Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående liberalisering av bestämmelserna rörande dröjsmål med betalning av försäkringspremie (Betänkande 1974:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 22 år 1974 LU 1974:22

Nr 22

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående liberalisering
av bestämmelserna rörande dröjsmål med betalning av försäkringspremie.

I motionen 1974:644 av herr Svanström m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag om en liberalisering
till försäkringstagarens förmån av försäkringsavtalslagens bestämmelserom
dröjsmål med premiebetalningen.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från hovrätten för Västra
Sverige, riksförsäkringsverket och försäkringsinspektionen. På begäran av
utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Trafikförsäkringsföreningen och Försäkringsjuridiska föreningen.

Gällande rätt

I 13 och 14 SS lagen (1927:77) om försäkringsavtal meddelas bestämmelser
om inverkan av att premien ej betalas och om försäkringsansvaréts upphörande
vid underlåten premiebetalning.

Enligt 12 S 1 st. skall, där ej tid för premiens gäldande är utsatt, denna
erläggas utan uppskov. Detta innebär att försäkringstagaren är skyldig att
betala i förskott. Samtidigt stadgar emellertid 14 S 1 st. i en tvingande regel
att ett förbehåll, enligt vilket ansvarets inträde gjorts beroende av premiens
betalning, får verkan först vid dröjsmål. Även ett förbehåll, att ansvaret
inträder först då försäkringsbrevet utlämnats, är verkningslöst då icke dröjsmål
med premiens erläggande ägt rum. Försäkringsgivaren skulle nämligen
eljest kunna kringgå skyddet för försäkringstagaren genom att innehålla
brevet till dess betalning skett.

Detta innebär att försäkringstagare, som icke dröjer med att erlägga premien,
är skyddad även om skada skulle inträffa innan han hunnit betala,
t. ex. medan postförskott på premien ligger på postanstalten. Frågan blir
emellertid, hur länge försäkringstagaren kan vänta med att erlägga premien
utan att komma i dröjsmål. Har försäkringsgivaren Föreskrivit viss betalningsdag
torde denna bli gällande. Eljest får man göra en bedömning efter
omständigheterna; postförskott kan säkerligen utlösas under hela den tid
då det ligger kvar på poststationen, medan eljest premiens storlek, försäkringstidens
längd, betalningsvanor o. d. får inverka.

Skulle försäkringstagaren komma i dröjsmål med att erlägga premien får

I Riksdagen 1974. fl sami. Nr 22

LU 1974:22

emellertid de nämnda förbehållen verkan. Denna verkan är icke att försäkringsavtalet
förfaller utan vidare, utan blott att försäkringsskyddet suspenderas
till dess betalning sker. Om ej särskilt förbehåll träffats, inträder
ej ens denna verkan. Då betalning ej sker i rätt tid kan emellertid försäkringsgivaren
även uppsäga avtalet att upphöra tidigast tre dagar efter
uppsägningen (13 ?). Härför fordras icke något särskilt förbehåll i avtalet.
Kortare frist än tre dagar kan ej med rättsverkan avtalas. Premien för den
tid avtalet har gällt beräknas enligt 16 § 1 st.

Enligt en tvingande regel i 14 i? 2 st. gäller att förbehåll, enligt vilket
underlåtenhet att erlägga premie för en senare period medför ansvarsbefrielse,
ej har verkan förrän en vecka efter det försäkringsgivaren erinrat
försäkringstagaren om premiens förfallodag. Regeln gäller dock ej då premien
förfaller innan två månader förflutit från det föregående premie skulle ha
betalats. Undantaget har betydelse främst vid sådana livförsäkringar där
premiebetalning sker varje månad. Uppenbarligen skulle det vara besvärligt
att skicka ut särskild påminnelse varje gång.

Även i detta fall medför dröjsmål, under förutsättning att förbehåll finns
i villkoren, att försäkringsgivarens ansvar suspenderas till dess betalning
sker. Definitiv ansvarsbefrielse vinner försäkringsgivaren först med uppsägning
enligt 13 §.

Bestämmelser om betalning av premien återfinns i 12 S. Den första försäkringspremien
skall, där ej annat är avtalat, betalas ”utan uppskov” (12?:
1 st.). Såsom tidigare sagts innebär detta, att premien skall betalas i förskott
men att i praktiken försäkringstagaren dock vanligen kan vänta med betalningen
något efter det han mottagit krav, utan att suspensionsverkan
inträder.

