Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående skyddet för konsumenter vid köp av egnahem (Betänkande 1974:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 8 år 1974

LU 1974:8

Nr 8

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående skyddet för
konsumenter vid köp av egnahem.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:1267 av herrar Strömberg (fp) och Nyquist (fp)
hemställs att riksdagen anhåller att Kungl. Maj :t överväger hur man skall
stärka skyddet för konsumenter i samband med köp av egnahem.

Motivering

I motionen erinras inledningsvis om att konsumentköplagen inte
omfattar köp av egnahem. Enligt motionärernas uppfattning ger den
nuvarande lagstiftningen konsumenten i princip ett bättre skydd vid köp
av exempelvis en dammsugare eller en köksmaskin än vid köp av ett egethem.
I motionen förordas därför att man nu undersöker möjligheterna
att stärka konsumenternas ställning vid sistnämnda slag av köp. Sociala
skyddssynpunkter gör sig gällande även på detta område. Köpet av ett
egethem är i regel det viktigaste köp en familj någonsin gör, påpekar
motionärerna. I de flesta fall kommer köpet och de därmed förenade
ekonomiska villkoren att under många år vara helt bestämmande för
familjens ekonomiska situation.

Motionärerna pekar vidare på vissa speciella förhållanden som uppkommer,
när en familj köper en fastighet innan bostadshuset ännu är
uppfört. I allmänhet görs då i kontraktet förbehåll för kostnadsökningar
enligt SCB:s index. I de fall indexkostnaderna blir höga kan köparen
komma i en helt omöjlig situation, framhåller motionärerna. Om inte det
statliga lånet höjs såsom en följd av indexhöjningen, kan köparen tvingas
söka banklån med förhållandevis kort amorteringstid. Resultatet blir en
kraftigt stegrad boendekostnad, som i många fall kan helt förstöra
familjens ekonomi.

Motionärerna fäster slutligen uppmärksamheten vid att småhusbyggandet
under senare år ökat och att allt större grupper i samhället fått
ekonomisk möjlighet att välja ett egethem som boendeform. En följd av
detta blir också att äldre egnahem kommer att försäljas i allt större
utsträckning, påpekar motionärerna. I detta läge borde det enligt
motionärernas mening därför vara en angelägen uppgift för lagstiftningen
att söka skydda och stärka konsumenternas ställning på detta köprättsliga
område.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 8

LU 1974:8

Gällande ordning

Köpeobjektet vid konsumentköp

I konsumentköplagen (1973:8 7 7) meddelas bestämmelser om vissa
grundläggande rättigheter som en konsument alltid skall ha när han från
näringsidkare köper varor som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk.
Bl. a. preciseras köparens minimirättigheter om varan är behäftad med fel
eller om säljaren underlåter att leverera varan i rätt tid.

Konsumentköplagen innehåller inte någon fullständig reglering av alla
spörsmål som kan uppkomma vid konsumentköp. Åtskilliga ämnen har
lämnats utanför det område som regleras av lagen, t. ex. frågan om
platsen och tiden för avlämnande av varan. I alla sådana avseenden är den
allmänna köplagen (1905:38 s. 1) i princip tillämplig.

Konsumentköplagen gäller endast köp av lösöre, dvs. fysiska föremål
eller saker, inbegripet levande djur. Byggnad på annans mark, rättigheter
av olika slag samt aktier och andra värdepapper faller däremot inte under
konsumentköplagen, vars giltighetsområde således är något snävare än
den allmänna köplagens, vilken omfattar köp av allt slags lös egendom.

Varken konsumentköplagen eller den allmänna köplagen är tillämpliga
på köp av jord jämte därå uppförd byggnad. Såsom framgår av det
ovanstående räknas dock byggnad på annans mark såsom lös egendom
och köp därav faller under köplagen. Likaså utgör tomträtt med
tillhörande byggnad lös egendom. I fråga om tomträtt har dock inom
olika områden av lagstiftningen meddelats särskilda bestämmelser,
varigenom tomträtt i stor utsträckning likställs med äganderätt till
fastighet (se nedan).

