar är ringa, medan i motionen
1973:1092 yrkas att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t hemställa att förslag
till reviderad förmynderskapslagstiftning snarast möjligt föreläggs riksdagen.

En revidering och modernisering av föräldrabalkens regler om förmynderskap
har statsmakterna sedan länge ansett angelägen. Vid ett flertal
tillfällen har bl. a. just frågan om ersättning till överförmyndare och
förmyndare varit föremål för riksdagens prövning. År 1964 tillsattes
förmynderskapsutredningen för att verkställa översyn av förmynderskapslagstiftningen.
Såsom närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 4
ff.) har utredningen i augusti 1970 avgett ett betänkande, vari föreslås
betydande ändringar i denna lagstiftning. Särskilt må nämnas förslagen
om avskaffandet av gällande undantag från den kontradiktoriska principen
i mål om omyndighetsförklaring, förstatligandet av överförmyndarinstitutionen,
en effektivisering av förmyndarkontrollen samt avlönandet
av överförmyndare och i vissa fall även av förmyndare med allmänna
medel.

Flera av de av utredningen föreslagna reformerna synes utskottet
angelägna. Särskilt förslaget till nytt avlöningssystem för överförmyndare
förtjänar enligt utskottets mening att ingående övervägas. Utskottet vill i
likhet med motionärerna i motionen 1973:145 understryka att det
nuvarande systemet att avlöna överförmyndare genom procentuellt
beräknat arvode av myndlingens behållna inkomst, s. k. sportler, är helt
otidsenligt. På andra områden av samhällslivet har man avvecklat
avlöningsformer av denna typ.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Betänkandet har i det
stora hela mottagits positivt av remissinstanserna. Vid 1972 års riksdag
upplystes att utredningens betänkande var föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Enligt vad utskottet inhämtat pågår alltjämt denna prövning
och någon proposition i ämnet har ännu inte kunnat aviseras.

Utskottet vill för sin del understryka att det, såsom framhålls i
motionen 1973:1092, är angeläget att förslag till ny lagstiftning på
området snarast föreläggs riksdagen. Det måste emellertid beaktas att
vissa delar av utredningens förslag, t. ex. förstatligandet av överförmyndarinstitutionen,
för med sig betydande kostnader och därför kräver
ingående överväganden. Även om det i motionen 1973:145 påtalade
sportlersystemet enligt utskottets mening snarast bör avskaffas finner
utskottet ej anledning att föregripa det ställningstagande i ett större
sammanhang till bl. a. avlöningsfrågorna som sålunda förestår. Utskottet
förutsätter också att proposition på grundval av utredningens betänkande
kommer att föreläggas riksdagen snarast möjligt. Något initiativ från

LU 1973:6

riksdagens sida kan inte nu anses erforderligt. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna.

På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. avslår motionen 1973:1092,

2. avslår motionen 1973:145.

Stockholm den 6 mars 1973

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm
(fp), Andersson i Södertälje (s)*, Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i
Sundsvall (c), Stadling (s)*, fru Swartz (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sjöholm (fp), Winberg (m), Olsson
i Sundsvall (c) och fru Swartz (fp), vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med
orden ”Utskottet vill” och slutar med orden ”till motionerna” bort ha
följande lydelse:

”Utskottet anser i likhet med motionärerna i motionen 1973:1092 att
det är angeläget att förslag till ny lagstiftning på området snarast
föreläggs riksdagen. Visserligen måste beaktas att vissa delar av utredningens
förslag, t. ex. förstatligandet av överförmyndarinstitutionen, för
med sig betydande kostnader och därför kräver ingående överväganden.
Sedan utredningen avgav sitt betänkande har det dock förflutit cirka två
och ett halvt år. Proposition på grundval av utredningens betänkande bör
därför kunna föreläggas riksdagen utan tidsutdräkt och i vart fall senast
till årets höstsession. Utskottet tillstyrker på grund härav bifall till
motionen 1973:1092.

Såsom utskottet redan framhållit är det i motionen 1973:145 påtalade
sportlersystemet helt otidsenligt, och det bör enligt utskottets mening
snarast avskaffas. Även när det gäller arvodet till förmyndare anser
utskottet att en ändring av gällande regler bör komma till stånd och då i
enlighet med utredningens förslag. Utskottet finner dock ej anledning att
föregripa det anställningstagande i ett större sammanhang till bl. a.
avlöningsfrågorna som förestår. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionsyrkandet om ett omedelbart beslut i arvodesfrågorna. Vad

LU 1973:6

utskottet ovan anfört i dessa frågor bör dock ges Kungl. Maj:t till känna,
så att utskottets synpunkter beaktas vid färdigställandet av den blivande
propositionen i ämnet.”

dels att utskottet bort hemställa

”1. att riksdagen med bifall till motionen 1973:1092 hos Kungl.
Maj:t hemställer att förslag till reviderad förmynderskapslagstiftning
snarast föreläggs riksdagen,

2. a. att riksdagen i anledning av motionen 1973:145 som sin
mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört
beträffande arvoden till överförmyndare och förmyndare,
b. att motionen 1973:145, i vad den ej omfattas av
hemställan under a., inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
”

GOTAB 73 3332 S Stockholm 1973