Lagutskottets betänkande i anledning av motioner angående införande i föräldrabalken av stadgande om förbud mot aga (Betänkande 1972:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 23 år 1972

LU 1972:23

Nr 23

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner angående införande i
föräldrabalken av stadgande om förbud mot aga.

I motionen 1972:19 av herr Sjöholm (fp) yrkas att riksdagen för sin
del antar följande tillägg till 6 kap. 3 § föräldrabalken: ”Varje form av
aga vare förbjuden.”

I motionen 1972:434 av fru Bergander m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar att i föräldrabalken införa en bestämmelse om förbud mot aga av
barn.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionerna från hovrätten
över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. På
begäran av utskottet har yttranden vidare avgivits av barnavårdsnämnden
i Stockholm, Gävle kommuns centrala socialnämnd, sociala centralnämnden
i Olofström, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Centerns
kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialtjänstemannaförbund samt Riksförbundet
Hem och skola (RHS).

Gällande rätt

Enligt 6 kap. föräldrabalken (FB) står barn i äktenskap under
föräldrarnas vårdnad. Barn utom äktenskap står enligt huvudregeln under
moderns vårdnad. Vårdnaden, som består till dess barnet fyllt 20 år eller
ingått äktenskap, innebär bl. a. skyldighet att sörja för barnets person
och att ge det sorgfällig uppfostran. Utöver tillsyn att barnet erhåller
uppehälle och utbildning skall föräldrarna ha uppsikt över barnet. Enligt
6 kap. 3 § FB skall föräldrarna sålunda utöva den uppsikt över barnet
som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.
Sistnämnda stadgande fick sin nuvarande lydelse genom lagändring
år 1966.

Om en av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller grov
försummelse vid utövande av vårdnaden kan rätten enligt 6 kap. 6 § FB
på initiativ bl. a. av barnavårdsnämnd förordna att vårdnaden skall
tillkomma den andre av föräldrarna. Inträffar sådant fall i fråga om bägge
föräldrarna kan vårdnaden överflyttas på särskilt förordnad förmyndare.

Försummelse av den i 6 kap. 3 § FB föreskrivna uppsiktsplikten kan
också medföra skadeståndsskyldighet för vårdnadshavaren gentemot
tredje man. Under vissa omständigheter kan försummelsen medföra
straffansvar. I detta hänseende kan nämnas bestämmelsen i 23 kap. 6 §
brottsbalken (BrB) om ansvar för underlåtenhet att hindra brott. Vidare
kan den som har vårdnaden om barn som inte fyllt 15 år straffas enligt
11 § förordningen (1960:134) om mopeder, när barnet har fört moped
och vårdnadshavaren underlåtit att göra vad som ankommit på honom

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 23

LU 1972:23

för att hindra förseelsen. Liknande ansvarsbestämmelser finns bl. a. i 33 §
jaktstadgan (1938:279) och 3 § förordningen (1959:312) om förbud mot
innehav av vissa stiletter m. m.

Enligt 3 kap. 5 § BrB döms den för misshandel som tillfogar annan
person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i
vanmakt eller annat sådant tillstånd. 1 anslutning till motsvarande
bestämmelser om misshandel i strafflagen (SL) fanns tidigare i 14 kap. 16
§ SL en särbestämmelse om aga. För den händelse någon under utövning
av laga rättighet att aga den som stod under hans lydnad tillfogade denne
skada som var ringa, skulle han enligt detta lagrum inte fällas till straff
för åtgärden. Bestämmelsen upphävdes år 1957 (prop. 170, 1LU 32, rskr
314). Upphävandet motiverades med att bestämmelsen inte stod i god
samklang med den uppfattning om kroppsagan som uppfostringsmedel
vilken hade kommit till uttryck bl. a. i FB. Vidare ansågs bestämmelsen
hindra åklagarmyndigheterna från att ingripa även mot uppenbara
överträdelser av äganderätten. Missbruk av äganderätten har därefter
kunnat beivras, även om endast lindrig misshandel förekommit. I
sammanhanget kan också nämnas att misshandel som inte är grov och
som inte förövats på allmän plats enligt 3 kap. 11 § brottsbalken får
åtalas endast efter angivelse av målsägande eller om åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt.

Barnavårdslagen (BvL), som tillkom genom lagstiftning år 1960,
innehåller vissa bestämmelser som syftar till att skydda barn mot
misshandel och annan olämplig behandling. Enligt 25 § första stycket a)
BvL har barnavårdsnämnd att vidta åtgärder bl. a. om någon som inte
fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt
att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. Anledning till
ingripande kan enligt förarbetena föreligga förutom vid kroppslig vanvård
exempelvis om ett barn, som kanske vårdas med stor ömhet, ändå
ständigt är utsatt för livsfara på grund av sinnessjukdom hos modern eller
om ett spädbarn vårdas av en moder som lider av tuberkulos i smittsamt
skede. Som exempel nämns vidare i förarbetena att den underårige
tvingas att utföra arbete som är oförsvarligt hårt med hänsyn till hans
ålder eller kroppskrafter eller att han inte får tillräcklig föda och därför
är uppenbart undernärd eller att miljön i hemmet präglas av höggradigt
bristande hygien. Ingripande anses också kunna ske, om föräldrarna -kanske på grund av sin religiösa uppfattning - underlåter att ge barnet
erforderlig medicinsk vård och behandling. Till fall, då barn utsätts för
psykisk skada eller fara, räknas sådant fall då föräldrar med påtagliga
symptom på psykiska egendomligheter eller på ett sjukligt betingat
reaktionssätt fostrar sina barn på ett sätt som innebär ett slags andlig
terror och som så småningom ofta resulterar i en personlighetsutveckling
hos barnen som inte är önskvärd.

I 93 § första stycket BvL stadgas skyldighet för vissa myndigheter och
befattningshavare samt för lärår- och sjukvårdspersonal som inte är i
allmän tjänst att ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som
de i sin verksamhet fått kännedom om av beskaffenhet att föranleda

LU 1972:23

nämndens ingripande. Underlåtenhet är inte straffbelagd i BvL.

I 93 § andra stycket, vilket stycke tillädes genom lagändring år 1966,
utsägs att den som får kännedom om att någon, som ej fyllt aderton år,
misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt att hans
kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara bör anmäla detta till
barnavårdsnämnd.

Även skollagen innehåller bestämmelser till skydd för misshandel och
annan kränkande behandling av barn. Enligt 5 kap. 26 § har alla som
verkar inom grundskolan att där främja trivsel och arbetsglädje. Elev skall
visa aktning och lydnad för lärare och annan skolans personal samt
eftersträva ett gott förhållande till övriga elever. Kroppslig bestraffning
eller kränkande behandling av elev får ej förekomma. Utformningen av
denna bestämmelse, framför allt sista meningen, innebär förbud för alla
inom skolan, således även för eleverna sinsemellan, mot varje form av
övergrepp eller kränkande behandling.

Motionerna

Motionen 1972:19

I motionen framhålls inledningsvis att opinionen mot barnmisshandel i
alla dess former och även när den går under benämningen aga lyckligtvis
är stark och i god tillväxt. Inom riksdagen torde numera företrädarna för
”den kärleksfulla agan” — aktiva i samband med den nuvarande
lagtextens antagande — vara glädjande få till antalet. Tiden torde enligt
motionären därför vara mogen för en kraftigare accentuering av
samhällets fördömande av övergrepp i form av aga.

Motionären framhåller vidare att den lagändring som vidtogs år 1966
var lagtekniskt förtjänstfull och att den i sak innebär ett förbud mot aga.
Motionären menar emellertid att det fordras ett betydande mått av
lagklokhet och rättsliga insikter för att kunna utläsa detta förbud. Enligt
motionären har det också visat sig att åtskilliga människor saknar
kännedom om att lagen numera förbjuder utövandet av aga. Motionären
anser därför att lagtexten bör innehålla ett klart uttalande att aga är
förbjuden.

Motionen 1972:434

I motionen anförs inledningsvis att allmänheten med jämna mellanrum
upprörs av stora rubriker i massmedia om upptäckta fall av barnmisshandel.
Men sannolikt är det en obetydlig del av alla fall som blir kända
och en ännu mindre del som blir anmälda. En SIFO-undersökning, gjord i
september 1971, visar att tre procent av de tillfrågade kände personligen
till någon familj i omgivningen eller bekantskapskretsen, där det någon
gång förekommit barnmisshandel under de senaste tolv månaderna.
Bakom dessa tre procent döljer sig enligt motionärerna tusentals barns
lidanden.

LU 1972:23

Motionärerna framhåller därefter bl. a. att den bästa vägen att komma
till rätta med barnmisshandelsproblemet måste vara upplysning och
undervisning i konsten att uppfostra barn utan att använda våld. Lagen
förbjuder emellertid inte alla former av kroppslig bestraffning. Motionärerna
hänvisar till socialstyrelsens råd och anvisningar där det uttalas att
”obetydliga kroppsliga tillrättavisningar inte kan anses som misshandel”.
Motionärerna anser att det måste vara ytterst svårt att bedöma var
gränsen går mellan aga, som kan föranleda straff, och handgripliga
tillrättavisningar, som är tillåtna. Ett klart och otvetydigt förbud mot aga
borde därför enligt motionärernas uppfattning vara inskrivet i föräldrabalken.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att en klar och entydig
bestämmelse om förbud mot aga av barn skulle kunna utgöra grunden för
en brett upplagd informationsverksamhet och ökad föräldraupplysning.
Av den tidigare åberopade SIFO-undersökningen framgår nämligen att
kunskaperna om vad lagen säger om aga är bristfälliga. 61 procent vet att
lagstiftningen förbjuder aga. 19 procent tror att det inte finns någon
sådan lag och 10 procent har inte kunnat besvara frågan. 11 procent tror
att lagen tillåter aga av barn.

