Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående reglerna om skadestånd på grund av brott (Betänkande 1974:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 33 år 1974 LU 1974:33

Nr 33

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående reglerna
om skadestånd på grund av brott.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:649 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar att reglerna för skadestånd i samband med brott
snarast bör bli föremål för översyn i syfte att skapa garantier för att den
som drabbas av brott skall få ersättning för detta utan att fördenskull orimliga
skadeståndskrav försvårar rehabiliteringen av den som begått brottet.

Motivering

I motionen - som i fråga om motiveringen hänvisar till vad samma motionärer
anfört i motionen 1974:636 angående vissa kriminalpolitiska frågor
- framhålls att de regler som i dag gäller för ersättning av skada på grund
av brott inte kan anses tillfredsställande. Motionärerna pekar på att den
som vållat skadan oftast är i en sådan ekonomisk situation att han inte
inom rimlig tid kan ge den skadeståndsberättigade full ersättning. Detta
kan medföra stora förluster för den som utsatts för brott.

Dessa konsekvenser för den som utsatts för brott försvårar sannolikt möjligheterna
att hos en bred allmänhet vinna gehör för den syn på kriminalvårdsinsatserna,
som bl. a. ligger till grund för beslutade kriminalvårdsreformer,
framhåller motionärerna.

Det är viktigt för rehabiliteringen att den dömde snarast återgår till normala
levnadsförhållanden och ordnat arbete. Viljan att göra detta minskar för
den som under lång tid tvingas leva under det hårda ekonomiska tryck
som kravet på betalning av skadestånd ofta leder till. Risken för återfall
är stor under sådana omständigheter.

För att möjliggöra att den skadelidande får ersättning och för att inte
i onödan försvåra rehabiliteringen av den som begått brott anser motionärerna,
att skadeståndsreglerna måste förändras. En utgångspunkt i ett
nytt system på skadeståndssidan måste enligt motionärernas uppfattning
vara att enskild person som drabbas av person- eller sakskada i samband
med brott hålles skadelös. Å andra sidan måste man undvika att genom
kraftiga skadeståndsanspråk på den som begått ett brott försvåra rehabiliteringsarbetet.

Denna fråga kan vara svår att lösa på ett för alla parter tillfredsställande

1 Riksdagen 1974. S sami. Nr 33

LU 1974:33

sätt. Enligt motionärernas mening är det dock av utomordentlig vikt såväl
för den som drabbas av brott som för rehabiliteringen av den som begått
brott att frågan snarast blir föremål för en översyn och att förslag till nya
regler på skadeståndssidan föreläggs riksdagen.

Reformarbetet inom skadeståndsrätten

I 2 kap. 1 § skadeståndslagen ( 1972:207, SL) slås som huvudregel fast,
att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall utge full ersättning för den ekonomiska förlust som skadan medfört
och dessutom ersätta vissa skador av ideell natur, t. ex. för sveda och värk
samt lyte. Vid brottslig gärning omfattar skadeståndsansvaret även ren förmögenhetsskada
(2 kap. 4 § SL).

Från principen om full skadeståndsskyldighet stadgas emellertid vissa
undantag. Speciella jämkningsregler återfinns sålunda dels i 3 kap. 6 § SL
beträffande principalansvaret för arbetsgivare och det allmänna, dels i 5 kap.
5 § som handlar om medvållande på den skadelidandes sida. Rörande särskilda
kategorier av skadevållande - arbetstagare, barn under 15 år och psykiskt
sjuka personer - ges vidare enligt olika stadganden i SL möjlighet
till bortfall eller jämkning av skadeståndet efter en skälighetsbedömning.
Däremot saknas för närvarande en allmän regel om jämkning i SL.

