Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkning av myndighetsåldern
Betänkande 1972:LU19
Lagutskottets betänkande nr 19 år 1972
LU 1972:19
Nr 19
Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkning av
myndighetsåldern.
Motionsyrkandena
I motionen 1972:181 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs 1. att
riksdagen beslutar att myndighetsåldern sänks till 18 år och 2. att
vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig lagtext.
I motionen 1972:923 av fröken Eliasson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen måtte besluta att myndighetsåldern skall sänkas till uppnådda
18 års ålder och att denna sänkning skall genomföras senast samtidigt
med en sänkning av rösträttsåldern, samt att uppdraga åt vederbörande
utskott att utforma förslag till erforderlig lagtext.
I motionen 1972:927 av herr Romanus m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag senast till 1973 års
vårriksdag till lagändringar innebärande en sänkning av myndighetsåldern
till 18 år.
1969 års lagstiftning m. m.
Genom beslut under vårsessionen med 1969 års riksdag sänktes den
civilrättsliga myndighetsåldern från 2 1 till 20 år. Lagändringen trädde i
kraft den 1 juli 1969.
Samtidigt vidgades behörigheten för ungdomar i åldern 18—20 år.
Ändringarna innebar sammanfattningsvis att den som har fyllt 18 år inte
bara som tidigare själv kan ta anställning och disponera över sin
arbetsinkomst utan också har fått ökade möjligheter att själv fritt välja
mellan förvärvsarbete och studier. Vidare har han rätt att skaffa sig egen
bostad utan föräldrarnas medverkan. Möjligheten för underårig, som är
gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar som krävs för den
dagliga hushållningen har vidgats till att omfatta alla underåriga som har
eget hushåll. Förmyndarens befogenheter gäller i huvudsak ingående av
kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom som
inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits
för bosättning eller för högre studier. Dessutom har förmyndaren
möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.
Som en konsekvens av den sänkta myndighetsåldern vidtogs också
ändringar av ett flertal 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Den
principiella utgångspunkten vid prövningen av om sådan ändring skulle
vidtas var därvid att en anpassning nedåt borde ske överallt där den
gällande åldersgränsen i väsentlig grad påverkas av myndighetsåldern.
Bland de åldersgränser som sålunda sänktes kan nämnas de som finns i
1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 19
LU 1972:19
2
föräldrabalken om vårdnadens upphörande och samtycke till adoption, i
ärvdabalken att upprätta testamente samt i giftermålsbalken om giftomans
samtycke till äktenskap. Inom det straffrättsliga området sänktes
de 21-årsgränser som finns i 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken och vidare
ändrades samtliga 21-årsgränser i bamavårdslagen till 20 år. Motsvarande
ändring vidtogs också i fråga om rusdrycksförsäljningsförordningen och
förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om statlig förmögenhetsskatt.
Bland 2 1-årsgränser som behållits kan nämnas dem som finns inom
påföljdssystemet för unga lagöverträdare.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om följande åldersgränser i
lagstiftningen, nämligen 15 år för inträde av straffbarhet (33 kap. 1 §
brottsbalken), 18 år för ingående av äktenskap (2 kap. 1 § giftermålsbalken),
för skyldighet att fullgöra värnplikt (1 kap. 1 § värnpliktslagen) och
för rätt att sluta arbetsavtal (6 kap. 4 § föräldrabalken) samt året efter
fyllda 19 år för rösträtt (riksdagsordningen § 14). Slutligen må erinras
om att den som är myndig, dvs. fyllt 20 år, kan väljas till ledamot av
riksdagen (riksdagsordningen § 26).
Ur förarbetena till lagstiftningen
I januari 1967 avlämnadq förmynderskapsutredningen en promemoria
angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (stencil
JU 1967:1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern
från 21 till 20 år.
Förslaget fick ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser ifrågasatte dock lämpligheten och behovet
av en sänkning av myndighetsåldern. De politiska ungdomsorganisationerna
ville å andra sidan gå längre än utredningen föreslagit och förordade en
sänkning till 18 år.
I det följande återges en i propositionen nr 25 år 1969 intagen
sammanfattning av ungdomsorganisationernas ståndpunkter i frågan.