Frågans tidigare behandling

Vid tillkomsten av lagen (1920:407) om barn i äktenskap utgick
man från att rätten och plikten att uppfostra barnet ofrånkomligt måste
medföra befogenhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. I 4 § stadgades
sålunda att om det för barnets uppfostran var nödigt ägde föräldrarna
tukta barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter
fick anses lämpligt.

Sedan dess har den allmänna uppfattningen alltmer bestämt tagit
avstånd från denna metod att tillrättavisa barn. I den år 1949 antagna
föräldrabalken fick motsvarande stadgande i 6 kap. 3 § FB följande
lydelse: Föräldrarna har uppsikt över barnet samt äger för barnets
tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess
ålder och övriga omständigheter får anses lämpliga.

I förarbetena till FB (prop. 1949:93) förekommer uttalanden som
anger lagstiftarens inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel. Vid
remissen till lagrådet gav föredragande departementschefen sålunda
uttryck åt den principiella uppfattningen att kroppsaga borde undvikas.
Departementschefen fann emellertid att man inte kunde bortse från att
kroppsaga fortfarande förekom i inte oväsentlig omfattning. Många ansåg
också att aga knappast kunde undvaras vid en rätt fostran av barnet. F. ö.
tillgreps kroppsaga vid något enstaka tillfälle och i lindrig form även av
föräldrar som i princip hyste den uppfattningen att andra korrektionsmedel
var att föredra. Departementschefen ansåg det därför inte möjligt
att helt och hållet rycka undan den rättsliga grundvalen för en av

LU 1972:23

föräldrarna utövad kroppsaga samt likställa sådan aga med rättsstridig
misshandel. Första lagutskottet, vars utlåtande (1LU 1949:34) godkändes
av riksdagen, ansåg syftet med utbytet av ordet tukta mot tillrättavisa
vara att utmärka att mera kraftiga former av kroppsaga om möjligt borde
undvikas.

Under senare delen av 1950-talet började allmänt uppmärksammas att
små barn inte så sällan utsätts för så pass svår kroppslig misshandel att
den kan leda till bestående skador eller i värsta fall till döden. Detta
förhållande ledde, såsom ovan redovisats, till att år 1957 den då alltjämt
kvarstående straffrihetsgrunden i 14 kap. 16 § strafflagen vid aga, som
medfört ringa skada, upphävdes.

Uppdagade fall av barnmisshandel föranledde motionsyrkanden vid
1965 års riksdag. I utlåtande (ABU 1965:26) över motionerna yttrade
allmänna beredningsutskottet att en undersökning med anlitande av bl. a.
medicinsk, psykologisk och sociologisk expertis borde granska de fall av
barnmisshandel, som är kända. De psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas
roll i detta sammanhang borde utredas för att ge fastare underlag
för praktiska åtgärder av olika slag. Utskottet berörde även möjligheten
av ett utökat sekretesskydd för dem som anmäler misstanke om
barnmisshandel, erinrade om att frågan om en allmän anmälningsplikt i
likhet med den som finns i Danmark hade studerats inom justitiedepartementet
och ansåg att även frågan om en omprövning av rätten att aga
skulle kunna komma att aktualiseras av den förordade undersökningen.
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en undersökning beträffande barnmisshandel.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 206).

I proposition till 1966 års riksdag (1966:96) framlades förslag dels till
ändring i 6 kap. 3 § FB av innebörd att för barnets tillrättavisande ej fick
användas andra uppfostringsmedel än sådana som var lämpliga med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter, dels till komplettering
av 93 § BvL med en rekommendation att den som får kännedom om
barnmisshandel bör anmäla detta till barnavårdsnämnden. Syftet med att
i 6 kap. 3 § FB införa ett uttryckligt förbud mot att använda olämpliga
uppfostringsmedel var att ge ett tydligare uttryck för lagstiftarens
restriktiva inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel.

Till grund för propositionen låg en departementspromemoria (stencil
Ju 1966:1). I promemorian behandlades även frågan om att införa
agaförbud. Under hänvisning till förarbetena till FB anfördes i promemorian
att ett sådant förbud skulle innebära att varje handgriplig tillrättavisning,
även av mycket lindrig art, likställdes med rättsstridig misshandel.
Enligt promemorian torde vidare gälla att det sannolikt förekom att
kroppsaga i lindrig form någon gång tillgreps även av föräldrar som i
princip ansåg att andra korrektionsmedel var att föredra. En lagstiftning
av antytt innehåll fick således antas sakna tillräckligt stöd i det allmänna
rättsmedvetandet och ej komma att åtlydas. Man var därför enligt
promemorian hänvisad till andra lösningar, när det gällde att lagstiftningsvägen
söka komma till rätta med de aktuella missförhållandena.

1 * Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 23

LU 1972:23

Departementspromemorian remissbehandlades. Av remissinstanserna
ansåg medicinalstyrelsen att det var naturligt och riktigt att helt förbjuda
aga. Denna betecknades som förkastlig från medicinska och barnpsykologiska
synpunkter. Enligt styrelsen torde det emellertid tyvärr förhålla sig
så att ett dylikt stadgande skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet
och inte komma att åtlydas. I samma riktning uttalade sig
Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Även Stadsförbundet delade
bedömningen i promemorian av allmänhetens inställning till frågan om
ett förbud mot kroppsaga. Förbundet konstaterade också att kännedom
saknades om det komplex av orsaker som bestämde allmänhetens attityd
härvidlag. Därigenom begränsades möjligheterna att påverka den allmänna
opinionen. Högerpartiets kvinnoförbund trodde inte att man uppnådde
syftet att förebygga barnmisshandel genom att i lagen inskriva
förbud mot aga. Folkpartiets kvinnoförbund hävdade att det över huvud
taget borde vara förbjudet att slå barn. Enligt förbundets mening borde
lagstiftningen utformas så att den kunde påverka det allmänna rättsmedvetandet
och inte låta sig ledas av en förlegad opinion, för vilken stryk
var ett godtagbart uppfostringsmedel. Liknande tankegångar kom till
uttryck i yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten
anförde att man inte borde bortse från att de påvisade fallen av grov
barnmisshandel inte kunde vara någon isolerad företeelse. Omständigheterna
talade enligt hovrättens mening för att man här hade att göra
med en utbredd ovana hos grupper av befolkningen att gripa till våld mot
barn. Att sådana övergrepp ofta var förenade med spritmissbruk, asocialt
levnadssätt och torftiga hemförhållanden gjorde saken bara än mer
allvarlig. Enligt hovrätten kunde man utgå från att barnmisshandeln hade
utbredda skadeverkningar och att man däri hade att söka en källa till
människors misslyckanden senare i livet. Hovrätten fann att den i
promemorian föreslagna omformuleringen av 6 kap. 3 § FB visserligen
innebar någon förbättring genom att betona att olämpliga uppfostringsmedel
är otillåtna. Den grundsyn på uppfostringsproblemet som paragrafen
förutsatte, nämligen att kroppsaga godtogs som uppfostringsmedel,
betecknade hovrätten emellertid som otidsenlig. I stället borde enligt
hovrättens mening i lagrummet utsägas att föräldrarna städse skulle iaktta
barnets bästa samt ge det trygghet och ett gott föredöme.

I propositionen uttalade departementschefen att de fall av barnmisshandel
som avslöjats med rätta hade upprört allmänheten och åter riktat
uppmärksamheten på samhällets möjligheter att ingripa till skydd för
barnen. Departementschefen hänvisade till att medicinalstyrelsen efter
framställning av 1965 års riksdag fått i uppdrag att undersöka kända fall
av barnmisshandel. Departementschefen förklarade vidare att han för
egen del anslöt sig till den uppfattning som allmänt kommit till uttryck i
remissyttrandena att våld i alla former mot barnets person är olämpligt.
Beträffande frågan om förbud mot aga anförde departementschefen bl. a.
följande.

Med hänsyn till de förpliktelser som vilar på vårdnadshavaren kan
inte bortses från att vissa konfliktsituationer kan uppkomma även i

LU 1972:23

det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrarna kan bli tvungna att
övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att
barnet inte skadar sig självt eller andra eller till äventyrs begår brott.
Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd
riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det
straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnen utan även
vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening
inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag.

Fastän jag ansluter mig till uppfattningen att kroppsaga är ett
olämpligt uppfostringsmedel, är jag alltså inte beredd att förorda en
sådan ändring av 6 kap. 3 § FB att kroppsaga förbjuds. Den restriktiva
inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel som jag tidigare gett
uttryck för torde emellertid böra komma till tydligare uttryck i
lagtexten. Det bör ske genom att 6 kap. 3 § FB omformuleras i den
riktning som föreslås i promemorian. Lagrummet bör sålunda till en
början liksom f. n. ange, att föräldrarna har uppsikt över barnet. Därefter
bör i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget utsägas,
att för barnets tillrättavisande inte får användas andra uppfostringsmedel
än sådana som är lämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter.

