Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående rörelseidkares rätt till försäljning av icke avhämtat gods (Betänkande 1973:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 30 år 1973

LU 1973:30

Nr 30

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående rörelseidkares
rätt till försäljning av icke avhämtat gods.

Motionen

Yrkande

I motionen 1973:1096 av herr Nordgren m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att den pågående konsumenttjänstutredningen
får i uppdrag att behandla även frågan om rörelseidkares rätt
till försäljning av icke avhämtat gods i enlighet med de i motionen
närmare angivna riktlinjerna.

Motivering

Motionärerna erinrar inledningsvis att genom lagen (1950:104) om
rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtas (i det följande kallad
1950 års lag) har försäljningsrätt medgivits hantverkare under vissa
betingelser. En förutsättning för lagens tillämpning är sålunda att
hantverkaren har retentionsrätt i godset och vidare skall sex månader ha
förflutit efter det att arbetet slutförts och fordran förföll till betalning.
Vidare föreskrivs att realisation av godset i princip skall ske på offentlig
auktion varjämte en hel del detaljerade formföreskrifter närmare reglerar
förfarandet.

Motionärerna framhåller att 1950 års lag i och för sig fyller ett
påtagligt behov och innebär en möjlighet för hantverkare att under
hänsynstagande till båda parters intressen slutligt avveckla ett avtal om
tjänsteprestationer. Enligt motionärerna visar emellertid erfarenheten att
de i 1950 års lag upptagna formföreskrifterna delvis är starkt föråldrade
och inte motsvarar dagens krav. Detta gäller bl. a. den sexmånaderstid
som hantverkaren skall avvakta innan försäljningsåtgärderna kan verkställas.
Hittegodslagens korresponderande tidsbestämmelse har under senare
år ändrats från sex månader till tre månader, påpekar motionärerna.
Vidare framhåller motionärerna att formföreskrifterna rörande rekommenderade
försändelser och anmaningar etc. är onödigt betungande för
hantverkaren utan att i egentlig mening ge ett tillfredsställande skydd för
beställaren. I de fall beställare och ägare ej är identiska kan även
tillämpningsproblem uppstå. Slutligen är enligt motionärernas uppfattning
institutet offentlig auktion otillfredsställande i den bemärkelsen att
en rättvisande prisnivå ofta inte uppnås vid denna typ av försäljningar.
Det torde därför även från konsumentsynpunkt vara tillfredsställande om
mer rättvisande realisationsformer kunde skapas, gärna under medverkan
av opartiska värderingsinstitutioner, anser motionärerna.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 30

LU 1973:30

Motionärerna påtalar också en ytterligare brist på det ifrågavarande
rättsområdet. De fäster sålunda uppmärksamheten vid att 1950 års lag
endast äger tillämpning i de fall hantverkare har en ”fordran” mot
beställaren. Inom exempelvis bilverkstadsområdet förekommer emellertid
i stor omfattning att skadade objekt inkommer till bilverkstäderna utan
att reparationsuppdrag ges, påpekar motionärerna. Att i dessa fall försälja
fordonet enbart med stöd av debiterad förvaringsavgift torde enligt
motionärernas uppfattning icke vara tillåtet enligt 1950 års lag. Motionärerna
anser därför att en revidering av den berörda lagstiftningen sålunda
bör avse även nu angivna situationer.

Motionärerna hänvisar till att den 1972 tillsatta s. k. konsumenttjänstutredningen
har som uppgift att inkomma med förslag till lagstiftning
rörande tjänsteprestationer. Det synes motionärerna lämpligt att nu
presenterade frågekomplex hänskjutes till denna utredning för vidare
överväganden.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från hovrätten över
Skåne och Blekinge, kommerskollegium och länsstyrelsen i Stockholms
län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
Motorbranschens riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) samt Sveriges Köpmannaförbund.

Kollegiet har bifogat yttranden från Stockholms handelskammare,
Handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Länsstyrelsen
har bifogat yttrande från AB Stockholms auktionsverk. SHIO har
bifogat yttrande från Sveriges Tvätteriförbund.

Gällande rätt

Köplagen

När en hantverkare på beställning utför arbete på en sak, kan i vissa
fall köplagens (1905:38 s. 1) bestämmelser bli tillämpliga. Regeln är att
om tillverkaren består materialet (t. ex. när man beställer en kostym hos
en skräddare), så anses ett köp föreligga. Enligt 2 § köplagen blir då
köplagen i sin helhet tillämplig på rättsförhållandet. Det särskilda slag av
arbetsbetingsavtal, som genom denna regel förs under köplagen, brukar
kallas beställningsköp. Om däremot beställaren håller material (t. ex. när
man lämnar ett tyg till en sömmerska och avtalar med henne att få en
klänning sydd för ett visst pris), så föreligger ett arbetsbeting, som faller
utanför köplagens reglering.