Såvitt avser frågan om konsumentskyddet för egnahemsköpare kan
noteras, att konsumentköplagen är tillämplig på köp av byggsatser till
monteringsfärdiga trähus.

Fastighetsköp

Köp av fast egendom har så långt tillbaka som man kan följa
rättsutvecklingen på området för sin giltighet förutsatt, att särskilda
former iakttagits. De nuvarande bestämmelserna om fastighetsköp
återfinns i 4 kap. jordabalken (JB). Här anges bl. a. vilka minimiformkrav
som gäller för att ett giltigt köp skall anses ha kommit till stånd.
Minimiformkraven är a) skriftlig form, b) underskrift av säljaren och
köparen på handlingen, c) vissa obligatoriska innehållselement i handlingen.
Något krav på medverkan av vittnen uppställs numera inte, såvitt
avser köpets giltighet. Om vittnespåskrifter saknas, medför detta dock att
överlåtaren ej utan vidare kan erhålla lagfart ( 20 kap. 7 och 8 §§ JB).

Fastighetsköpets karaktär av formbundet avtal är av grundläggande
betydelse för utformningen av de regler enligt vilka köparen äger
framställa anspråk mot säljaren med anledning av fel hos köpeobjektet,
dvs. alla förhållanden som kan påverka fastighetens värde och användbarhet.
Till grund för JB:s reglering ligger en indelning av dessa

LU 1974:8

förhållanden i rättsliga fel (4 kap. 15—17 §§ JB), rådighetsfel (4 kap.
18 § JB) och faktiska fel (4 kap. 19 § JB). De faktiska felen brukar i sin
tur indelas i konkreta och abstrakta fel. Ett konkret fel anses föreligga,
när den försålda egendomens egenskaper på ett för köparen oförmånligt
sätt avviker från vad som överenskommits i det enskilda avtalet. Abstrakt
fel anses föreligga, när fastighetens skick avviker från en ”normal
standard”.

I fråga om säljarens ansvar för faktiska fel stadgas i 4 kap. 19 § JB att,
om en fastighet avviker från vad som kan anses utfäst eller från vad som
köparen eljest med hänsyn till omständigheterna haft anledning räkna
med vid köpet, köparen får göra avdrag på köpeskillingen eller häva
köpet. Hävningsrätt föreligger dock endast under den ytterligare betingelsen
att antingen felet är av mer än ringa betydelse eller säljaren förfarit
svikligt. Köparen kan dessutom erhålla skadestånd, om avvikelsen avser
egenskap som kan anses utfäst eller säljaren förfarit svikligt. Hävningsrätten
preskriberas om inte talan väcks inom ett år, såvida ej svikligt
förfarande ligger säljaren till last.

JB:s bestämmelser om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser
är dispositiva. Det är således möjligt för en säljare att friskriva sig
från ansvar för faktiska fel. I köpehandlingar rörande fast egendom möter
ibland klausulen, att ”fastigheten säljs i befintligt skick”. Det är
emellertid karakteristiskt för fastighetsköpet som juridisk företeelse att
objektet överlåts i befintligt skick. Med hänsyn härtill torde en allmänt
hållen generell klausulformulering om att fastigheten säljs i befintligt
skick inte anses böra befria säljaren från den av lagstiftaren åsyftade
ansvarighet som är förbunden med kravet på att köpeobjektet skall hålla
normal standard (SOU 1947:38 s. 206 och prop. 1970:20 Del B 1 s.
212).

Tomträtt

1 13 kap. JB meddelas bestämmelser om tomträtt. Det grundläggande
tomträttsavtalet är formbundet. Handlingen skall ange ändamålet för
upplåtelsen (t. ex. bostadsändamål) och avgäldens belopp. För överlåtelse
av tomträtt gäller samma formregler som för överlåtelse av fast
egendom (13 kap. 7 § JB).