I anledning av proposition väcktes motioner med yrkanden om dels
förbud mot aga (11:889), dels en sådan omformulering av stadgandet som
nära anslöt sig till det förslag hovrätten över Skåne och Blekinge framlagt
under remissbehandlingen av departementspromemorian (1:722 och
11:887). I samband med behandlingen av propositionen och motionerna
behandlade första lagutskottet även en vid riksdagens början väckt
motion om agaförbud för föräldrar (11:78).

I sitt av riksdagen godkända, enhälliga utlåtande (1LU 1966:32)
anförde första lagutskottet bl. a. följande.

Frågan om samhällets möjligheter att ingripa till skydd för barnen har
aktualiserats genom att flera fall av upprörande barnmisshandel avslöjats
på senare tid. De barn som utsatts för misshandel har oftast varit i späd
ålder och alltså saknat möjlighet att meddela sig med andra än sina
närmaste. Självfallet är det mycket svårt att förhindra denna art av
brottslighet eftersom den vanligtvis försiggår i hemmen och då är dold för
insyn. Brotten torde på grund därav vanligen inte upptäckas förrän
barnet avlidit eller åsamkats sådana skador att läkare anlitas. Det framstår
enligt utskottet som angeläget att man från samhällets sida snarast
vidtager åtgärder för att söka komma till rätta med missförhållandena.
Utskottet förutsätter att det uppdrag som lämnats till medicinalstyrelsen,
att genom en undersökning skapa ett fast underlag för praktiska åtgärder
på området, utföres utan dröjsmål. Utskottet vill vidare understryka att
barnmisshandel i viss utsträckning torde kunna förebyggas genom
upplysningsverksamhet och åtgärder av olika slag från barnavårdsnämnder
och andra samhällsorgan. Det är därför med tillfredsställelse som
utskottet konstaterar att socialstyrelsen har sin uppmärksamhet speciellt
riktad på dessa frågor. Vad utskottet nu har att ta ställning till är
emellertid hur lagstiftaren kan bidraga till problemets lösning. Utskottet
delar den uppfattning som framförts i ärendet att frågan om tillåtligheten
av kroppsaga härvid bör särskilt uppmärksammas. Det är visserligen
såsom departementschefen uttalat osäkert om ändrad lagstiftning får
omedelbar praktisk betydelse då det gäller att minska antalet fall av
barnmisshandel, men på längre sikt måste dock värdet därav vara stort.

LU 1972:23

Utskottet vill ge uttryck för en annan uppfattning om kroppsagans
rättsenlighet än den hittillsvarande. Det framstår nämligen såsom
otillfredsställande att t. ex. sådan misshandel, som i och för sig skulle
bedömas som rättsstridig, på grund av äganderätten kan anses tillåtlig om
den utövas av vårdnadshavare mot barn. Utskottet anser därför i
överensstämmelse med vad som anförts i motionerna 1:722 och 11:887 att
inga andra stadganden än brottsbalkens skall äga tillämpning vid
bedömande av om kroppsaga skall anses rättsenlig. Detta ställningstagande
överensstämmer också med den inställning mot barnmisshandel
som uppbär propositionen. Varken den i propositionen eller i nyssnämnda
motioner föreslagna lydelsen av 6 kap. 3 § föräldrabalken har
emellertid det innehåll som bestämmelsen enligt utskottets mening bör
ha. Stadgandet bör nämligen utformas så att den straffrihetsgrund som
äganderätten nu kan innebära helt utmönstras. Lagrummet bör sålunda
endast behandla föräldrarnas uppsiktsskyldighet och härom, i enlighet
med vad som för närvarande gäller, lämpligen utsäga att föräldrarna skall
utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets
ålder och övriga omständigheter. Vad nu sagts innebär självfallet inte att
uppfostringsmedel får anses lämpliga bara av den anledningen att de är
rättsenliga enligt brottsbalkens regler. Att, såsom i motionerna 11:78 och
11:889 föreslås, även obetydliga tillrättavisningar genom lagstiftning
skulle förklaras rättsstridiga, torde emellertid ej böra ifrågakomma.

I utskottets hemställan föreslogs den lydelse som stadgandet nu har.
Den föreslagna ändringen av 93 § BvL tillstyrktes av utskottet.

Som anfördes vid den därpå följande lagrådsgranskningen av den av
riksdagen antagna lydelsen av 6 kap. 3 § FB (NJA II 1966 s. 618) är det
därefter något oklart, vilka kroppsliga tillrättavisningar som kan anses
tillåtna. Man torde dock få utgå från att vissa helt svaga fysiska ingrepp
alltjämt är tillåtna om de behövs för att vårdnadshavarna skall kunna
utöva sin uppsikt över barnet. I den mån de går ut på att hindra barn från
att utöva skadegörelse eller att själv råka illa ut måste de vara att anse
som tillåtna och kanske t. o. m. nödvändiga. Vårdnadshavaren är ju
skyldig att ingripa. I den mån avsikten är att genom fysiskt ingrepp utöva
bestraffning torde däremot ingreppet, i vart fall om det är mer
betydande, ej vara tillåtet.

Socialstyrelsens utredning om barnmisshandel

I anledning av den ovan redovisade av riksdagen år 1965 gjorda
hemställan om undersökning beträffande barnmisshandel uppdrog Kungl.
Maj:t samma år åt dåvarande medicinalstyrelsen att ombesörja undersökningen.
Socialstyrelsen redovisade utredningsresultatet år 1969.

Utredningen konstaterar inledningsvis bl. a. det synnerligen häpnadsväckande
att ett problem av den storleksordning som svår misshandel av
späda och små barn utgör inte uppmärksammades förrän i slutet på
1950-talet. Det finns enligt utredningen ingen anledning att tro att sådan
misshandel inte skulle ha förekommit dessförinnan. Betecknande är
också att av de 119 fall av barnmisshandel, som utredningen redovisar för
åren 1957 — 1966, cirka två tredjedelar belöper sig på åren 1963—1966.

Undersökningen visar att misshandeln i 15 fall lett till döden och i 15

LU 1972:23

fall förorsakat barnet bestående men. Mer än hälften av barnen hade ett
flertal skador. Drygt 25 procent av dem hade skallskada, som vanligen var
svår. Av de i undersökningen ingående barnen har 35 varit yngre än 1 år
gamla, 40 har varit i åldern 1-3 år, 21 i åldern 3—7 år och 23 över 7 års
ålder. Undersökningen bestyrker att synnerligen allvarliga och upprörande
fall av barnmisshandel förekommer. Utredningen understryker att
misshandel av späda och små barn är särskilt allvarlig därför att effekten
av misshandeln i dessa fall kan bli svår.

Utredningen har även försökt klarlägga vilka grupper av föräldrar som
misshandlar barn. I utredningens sammanfattning (s. 43) framhålls —
efter ett påpekande av det förut kända förhållandet att asociala,
alkoholiserade och vanemässigt kriminella personer kunnat vanvårda och
misshandla barn och att sinnessjuka såsom ett utslag av sjukdomen
kunnat misshandla och döda barn — att det nya, till en början för envar
otroliga och för vanlig föräldraroll ohyggligt anstötliga är att det
uppdagats att en grupp skenbart friska föräldrar och vårdare visat sig vara
svåra barnmisshandlare. Sammanhängande med vissa brister i personligheten
har gärningsmännen uppträtt som grymma, höggradigt brutala och
återfallande barnmisshandlare (”the battering parent syndrome”).

Utredningen har också närmare studerat den sociala bakgrunden till
barnmisshandel. Man har då bl. a. funnit att majoriteten av gärningsmännen
har varit fäder eller mödrar till de misshandlade barnen. Antalet män
som sammanbott med modern eller som varit tillfälliga förbindelser till
henne är visserligen högt men inte så påfallande som kunnat förväntas
med hänsyn till vad som framförts i olika diskussioner om barnmisshandelns
bakgrund. Av undersökningen framgår också att det ofta framförda
antagandet att unga människor i särskilt hög grad skulle misshandla
småbarn synes felaktigt. Förhållandevis många av de familjer i vilka barn
misshandlats tillhör socialgrupperna I och II. Många familjegrupper har
tidigare varit kända inom barnavårdsnämnderna och förhållandevis många
har också erhållit socialbidrag. Antalet i de olika familjegrupperna
ingående vuxna personer som har registrerats på nykterhetsnämnderna
eller som förekommer i kriminalregister är mycket högt.

För att motverka och förebygga barnmisshandel föreslås i utredningen
en rad åtgärder av praktisk art såsom information till allmänheten och
förebyggande åtgärder hos barnavårdscentralerna.

I fråga om vårdnadshavares rätt att aga barn, en fråga som utredningen
även haft direktiv att överväga, framhåller utredningen att det efter 1966
års ändring i 6 kap. 3 § FB icke kan anses bestå någon äganderätt i
vedertagen mening, om man med aga menar en handling som normalt är
att betrakta som misshandel eller olaga tvång men som är rättsenlig då
den företages i uppfostringssyfte mot de egna barnen. Utredningen anser
därför att man icke lagstiftningsvägen kan komma längre när det gäller
att förbjuda aga.