För sådana beställningar, på vilka köplagens bestämmelser är tillämpliga,
gäller i korthet följande. I 28 § köplagen stadgas, att om köpeskillingen
ej varder i rätt tid erlagd eller åtgärd, varav dess utbekommande
må bero, av köparen (beställaren) vidtagen, ankommer det på säljaren
(tillverkaren), huruvida han vill häva köpet eller kräva dess fullgörande,
dock att, där dröjsmålet är av ringa betydelse, köpet ej må hävas, med
mindre det är att hänföra till handelsköp. I 33 § stadgas vidare, att om

LU 1973:30

köparen (beställaren) underlåter att i rätt tid avhämta eller mottaga godset
eller om godset i följd av annat dröjsmål från hans sida ej varder till
honom utgivet, säljaren (tillverkaren) i regel är pliktig att taga vård om
godset intill dess dröjsmålet upphör eller han utövar den rätt att häva
köpet, som enligt 28 § må tillkomma honom. Kan i fall som avses i 33 §
säljaren (tillverkaren) ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet fortfara
med godsets vårdande eller förfogar ej köparen (beställaren) över godset
inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd, äger säljaren
(tillverkaren), enligt stadgande i 34 §, låta det för köparens (beställarens)
räkning säljas å offentlig auktion; säljaren (tillverkaren) skall dock, såvitt
ske kan, i god tid giva köparen (beställaren) underrättelse om tid och
plats för auktionen. Kan ej försäljning sålunda ske — heter det vidare i
34 § — eller är uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej
skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äger säljaren (tillverkaren) bortskaffa
godset.

1950 års lag

Beträffande andra slag av arbetsbeting än sådana som är att hänföra
till köp (dvs. dels sådan nytillverkning vid vilken beställaren tillhandahåller
materialet, dels arbete på färdiga saker, såsom reparation,
ändring, rengöring m. m.) saknas en i lag allmän reglering. Sedan gammalt
gäller att en hantverkare, som på beställning utfört arbete på en lös sak,
har rätt att till säkerhet för sin fordran hålla kvar godset till dess han får
betalt för sitt arbete. Det har sedan länge diskuterats huruvida denna
säkerhetsrätt är att betrakta som panträtt eller allenast retentionsrätt
men frågan saknar numera betydelse.

Före tillkomsten av 1950 års lag ägde hantverkaren däremot inte sälja
godset och uttaga sin fordran ur köpeskillingen. För att avveckla
rättsförhållandet med en betalningsförsumlig kund måste hantverkaren
ansöka om betalningsföreläggande eller eventuellt stämma kunden.

Med hänsyn till de obetydliga värden det här vanligtvis rörde sig om
var dessa utvägar emellertid ofta alltför kostnadskrävande och besvärliga.
Från hantverkarhåll begärdes därför en särskild lagstiftning i syfte att
råda bot på de betydande olägenheter av olika slag som drabbar
hantverkare och mindre industriidkare genom att beställare av arbeten
inte inom rimlig tid hämtar och betalar de beställda arbetena.

För att reglera rättsförhållandet mellan hantverkare och betalningsförsumliga
kunder på ett mera rationellt sätt tillskapades därför 1950 års
lag. Genom denna lag har hantverkarens säkerhetsrätt (rententionsrätt)
kompletterats med en försäljningsrätt eller, i de fall godset uppenbarligen
saknar försäljningsvärde, en befogenhet att bortskaffa godset. Härigenom
har säkerhetsrätten väsentligen fått karaktären av legal panträtt.

I fråga om förutsättningarna för rätten att sälja eller bortskaffa godset
har till beställarens skydd uppställts ganska stränga krav. Till en böljan
krävs att sex månader förflutit från det arbetet slutfördes och fordringen
förföll till betalning (1 §). Som en andra förutsättning uppställs, att
hantverkaren riktat en särskild anmaning till beställaren att lösa godset

LU 1973:30

med angivande av att godset kommer att försäljas eller bortskaffas om
inte anmaningen efterkommes. Anmaningen skall göras minst två
månader före försäljningen, dock ej innan arbetet slutförts och fordringen
förfallit till betalning. Hur hantverkaren styrker att denna
anmaningsskyldighet fullgjorts, är givetvis hans ensak. I 2 § andra stycket
har emellertid en särskild hjälpregel meddelats om sättet för anmaningens
överbringande. Regeln innebär att hantverkaren skall anses ha fullgjort
sin anmaningsskyldighet om han avsänt anmaningen i rekommenderat
brev till den adress beställaren själv uppgivit eller, om hantverkaren vet
att beställaren flyttat och känner den nya adressen, till denna.

Om anledning till beställarens dröjsmål att lösa godset är, att tvist
råder mellan parterna om arbetets utförande, ersättningens belopp eller
annat, får enligt 3 § försäljning i regel ej äga rum.

Vad angår sättet för egendomens försäljning gäller enligt 4 § att
försäljningen i princip skall ske på offentlig auktion. Undantagsvis kan
emellertid underhandsförsäljning vara tillåten. Sålunda stadgas att om det
är uppenbart, att hantverkarens fordran jämte de med auktionen
förenade kostnaderna ej skulle kunna utgå ur köpeskillingen, får
försäljning i stället äga rum på annat lämpligt sätt. Hantverkaren skall,
såvitt det kan ske, i god tid underrätta beställaren om tid och plats för
auktionen.

Hantverkaren har rätt att uttaga betalning ur den erhållna försäljningssumman
för arbetslön, kostnad för material samt kostnad för egendomens
förvaring, vård, transport och dylikt. Vidare får kostnaderna för
försäljningen uttagas ur behållningen. Eventuellt överskott är hantverkaren
skyldig att självmant översända till beställaren. Ifall det är ovisst, om
beställaren eller någon annan har rätt till överskottet, liksom när
hantverkaren inte kan nå beställaren, står det hantverkaren fritt att, om
han så önskar, nedsätta beloppet hos överexekutor enligt lagen (1927:56)
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Om en hantverkare realiserar godset utan att iakttaga i 1950 års lag
angivna tidsfrister eller med åsidosättande av där stadgad anmaningsskyldighet,
kan jämlikt 10 kap. 4 § brottsbalken ansvar inträda för olovligt
förfogande. Under samma förutsättningar, liksom vid underlåtelse att
fullgöra stadgad underrättelseskyldighet beträffande tid och plats för
försäljningen, kan hantverkaren bli skadeståndsskyldig mot beställaren.