Det kan också avtalas att premien skall erläggas i efterskott, eller att
en preliminärt bestämd premie skall erläggas i förskott och den definitiva
beräkningen av premien ske efter premieperiodens slut (”premiereglering”).

Senare premier skall enligt 2 st. av samma stadgande betalas på premieperiodens
första dag. I detta fall kan däremot - under förutsättning
att erinran enligt 14 $ skett före denna dag - försäkringstagaren såsom
nämnts icke dröja med att betala utan att suspensionsverkan inträder.

Motionen

I motionen framhålls att försäkringsavtalslagens bestämmelser om suspension
av försäkringsskyddet vid dröjsmål med premiebetalningen otvivelaktigt
är stränga mot försäkringstagaren. Bestämmelserna tar således inte
alls hänsyn till att underlåtenheten av vissa skäl kan framstå som ursäktlig
eller att premien blott delvis är obetald eller att förseningen varit helt kortvarig,
så att skada inträffat obetydlig tid efter den tillåtna fristens utgång.

Att lagens bestämmelser om verkan av premiedröjsmål kan anses alltför
stränga mot försäkringstagaren framgår av att försäkringsbolagens praxis

LU 1974:22

är betydligt mer liberal på denna punkt, påpekar motionärerna. Någon enhetlig
försäkringspraxis föreligger dock inte, och de härmed sammanhängande
problemen synes vålla bolagen många bekymmer. Bolagens praxis grundas
för övrigt inte enbart på juridiska överväganden, utan andra faktorer
kan få avgörande betydelse, t. ex. goodwill-hänsyn, eller att den försumlige
försäkringstagaren bedöms vara en betydelsefull kund för bolaget.

Försäkringsbolagens liberala praxis beträffande påföljden vid premiedröjsmål
utesluter dock inte, att en mildring av lagens bestämmelser framstår
som erforderlig. Vad som enligt motionärernas uppfattning talar för en lagändring
är framför allt att det inte kan anses tillfredsställande om en avtalspart,
som ofta saknar juridisk skolning och sakkunskap på området,
på detta sätt är beroende av sin kontrahents godtycke i frågor som ibland
är ekonomiskt livsviktiga för honom. Enligt nuvarande praxis behandlas
inte heller försäkringstagarna på samma sätt i de skilda bolagen, utan bedömningen
växlar i betydande grad även vid vanligt förekommande typer
av dröjsmål utan att detta framgår av försäkringsvillkoren. Enligt motionärernas
mening finns det därför anledning att överväga om inte bestämmelserna
i 13 och 14 SS försäkringsavtalslagen kan ändras så att de bättre
överensstämmer med dagens rättsuppfattning och försäkringspraxis.

En närliggande lösning är att i 14 S införa en föreskrift om att två meddelanden
med viss minsta intervall, exempelvis 14 dagar, skall krävas. Efter
det sista meddelandet skulle försäkringstagaren ha viss frist, förslagsvis en
eller två veckor, att betala. I annat fall skulle försäkringsgivaren vara befriad
från ansvar.

Om man omarbetar bestämmelserna i 14 S i mildrande riktning, kan det
finnas anledning att samtidigt se över reglerna om uppsägning i 13 it. I
annat fall kommer uppsägningssanktionen, som nu tillgrips blott undantagsvis,
att vara den allvarligaste och mest effektiva påföljden vid dröjsmål
med förnyelsepremie. Detta skulle inte stämma väl överens med den nuvarande
lagstiftningens utformning och även te sig olämpligt från allmän
synpunkt. Det rimliga synes därför vara att uppsägningstiden förlängs betydligt.
Härvid bör man också överväga att låta uppsägningen mista sin
verkan, ifall betalning sker under uppsägningstiden.

Med hänsyn till de här berörda problemens komplicerade natur måste
emellertid frågan, vilken metod man bör använda för att liberalisera dröjsmålsreglerna,
bli föremål för närmare överväganden, framhåller motionärerna.
De lösningar som skisserats i motionen är inte avsedda som några
definitiva förslag. Det bör i stället ankomma på Kungl. Majit att låta verkställa
den närmare utredning av hithörande frågor som är erforderlig och
med ledning därav utforma förslag om förbättrade regler.

