Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om införande av strikt skadeståndsansvar för arbetsgivare m. m. (Betänkande 1973:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 24 år 1973

LU 1973:24

Nr 24

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om införande av strikt
skadeståndsansvar för arbetsgivare m. m.

I motionen 1973:1091 av herrar Jonsson i Husum (s) och Olsson i
Timrå (s) hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en sådan
översyn av skadeståndslagstiftningen att strikt skadeståndsansvar införes
för arbetsgivaren för skador som drabbar arbetstagare under arbete vid
upptagningsmaskiner för pappersmassa eller maskiner för tillverkning och
rullning av papper.

I motionen 1973:1097 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk)
hemställes att riksdagen uttalar sig för en förändring av skadeståndslagen
innebärande

1. att ett strikt arbetsgivaransvar införs,

2. att ansvarighetsförsäkring blir obligatorisk för arbetsgivare,

3. att bevisbördan vid inträffade olycksfall därvid vänds, så att
skyldighet åligger arbetsgivaren att bevisa sig vara fri från ansvar för
olycksfallen i fråga.

Gällande rätt

Principalansvaret enligt skadeståndslagen

Genom 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL; 1972:207) infördes som en
betydelsefull nyhet i svensk rätt en allmän regel om s. k. principalansvar.
Enligt detta lagrum skall en arbetsgivare betala skadestånd för skada som
hans arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivarens
skadeståndsansvar gäller oavsett om den skadelidande är en
utomstående person eller annan anställd. Vid lagens tillämpning skall
enligt 5 kap. 8 § SkL vissa andra kategorier, bl. a. värnpliktiga och
skolelever i vissa fall, likställas med arbetstagare. Däremot har en
företagare såsom huvudregel intet ansvar för vållande av andra självständiga
företagare — t. ex. entreprenör — vilka han anlitar i sin verksamhet.

En förutsättning för principalansvar är att skadan vållats ”i tjänsten”.
Arbetsgivaren svarar således inte för skada som arbetstagaren vållat utan
samband med arbetet.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken
arbetsgivaren ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när
var och en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 24

LU 1973:24

vårdslöshet, som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till
skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en
avsevärd brist i aktsamheten.

Principalansvaret enligt 3 kap. 1 § SkL omfattar arbetsgivare och
arbetstagare av alla kategorier. Paragrafen är tillämplig också på stat och
kommun när dessa utövar privaträttslig verksamhet — t. ex. när staten
driver ett trafikföretag som SJ, när en kommun anlägger vägar eller när
en landstingskommun driver ett sjukhus. Vid myndighetsutövning — dvs.
den offentliga verksamhet som är ett uttryck för samhällets makt över
medborgarna - gäller däremot särskilda regler om skadeståndsansvar för
stat och kommun.

Principalansvaret omfattar personskada och skada på egendom (s. k.
sakskada). Vid personskada innefattar ersättningen även vissa former av
ideell skada, närmare bestämt sveda och värk samt lyte eller annat
framtida men. Vid personskada som leder till dödsfall omfattar skadeståndsskyldigheten
ersättning till den avlidnes efterlevande för förlorat
underhåll. Principalansvaret omfattar vidare ekonomisk förlust utan
samband med person- eller sakskada om förlusten framkallats genom
brott i tjänsten (s. k. ren förmögenhetsskada). Slutligen omfattar
principalansvaret också ersättning för lidande som åsamkas någon genom
vissa brott mot den personliga integriteten, t. ex. ärekränkning eller
ofredande (”ren ideell skada”).

Huvudregeln är att fullt skadestånd skall dömas ut. Eftersom det nya
principalansvaret, som infördes genom SkL, gäller för alla arbetsgivare -också privatpersoner som tillfälligt anlitar anställd hjälp, ideella föreningar,
stiftelser för välgörande ändamål och andra som inte sysslar med
ekonomisk verksamhet i vanlig mening — kan skadeståndsansvaret i vissa
fall verka mycket strängt. Det har därför införts en möjlighet att lindra
detta ansvar. Dels är jämkning möjlig, när skadeståndet anses vara
oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter. Dels kan ersättning för
sakskada jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter. Liksom tidigare kan skadeståndet
också jämkas på grund av den skadelidandes medvållande.

Arbetstagares skadeståndsansvar enligt SkL

I dagens komplicerade arbetsliv riskerar en arbetstagare i många
sammanhang att själv bli skadad men också att skada andra — en
arbetskamrat, arbetsgivaren eller en helt utomstående ”tredje man” — till
person eller egendom. Före SkL:s tillkomst hade arbetstagaren ett
oinskränkt skadeståndsansvar för skador som han vållar på arbetsplatsen.
I praktiken synes det dock förhållandevis sällan ha framställts skadeståndskrav
mot arbetstagaren. I allmänhet torde det sålunda ha fordrats
ett särskilt klandervärt beteende från arbetstagarens sida för att han
skulle ha avkrävts skadestånd.

En viktig nyhet i SkL är att principen om fullt ersättningsansvar inte

LU 1973:24

längre gäller för arbetstagare. Enligt 4 kap. 1 § SkL gäller som huvudregel
att arbetstagaren ej blir skadeståndsskyldig när han vållat skada i tjänsten.
Blott i undantagsfall, när ”synnerliga skäl” föreligger, skall han bli
ersättningsskyldig. Genom att arbetsgivaren är ansvarig enligt det nya
principalansvaret tillgodoses nämligen den skadelidandes intresse utan att
arbetstagaren i normala fall behöver betungas. I de situationer där
möjligheterna att kräva skadestånd av arbetsgivaren är av mindre värde
för den skadelidande kan dock på grund av 4 kap. 1 § SkL skadeståndsrätten
mot arbetstagaren hållas öppen.

Arbetsgivaren kan skydda sig mot de flesta skaderisker på arbetsplatsen
genom ansvarsförsäkring, vanligen s. k. företagsansvarsförsäkring.
Men det hör till undantagen att en anställd kan få försäkringsskydd
beträffande skada i yrkes- eller tjänsteutövning. Det är bara vissa
yrkesutövare — läkare, advokater, brevbärare m. fl. — som har denna
möjlighet. Däremot skyddas arbetstagarna i regel av arbetsgivarnas
ansvarsförsäkringar. Möjligheterna för en försäkringsgivare att utöva
regress mot en skadevållande arbetstagare är enligt försäkringsvillkoren
begränsade till vissa undantagsfall. 1 de flesta bolag gäller villkor om
regress vid uppsåtligt handlande och vid skadegörelse i berusat tillstånd.
Eftersom de flesta arbetsgivare har ansvarsförsäkring och regressrätten är
starkt begränsad har de fall då arbetstagare personligen fått bära
skadeståndsansvar varit sällsynta. Efter SkL:s tillkomst torde de ha blivit
ännu mera sällsynta, eftersom 4 kap. 1 § SkL kan åberopas även då
försäkringsregress är aktuell. Som exempel kan nämnas att en arbetstagare
i berusat tillstånd har vållat en arbetskamrat skada som ersatts av
arbetsgivarens försäkring. Ett regresskrav från försäkringsbolaget kan
nedsättas eller t. o. m. avvisas med tillämpning av 4 kap. 1 § SkL.

Strikt ansvar enligt speciell skadeståndslagstiftning m. m.

SkL:s bestämmelser är i första hand tillämpliga i utomobligatoriska
förhållanden, dvs. när det inte finns något avtal mellan den skadelidande
och den som han kräver skadestånd av eller när skadefallet i varje fall inte
har något samband med ett sådant avtal. Vid sidan av SkL finns det dock
en hel del speciella skadeståndsregler för särskilda situationer. Inom sitt
tillämpningsområde har dessa speciella skadeståndsregler företräde framför
SkL:s principer. De speciella reglerna är av två slag. Dels finns det
kontraktsrättsliga eller ”inomobligatoriska” regler, dvs. lagbestämmelser
eller allmänna grundsatser som skall tillämpas, när det finns ett avtal
mellan parterna och skadefallet står i samband med detta avtal. Dels finns
det speciella skadeståndsregler för vissa rent utomobligatoriska förhållanden.
I första hand är det här fråga om skadeståndsrättslig speciallagstiftning
på särskilda verksamhetsområden eller för vissa slags skador.
Härutöver finns i domstolspraxis utbildade regler eller grundsatser om
skadestånd i speciella situationer.