Utredningen konstaterar emellertid att det är realistiskt att tänka sig
att ordet ”aga” kommer att finnas kvar i gängse språkbruk åtskillig tid
framöver. Härmed avser utredningen då en kroppslig bestraffning utdelad

LU 1972:23

i omedelbar anslutning till att vårdnadshavare får vetskap om en av
barnet begången förseelse. Svårighet föreligger enligt utredningen att ange
vilka handlingar som är straffria och vilka som inte är det. Utredningen
påpekar att en förälder som utdelar kroppslig bestraffning mot sina barn
alltid riskerar att göra sig skyldig till en straffbar gärning. Det kan enligt
utredningen observeras att kroppsliga bestraffningar av egna barn i
småbarnsåldern synes ingå i ett svenskt normalbeteende. Utredningen
hänvisar därvid till att man i en vetenskaplig undersökning funnit att i de
undersökta familjerna 85 procent av gossarna och 70 procent av flickorna
bestraffades kroppsligt av modern en eller flera gånger i veckan vid en
ålder av ett och ett halvt år. Motsvarande siffror för fäderna var 50
respektive 35 procent. Utredningen påpekar dock att i de flesta fallen det
sannolikt varit fråga om mycket lindrig bestraffning i form av ”dask på
stjärten” eller ”smäll på fingrarna”. Denna bestraffning motsvarar enligt
utredningen i gängse språkbruk närmast ”kroppslig tillrättavisning” och
den torde framför allt användas, när barnet ännu inte är mottagligt för
verbala tillrättavisningar. Även om tillrättavisningar av denna typ normalt
inte är att betrakta som misshandel, vill utredningen ändå betona
olämpligheten av att använda sig av sådana. Samhällets strävan bör enligt
utredningen vara att söka förmå vårdnadshavarna att inte använda några
som helst kroppsliga övergrepp i uppfostringsarbetet.

Socialstyrelsens råd och anvisningar

Med utgångspunkt från den ovan redovisade utredningen och JO:s
uttalanden 1969 har socialstyrelsen i juni 1970 utgivit råd och
anvisningar om ”Åtgärder mot misshandel av barn”.

I fråga om kroppsliga tillrättavisningar av barn sägs häri att obetydliga
sådana inte kan anses som misshandel. Socialstyrelsen hänvisar till
utredningens uttalande att — även om sådana tillrättavisningar inte är
straffbara — det ändå är olämpligt att använda sig av sådana. I
anvisningarna anges att befattningshavare inom den medicinska, psykiska
och sociala barnavården därför bör i de enskilda fallen informera barnens
vårdare om olämpligheten av kroppsliga tillrättavisningar. Socialstyrelsen
framhåller att det inte bara är kroppslig misshandel utan även de
psykiska skadeverkningar som föräldrar eller andra vårdare kan vålla barn
som måste uppmärksammas. Det förekommer nämligen fall där barnen
på ett tidigt stadium genom olämpliga uppfostringsmetoder så ”vingklippts”
att deras psykiska livsduglighet successivt undergrävts. Observeras
bör också att barn, som lever i en miljö som präglas av psykisk
sjukdom eller defekt hos endera eller båda föräldrarna, är särskilt utsatta
för riskerna att ta skada i denna miljö och påverkas. När sådana fall
upptäcks bör de enligt anvisningarna remitteras till den psykiska barnaoch
ungdomsvården.

Anvisningarna innehåller i övrigt förebyggande åtgärder i samband
med mödrahälsovård, verksamheten vid barnavårdscentraler och barnavårdsmännens
verksamhet. Vidare lämnas råd hur barnavårdsnämnderna

LU 1972:23

bör förfara vid anmälningar från myndigheter och allmänheten. I
sistnämnda hänseende påpekas att det förhållandet, att nämnden inte kan
utlova anonymitetsskydd för anmälare gentemot den anmälan avser, gör
att anmälan stundom är anonym. Om en anonym anmälan inkommer till
barnavårdsnämnden bör den enligt anvisningarna vinna samma beaktande
som om anmälaren framträtt med sitt namn. Vidare lämnas anvisningar
för barnavårdsnämndernas åtgärder, dess uppföljning av ärendena, polisanmälan,
utbildning av olika personalgrupper samt information till
allmänheten.

Pågående utredningar

I Kungl, brev den 2 april 1971 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen
att i samarbete med Allmänna Barnhuset undersöka dels i vilken
omfattning anmälningar till barnavårdsnämnderna om konstaterad eller
misstänkt misshandel eller annan skadlig behandling av barn förekommer
och vilka åtgärder dessa leder till, dels hur socialstyrelsens anvisningar om
åtgärder mot skadlig behandling av barn i övrig tillämpas. Vid uppdragets
utförande skall särskild vikt fästas vid att söka utröna den sociala
bakgrunden till misshandeln, vilka resurser för förebyggande insatser som
disponeras och i vilken utsträckning dessa kommer till användning. Sedan
undersökningen slutförts skall den redovisas till Kungl. Maj :t.

Inom socialstyrelsen arbetar vidare en särskild arbetsgrupp (BAMU)
med uppgift att skaffa sig en mera allmän överblick över hithörande
problem. Bl. a. undersöks lämpligheten av att lägga upp ett centralt
register till vilket barnavårdsnämnderna skall rapportera alla fall av
skadlig behandling av barn. Enligt vad utskottet erfarit beräknas
arbetsgruppen komma att lägga fram resultatet av sina undersökningar
inom den närmaste tiden.

Anonymitetsskydd vid anmälan om barnmisshandel

En under senare år behandlad fråga i riksdagen har varit frågan om
förstärkt anonymitetsskydd vid anmälan om barnmisshandel.

I anledning av en i sådant syfte väckt motion till 1971 års riksdag
anförde konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
KU 1971:61 följande.

Under de senaste åren har uppmärksamheten alltmera riktats på det
problem som barnmisshandeln utgör. Enighet råder om att åtgärder måste
övervägas i skilda avseenden i syfte att bereda barnen ökat skydd mot
övergrepp från föräldrar och andra vårdare. Förevarande motion tar upp
ett av problemen i detta sammanhang, nämligen frågan om sekretesskydd
för den som gör anmälan till barnavårdsnämnd om barnmisshandel eller
eljest lämnar upplysningar i sådant ärende.

Gällande bestämmelser i sekretesslagen ger barnavårdsnämnd möjlighet
att vägra part att ta del av handling som visar vem som gjort anmälan
eller eljest lämnat upplysningar i ärende rörande barnavård eller ungdomsvård.
Härför krävs dock att det föreligger grundad anledning att

LU 1972:23

anta att den anmälde skall missbruka kännedom om anmälaren eller den
som lämnat upplysningar till skada för denne eller annan person. Det
finns således inte någon ovillkorlig rätt för anmälare eller upplysningsgivare
till sekretesskydd. Som JO påpekat i ett år 1970 avgjort ärende har
barnavårdsnämnd inte heller rätt att utan föregående prövning av sekretessfrågan
lämna ut namnet på sådan person. JO framhöll därvid att
denna prövning skall ske oberoende av om vederbörande särskilt påkallat
sekretesskydd eller inte.

Den reglering av sekretessfrågan som föreligger genom de nuvarande
bestämmelserna i sekretesslagen grundar sig på en avvägning mellan två
intressen. Ett effektivt förverkligande av samhällets barnavård förutsätter
att enskilda utan risk för skada skall kunna lämna upplysningar som
behövs som underlag för beslut om omhändertagande. Å andra sidan är
principen om parts rätt till insyn i allt material som kan ha betydelse i
hans ärende utomordentligt väsentlig ur rättssäkerhetssynpunkt. Olika
meningar kan givetvis råda om den avvägning som i detta fall gjorts
mellan de båda berörda intressena är den bästa.

Hela den svenska sekretesslagstiftningen är för närvarande föremål för
översyn genom den 1969 tillkallade offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén.
Denna kommitté har också efter direktivens meddelande
fått särskilt uppdrag att överväga frågan om anmälares anonymitetsskydd.
Den av motionärerna aktualiserade frågan är sålunda redan föremål
för särskilt övervägande inom ramen för den pågående prövningen av
de allmänna principerna på sekretessområdet. Utskottet är inte berett att
tillstyrka att frågan utbryts ur detta sammanhang, som enligt utskottets
mening ger garantier för att den får den allsidiga prövning dess vikt
påkallar. Med hänsyn härtill bör den förevarande motionen inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Även vid innevarande års riksdag har konstitutionsutskottet haft att i
anledning av en motion yttra sig i frågan. Konstitutionsutskottet uttalade
därvid i sitt betänkande KU 1972:15 att utskottet i likhet med motionärerna
ansåg det angeläget att frågan om anmälares sekretesskydd upptogs
till övervägande så skyndsamt som omständigheterna medgav. I den mån
så erfordrades och kunde ske borde enligt utskottets mening till undvikande
av onödig tidsutdräkt vidtas särskilda åtgärder för frågans beredande.
Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att detta skulle komma att iakttas
utan att något initiativ från riksdagens sida skulle behöva tagas. Betänkandet
godkändes av riksdagen.

