Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om vidgning av den statliga lönegarantin vid konkurs (Betänkande 1972:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 3 år 1972

LU 1972:3

Nr 3

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om vidgning av
den statliga lönegarantin vid konkurs.

I motionen 1972:180 av herr Eriksson i Ulfsbyn m. fl. (c, fp, m) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
om utvidgning av systemet med lönegaranti vid konkurs att även gälla
företagare och hans anställda i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1972:317 av herrar Levin (fp) och Annerås (fp) hemställs
att riksdagen beslutar anhålla hos Kungl. Maj:t att förutsättningarna för
den utvidgning av lönegarantisystemet, som angivits i motionen, snarast
utreds.

Gällande rätt

En gäldenär som är på obestånd kan enligt bestämmelser i konkurslagen
försättas i konkurs på egen begäran eller efter yrkande av
borgenär. Har gäldenären vid konkursutbrottet endast obetydlig egendom
eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en handläggning i
enkla former. En sådan konkurs — vanligen kallad fattigkonkurs —
utmärks av att konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna
och att säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären däremot
har viss egendom vid konkursutbrottet, skall egendomen omedelbart
tas om hand av en särskilt utsedd förvaltare. Egendomen skall
därefter säljas så snabbt och så fördelaktigt som möjligt. Influtna medel
fördelas mellan borgenärerna enligt en i lag föreskriven ordning.
En konkurs som handläggs på det sist angivna sättet betecknas ofta
förvaltarkonkurs.

I förvaltarkonkurs underrättas alla kända borgenärer om konkursen.
För att få utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör
anspråk på förmånsrätt till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga.
Tiden inom vilken bevakning skall ske skall konkursdomaren
bestämma till minst fyra och högst tio veckor från konkursbeslutet.

Borgenär kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran,
s. k. efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad.
För efterbevakning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om
bevakning.

Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 3

LU 1972:3

Det åligger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så
snart det kan ske efter första borgenärssammanträdet. Försäljningen
skall ske enligt i lag bestämda former.

Utdelning till borgenärerna sker i viss ordning enligt bestämmelserna
i förmånsrättslagen (1970:979). Lagen utgår från att alla borgenärer i
princip skall behandlas lika. Fordringar får därför förmånsrätt till betalning
endast om verkligt starka skäl finns härför. I lagen skils mellan
särskilda och allmänna förmånsrätter. Särskilda förmånsrätter belastar
endast bestämd egendom medan allmän förmånsrätt i princip avser all
gäldenärens egendom. Av de särskilda förmånsrätterna utgörs flertalet av
sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt. Bland de allmänna
förmånsrätterna är den som tillkommer fordran på lön eller pension den
viktigaste. I förmånsrättslagen har införts den nyheten, jämfört med tidigare
gällande rätt, att inteckningar i fast egendom har företräde framför
löne- och pensionsfordringar. Genom den nya lagen har vidare gruppen
av oprioriterade fordringar blivit något större än tidigare. De från ekonomisk
synpunkt tyngst vägande fordringarna utan förmånsrätt torde
dock även i fortsättningen komma att bli leverantörsfordringar och liknande.

Den förmånsrätt för lönefordran som arbetstagarna har vid arbetsgivarens
konkurs har länge ansetts utgöra ett otillräckligt löneskydd.
Det händer nämligen inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående
lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar
tillgångar. Även om i konkurser löneanspråken blivit helt eller delvis tillgodosedda
har arbetstagarna ofta fått vänta upp till sex månader eller
längre på betalning. För att komma till rätta med dessa missförhållanden
och för att säkerställa arbetstagarnas lönefordringar infördes genom lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs en garanti för att arbetstagarna
skall erhålla avtalade löner. Denna lag har i sin tur varit
en förutsättning för den ovan redovisade omkastningen av företrädesordningen
mellan fastighetsinteckningar och lönefordringar.

Enligt lönegarantilagen svarar staten för betalning av arbetstagares
fordran hos arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i konkurs.
De fordringar som skall omfattas av denna garanti är sådana löneoch
pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Betalning utgår
för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar
— efter lagändring 1971 (prop. 1971:178, LU 1971:26) — fem basbelopp
enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet utgör f. n. 7.100
kronor. Fordringar på framtida pension utgår dock utan någon beloppsbegränsning.
Garantibelopp betalas i förvaltarkonkurs när bevakad fordran
som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning eller senare blivit
utdelningsgill. Vid s. k. fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran
efter prövning av kronofogdemyndighet funnits vara betalningsgrundande.
Staten inträder i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens

LU 1972:3

rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens
lönefordringar tillfaller således staten.

Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter. Tills vidare skall
en särskild lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av det avgiftsunderlag
som gäller för beräkning av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

Motionerna

I motionen 1972:180 framhålls att det är angeläget, att frågan om en
utvidgning av lönegarantin vid konkurs till att gälla även företagare i
vissa fall nu tas upp till utredning. Det måste enligt motionärerna nämligen
anses i hög grad otillfredsställande att lönegarantin inte kan tillämpas,
t. ex. i fall där en underleverantör drabbas av förluster i en konkurs
efter det att han och hans anställda tillskapat betydande värden för
konkursboet genom manuellt arbete. Motionärerna anser det rimligt att
lönegarantin snarast utsträcks till att omfatta företagsledaren och hans
anställda vid sådana konkurser där företagsledaren inte varit vållande.
Det förhållandet att lagen ännu inte varit i kraft någon längre tid bör
enligt motionärerna inte utgöra hinder för en utredning med syfte att
åstadkomma en rättvisare lösning av ifrågavarande problem.

I motionen 1972:317 framförs liknande synpunkter som i motionen
1972:180. Motionärerna framhåller därutöver att det nu torde vara
lämpligt att föranstalta om den utredning som justitieministern i propositionen
med förslag till lönegarantilagen ansåg nödvändig för en bedömning
av frågan om en utvidgning av den statliga lönegarantin. Om en sådan
utredning kommer till stånd, förefaller det motionärerna mycket
lämpligt att kravet på bestämmelser ägnade att skydda även företagarenleverantören
görs till föremål för ett objektivt studium. Därvid bör särskilt
observeras önskvärdheten av att kretsen av privilegierade borgenärer
ej utvidgas därhän att den normale varuleverantörens rättsställning ytterligare
radikalt försämras. Sistnämnda kategori fordringsägare har
nämligen genom den av 1971 års riksdag beslutade lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. redan kommit i en svag position. En
fortsatt försämring av dessa borgenärers ställning i konkurs kan, framhåller
motionärerna, komma att resultera i en så restriktiv kreditgivning
från de stora företagens sida, att den mindre företagsamheten, som redan
har allvarliga kapitalförsörjnings- och kreditproblem, försätts i ett ännu
svårare läge.

Frågans tidigare behandling

Till grund för lagen om statlig lönegaranti vid konkurs ligger en
inom inrikesdepartementet upprättad, i maj 1970 dagtecknad promemoria
(Stencil In 1970:3) med förslag till lagstiftning i ämnet. I prome -

LU 1972:3

morian, som remissbehandlades, berörs inte den av motionärerna begärda
lönegarantin för vissa företagare.

I avgivet remissvar framhöll Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) att det föreslagna löneskyddet borde omfatta även företagare
på samma villkor som skulle gälla för arbetstagare. Organisationen
erinrade i sammanhanget om det nytänkande som det senaste
decenniet hade förekommit beträffande socialt skydd för olika grupper
inom samhället. Det är i dag en självklarhet att företagaren skall
kunna åtnjuta samma sociala skydd som en anställd. Organisationen erinrade
vidare om att arbetslöshetskassor i princip tidigare var tillgängliga
endast för anställda. I dag finns arbetslöshetskassor för företagare,
och SHIO hade för sin del varit pionjär på detta område. SHIO
framhöll att frågan om införande av lönegaranti vid konkurs berördes
i samband med organisationens treårskongress tidigare under året. Enligt
SHIO förelåg det en betydande likhet mellan de fordringar som löntagare
hade vid konkurs och de fordringar som en underentreprenör hade.
Bägge, såväl löntagaren som underentreprenören, hade genom arbete
tillfört konkursboet ekonomiska värden som utgjorde tillgångar vid uppgörande
av boet. SHIO:s kongress fann det otillfredsställande att underentreprenörernas
trygghetsproblem hade lämnats obeaktade vid utarbetandet
av den nu behandlade promemorian. Enligt organisationens uppfattning
måste minimikravet vara att åtminstone den del av entreprenörens
fordringar skyddades som avsåg de anställdas och egen arbetsinsats.
Detta borde kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet för
den offentliga lönegarantin.

I den till 1970 års riksdag avgivna propositionen (1970:201) med förslag
till lag om statlig lönegaranti vid konkurs berörde departementschefen
den av SHIO väckta frågan och anförde följande.