De speciella lagarna om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet skiljer
sig från SkL:s principer framför allt beträffande förutsättningarna för att

LU 1973:24

skadeståndsansvar skall föreligga. Ofta är det fråga om verksamhet som
kan betecknas som mer eller mindre farlig för omgivningen. Det har då
ansetts rimligt att den som driver verksamheten får svara för risker som
den medför, inte bara när han eller hans anställda bevisligen har varit
vårdslösa utan också annars. Ibland föreskriver specialreglerna en
skadeståndsskyldighet oberoende av fel eller försummelse — alltså vad
som brukar kallas rent strikt ansvar eller rent objektivt ansvar. I vissa
andra fall slipper den skadelidande att bevisa vållande på motpartens sida
— vilket han ju måste enligt SkL:s regler — utan det är i stället denne som
får skaffa fram bevisning om att han, eller de som han ansvarar för, inte
har varit oaktsamma. Man lägger alltså en bevisbörda på svaranden i
skadeståndsmålet. Ett ansvar av denna typ kallas ofta för presumtionsansvar.

Den i praktiken viktigaste av de särskilda skadeståndslagarna är
bilansvarighetslagen (1916:312), vilken i sina huvuddrag bygger på ett
presumtionsansvar. Ett ansvar av denna typ gäller vidare enligt sjölagen
(1891.35 s. 1) i de flesta fall för redaren.

Regler om strikt ansvar återfinns i ett flertal lagar och gäller därutöver
enligt oskrivna rättsprinciper inom vissa områden av farlig verksamhet.
Järnvägsansvarighetslagen (1886:7 s.l) innehåller vid sidan av regler om
utsträckt principalansvar ett antal speciella regler om strikt ansvar.
Luftansvarighetslagen (1922:382) bygger generellt på strikt ansvar, likaså
atomansvarighetslagen (1968:45). Strikt ansvar föreskrivs vidare i elanläggningslagen
(1902:71 s. 1). Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller
ersättningsbestämmelser, som för många fall föreskriver strikt ansvar för
störningar, som härrör från miljöfarlig verksamhet. I jordabalken stadgas
strikt ansvar för fastighetsägaren vid särskilt ingripande grävningar, som
orsakar skada på grannfastigheten. Lagregler om strikt ansvar återfinns
också i lagen (1943:459) om tillsyn av hundar och i ägofredslagen
(1933:269). På ADB-teknikens område har nyligen införts regler om
strikt skadeståndsskyldighet till skydd för bl. a. enskildas integritet (CU
1973:9; KU 1973:19). Slutligen har såsom tidigare nämnts utan stöd av
lag i rättspraxis utbildats regler om strikt ansvar för vissa former av farlig
verksamhet. På denna väg har sålunda strikt ansvar ålagts för skador, som
uppstått vid omfattande sprängningsarbeten ävensom vid särskilt farliga
militärövningar. I propositionen 1973:140, som ännu ej behandlats av
riksdagen, har lagts fram förslag till lag om ansvarighet för oljeskada till
sjöss, varigenom strikt ansvar för redaren föreslås bli infört på detta
skadeområde.

Vissa försäkringsformer som har betydelse inom skadeståndsrätten

Försäkring på den skadelidandes sida

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning

LU 1973:24

för inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård och
sjukhusvård samt mediciner etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en
skadad få förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen
och — vid yrkesskada — yrkesskadelivränta från yrkesskadeförsäkringen.
Pension eller sjukbidrag förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med
minst 50 procent, livränta nedsättning med minst 10 procent. Till
efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen och —
vid yrkesskada — efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Invaliditets-
och efterlevandeförmånerna kan kompletteras med vissa tillägg.
Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt
har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen
reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt —
gruppförsäkringar — eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen.
Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar.
Därmed menades ursprungligen att ett visst på förhand
överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då
skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt
inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Vid sakskada finns i många fall sakförsäkring som skyddar den
skadade egendomen, t. ex. brandförsäkring för byggnad och kaskoförsäkring
för bil. Mera vardagliga skador är ofta skyddade genom moment i
kombinerade försäkringar. Den vanliga hem- eller villahemförsäkringen
skyddar personlig lösegendom mot skador genom brand, explosion,
oberäknad utströmning av vätska eller annan plötslig och oförutsedd
händelse.

Försäkring på den skadeståndsskyldiges sida

Ansvarsförsäkringen täcker i princip den skadeståndsskyldiges ansvar
enligt skadeståndsreglerna. Frivillig ansvarsförsäkring ingår i de flesta fall i
en paketförsäkring (hem- eller villahemförsäkring) eller annan kombinerad
försäkring (t. ex. företagsansvarsförsäkring; se ovan s. 3).

En särskild form av ansvarsförsäkring är den s. k. trygghetsförsäkringen,
som genom kollektivavtal införts fr. o. m. den 1 januari 1972 för
anställda på vissa områden (plåtslagare, stuvare m. fl.). Försäkringen gäller
personskada som drabbar arbetstagare på dessa områden genom olycksfall
i arbetet. Den praktiska innebörden av försäkringen är att arbetstagaren
garanteras ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler vid olycksfall
i arbetet. Såväl ekonomisk som ideell ersättning kan utgå. Statstjänste 1'

Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 24

LU 1973:24

männen har genom avtal den 14 december 1972 mellan avtalsverket och
de statsanställdas fyra huvudorganisationer fått motsvarande trygghetsförmån
sedan den 1 januari 1973 (statens personskadeförsäkring).

Obligatorisk ansvarsförsäkring har föreskrivits på några områden, t. ex.
enligt trafikförsäkringslagen (1929:77).

Motionerna

Motionen 1973:1091

1 förevarande motion hänvisas i fråga om argumenteringen till vad
samma motionärer anfört i motionen 1973:1189 om anvisningar för
arbete vid upptagningsmaskin för pappersmassa m. m.

Motionärerna påpekar att det inom massa- och pappersindustrin
årligen inträffar något hundratal olycksfall vid arbete vid upptagningsmaskiner
för pappersmassa och vid maskiner för tillverkning och rullning
av papper. Även om de påtalade olycksfallen — vanligen kallade
spetsdragningsolyckor — utgör ett litet antal av det totala antalet
olycksfall inom industrin är följdverkningarna synnerligen allvarliga,
detta på grund av att olyckorna medför skador med grav invaliditet som
följd, exempelvis förlust av fingrar, armar och i några fall förlust av livet.

Motionärerna erinrar om att arbetarskyddslagen föreskriver i 32 § att
arbetsmaskiner, med hänsyn till beskaffenhet och utrustning, skall
erbjuda betryggande säkerhet och vara försedda med erforderliga skydd
samt i 38 § att arbetsmaskin inte får smörjas, rengöras och repareras utan
att maskinen stannats, såvitt ej betryggande skyddsåtgärder vidtagits.

Motionärerna anmärker härtill, att när det gäller arbetet i de påtalade
maskinerna är det från teknisk synpunkt omöjligt att vid vissa rengöringsarbeten
samt vid omdragning av massa- och pappersbanor stanna
maskinerna. Vanligen måste arbeten utföras i nära kontakt med
roterande valsar.

De ständigt återkommande olycksfallen skulle enligt motionärernas
mening starkt kunna reduceras om arbetarskyddsstyrelsen utarbetade
anvisningar för skyddsanordningar på de åberopade maskinerna samt i
anvisningarna föreskrev nödvändigheten av att ge maskinpersonalen
erforderliga instruktioner. Maskinerna representerar i allmänhet stora
kapitalvärden, vilket i sin tur medför att ägarna gör allt som är möjligt för
att uppnå optimal drift. Från arbetstagarnas sida har aldrig — såsom
exempelvis i vissa öststater — gjorts anspråk på att öka säkerheten genom
att begränsa maskinhastigheter eller genom att ta särskilt farliga maskiner
ur drift. Med hänsyn till de stora risker som är förenade med arbetet och
till att tekniska förutsättningar saknas för att uppnå total säkerhet bör
enligt motionärernas mening strikt skadeståndsansvar införas för arbetsgivaren
vid olyckor i de påtalade maskinerna.

Motionen 1973:1097

I motionen anförs inledningsvis att ca 300 000 människor varje år
skadas i vårt land genom olycksfall i arbetet. Av dessa får mer än 2 000 så

LU 1973:24

svåra skador, att de får kvarstående men för livet, och ungefär 500
skadefall får dödlig utgång.