Vid tillkomsten av SL förutsattes att lagen inte skulle bli bestående i
sin nuvarande utformning under någon längre tid utan att lagstiftningen
skulle ändras och kompletteras efter hand som skadeståndskommitténs utredningsarbete
fortskred. Kommitténs fortsatta utredningsresultat har successivt
redovisats i form av delbetänkanden. I betänkandet (SOU 1971:83)
Skadestånd III. En allmän regel om jämkning av skadestånd m. m. har kommittén
föreslagit ändring av SL på två viktiga punkter. Den ena ändringen
gäller just införandet av en allmän regel om jämkning av oskäligt betungande
skadestånd. Den andra föreslagna ändringen - som har samband med den
redan nämnda - består i en ändring i de nuvarande reglerna om jämkning
av skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande till skadan.

Den av kommittén föreslagna allmänna jämkningsregeln innebär att skadestånd
skall kunna jämkas, om det framstår som oskäligt betungande med
hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.
En bestämmelse härom föreslås bli införd som sista paragraf (5 kap. 9 §)
i SL. Av flera skäl har den föreslagna jämkningsbestämmelsen givits en
begränsad räckvidd. Bestämmelsen skall således enligt motiven till förslaget
bara användas för att hindra sådana resultat som ter sig klart stötande och
oskäliga mot den skadeståndsskyldige. Kommittén tänker sig senare lägga
fram förslag till mera genomgripande reformer på området, där möjligheten
att jämka skadestånd på grund av försäkringar och försäkringsmöjligheter
skall utvidgas betydligt.

Vid tillämpningen av den föreslagna jämkningsbestämmelsen skall enligt

LU 1974:33

kommitténs resonemang även graden av den skadeståndsansvariges skuld
kunna fä väga med vid skälighetsprövningen. Nedsättning av skadeståndet
bör således enligt kommitténs uppfattning inte vara helt utesluten ens vid
uppsåtligt brott, om starka skäl, t. ex. hänsyn till den brottsliges möjligheter
till återanpassning, talar för att minska skadeståndet. Som huvudregel anser
kommittén dock böra gälla, att skadestånd på grund av uppsåtligt brott
inte skall jämkas.

I ett senare delbetänkande, (SOU 1973:51) Skadestånd V. Skadestånd vid
personskada, har kommittén föreslagit nya regler om skadestånd till den
som tillfogats personskada och skadestånd till efterlevande för förlust av
underhåll. I anslutning härtill har kommittén föreslagit ändrade grunder
för bedömningen av medvållande vid personskada.

Båda dessa betänkanden har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet
förbereds för närvarande lagstiftning i de ämnen, som omfattas av betänkandena.
En lagrådsremiss beräknas bli färdig under november 1974 och
en proposition har aviserats till vårriksdagen 1975.

Brottsskadeanslaget

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 betalas ersättning av statsmedel för vissa
personskador som har uppstått i samband med brott. Bestämmelser härom
finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada
på grund av brott (ändrad 1974:355).

Enligt kungörelsen utgår ersättning efter prövning av sökandens behov.
Därvid tas hänsyn till skadestånd eller annan ersättning som tillkommer
honom med anledning av skadan. Ersättning utgår ej i vidare mån än som
följer av allmänna regler om skadestånd vid personskada. Ärende om ersättning
prövas av Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.

Justitieutskottet (JuU 1974:1) uttalade sig under vårriksdagen för ett ersättningssystem
som bättre än f. n. tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt
skydd åt personer, som drabbas av skada genom brott. Hur ett vidgat ersättningssystem
i detalj skulle utformas borde dock utredas.

Utskottet framhöll att utredningen borde avse ersättningsfrågorna beträffande
såväl person- som egendomsskador och att utredningsarbetet borde
bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt kan föreläggas 1975 års riksdag.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets uppfattning (rskr 1974:42).

Justitieministern har med stöd av bemyndigande den 28 juni 1974 tillsatt
den av riksdagen begärda utredningen (direktiv, se Post- och Inrikes tidn.
den 2 augusti 1974).