Som skäl för att myndighetsåldern bör sänkas till 18 år
framhöll Högerns ungdomsförbund särskilt att de unga blir ekonomiskt
oberoende av föräldrarna tidigare nu än förr och att allt flera bildar familj
före 21 års ålder. Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund anförde att
det med hänsyn till den samhällsinformation som skolan och massmedia
ger är motiverat att tala om en tidigare social mognad hos ungdomen nu
än förr. Folkpartiets ungdomsförbund ansåg att det bör vara en självklar
utgångspunkt vid varje diskussion om sänkning av myndighetsåldern att
denna bör sättas så lågt som möjligt.
Betydelsen för den enskilde av gemensam myndighetsålder inom
Norden och Europa i övrigt hade enligt Högerns ungdomsförbund
överbetonats av utredningen. Det antal personer som kan komma att
beröras av olikheter i myndighetsåldern måste enligt förbundet vara
försvinnande litet. Om den som är myndig enligt svenska regler behandlas
som omyndig utomlands, skulle detta bara innebära att han får finna sig i
LU 1972:19
3
samma behandling som sina jämnåriga i det land där han vistas. Så torde
vara förhållandet även i andra sammanhang när det gäller utlänningar.
Vid ett svenskt ställningstagande kunde man enligt förbundets mening i
huvudsak bortse från förhållandena i andra länder. Den nordiska
rättslikheten syntes visserligen i och för sig önskvärd men långtifrån
nödvändig. Förbundet påpekar också att man i Finland och Island länge
har haft delvis annan myndighetsålder än i det övriga Norden genom de
regler som gäller där om att underårig blir myndig när han ingår
äktenskap. Även Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund ansåg att
hänsyn till de andra nordiska länderna inte bör hindra Sverige från att
sänka myndighetsåldern till 18 år.
Enligt Folkpartiets ungdomsförbund borde ett självständigt svenskt
handlande kunna påskynda åtgärder i samma riktning i övriga nordiska
länder. Vad beträffar förhållandet till utomnordiska länder anförde
Centerns ungdomsförbund att det är den omständigheten att en avvikelse
över huvud taget föreligger som skapar olägenheter, medan avvikelsens
storlek har mindre betydelse. Hänsynen till internationella förhållanden
borde därför inte hindra att myndighetsåldern sänks till 18 år i stället för
till 20 år. Förbundet påpekade också att denna myndighetsålder
tillämpas i de östeuropeiska länderna och att våra förbindelser med dessa
länder ökar.
Enligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund borde visserligen
värdet av det skydd som tillkommer den omyndige i vissa situationer inte
underskattas. Det var dock enligt förbundets mening inte befogat att
sträcka detta skydd längre än till 20 år. Snarare torde det vara möjligt att
överväga ytterligare sänkning.
1 propositionen (1969:25) anförde föredragande departementschefen
statsrådet Kling, bl. a. följande.
I diskussionen om lämplig myndighetsålder har påpekats att den
biologiska mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än förut.
Utredningen och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det
förhåller sig på samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det
föga fruktbart att ta upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom
det är svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social
mognad. Överväganden av detta slag synes mig därför inte ägnade att
läggas till grund för ett avgörande om myndighetsåldern skall ändras.
En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse i fråga om
behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar de
unga i allmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före 21 års
ålder. De som beger sig ut i förvärvslivet kan som regel få anställningar
som gör det möjligt för dem att försörja sig själva. För den växande grupp
av unga som bedriver studier vid högre läroanstalter innebär det för några
år sedan införda studiesociala systemet att de inte har behov av något
ekonomiskt bistånd från föräldrarnas sida för finansieringen av sina
studier. Dessa och andra faktorer leder till att de unga i allmänhet kan
frigöra sig från den ekonomiska gemenskapen med föräldrarna redan
innan de blir myndiga. Många gifter sig och bildar egna hem före 2 1 års
ålder. Hittills har visserligen krävts tillstånd av länsstyrelsen för att en
man som är under 2 1 år skall få ingå äktenskap. Sådant tillstånd har dock
i praxis så gott som alltid beviljats när mannen har fyllt 18 år och fått
1* Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 19
LU 1972:19
4
sina föräldrars samtycke till äktenskapet (se prop. 1968:136, s. 73), och
fr. o. m. den 1 juli 1969 sänks åldersgränsen till vad som redan nu gäller
för kvinna, nämligen 18 år.
Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör sänkas.
Ungdomsorganisationernas uppfattning att man bör gå längre än utredningen
har föreslagit och sänka myndighetsåldern till 18 år har enligt min
mening vissa skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det
ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. De är
bosatta utanför föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva
genom eget arbete eller bedriver studier som finansieras genom statliga
studiemedel. De unga som har förvärvsarbete har redan enligt gällande
bestämmelser rätt att förfoga över sin arbetsinkomst. Det finns emellertid
också många 18-åringar, som inte alls har så självständig ställning i
förhållande till sina föräldrar. Vidare måste beaktas att omyndigheten
medför ett skydd för de unga mot förhastade åtgärder på det ekonomiska
området. Lockelserna för ungdomen till sådana transaktioner är i dagens
samhälle avgjort mera framträdande än tidigare med hänsyn bl. a. till de
vidgade möjligheter till avbetalningsköp och lån i olika former som
numera står till buds för enskilda. Lockelserna förstärks väsentligt genom
den intensiva reklamen för inköp av konsumtionsvaror som riktar sig inte
minst till ungdomen.
Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att
myndighetsåldern hittills har varit densamma i hela Norden. En enhetlig
ordning är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelser som
råder mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av myndighetsåldern
har behandlats vid nordiska överläggninger och man har härvid
lyckats nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. I Island har
en sådan ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag har
nyligen lagts fram i Danmark och Norge och kan inom kort väntas också i
Finland.
Ett par remissinstanser har ifrågasatt om man inte — med eller utan
kombination med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år — borde
införa en regel om att underårig som ingår äktenskap skall bli myndig i
samband därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms stads överförmyndarnämnd
i yttrande över familjerättskommitténs betänkande, vilket
bl. a. innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop. 1968:136
s. 24). Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del främmande
länder, bl. a. Finland och Island. Dessa regler ger uttryck åt den i och för
sig riktiga tanken att unga som faktiskt har släppt de ekonomiska banden
med föräldrarna och bildat ett eget hem bör vara självständiga i
ekonomiskt hänseende. Emellertid är det inte bara de gifta som på detta
sätt står fria i förhållande till sina föräldrar, utan detsamma gäller många
andra. Det synes mig därför inte lämpligt att placera de gifta i någon
särställning när det gäller tidpunkten för myndighetens inträde.
Mina överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att
myndighetsåldern i enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20
år och vara lika för alla. Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års
riksdag som vilande antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid
riksdagsval från året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om
detta förslag blir slutligt antaget och myndighetsåldern sänks till 20 år
kommer den relation som nu råder mellan myndighetsålder och
rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.
Som redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som ligger
bakom förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern och
om en emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande lagstiftningsärende
i justitiedepartementet har det befunnits, att man i stor
LU 1972:19
5
utsträckning kan tillgodose dessa synpunkter genom att vidga behörigheten
för dem som ännu inte har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna
tar sikte bl. a. på den underåriges rätt att bestämma över sin vistelseort
och sina studier samt hans rätt att företa vissa vardagliga rättshandlingar.
Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern innebär, som jag
tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta hänseende
kommer att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu
delvis olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i
Schweiz 20 år och i andra västeuropeiska länder 21 år. 1 England har
emellertid nyligen föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år.
Vid europeiskt justitieministermöte i juni 1968 ställde sig ytterligare ett
antal länder positiva till tanken på en sänkning av gällande 21-årsgräns.
I motioner i anledning av propositionen (1:931 och 11:1069, 11:1068
samt 1:933 och 11:1070) framlades förslag om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 32) anförde första
lagutskottet bl. a. följande.
Utskottet vill för sin del till en början framhålla att samhällsutvecklingen
medfört att ungdomen numera i allmänhet har större insikter i
sociala, politiska och ekonomiska frågor. Den biologiska mognaden
inträder numera också tidigare. Dessa och andra av departementschefen
anförda skäl talar enligt utskottet för att myndighetsåldern bör sänkas.