1* Rikstlani’111974. S sami. Nr 22

LU 1974:22

Tidigare riksdagsbehandling

I två likalydande motioner till 1968 års riksdag (1:75 och II: 110) hemställdes
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära åtgärder för att tillförsäkra
försäkringstagare, eller i vart fall sådana försäkringstagare som inte är juridiska
personer, en s. k. respitmånad vid försummelse att erlägga försäkringspremie
inom utsatt tid.

Motionerna blev föremål för remissbehandling. Första lagutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända betänkande (1LU 1968:27) att konsekvenserna
för försäkringstagarna av den kritiserade ordningen i praktiken är ganska
begränsade, eftersom försäkringsgivarna i viss utsträckning tolererar sådant
dröjsmål med premiebetalningen som beror på tillfälligt förbiseende och
dylikt. Utskottet fann sig inte kunna tillstyrka motionerna men ville dock
framhålla, att frågan om möjligheterna att på annat sätt-än genom införande
av respitmånad - fö till stånd en förbättring av försäkringstagarnas ställning
i berört hänseende torde kunna aktualiseras i samband med en kommande
allmän översyn av försäkringsavtalslagen.

Nytillsatt utredning

Kungl. Maj:t har den 5 april 1974 beslutat tillkalla sakkunniga med uppdrag
att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m. Utredningsuppdraget
syftar till att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd på försäkringsområdet.
Bland de reformbehov som särskilt nämns i direktiven för
utredningen märks reglerna i 14 8 försäkringsavtalslagen om följderna av
underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid. Det framhålls att dessa
regler medför att försäkringstagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga
dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan
i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren,
särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som
är ansvarig för skadefallet, skulle komma att inskränkas. De sakkunniga
bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna
än den nuvarande. I varje fall kan det finnas skäl att förstärka
skyddet för försäkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet
förnyas, t. ex. hemförsäkringar.

Det framhålls i direktiven att utredningsarbetet kan väntas bli omfattande
och att det kan vara naturligt om det sker i etapper. Sådana allmänna regler
som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör emellertid behandlas
med förtur.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser understryker behovet av en modernisering av
lagstiftningen på området. Det framhålls därvid att rättsläget för närvarande

LU 1974:22

inte är helt tillfredsställande från konsumentens synpunkt. Samtidigt påpekar
också vissa remissinstanser att den nu snart halvsekelgamla försäkringsavtalslagen
även i andra väsentliga delar framstår som föråldrad och att
de av motionärerna aktualiserade frågeställningarna bör prövas inom ramen
för en allmän översyn av lagen. Sedan Kungl. Maj:t under remisstiden beslutat
tillkalla en sådan utredning, förordar de flesta remissinstanserna att
de rättsfrågor som berörs i motionen blir föremål för prövning inom denna
utredning.

Hovrätten för Västra Sverige anför att såsom motionärerna närmare utvecklat
är reglerna i 13 och 14 SS försäkringsavtalslagen om verkan av dröjsmål
med premiebetalning stränga mot försäkringstagaren. Motsvarande
stränghet återfinns i de försäkringsvillkor försäkringsbolagen brukar föreskriva
med stöd av lagreglerna. En strikt tillämpning av dessa regler ger
ej rum för ursäktliga fall av dröjsmål och tillåter inte hänsyn till andra
omständigheter, såsom att premien blott delvis är obetald eller att förseningen
av premiebetalningen är helt kortvarig. Försäkringsbolagens praxis
har emellertid utvecklats till försäkringstagarens förmån. Praxis visar att
bolagen företar en allmän skälighetsprövning, varvid orsakerna till dröjsmålet
blir av utslagsgivande betydelse vid bedömning om ersättning skall
utgå eller ej. Denna utveckling är i och för sig tillfredsställande, framhåller
hovrätten. Nackdelen är dock att en enhetlig praxis knappast är möjlig att
uppnå. Fara föreligger därför att - som motionärerna påpekat - även vanliga
typer av dröjsmål kan bedömas olika. Det kan heller inte anses tillfredsställande
att försäkringstagaren, den i avtalsförhållandet oftast svagare parten,
vid fall av dröjsmål skall vara beroende av bolagens välvilja och omtanke
om sin goodwill. Det föreligger därför enligt hovrättens uppfattning ett behov
av ändrade regler. Dessa bör ge garantier för att försäkringstagarens berättigade
intressen tillvaratas i överensstämmelse med den lagstiftning, som
tillkommit på olika områden under senare år till skydd för konsumenten.
En reform i konsumentvänlig riktning bör ta sikte på en liberalisering av
dröjsmålsreglerna i 14 5 försäkringsavtalslagen genom att införa för försäkringstagaren
förmånligare bestämmelser om premiebetalning, betalningsfrist
och avisering av premie. En god ledning bör därvid kunna erhållas från
bolagens praxis, påpekar hovrätten. Vad angår den i 13 $ stadgade uppsägningstiden
tre dagar, torde denna enligt nutida uppfattning vara alltför
snäv. Skäligheten av att försäkringsskyddet får bestå, om betalning sker
under uppsägningstiden, är en fråga som därvid bör övervägas.