Remissvaren

Barnavårdsnämnden i Stockholm, Gävle kommuns centrala socialnämnd,
sociala centralnämnden i Olofström, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund
och Sveriges socialtjänstemanna förbund tillstyrker motionsyrkandena att
i föräldrabalken införs ett förbud mot aga. Socialstyrelsen avstyrker
införandet av ett straffsanktionerat agaförbud i föräldrabalken. Däremot
har styrelsen inget att erinra mot att i föräldrabalken införs en
rekommendation att aga inte skall förekomma. Även hovrätten över
Skåne och Blekinge avvisar tanken på införandet av ett särskilt
straffsanktionerat agaförbud. Hovrätten utesluter däremot inte möjlighe -

LU 1972:23

ten av införandet av ett inte straffsanktionerat förbud i opinionspåverkande
syfte. För den händelse en lagändring skulle anses behövlig anser
hovrätten dock att denna bör ta fasta på de positiva krav sorn bör ställas
på vårdnaden av barn. Hovrätten föreslår därför att i sådant fall till 6 kap.
3 § FB fogas som en andra punkt en bestämmelse av innehåll att
föräldrarna städse skall iakttaga barnets bästa, giva det trygghet och ett gott
föredöme. Skolöverstyrelsen hänvisar till att skollagen redan förbjuder
aga. Styrelsen ifrågasätter dock om det föreligger praktiska möjligheter
att generellt tillämpa skolans regelsystem i familjen, i varje fall så rigoröst
och obegränsat som angivits i motionerna. Motionerna avstyrks av
Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Riksförbundet Hem och
skola (RHS), vilka anser att andra åtgärder än den föreslagna lagändringen
behövs för att förebygga barnmisshandel.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar inledningsvis till sitt ovan
redovisade (s. 6) remissyttrande år 1966 och förklarar sig vidhålla den i
yttrandet uttryckta uppfattningen om nödvändigheten av att bestämt
avvisa alla former av våld mot barn. Hovrätten anknyter även till socialstyrelsens
utredning år 1969 och konstaterar att det måste, såvitt hovrätten
kan förstå, antas att antalet barn som utsätts för misshandel av föräldrar
och vårdare är många gånger större än de fall som blir kända
genom sjukhus, polis och barnavårdsmyndigheter. Hovrätten delar utredningens
mening att man inte lagstiftningsvägen kan komma längre när det
gäller att förbjuda aga. Något utvidgande stadgande som till misshandel
eller rättsstridigt tvång hänför gärningar begångna av vårdnadshavare,
trots att de icke är straffbara när de begås av annan, bör enligt hovrättens
mening icke införas. Något behov därav finns alls inte. Vad som hindrar
samhällsingripandena mot barnmisshandel är enligt hovrättens mening icke
att straffbestämmelserna skulle vara för snävt avfattade utan i stället svårigheterna
att få kännedom om och föra bevisning om barnmisshandel.

Hovrätten konstaterar att motionärernas syfte dock inte torde vara en
utvidgning av straffbestämmelsen utan att det är den opinionspåverkande
effekten av lagstadgandet som eftersträvas. Även om man enligt hovrätten
brukar vara ytterst försiktig med att i form av lag ge uttryck åt regler
som icke har någon praktisk, handlingsbestämmande innebörd, utan
enbart innehåller värderingar, avsedda att påverka den allmänna uppfattningen,
kan det väl icke anses uteslutet att använda lagstiftningsformen
på det sättet. När det gäller barnmisshandel får man räkna med att den
kvardröjande föreställningen att aga är ett accepterat och såsom riktigt
uppfattat beteende från föräldrars sida har betydelse både som motivation
till misshandel och som ett underlag för efterföljande bortförklaringar
av överilade handlingar. Effekten av ett lagstadgande i ämnet bör
enligt hovrätten inte överskattas. Som ett led i en välmotiverad och
riktigt syftande opinionspåverkan kan det dock heller inte avvisas. Hovrätten
påpekar vidare att vad som föreslås i motionerna är alltför begränsat.
Det tar endast sikte på fysiskt våld men beaktar inte de problem som
sammanhänger med psykiska övergrepp mot barn. Vill man i lag införa

LU 1972:23

ett vägledande stadgande, sorn inte avser praktiska eller tekniska handlingsregler
till efterföljd för domstolar eller myndigheter utan att genom
däri uttryckta värderingar påverka den allmänna uppfattningen, torde det
enligt hovrättens uppfattning vara självfallet att detta icke skall ta sikte
enbart på fysiskt våld mot barn utan även beakta de psykiska problemen.
Vad det mera allmänt sett gäller att påverka är det uppfostringsklimat
som råder i landet. Hovrätten anser att det gäller att motarbeta den
barnfientlighet som gör sig bred i olika sammanhang. Det gäller att avveckla
den föråldrade inställning som ser förhållandet mellan föräldrar och
barn som en konflikt och som ser uppfostrans syfte vara att bringa barn
till lydnad och underkastelse. Ett stadgande med den av motionärerna
eftersträvade innebörden bör därför enligt hovrättens mening icke ha
endast en negativ innebörd utan ta fasta på de positiva krav som bör
ställas på vårdnaden om barn och uppfostran av barn. För den händelse
någon lagändring skulle anses behövas bör denna enligt hovrättens
mening ha den innebörd som hovrätten föreslog redan 1966, nämligen
att ”föräldrarna städse skall iaktta barnets bästa, ge det trygghet och ett
gott föredöme”. Såvitt hovrätten kan finna motsvarar detta förslag bättre
motionärernas syfte än enbart ett förbud mot aga.

Socialstyrelsen kan inte tillstyrka införandet av ett straffsanktionerat
agaförbud i föräldrabalken. Att vid sidan av brottsbeskrivning och straffbestämmelse
i brottsbalken ha ett särskilt straffsanktionerat förbud i
föräldrabalken, som innebär att varje övergrepp hur obetydligt detta än
är skall kunna åtalas och straffbeläggas, synes styrelsen från flera synpunkter
inte lämpligt. Det kan bl. a. inte anses vara någon mening med
ett straffsanktionerat förbud som det helt saknas möjligheter att övervaka
huruvida det överträds. Styrelsen anser att människor skulle i stor
utsträckning komma att överträda ett förbud att använda lindriga, fysiska
övergrepp mot barn. Att inte kunna låta bli att använda otillåtna uppfostringsmedel
måste hos många ge upphov till starka skuldkänslor. En sådan
utveckling anser styrelsen olycklig. Eftersom det emellertid är i hög grad
angeläget att aga motarbetas från samhällets sida och att föräldrar får
klart för sig det olämpliga i att använda sådana uppfostringsmetoder,
skulle det dock enligt styrelsen kunna diskuteras att införa en bestämmelse
i föräldrabalken i form av en rekommendation till föräldrar att ej
använda aga i uppfostrande syfte. Ett sådant tillägg i föräldrabalken skulle
kunna bidraga till att sprida uppfattningen att fysiskt våld är ett
olämpligt uppfostringsmedel. I princip har styrelsen därför ingen erinran
mot att i föräldrabalken införs en sådan rekommendation. Styrelsen har
emellertid den uppfattningen att andra former för spridande av information
om aga som ett olämpligt uppfostringsmedel, t. ex. i undervisningen
på olika utbildningsnivåer, har en större genomslagskraft.

Skolöverstyrelsen hänvisar till att skollagen innehåller förbud mot
kroppslig bestraffning eller kränkande behandling av elev. Enligt läroplanen
för grundskolan har skolans personal till uppgift att befordra elevernas
fysiska och psykiska hälsa samt främja alla insatser, som syftar till
elevernas optimala utveckling, fysiskt, intellektuellt, emotionellt och

LU 1972:23

socialt. Läroplanens anvisningar för behandlingen av elever berör inte
agan som korrektionsmedel utan söker i stället föreslå andra, positiva och
personlighetsuppbyggande behandlingsmetoder. Enligt styrelsen kan
skolans sätt att se på behandlingen av barn självfallet inte överföras direkt
till familjen. Den grundsyn på agan som korrektionsmedel i skolan som
styrelsen redovisat bör emellertid väsentligen gälla även vid ställningstagandet
till ett stadgande om förbud mot aga av barn. Styrelsen vill dock
ifrågasätta om det föreligger praktiska möjligheter att därvid generellt
tillämpa ett regelsystem som skolans, i varje fall så rigoröst och obegränsat
som angivits i förevarande motioner.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför bl. a. att det är naturligt att ett
förhållande som gällt under århundranden, nämligen att föräldrar skulle
ha såväl rätt som skyldighet att aga sina barn när det var påkallat ur
uppfostringssynpunkt, inte omedelbart förändras därför att man lagstiftar
om saken. Alltjämt torde det finnas många människor som anser det
naturligt att aga skall förekomma som uppfostringsmedel. Även om man
inte har anledning utgå ifrån att ett i lagen infört uttalande mot aga
kommer att ha något avgörande inflytande på personer, som gör sig
skyldiga till barnmisshandel, är det dock enligt nämndens mening från
barnavårdande synpunkt och mot bakgrunden av den diskussion som
under senare år förts angående problemet med barnmisshandel angeläget
att det i lagen förs in ett klart uttalande mot aga som uppfostringsmedel.
Även om det knappast är möjligt att genom lagstiftning närmare reglera
barnuppfostringsarbetet anser nämnden att man inte, när det gäller att
skydda barnen från kroppsliga övergrepp, bör underlåta att i lagen uttala
ett klart avståndstagande beträffande uppfostringsmetoder, som i dag hör
historien till. Detta borde enligt nämnden kunna ske genom ett förtydligande
tillägg till 6 kap. 3 § FB, av vilket framgår att det vid barns
uppfostran inte får tillgripas aga. Nämnden instämmer vidare i motionärernas
påstående att ett förbud mot aga skulle kunna utgöra grunden för
en på bred basis bedriven informationsverksamhet. Därmed borde enligt
nämnden också kunna uppnås en allmänt ändrad inställning bland många
föräldrar och vårdnadshavare när det gäller lämpliga former för barnuppfostran.

