Lagutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa ändringar i lagen om hemförsäljning (Betänkande 1972:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 5 år 1972

LU 1972:5

Nr 5

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
ändringar i lagen om hemförsäljning.

I motionen 1972:163 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att lagstadgad ångervecka införs även vid hemförsäljning med
kontantbetalning, om priset uppgår till minst 200 kronor.

I motionen 1972:318 av herrar Möller i Göteborg (fp) och Romanus
(fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär att möjligheterna att
införa ångervecka även vid telefonförsäljning snabbutreds.

Gällande bestämmelser

Lagen (1971:238) om hemförsäljning, som trädde i kraft den 1 juli
1971, ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k.
abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra
likartade förhållanden genom att inom en vecka — ”ångerveckan” —
skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Motivet för
lagstiftningen är att köparen vid s. k. hemförsäljning befinner sig i ett
psykologiskt underläge gentemot talföra och påträngande försäljare,
varjämte han saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om
konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i
varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker. Till grund för
lagstiftningen låg ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande (SOU
1970:35) med förslag till lag om hemförsäljning.

Enligt 1 § gäller lagen vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för
enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger eller antar anbud vid
sammanträffande med säljaren eller dennes ombud i köparens bostad
eller i övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i fråga om
vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå
en konsument med tjänster.

I fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid
sammanträffandet, gäller lagen enligt 1 § tredje stycket endast om
köparen betalar köpeskillingen eller del därav med användande av
kreditbevis eller med belopp som han erhåller som lån av säljaren eller
genom dennes förmedling. Lagen gäller således inte försäljning mot
kontant betalning om godset samtidigt överlämnas.

För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet,
skall säljaren enligt 2 § vid sammanträffandet lämna honom underrättelse
om hans rättigheter enligt den nya lagen. Underrättelsen skall lämnas och
kvitteras på fastställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 5

LU 1972:5

konsumenten över huvud taget inte bunden av sin beställning.

Enligt 4 § kan köparen frånträda sitt anbud eller svar genom att
överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande
härom till säljaren inom en vecka räknat från sammanträffandet. Genom
att den rättstekniska metod, som lagstiftaren sålunda valt, bygger på att
köparen sammanträffar med säljaren eller dennes ombud omfattas
telefonförsäljning inte av lagen.

I 5 § föreskrivs att om köparen frånträtt avtalet i princip vardera
parten skall lämna tillbaka vad han har mottagit. Har säljaren inte hämtat
godset inom tre månader, tillfaller det enligt samma paragraf köparen
utan kostnad.

Telefonförsäljning

Ur förarbetena

De sakkunniga (prop. 1971:86 s. 21) anförde för sin del att de speciella
psykologiska förhållanden som utgör det grundgällande motivet för en
särskild skyddslagstiftning inte föreligger vid telefonförsäljning. Gentemot
detta påstående uttalade Husmodersförbundet Hem och samhälle i
sitt remissvar att förbundet ansåg att konsumenten vid telefonförsäljning
är i ett med övrig hemförsäljning jämförbart psykologiskt underläge.
Många konsumenter har enligt förbundet svårt att motstå en försäljares
locktoner i telefon och säger hellre ja till anbudet än avbryter samtalet.
Då bokköp ofta förmedlas på detta sätt och enligt pris- och kartellnämndens
utredning böcker utgör en stor del av hemförsäljningens omsättning
ansåg förbundet det väsentligt att även telefonförsäljning omfattas av den
nya lagen. Pris- och kartellnämnden, som underströk vikten av att man,
sedan den föreslagna lagstiftningen genomförts, noga följer utvecklingen
på området och undersöker i vilken mån de nya reglerna kringgås,
anförde telefonförsäljningen som ett exempel på företeelser, som vid en
efterhandsgranskning kan behöva särskilt uppmärksammas. Nämnden
förklarade sig medveten om de problem bl. a. av praktisk natur, som det
skulle medföra att föra en sådan försäljning under den föreslagna
lagstiftningen, och föreslog därför ingen ändring av utredningens förslag
utan begränsade sig till att på anförda sätt understryka frågans vikt.

