Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inskränkning i möjligheterna till godtrosförvärv (Betänkande 1974:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 3 år 1974

LU 1974:3

Nr 3

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inskränkning i
möjligheterna till godtrosförvärv.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:645 av herr Bengtsson i Landskrona (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till sådan ändring i gällande lag
att godtrosförvärv inte skall anses föreligga i fall som relateras i
motionen.

Motivering

I motionen erinras inledningsvis om att det i vårt land förekommer ett
icke ringa antal småstölder. Det som tillgrips är varor av det mest
varierande slag. Mycket av detta stöldgods försäljs senare och pengarna
används ofta för inköp av sprit eller narkotika, påpekar motionären. Vid
domstolsförhandlingar framkommer ofta att de tillgripna varorna försålts
på gatan till belopp som vida understiger deras verkliga värde. Säljaren
bedyrar givetvis i sådana fall att han är den rättmätige ägaren och att
anledningen till försäljningen är ett akut uppkommet behov av kontanter.

Den som inlåter sig på sådana affärer på gatan borde enligt
motionärens mening förstå att den vara som utbjuds inte är förvärvad på
hederligt sätt. Motionären finner det därför föga tilltalande när man i lag
och rättspraxis hävdar att den som förvärvat ett föremål i god tro är
skyddad i sitt förvärv och inte behöver avstå varan till den rätte ägaren
med mindre denne betalar lösen. Detta innebär att personer som inlåter
sig på sådana köpetransaktioner inte behöver ifrågasätta besittarens rätt
att förfoga över varan, såvida inte omständigheterna gör denna rätt
misstänkt.

För att i någon mån råda bot på dessa stölder, som drabbar såväl
affärer som enskilda, och där stöldgodset regelmässigt försäljs på ställen
där legala affärer av sådant slag vanligen inte förekommer, måste enligt
motionärens mening lagstiftning och rättspraxis ändras. I motionen
förordas att lagstiftningen utformas så att den som köpt stöldgods på ett
ställe där handel av dylikt slag vanligen inte förekommer får avstå från
godset och förlora de pengar köpet betingat, även om köpet förebärs ha
skett i god tro. Om lagstiftning och rättspraxis ändras i sådan riktning,
skulle enligt motionärens uppfattning säkerligen många stölder kunna
undvikas, eftersom det skulle bli betydligt svårare att avyttra stöldgodset.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 3

LU 1974:3

Gällande rätt

Det i motionen berörda spörsmålet om köp av stöldgods har dels en
civilrättslig, dels en straff rättslig aspekt. I det följande lämnas först en
redogörelse för reglerna om godtrosförvärv i gällande svensk rätt.
Därefter behandlas kriminaliseringen av häleri och liknande förseelser
enligt brottsbalkens bestämmelser.

God tros förvärv

Äganderätt till lösöre kan enligt svensk rätt i vissa fall förvärvas genom
rättshandling med en föregiven ägare som är i besittning av föremålet.
Oaktat sålunda besittaren varken är ägare eller ägarens representant, blir
han genom besittningen, som ger honom skenet av äganderätt, ”legitimerad”
att förfoga över saken. I omsättningens intresse blir förvärvet
från en sålunda legitimerad besittare gällande gentemot rätte ägaren,
under förutsättning dock bl. a. att förvärvaren icke haft kännedom om
besittarens bristande befogenhet eller haft anledning hysa misstanke
därom.

Det är här fråga om de s. k. exstinktiva fången. Såsom exstinktiva fång
betecknas förvärv av äganderätt från annan än rätte ägaren på sådant sätt
att den senares rätt därigenom ”utsläcks”. Ett sådant fång medför med
andra ord förlust av rätte ägarens vindikationsrätt, dvs. den ägaren
normalt tillkommande rätten att återkräva egendom från annan, i vars
besittning egendomen med orätt befinner sig.

Den svenska rätten går längre än flertalet rättssystem i fråga om
utsträckning av godtrosförvärvens område eller, vilket blir samma sak,
inskränkning av principen om ägares vindikationsrätt till lösa saker.
Särskilt påfallande är, vid jämförelse med främmande rätt, den hos oss
gällande regeln att även stulet gods är föremål för godtrosförvärv och
sålunda ej kan vindiceras av rätte ägaren.