Beträffande motionsförslagen om en mer långtgående sänkning än till 20
år må först anföras att, även om många ungdomar redan före 20 årsåldern
frigjort sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett
självständigt liv, det också finns många som inte alls har en så självständig
ställning i förhållande till sina föräldrar. Många 18- och 19-åringar är
säkerligen också i behov av det skydd, framför allt i ekonomiskt
hänseende, som omyndigheten innebär. För en 20-årsgräns talar även att
årets riksdag slutligt antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid
riksdagsval från året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om
myndighetsåldern sänks till 20 år, kommer således den relation som rått
mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.
I vad mån grundlagberedningens översyn av rösträttsvillkoren kan leda till
en längre gående sänkning av rösträttsåldern synes f. n. ovisst.
Av avgörande betydelse för utskottets inställning till frågan om när
myndigheten bör inträda har varit önskemålet om en nordisk rättslikhet.
Myndighetsåldern har hittills varit densamma i hela Norden, och det nu
föreliggande förslaget grundas på nordiska överläggningar, där man
lyckats nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. Förslag om
sådan sänkning har redan antagits i Norge och Island. Att i detta läge
följa motionsförslagen om en sänkning till 18 år bör enligt utskottets
mening icke komma i fråga. Det må emellertid framhållas att en sådan
sänkning föreslagits i England och att även andra västeuropeiska länder,
där myndigheten inträder vid 21 år, har ställt sig positiva till tanken på en
lägre myndighetsålder. I de östeuropeiska länderna är myndighetsåldern
redan 18 år. För vårt lands vidkommande finns dock enligt utskottets
mening inte anledning att, innan erfarenheter vunnits av de nu framlagda
förslagen, ta ställning till lämpligheten av en framtida mer långtgående
sänkning av myndighetsåldern på sätt begärs i motionerna 1:933 och
11:1070. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att de synpunkter,
som ligger till grund för motionsförslagen om en sådan
LU 1972:19
6
sänkning, i stor utsträckning tillgodoses genom de här ovan inledningsvis
omnämnda nya reglerna om vidgad behörighet för dem som inte uppnått
myndig ålder. Även de i olika sammanhang framförda önskemålen om
s. k. emancipation för underåriga som ingår äktenskap blir i väsentlig mån
tillgodosedda. På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionens förslag
om sänkt myndighetsålder och avstyrker bifall till motionerna 1:931 och
11:1069, 1:933 och 11:1070 samt motionen 11:1068 i denna del.
Här kan tilläggas att myndighetsåldern i Danmark och Finland numera
sänkts till 20 år och i England till 18 år.
1970 och 1971 års riksdagar
My ndighe t såldern
Vid 1970 års riksdag togs frågan om sänkning av myndighetsåldern till
18 år upp i anledning av fristående motioner, nämligen motionerna 1:234
och 11:273,1:5 45 och 11:643 samt 1:833 och 11:978.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde första lagutskottet
(1LU:1970:3) att vissa skäl otvivelaktigt talar för att sätta myndighetsåldern
lägre än 20 år. Sålunda har, anförde utskottet, ungdomen numera i
allmänhet större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor.
Utskottet pekade på att flera viktiga åldersstreck går vid 18 år; rätten att
ingå äktenskap inträder då liksom skyldigheten att göra militärtjänst och
rätten att sluta arbetsavtal. Utskottet anförde vidare att många ungdomar
redan vid 18 års ålder frigjort sig från det ekonomiska beroendet av
föräldrarna och lever ett självständigt liv, samt att familjebildning allt
oftare sker av ungdomar under 20 år.
Å andra sidan finns, framhöll första lagutskottet, många 18- och
19-åringar som inte alls har någon självständig ställning i förhållande till
sina föräldrar. Utskottet ansåg att många av dem också torde vara i behov
av det skydd, framför allt i ekonomiskt hänseende, som omyndigheten
innebär. Enligt utskottet borde vidare beaktas att den vidgade behörighet
som numera tillkommer dem som fyllt 18 år tillgodoser åtskilliga av de
synpunkter som ligger bakom önskemålet om en lägre myndighetsålder.
Första lagutskottet framhöll slutligen att väsentligt för utskottets
inställning varit att den nuvarande åldersgränsen tillkommit efter
nordiska överläggningar, vilka under år 1969 lett till en sänkning av
myndighetsåldern till 20 år i samtliga nordiska länder. Utskottet ansåg att
några erfarenheter som kunde föranleda en ytterligare sänkning uppenbarligen
inte vunnits under den korta tid som därefter förflutit. Att vårt
land i detta läge skulle följa motionsförslagen och gå ifrån den uppnådda
enigheten och rättslikheten kunde enligt utskottets mening inte komma i
fråga.