För hantverkares arvodesfordran föreligger enligt 4 § förmånsrättslagen
(1970:979) särskild förmånsrätt i godset, därest detta blir utmätt
eller beställaren råkar i konkurs.

Andra legala panträtter

Också i en del andra fall är legal panträtt tillerkänd borgenär till
säkerhet för vissa fordringar. Av stor vikt är t. ex. sjölagens (1891:35 s. 1)
bestämmelser om sjöpanträtt, vilka nyligen genomgått en genomgripande
omarbetning (se prop. 1973:42 och LU 1973:22). Större likhet med
hantverkarens säkerhetsrätt har dock stadgandet i 175 § sjölagen som
tillerkänner bortfraktaren retentionsrätt i resgods, som lämnats i hans

LU 1973:30

vård, till säkerhet för hans anspråk på befordringsavgift och ersättning för
kost ombord. Retentionsrätten är förenad med realisationsrätt (jämför
182 § i dess lydelse enligt prop. 1973:137). Enligt 31,32 och 36 §§ lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande har
kommissionär legal panträtt i kommittentens egendom till säkerhet för
vissa fordringar och enligt 75 § samma lag åtnjuter handelsagent panträtt
i gods, som han har i lager till försäljning för huvudmannens räkning. 1
33 § lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled stadgas att
flottningsförening har legal panträtt i flottgods till säkerhet för sådant
tillskott som flottande är skyldig att årligen utgöra till bestridande av
flottningsförenings utgifter och i 68 § samma lag omtalas ett annat fall av
legal panträtt som tillkommer flottningsstyrelse. Legal panträtt tillkommer
vidare den som nödgats intaga annans hemdjur, vilka olovligen
inkommit på den förres ägor, till säkerhet för skadestånd och kostnader
för intaget djurs vård och underhåll, se 52—58 §§ ägofredslagen
(1933:269). Legala handpanträtter förekommer också i andra författningar
t. ex. tullförfattningarna.

Angående formen för realisation av panten finns i de olika lagarna
särskilda föreskrifter. Sålunda skall som regel försäljning ske på offentlig
auktion enligt 175 § sjölagen, 34 § kommissionslagen, 33 och 68 §§
flottningslagen och 55 § ägofredslagen.

Hittegodslagen m. m.

Den som hittar något skall enligt hittegodslagen (1938:121) anmäla
fyndet hos polismyndighet. Om ägaren är känd, kan upphittaren i stället
underrätta honom. När anmälan om hittegods skett, skall polismyndigheten
kungöra fyndet på lämpligt sätt eller, när ägaren är känd, underrätta
honom. Upphittaren kan överlämna hittegodset till polismyndighet, som
även annars får ta hand om egendomen när det anses påkallat.

Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom vilka ägare resp.
upphittare har att göra gällande sin rätt till godset. Ursprungligen gällde
att ägare till omhändertaget hittegods förlorade sin rätt till egendomen
om han inte blev känd inom ett år från det fyndet anmäldes till
polismyndighet. Genom lagändring 1954 infördes den ordningen, att
hittegods skulle tillfalla upphittaren bl. a. i fall då ägaren inte blev känd
inom sex månader från det fyndet anmäldes hos polismyndighet eller då
ägaren inte gav sig till känna inom tre månader från det han av
polismyndighet underrättats om fyndet. Vidare föreskrevs att om
upphittad egendom var i polismyndighets vård och upphittaren underlät
att inom tre månader efter anmaning betala myndighetens kostnader i
anledning av fyndet, skulle godset tillfalla staten efter avdrag för nämnda
kostnader. Som skäl för ändringen av tidsfristerna åberopades, att städer
och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa
tillräckliga förvaringsutrymmen för den allt större mängden av hittegods.
Genom lagändring 1969 förkortades tidsfristerna ytterligare, nämligen till
tre månader för okänd ägare samt till en månad för känd ägare och

LU 1973:30

upphittare (1LU 1969:57). Huvudskälet för denna ändring var att
förvaringen av hittegods tog oproportionerligt stora utrymmen i anspråk
och medförde betydande kostnader. För ändringen åberopades också att
endast ett fåtal ägare torde bli kända sedan tre månader förflutit från det
att hittegods anmälts hos polismyndigheten.

Enligt lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall har
polismyndighet och i en del fall vägförvaltning eller kommunal myndighet
rätt att när vissa allmänna intressen påkallar det flytta fordon från
den plats där det påträffas till särskild uppställningsplats för att förvaras
där. Vissa tidsgränser är bestämda inom vilka ägaren kan göra anspråk på
förvarat fordon. Dessa tidsfrister har bestämts i överensstämmelse med
motsvarande respittider i hittegodslagen. F. n. gäller sålunda att förvarat
fordon tillfaller staten eller i vissa fall kommunen, om ägaren inte blir
känd inom tre månader från den dag då flyttningen kungjordes eller om
fordonet inte hämtas inom en månad från den dag då känd ägare delgavs
underrättelse om flyttningsbeslutet.