LU 1974:33

Utskottet

Motionärerna anser att reglerna om skadestånd på grund av brott bör
bli föremål för översyn i syfte att skapa garantier för att den skadelidande
får full ersättning forsin skada samtidigt som den brottsliges återanpassning
inte försvåras genom betungande skadeståndskrav.

Utskottet erinrar om att den i motionen berörda frågan inte är ny. I samband
med att riksdagen år 1972 antog skadeståndslagen (1972:207, SL) stödde
företrädare för centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet i en
gemensam reservation ett motionsyrkande med i huvudsak samma inriktning
som det nu föreliggande motionsförslaget (LU 1972:10 s. 170 f.). Även
tidigare har liknande reformönskemål framförts i motioner, bl. a. i en partimotion
från centerpartiet år 1971.

Sedan frågan senast behandlades av riksdagen har emellertid flera viktiga
förändringar inträffat på detta rättsområde.

Utskottet vill först peka på att bestämmelserna angående det s. k. brottsskadeanslaget
f. n. är föremål för översyn av brottsskadeutredningen (Ju
1974:18) i syfte att vidga möjligheterna för brottsoffer att få ersättning av
allmänna medel. Utredningen, som begärdes av riksdagen under vårsessionen
1974 (JuU 1974:1), siktar i första hand på att bygga ut möjligheterna
till ersättning för personskador. De sakkunniga skall emellertid också ta
ställning till frågan om ersättning i fortsättningen skall kunna lämnas även
för sakskador. Utredningsarbetet skall bedrivas så skyndsamt att förslag
om möjligt kan föreläggas 1975 års riksmöte.

Vidare har skadeståndskommittén fortsatt sitt arbete på en reformering
av skadeståndsrätten. I betänkandet (SOU 1971:83) Skadestånd III har kommittén
föreslagit att det införs en allmän regel om jämkning av skadestånd
i SL. Bakgrunden till förslaget är att den nuvarande principen om full ersättning
för uppkommen skada kan leda till att en skadevållare åläggs skadestånd
som kan betyda hans ekonomiska ruin eller för all framtid hindra
honom att bättra sina ekonomiska villkor. Enligt kommittén bör den föreslagna
regeln ha en begränsad räckvidd och bara syfta till att förebygga
klart obilliga resultat för den skadeståndsskyldige. I enlighet med vad kommittén
närmare utvecklar i motiven till förslaget bör emellertid jämkning
inte vara utesluten ens vid skada i samband med uppsåtliga brott, om i
övrigt starka skäl - t. ex. hänsyn till den brottsliges möjligheter till återanpassning
- talar för att skadeståndet sätts ned. Som huvudregel anser
kommittén dock böra gälla att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte
skall jämkas.

I betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V har kommittén lagt fram förslag
till nya regler om fastställande av skadestånd till den som har tillfogats
personskada och skadestånd med anledning av att någon dödats. Vidare
föreslås nya regler om samordning av skadestånd och andra förmåner vid

LU 1974:33

personskada, om skadeståndets form och om omprövning av fastställd skadeståndslivränta.
Slutligen innehåller förslaget en ändring i de allmänna
medvållandereglerna, såvitt avser personskadefallen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer en inom justitiedepartementet
utarbetad remiss till lagrådet i de ämnen som omfattas av de båda ovannämnda
betänkandena att offentliggöras inom kort. En proposition i frågan
beräknas komma att bli förelagd riksdagen under vårsessionen 1975.

Utskottet kan således konstatera att riksdagen redan nästa år kan väntas
få ta ställning till olika lagförslag som rör de i motionen aktualiserade frågorna.
Enligt utskottets mening finns det ej anledning att för närvarande
föregripa det ställningstagande i ett större sammanhang till dessa frågor
som sålunda är nära förestående.

Utskottet hemställer därför

att motionen 1974:649 inte föranleder någon riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 12 november 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Sundelin (s), Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje
(s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s)*, Winberg (m), fru Nilsson i Sunne
(s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk) och fru Tillander (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

)

GOTAB 74 8202 S Stockholm 1974