I riksförsäkringsverkets yttrande lämnas bl. a. följande redovisning av de
bestämmelser angående bristande avgiftsbetalnings inverkan på försäkringsskyddet
som gäller inom verkets ämbetsområde.

Enligt 21 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) kan under
vissa förutsättningar frivillig sjukpenningförsäkring tecknas hos allmän försäkringskassa.
Närmare förutsättningar och villkor för denna försäkring stad -

LU 1974:22

gas i kungörelsen (1962:402) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän
försäkringskassa (senast ändrad 1973:472).

Enligt 21 kap. 1 5 första och andra styckena AFL skall den försäkrade
erlägga avgifter förden frivilliga sjukpenningförsäkringen. I 7 $ andra stycket
nyssnämnda kungörelse stadgas att om någon vid utgången av andra månaden
efter den, varunder stadgad avgift för den frivilliga försäkringen senast
skolat betalas, fortfarande häftar för avgift till den allmänna försäkringskassan
eller, där han enligt 1 kap. 5 ii AFL inskrivits i en annan kassa,
för avgift till den förra kassan, skall hans försäkring anses ha upphört vid
nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning anstånd med
betalningen medgetts honom. 1 cirkulär 16/1973 har riksförsäkringsverket
lämnat vissa föreskrifter om bl. a. avgifter till den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
Enligt dessa föreskrifter skall betalningstermin för avgift till
den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt den försäkrades önskan fastställas
till kalenderkvartal, kalenderhalvår eller kalenderår. Avgift förfaller
till betalning under betalningsterminens första kalendermånad. I detta sammanhang
kan nämnas att tarifferna innehåller kvartalsavgifter. Av det sagda
följeratt den i 7 $ andra stycket ovannämnda kungörelse stadgade respittiden
i regel kommer att utgå i och med utgången av ett kalenderkvartal. Om
försäkringen blir gällande vid annan tidpunkt än vid ingången av ett kvartal,
utgår respittiden, som alltid är tre månader, dock vid annan tidpunkt än
slutet av kalenderkvartal.

I 7 S tredje stycket i kungörelsen stadgas att om den, vars försäkring
sålunda upphört, inom sex månader därefter ånyo önskar erhålla frivillig
försäkring och hans hälsotillstånd under tiden inte försämrats, kan kassan
bevilja ny försäkring även om vederbörande inte uppfyller de eljest stadgade
förutsättningarna för frivillig försäkring, nämligen att ej ha fyllt 55 år och
ha god hälsa. En förutsättning är dock att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggs.

1 22 kap. AFL finns bestämmelser om frivillig pensionsförsäkring. Några
problem rörande dröjsmål med premieinbetalning kan inte uppstå inom denna
försäkring eftersom endast engångspremier förekommer.

Enligt 11 kap. AFL grundas rätt till tilläggspension på inkomst av förvärvsarbete.
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts
för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Vid bestämmande
av pensionsgrundande inkomst skiljer man mellan inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Den försäkrade själv
har enligt 19 kap. 3 5 tredje stycket AFL att erlägga tilläggspensionsavgift
för pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Enligt 39 $ förordningen (1959:552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt AFL, m. m. (förordningen senast ändrad 1973:910)
skall tilläggspensionsavgift debiteras och uppbäras i enlighet med vad som
stadgas i uppbördsförordningen. Har tilläggspensionsavgift, som ingår i slutlig
eller tillkommande skatt, inte till fullo erlagts inom föreskriven tid, skall

LU 1974:22

enligt 40 S andra stycket i avgiftsuppbördsförordningen den slutliga och
den tillkommande skatten omdebiteras med uteslutande av avgiften. Sådant
beslut skall delges den försäkrade. Enligt 11 kap. 6 § första stycket AFL
får pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade - i den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete - endast såvida
tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan
hinder av att sådan avgiftsbetalning inte skett skall pensionspoäng dock
tillgodoräknas för det år varunder den försäkrade fyllt 65 år eller, där den
försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt AFL
för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå 67 års ålder, för
de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen
skulle börja utgå. Vidare skall pensionspoäng alltid tillgodoräknas för pensionsgrundande
inkomst härrörande från inkomst som utgör sjukpenning
enligt AFL eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) eller motsvarande
ersättning.