Konsumenttjänstutredningen

En utredning angående konsumentskydd vid privat serviceverksamhet
verkställs f. n. av den år 1972 tillsatta konsumenttjänstutredningen
(direktiv JU 1973:53). Med hänsyn till att motionärerna hemställt att
den av dem begärda översynen av 1950 års lag skall anförtros nämnda
utredning lämnas nedan en redogörelse för direktivens innehåll.

Behovet av konsumentskydd pä serviceområdet

I direktiven för utredningen erinrar statsrådet Lidbom inledningsvis
om att åtgärder för att stärka konsumenternas rättsskydd varit ett viktigt
inslag i de senaste årens lagstiftningsarbete.

Varken den föreslagna konsumentköplagen eller den allmänna köplagen
är emellertid i princip tillämpliga på avtal om serviceverksamhet,
exempelvis reparations- och underhållsarbeten.

När det gäller sådana avtal saknas i stort sett reglering i lag.
Uppkommande rättsfrågor får lösas med ledning av allmänna rättsgrundsatser
och analogier från annan lagstiftning.

De skäl som köplagsutredningen anfört till stöd för en särskild
konsumentköplag har, anser statsrådet, giltighet också på stora delar av
serviceområdet. Avsaknaden av allmän lagstiftning på detta område leder
till betydande osäkerhet om vilka rättigheter och skyldigheter som
tillkommer parterna när särskild överenskommelse saknas. Det finns
därför skäl att komplettera den blivande konsumentköplagen med en
civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet.

Utredningsarbetet bör enligt direktiven direkt inriktas på sådana regler
som i första hand behövs för att tillgodose konsumenternas behov av
rättsskydd.

Den sakkunnige bör bilda sig en uppfattning om vilka slag av avtal som

LU 1973:30

har särskild betydelse för konsumenterna och om var det finns speciellt
behov av skyddsregler i lag.

Näringsidkare - privat konsument

En naturlig utgångspunkt när det gäller att bestämma lagreglernas
tillämpningsområde är, enligt statsrådet, att det skall vara fråga om avtal
mellan å ena sidan en näringsidkare som yrkesmässigt tillhandahåller den
tjänst det är fråga om och å andra sidan en konsument som utnyttjar
tjänsten för privat ändamål. Härav följer bl. a. att reglerna aldrig kan bli
tillämpliga när den som tillhandahåller tjänsten gör detta i egenskap av
anställd hos den andre. Rena anställningsavtal kommer alltså att ligga
utanför regleringen.

Utredningsuppdraget bör inte omfatta sådan service som lämnas från
det allmännas sida.

A vtalstyper

När det gäller de typer av avtal som bör omfattas av lagreglerna, anser
statsrådet det vara lämpligt att i första hand inrikta sig på vissa praktiskt
betydelsefulla och något så när klart avgränsade och överblickbara
områden.

En typ av avtal som naturligen får en central plats i detta sammanhang
och som har klara beröringspunkter med köp är avtal om arbete på lös
sak. Det kan vara fråga om underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten,
t. ex. tvättning av kläder, reparation av bil, omklädsel av möbler eller om
sådan tillverkning på vilken köpreglerna inte är tillämpliga därför att
beställaren själv tillhandahåller materialet.

Mera tvivelaktigt är i vilken utsträckning det finns anledning att i lag
reglera också avtal om arbete på fast egendom, heter det. Goda skäl synes
tala för att lagreglerna bör vara tillämpliga också på underhålls- och
reparationsarbeten på hus. Frågan om de även bör omfatta nybyggnadsoch
ombyggnadsarbeten är däremot tveksam och får övervägas närmare
av den sakkunnige.

En annan grupp av avtal som eventuellt kan behöva täckas in i en ny
konsumentskyddslagstiftning är avtal som gäller behandling av person,
exempelvis sjukvård, tandbehandling och skönhetsvård.

Ytterligare kan i sammanhanget pekas på tjänster av ”immateriell” art,
såsom undervisning och juridisk rådgivning.

I vad gäller berörda typer av avtal synes det enligt direktiven naturligt
att vid utformningen av skyddsregler för konsumenterna utgå från de
regler som kan komma att bli genomförda beträffande konsumentköp.

Kombinerade avtal

Det kan ibland vara svårt att avgöra om ett avtal är att betrakta som
köp eller tjänst eller en kombination av bådadera. Som exempel kan
nämnas att den som utför en reparation i samband därmed tillhandahåller

LU 1973:30

reservdelar. Den sakkunnige bör närmare överväga de problem som
sammanhänger med sådana kombinerade avtal.

Svårigheten att dra klara gränser talar i och för sig för att man i
möjligaste mån bör försöka få enhetliga regler för köp och tjänster, heter
det i direktiven.

Hä vn ingsreglerna

Det ligger i sakens natur att regler som är avpassade för köp ofta inte
utan vidare kan tillämpas på tjänster. Detta gäller exempelvis hävningsreglerna.
När tjänsten väl har utförts finns ju inte längre möjlighet att låta
prestationen återgå. Att i sådana fall ersätta hävningspåföljden med en
regel som helt befriar konsumenten från betalningsskyldighet innebär
inte alltid en rimlig lösning. Troligen får man i stället ofta lita till
skadeståndsregler.