På utskottets hemställan avslog riksdagen motionerna.
Också vid 1971 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om
sänkning av myndighetsåldern (motionerna 1971:652 och 1971:662). I
sitt av riksdagen godkända betänkande (1971:6) anförde lagutskottet att
den mening som första lagutskottet gett uttryck åt i sitt utlåtande vid
LU 1972:19
7
1970 års riksdag enligt utskottets mening alltjämt ägde giltighet.
Utskottet förklarade sig emellertid ha förståelse för de synpunkter, som
låg bakom motionsförslagen, och enligt utskottets mening kunde det inte
uteslutas att dessa synpunkter skulle komma att leda till ytterligare
sänkning av myndighetsåldern när tillräckliga erfarenheter vunnits av den
nyligen beslutade sänkningen. Utskottet ansåg dock önskvärt att en
framtida reform kommer till i nordisk samverkan.
Avslutningsvis upplyste utskottet om att frågan om förenhetligande av
myndighetsåldern i de västeuropeiska länderna utreds av en expertkommitté
inom Europarådet. På grund av vad sålunda anförts avstyrkte
utskottet bifall till motionerna.
I en vid betänkandet fogad reservation ansåg emellertid fem av
utskottets ledamöter (3 c och 2 fp) att riksdagen hos Kungl. Maj:t bort
hemställa om förslag till erforderliga lagändringar för en sänkning av
myndighetsåldern till 18 år.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Rösträttsåldern
Sedan ett i propositionen 1968:92 framlagt förslag om sänkning av
rösträttsåldern med ett år, så att rösträtt skulle inträda året efter fyllda
19 år, i grundlagsenlig ordning slutligt antagits 1969, behandlades vid
1970 års riksdag tre fristående motionspar (1:177 och 11:205, 1:545 och
11:643 samt 1:546 och 11:632) med förslag om en ytterligare sänkning av
rösträttsåldern. I sitt utlåtande (KU 1970:9) i anledning av dessa
motioner anförde konstitutionsutskottet att frågan om en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern skulle prövas av grundlagberedningen och att
riksdagen inte borde föregripa denna prövning genom något ställningstagande
i sak till de förslag som framförts i motionerna. Utskottet
hemställde att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit att motionerna
skulle överlämnas till grundlagberedningen. Sex ledamöter (3 fp och 3 c)
reserverade sig och ansåg att utskottet bort hemställa att riksdagen i
anledning av motionerna måtte - för att möjliggöra tillämpning av
reformen redan i 1973 års val — som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling anta ett i reservationen intaget förslag till ändrad lydelse av
§ 14 andra stycket riksdagsordningen, vilket innebar att rösträttsåldern
sänktes med ett år och alltså skulle inträda året efter det 18 års ålder
uppnåtts. Vid behandlingen av utlåtandet stannade kamrarna i olika
beslut. Första kammaren biföll utskottets hemställan medan andra
kammaren biföll reservationen. Då sammanjämkning inte kunde åstadkommas
(KU 1970:25) förföll frågan.
Också vid 1971 års riksdag behandlades motioner (1971:455 och
1971:1 181) med förslag om sänkning av rösträttsåldern. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (KU 1971:48) erinrade konstitutionsutskottet om
att frågan om en ytterligare sänkning av rösträttsåldern var föremål för
grundlagberedningens prövning. Enligt vad utskottet inhämtat hade
LU 1972:19
8
företrädarna för de olika politiska partierna i grundlagberedningen
enhälligt beslutat att under våren 1972 framlägga förslag om att rösträtt
skall inträda den dag en person fyller 18 år. Eftersom en sådan ordning
helt torde tillgodose motionärernas önskemål ansåg utskottet att motionerna
inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionerna
I motionen 1972:181 av herr Hermansson m. fl. (vpk) erinras
inledningsvis om att det i 1970 och 1971 års utskottsutlåtanden anförts
att det otvivelaktigt finns skäl för att sänka myndighetsåldern bl. a. med
hänsyn till att ungdomen numera i allmänhet har större insikter i sociala,
politiska och ekonomiska frågor och att flera viktiga åldersstreck går vid
18 år. Motionärerna anser att den samtidigt anförda motiveringen, att en
sänkning av myndighetsåldern borde komma till stånd i nordisk
samverkan, inte kan godkännas som skäl för att fördröja en lösning.