1 41 5 ovannämnda förordning 1959:552 stadgas att om pensionspoäng
för visst års inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 6 $ första stycket
AFL skall tillgodoräknas den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift för
året inte till fullo erläggs inom föreskriven tid, kan riksförsäkringsverket
efter framställning från den försäkrade eller dödsboet efter honom medge
befrielse från erläggande helt eller delvis av avgiften, därest ömmande omständigheter
föreligger.

I 45-48 SS YFL (senast ändrad 1973:483) finns bestämmelser om frivillig
yrkesskadeförsäkring. Frivillig försäkring får enligt 45 S YFL meddelas

a) arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare hos honom; b)

utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;
samt

d) varje svensk medborgare som är bosatt i riket - ävensom åt den som
utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket -för egen del.

Den frivilliga försäkringen skall, om dess omfattning inte begränsats i
försäkringsavtalet, avse skador av samma slag som ersätts av den obligatoriska
försäkringen men som inte omfattas av denna. Ersättningen på grund
av den frivilliga försäkringen är i princip densamma som enligt den obligatoriska
försäkringen men kan begränsas i försäkringsavtalet. Försäkringen
blir regelmässigt gällande första gången fr. o. m. dagen föransökan t. o. m.
kalenderårets utgång och därefter per kalenderår.

1 48 5 YFL finns bestämmelserom avgift för frivillig försäkring. Räkning
på avgifter för frivillig försäkring utsänds regelmässigt i början av december
månad. På räkningen upptas preliminär avgift för kommande kalenderår.

I fråga om arbetsgivare, som tecknat frivillig utomarbetsförsäkring för sina
anställda upptas även slutlig avgift för året före det år, då räkningen utsänds,

LU 1974:22

med avräkning för då erlagd preliminär avgift. På räkningen anges den
31 december som senaste inbetalningsdag.

Samtidigt med räkningen tillställs försäkringstagaren inbetalningskort för
inbetalning på postgirokonto. Även på detta finns förfallodag angiven. På
inbetalningskortets baksida erinras försäkringstagare, som tecknat individuell
försäkring, om att försummelse att erlägga avgiften på angiven förfallodag
medför, att försäkringen upphör att gälla och är ur kraft intill dess avgiften
erlagts.

Vid utebliven betalning påminns försäkringstagaren om avgiftsinbetalningen
ca två månader efter räkningsutsändandet. Så snart avgiften erlagts
träder försäkringen åter i kraft. Under tiden fr. o. m. den 1 januari t. o. m.
dagen före avgiftens erläggande har emellertid den eller de försäkrade varit
utan yrkesskadeförsäkringsskydd.

Försäkringsinspek tio nen upplyser att åtminstone ett av de större försäkringsbolagen
i sina villkor har intagit regeln att ett kortvarigt dröjsmål inte
inverkar på försäkringens giltighet, om det helt beror på tillfällig bortovaro
eller jämförbar omständighet. Inspektionen anser att rättsläget inte är helt
tillfredsställande ur konsumentens synpunkt. En måhända i de flesta fall
liberal men likväl skiftande ersättningspraxis synes böra ersättas med normerande
och därmed likaverkande regler på en mera konsumentvänlig nivå
än dagens stränga och i allmänhet i vart fall formellt gällande system, framhåller
inspektionen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att försäkringsbolagen på den
svenska marknaden - inte endast de till riksförbundet anslutna - bedriver
för närvarande ett brett upplagt och intensivt branschsamarbete på försäkringsvillkorsområdet.
Avsikten härmed är inte att störa den stimulans till
initiativ och till progressiv produktutveckling som en fri konkurrens innebär.
Syftet är att genom en noggrann granskning av vissa delar av villkorsområdet
på ett genomgripande sätt följa upp den strävan försäkringsbolagen sedan
länge haft att uppnå lösningar som är tidsenliga och praktiska för konsumenterna
och i lämpliga delar enhetliga. Det område som motionärerna
nu tagit upp - påföljder vid dröjsmål med premiebetalning - är väl ägnat
för enhetliga lösningar, då enighet råder om att dessa frågor inte bör vara
föremål för konkurrens mellan bolagen.