Motionärerna anser att nu gällande lagstiftning angående rätt till
skadestånd i anledning av olycksfall i arbetet är i högsta grad otillfredsställande.
Motionärerna framhåller att någon obligatorisk prövning
huruvida ersättning skall utgå till den som drabbats av olycksfall i arbetet
inte sker. Ersättningar utöver dem som betalas av försäkringskassa eller
riksförsäkringsverket såsom ersättning för inkomstbortfall, sveda och
värk samt framtida men utgår således inte.

Motionärerna anför att olycksfall mestadels bedöms som ren olyckshändelse,
vilket innebär att den skadade erhåller sedvanlig ersättning från
försäkringskassa och sedermera från riksförsäkringsverket, därest sjukskrivningsperioden
varar längre än tre månader. Medför skadorna
invaliditet fastställes graden av denna av riksförsäkringsverket, och viss
invaliditetsersättning utgår, grundad på riksförsäkringsverkets bedömning.
Skulle total arbetsoförmåga bli följden får den skadade s. k. förtidspension.
Oavsett vad som händer kommer den som drabbats av olycksfall i
arbetet med beteckningen ”ren olyckshändelse” i ett väsentligt sämre
läge ekonomiskt, framhåller motionärerna.

Företagens skadeståndsansvar, fortsätter motionärerna, grundar sig i
huvudsak på tidigare avgöranden av domstolarna, framför allt av högsta
domstolen.

Hela bevisbördan ligger på dem som yrkar skadestånd, anför motionärerna.
De pekar på 7 § arbetarskyddslagen som det viktigaste lagrummet i
vållandefrågan. Motionärerna framhåller att denna paragraf är mycket
opreciserad, där alla krav som ställs på företagen i arbetarskyddshänseende
gäller under förutsättning av vad som ”skäligen kan erfordras”.

Motionärerna framhåller att arbetarna befinner sig på arbetsplatserna
för att producera och för att samhället skall fungera och för den egna
försörjningen. Om olycka inträffar måste arbetaren leda i bevis att
företaget är direkt vållande för att han skall kunna få fortsatt försörjning
på samma nivå som före olyckstillfället. Kapitalägaren, anför motionärerna,
tar vinsten av produktionen men överlåter till den skadade och
samhället att stå för kostnaderna vid de förekommande olycksfallen.
Motionärerna anför vidare att om man menar att arbetarna skall stå för
skador, som de i nuvarande juridiska mening orsakar sig själva, så påstår
man att de i största allmänhet är presumtiva självstympare, eller tar man
inte hänsyn till ackordshetsens och stressens farliga följder.

Motionärerna framhåller att strikt företagaransvar således handlar om
trygghet för individerna och om social rättvisa, eftersom arbetare i
manuell produktion löper större risk att skadas än t. ex. tjänstemän. Om
företagen skulle stå för alla kostnader som olycksfallen orsakar, skulle
arbetarskyddet enligt motionärerna väsentligt förbättras. Motionärerna
anför att den cyniska arbetsköparinställningen att arbetarskydd skall löna
sig skulle innebära väsentligt större satsning på arbetarskyddet, om
företagen måste betala de reella kostnaderna för inträffade olycksfall. Då
är, påpekar motionärerna, ändå inte hänsyn tagen till samhällets

LU 1973:24

subvention av sjukvården. Företag med effektivt arbetarskydd skulle få
lägre försäkringspremier, framhåller vidare motionärerna.

En annan svaghet i nuvarande lagstiftning sägs vara att någon
skyldighet inte föreligger för företagen att ha ansvarighetsförsäkring.
Detta innebär, anför motionärerna, att i små företag tryggheten är
mindre för de anställda, eftersom tillgångar att täcka stora skadestånd
kan saknas. Det finns en passus i lagen som säger att därest en företagare
inte tecknat ansvarighetsförsäkring men blir fälld till skadeståndsansvar
kan detsamma jämkas om företagaren inte har tillräckligt med ekonomiska
resurser.

Motionärerna framhåller att den 1972 antagna skadeståndslagen
visserligen innebär en förbättring av villkoren för den anställde. Men den
förbättringen finner motionärerna endast kunna betecknas som marginell.
Motionärerna anför, att enligt experter hos de fackliga förbunden,
som har att bedriva förhandlingar vid inträffade olycksfall där den
drabbade har skadeståndsanspråk, innebär införandet av principalansvaret
enligt skadeståndslagen möjligen en förbättring av fall med positivt utslag
för den skadade på högst 15 procent. Tillämpningen av den nya
skadeståndslagen kommer att visa vilken procentsats som är den rätta.
Det intressanta är emellertid, framhåller motionärerna, att förevarande
problemkomplex inte blivit löst i och med att skadeståndslagen antagits.

Ur SkL:s förarbeten

De problemställningar, som aktualiseras av förevarande motioner,
diskuterades ingående under det omfattande utredningsarbete som
föregick antagandet av SkL. Identiska eller närbesläktade spörsmål hade
också tagits upp i vissa motioner som behandlades i samband med detta
lagstiftningsärende. Sålunda hade i motionen 1971:720 bl. a. hemställts
dels under punkt 1 att strikt arbetsgivaransvar skulle införas och att
ansvarighetsförsäkring skulle bli obligatorisk för arbetsgivare, dels
under punkt 3 att bevisbördan vid inträffade olycksfall skulle vara
omvänd, så att skyldighet skulle åligga arbetsgivaren att bevisa sig vara fri
från ansvar. Vidare hade i motionen 1972:1491 hemställts att skadeståndskommittén
skulle få i uppdrag att utreda och komma med förslag
om en straffsanktionerad obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare.
Slutligen hade i motionerna 1972:13, 1972:435 och 1972:1490 punkt
3 c) tagits upp frågor om ersättning för kroppsskada, som polisman
ådragit sig i tjänsten. I det följande lämnas ett kortfattat referat av
innehållet i propositionen 1972:5 och lagutskottets betänkande LU
1972:10 i de delar som är av omedelbart intresse i förevarande ärende.

Strikt skadeståndsansvar för alla arbetsgivare

Beträffande tanken på att införa ett rent strikt skadeståndsansvar för
alla arbetsgivare framhöll departementschefen (prop. s. 102) att detta
skulle innebära att man bröt den utvecklingslinje som har följts ända
sedan början av detta sekel, då man just på yrkesskadornas område
övergick från ett ersättningssystem byggt på strikt ansvar för arbetsgivare

LU 1973:24

till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem, som därefter successivt
har byggts ut och förstärkts. Departementschefen ansåg att det måste
kunna anföras mycket starka skäl för en sådan omläggning av kursen, och
han avvisade därför tanken på ett rent strikt skadeståndsansvar för
arbetsgivare.

Utskottet delade den uppfattning som departementschefen gett
uttryck åt (betänkandet s. 135). Utskottet tilläde att det skulle vara
onödigt dyrbart och innebära slöseri med tillgängliga resurser att för
reglering av ersättning för olycksfall i arbetet ha två system, ett
skadeståndsrättsligt byggt på strikt ansvar och ett system byggt på
yrkesskadeförsäkringen. 1 likhet med departementschefen ansåg utskottet
att det behov av förbättringar av skyddet som kan föreligga på detta
område i stället bör tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av
yrkesskadeförsäkringen och genom kompletterande ersättningsanordningar
i form av kollektiva försäkringar. Vidare ansåg utskottet det vara
av största betydelse att åtgärder vidtas för att förebygga ohälsa och
olycksfall i arbetslivet. Utskottet avstyrkte därför bifall till det i
motionen 1971:720 framställda yrkandet under punkt 1 angående
införande av strikt ansvar för alla arbetsgivare.

Förbättrat ersättningsskydd på vissa begränsade yrkesområden

Under utredningsarbetet hade framställningar gjorts till Kungl. Maj:t
om införande av strikt ansvar för staten i fråga om personskada som
åsamkas polisman under tjänsteutövning, för innehavare av järnväg för
personskada, som drabbar anställd i järnvägens tjänst, samt för arbetsgivare
i stuverifacket med avseende på personskada, som drabbar anställd
i stuveriverksamheten. Departementschefen framhöll (prop. s. 101 f.) att
oavsett i vad mån det här rör sig om så trängande behov att särskilda
åtgärder är omedelbart påkallade, dessa ersättningsproblem måste ses i ett
större sammanhang. Liknande önskemål kan, framhöll han, med fog resas
av andra yrkesgrupper, vilkas ersättningsbehov socialt sett är lika
ömmande. Angelägenhetsgraden kan inte mätas uteslutande på grundval
av frekvensen av skadefall inom olika verksamhetsområden. Med få
undantag, fortsatte departementschefen, kan det inte heller påstås att
arten av de yrkesskador som inträffar i ett visst slag av verksamhet
motiverar en särbehandling av dessa fall. 1 båda dessa hänseenden
representerar framställningarna ett godtyckligt urval. I fråga om järnvägsanställda
och poliser lär det i själva verket förhålla sig så att olycksfallsfrekvensen
statistiskt sett är låg, framhöll departementschefen och tilläde
att det inte heller finns belägg för att de skador som drabbar dessa
kategorier typiskt sett är allvarligare än andra yrkesskador.