Föredragande statsrådet anförde följande (prop. s. 69 f.):

En särskild fråga är huruvida lagstiftningen, på sätt som har ifrågasatts
under remissbehandlingen, bör omfatta också försäljning som sker per
telefon. Jag är medveten om att ett behov av skydd för konsumenterna
kan föreligga även här. Av naturliga skäl torde emellertid denna
försäljningsform inte ha någon större utbredning. Skyddsbehovet lär
också vara mindre än vid de försäljningsformer som jag tidigare har
behandlat, eftersom den konsument som inte är intresserad för köp lätt
kan avbryta samtalet. Bortsett härifrån skulle det stöta på stora praktiska
svårigheter att föra in telefonförsäljning under den nu aktuella lagstiftningen.
Jag återkommer till frågan om hur skyddet rättstekniskt skall
utformas men vill förutskicka att jag har funnit den ordning som de
sakkunniga har föreslagit vara den från olika synpunkter mest lämpliga.
De sakkunnigas förslag innebär som jag förut har nämnt, att köparen
skall ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från försäljnings -

LU 1972:5

tillfället och att en förutsättning för att han över huvud taget skall bli
bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen
underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger
på att köparen sammanträffar med säljaren eller dennes ombud vid
försäljningen. Metoden är sålunda inte praktiskt användbar vid telefonförsäljning.
Sakkunnigförslaget innebär vidare, att konsumenten under en
”ångerfrist” av en vecka skall kunna frånträda avtalet. Utgångspunkten
för fristens beräkning skall vara sammanträffandet med säljaren eller
dennes ombud. Vid telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt
att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer
bevissvårigheterna. Jag är mot bakgrund av det sagda inte beredd att
förorda att lagstiftningen utvidgas att omfatta också sådan försäljning.
Det är emellertid angeläget att utvecklingen på detta område noga följs.
De erfarenheter som man härigenom vinner kan tillvaratas vid det
fortsatta arbetet på konsumentköprättens område.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att den nu aktuella lagstiftningen
skall gälla när köparen har företagit den rättshandling som enligt
vanliga regler är bindande för honom vid sammanträffande med säljaren
eller ombud för denne på annan plats än säljarens eller ombudets fasta
försäljningstställe.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om hemförsäljning
uppmärksammades i motionen 1971:1436 av herr Möller i Göteborg m. fl.
(fp) att telefonförsäljning inte avsågs komma att omfattas av lagen.
Motionärerna förklarade sig instämma i de synpunkter som Husmodersförbundet
anfört i sitt remissvar. Motionärerna ifrågasatte vidare om inte
en skriftlig bekräftelse alltid skulle krävas vid försäljningsavtal som
träffats i telefon. Åtminstone då varans pris uppgår till ett visst belopp,
förslagsvis minst 200 kronor, borde enligt motionärerna så vara fallet.
Motionärerna anförde att när ”ångervecka” införts för försäljning vid
besök i hemmet det säkerligen skulle uppkomma en betydande osäkerhet
hos allmänheten om inte telefonförsäljning också omfattas av lagen.
Motionärerna befarade vidare att mindre nogräknade försäljare kunde
komma att övergå från hemförsäljning till telefonförsäljning om denna
försäljningsform ger konsumenten mindre skydd. Motionärerna anslöt sig
till statens pris- och kartellnämnds förslag att reglerna för telefonförsäljning
bör bli föremål för särskild granskning i fortsättningen. Enligt
motionärernas uppfattning borde detta ske genom att en speciell
utredning tillsätts och då gärna en enmansutredning för enbart denna
fråga så att en översyn erhålles snabbt. De hemställde därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära att en sådan utredning kom till
stånd.

Lagutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1971:10 s. 46 f.)ha stor förståelse för de betänkligheter som kommit
till uttryck i nämnda remissvar och i motionen 1971:1436 med anledning
av att telefonförsäljning inte skulle omfattas av den föreslagna lagen. På
de av föredragande statsrådet anförda skälen ansåg emellertid utskottet
det inte vara lämpligt att införa regler om sådan försäljning i lagen.