Köplagsutredningen har varit restriktiv när det gällt att föreslå
tvingande regler om skadestånd vid bristande fullgörelse från säljarens
sida. Det är möjligt att man bör se något annorlunda på denna fråga när
det gäller tjänster, förklarar statsrådet. På serviceområdet uppkommer
f. ö. också skadeståndsfrågor som knappast har någon direkt motsvarighet
vid köp. Ett felaktigt utfört arbete på en sak kan ha försatt denna i
sämre skick än förut eller eventuellt lett till att den har blivit helt
förstörd. Den sakkunnige bör närmare överväga behovet av lagregler för
dessa och liknande situationer.

Tvister om uppdragets omfattning

Vid reparationsarbeten och liknande uppkommer erfarenhetsmässigt
ofta i efterhand tvister rörande det lämnade uppdragets omfattning. Det
är inte ovantligt att beställaren gör gällande att det utförda och
debiterade arbetet går utöver ramen för vad som har beställts. Frågor av
sådant slag är visserligen av allmän avtalsrättslig natur och har lämnats
utanför såväl den allmänna köplagens som den föreslagna konsumentköplagens
reglering. Erfarenheten visar emellertid att frågorna har särskild
aktualitet vid vissa för konsumenterna viktiga avtal på serviceområdet,
såsom avtal om reparation av bil o. d.

Den sakkunnige bör närmare överväga de problem som uppkommer i
sådana situationer. Hit hör frågan om det i vissa fall kan vara försvarligt
eller kanske t. o. m. en skyldighet för uppdragstagaren att gå utöver
beställningen och frågan om vilka rättsverkningar som i olika fall bör
inträda när arbete har utförts utan beställning.

Re searrangemang

En särskild typ av avtal som både på grund av sin stora praktiska
betydelse och på grund av sin invecklade tekniska natur kan kräva en
särreglering — som eventuellt blir ganska utförlig — är avtal om
sällskapsresor och liknande arrangemang.

Avtalen gäller normalt en kombination av olika varor och tjänster som

LU 1973:30

transport, kost, logi, färdledning och speciella arrangemang, vilka ofta
tillhandahålls av olika företag. Detta gör det svårt för konsumenterna att
bedöma mot vem anspråk för brister i arrangemanget skall riktas.

Den sakkunnige bör vid utformningen av civilrättsliga regler på
området ta hänsyn till vad som på andra vägar redan åstadkommits eller
kan komma att åstadkommas till skydd för konsumenterna.

Den sakkunnige bör enligt direktiven inte gå in på sådana områden där
det redan finns speciallagstiftning, såsom försäkringsrätten och vissa delar
av transporträtten.

Vid överläggningar mellan kontaktmännen för nordiskt lagsamarbete
har från övriga nordiska länders sida yppats intresse för att delta i
utredningsarbetet. Den sakkunnige bör därför bedriva sitt arbete i samråd
med representanter för dessa länder.

Remissyttrandena

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Handelskammaren
i Göteborg, Skånes handelskammare, Motorbranschens riksförbund,
SHIO, Sveriges Tvätteriförbund och Sveriges Köpmannaförbund tillstyrker
motionen. Länsstyrelsen i Stockholms län har inte något att erinra
mot motionsyrkandet men understryker att vid en revision av 1950 års
lag måste ägarens rättssäkerhetsintresse tillgodoses bättre än som skulle
bli fallet enligt de av motionärerna angivna riktlinjerna. Motionen
avstyrkes av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Motionärernas uppfattning att 1950 års lag är delvis
starkt föråldrad och inte motsvarar dagens krav delas av
flertalet remissinstanser. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län framstår
det som klart, att 1950 års lag i sin nuvarande utformning ej i tillräcklig
grad tillgodoser det syfte som angavs i förarbetena till lagstiftningen,
nämligen att ge hantverkarna tillgång till ett enkelt och billigt förfarande,
som skapar största möjliga trygghet för dem att få betalt för sina
fordringar. Stockholms handelskammare omtalar att handelskammaren
av flera av sina medlemmar blivit uppmärksammade på problemen inom
föreliggande område. Medlemmarna har därvid pekat på att rörelseidkare
lätt kan komma i den situationen att de reparerade varorna ej avhämtas
och att lagerutrymmen blir överfyllda av sådant gods. Även Handelskammaren
i Göteborg finner lagens bestämmelser vara i flera avseenden
otidsenliga och hänvisar till att de i motionen anförda motiven för en
översyn av lagstiftningen bekräftats vid förfrågningar, som handelskammaren
gjort i ärendet bland sina medlemmar. Skånes handelskammare
finner den av motionärerna framförda kritiken befogad och anser
det angeläget att den förordade översynen kommer till stånd. Liknande
synpunkter framförs av SHIO. Hovrätten för Skåne och Blekinge anser
däremot att de skäl som låg bakom utformningen av formföreskrifterna i
1950 års lag knappast har förlorat i aktualitet.