Utskottet delade den uppfattning som departementschefen gett
uttryck åt (betänkandet s. 139). I likhet med denna ansåg utskottet
vidare att det över huvud taget inte är möjligt att välja ut vissa
yrkesgrupper och ge dem en förmånligare ställning än andra genom att
införa regler om strikt ansvar för berörda arbetsgivare. I den mån man
anser det önskvärt och lämpligt att särskilt genomföra förbättringar av

LU 1973:24

det ekonomiska skyddet vid yrkesskadefall borde det därför, såsom
departementschefen framhållit, i möjligaste mån ske genom generella
åtgärder, som verkar likformigt för alla yrkesgrupper. Utskottet erinrade
om att det härvidlag är en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen
och kompletterande ersättningsanordningar i form av kollektiva försäkringar
som kommer i fråga. Med hänsyn till bl. a. vad sålunda anförts
avstyrkte utskottet bifall till motionerna 1972:13, 1972:435 och
1972:1490 punkt 3 c).

Omvänd bevisbörda

Beträffande yrkandet i motionen 1971:720 under punkt 3 framhöll
utskottet (betänkandet s. 137 f.) att man, om man inför omvänd
bevisbörda, i realiteten uppnår samma skadeståndsansvar för arbetsgivaren
som om ett rent strikt skadeståndsansvar gällde. De invändningar
som kan riktas mot ett strikt ansvar äger följaktligen giltighet också
beträffande ett ansvar med omvänd bevisbörda. Utskottet avstyrkte
därför bifall till motionen i denna del.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare

Principalansvaret omfattar också skador som drabbar någon av
arbetsgivarens egna arbetstagare. Vid remissbehandlingen av skadeståndskommitténs
förslag i detta hänseende hemställde några remissinstanser,
bl. a. Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Statstjänstemannens riksförbund (SR), att frågan om obligatorisk
ansvarsförsäkring för arbetsgivare skulle tas upp till samtidig
prövning.

Departementschefen tog med anledning härav upp frågan till behandling
i propositionen (s. 219). Innan man har närmare utrett möjligheterna
att lösa ersättningsproblemen genom direkta försäkringsanordningar på
de skadelidandes sida, ansåg han emellertid att ett system med
obligatorisk försäkring bör övervägas endast om tvingande skäl kan
åberopas. Att sådana skäl skulle kunna anföras för ett generellt verkande
obligatorium för samtliga arbetsgivare kunde departementschefen inte
finna. Han pekade på att frivillig ansvarsförsäkring redan nu har mycket
stor spridning. En utvidgning av principalansvaret till att omfatta vållande
av samtliga arbetstagare innefattar i och för sig ett starkt tryck på de
arbetsgivare som i dag saknar försäkring att skaffa sig ett försäkringsskydd,
framhöll han och tilläde att det för övrigt enligt hans mening
saknas praktiska förutsättningar att för närvarande genomföra ett
obligatorium, som skulle kräva en utomordentligt omfattande administrativ
kontrollapparat.

Utskottet erinrade till en början om de två utredningar som har till
uppgift att utarbeta förslag som syftar till att förbättra arbetstagarnas
ställning när det gäller skador som drabbar dem i yrkeslivet, nämligen
yrkesskadeförsäkringskommittén och arbetsmiljöutredningen (betänkan -

LU 1973:24

det s. 152 f.)■ Utskottet ansåg det tillfredsställande att arbete sålunda
pågår för att åstadkomma ett förbättrat skydd i fråga om skador som
uppkommer i arbetslivet. Utskottet befarade att det emellertid torde
dröja några år innan arbetstagarnas krav på trygghet blivit tillfredsställande
tillgodosedda genom olika försäkringsanordningar. Intill dess ansåg
utskottet det vara av största betydelse för de anställdas trygghet att
arbetsgivarna har försäkringsskydd i form av ansvarsförsäkringar. Utskottet
konstaterade att man inte med bestämdhet vet hur stor spridning
frivillig ansvarsförsäkring har. Utskottet fann det vanskligt att förutsäga
om utvidgningen av principalansvaret skulle komma att medföra att de
arbetsgivare som saknade försäkring skulle skaffa sig ett försäkringsskydd
eller om den premiehöjning som skulle bli följden av det ökade ansvaret
skulle få motsatt effekt. Utskottet ansåg att det skulle vara av mycket
stort värde att få spridningen av den frivilliga ansvarsförsäkringen
kartlagd. En sådan undersökning, vars utförande syntes böra anförtros åt
skadeståndskommittén, borde enligt utskottets mening företas en viss tid
efter det att lagen trätt i kraft. Skulle undersökningen visa att
ansvarsförsäkringens spridning inte är godtagbar borde kommittén
utarbeta förslag som syftar till att nå ökad utbredning av försäkringsskyddet.
Härvid kan naturligtvis införande av obligatorisk ansvarsförsäkring
komma under prövning, framhöll utskottet. Såsom departementschefen
anfört torde dock ett obligatorium kräva en omfattande administrativ
kontrollapparat. Utskottet pekade därvid på att det oinskränkta principalansvaret
inte bara gäller för företagare utan också i icke-ekonomisk
verksamhet och i rent privata förhållanden, varför man t. ex. bara i
begränsad omfattning synes kunna använda riksförsäkringsverkets på
avgift sdebiteringar till den allmänna försäkringen baserade uppgifter i
kontrollerande syfte. Skulle emellertid kommittén anse det nödvändigt
förorda en lagstadgad plikt att teckna ansvarsförsäkring syntes enligt
utskottets mening möjligheten att avgränsa skyldigheten till vissa
kategorier arbetsgivare, exempelvis ned till ett bestämt minsta antal
arbetstagare, böra undersökas. Betydelsefulla faktorer vid en bedömning
av frågan blir för övrigt graden av de förbättringar som kan åstadkommas
inom yrkesskadeförsäkringen samt utvecklingen och spridningen av de
kollektiva trygghetsförsäkringarna inom arbetslivet. Utskottet hemställde
att riksdagen med anledning av motionen 1972:1491 och del av det i
motionen 1971:720 under punkt 1 framställda yrkandet skulle ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört.

Pågående lagstiftningsarbete

Det har förutsatts att SkL inte skall bli bestående i sin nuvarande
utformning under någon längre tid. Tvärtom har man utgått från att det i
framtiden kommer att ske en fortlöpande reformering av skadeståndsrätten
och att SkL måste ändras och kompletteras efter hand som
reformarbetet skrider framåt.

Vad som då främst syftas på är skadeståndskommitténs fortsatta

LU 1973:24

utredningsarbete. Detta har redan avsatt ett par betänkanden, nämligen
Skadestånd III. En allmän regel om jämkning av skadestånd (SOU
1971:83) samt Skadestånd IV. Värdesäkring av skadeståndslivräntor
(SOU 1972:12). Sistnämnda betänkande har lagts till grund för prop.
(1973:14) med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor m. m.
Lagförslaget har antagits av riksdagen vid 1973 års vårsession (LU
1973:8, Rskr 1973:11 1) och kommer att träda i kraft den 1 januari
1974. Ytterligare förslag från kommittén kan väntas under de närmaste
åren. I första hand skall kommittén under sitt fortsatta arbete föreslå nya
personskaderegler (direktiv 1967 Ju:68). De nya reglerna om skadestånd
vid personskada kan väntas innehålla bl. a. bestämmelser om invaliditetsprövning,
om efterlevandes skadeståndsrätt, om samordning mellan
skadestånd och andra förmåner samt om ersättningens form (livränta
eller engångsbelopp).

Det andra område där utredningsförslag är att vänta rör försäkringsgivares
regressrätt, dvs. ett försäkringsbolags rätt att av en skadeståndsskyldig
återkräva utgiven försäkringsersättning (direktiv 1972 Ju:30).
Utredningsuppdraget omfattar också andra frågor, bl. a. en översyn av
reglerna om den skadelidandes medvållande samt om fördelningen av
skadeståndsansvaret mellan flera skadeståndsskyldiga.