Utskottet hänvisade emellertid till att pris- och kartellnämnden i sitt
remissvar anfört att det alltid är vanskligt att förutse hur effektiv en ny

1 * Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 5

LU 1972:5

lagstiftning kan bli och vilka verkningar den på det hela taget kommer att
få, särskilt när man ger sig in på ett område som inte förut varit föremål
för någon speciell reglering. Utskottet ansåg i anslutning härtill att det var
viktigt att man noga följde utvecklingen efter det att lagen trätt i kraft
och att man undersökte i vilken mån de nya reglerna kom att kringgås
och om allvarliga missförhållanden alltjämt kvarstod. Vid en sådan
efterhandsgranskning syntes telefonförsäljning särskilt behöva uppmärksammas.
Utskottet erinrade om att också departementschefen framhållit
att det är angeläget att utvecklingen i fråga om telefonförsäljning noga
följs. Eftersom Kungl. Maj:ts uppmärksamhet sålunda var riktad på att
ifrågavarande försäljningsform kunde komma att brukas för att kringgå
den föreslagna lagen ansåg utskottet att någon åtgärd i enlighet med
motionsyrkandet inte var erforderlig.

Motionen 1972:318

I motionen 1972:318 framhålles att det är en brist att telefonförsäljning
inte faller inom lagens område. På i huvudsak samma skäl som
anfördes i den ovan refererade motionen 1971:1436 och efter att ha
åberopat remissvaren från Husmodersförbundet Hem och samhälle och
statens pris- och kartellnämnd föreslår motionärerna att en snabbutredning,
gärna i form av en enmansutredning, nu tillsätts i denna för många
konsumenter viktiga fråga.

Motionärerna erinrar i sammanhanget om den form av telefonterror,
som herr Andersson i örebro påtalade genom en enkel fråga år 1970. En
dataanläggning ringer upp och en bandspelare kopplas till, man svarar,
och reklamen flödar i luren och på slutet av samtalet finns utrymme för
beställning av företagets varor. Abonnenten har, fortsätter motionärerna,
inte en chans att freda sig. Även om han eller hon lägger på luren är
telefonen spärrad så länge samtalet pågår. Oavsett om förfarandet strider
mot televerkets bestämmelser har dessa missförhållanden förekommit. De
utgör en skrämmande utveckling av den moderna datatekniken som man
här möter i reklamens form, anför motionärerna avslutningsvis.

Kontantköp

Ur förarbetena

De sakkunniga framhöll (prop. s. 24 f.) att de konsumenter som ingått
hemförsäljningsavtal självfallet inte alltid ångrar sig. Man torde tvärtom
kunna utgå från att köparen i flertalet fall vill fullfölja avtalet. Framför
allt, fortsatte de sakkunniga, kan detta antas i de fall då köparen redan i
samband med att han avger sitt anbud eller sin accept gör en kännbar
ekonomisk uppoffring. I sammanhanget borde också beaktas att köparen
kan ha intresse av att få omedelbar leverans men att man å andra sidan
får räkna med en viss obenägenhet hos säljarföretagen att medge leverans
medan ångerfristen löper. Det finns således, anförde de sakkunniga, ett
konsumentintresse som talar för att lagstiftningen inte ges ett alltför
vidsträckt tillämpningsområde och som bör vägas mot konsumentens

LU 1972:5

intresse av att under vissa omständigheter kunna frånträda hemförsäljningsavtal.
Ju större den uppoffring är som köparen gör genom att redan
i samband med att han avger anbud eller accept betala hela eller en del av
köpeskillingen, desto bättre grund har man för antagandet att han är fullt
medveten om avtalets innebörd och fast besluten att fullfölja det.

Härtill kommer enligt de sakkunniga att i de fall då säljarens
representant uppsöker konsumenten på dennes egen begäran förhållandena
normalt inte är så ogynnsamma för köparen att han behöver en
betänketid. Sakligt sett kan det därför finnas skäl att begränsa lagstiftningen
till de fall då försäljaren kommer oombedd. Frågan om försäljaren
verkligen kommit oombedd eller på köparens begäran kan dock ge
upphov till tvistigheter och bevissvårigheter, varför en sådan avgränsning
som den nyss nämnda enligt de sakkunnigas mening måste avvisas.
Önskemålet att praktiskt sett utesluta fall då sammanträffandet mellan
parterna skett på köparens begäran kan dock i viss mån tillgodoses om
man lämnar utanför lagens tillämpningsområde sådana köp där köparen
omedelbart betalar hela köpeskillingen eller en inte alltför obetydlig
handpenning. Man kan enligt de sakkunniga förutsätta, att en person som
själv kallar en försäljare till sig och bestämmer sig för ett köp i allmänhet
också är angelägen att slutligt avtal skall komma till stånd snarast och
sålunda regelmässigt är beredd att omedelbart betala minst den handpenning
som är föreskriven för att lagen inte skall bli tillämplig.