Beträffande den i motionen gjorda hänvisningen till hittegodslagens
motsvarande tidsfrister påpekar länsstyrelsen i

LU 1973:30

Stockholms län att önskemålet om att uppnå enhetlighet mellan 1950 års
lag, å ena sidan, och hittegodslagen m. fl. författningar, å den andra, kan
anses vara ett skäl för att den i förstnämnda lag stadgade sexmånadersfristen
avkortas till tre månader. Det bör dock enligt länsstyrelsen beaktas
att den i hittegodslagen avsedda situationen skiljer sig från den här
aktuella i så måtto, att en person som borttappat gods i regel begränsar
sina efterforskningar till tiden närmast efter förlusten och knappast
räknar med att återfå godset sedan tre månader förflutit. När det gäller
till hantverkare inlämnat gods är en så kort förvaringstid som tre månader
inte lika naturlig. Länsstyrelsen erinrar dock om att godset enligt gällande
lag inte får säljas, förrän hantverkaren minst två månader i förväg, och
efter det att arbetet slutförts och fordringen förföll till betalning,
anmanat beställaren att lösa godset. Om denna bestämmelse kan få en
effektiv tillämpning torde enligt länsstyrelsens uppfattning beställarens
intressen ha iakttagits i tillräcklig mån, även om tidsfristen avkortas till
tre månader. Också hovrätten för Skåne och Blekinge framhåller att den
i 1950 års lag angivna sexmånaderstiden inte har samma motivering som
hittegodslagens tremånaderstid och inte kan sägas korrespondera med
denna.

I fråga om formföreskrifterna rörande rekommenderade
försändelser och anmaningar delar länsstyrelsen
i Stockholms län inte motionärernas uppfattning att bestämmelserna
skulle vara onödigt betungande utan att i egentlig mening ge ett
tillfredsställande skydd för beställaren. Inte heller kan länsstyrelsen
instämma i vad motionärerna anfört om att tillämpningsproblem skulle
uppstå om beställare och ägare inte är identiska. Att beställaren skall
anmanas i rekommenderat brev att lösa godset vid äventyr av försäljning
torde enligt länsstyrelsens mening vara ett minimikrav för att tillvarata
dennes rättssäkerhetsintressen. Länsstyrelsen påpekar därvid att anledningen
till att beställaren inte löst ut godset kan vara glömska, sjukdom
eller tillfälliga betalningssvårigheter. Mellan hantverkaren och beställaren
kan måhända också föreligga tvist, som den senare vill anhängiggöra vid
domstol.

Sveriges Tvätteriförbund omtalar att många av landets tvättföretag
genomfört en modernisering av inlämningsförfarandet som innebär att
kunden endast erhåller ett numrerat kvitto vid inlämning av tvättgods.
Uppgifter om kundens namn och adress inhämtas således ej. Detta system
har tillkommit för att rationalisera verksamheten och sänka kostnaderna i
samband med inlämning av tvätt. Förfarandet innebär emellertid att
tvättföretaget saknar möjlighet att avhända sig godset om kunden inte
löser ut det, eftersom någon skriftlig underrättelse till kunden inte kan
ske. Förbundet hemställer därför om en förenkling och ändring av lagen
så att försäljning av icke avhämtat gods kan ske även när kundens namn
och adress är obekanta för företaget.

I vad gäller lagens krav på att försäljning skall ske på offentlig
auktion delas motionärernas kritiska synpunkter av Stockholms
handelskammare som finner det nuvarande realisationsförfarandet både

LU 1973:30

komplicerat och dyrbart samt betonar vikten av att förfarandet görs
enkelt och billigt. SHIO framhåller att lagens bestämmelser i denna del
inte alltid tillgodoser beställarens och rörelseidkarens intressen av att få
ett skäligt pris för godset i fråga. En revidering av dessa bestämmelser är
därför enligt SHIO angelägen. Även Sveriges Tvätteriförbund instämmer i
motionärernas krav på en förenkling av realisationsförfarandet. Motorbranschens
riksförbund understryker att de offentliga auktionerna
åtminstone inom bilområdet inte fyller sin funktion att ge det marknadsmässigt
rätta priset för godset. Intresset för auktioner av detta slag har
enligt förbundet varit ytterst begränsat och oftast tvingas bilverkstaden
att själv ropa in bilen för att över huvud taget kunna avveckla
mellanhavandet utan alltför stora förluster. Förbundet finner det därför
helt nödvändigt med en modernisering av det nuvarande i princip
ovillkorliga kravet på offentlig auktion. Tillförlitliga värderingssystem
torde enligt förbundet kunna åstadkommas exempelvis genom anknytning
till handelskammarnominerade värderingsman och/eller kronofogdemyndighet,
varjämte man från rättssäkerhetssynpunkt kan komplettera
bestämmelserna med en slutlig prövningsmöjlighet inför allmän domstol.
Förbundet erinrar om att det inom bilområdet finns tillförlitliga prisverk,
som utgivits av förbundet och som kan tjäna som riktlinjer för en sådan
värdering.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att förfarandet med offentlig
auktion torde vara nödvändigt för att bereda ägaren möjlighet att själv
ropa in godset eller på annat sätt bevaka sin rätt. Enligt AB Stockholms
auktionsverk har försäljning enligt 1950 års lag under de gångna åren
förekommit i mycket begränsad omfattning och har endast avsett bilar.
Dessa försäljningar liksom bilförsäljningar över huvud taget har lockat
många spekulanter och de uppnådda försäljningspriserna har många
gånger varit förvånansvärt höga. Erfarenheterna av Stockholms auktionsverks
försäljningar ger sålunda inte vid handen att ett auktionsförfarande
är otillfredsställande från konsumentsynpunkt. På en mindre ort med ett
begränsat antal intressenter kan försäljning efter föregående värdering
troligen leda till ett för konsumenten mer tillfredsställande resultat,
framhåller auktionsverket. Hovrätten för Skåne och Blekinge anser
beträffande kravet på att försäljning skall ske på offentlig auktion att en
reform enbart på ifrågavarande rättsområde ter sig mindre lämplig.
Reformer av formföreskrifterna i 1950 års lag bör enligt hovrättens
mening över huvud taget inte vidtagas utan att motsvarande bestämmelser
i andra författningar ses över.