Den i svensk rätt erkända principen om förvärv av lös egendom på
grund av god tro kan i huvudsak sägas utgöra resultatet av en praxis, som
vuxit upp på grundvalen av vissa bestämmelser i 1734 års lag, nämligen
dels de alltjämt gällande lagrummen 11 kap. 4§ och 12 kap. 4§
handelsbaden, dels stadgandet i 49 kap. 2 § missgärningsbalken. Regler
om godtrosförvärv återfinns numera på många ställen inom lagstiftningen,
se t. ex. 54 och 55 §§ kommissionslagen (1914:45), 35 §
avtalslagen (1915:218) samt 14, 15 och 19 §§ skuldebrevslagen

(1936:81).

Den sålunda i praxis utbildade grundsatsen om exstinktiva godtrosförvärv
har i huvudsak följande innehåll. Den som genom överlåtelse
förvärvat lösöre av någon som innehar egendomen och utgiver sig för dess
ägare, blir efter erhållen besittning och under förutsättning av god tro
skyddad i sitt förvärv gentemot rätte ägaren, med allenast den inskränkningen
att rätte ägaren må lösa till sig saken. Härav följer vidare att den
som förvärvat egendomen från en person vilken kunnat göra gällande

LU 1974:3

godtrosförvärv skyddas i sitt förvärv även om den senaste innehavaren
känt till bristen i fångeskedjan. Och om förste förvärvaren var i ond tro
men överlåtit egendomen på nytt till en förvärvare i god tro, är denne
sistnämnde skyddad i sitt förvärv. Förlusten av vindikationsrätten är icke
endast förlust av den processuella klandertalan utan betyder äganderättens
förlust. Att egendomen åter kommit i ”rätte ägarens” besittning
medför sålunda ej ett återupplivande av hans äganderätt, eftersom denna
en gång för alla är exstinguerad.

Beträffande de närmare förutsättningarna för att ett godtrosförvärv
skall föreligga gäller bl. a. följande. Först och främst fordras naturligtvis,
att förvärvaren verkligen var i god tro. Han skall varken ha vetat eller ha
bort inse, att saken tillhörde en annan person än säljaren. Omständigheterna
måste med andra ord ha varit sådana, att köparen ej haft skälig
anledning att misstänka oredlighet. Domstolarna ställer vanligen höga
krav vid bedömningen av huruvida god tro förelegat vid förvärvet (SOU
1965:14 ss. 36 f., 95 ff.). Bland förutsättningarna ingår vidare att
föremålet för godtrosförvärv vid tidpunkten för förvärvet regelmässigt
skall ha befunnit sig i överlåtarens besittning. Det är nämligen innehavet
av saken som legitimerar överlåtaren. Vidare krävs att förvärvaren skall
kunna stödja sig på ett laga fång, varigenom på ett i formellt avseende
behörigt sätt äganderätten överlåtits till honom från den förment
berättigade innehavaren. Ett ytterligare villkor är kravet på tradition av
den förvärvade saken från överlåtaren till förvärvaren. Endast den
förvärvare, som erhållit egendomen i sin besittning, är skyddad mot
vindikation.

Sedan ett giltigt godtrosförvärv ägt rum har ”rätte” ägaren gentemot
förvärvaren kvar en lösningsrätt, med stöd av vilken han således kan
återförvärva egendomen. Lösningsrätt föreligger dock inte när objektet
för godtrosförvärvet är värdepapper eller pengar. I sådana fall föreligger
vad som brukar kallas kvalificerade godtrosförvärv.

Reglerna om godtrosförvärv är tillämpliga i många olika typer av
situationer, t. ex. vid tvesalu, vid olovligt förfogande över avbetalningsgods,
vid disponerande över egendom som åtkommits genom ett
civilrättsligt ogiltigt fång samt vid det i motionen berörda fallet där
godset frånhänts ägaren genom stöld.

Häleri och häleriförseelse

Enligt 9 kap. 6 § första stycket första punkten brottsbalken (BrB)
straffas för häleri den som köper något som är frånhänt annan genom
brott eller tillgodogör sig det eller eljest därmed tar befattning ägnad att
försvåra dess återställande. Straffet är i normalfall fängelse i högst två år,
i ringa fall böter eller fängelse i högst sex månader samt i grova fall
fängelse från sex månader till fyra år.