Som framhålls i motionen kan nu gällande regler på området, om de
strikt tillämpas, leda till obillighet i de enskilda fallen, framhåller riksförbundet.
Försäkringsbolagens praktiska tillämpning av reglerna har därför
blivit liberal. Det nu pågående branschinterna samarbetet strävar till att
i möjlig mån formulera de principer som kan skönjas i dagens liberala praxis
till klar och upplysande avtalstext. Man måste emellertid vara på det klara
med att frågan om en rimlig avvägning mellan den enskildes intresse av
skydd och försäkringskollektivets intresse att inte belastas med utgifter för
försumliga premiebetalare är komplicerad, understryker riksförbundet. Inom

LU 1974:22

branschen räknar man dock med att utkast till nya regler skall kunna föreligga
- i nu aktuell fråga - i vart fall under innevarande år. Försäkringsinspektionen,
konsumentverket och näringsfrihetsombudsmannen har informerats
om det ifrågavarande branschsamarbetet.

Berörda bestämmelser i försäkringsavtalslagen är inte tvingande i den
meningen att de skulle hindra försäkringsbolagen att anta och tillämpa liberalare
regler. Det är enligt riksförbundets mening rimligt att resultatet
av det ovan nämnda branschsamarbetet avvaktas innan frågan om tillsättandet
av en statlig utredning övervägs.

Trafikforsäkringsforeningen anser att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd med hänsyn till att frågorna faller inom direktiven för den nyligen
tillsatta utredningen om en allmän översyn av försäkringsavtalslagen.

Försäkringsfuridiska föreningen anför att som framhålls i motionen är lagens
bestämmelser stränga gentemot försäkringstagaren, särskilt påföljden av ansvarsfrihet
för försäkringsgivaren om försäkringstagaren efter påminnelse
dröjer med betalningen. I praktiken torde försäkringsbolagen emellertid tilllämpa
reglerna med stor liberalitet, påpekar föreningen. Någon fast eller
enhetlig praxis lär dock inte ha utbildats. Omständigheterna i det enskilda
fallet torde tillmätas betydelse.

Självfallet är det tillfredsställande att lagens stränga regler mildrats i den
praktiska tillämpningen. Mindre tillfredsställande är likväl att en entydig
praxis inte utbildats, att försäkringstagarens ersättningsrätt kan bli beroende
av den starkare avtalskontrahentens ensidiga avgörande.

Föreningen erinrar om att hithörande spörsmål under senare år vid fyrfaldiga
tillfällen varit föremål för offentlig debatt. Att döma av denna debatt
torde det råda en allmän uppfattning bland försäkringsväsendets företrädare
i ansvarig ställning att den nuvarande situationen från rättslig synpunkt
inte är tillfredsställande. Föreningen delar denna uppfattning. Även om
- med hänsyn till försäkringsbolagens liberala praxis - risken för rättsförlust
för försäkringstagarna får bedömas som ringa vill föreningen förorda att
en översyn av de nu ifrågavarande reglerna i försäkringsavtalslagen kommer
till stånd. Det förefaller föreningen naturligt att därvid i främsta rummet
inrikta ett reformarbete på en uppmjukning av dröjsmålsreglerna, t. ex.
genom en förlängning av påminneisetiden eller genom föreskrift om minst
två påminnelser innan någon påföljd inträder för försäkringstagaren.

Utskottet

Den enskilda försäkringsverksamheten i Sverige har sedan länge reglerats
av speciella lagar, vilkas syfte varit att tillgodose försäkringstagarnas intressen.
De viktigaste av dessa nu gällande lagar är 1948 års lag om försäkringsrörelse
(försäkringslagen) och 1927 års lag om försäkringsavtal (Försäkringsa
vialslagen).

LU 1974:22

Försäkringsavtalslagen har tillkommit för att i första hand utgöra ett normerande
underlag för de avtal som träffas mellan försäkringsgivare och
försäkringstagare. Lagen har uppbyggts av dels tvingande, dels icke tvingande
regler. Även i fråga om de tvingande reglerna kan lagen i praktiken
dock sägas ha mera en normerande än en bestämmande verkan, eftersom
de enskilda avtalen - försäkringsvillkoren - kan utformas på ett för försäkringstagarna
liberalare sätt än lagens regler anger.