Vad motionärerna anfört om vissa olägenheter inom
bilverkstadsområdet understryks ytterligare i yttrandet från
Motorbranschens riksförbund. Förbundet framhåller att de i motionen
angivna bristerna i lagen framstår som särskilt komplicerade inom
bilreparationsbranschen. Detta har enligt förbundet flera orsaker. Dels är
bilinnehav förenat med en hel del offentlig reglering av typ registreringsplikt,
skatteplikt, försäkringsplikt, besiktningsplikt etc. Vidare rör det sig
i normalfallet om jämförelsevis dyrbara kapitalvaror. Dessutom kan

LU 1973:30

anföras att förvaringen av motorfordon innebär en betydande kostnad ej
blott beroende på objektens skrymmande storlek utan också på de olika
ansvarsfrågor som förvaringsförhållandet innebär. Ett speciellt problem
utgör vidare enligt förbundet de utlandsregistrerade fordon som kvarlämnas
på verkstäderna. Svårigheterna är i dessa fall speciellt framträdande
med hänsyn till tullbehandling m. m. Frekvensen av utlandsregistrerade
bilar är numera betydande, påpekar förbundet. En försiktig tillämpning
av lagen innebär enligt förbundet att man knappast torde anse densamma
tillämplig i det av motionärerna angivna fallet, att ett skadat objekt
inkommer till en bilverkstad utan att reparationsuppdrag ges. Erfarenheten
visar entydigt att utomordentligt många bilägare underlåter att ta
hand om sin egendom sedan verkstäderna fastställt att fordonen icke har
något ekonomiskt värde och måhända enbart innebär kostnader för
ägarna. Att i dessa lägen kunna göra sig kvitt bilen under lagliga former
har enligt förbundet visat sig vara utomordentligt komplicerat. I och för
sig torde 191 § utsökningslagen vara tillämplig, men även om överexekutor
förklarar att fordonet skall avlägsnas från verkstadsområdet återstår
problemet vart det i så fall skall transporteras. Härtill kommer vårdnadspliktsfrågan
i de fall då bilen mottagits av verkstaden. I stor utsträckning
förekommer också att bilvrak utan något som helst medgivande från
bilverkstaden placeras på dess område. På de svenska bilverkstäderna
torde det enligt förbundet finnas tusentals mer eller mindre skrotningsfärdiga
bilar som bilverkstäderna på grund av oklara försäkrings- eller
legala förutsättningar inte har ansett sig ha rätt att utan vidare
undanskaffa. Även SHIO påtalar det otillfredsställande i att laglig
möjlighet att avyttra godset saknas i de fall bilverkstäder förvarar skadade
bilar utan att ha någon reparationsfordran på bilägaren.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge synes det i och för sig vara
angeläget att komma till rätta med de av motionärerna särskilt påtalade
olägenheterna inom bilverkstadsområdet. Emellertid ifrågasätter hovrätten
om inte denna fråga lämpligare kan lösas genom anknytning till 1967
års flyttningslag eller eventuellt till hittegodslagen. Särskild lagstiftning
om bilskrotning har tidigare övervägts (SOU 1964:21) och skulle
naturligen kunna omfatta även hithörande spörsmål. Hovrätten hänvisar i
denna del till sitt remissyttrande 1.4.1964 över förslaget. I vart fall synes
det mindre lämpligt att frågan löses inom ramen för försäljningslagen
med hänsyn till dennas snäva begränsning till situationer där fordran för
arbete på annans sak föreligger. I så fall vore enligt hovrättens
uppfattning särskild lagstiftning att föredra. Därvid torde det ligga nära
till hands att uppmärksamma de önskemål som framfördes redan i
samband med tillkomsten av 1950 års lag om lagstiftning om försäljningsrätt
vid lån och deposition i allmänhet.

Motionärernas åsikt att en översyn av 1950 års lag lämpligen bör
anförtros konsumenttjänstutredningen såsom lämpligt
forum delas uttryckligen av kommerskollegium, Skånes handelskammare,
Motorbranschens riksförbund och SHIO. Hovrätten över Skåne och
Blekinge framhåller däremot att de av motionärerna berörda frågorna

LU 1973:30

under alla omständigheter ej bör hänskjutas till denna utredning, vilken i
övrigt torde komma att syssla med helt andra frågeställningar.

Utskottet

Hantverkare, som på beställning utfört arbete på en lös sak, har enligt
en särskild lag (här kallad 1950 års lag; jämför ovan s. 1) fått befogenhet
att under vissa förutsättningar sälja ej avhämtade saker och ta ut sin
fordran ur köpeskillingen. Såsom framhölls i lagens förarbeten (prop.
1950:77 s. 25) innebär denna lagliga reglering av frågan om hantverkares
försäljningsrätt att en detalj rörande det s. k. arbetsbetinget gjorts till
föremål för speciallagstiftning. Någon allmän reglering av arbetsbetingsavtalet
finns däremot inte i vår lagstiftning, med undantag för det särskilda
slag av arbetsbeting som faller in under köplagens bestämmelser. I detta
sammanhang vill utskottet emellertid framhålla att avtalstypen arbetsbeting
— dvs. avtal varigenom någon mot vederlag åtar sig att prestera
visst arbetsresultat — mot bakgrund av den utveckling som skett på
serviceområdet numera framstår som rätt diffus och att det är diskutabelt,
om man längre bör räkna arbetsbetinget som ett särskilt rättsinstitut.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (ovan s. 3 f) syftade
1950 års lag till att råda bot på de olägenheter av olika slag som kan
drabba hantverkare och mindre industriidkare genom att beställare av
arbeten inte inom rimlig tid hämtar och betalar de beställda arbetena.
Genom ifrågavarande särlagstiftning skulle i dylika fall hantverkarna få
tillgång till ett enkelt och billigt förfarande, som skulle skapa största
möjliga trygghet för dem att få betalt för sina fordringar. En laglig
reglering av frågan om hantverkares realisationsbefogenhet ansågs även
ligga i beställarens intresse.