För att ansvar skall kunna ådömas förutsätts på den subjektiva sidan
uppsåt, innefattande vetskap om förbrottet, dvs. det häleriet föregångna
brottet. De närmare omständigheterna beträffande detta behöver emeller -

LU 1974:3

tid naturligtvis icke vara kända för hälaren. Eventuellt uppsåt är till
fyllest, varför straff kan ådömas den som väl ej kan övertygas om att
ha vetat att han köpte stulen sak men som misstänkt att saken var stulen
och måste antagas ha köpt saken, även om han haft vetskap om säljarens
oärliga åtkomst. Uppsåtet skall föreligga vid själva hälerigärningen, men
det är å andra sidan tillräckligt, att gärningsmannen då har uppsåt att
begå häleri. Att han tidigare varit i god tro kan emellertid fritaga honom
från ansvar, om därigenom godtrosförvärv eller liknande rättsfaktum
mellankommit, som gör honom berättigad att förfoga över objektet
(jämför ovan s. 2 f.). Har en person i god tro inköpt tjuvgods och
därigenom bragt den bestulnes äganderätt att upphöra, kan han sålunda
icke fällas till ansvar för det han därefter säljer det. En annan konsekvens
av ett mellankommande godtrosförvärv är att häleriansvar är uteslutet om
en person i ett senare led av överlåtelsekedjan i ond tro mottar
brottsligen åtkommet gods och den föregående innehavaren gjort ett
exstinktivt förvärv av egendomen. Om åter någon vid sitt förvärv hade
anledning misstänka olovlig åtkomst och därför ej gjorde något godtrosförvärv,
kan häleriansvar drabba honom för åtgärder, vidtagna efter det
han sedermera fått full vetskap om rätta förhållandet.

Det förekommer att personer som köper tjuvgods väl misstänker att
säljaren stulit egendomen men med flit underlåter att höra efter hur han
åtkommit den. De hoppas nämligen därmed undgå att göra sig skyldiga
till uppsåtlig befattning med tjuvgods. Som det i åtskilliga fall ej kan tagas
för visst att de skulle ha köpt egendomen därest de vetat att den var
stulen, brister ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott.
En straffbestämmelse för oaktsamma förfaranden, svarande mot det i 6 §
behandlade uppsåtliga brottet häleri, har därför ansetts erforderlig. Enligt
9 kap. 7 § första stycket BrB föreligger häleriförseelse, om gärningsmannen
i fall som avses i 6 § inte insåg men hade skälig anledning antaga
att brott förelåg. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. De
objektiva brottsrekvisiten är vid häleriförseelse desamma som vid häleri.
Beträffande de subjektiva rekvisiten gäller i huvudsak följande.

För att ansvar för häleriförseelse skall inträda fordras, såvitt fråga är
om köp av stulet gods, att köparen hade skälig anledning antaga, att
godset tillgripits. Anledningen kan ligga i situationen som sådan, i något
som kan iakttagas i godset eller hos säljaren eller i annan omständighet,
allt bedömt med hänsyn till köparens yrkesverksamhet och ställning i
övrigt. Däremot är det inte tillräckligt för straffbarhet, att köparen i
annat avseende än nu sagts förfarit oaktsamt. Köparen kan sålunda icke
på grund av förevarande straffbud anses skyldig att, utan att särskild
anledning förekommit, företaga viss undersökning eller kontroll eller
iakttaga visst försiktighetsmått, såsom att kräva legitimation eller
överlämnande av vissa handlingar. De krav som i tvist rörande giltigheten
av köpet uppställs för att köparen skall anses vara i god tro beträffande
säljarens rätt att förfoga över godset kan ej utan vidare tillämpas, när
fråga är om ansvar för häleriförseelse. Detta innebär att det således i och
för sig inte är tillräckligt för straffbarhet att köparen saknar sådan god
tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv.

LU 1974:3

Ett nedlagt lagstiftningsprojekt angående godtrosförvärv

I fråga om godtrosförvärv gäller för närvarande olika regler i de skilda
nordiska länderna. Svensk och finsk rätt bygger på exstinktionsprincipen,
dvs. den god troende förvärvaren ges företräde framför den ursprunglige
ägaren och får alltså behålla egendomen. Beträffande egendom, som
frånhänts rätte ägaren genom stöld eller liknande brott, skiljer sig
emellertid svensk och finsk rätt åt. Gällande rätt i Finland gör nämligen
undantag från exstinktionsprincipen för sådana fall. I Danmark och
Norge å andra sidan erkänns principen om godtrosförvärv i fråga om
lösöre blott i några undantagsfall, medan man där i övrigt har regeln om
obegränsad vindikationsrätt.