De sakkunniga föreslog därför bl. a. att rena kontantköp skulle
undantas från lagens tillämpning.

Frågan om lagstiftningen också borde omfatta kontantköp uppmärksammades
vid remissbehandlingen av flera remissinstanser. Sålunda
ställde sig bl. a. statens konsumentråd, konsumentutredningen, LO, TCO
och Husmodersförbundet Hem och samhälle kritiska till de sakkunnigas
förslag att kontantköp skulle undantas från lagens tillämpningsområde.
Konsumentutredningen ansåg att lagen bör gälla alla köp över 50 kronor.
Statens konsumentråd förordade att endast försäljning av böcker till ett
belopp understigande 50 kronor och försäljning av dagligvaror skulle
undantas. Som skäl för att lagstiftningen också bör omfatta kontantköp
åberopades bl. a. att konsumenten, när han företar sin rättshandling, i de
flesta fall torde uppfatta denna som väl genomtänkt och vara nöjd med
köpet. Det är först när han fått överlägga med andra medlemmar av
hushållet och jämföra det pris som han åtagit sig att betala med priser på
motsvarande varor i butikshandeln som han kanske upptäcker att han
gjort en dålig affär. Vidare hävdades att äldre personer, som i särskild
grad är i behov av lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och
dessutom i större utsträckning än andra har förhållandevis stora
penningsummor förvarade i bostaden. Det ansågs därför ligga nära till
hands att förmoda att dessa konsumenter önskar betala hela köpeskillingen
genast, utan att detta kan tas som tecken på att affären från deras
sida är väl genomtänkt.

Föredragande statsrådet anförde för sin del (prop. s. 75) att det inte
syntes honom lämpligt att föra in alla avtal som ingås vid hemförsäljning

LU 1972:5

och försäljning i likartade former under lagens tillämpningsområde.
Någon avgränsning är, framhöll han, nödvändig så att lagstiftningen inte
kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av livsmedel från
varuhussar och liknande. Om köparen får varan levererad genast och
således redan från början vet exakt vad han får samt dessutom är beredd
att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes behovet av
särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen,
där varan levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får
kredit, framhöll föredraganden. Han tilläde att det f. ö. från principiell
synpunkt är mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär
som för båda parter enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana
situationer som de beskrivna borde därför enligt föredragandens mening
undantas. Vidare underströk föredraganden att ett ganska litet område
undantas från lagstiftningen om denna inte omfattar kontantköp,
eftersom det vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer är regel
både att varan levereras i efterhand och att köparen får kredit. Enligt
föredraganden torde man vid köp av dyrbarare kapitalvaror bara i
undantagsfall ha anledning att räkna med att köparen helt fullgör sin del
av avtalet vid försäljningstillfället, varför de mest skyddsvärda fallen i
praktiken torde komma att omfattas av lagstiftningen.

Vid riksdagsbehandlingen uppmärksammades spörsmålet med anledning
av två motioner. I motionen 1971:1437 av fru Nordlander m. fl.
(vpk) yrkades att lagstiftningen inte skall göra undantag för kontantköp
och att 1 § tredje stycket i lagförslaget därför skulle utgå. I motionen
1971:1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkades att ångervecka
skulle införas också vid hemförsäljning med kontantbetalning om priset
för det köpta uppgår till minst 200 kronor. I motionen 1971:1437 anslöt
sig motionärerna till de synpunkter som framförts i nämnda remissvar. I
motionen 1971:1436 anförde motionärerna att kontanköp torde komma
att öka i omfattning efter den nya lagens ikraftträdande. Motionärerna
framhöll bl. a. att samma principiella skäl kan anföras för ångervecka vid
kontanköp som vid kreditköp, t. ex. köparens psykologiska underläge.
Enligt motionärerna kunde det vidare inte anses ”från principiell
synpunkt mindre tilltalande” att ge köparen, som betalar kontant,
samma möjlighet som den som ingått kreditavtal att i lung och ro fundera
över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. Vid kontantförsäljning
av livsmedel från varubussar och liknande skulle enligt motionärerna
undantag lätt kunna göras genom att en nedre gräns för varans pris sätts
exempelvis vid 200 kronor.