Byggnad sen tre pre na der

Det är inte ovanligt att avtal om köp av tomtmark eller om upplåtelse
av sådan mark med tomträtt träffas samtidigt med att säljaren enligt
entreprenadavtal åtar sig att uppföra t. ex. ett småhus på marken.
Bestämmelserna i 4 kap. JB är då inte tillämpliga på entreprenadavtalet.
Ej heller är den allmänna köplagen tillämplig, eftersom enligt 2 §
uppförande av hus, vattenverk eller annan byggnad undantas från sådana
s. k. beställningsköp som omfattas av lagen.

Någon allmän reglering av arbetsbetingsavtalet finns inte heller eljest i

1 * Riksdagen 1974. 8 samt. Nr 8

LU 1974:8

vår lagstiftning. För byggnadsindustrin har emellertid genom avtalspraxis
egna regler utbildat sig. Svenska teknologföreningen har utarbetat
formulär för entreprenadavtal med tillhörande ”allmänna bestämmelser”
för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (omarbetade år
1972). Dessa bestämmelser innehåller detaljerade regler rörande bl. a.
entreprenörens och beställarens rättigheter och skyldigheter, om besiktning
av utfört arbete och om ansvar för fel eller brist. Beträffande fel
eller brist som inte märkts och ej heller bort märkas före garantitidens
utgång gäller att entreprenören ansvarar härför endast i den mån felet
eller bristen visas ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören.

Näringsrättslig lagstiftning rörande konsumentskydd

Konsumentköplagen utgör ett exempel på en konsumentpolitisk
lagstiftning på det civilrättsliga planet. Ett annat viktigt inslag i
samhällets konsumentpolitik är den näringsrättsliga lagstiftning som
syftar till att förstärka konsumenternas rättsskydd. Här bör särskilt
nämnas lagen (1970:417) om otillbörlig marknadsföring och lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Medan den civilrättsliga
regleringen i första hand tar sikte på enskilda fall och ger anvisningar för
lösning av konkreta tvister skyddar den näringsrättsliga lagstiftningen
främst konsumentkollektivet som sådant och möjliggör en sanering av
marknaden för framtiden.

Marknadsföringslagen syftar till att skapa effektiva garantier för att
reklam och marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga metoder. Lagens
centrala bestämmelser är en generalklausul, vilken gör det möjligt att
meddela vitessanktionerat förbud mot reklamåtgärd eller annan av
näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst företagen handling,
som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare. Lagen anses tillämplig också på
marknadsföring av fast egendom.

Även avtalsvillkorslagen bygger på en generalklausul. Denna ger
möjlighet att vid vite förbjuda näringsidkare att — vid erbjudande av vara
eller tjänst till konsument för enskilt bruk — använda villkor som med
hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligt
mot konsumenten. Avtalsvillkorslagen har ett betydligt snävare tillämpningsområde
än marknadsföringslagen. Utanför tillämpningsområdet faller
bl. a. överlåtelse och upplåtelse av fast egendom.

Leveransbestämmelser angående trähus

En grundläggande tanke bakom avtalsvillkorslagen är att konsumentombudsmannen
(KO) skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar
med företrädare för näringsidkare i syfte att få till stånd ändring i sådana
villkor som anses vara otillbörliga. KO har i flera fall inlett överläggningar
med branschorganisationer inom områden som är viktiga för konsumenten.
Branschöverläggningarna har i åtskilliga fall resulterat i uppgörelser.

LU 1974:8

Bl. a. har överenskommelse träffats med Sveriges trähusfabrikers riksförbund
angående utformningen av förbundets allmänna leveransbestämmelser
och normer för kundservice. Uppgörelsen innebär att KO tills
vidare godtar bestämmelserna efter de ändringar som gjorts. De nya
bestämmelserna har börjat användas från 1972 års ingång. Bland de
viktigaste förhandlingsresultaten kan nämnas följande.

Säljaren (fabrikanten) hade tidigare haft rätt att företa sådana smärre
avvikelser från handlingar i konstruktioner och leveransutförande, som
han fann ändamålsenliga och som inte försämrade leverans eller färdig
byggnad. Bestämmelsen, som enligt KO fick anses ge visst utrymme för
missbruk från säljarens sida eller i vart fall kunde utgöra en källa till
onödiga diskussioner, har förbättrats i två avseenden. Dels har man
uppnått att det inte är säljaren som har att ensidigt bestämma om en
avvikelse är godtagbar utan att i stället en objektiv måttstock införts.
Dels har också till bestämmelserna fogats en fyllig exemplifiering av vilka
avvikelser som avses.