Bland de ämnesområden som behandlas i försäkringsavtalslagen märks
frågor om tidpunkten för premiebetalning och verkan av dröjsmål med sådan
betalning.

I förevarande motion framhålls att försäkringsavtalslagens bestämmelser
på denna punkt är stränga mot försäkringstagaren. En strikt tillämpning
av lagen innebär bl. a., att ansvarsfrihet inträder för försäkringsgivaren om
försäkringstagaren efter påminnelse dröjer med premiebetalningen. Bestämmelserna
tar t. ex. inte hänsyn till att dröjsmålet av vissa skäl kan framstå
som ursäktligt, att premien blott delvis är obetald eller att förseningen av
premiebetalningen är helt kortvarig. I praktiken torde visserligen försäkringsbolagens
praxis när det gäller suspension av försäkringsskyddet vid
dröjsmål med premiebetalningen ha utvecklats till försäkringstagarens förmån,
framhåller motionärerna. Någon fast eller enhetlig rättstillämpning
lär dock inte ha utbildats. Även vid vanligt förekommande typer av dröjsmål
växlar bedömningen i betydande grad i de skilda bolagen utan att detta
framgår av försäkringsvillkoren. Vidare grundas bolagens praxis inte enbart
på juridiska överväganden. Andra faktorer kan i stället fö avgörande betydelse,
t. ex. goodwill-hänsyn, eller att den försumlige försäkringstagaren
bedöms vara en betydelsefull kund för bolaget.

Motionärerna finner det otillfredsställande att konsumenten, som i allmänhet
saknar sakkunskap på området, på detta sätt blir beroende av sin
motparts godtycke i frågor som ibland är ekonomiskt livsviktiga för honom.
En mildring av lagens bestämmelser är därför erforderlig, framhåller motionärerna.
I motionen hemställs, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om en utredning i syfte att åstadkomma en liberalisering till försäkringstagarens
förmån av ifrågavarande bestämmelser.

Motionen har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet
av remissinstanserna har understrukit behovet av en modernisering
av lagstiftningen i förevarande hänseende och framhållit att rättsläget för
närvarande inte är helt tillfredsställande från konsumentens synpunkt.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (se ovan s. 4) har Kungl.
Majit i dagarna tillkallat en utredning med uppdrag att göra en allmän översyn
av försäkringsavtalslagen. Utredningsuppdraget syftar till att åstadkomma
ett förbättrat konsumentskydd på försäkringsområdet. Bland de reformbehov
som särskilt nämns i direktiven för utredningen märks reglerna om
följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid. De sakkunniga
bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet

LU 1974:22

för försäkringstagarna än den nuvarande. I varje fall kan det finnas skäl
att förstärka skyddet för försäkringstagarna när det gäller försäkringar som
regelbundet förnyas, t. ex. hemförsäkringen, framhålls det i direktiven.

Med hänsyn till det behov som uppenbart föreligger av ett förbättrat konsumentskydd
på försäkringsområdet finner utskottet det tillfredsställande
att försäkringsavtalslagen nu blir föremål för översyn. Såvitt avser reglerna
om verkan av dröjsmål med premiebetalning överensstämmer innehållet
i utredningsdirektiven med de synpunkter som framförs i förevarande motion.
Motionärernas önskemål om utredningsarbete i syfte att på denna punkt
förstärka skyddet för försäkringstagarna har således blivit tillgodosett. Utskottet
förutsätter att utredningen kommer att ägna denna speciella fråga
önskvärd uppmärksamhet och beakta de synpunkter och förslag som framförs
i motionen och de däröver inhämtade remissyttrandena. Utskottet utgår
också från att frågan om en förbättring av försäkringstagarnas ställning i
här berört hänseende tillhör den grupp av frågeställningar som av utredningen
kommer att behandlas med förtur. Vid nu angivna förhållanden
synes något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen inte
vara erforderligt.

Utskottet hemställer därför

att motionen 1974:644 inte föranleder någon riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1974

På lagutskottets vägnar
SVEN HAMMARBERG

Närvarande: herrar Hammarberg (s), Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar
Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje (s). Torwald (c). Olsson i Timrå (s),
fru Nilsson i Sunne (s), herr Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)*, fru Tillander
(c), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s), herr Eriksson i Ulfsbyn (c) och
fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7677 S Stockholm 1974