Lagutskottet uttalade (LU 1971:10 s. 49) att det enligt utskottets
mening förelåg skäl för att också kontantköp skulle omfattas av
lagstiftningen. Sålunda gäller, anförde utskottet, också vid kontantförsäljning
att köparen befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han
saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande
produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera
med varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som
föranlett den aktuella lagstiftningen. Å andra sidan fann utskottet de av

LU 1972:5

föredragande statsrådet framförda skälen för att kontantköp inte skall
omfattas av lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet ansåg sig
efter övervägande böra inta samma ståndpunkt i frågan som denne. Vid
sitt ställningstagande hade utskottet beaktat att just i fråga om
kontantköp den allmänna meningen torde vara att affären är avslutad när
varan betalats, varför det skulle te sig mindre tilltalande att ge köparen
rätt att riva upp en sådan affär.

Utskottet erinrade om att det i annat sammanhang uttalat sig för en
efterhandsgranskning av den nya lagstiftningens verkningar. Vid sådan
granskning är det, framhöll utskottet, angeläget att också kontantförsäljningen
uppmärksammas. I den mån erfarenheterna ger vid handen att
förhållandena utvecklat sig dithän att även kontantförsäljning bör
omfattas av lagstiftningen för att denna skall kunna ge åsyftat skydd
måste givetvis frågan tas upp till förnyad prövning, anförde utskottet.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionsyrkandena
skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Motionen 1972:163

Motionärerna anför bl. a. (se motion 1972:153 s. 10—11) att
hemförsäljningslagen har varit i kraft alltför kort tid för att det skall vara
möjligt att redan nu uttala sig om dess verkningar. Men, fortsätter
motionärerna, redan i samband med att lagen antogs framfördes från
folkpartihåll krav på kompletteringar. Sådana krav kom också till uttryck
vid Kooperativa förbundets konsumentkongress.

Motionärerna anser att de skäl, som framförts för att regeln om
ångervecka inte gäller vid kontant betalning och samtidig leverans, inte är
bärande. Det är visserligen sant, anför motionärerna, att vid de flesta köp,
som det här är fråga om, levereras varan senare och på kredit. Men
obestridligen förekommer också kontantköp, och med den nya lagen
finns det anledning anta, att en del försäljare i större utsträckning
kommer att försöka sälja kontant. Inte minst för äldre människor, som
ibland förvarar stora penningsummor hemma och kan önska få ett köp
avklarat så fort som möjligt, föreligger enligt motionärerna ett stort
behov av ett lagskydd mot överrumplande försäljning i bostaden. De
praktiska gränsdragningsproblem, som uppkommer t. ex. i vad gäller
livsmedelsförsäljning från varubussar, dagstidningsförsäljning genom bud
etc., kan enligt motionärerna klaras genom att de undantas från lagens
tillämpningsområde genom en nedre gräns för varans pris, förslagsvis 200
kronor.

I likhet med vad som framfördes i motionen 1971:1436 framhåller
motionärerna vidare att samma principiella skäl kan anföras för ångervecka
vid kontantköp som vid kreditköp, nämligen det psykologiska
underläge som den presumtive köparen lätt hamnar i vid hemförsäljning,
överraskningseffekten, det faktum att andra varutyper än försäljarens
inte kan överblickas; allt detta gäller också kontantförsäljningen. Motionärerna
säger sig avslutningsvis inte finna det från principiell synpunkt
mindre tilltalande att ge köparen som betalar en kontant summa

LU 1972:5

möjlighet att i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att ha
möjlighet att ändra sig.

Utskottet

Lagen om hemförsäljning, som trädde i kraft den 1 juli 1971, ger
konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k. abonnemangsavtal
som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden
genom att inom en vecka — ”ångerveckan” — efter sammanträffandet
med säljaren eller dennes ombud skriftligen meddela säljaren att han
frånträder avtalet. Lagen omfattar inte försäljning som sker per telefon.
Ej heller gäller lagen vid försäljning mot kontant betalning om godset
samtidigt överlämnas.