I en skrivelse till de nordiska ländernas regeringar den 17 februari
1959 hemställde Nordiska rådet att dessa skulle inleda gemensamt
utredningsarbete i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de
nuvarande beträffande verkan av god tro vid exstinktiva förvärv av lös
egendom i fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att
återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i
Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag
att kartlägga gällande regler samt åtminstone i princip föreslå de
lagändringar som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att
uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark,
Finland och Sverige (SOU 1965:14). Det svenska lagförslaget överensstämmer
nära med motsvarande förslag från de danska och finska
utredningarna. Det bygger på exstinktionsprincipen. Huvudregeln är att
den som i god tro förvärvar lösöre och får det i sin besittning får full
äganderätt till egendomen. Denna huvudregel kompletteras med särregler
för två olika fall. Det ena av dessa gäller egendom som har frånhänts den
ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skall
komma till stånd i ett sådant fall krävs att förvärvaren kan visa att han
med skälig noggrannhet har undersökt överlåtarens åtkomst. Den andra
särregeln är tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på
kredit med äganderättsförbehåll. Godtrosförvärv av sådan egendom kan
göras gällande bara om förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling
eller kvitto eller på annat sätt har försökt förvissa sig om att överlåtaren
inte på grund av äganderättsförbehåll saknade rätt att överlåta egendomen.
Om förvärvet har skett på offentlig auktion eller från yrkesmässig
försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden,
är de bägge särreglerna inte tillämpliga annat än om särskild anledning till
misstanke föreligger. Lagförslaget upptar vidare regler om rätt för den
ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för
åtskillig kritik i de olika länderna. Karakteristiskt för kritiken var att
remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätt vara

LU 1974:3

tillfredsställande och motsatte sig ändring samt fann de sakkunnigas
förslag innebära en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte
hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna, som ansåg att den på ett
betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren
inte har någon möjlighet att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen
är av det slag som särregeln är tillämplig på. I Danmark och Finland
ansågs det å andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen
när det gäller stöldgods.

I detta läge anmäldes lagstiftningsfrågan i Nordiska rådet av danska
regeringen, som hemställde om rådets uttalande rörande principerna i
föreliggande lagförslag. Detta resulterade i en rekommendation (rek.
13/1967), där Nordiska rådet hemställde till de nordiska ländernas
regeringar att försöka genomföra enhetlig nordisk lagstiftning om förvärv
av lösöre i god tro. Denna borde enligt rådet, bortsett från fall av stöld,
rån och grovt tvång, bygga på en allmän exstinktionsregel. Om enhetliga
regler inte kunde uppnås för fall av nyssnämnda art, hemställde rådet att
lagförslagen avfattades på sådant sätt att man i rättstillämpningen i
största möjliga utsträckning skulle komma till samma resultat.

Senare har fortlöpande kontakter hållits mellan justitieministerierna i
lagstiftningsärendet. Detta har emellertid inte getts särskilt hög prioritet
och av olika skäl fått vila en tid. Under år 1972 aktualiserades emellertid
frågan på nytt, och i Danmark togs den upp vid överläggningar med
representanter för näringslivet och konsumentintressena. Härvid visade
det sig att näringslivet alltjämt motsatte sig ändring av gällande rätt,
medan man på konsumenthåll intog en neutral ståndpunkt. I detta läge
beslöt man sig på danskt håll för att inte lägga fram något förslag till
lagstiftning. Detta anmäldes till Nordiska rådet, som i februari 1973
beslöt att anse spörsmålet som slutbehandlat för rådets del.

Sedan det sålunda visat sig att någon samnordisk lagstiftning på
området inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov
av att gå vidare med detta lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. Majit
beslöt därför den 21 september 1973 att avskriva frågan från vidare
handläggning.

Utskottet

Såsom framgår av den i det föregående lämnade översikten gäller i
svensk rätt sedan gammalt en generell grundsats om att den, som i god
tro förvärvar egendom av annan än rätt ägare och får egendomen i sin
besittning, är skyddad mot anspråk från ”rätte ägaren” att återfå
egendomen, såvida denne ej erlägger full ersättning för egendomens
värde. Den rättspolitiska grunden för reglerna om godtrosförvärv torde
vara att om en person uppträder såsom ägare till en sak, som han har i sin
besittning, och disponerar däröver, dessa yttre tecken för det allra mesta
återspeglar det verkliga rättsläget. Av hänsyn till den normala omsättningens
intressen anses besittningen legitimera innehavaren såsom rätt
ägare eller eljest såsom behörig att förfoga över egendomen.