Gävle kommuns sociala centralnämnd anför att nuvarande lagstiftning
ger goda möjligheter att beivra våldshandlingar mot barn. Det är därför
tveksamt om det är nödvändigt eller lämpligt att införa det tillägg i 6 kap.
3 § FB som motionärerna föreslår. Även om det under senare år skett en
omvärdering, när det gäller agan, måste dock enligt nämnden fortfarande
antagas att ett betydande antal föräldrar har kvar de gamla värderingarna.
Vidare måste antas att föräldrar med nya värderingar någon gång i hastigt
mod tar till lindrigare former av kroppsaga, även om de vanligen har goda
relationer till sina barn. Om ett sådant agaförbud, som motionärerna
åsyftar, kan bidraga till att minska förekomsten av våldshandlingar mot
barn, anser nämnden att en lagändring är motiverad. Om ett agaförbud
införs i föräldrabalken bör dock enligt nämndens mening inte stadgas
någon annan påföljd för brott mot förbudet än den som redan finns i

LU1972:23

brottsbalken. Det viktigaste vid barnmisshandel är inte ett utvidgat straffansvar
utan att ett omhändertagande av barnet jämlikt 25 § a) BvL kan
göras i god tid.

Sociala centralnämnden i Olofström uttalar att nämnden reagerar
mycket starkt mot varje form av övergrepp mot barn och har i flera fall
ingripit så snart misstanke om barnmisshandel förelegat. Nämnden
instämmer i princip med motionärerna om att kroppslig bestraffning ej
bör förekomma och anser därför att ett förtydligande tillägg bör kunna
göras till 6 kap. 3 § FB om att aga ej må förekomma. Enligt nämnden bör
vidare göras en definition om vad ordet aga betyder i lagens mening.
Mycket lindriga former av kroppslig tillrättavisning kan sålunda ej vara
att hänföra till aga.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet framhåller att förbundet under
ett flertal år diskuterat hur samhället skall kunna ingripa och vara till
hjälp för att förhindra barnmisshandel. Detta har lett fram till ett familjepolitiskt
program, där barnens villkor analyseras från olika synpunkter.
Förbundet konstaterar att ett lagstadgat förbud mot aga av barn inte är
en garanti för att ge barnen kärlek och tillgivenhet. Förbundet anser trots
detta, att en av de åtgärder som samhället bör vidta är att i föräldrabalken
införa ett klart och otvetydigt förbud mot aga av barn. Förbundet
anser också att detta bör utgöra grunden för en brett upplagd informationsverksamhet
och ökad föräldraupplysning. Men förbundet vill samtidigt
med skärpa hävda, att ett införande av förbud endast har begränsad
betydelse och måste kombineras med andra åtgärder. Barnmisshandel
liksom många av de störningar som upptäcks hos barn har sin grund i
okunnighet från föräldrarnas sida om hur barn fungerar eller varför
barnet plötsligt reagerar annorlunda i en viss ålder. Alla människor borde
enligt förbundet genomgå en utbildning om barn. Föräldrautbildningen
bör sålunda ingå i en samlevnadsundervisning, som börjar redan i grundskolan
och gymnasieskolan och lägger grunden för konsten att leva
tillsammans med uppväxande människor utan att använda våld. Efter
skolgången krävs en intensifierad föräldrautbildning, kompletterad med
uppsökande verksamhet, både i samband med att barnet väntas och
under barnets vistelse i barnstuga eller framtidens förskola. Förbundet
anser att genom en sådan kontinuerlig utbildning ökar insikten om
barnens utveckling, behov och relationer med omvärlden. Förbud mot
aga av barn, full behovstäckning av barntillsyn, kortare arbetstid per dag
för föräldrarna samt vidgad upplysning och undervisning i konsten att
uppfostra barn är avgörande faktorer för att komma till rätta med olika
former av barnmisshandel.

Folkpartiets kvinnoförbund anför liknande synpunkter beträffande
behovet av föräldrautbildning och tillägger att ett speciellt problem i
detta sammanhang utgör invandrarföräldrarna. Här måste särskilt stora
insatser göras för att informera om vad den svenska lagen säger och
skälen till att förbjuda aga. Förbundet ansluter sig till motionärernas
uppfattning att förbud mot aga bör införas i föräldrabalken. En effektiv
kontroll av efterlevnaden av ett totalförbud mot aga av barn skulle visser -

LU1972:23

ligen vara mycket svår att göra. Lagstadgandets huvudsakliga betydelse
skulle enligt förbundet därför ligga i den psykologiska effekt som förbudet
skulle få på den dryga tredjedel av svenska folket som fortfarande
tror att aga är en nödvändig del av barnuppfostran. Anonymitetsskydd
för den som anmäler misstanke om brott skulle dock förbättra möjligheterna
till kontroll av att lagen efterlevs. Förbundet är övertygat om att en
lag som förbjuder aga som barnuppfostringsmedel i förening med en
effektiv upplysnings- och utbildningsverksamhet kommer att ge till resultat
ett mänskligare samhälle även för barnen.

Centerns kvinnoförbund delar motionärernas farhåga för att den nuvarande
betydelsen av 6 kap. 3 § FB kan ge utrymme för olika tolkningar.
Dock har förbundet svårt att se att lagtexten ger utrymme för den tolkning
som kommit till uttryck i socialstyrelsens råd och anvisningar, där
man vänder lagtextens principiella förbud till en tillåtelse av aga när den
består av ”obetydliga kroppsliga tillrättavisningar”. Förbundet delar
motionärernas uppfattning att det torde vara ytterst svårt att bedöma var
gränsen går mellan aga som kan föranleda straff och handgripliga tillrättavisningar
som alltså är tillåtna. Eftersom lagens nuvarande lydelse tydligen
ger utrymme för olika tolkningar vill förbundet tillstyrka att formuleringen
ändras så att innebörden blir klar och entydig. Förbundet vill
också understryka att man i lagstiftningen alltför ensidigt tänkt på de
fysiska skadeverkningarna medan man ägnat mindre uppmärksamhet åt
psykiska skador. Förbundet är emellertid väl medvetet om att ”psykisk
aga” är svår att definiera och fastställa och i hög grad beroende av hur
enskilda barn reagerar. Den torde inte heller gå att förhindra genom
förbud. Även fysisk aga kan vara svår att förhindra genom förbud därför
att efterlevnaden av ett sådant förbud är svår att kontrollera. Ett förbud
kan dock enligt förbundets mening ha psykologisk effekt. Även Centerns
kvinnoförbund understryker det angelägna i en väl utbyggd föräldrautbildning.
För att komma till rätta med barnmisshandel behövs enligt
förbundets mening inte bara förbud mot aga utan i första hand utbildning
av alla föräldrar.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund delar inte de övriga kvinnoförbundens
uppfattning att ett förbud mot aga bör införas i föräldrabalken.
Förbundet anser visserligen liksom motionärerna att aga av barn som
medför fysisk eller psykisk skada inte kan vara godtagbar. Enligt förbundet
innebär den lagändring som tillkom år 1966 dock ett faktiskt förbud
mot aga av barn, varför förbundet anser att motionärernas hemställan bör
avslås till förmån för andra åtgärder att komma till rätta med fall av
barnmisshandel. Ett i lagtext klart skrivet förbud mot aga av barn förutsätter
också att begreppet definieras, vilket synes förbundet i det närmaste
orimligt. Förbundet hävdar vidare att man inte kan komma åt de
föräldrar och vårdnadshavare som misshandlar sina barn genom förtydliganden
eller skärpningar av lagtexten. Med nuvarande lagstiftning gör de
sig redan skyldiga till straffbar handling och blir lagförda i den mån
brottet uppdagas. Svårigheterna att komma till rätta med barnmisshandel
ligger enligt förbundet snarare i att kunna uppdaga brottet. Förbundet

LU 1972:23

anser emellertid att det anmälningstvång respektive uppfordran till anmälan
som finns stadgat i 93 § BvL är till fyllest. Förbundet kan ävenledes
inte tillstyrka en utveckling till fullständigt anonymitetsskydd, då detta
strider mot kravet på rättstrygghet.