I motionen 1972:318 av herrar Möller i Göteborg (fp) och Romanus
(fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära att möjligheterna
att införa ångervecka vid telefonförsäljning snabbutreds. I motionen
1972:163 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen beslutar att
lagstadgad ångervecka införs också vid hemförsäljning med kontantbetalning,
om priset uppgår till minst 200 kronor.

Frågan huruvida lagen om hemförsäljning borde omfatta också
försäljning som sker per telefon prövades i samband med att föregående
års riksdag behandlade förslaget till lagstiftning i ämnet (prop. 1971:86).
Till stöd för att telefonförsäljning borde omfattas av lagstiftningen
framfördes i motioner i anledning av propositionen bl. a. att konsumenten
vid telefonförsäljning är i ett med övrig hemförsäljning jämförbart
psykologiskt underläge. Många konsumenter har, framhölls det, svårt
att motstå en försäljares locktoner i telefon och säger hellre ja till
anbudet än avbryter samtalet. Eftersom bokköp ofta förmedlas på detta
sätt ansågs det väsentligt att också telefonförsäljning skulle omfattas av
den nya lagen. Vidare anfördes att när ångervecka införts för försäljning
vid besök i hemmet det säkerligen skulle uppkomma en betydande
osäkerhet hos allmänheten om inte telefonförsäljning också omfattas av
lagen. Slutligen uttrycktes farhågor för att mindre nogräknade försäljare
kunde komma att övergå från hemförsäljning till telefonförsäljning om
denna försäljningsform ger konsumenten mindre skydd.

Lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1971:10) om att den rättstekniska metod, som valts för att bereda
konsumenten avsett skydd vid hemförsäljning, innebär att köparen skall
ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället
(§4) och att en förutsättning för att han över huvud taget skall bli
bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen
underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen (§ 2). Metoden
bygger följaktligen på att köparen sammanträffar med säljaren eller
dennes ombud vid försäljningen, och den är därför inte praktiskt
användbar vid telefonförsäljning. Vidare skall utgångspunkten för ångerfristens
beräkning vara sammanträffandet med säljaren eller dennes
ombud. Vid telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt att

LU 1972:5

bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer
bevissvårigheterna. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet det inte
lämpligt att då införa regler om telefonförsäljning i den föreslagna
lagstiftningen. Utskottet hänvisade i sammanhanget till att pris- och
kartellnämnden i sitt remissvar anfört att det alltid är vanskligt att
förutse hur effektiv en ny lagstiftning kan bli och vilka verkningar den på
det hela taget kommer att få, särskilt när man ger sig in på ett område
som inte förut varit föremål för någon speciell reglering. Utskottet ansåg i
anslutning härtill att det var viktigt att man noga följde utvecklingen
efter det att lagen trätt i kraft och att man undersökte i vilken mån de
nya reglerna kom att kringgås och om allvarliga missförhållanden alltjämt
kvarstod. Vid en sådan efterhandsgranskning borde enligt utskottet
telefonförsäljning särskilt uppmärksammas. Utskottet erinrade om att
också departementschefen framhållit att det är angeläget att utvecklingen
i fråga om telefonförsäljning noga följs. Eftersom Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
sålunda var riktad på att ifrågavarande försäljningsform kunde
komma att brukas för att kringgå den föreslagna lagen ansåg utskottet att
någon åtgärd i enlighet med motionsyrkandet inte var erforderlig.

Till grund för yrkandet i motionen 1972:318 om snabbutredning av
möjligheterna att införa ångervecka vid telefonförsäljning åberopas i allt
väsentligt samma omständigheter som framfördes då riksdagen förra året
behandlade frågan.