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen, bevakas ofta fordringar
av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del ersättning
för entreprenörens egen och hans anställdes arbetsinsatser. SHIO har
ansett att den statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar.
Frågan huruvida en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad
kan emellertid inte besvaras utan närmare utredning. En sådan
kan inte genomföras i detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende
gäller att den ram för garantins omfattning som dras upp genom anknytningen
till löneprivilegiet inte tillåter den tänkta utvidgningen till
underentreprenörernas fordringar. Dessa är f. n. inte utrustade med
förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag anser på grund av det
anförda att önskemålet om en vidgning av garantins omfattning till
underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande sammanhang.

Med anledning av propositionen väcktes motioner (I: 1376 och II:
1601) med samma yrkande som i förevarande ärende. Första lagutskottet
framhöll i sitt utlåtande (1LU 1970:79) att utskottet delade

LU 1972:3

motionärernas uppfattning att det kunde föreligga likheter mellan fordringar
som i konkurs restes av löntagare och underentreprenörer; inte
sällan var situationen den att bägge genom arbete — underentreprenören
ofta också genom egna anställda — tillfört konkursboet ekonomiska
värden som utgjorde tillgångar i boet. Utskottet anförde vidare.

Visst fog kan därför finnas för ett särskilt skydd för åtminstone den
del av underentreprenörens fordringar som avser anställdas och egen
arbetsinsats. Å andra sidan kan man inte bortse från att en utvidgning
av lönegarantin drar med sig ökade kostnader. Dessutom gäller som
departementschefen framhåller att lönegarantins anknytning till löneprivilegiet
på rättstekniska grunder gör det svårt att åstadkomma någon
mot motionskraven svarande utvidgning av lönegarantin. Frågan kan
därför som motionärerna själva framhåller inte lösas utan närmare utredning.
Tillräckligt underlag för en begäran härom från riksdagens sida
synes emellertid knappast föreligga.

Med hänsyn till det anförda avstyrkte utskottet motionerna. Utskottets
utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion (1971:654) i samma ämne
som det nu ifrågavarande. Lagutskottet fann för sin del inte anledning att
inta annan ståndpunkt till förevarande spörsmål än den första lagutskottet
tidigare hävdat. Lagutskottet underströk i sitt betänkande (LU
1971:4) även att ifrågavarande lagstiftning endast varit i kraft en kortare
tid, varför praktiska erfarenheter av densamma saknades, och
utskottet hemställde att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Betänkandet godkändes av riksdagen.

Utskottet

Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för
betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs
efter den 1 januari 1971. De fordringar som omfattas av denna garanti
är sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen.
Betalning utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp
som motsvarar fem basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

I motionerna hemställs om en utredning i syfte att få till stånd en
utvidgning av lönegarantin till att omfatta även vissa företagare. Motionärerna
åsyftar framför allt vissa underleverantörer.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen framfördes under
förarbetena till lönegarantilagen önskemål om att löneskyddet även skulle
omfatta underentreprenörer, vilka genom arbete tillfört konkursboet
ekonomiska värden som utgjorde tillgångar vid avvecklingen av boet.
Departementschefen avvisade emellertid i den till grund för lagen liggande
propositionen tanken på en sådan utvidgning av lönegarantins

LU 1972:3

omfattning. I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes
motioner med samma yrkande som i förevarande motion. Första
lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande att visst fog
kunde finnas för ett särskilt skydd åtminstone för den del av underentreprenörens
fordringar som avsåg anställdas och egen arbetsinsats.
Å andra sidan kunde man enligt utskottet inte bortse från att en utvidgning
av lönegarantin drog med sig ökade kostnader. Dessutom
gällde såsom departementschefen framhållit att lönegarantins anknytning
till löneprivilegiet på rättstekniska grunder gjorde det svårt att åstadkomma
någon mot motionskraven svarande utvidgning av lönegarantin.
Frågan kunde därför enligt utskottets mening inte lösas utan närmare
utredning. Utskottet ansåg emellertid tillräckligt underlag för en begäran
härom från riksdagens sida knappast föreligga och avstyrkte därför motionerna.

Frågan blev ånyo föremål för behandling vid 1971 års riksdag i anledning
av en motion med liknande yrkande som de nu ifrågavarande.
Lagutskottet fann för sin del inte anledning att inta annan ståndpunkt
till förevarande spörsmål än den första lagutskottet tidigare hävdat.
Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

Någon omständighet, som kan ge anledning att nu frångå den av
riksdagen tidigare intagna ståndpunkten, har enligt utskottets mening
inte inträffat sedan frågan senast prövades.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionerna 1972:180 och 1972:317.

Stockholm den 22 februari 1972

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin
(s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, fru Lundblad (s)*, fru
Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson (vpk), fru Nilsson
i Sunne (s) och herr Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1972