1950 års lag innebär att hantverkaren, sedan sex månader förflutit
från det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, har rätt
att sälja godset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset
uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa detsamma. För att godset
skall få säljas eller bortskaffas krävs ytterligare att hantverkaren minst två
månader i förväg anmanat beställaren att lösa godset. Försäljningen skall i
princip ske på offentlig auktion. Om det är uppenbart att hantverkarens
fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna inte kommer att
täckas av köpeskillingen, får dock försäljningen i stället ske under hand.
Eventuellt överskott skall utan dröjsmål tillställas beställaren.

1 förevarande motion tas frågan upp om en modernisering av 1950 års
lag. Motionärerna anser att denna lagstiftning alltjämt fyller ett påtagligt
behov men att lagens formföreskrifter numera framstår som delvis
föråldrade. Detta gäller enligt motionärerna bl. a. föreskrifterna om
sexmånadersfristen, anmaningsskyldigheten och auktionsförfarandet. I
motionen påtalas också vissa olägenheter inom bilverkstadsbranschen
med vilka det ej går att komma till rätta såsom lagen för närvarande är
utformad. Man hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att

LU 1973:30

konsumenttjänstutredningen får i uppdrag att behandla även de frågeställningar
som berörs i motionen.

Förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen (se
ovan s. 9 f). De brister som enligt motionärerna med tiden gjort sig
gällande vid tillämpningen av 1950 års lag har omvittnats av flera
remissinstanser. I vissa remissyttranden har dock samtidigt understrukits
vikten av att beställarens rättssäkerhetsintresse blir tillräckligt tillgodosett
vid en eventuell revision av lagens formföreskrifter.

Utskottet finner i likhet med flertalet remissinstanser att det till följd
av utvecklingen på serviceområdet numera föreligger ett behov av en
översyn av formföreskrifterna i 1950 års lag. Såsom motionärerna anfört
verkställs för närvarande en utredning angående konsumentskydd vid
privat serviceverksamhet av den år 1972 tillsatta konsumenttjänstutredningen.
I direktiven för utredningen (se ovan s. 6) erinras om att när det
gäller avtal om serviceverksamhet saknas i stort sett reglering i lag. Det
framhålls därvid att avsaknaden av allmän lagstiftning på serviceområdet
leder till betydande osäkerhet om vilka rättigheter och skyldigheter som
tillkommer parterna när särskild överenskommelse saknas. Det finns
enligt direktiven därför skäl att komplettera den genom propositionen
1973:138 föreslagna konsumentköplagen med en civilrättslig lagstiftning
till konsumenternas skydd på serviceområdet. Den sakkunnige bör enligt
direktiven bilda sig en uppfattning om vilka slag av avtal som har särskild
betydelse för konsumenterna och om var det finns speciellt behov av
skyddsregler i lag. Det framhålls uttryckligen i direktiven att en typ av
avtal som naturligen får en central plats i detta sammanhang är avtal om
arbete på lös sak. Som exempel härpå nämns i direktiven underhålls-,
reparations- eller ändringsarbeten, t. ex. tvättning av kläder, reparation av
bil eller omklädsel av möbler, ävensom sådan nytillverkning på vilken
köpreglerna inte är tillämpliga därför att beställaren själv tillhandahåller
materialet.

Utskottet vill beträffande de meddelade direktiven särskilt peka på att
utredningsuppdraget avser ett i huvudsak oreglerat område av civilrätten,
vilket bland andra avtalstyper rymmer även det i äldre juridisk doktrin
uppställda begreppet arbetsbeting. Vid utarbetandet av förslag till en
civilrättslig lagstiftning på detta rättsområde i enlighet med vad som
skisseras i direktiven är det därför sannolikt att utredningen — t. ex. i
samband med behandlingen av hävnings- och skadeståndsregler —
kommer in på de frågor som aktualiseras i motionen. Enligt utskottets
mening faller dessa frågor också inom ramen för de allmänna riktlinjerna
för utredningsarbetet och kan följaktligen övervägas av den sakkunnige.
Med hänsyn härtill finner utskottet inte påkallat att konsumenttjänstutredningen
ges tilläggsdirektiv i de hänseenden som yrkas i motionen.
Utan att i sak ha tagit ställning till motionärernas yrkanden i övrigt är det
enligt utskottets mening lämpligt att motionen jämte detta betänkande
överlämnas till konsumenttjänstutredningen för att tas under övervägande
i det fortsatta utredningsarbetet.

LU 1973:30

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1096 hos Kungl.
Maj:t anhåller att motionen jämte detta betänkande överlämnas
till konsumenttjänstutredningen för övervägande.

Stockholm den 13 november 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m)*,
Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, fru Lundblad (s),
fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson
(vpk) och Olsson i Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5283 S Stockholm 1973