Lagutskottet vill till en början framhålla att, eftersom lagen om
hemförsäljning endast har varit i kraft i något mer än ett halvt år,
nämnvärda erfarenheter av lagstiftningen och dess verkningar uppenbarligen
ännu inte vunnits. En av utskottet företagen undersökning ger också
vid handen att det hos konsumentombudsmannen och statens pris-och
kartellnämnd ännu inte föreligger något material som tyder på en ökad
frekvens av försäljning per telefon till men för konsumenterna. Med
hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte skäl att nu
föranstalta om utredning i syfte att konstruera en rättsteknisk metod
som gör det möjligt att bereda konsumenten skydd också vid telefonförsäljning.
Utskottet förutsätter att försäljningsformens utveckling följs
med uppmärksamhet bl. a. av konsumentombudsmannen, som enligt sin
instruktion har att särskilt granska marknadsföringsåtgärder inom områden
där otillbörliga förfaranden kan antas vara speciellt vanliga eller till
särskilt men för konsumenterna. På grund av det anförda bör motionen
avslås.

Beträffande frågan om kontantköp bör omfattas av lagen om
hemförsäljning anfördes i nämnda proposition bl. a. att någon avgränsning
är nödvändig så att lagstiftningen inte kommer att omfatta
exempelvis kontantförsäljning av livsmedel från varubussar och liknande.

I propositionen framhölls att, om köparen får varan levererad genast och
således redan från början vet exakt vad han får samt dessutom är beredd
att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, behovet av särskilt
skydd synes vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen,
där varan levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får

LU 1972:5

kredit. Vidare framhölls att det från principiell synpunkt är mindre
tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för båda parter
enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana situationer som de nu
beskrivna borde därför undantas. I propositionen underströks att ett
ganska litet område skulle undantas från lagstiftningen om denna inte
omfattar kontantköp, eftersom det vid hemförsäljning och likartade
försäljningsformer är regel att varan levereras i efterhand och att köparen
får kredit. Vid köp av dyrbarare kapitalvaror torde man, framhölls det
slutligen, bara i undantagsfall ha anledning att räkna med att köparen
helt fullgör sin andel av avtalet vid försäljningstillfället, varför de mest
skyddsvärda fallen i praktiken torde komma att omfattas av lagstiftningen.

I motioner i anledning av propositionen framfördes till stöd för att
lagstiftningen också borde omfatta kontantköp bl. a. att samma principiella
skäl kan anföras för ångervecka vid kontantköp som vid kreditköp,
t. ex. köparens psykologiska underläge. Det framhölls att konsumenten
när han företar sin rättshandling i de flesta fall torde uppfatta denna som
väl genomtänkt och vara nöjd med köpet. Det är först då han fått
överlägga med andra medlemmar av hushållet och jämföra det pris som
han åtagit sig att betala med priser på motsvarande varor i butikshandeln
som han kanske upptäcker att han gjort en dålig affär. Man ansåg vidare
att det från principiell synpunkt inte kunde anses mindre tilltalande att
ge en köpare som betalar kontant samma möjlighet som den som ingått
kreditavtal att i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att
kunna ändra sig. Vad beträffar kontantförsäljning av livsmedel från
varubussar och liknande anfördes att undantag lätt skulle kunna göras
genom att en nedre gräns för varans pris sätts, exempelvis vid 200 kronor.
Slutligen framhölls att äldre personer, som i särskild grad är i behov av
lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och dessutom i större
utsträckning än andra har förhållandevis stora penningsummor förvarade
i bostaden. Det ansågs därför ligga nära till hands att förmoda att dessa
konsumenter önskar betala hela köpeskillingen genast, utan att detta kan
tas som ett tecken på att affären från deras sida är väl genomtänkt.

Lagutskottet anförde i sitt betänkande att det enligt utskottets
mening förelåg skäl för att också kontantköp skall omfattas av
lagstiftningen. Sålunda, framhöll utskottet, gäller också vid kontantförsäljning
att köparen befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han
saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande
produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera
med varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som
föranlett den aktuella lagstiftningen. Å andra sidan fann utskottet de i
propositionen anförda skälen för att kontantköp inte skall omfattas av
lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet ansåg sig efter övervägande
böra inta samma ståndpunkt i frågan som kommit till uttryck i
propositionen. Utskottet framhöll att det vid sitt ställningstagande hade
beaktat att just i fråga om kontantköp den allmänna meningen torde vara
att affären är avslutad när varan betalats, varför det skulle te sig mindre

LU 1972:5

tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en sådan affär.