Efter att ha pekat på förekommande skilda åldersgränser i lagstiftningen
framhåller motionärerna att den åldersgräns som gäller för att ingå
äktenskap, fullgöra värnplikt och sluta arbetsavtal enligt deras mening
också borde gälla som rösträttsålder, myndighetsålder och valbarhetsålder,
dvs. 18 år i samtliga dessa fall.
Motionärerna anser det helt otillfredsställande att skyldigheten att
fullgöra värnplikt inträder avsevärt tidigare än rösträtten, och de finner
det angeläget med en översyn av gällande åldersgränser.
I motionen 1972:923 av fröken Eliasson m. fl. (c) anförs att unga
människor genom den utbyggda skolgången och samhällsutvecklingen i
stort redan före den gällande myndighetsåldern har avsevärd erfarenhet i
ekonomiska ting. Många unga har ett arbete, som gör dem ekonomiskt
oberoende av föräldrarna, och även de som bedriver högre studier har
genom det studiesociala stödet en betydande självständighet i ekonomiska
frågor, framhåller motionärerna.
Efter att ha pekat på att åldersgränsen för att ingå äktenskap nu är 18
år för både män och kvinnor framhåller motionärerna att ingående av
äktenskap för den enskilde innebär så genomgripande förändringar i
ekonomiskt och juridiskt avseende att det med fog kan hävdas att de
flesta människor under sin livstid inte ställs inför något annat beslut med
lika långtgående ekonomiska och juridiska verkningar. Enligt motionärerna
är det därför motiverat att genom en sänkning av myndighetsåldern
till 18 år ge unga människor möjlighet att handla självständigt även på
andra områden än i fråga om giftermål.
En hel rad rättigheter och skyldigheter inträder i dag vid 18 års ålder,
påpekar motionärerna. De anser att starka skäl talar för att också
myndighetsålderns inträde knyts till denna åldersgräns, samt att de
åldersgränser som reglerar individens rättigheter och skyldigheter så långt
möjligt sammanförs till en och samma gräns. Motionärerna framhåller att
en sänkning av myndighetsåldern också automatiskt skulle medföra en
LU 1972:19 9
välmotiverad sänkning av valbarhetsåldern, eftersom ett av villkoren för
valbarhet är att man är myndig.
Avslutningsvis erinrar motionärerna om att konstitutionsutskottet vid
riksdagens behandling av motioner om en sänkning av rösträttsåldern år
1971 hänvisade till att det förutskickats att grundlagberedningen skulle
komma att framlägga förslag under partipolitisk enighet våren 1972 om
en sänkning av rösträttsåldern till 18 år. Mot den bakgrunden framstår
det enligt motionärerna som synnerligen angeläget att frågan om en
sänkning av myndighetsåldern tas upp till avgörande.
Också i motionen 1972:927 av herr Romanus m. fl. (fp) erinras om
konstitutionsutskottets av 1971 års riksdag godkända betänkande beträffande
sänkning av rösträttsåldern (KU 1971:48). Motionärerna förklarar
sig vara av samma mening som konstitutionsutskottet och saknar
därför anledning att upprepa motionsförslaget beträffande rösträttsåldern.
De förutsätter att beslut i frågan kan fattas senast under 1973 års
vårriksdag.
Motionärerna redogör härefter för vad lagutskottet anförde i sitt
föregående år avgivna betänkande (LU 1971:6) rörande ifrågasatt sänkning
av myndighetsåldern samt pekar i anslutning härtill på att en
reservation avgivits av folkpartiets och centerpartiets ledamöter, vilka
tillstyrkte att en sänkning skulle komma till stånd. De erinrar om att
riksdagen biföll utskottets förslag om avslag på förslagen om sänkning av
myndighetsåldern med 161 röster mot 147 för folkpartiets och centerpartiets
reservation.