Av stor betydelse också på skadeståndsområdet är den översyn av
yrkesskadeförsäkringen som yrkesskadeförsäkringskommittén nu gör och
som bl. a. går ut på att förändra invaliditetsbegreppet inom den grenen av
socialförsäkringen (direktiv 1972 S:32). Man skall därvid undersöka
möjligheterna att bedöma invaliditeten mindre tabellmässigt och mer efter
skadans inverkan i det särskilda fallet. Vidare skall utredas om ideell
ersättning, närmare bestämt ersättning för lyte eller annat men, bör
införas inom yrkesskadeförsäkringen.

I syfte att skapa en bättre arbetsmiljö och ge de anställda ökad
trygghet och ett ökat inflytande på den egna arbetsplatsen pågår för
närvarande ett omfattande reformarbete. Arbetsmiljöutredningen (direktiv
1971 S:29) har i december 1972 avgivit delbetänkandet (SOU
1972:86) Bättre arbetsmiljö, vilket innehåller förslag till ändringar inom
vissa viktiga områden av arbetarskyddslagstiftningen och till kraftigt
förstärkt organisation för arbetarskyddet. Vid behandlingen av 1973 års
statsverksproposition fattade riksdagen beslut om en väsentlig förstärkning
av den offentliga tillsynsorganisationen för arbetarskyddet enligt de
riktlinjer som dragits upp av utredningen (SoU 1973:5 punkt 51). På
grundval av utredningens betänkande, såvitt avser lagstiftningsfrågorna,
har Kungl. Maj:t nyligen förelagt riksdagen propositionen 1973:130 med
förslag till åtgärder för en bättre arbetsmiljö.

Arbetarskyddsanvisningar inom pappersmasseindustrin

Såsom omnämnts i det föregående (ovan s. 6) hänvisas i motionen
1973:1091 i fråga om argumenteringen till vad samma motionärer anfört
i motionen 1973:1 189 i vilken hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t

LU 1973:24

begär initiativ i syfte att i samverkan med arbetarskyddsstyrelsen
utarbeta anvisningar för arbete vid maskiner för upptagning av pappersmassa
samt vid maskiner för tillverkning och rullning av papper.
Sistnämnda motion har behandlats av socialutskottet. 1 sitt av riksdagen
godkända betänkande (SoU 1973:5 s. 75 f.) avstyrkte utskottet bifall till
motionen, varvid utskottet anförde följande.

Utskottets ställningstagande till Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
till arbetarskyddsstyrelsen innebär bl. a. att utskottet förordar en
väsentlig utbyggnad av styrelsens resurser för utarbetande av anvisningar
till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I fråga om anvisningar
på det område, som behandlas i motionen, får utskottet hänvisa till det
samarbete som bedrivs på området av de nordiska ländernas arbetarskyddsmyndigheter
i nordiska maskinkommittén. Enligt vad utskottet
inhämtat har i Finland tillsatts en arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag
till anvisningar inom pappersindustrin. Sedan förslaget framlagts kommer
arbetarskyddsstyrelsen att bearbeta det för användning i Sverige.

Med hänsyn till det anförda kan man räkna med att motionärernas
önskemål kommer att bli tillgodosedda utan något riksdagens initiativ.
Motionen 1973 :1189 påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet

I förevarande motioner framförs förslag som syftar till förbättringar av
det ekonomiska skyddet vid skadefall, som inträffar i yrkeslivet. Den
metod som motionärerna anvisar är en utbyggnad av det skadeståndsrättsliga
regelsystemet genom införande av nya regler om strikt skadeståndsansvar.

Utskottet vill till en början erinra om att huvudregeln i svensk
skadeståndsrätt är att skadeståndsansvar förutsätter att den skadeståndsskyldige
har handlat uppsåtligen eller av vårdslöshet (culparegeln).
Skadeståndsansvar helt oberoende av vållande — dvs. strikt ansvar - har
genom lagstiftning hittills endast föreskrivits på speciella områden, såsom
t. ex. inom kommunikationsväsendet, för vissa delar av den energiproducerande
industrin och på miljövårdens område (se ovan s. 3 f.).

Inom skadeståndsrätten har det sedan gammalt också funnits regler
om ett mer eller mindre vittgående arbetsgivar- eller företagaransvar för
skador vållade av de anställda (s. k. principalansvar). Av särskild
betydelse för skador i yrkeslivet är numera den genom skadeståndslagen
(SkL; 1972:207) införda regeln om oinskränkt principalansvar. I 3 kap
1 § första stycket SkL föreskrivs nämligen, att den som har arbetstagare i
sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten. Principalansvaret omfattar således
inte bara skador som drabbar utomstående tredje man utan också skador
som arbetstagarna vållar varandra. 1 jämförelse med tidigare gällande rätt
innebar införandet av det oinskränkta principalansvaret enligt SkL, att
skadeståndsansvar för offentliga och privata arbetsgivare i fråga om
arbetstagares culpa utvidgades till att utöver vållande av drifts- och
arbetsledning och av arbetare med särskilt ansvarsfull syssla omfatta

LU 1973:24

vållande av alla anställda oberoende av ställning och uppgift. För första
gången har härigenom i svensk rätt införts generella regler om ett skärpt
skadeståndsansvar — oberoende av eget vållande — som för åtskilliga fall
inte kan motiveras utifrån sådana risksynpunkter som traditionellt bär
upp de regler om strikt skadeståndsansvar, som återfinns på olika håll
inom den speciella skadeståndslagstiftningen.

Det kan i anslutning härtill nämnas att gällande svensk rätt inte nöjer
sig med att lägga ett ansvar på arbetsgivare i vad avser olycksfall i arbete.
Det vilar också en särskild skyldighet på tillverkare och säljare av
maskiner att tillse att dessa är försedda med skyddsanordningar. Detta
framgår av 45 § arbetarskyddslagen (1949:1). Stadgandet är sanktionerat
genom möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda förbud vid
överträdelse, och det har även skadeståndsrättsliga konsekvenser för
tillverkare och säljare.

Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att i det moderna
samhället är skadeståndsrätten ingalunda det enda medel som står till
buds som ersättningssystem vid olika skadefall. Den snabba expansion av
olika former av offentlig och enskild försäkring som ägt rum under de
senaste decennierna har medfört att det i dag torde vara vanligare att
ersättning vid skadefall utgår i form av försäkringsersättning än i form av
skadestånd, som betalas direkt av de skadeståndsskyldiga. Skadeståndsrätten
kan därför inte bedömas och värderas utan att ställas i relation till
existerande försäkringsanordningar (se ovan s. 4—6). Det samspel, som
råder mellan skadestånd och försäkring, är komplicerat och ännu
ofullständigt känt bl. a. till sina ekonomiska verkningar. Utskottet vill
dock understryka att utvecklingen inom försäkringsväsendet på ett
avgörande sätt har förändrat situationen och infört helt nya fördelningsmekanismer.
Samtidigt har den lett till betydelsefulla förändringar i fråga
om skadeståndsrättens roll som ersättningssystem.

Frågan om skadeståndsrättens ställning vid sidan av existerande eller
framtida försäkringsanordningar togs upp till ingående diskussion i
förarbetena till SkL. Bl. a. ägnade föredragande departementschefen ett
avsnitt i propositionen åt denna fråga (prop. 1972:5 s. 74—100). Därvid
formulerade han en rättspolitisk målsättning för reformarbetet på
skadeståndsrättens område i den närmaste framtiden (prop. s. 83).
Utgående från denna målsättning granskade departementschefen olika
metoder för att tillgodose behovet av ersättning för personskada. Efter
att ha pekat på olika brister när det gäller skadeståndsrättens möjligheter
att åstadkomma ett ekonomiskt skydd vid skadefall, kom han fram till
att det kunde ifrågasättas om inte reformarbetet bör bedrivas i en
riktning, som snarare minskar än ökar skadeståndsrättens betydelse.
Närmast tänkte han sig då en utveckling, som innebär att ersättning i allt
större utsträckning skall tillgodoses genom social och enskild försäkring.
Han framhöll emellertid att en sådan utveckling är en fråga på lång sikt.