Sveriges socialtjänstemannaförbund påpekar att det synes svårt att
bedöma var gränsen går mellan å ena sidan misshandel och å andra sidan
obetydliga kroppsliga tillrättavisningar, som ej är att anse som misshandel.
Med hänsyn härtill skulle det enligt förbundet vara önskvärt att dels
få klar definition av begreppet aga, dels få klart uttalat att varje form av
aga är förbjuden. Förbundet tillstyrker därför bifall till motionerna.

Riksförbundet Hem och Skola (RHS) delar Moderata samlingspartiets
kvinnoförbunds åsikt att den nuvarande lagen ger barnet ett rättsligt
skydd mot misshandel och att andra medel än ytterligare skärpning av
lagen erfordras för att hjälpa de hem där aga och andra former av våld är
en realitet. RHS åsyftar förebyggande åtgärder, främst i form av en välplanerad
förberedande föräldrautbildning som bör ingå i undervisningen
vid alla skolor och på alla åldersstadier. Denna undervisning kunde exempelvis
ske inom ramen för ett nytt ämne, familje- eller samlevnadskunskap.
RHS hänvisar till att RHS 1970 skrivit till Kungl. Maj:t och begärt
införandet i skolan av sådant ämne. I det förebyggande arbetet måste
enligt RHS flera samhällsinstitutioner engageras. Det gäller mödravårdsoch
barnavårdscentraler liksom barnstugor inom vilkas verksamhet både
de blivande och nyblivna föräldrarna med särskild inriktning på barnet
kan bibringas kunskap och förståelse för föräldrauppgiften. I detta sammanhang
får RHS också framhålla HoS-rörelsens viktiga uppgift att medverka
vid föräldrautbildning. Barnavårdsnämnderna har, framhåller RHS,
numera större befogenheter då det gäller att åtgärda missförhållanden
inom hemmet. De bör därvid samarbeta med skolan och polisen. På
många håll har också en försöksverksamhet kommit i gång med ett sådant
samarbete. Även den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) har sin
självklara roll i sammanhanget. RHS vill slutligen framhålla vikten av ett
garanterat anonymitetsskydd vid anmälan av barnmisshandel. Ett sådant
skydd är enligt RHS:s mening en förutsättning för att samhället skall
kunna vidta lämpliga åtgärder.

Utskottet

I detta betänkande behandlas två motioner med yrkanden som syftar
till att i 6 kap. föräldrabalken (FB) skall införas en bestämmelse om
förbud mot ”aga”.

Ända fram till början av detta århundrade torde det inte ha varit
ovanligt att såväl vuxna som barn utsattes för svårare kroppsliga
bestraffningar. Som exempel på vuxna som kunde bli utsatta för sådana
bestraffningar må nämnas fångar, militärer, tjänstefolk och arbetare.
Även sedan kroppsliga bestraffningar av vuxna försvunnit ansågs det
länge inte bara acceptabelt utan i vissa fall också nödvändigt att gentemot
barn använda kroppslig bestraffning såsom disciplinär åtgärd. I skolorna

LU 1972:23

förekom sålunda ännu under de första decennierna av 1900-talet
kroppslig bestraffning i betydande omfattning. Skolagan kom dock att
successivt avskaffas. Kroppslig bestraffning och sårande eller kränkande
behandling av elever förbjöds år 1918 i högre folkskolor och kommunala
högre skolor samt år 1928 i de allmänna läroverken. Det dröjde dock ända
fram till år 1958 innan motsvarande förbud infördes i folkskolan.
Förhållandena i skolorna torde ha återspeglat den allmänna opinionens
inställning till kroppsliga bestraffningar av minderåriga. Det finns all
anledning att tro att situationen varit densamma i hemmen som den varit
i skolorna. När det gällde föräldrars rätt att kroppsligt bestraffa sina barn
hade denna sitt stöd i 4 § i 1920 års lag om barn i äktenskap där det
stadgades att föräldrarna, om det för barnets uppfostran var nödigt, ägde
tukta barnet på det sätt som med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter fick anses lämpligt. Vid tillkomsten år 1949 av FB
infördes en motsvarande bestämmelse i 6 kap. 3 §, som reglerar
föräldrarnas uppsiktsskyldighet över barnen. För att utmärka att alla
kraftiga former av kroppslig bestraffning om möjligt borde undvikas
utbyttes dock ordet tukta mot tillrättavisa. Beträffande stadgandets
exakta ordalydelse hänvisar utskottet till vad som anförs i det föregående
(s. 4). Det förtjänar enligt utskottets mening att understrykas att
lagstiftarna således ännu så sent som år 1949 inte ansåg det möjligt att
helt och hållet rycka undan den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna
utövad kroppsaga och att likställa sådan med rättsstridig misshandel.
Anmärkas bör vidare att vid denna tidpunkt den särskilda straffrihetsgrunden
i 14 kap. 16 § strafflagen (SL) fortfarande gällde. För den
händelse någon under utövning av laga rättighet att ”aga” den som stod
under hans lydnad tillfogade denne skada som var ringa, kunde han
sålunda enligt detta lagrum inte fällas till ansvar för sitt handlande. Först
efter det att man under 1950-talet börjat allmänt uppmärksamma att
småbarn inte sällan utsattes för svår kroppslig misshandel upphävdes år
1957 bestämmelsen i 14 kap. 16 § SL.

Allt fler uppdagade fall av allvarlig barnmisshandel, varav några med
barnets död som följd, ledde till att medicinalstyrelsen efter hemställan
från riksdagens sida år 1965 fick i uppdrag att göra en utredning om
barnmisshandel. Samtidigt lades i en departementspromemoria fram
förslag till lagändringar. I proposition påföljande år framlades förslag dels
till viss omformulering av 6 kap. 3 § FB varigenom infördes ett
uttryckligt förbud att för barnets tillrättavisande använda olämpliga
uppfostringsmedel, dels till komplettering av 93 § barnavårdslagen (BvL)
med en rekommendation att den som får kännedom om barnmisshandel
bör anmäla detta till barnavårdsnämnden.

Såsom framgår av det föregående (s. 8) fann första lagutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande att den i propositionen föreslagna
lydelsen av 6 kap. 3 § FB inte hade det innehåll som bestämmelsen enligt
utskottets mening borde ha. Utskottet ansåg att i fortsättningen inga
andra stadganden än brottsbalkens skulle äga tillämpning vid bedömandet
av om kroppsaga skulle anses rättsenlig. Stadgandet i 6 kap. 3 § FB borde

LU 1972:23

därför utformas så, att den straffrihetsgrund som äganderätten kunde
innebära helt utmönstrades. 1 utskottets förslag kom lagtexten endast att
behandla föräldrarnas uppsiktsskyldighet, och den innehöll inte något om
tillrättavisande och uppfostringsmedel. I anledning av motionsyrkanden
om att ett uttryckligt förbud mot aga skulle införas i lagtexten förklarade
utskottet att det ej torde böra ifrågakomma att även obetydliga
tillrättavisningar genom lagstiftning skulle förklaras rättsstridiga. Motionsyrkandena
avstyrktes därför. Den föreslagna ändringen av 93 § BvL
tillstyrktes av utskottet.

Det till medicinalstyrelsen år 1965 givna utredningsuppdraget fullföljdes
genom att socialstyrelsen år 1969 redovisade en utredning om
barnmisshandel. På grundval av denna utredning utfärdade socialstyrelsen
år 1970 råd och anvisningar beträffande åtgärder mot misshandel av barn.

I motionerna hävdas att 1966 års lagändring ej helt slagit igenom hos
allmänheten. Det påpekas också att det kan vara svårt att i lagen utläsa
att förbud mot aga råder. Motionärerna menar därför att ett klart och
otvetydigt förbud mot aga bör införas i FB. I motionen 1972:434
framhålls också att man för att komma till rätta med barnmisshandelsproblemet
måste ha en ökad informationsverksamhet och en utbyggd
föräldrautbildning.

Utskottet vill till en början anmärka att innebörden av ordet ”aga”
inte är helt entydig. Av uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden och av
remissyttrandena i detta ärende framgår att det föreligger skilda
tolkningar av uttrycket ”aga”. Vissa instanser tolkar in i aga även sådana
fysiska tillrättavisningar som är av så lindrig karaktär att de inte kan
omfattas av rekvisiten för misshandel, medan andra med aga synes avse
endast sådan handling som är straffbar enligt brottsbalkens bestämmelser
om misshandel.

Utövas någon form av våld mot barn är det efter 1966 års lagändring
uteslutande brottsbalkens bestämmelse om misshandel och andra brott
mot liv, hälsa, frihet och frid samt dess regler om nödsituationer som kan
läggas till grund för bedömningen huruvida den företagna handlingen kan
anses som rättsenlig. Något stöd för att föräldrar eller annan vårdnadshavare
skulle äga rätt att använda handgriplig tillrättavisning som eljest ej
är tillåten finns inte längre i FB. I 6 kap. 3 § FB föreskrivs nu endast att
föräldrarna skall utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.