LU 1974:3

I svensk rätt behandlas stulet gods vid tillämpningen av reglerna om
godtrosförvärv inte annorlunda än egendom, som med ägarens vilja
kommit i annans besittning. I övrig nordisk rätt gäller däremot såsom en
förutsättning för godtrosförvärv att godset inte kommit ur ägarens
besittning mot hans vilja. Såvitt avser stöldfallet uppställs i brottsbalken
till skydd för ägaren regler om straff för häleribrott. Straff inträder enligt
svensk rätt även vid oaktsamhet (se ovan s. 4).

I förevarande motion framförs förslag om en skärpning av kravet på
den goda tron vid förvärv under sådana förhållanden som är karakteristiska
för omsättningen med stöldgods. Som exempel nämns det fallet att
de tillgripna varorna försålts på gatan till belopp som vida understiger
deras verkliga värde. Enligt motionärens uppfattning kan det antagas att
försämrade avsättningsmöjligheter för stöldgods skulle verksamt bidraga
till en önskvärd nedgång i antalet tillgreppsbrott.

Utskottet vill till en början erinra om att godtroskravet i allmänhet
skall anses tillfredsställt, om förvärvaren iakttagit den aktsamhet som må
kunna begäras av en normalt omdömesgill person. Emellertid har i
rättspraxis kraven på den goda trons intensitet i viktiga hithörande fall
avsevärt skärpts under senare år. Det är sålunda numera vanligt att
domstolarna kräver en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av
egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt ”känslig”. I vissa fall
har praxis trots bristen på särskilda bestämmelser därom infört en
tämligen långtgående undersökningsplikt. Tendensen framträder med
särskild styrka i ett antal avgöranden av Högsta domstolen beträffande
förvärv av begagnade bilar.

Mot bakgrund av den utveckling och nyansering, som godtrosrekvisiten
under senare år genomgått, torde förvärv på gator eller i offentliga
lokaler av sådan egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika
platser, numera endast undantagsvis kunna bedömas ha ägt rum i god tro.
Åtminstone gäller detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om
egendomen dessutom utbjuds till påfallande lågt pris, torde regelmässigt
anledning till stor försiktighet från köparens sida anses föreligga. I nu
berörda fall synes ofta nog förutsättningarna för inträdande av straffansvar
för häleri eller häleriförseelse vara uppfyllda.

1 anslutning till det sist anförda vill utskottet särskilt peka på att
gränsen för den goda tron, såvitt avser ett förvärvs civilrättsliga giltighet,
inte sammanfaller med den för häleriförseelse uppställda straffrihetsgränsen
(se ovan s. 4). I synnerhet när det gäller särskilt ”känslig”
egendom är förutsättningarna för ett exstinktivt godtrosförvärv strängare
än de straffrättsliga godtroskraven.

Såsom framgår av den föregående framställningen (ovan s. 5 f.)
inledde de nordiska länderna år 1959 ett gemensamt utredningsarbete i
syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande
godtrosförvärv av lösöre. Inom ramen för detta utredningsarbete nådde
de danska, finska och svenska utredningarna enighet om en specialregel
för det fall, att egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller rån.
Regeln gick ut på att i dylika fall något giltigt förvärv ej sker, med mindre

LU 1974:3

förvärvaren kan visa att han med efter omständigheterna skälig noggrannhet
undersökt sin fångesmans åtkomst.

Vid remissbehandlingen av den svenska utredningens betänkande
(SOU 1965:14) visade det sig att gällande rätt sådan den utvecklats i
praxis allmänt bedömdes som tillfredsställande och att man därför
motsatte sig ett genomförande av förslaget. Liknande var förhållandena i
de andra nordiska länderna. Till följd härav har detta lagstiftningsprojekt
nyligen avskrivits från vidare handläggning.

Med hänsyn till motståndet hos de svenska remissmyndigheterna mot
lagändringar på förevarande rättsområde och då godtroskraven under
senare år i rättspraxis genomgått en skärpning i sådan riktning, som
förordas i motionen, anser utskottet att det nu inte är aktuellt att på nytt
ta upp den av motionären berörda frågan till närmare övervägande.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1974:645.

Stockholm den 26 februari 1974

På lagutskottets vägnar
SVEN HAMMARBERG

Närvarande: herrar Hammarberg (s), Lidgård (m), Sundelin (s)*, fru
Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Winberg (m)*,
fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru
Fredgardh (c), fru Tillander (c), herrar Henmark (fp), Andersson i
Gamleby (s) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7039 S Stockholm 1974