Beträffande det nuvarande försäkringsskyddet vid olycksfall i arbete
vill utskottet till en början erinra om att samhället vid yrkesskador
tillhandahåller ett ekonomiskt grundskydd genom socialförsäkringen

LU 1973:24

(den allmänna försäkringen samt yrkesskadeförsäkringen). Den relativa
betydelsen av yrkesskadeförsäkringen — som i sina tidigare former var
den bäst utvecklade av socialförsäkringarna — har minskat genom den
allmänna försäkringens införande. Numera, när alla åtnjuter ett omfattande
skydd genom den allmänna försäkringen, består de viktigaste
förmånerna vid olycksfall i arbete i att livränta kan utgå ur yrkesskadeförsäkringen
i många fall där rätt till förtidspension ur allmän försäkring
saknas. Rent allmänt torde det kunna sägas att till följd av socialförsäkringens
kraftiga utbyggnad under senare tid torde vad som återstår att
täcka utöver de ur socialförsäkringen utgående förmånerna huvudsakligen
utgöras av kompensation för s. k. ideell skada, dvs. för liden sveda och
värk samt för framtida obehag och lidande (exempelvis ett lyte eller ett
ärr).

Utskottet vill vidare peka på att det på den skadelidandes sida numera
existerar ett antal såväl enskilda som kollektiva försäkringstyper av
frivillig karaktär, vilka ger ett ytterligare ekonomiskt olycksfallsskydd vid
yrkesskador (se ovan s. 4 f.). De anställdas krav på trygghet kan också
tillgodoses av frivillig försäkring på den skadeståndsskyldiges sida,
nämligen om arbetsgivaren har försäkringsskydd i form av ansvarsförsäkring
(s. k. företagsansvarsförsäkring, se ovan s. 5).

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (s. 5 f.) har nyligen en
särskild form av ansvarsförsäkring, den s. k. trygghetsförsäkringen,
utvecklats. Denna kan beskrivas som en försäkring vilken tillerkänner
arbetstagarna samma förmåner som enligt skadeståndsreglerna (med vissa
modifikationer) vid varje olycksfall i arbete, således även om varken
arbetsgivaren själv eller någon arbetstagare är vållande. Ersättningarna
skall utgöra full kompensation för både ekonomisk och ideell skada på
grund av olycksfallet. Såväl periodiska förmåner som engångsersättningar
kommer i fråga. Jämkning på grund av medvållande tillämpas ej, med
undantag för att vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande alls ingen
ersättning utgår. Premierna för trygghetsförsäkringen betalas av arbetsgivarna.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att såväl skadeståndsreglerna
som de försäkringsformer, som spelar in i ett yrkesskadefall, kommer
att undergå en fortsatt expansiv utveckling till följd av det pågående
utrednings- och utbyggnadsarbetet. Utskottet hänvisar härvid i första
hand till skadeståndskommitténs fortsatta utredningsarbete och till att
yrkesskadeförsäkringens materiella regler f. n. är föremål för översyn
inom yrkesskadeförsäkringskommittén (se ovan s. 8). Av stor betydelse
är också den utbyggnad som kan förväntas ske när det gäller kollektiva
försäkringar inom den enskilda sektorn, t. ex. en utsträckning av
trygghetsförsäkringen till att omfatta nya grupper av arbetstagare. Den
sålunda successivt pågående utbyggnaden av de båda ersättningssystemen
skadestånd och försäkring var föremål för överväganden i samband med
tillkomsten av 1972 års skadeståndsrättsliga lagstiftning. Departementschefen
anförde därvid (prop. 1972:5 s. 103) att i den mån föreliggande
önskemål om förbättringar av det ekonomiska olycksfallsskyddet inte

LU 1973:24

kunde tillgodoses genom en utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen borde
behoven enligt hans mening täckas genom att arbetsmarknadsparterna
gemensamt inrättar kollektiva försäkringssystem till arbetstagarnas förmån.
Sådana gruppförsäkringsanordningar kunde, framhöll han, i fråga
om grunderna för beräkning av ersättningarna åtminstone delvis anpassas
till vad som gäller inom skadeståndsrätten, och arbetstagarna kan
därigenom beredas ett skydd som är i stort sett likvärdigt med det skydd
som regler om strikt skadeståndsansvar skulle ge. I flera hänseenden kan
skyddet i själva verket bli bättre, tilläde departementschefen och
påpekade att den skadelidandes medvållande normalt inte beaktas som
grund för nedsättning av de ersättningar som utgår ur olycksfallsförsäkring.
Vidare kan skaderegleringen göras avsevärt billigare och snabbare
än i ett skadeståndsrättsligt system genom att vissa ersättningar, bl. a. för
sveda och värk o. d., särskilt i mindre komplicerade fall, fastställs att utgå
enligt på förhand bestämda schabloner. Slutligen erinrade departementschefen
också om de möjligheter till en differentiering av ersättningsnivån
efter skiftande behov och resurser som försäkringsanordningar av detta
slag inrymmer och som saknar motsvarighet i ett skadeståndsrättsligt
system.

Det är mot bakgrund av de ovan återgivna allmänna principerna för
utformningen av 1972 års skadeståndsrättsliga lagstiftning, såvitt avser
ersättning för olycksfall i arbetet, som man enligt utskottets mening
måste bedöma de förslag och synpunkter som förs fram i förevarande
båda motioner.

Vad först gäller motionen 1973:1091 har motionärerna hemställt att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en sådan översyn av skadeståndslagstiftningen
att strikt skadeståndsansvar införes för arbetsgivare för skador
som drabbar arbetstagare under arbete vid upptagningsmaskiner för
pappersmassa eller maskiner för tillverkning och rullning av papper.

Som framgår av den tidigare framställningen (se s. 9 f.) prövades i
samband med tillkomsten av SkL även frågan om det var möjligt och
lämpligt att genom skadeståndsrättslig särreglering införa ett förbättrat
ersättningsskydd på vissa begränsade yrkesområden. Det framhölls i detta
lagstiftningsärende att oavsett i vad mån det härvidlag kunde röra sig om
så trängande behov, att särskilda åtgärder var omedelbart påkallade,
måste dessa ersättningsproblem ändock ses i ett större sammanhang.
Departementschefen framhöll att liknande önskemål med fog kan resas
av andra yrkesgrupper, vilkas ersättningsbehov socialt sett är lika
ömmande. Enligt hans mening kan angelägenhetsgraden inte heller mätas
uteslutande på grundval av frekvensen av skadefall inom olika verksamhetsområden.
Utskottet tilläde för sin del att det över huvud taget inte är
möjligt att välja ut vissa yrkesgrupper och ge dem en förmånligare
ställning än andra genom att införa regler om strikt ansvar för berörda
arbetsgivare. I den mån man anser det önskvärt och lämpligt att särskilt
genomföra förbättringar av det ekonomiska skyddet vid yrkesskadefall
bör det därför ske genom generella åtgärder, som verkar likformigt för
alla yrkesgrupper. Utskottet erinrade om att det härvidlag är en fortsatt

LU 1973:24

utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen och kompletterande ersättningsanordningar
i form av kollektiva försäkringar som kommer i fråga.

Beträffande den åsyftade fortsatta utbyggnaden av yrkesskadeförsäkringen
vill utskottet nu särskilt framhålla att den utveckling, som
direktiven för utredningen skisserar, synes leda till att yrkesskadeförsäkringen
kommer in på områden som hittills hört uteslutande till
skadeståndsrättens gebit, bl. a. genom att ersättning för lyte och men
skall kunna utgå ur försäkringen.

Utskottet önskar vidare tillägga att av stor betydelse i förevarande
sammanhang är också de förslag till ändringar inom vissa viktiga områden
av arbetarskyddslagstiftningen och till kraftigt förstärkt organisation för
arbetarskyddet, som arbetsmiljöutredningen sedermera lagt fram och som
syftar till att skapa en bättre arbetsmiljö och ge de anställda ökad
trygghet och ett ökat inflytande på den egna arbetsplatsen. Utskottet
erinrar sålunda om att riksdagen vid behandlingen av 1973 års statsverksproposition
fattade beslut om en väsentlig förstärkning av den offentliga
tillsynsorganisationen för arbetarskyddet enligt de riktlinjer som dragits
upp av utredningen (SoU 1973:5 punkt 51). På grundval av utredningens
betänkande, såvitt avser lagstiftningsfrågorna, har vidare Kungl. Maj:t
nyligen förelagt riksdagen propositionen 1973:130 med förslag till
åtgärder för en bättre arbetsmiljö.