En force majeure-klausul i bestämmelserna i såväl äldre som ny version
ger under vissa betingelser säljaren rätt till hävning eller erforderlig
förlängning av leveranstiden. Enligt tidigare bestämmelser hade köparen
rätt att häva avtalet om tidsförlängningen blev ”av sådan varaktighet, att
förutsättningarna för avtalets fullgörande väsentligen” rubbades. Genom
förhandlingarna har den lösningen uppnåtts att köparen villkorslöst
tillerkänns hävningsrätt om leveranstiden förlängs mer än 6 månader.

Medan säljaren som nämnts enligt force majeure-klausulen har rätt att
frånträda avtalet eller förlänga leveranstiden, har tidigare köparen —
frånsett nyss berörda hävningsrätt vid leveransdröjsmål — varit
kategoriskt bunden vid avtalet. För att i görligaste mån råda bot på denna
obalans mellan parterna har en bestämmelse införts där hänsyn tas till
vad som kan kallas köparens ”personliga force majeure”. Sålunda
berättigar långvarig allvarlig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller
upplösning av äktenskap som väsentligen förändrat förutsättningarna för
avtalets ingående köparen att häva avtalet utan annan kostnad än erlagd
handpenning. Detta gäller till dess leverans skett.

Förbundet har också gjort ett tillägg till bestämmelserna, vilket syftar
till att klargöra innebörden av att priset är indexreglerat. Vidare har
reklamationsfristen beträffande fel och brist i levererat gods — i huvudsak
högst 7 dagar vid anmälan om transportskada m. m. och 14 dagar vid
kvalitetsanmärkning - gjorts mindre begränsad. Detta har skett genom
ett tillägg att — om köparen inte vid en noggrann undersökning kan inom
nyss angiven tid upptäcka en felaktighet — säljaren skall pröva anmärkning
mot felet även om den inkommer till säljaren efter den angivna
tiden. En bestämmelse om säljarens rätt att kräva fyllnadssäkerhet har
omformulerats till förhindrande av obefogade krav från säljarens sida på
sådan säkerhet.

LU 1974:8

Pågående lagstiftningsarbete

Ett omfattande utredningsarbete pågår f. n. på konsumentskyddets
område (se LU 1973:36 s. 10). Av betydelse för de problem rörande
småhusentreprenader, som berörs i motionen, är i första hand det arbete
som bedrivs inom konsumenttjänstutredningen. I direktiven för utredningen
(1973 Ju:53) erinrar statsrådet Lidbom inledningsvis om att när
det gäller avtal om serviceverksamhet, exempelvis reparations- och
underhållsarbeten, saknas i stort sett reglering i lag. De skäl som anförts
till stöd för en särskild konsumentköplag har, anser statsrådet, giltighet
också på stora delar av serviceområdet. Avsaknaden av allmän lagstiftning
på detta område leder till betydande osäkerhet om vilka rättigheter och
skyldigheter som tillkommer parterna när särskild överenskommelse
saknas. Det finns därför skäl att komplettera konsumentköplagen med en
civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet.
Utredningsarbetet bör enligt direktiven direkt inriktas på sådana regler
som i första hand behövs för att tillgodose konsumenternas behov av
rättsskydd. Den sakkunnige bör bilda sig en uppfattning om vilka slag av
avtal som har särskild betydelse för konsumenterna och om var det finns
speciellt behov av skyddsregler i lag. En typ av avtal som naturligen får en
central plats i detta sammanhang och som har klara beröringspunkter
med köp är avtal om arbete på lös sak, framhåller statsrådet. Mera
tvivelaktigt är i vilken utsträckning det finns anledning att i lag reglera
också avtal om arbete på fast egendom, heter det. Goda skäl synes tala
för att lagreglerna bör vara tillämpliga också på underhålls- och
reparationsarbeten på hus. Frågan om de även bör omfatta nybyggnadsoch
ombyggnadsarbeten är däremot tveksam och får övervägas närmare
av den sakkunnige.