Utskottet erinrade om att det i annat sammanhang uttalat sig för en
efterhandsgranskning av den nya lagstiftningens verkningar. Vid sådan
granskning är det, framhöll utskottet, angeläget att också kontantförsäljningen
uppmärksammas. I den mån erfarenheterna ger vid handen att
förhållandena utvecklat sig dithän att även kontantförsäljning bör
omfattas av lagstiftningen för att denna skall kunna ge åsyftat skydd måste
givetvis frågan tas upp till förnyad prövning, anförde utskottet.

I motionen 1972:163 framförs i allt väsentligt samma skäl för att
lagen skall gälla kontantköp som åberopades då frågan prövades vid
föregående års riksdag.

Lagutskottet vill till en början framhålla att det vid hemförsäljning
och likartade försäljningsformer torde vara regel både att varan levereras i
efterhand och att köparen får kredit. Men, såsom anförs i förevarande
motion, obestridligen förekommer också kontantköp och med hänsyn till
bestämmelserna i den nya lagen finns det anledning anta att en del
försäljare i större utsträckning kommer att sälja mot kontant betalning.
Inte heller i förevarande hänseende föreligger det hos konsumentombudsmannen
eller hos statens pris- och kartellnämnd något material som visar
att kontantförsäljning till men för konsumenterna blivit speciellt vanlig
och att omedelbara lagstiftningsåtgärder därför är påkallade. Utskottet
finner därför inte skäl att frångå den bedömning som gjordes då frågan
övervägdes vid föregående års riksdag. Utskottet vill dock ånyo understryka
att det är angeläget att utvecklingen av hemförsäljning mot
kontant betalning och samtidig leverans av varan följs med uppmärksamhet.
Utskottet förutsätter att bl. a. konsumentombudsmannen kommer
att ha sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet i fråga. Något initiativ
från riksdagens sida kan därför inte anses erforderligt.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet

A. att motionen 1972:163 avslås samt

B. att motionen 1972:318 avslås.

Stockholm den 8 mars 1972
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m),
Hammarberg (s)*, Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Jonäng
(c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m)*, Israelsson (vpk),
Annerås (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1972:5

Reservation

Vid A i utskottets hemställan

beträffande frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svanström (c), Börjesson i
Falköping (c) och Annerås (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt av betänkandet som börjar på s. 9 med orden
”Beträffande frågan” och slutar på s. 11 med orden ”anses erforderligt”
bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av den föregående redogörelsen ansåg utskottet redan
vid föregående års riksdag att det förelåg skäl för att också kontantköp
skulle omfattas av lagstiftningen. Utskottet ansåg dock de i propositionen
framförda grunderna för att undanta kontantköp från lagstiftningen vara
tungt vägande och fann sig efter övervägande böra biträda propositionens
förslag att kontantköp inte skall omfattas av lagen. Efter det att lagen
trätt i kraft synes emellertid hemförsäljning mot kontant betalning ha
ökat, vilket är ägnat att väcka oro. Kontantförsäljning i hemmen medför i
åtskilliga fall men för konsumenterna. Såsom anförs i motionen
1972:163 gäller sålunda också vid kontantförsäljning att köparen
befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att
jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på det
sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra
konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som föranlett lagstiftning
i fråga om hemförsäljning. Särskilt för äldre personer, som ibland
förvarar stora penningsummor hemma och kan önska få ett köp avklarat
så fort som möjligt, föreligger enligt utskottets mening ett behov av
lagskydd mot överrumplande försäljning i hemmet. Utskottet anser det
vidare inte vara principiellt mindre tilltalande att ge en köpare som
betalat kontant samma möjlighet som den som ingått kreditavtal att i
lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. I
stället kan med fog hävdas att den som blivit övertalad till ett icke
planerat köp och dessutom betalt varan kontant kan anses ha större
anledning till ånger än den som slutit ett kreditavtal.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet nu förorda att också
kontantköp skall omfattas av lagen om hemförsäljning. Utskottet anser
dock att en lämplig undre gräns för lagens tillämpning bör fastställas så
att den inte kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning från varuhussar
och liknande. Utskottet föreslår att denna gräns sätts vid ett belopp
om 200 kronor.

b) att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionen 1972:163 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av lagen
(1971:238) om hemförsäljning att lagen kommer att omfatta
också kontantköp då priset uppgår till minst 200 kronor.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1116S