Motionärerna anser att riksdagen nu bör uttala sig för en sänkning av
myndighetsåldern till 18 år, så att förslag till lagändringar kan utarbetas
och antas samtidigt med den aviserade sänkningen av rösträttsåldern till
18 år. Visserligen, fortsätter de, råder inget absolut samband mellan dessa
båda åldersgränser, men åtskilliga av de skäl som kan anföras för en
sänkning av rösträttsåldern gäller också för myndighetsåldern. Och
omvänt har myndighetsåldern tidigare åberopats som ett skäl mot
sänkning av rösträttsåldern. Det är, framhåller motionärerna, angeläget
att detta eventuella hinder för en önskvärd utvidgning av rösträtten
undanröjs.
Motionärerna pekar på att det i tidigare motioner har föreslagits att
åldersgränserna i framtiden i huvudsak skulle minskas till två, 15 och 18
år. 15-årsgränsen skulle därvid gälla för straffbarhetens inträdande och
för rätten att förfoga över tillgångar som man har fått genom eget arbete.
18-årsgränsen skulle medföra myndighet och rösträtt. Därutöver har
framhållits, anförde de vidare, att det inom kriminalvården är önskvärt
att bibehålla 21-årsgränsen i den meningen att lagöverträdare mellan 18
och 21 år skall kunna särbehandlas i enlighet med riksdagens beslut år
1969.
Motionärerna erinrar om att det som motivering för kravet på sänkt
rösträtts- och myndighetsålder har hänvisats till ungdomens allt tidigare
mognad i biologiskt och socialt hänseende. Motionärerna anför att de
speciellt har pekat på att åldersgränsen för giftermål genom beslut av
LU 1972:19
10
1968 års riksdag satts till 18 år för både män och kvinnor. Det är
uppenbart, framhåller de, att gifta personer måste ha möjlighet att ingå
avtal om lån, avbetalningsköp etc. som har samband med bosättningen
och hushållet i övrigt. I stället för att som nu söka lösa detta problem
med undantagsbestämmelser vore den naturliga vägen att sänka myndighetsåldern
till den som gäller för äktenskaps ingående.
Mot en ytterligare sänkning av myndighetsåldern har anförts att man
borde invänta erfarenheter av den senaste sänkningen. Detta är givetvis
inte något starkt argument för den som redan vid detta tillfälle önskade
en sänkning till 18 år, framhåller motionärerna och tillägger att det heller
inte har gjorts troligt att den nu genomförda sänkningen till 20 år skulle
ge sådana erfarenheter som talade emot en ytterligare sänkning.
Beträffande behovet av att hålla fast vid den nordiska rättslikheten på
området säger sig motionärerna endast vilja hänvisa till vad en representant
för den svenska regeringen uttalat vid Nordiska rådets möte i Köpenhamn
i mars 197 1, nämligen att man riskerar att göra det nordiska samarbetet
en otjänst, om man bibringar människor uppfattningen att samarbetet
är en hämsko på utvecklingen.
Avslutningsvis anför motionärerna att bl. a. Bertil Ohlin i tidigare
riksdagsdebatter om denna fråga påpekat att det ibland kan vara värdefullt
för det nordiska samarbetet om ett land går före i lagstiftningsarbetet.
Enligt motionärernas mening är frågan om sänkning av myndighetsåldern
ett sådant fall.
Grundlagberedningen
Grundlagberedningen har den 2 mars 1972 lagt fram förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning m. m. (SOU 1972:15). I 2 kap. 2 §
i förslaget till regeringsform sägs bl. a. att rösträtt vid val till riksdagen
tillkommer vaije i riket bosatt svensk medborgare som har uppnått
aderton års ålder senast på valdagen. I 2 kap. 11 § föreskrivs att endast
den som är svensk medborgare, myndig och upptagen i röstlängd såsom
röstberättigad kan vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot.