Även andra utredningar är emellertid i detta sammanhang av intresse.
Frågan om generalklausulerna i den civilrättsliga lagstiftningen, vilka ger
möjlighet att jämka eller lämna utan avseende otillbörliga avtalsvillkor på
det förmögenhetsrättsliga området, utreds av generalklausulutredningen
(direktiv 1971 Ju:50). Frågor om avbetalningsköp och andra former av
konsumtionskredit är föremål för utredning inom kreditköpkommittén
(direktiv 1972 Ju:53).

Utskottet

I motionen föreslås att frågan om ett stärkande av konsumenternas
skydd i samband med köp av småhus skall bli föremål för närmare
övervägande. Såsom framgår av den i det föregående lämnade översikten
gäller på detta köprättsliga område olika regelsystem beroende på
köpeobjektets närmare beskaffenhet. Konsumentens ställning i civilrättsligt
avseende bestäms således i första hand av om köpet avser en byggsats
till ett monteringsfärdigt trähus eller en redan bebyggd fastighet eller en
obebyggd tomt på vilken säljaren åtagit sig att på entreprenad uppföra ett
småhus.

Vad först gäller köp av byggsatser till trähus vill utskottet peka på att

LU 1974:8

sådana köp redan faller under konsumentköplagen (se ovan s. 2). Vidare
har de allmänna leveransbestämmelser som tillämpas av Sveriges trähusfabrikers
riksförbund nyligen undergått en revision. Bestämmelserna har i
sin nuvarande utformning tills vidare godtagits av KO (se ovan s. 5).
Förbundet har omkring 30 medlemsföretag vilka sammanlagt täcker cirka
85—90 procent av marknaden. De av förbundet tillämpade leveransbestämmelserna
kan antas ha genomslagskraft också utanför kretsen av
medlemsföretag. Med hänsyn härtill och då man kan utgå från att KO
även fortsättningsvis kommer att följa utvecklingen inom branschen
finner utskottet det för närvarande ej erforderligt med några ytterligare
åtgärder för att stärka konsumenternas ställning på detta speciella
avtalsområde.

Vad härnäst angår köp av jord med därå uppförd byggnad är såsom
den föregående framställningen (ovan s. 2) ger vid handen bestämmelserna
i jordabalken (JB) om köp av fast egendom tillämpliga. Regleringen är
likartad även när fråga är om tomträttsmark (se ovan s. 2 och 3).
Utskottet vill beträffande denna typ av köp till en början erinra om att
fastighetsköpet är ett formbundet avtal och att tvånget att uppfylla
formkraven medför viss garanti för att köpet sker först efter moget
övervägande. Enligt utskottets mening torde man också kunna utgå från
att köp av fast egendom vanligen kommer till stånd först efter ingående
förhandlingar. Ofta medverkar även fastighetsmäklare eller advokat. Vidare
är köpeobjektet alltid en bestämd sak och därtill en sak av starkt
individuell prägel. Detta innebär en skillnad i förhållande till vad som
gäller vid exempelvis köp av konsumentkapitalvaror, där köparen vid
köpetillfället normalt ej har tillfälle att besiktiga just det exemplar av
varan som köpet avser. Vid fastighetsköp kan däremot köparen knappast
underlåta att bedöma det skick vari byggnaden befinner sig.