Utskottet vill vidare framhålla att ett ytterligare beaktansvärt moment
tillkommit i och med införandet fr. o. m. den 1 januari 1973 av en
trygghetsförsäkring för statstjänstemännen. Därmed finns numera sådan
försäkring för ca 35 000 privatanställda och för ca 330 000 stats- och
kommunalanställda LO-anslutna arbetare. Enligt vad utskottet erfarit
avser LO att i de nu förestående avtalsförhandlingarna med SAF kräva en
trygghetsförsäkring för 1,3 miljoner fackföreningsmedlemmar. En stor
medlemsenkät har visat att kravet härom stöds av drygt 80 procent av
LO-medlemmarna.

Det syfte som förestavat förevarande motion finner utskottet behjärtansvärt.
Uppenbarligen är den fortsatta utbyggnaden av det ekonomiska
olycksfallsskyddet vid yrkesskadefall en viktig social fråga, som tillmäts
hög prioritet av arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Utskottet
anser emellertid att en lösning av det i motionen berörda problemet
genom införande av en trygghetsförsäkring på kollektivavtalsrättslig väg
är att föredra framför en skadeståndsrättslig särreglering av det slag
motionärerna förordar. Först om det visar sig att denna väg inte är
framkomlig bör lagstiftningsåtgärder övervägas. Trygghetsförsäkringen
har visserligen hittills inte varit i kraft mer än ett och ett halvt år på
arbetsmarknaden och erfarenheterna av den är således ännu begränsade.
Vad som hittills framkommit tyder emellertid på att trygghetsförsäkringen
på ett snabbt och smidigt sätt fyller uppgiften att bl. a. garantera
den skadelidande skillnaden mellan vad han erhåller från allmänna och
avtalsbundna försäkringar, å ena sidan, samt full lön vid normal
arbetsprestation, å den andra.

På grund av vad sålunda anförts — främst att frågan om en utvidgning

LU 1973:24

av avtalsområdet för trygghetsförsäkringen kommer att tas upp i de
förestående avtalsförhandlingarna mellan SAF och LO — avstyrker
utskottet bifall till motionen 1973:1091.

I motionen 1973:1097 hemställs att riksdagen uttalar sig för en förändring
av SkL innebärande (1) att strikt arbetsgivaransvar införs, (2) att
ansvarighetsförsäkring blir obligatorisk för arbetsgivare samt (3) att
bevisbördan vid inträffade olycksfall därvid vänds, så att skyldighet
åligger arbetsgivaren att bevisa sig vara fri från ansvar för olycksfallen i
fråga.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten vid att de i
motionen framförda förslagen står i ett nära samband med varandra. Det
oinskränkta principalansvaret enligt SkL omfattar nämligen alla arbetsgivare,
således också arbetsgivare i rent privata förhållanden och i
icke-ekonomisk verksamhet. För att skadeståndsrätten inte i många fall
skall bli illusorisk på grund av bristande betalningsförmåga hos arbetsgivaren
måste därför ett system som bygger på strikt arbetsgivaransvar
kompletteras med regler om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för
arbetsgivarna. Förslaget om omvänd bevisbörda fyller i ett sådant system
funktionen att motverka långdragna förhandlingar och rättegångar
angående speciella tvistefrågor, t. ex. om skadan uppkommit ”i tjänsten”.

Det nu sagda ger vid handen att ett genomförande av de av
motionärerna framförda förslagen skulle innebära en fullständig omläggning
av kursen för det hittillsvarande reformarbetet på skadeståndsrättens
område. De flesta av de argument, som utskottet i det föregående anfört
gentemot motionen 1973:1091 äger därför motsvarande tillämpning på
den nu förevarande motionen. Utskottet skall därför här endast i korthet
redogöra för några av de ytterligare invändningar som i samband med
antagandet av SkL framfördes med avseende på motionsyrkanden av
enahanda innebörd (se ovan s. 8—11) samt därtill foga några mindre
tillägg.

Vad först gäller förslaget om strikt skadeståndsansvar för alla
arbetsgivare innebär detsamma att man skulle bryta den utvecklingslinje
som följts ända sedan början av detta sekel, då man just på yrkesskadornas
område övergick från ett ersättningssystem byggt på strikt ansvar för
arbetsgivare till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem, som
därefter successivt byggts ut och förstärkts. Det bör enligt utskottets
mening i detta sammanhang understrykas att skyldigheten att betala
premier till yrkesskadeförsäkringen är ett sätt på vilket arbetsgivarna
lämnar ersättningar för olycksfall i arbete. Däijämte lämnar arbetsgivarna
betydande bidrag till den allmänna sjukförsäkringen och bekostar (för
arbetstagare) allmän tilläggspension, vilken bl. a. inkluderar s. k. förtidspension
till den som blivit varaktigt arbetsoförmögen, t. ex. genom
olycksfall i arbete. Utskottet vill vidare hänvisa till att det skulle vara
onödigt dyrbart och innebära slöseri med tillgängliga resurser att för
reglering av ersättning för olycksfall i arbetet ha två system, ett
skadeståndsrättsligt byggt på strikt ansvar och ett system byggt på
yrkesskadeförsäkringen. Utskottet vill i förbigående påpeka att den

LU 1973:24

senare lagen täcker också vissa yrkessjukdomar, vilka ej kan rubriceras
som olycksfall. Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motionen 1973:1097 i denna del.

Vad härnäst gäller förslaget om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring
för arbetsgivare bör i första hand framhållas att ett dylikt generellt
verkande obligatorium skulle kräva en omfattande administrativ kontrollapparat.
Eftersom det oinskränkta principalansvaret enligt SkL inte bara
gäller för företagare utan också i icke-ekonomisk verksamhet och i rent
privata förhållanden, synes man t. ex. bara i begränsad omfattning kunna
använda riksförsäkringsverkets på avgiftsdebiteringar till den allmänna
försäkringen baserade uppgifter i kontrollerande syfte. Ett system med
obligatorisk ansvarsförsäkring bör därför övervägas endast om tvingande
skäl kan åberopas. Bedömandet av om sådana skäl föreligger bör ske mot
bakgrund av hur stor spridning den frivilliga ansvarsförsäkringen har.
Betydelsefulla faktorer vid bedömningen är också graden av de förbättringar
som kan åstadkommas inom yrkesskadeförsäkringen samt utvecklingen
och spridningen av de kollektiva trygghetsförsäkringarna inom
arbetslivet.

I samband med riksdagsbehandlingen av SkL konstaterade utskottet
(se ovan s. 11) att man inte med bestämdhet vet hur stor spridning
frivillig ansvarsförsäkring har. Utskottet fann det vanskligt att förutsäga
om utvidgningen av principalansvaret skulle komma att medföra att de
arbetsgivare som saknade försäkring skulle skaffa sig ett försäkringsskydd
eller om den premiehöjning som skulle bli följden av det ökade ansvaret
skulle få motsatt effekt. Utskottet ansåg att det skulle vara av mycket
stort värde att få spridningen av den frivilliga ansvarsförsäkringen
kartlagd.

En sådan undersökning, vars utförande syntes böra anförtros åt
skadeståndskommittén, borde enligt utskottets mening företas en viss tid
efter det att lagen trätt i kraft. Skulle undersökningen visa att
ansvarsförsäkringens spridning inte är godtagbar borde kommittén
utarbeta förslag som syftar till att nå ökad utbredning av försäkringsskyddet.
Härvid kan naturligtvis införande av obligatorisk ansvarsförsäkring
komma under prövning, framhöll utskottet. Med hänsyn till de föreliggande
kontrollsvårigheterna ansåg emellertid utskottet att kommittén i
så fall borde undersöka om skyldigheten att teckna ansvarsförsäkring
kunde avgränsas till vissa kategorier av arbetsgivare, exempelvis ned till
ett bestämt minsta antal arbetstagare. Vad utskottet bl. a. sålunda anfört
skulle ges Kungl. Maj:t till känna.

Enligt vad utskottet inhämtat har tiden ännu inte ansetts mogen för
att genomföra den av riksdagen förordade undersökningen. Med hänsyn
till att effekten av SkL:s ikraftträdande först bör avvaktas och till att en
viss tidsfrist är erforderlig för att information om det nya principalansvaret
skall hinna nå ut till arbetsgivarna har det enligt uppgift ansetts
lämpligt att undersökningen påbörjas cirka två år efter ikraftträdandet,
dvs. omkring den 1 juli 1974.