I motiveringen till 2 kap. 2 § anför grundlagberedningen (s. 124 f.) att
en sänkning av rösträttsåldern enligt beredningens uppfattning skulle
vidga demokratin genom att dels öka andelen röstberättigade medborgare,
dels stimulera ungdomens politiska intresse. Genom bl. a. förbättrad
skolundervisning i samhällskunskap, massmediernas informationsverksamhet
och föreningsverksamheten bör flertalet ungdomar efter hand få
bättre förutsättningar att ta ställning i politiska frågor redan innan de
uppnår den nu gällande rösträttsåldern, anför beredningen. Beredningen
föreslår på dessa grunder, att rösträttsåldern sänks till 18 år. Vid valet av
denna åldersgräns säger sig beredningen ha beaktat den betydelse som
18-årsgränsen i andra sammanhang har för inträdandet av medborgerliga
rättigheter och skyldigheter. Den cililrättsliga handlingsförmåga, som
numera är anknuten till 18-årsåldern, är exempelvis så omfattande, att
det inte utan fog kan hävdas, att myndighet väsentligen inträder redan
LU 1972:19
vid denna ålder, framhåller beredningen och hänvisar vidare till att
värnpliktsåldern sedan länge är 18 år samt till att rätt att ingå äktenskap
inträder vid samma ålder. Beredningen avser emellertid inte att med sitt
förslag om sänkning av rösträttsåldern upphäva det traditionella sambandet
mellan rösträttsålder och myndighetsålder. Beredningen har
nämligen förutsatt att myndighetsåldern även i framtiden kommer att
sammanfalla med rösträttsåldern. Då frågan om myndighetsåldern inte
omfattas av beredningens utredningsuppdrag, har beredningen emellertid
inte kunnat framlägga något formligt förslag i detta hänseende. Eftersom
åldern för valbarhet till riksdagen enligt beredningens förslag även
fortsättningsvis skall följa myndighetsåldern (se 11 §), kommer en
sänkning av myndighetsåldern till 18 år att medföra en motsvarande
sänkning av valbarhetsåldern.
I motiveringen till 2 kap. 11 § förklarar sig beredningen anse att
behörighetsåldern även framdeles bör sammanfalla med myndighetsåldern.
Om denna, i enlighet med vad beredningen har uttalat sig för under
2 §, sänks till 18 år, skulle alltså även behörighetsåldern bli 18 år.
Utskottet
Genom beslut av 1969 års riksdag sänktes den civilrättsliga myndighetsåldern
från 21 till 20 år. Samtidigt vidgades i åtskilliga hänseenden
behörigheten för ungdomar i åldern 18-20 år. Ändringarna trädde i kraft
den 1 juli 1969.
Förevarande tre motioner har till syfte att få till stånd en sänkning av
myndighetsåldern till 18 år. 1 motionen 1972:181 hemställs att riksdagen
för sin del beslutar därom. Motionen 1972:923 har samma yrkande med
det tillägget att sänkningen skall genomföras senast samtidigt med en
sänkning av rösträttsåldern. I motionen 1972:927 slutligen hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära förslag senast till 1973 års
vårriksdag till ifrågavarande lagändring.
Frågan om sänkning av såväl myndighetsåldern som rösträttsåldern till
18 år har vid flera tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen.
Senast avslog 1971 års riksdag motionsyrkanden därom. Grundlagberedningen
har därefter i sitt slutbetänkande med förslag till ny regeringsform
och ny riksdagsordning förordat, att rösträtts- och valbarhetsålder sänks
till 18 år. Beredningen har i betänkandet förutsatt att myndighetsåldern
även i framtiden kommer att sammanfalla med rösträttsåldern. Något
formellt förslag i detta hänseende har beredningen dock inte ansett sig
kunna framlägga, eftersom frågan om myndighetsåldern inte omfattas av
beredningens uppdrag. Betänkandet har remissbehandlats och är nu
föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
Utskottet delar grundlagberedningens uppfattning att det traditionella
sambandet mellan myndighetsåldern och rösträttsåldern bör bibehållas.
En sänkning av rösträttsåldern till 18 år bör därför enligt utskottets
mening föranleda motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Anmärkas
bör att en sänkning av myndighetsåldern i sin tur torde vara en
LU 1972:19
12
förutsättning för en sänkning av valbarhetsåldern. Proposition, som bl. a.
behandlar frågorna om rösträtts- och valbarhetsåldern, kan förväntas
föreläggas riksdagen under våren 1973. Utskottet förutsätter att därvid
även frågan om myndighetsåldern kommer att behandlas. Med hänsyn
härtill föreslår utskottet att motionerna inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Utskottet hemställer
att motionerna 1972:181, 1972:923 och 1972:927 inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 november 1972
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND
Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s),
Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), Sjöholm (fp),
fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s),
Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c)
och fru Nilsson i Sunne (s).
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1445 S Stockholm 1972