Överväganden av detta slag ligger bakom utformningen av JB:s
bestämmelser om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser och
om verkan av fel hos köpeobjektet. Utgångspunkten är att fastigheten
säljs sådan den är och att följaktligen köparen för att trygga sig får
verkställa undersökning. Men för vad säljaren kan anses ha utfäst svarar
denne. Vidare är säljaren ansvarig för att fastigheten är sådan som
köparen äger räkna med på grund av vad som avhandlats vid köpet. Men
härutöver har säljaren ett ansvar, när en bristfällighet föreligger beträffande
något som ej berörts vid köpet, såvitt bristfälligheten är sådan att
köparen enligt sakens natur ej haft anledning räkna med den och ej heller
bort upptäcka den vid undersökning. I praktiken blir här fråga om dolda
fel beträffande något som regelmässigt hör till fastighet av den typ som
köpet gäller. Något krav på att avvikelsen skall vara väsentlig uppställs ej.
Eftersom det ligger i sakens natur att försiktighet måste iakttas, när
avtalet utsträcks att gälla något varom intet direkt förekommit vid
köpeförhandlingarna, behöver det ej befaras att avsaknaden av väsentlighetskravet
leder till att regeln blir alltför sträng mot säljaren.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att den nuvarande
regleringen av de s. k. faktiska felen i 4 kap. 19 § JB utgör en slutpunkt i

LU 1974:8

en mycket lång lagstiftningsutveckling som syftat till att utsträcka
säljarens ansvarighet. Enligt utskottets uppfattning kan det knappast
anses aktuellt att redan nu företa en översyn av dessa bestämmelser i
syfte att söka åstadkomma en ytterligare förstärkning av köparens
ställning i civilrättsligt hänseende.

1 vad slutligen gäller entreprenadavtal om uppförande av småhus vill
utskottet erinra om att byggnadsverksamheten i vårt land är underkastad
en omfattande kontroll av olika statliga och kommunala organ inom
ramen för den bebyggelsepolitiska lagstiftningen. Såvitt gäller det inbördes
förhållandet mellan avtalskontrahenterna finns det däremot såsom
framgår av den föregående framställningen (ovan s. 3) inte någon allmän
civilrättslig reglering i lag. I stor utsträckning är man hänvisad till den
s. k. entreprenadjuridik som vuxit fram i praxis på grundval av bl. a.
teknologföreningens standardiseringsarbete med avtalsformulär. En utredning
angående konsumentskydd vid privat serviceverksamhet verkställs
emellertid för närvarande av den år 1972 tillsatta konsumenttjänstutredningen
(se ovan s. 6). 1 direktiven för utredningen framhålls att en
civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet bör
vara tillämplig på underhålls- och reparationsarbeten på hus. Huruvida
lagreglerna också bör omfatta nybyggnads- och ombyggnadsarbeten skall
enligt direktiven närmare övervägas av den sakkunnige.

Med hänsyn till direktivens innehåll kan man således utgå från att
behovet av ökat skydd för den som beställer uppförande av småhus
kommer att tas upp till övervägande av konsumenttjänstutredningen.
Enligt vad utskottet erfarit avser dessutom KO att inom kort påbörja en
undersökning av entreprenadavtal rörande småhus. Vidare kan enligt
inhämtad uppgift generalklausulutredningen väntas under innevarande år
lägga fram ett betänkande med förslag till en generalklausul liknande den
i 8 § skuldebrevslagen (1936:81) för hela det förmögenhetsrättsliga
området (se ovan s. 6). Utskottet erinrar också om det utredningsarbete
som pågår på det bostadspolitiska planet för att tillvarata konsumentintressena
på bostadsmarknaden. I detta sammanhang hänvisar utskottet
särskilt till att civilutskottet i ett av riksdagen ännu icke behandlat
betänkande hemställt, att vissa i motionen 1974:346 föreslagna åtgärder
till skydd för konsumentintressen vid köp av gruppbyggda småhus skall
få prövas av boendeutredningen i samråd med konsumenttjänstutredningen
(se CU 1974:14 s. 10).

Eftersom frågan om ökat konsumentskydd vid byggnadsentreprenader
således redan är aktualiserad i en rad olika sammanhang och då man
enligt utskottets mening i första hand bör avvakta vad som kan komma
fram av detta arbete anser utskottet att några ytterligare initiativ av det
slag som förordas i motionen för närvarande ej bör tagas av riksdagen.

LU 1974:8

Under hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1974:1267.

Stockholm den 21 mars 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Sundelin (s), fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c),
Olsson i Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i
Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c) och
fru Lindquist (m).