Enligt utskottets mening är det inte aktuellt att ta upp frågan om

LU 1973:24

obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare till förnyad förutsättningslös
prövning innan den ovannämnda undersökningen genomförts.
Eftersom LO inför de förestående avtalsförhandlingarna med SAF
framfört krav på en utvidgning av avtalsområdet för trygghetsförsäkringen,
bör även resultatet av dessa förhandlingar först avvaktas.
Utskottet vill i anslutning till det sist sagda erinra om att en ökad
utbredning av trygghetsförsäkringen torde medföra — såvitt avser
avtalsbundna arbetsgivare — att företagsansvarsförsäkringens betydelse
minskar när det gäller skador som drabbar arbetsgivarens egna arbetare,
medan däremot en sådan utveckling inte påverkar företagsansvarsförsäkringens
betydelse i fråga om skador som åsamkas utomstående tredje
man. Slutligen önskar utskottet framhålla att en mera ingående prövning
av frågan om obligatorisk företagsansvarsförsäkring knappast heller är
möjlig, förrän det bättre än som f. n. är fallet kan bedömas vad som kan
framkomma som resultat av det pågående arbetet med en utbyggnad av
yrkesskadeförsäkringen.

På grund av vad sålunda anförts — och med understrykande av att i
förevarande ärende motionsyrkandet om införande av obligatorisk
ansvarsförsäkring för arbetsgivare väsentligen är avhängigt det ovan
behandlade yrkandet om strikt arbetsgivaransvar — avstyrker utskottet
bifall till motionen 1973:1097 jämväl i denna del.

Vad slutligen gäller förslaget om omvänd bevisbörda bör det framhållas
att man därigenom i realiteten uppnår samma skadeståndsansvar
som om ett strikt skadeståndsansvar gällde. De invändningar som kan
riktas mot ett strikt ansvar äger följaktligen giltighet också beträffande
ett ansvar med omvänd bevisbörda (s. k. presumtionsansvar). För att ge
en mera rättvisande bild av de nuvarande reglerna om bevisbördas
placering vill utskottet emellertid peka på att talan om skadestånd enligt
SkL kan grundas på anonyma fel — skadevållaren kan inte utpekas — eller
kumulerade fel — flera mindre fel som inte vart för sig uppfyller kravet
på culpa. Med hänsyn härtill har genom SkL uppkommit ett i förhållande
till äldre rätt gynnsammare bevisläge för den skadelidande. Den skadelidandes
bevisskyldighet bör vidare sättas i relation till den skadeståndsgrundande
handlingsföreskrift som återfinns i 7 § första stycket
arbetarskyddslagen (1949:1) och som ålägger arbetsgivare att ”iakttaga
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka
arbetet bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos
honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller
drabbas av olycksfall däri”. På grund av det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionen 1973:1097 även såvitt nu är i fråga.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår motionen 1973:1091,

2. avslår motionen 1973:1097.

Stockholm den 30 oktober 1973
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1973:24

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp), fru
Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg
(m), Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), fru
Nilsson i Sunne (s) och herr Söderström (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

vid punkt 2 i utskottets hemställan
av herr Israelsson (vpk), som anser:

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med
orden ”Utskottet vill” och som slutar på s. 20 med orden ”i fråga” bort
ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas mening att nu gällande lagstiftning
angående rätt till skadestånd i anledning av olycksfall i arbetet är i högsta
grad otillfredsställande. Någon obligatorisk prövning huruvida ersättning
skall utgå till den som drabbats av olycksfall i arbetet sker sålunda inte.
De ersättningar som utbetalas av försäkringskassa eller riksförsäkringsverket
täcker normalt inte hela inkomstbortfallet och inte heller ersätts
sveda och värk samt framtida men. Olycksfall bedöms mestadels som s. k.
ren olyckshändelse, vilket innebär att den skadade erhåller sedvanlig
ersättning från försäkringskassa och sedermera från riksförsäkringsverket
om sjukskrivningsperioden varar längre än tre månader. Medför skadorna
invaliditet fastställes graden av riksförsäkringsverket, och viss invaliditetsersättning
utgår grundad på riksförsäkringsverkets bedömning. Skulle
total arbetsoförmåga bli följden får den skadade förtidspension. Oavsett
vad som händer kommer den som drabbats av olycksfall i arbetet med
beteckningen ren olyckshändelse i ett väsentligt sämre ekonomiskt läge
än före olycksfallet.

Utskottet anser inte att ett system med strikt ansvar skulle leda till
några orimliga kostnader. Den produktion som förorsakar olycksfallen
måste också kunna bära kostnaderna för full ersättning till de människor
som oförskyllt drabbas av olyckor i sitt arbete. Den som säger sig vara
motståndare till ett strikt arbetsgivaransvar är också motståndare till att
de som drabbas av olycksfall i arbetet — och det kan förutsättas att ingen
utsätter sig för olycksfall av fri vilja — skall få full ersättning i anledning
av skadorna. Ett strikt arbetsgivaransvar innebär vidare trygghet för
individen och en ökad social rättvisa för arbetare i manuell produktion,
som löper större risk att skadas i sitt arbete än t. ex. tjänstemän.
Förhållandet att företagen får stå för kostnader som motsvarar det
skadeståndsrättsliga begreppet ”full ersättning”, bör rimligen också leda
till en väsentligt säkrare arbetsmiljö.

Införes ett strikt skadeståndsansvar måste detta också kompletteras

LU 1973:24

med obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivarna. Därav följer att
skaderegleringen likväl kommer att ske efter försäkringsmässigt system.
Den stundom framförda åsikten, att införandet av ett strikt skadeståndsansvar
för arbetsgivare skulle innebära, att man bröt utvecklingslinjen att
yrkesskadorna skall ersättas via ett försäkringssystem, är således enligt
utskottets mening inte riktig.

Med avseende på de invändningar, som vid olika tillfällen framförts
om att ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring skulle kräva en
omfattande administrativ kontrollapparat, vill utskottet för sin del
framhålla att kontrollbehovet i tekniskt avseende kan begränsas genom
att från skyldigheten att teckna ansvarsförsäkring undantas vissa kategorier
av arbetsgivare, t. ex. arbetsgivare som icke är näringsidkare eller
arbetsgivare som icke har ett visst minimiantal anställda arbetare. I dylika
fall skulle frågan om ersättning åt den skadelidande kunna lösas enligt
samma metod som då skada orsakas av en oförsäkrad eller okänd bil. För
dessa fall är enligt 21 § trafikförsäkringslagen (1929:77) samtliga
koncessionerade trafikförsäkringsanstalter solidariskt ansvariga. Denna
solidariska ansvarighet fullgörs av Trafikförsäkringsföreningen, ett organ
för samtliga trafikförsäkringsanstalter. Nu berörda spörsmål bör enligt
utskottets mening skyndsamt bli föremål för närmare utredning.

Utskottet finner i likhet med motionärerna det angeläget att bevisbördan
vid inträffade olycksfall vänds, så att skyldighet åligger arbetsgivaren
att bevisa sig vara fri från ansvar för olycksfallen i fråga. Detta
skulle radikalt förbättra rättsläget för dem som drabbas av olycksfall. För
närvarande vilar hela bevisbördan på den som yrkar skadestånd. Denne
måste styrka att skadan uppkommit ”i tjänsten” och att arbetsgivaren
åsidosatt vad som enligt 7 § första stycket arbetarskyddslagen (1949:1)
”skäligen kan erfordras” i fråga om anordningar och föreskrifter i syfte
att förebygga olycksfall i arbetet. I likhet med motionärerna anser
utskottet nämnda lagrum ytterst opreciserat, när det gäller de krav som
kan ställas på företagen i arbetarskyddshänseende. Detta försvårar i sin
tur den skadelidandes möjligheter att fullgöra sin bevisskyldighet. De
nuvarande reglerna om bevisbördans placering ger därför ofta upphov till
långt utdragna domstolsprocesser, under vilka den skadelidande tvingas
leva under stark psykisk press.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:1097.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motionen 1973:1097 hos Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till lagändringar av sådan innebörd
(1) att ett strikt arbetsgivaransvar införs, (2) att
ansvarighetsförsäkring blir obligatorisk för arbetsgivare samt
(3) att bevisbördan vid inträffade olycksfall vänds, så att
skyldighet åligger arbetsgivaren att bevisa sig vara fri för
olycksfallen i fråga.

GOTAB 73 5172 S Stockholm 1973