Huruvida ett fysiskt ingripande skall kunna anses som rättsenligt torde
enligt utskottets mening många gånger vara svårt för vårdnadshavaren att
avgöra. I den mån det fysiska ingripandet går ut på att hindra barn från
att utöva skadegörelse eller att själva råka illa ut måste det anses som
tillåtet och kanske t. o. m. nödvändigt. Vårdnadshavaren är ju skyldig att
ingripa. I den mån avsikten är att genom fysiskt ingrepp utöva
bestraffning ligger saken annorlunda till. Här torde med hänsyn till
brottsbalkens definition på misshandel endast helt svaga fysiska ingrepp
vara tillåtna. Uppenbart är emellertid att varje vårdnadshavare som
använder sig av kroppslig tillrättavisning löper risk att göra sig skyldig till

LU 1972:23

ett lagbrott.

I vilken utsträckning kroppslig bestraffning används som disciplinär
åtgärd i hemmen saknar utskottet närmare kännedom om. Den i
motionen 1972:434 åberopade SIFO-undersökningen visar endast att 61
procent av de tillfrågade uppgett sig veta att lagstiftningen förbjuder
”aga”, medan 11 procent trott att lagen tillåter ”aga” av barn. Utskottet
anser sig dock kunna utgå från att kroppslig tillrättavisning ännu används
som ett hjälpmedel vid barnens uppfostran. Mot bakgrund av vad
utskottet ovan anfört om utvecklingen på detta område kan detta
förhållande inte anses förvånande. Det synes utskottet med hänsyn härtill
nödvändigt att åtgärder vidtas i syfte att söka undanröja de olämpliga
uppfostringsmetoder som sålunda alltjämt är i bruk. Uppenbart måste
man få en attitydförändring till stånd hos föräldrarna. Även om det,
såsom utskottet ovan påpekat, föreligger nödsituationer där ett fysiskt
ingripande mot barn knappast går att undvika så bör likväl allt
användande av våld motarbetas. Utskottet vill understryka att samhällets
strävan måste vara att söka förmå föräldrar och andra vårdare att inte
använda några som helst kroppsliga tillrättavisningar som uppfostringsmedel.

Med hänsyn till att barnen redan åtnjuter ett rättsligt skydd mot
fysiska övergrepp anser utskottet att i första hand andra åtgärder än
lagstiftning bör vidtas. En brett upplagd informationsverksamhet med
bl. a. anlitande av massmedia torde härvid närmast komma i fråga. Enligt
vad utskottet erfarit planerar socialstyrelsen en sådan informationskampanj.
Utskottet finner det angeläget att denna snarast kommer till
stånd.

En annan väg på vilken man skulle kunna nå föräldrarna med
information och råd är via barnavårdscentralerna. Detta förutsätter
emellertid en god kontakt mellan barnavårdscentralerna och barnfamiljerna.
Framför allt i samband med att familjerna flyttar förlorar barnavårdscentralen
dock ofta kontakten med dessa. Enligt utskottets mening bör
därför undersökas vad som kan göras för att öka barnavårdscentralernas
möjlighet att nå barnfamiljerna. Barnavårdscentralerna äger redan nu
goda möjligheter att verka för att förebygga skadlig behandling av barn.
Det skulle emellertid enligt utskottets mening vara värdefullt om
barnavårdscentralerna även hade möjligheter att ge föräldrar råd och
bistånd i uppfostringsfrågor. I detta syfte pågår för närvarande en
försöksverksamhet i socialstyrelsens regi. Om denna ger goda resultat
utgår utskottet från att verksamheten byggs ut.

Utskottet kan vidare ansluta sig till vad som i motionen 1972:434 och
även i flera remissvar anförts om behovet av en vidgad föräldrautbildning.
Enligt utskottets mening torde en sådan utbildning få stor betydelse för
en ändrad inställning till barnens uppfostran.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att den av utskottet
sålunda förordade informationsverksamheten och utbildningen inte
enbart får inrikta sig på att förebygga kroppslig misshandel. Lika
angeläget finner utskottet det vara att det beaktas att även psykisk

LU 1972:23

misshandel förekommer. Denna är ofta mer svåråtkomlig och har delvis
kommit i skymundan av de allvarliga fallen av fysisk misshandel. Inte
heller torde det finnas tillräckliga insikter om vilka skadeverkningar den
psykiska misshandeln kan åstadkomma.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet återkommer därefter till frågan om lagstiftningsåtgärder är
erforderliga. Såsom bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt
socialstyrelsen framhållit bör det inte komma i fråga att i FB införa ett
straffsanktionerat förbud mot kroppsliga tillrättavisningar, som innebär
att vissa handlingar som begås av vårdnadshavare skall medföra straff
trots att de inte är straffbara när de begås av annan. Det föreligger inte
heller behov av att straffbelägga andra handlingar än sådana som kan
föranleda ansvar enligt bestämmelserna i brottsbalken.

Utskottet anser att det däremot skulle kunna vara av värde bl. a. från
opinionspåverkande synpunkt om i FB infördes en inte straffsanktionerad
bestämmelse som ger ett klart och otvetydigt uttryck för den under
senare år ändrade inställningen i fråga om kroppsliga tillrättavisningar av
barn. Skall därvid uttrycket aga införas i lagtexten måste detta med
hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört om dess innebörd ges en
entydig definition. Enligt utskottets mening bör 6 kap. 3 § FB bli
föremål för en närmare översyn.

Vid denna översyn bör vidare undersökas möjligheterna att i FB införa
bestämmelser som tydligare än de nu gällande ger uttryck för samhällets
syn på den psykiska omvårdnad som föräldrarna bör bereda sina barn. I
fråga om vårdnadshavarens skyldigheter föreskrivs nu endast, att föräldrarna
skall sörja för barnets person och ge det sorgfällig utbildning samt
att de skall ha uppsikt över barnet. Dessa bestämmelser hänför sig
närmast till den materiella omvårdnaden av barnet. Anmärkas bör att
endast på ett ställe i 6 kap., nämligen i 7 §, som reglerar vem som skall
tilldömas vårdnaden av barnet, om föräldrarna lever åtskilda, används
uttrycket ”barnets bästa”. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i syfte
att understryka de positiva krav som bör ställas på vårdnaden om barn
föreslagit att till 6 kap. 3 § fogas en bestämmelse av innebörd att
”föräldrarna städse skall iaktta barnets bästa, ge det trygghet och ett gott
föredöme”. Enligt utskottets mening bör emellertid även annan utformning
av den ifrågasatta bestämmelsen prövas.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen i anledning
av motionerna hos Kungl. Majit hemställer om översyn av 6 kap. FB i nu
berörda delar.

LU 1972:23

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1972:19 och 1972:434 i
skrivelse till Kungl. Maj:t

1. hemställer om översyn av 6 kap. FB i av utskottet berörda
delar, och

2. ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om behovet
av information och utbildning i barnuppfostringsfrågor.

Stockholm den 7 december 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m),
Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), Sjöholm (fp), fru Lundblad
(s), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk),
Olsson i Sundsvall (c) och fru Nilsson i Sunne (s).

Särskilt yttrande.

av herr Sjöholm (fp), som anför:

Behandlingen av detta utskottsärende har i hög grad försvårats av
bristen på en godtagen definition av begreppet aga. Detta har medfört att
utskottet använt agabegreppet utan att ha bildat sig en uppfattning om
vad begreppet innebär. Detta har i sin tur medfört att utskottets
behandling av motionerna saknar fasthet och stringens.

I en av socialstyrelsen utförd utredning - återgiven i nr 9 i skriftserien
”Socialstyrelsen redovisar” - anföres bl. a. att ”det icke kan anses bestå
någon äganderätt i vedertagen mening, om man med aga menar en
handling som normalt är att betrakta som misshandel eller olaga tvång
men som är rättsenlig då den företags i uppfostringssyfte mot de egna
barnen”. Enligt min mening är detta en klar och riktig begreppsbestämning,
och det var aga i denna mening som'förbjöds genom 1966
års lagändring. Den motion jag väckt, 1972:19, innebär ingenting annat
än att jag yrkade att innebörden av denna lagändring skulle komma till
klart uttryck i lagtexten, vilket nu icke är fallet. Någon utökning av det
straffbara området har jag icke påyrkat. lag vill framhålla detta eftersom
utskottsbetänkandet sannolikt förmedlar ett intryck av att så skulle vara
förhållandet.

Den andra motion som behandlas i detta betänkande - 1972:434 —
synes förorda en utvidgning av det straffsanktionerade agabegreppet till
att avse också mindre handgripliga tillrättavisningar. Detta skulle innebära
att barnens fysiska integritet skulle komma att åtnjuta ett starkare
skydd än vuxna personers, något som ingalunda kan anses vara orimligt

LU 1972:23

utan snarare sunt och riktigt. Det torde emellertid komma att ställa sig
svårt att vinna mera allmänt gehör för ett förslag att ett lätt slag på
fingrarna eller ett lätt nyp i örat skulle kriminaliseras och förskylla straff.
Det synes därför vara av väsentlig vikt att begreppet aga preciseras enligt
den formulering som ovan återgivits och att ett uttryckligt förbud mot
aga i denna mening införes i föräldrabalken. Då utskottet emellertid
uraktlåtit att, för sitt eget behov och för att möjliggöra för läsarna av
betänkandet att fatta dess innersta innebörd, precisera i vilken mening
utskottet använt begreppet aga synes det alltjämt vara ovisst vilken
ställning utskottsrepresentanterna tagit till yrkandet i motionen 1972:19.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1823 S

Stockholm 1972